Suede var ju bandet som fjärmades sig från Oasis och Blur, struntade i den påhittade konflikten och som hellre klädde sig i fjäderboa och glam än något annat.

Så tydligt påverkade av David Bowies inledande 70-talsår med Mick Ronson som primus motor och samtidigt med Sex Pistols energi och okuvlighet.

Med Brett Anderson som the thin with duke in drag och Bernard Butler som energisk, melodisk gitarrist.

Jag såg dem inte då, 1993 när allt exploderade. Men första mötet i Lisebergshallen 1996 var strålande, där 17-årige Richard Oakes förtjänstfullt ersatt Butler, andra gången för mycket arenarock och när bandet gav upp 2003 hade jag också gjort det.

Brett Anderson återkom i The Tears, ett band han nog helst vill glömma, och sedan med sin solokarriär som inte gjorde mycket väsen av sig (jag skrev om den här).

När bandet sedan återförenades 2010 la jag ingen vikt i det. Men när det hösten 2015 stod klart att bandet skulle komma till DR Koncerthus i Köpenhamn blev det intressant, och när jag plötsligt stod med en biljett väcktes nyfikenheten; bandet skulle göra en exklusiv turné med musiken från nya albumet ”Night thoughts” där filmaren Roger Sargents tolkning av albumet skulle visas på duk och bandet stå bakom och spela.

Vågat. Foto: KAI MARTIN

Filmen är stum, det är musiken och scenerna som talar. Det går att skymta bandet emellanåt, som för att skapa autenticitet åt konserten; spelar verkligen gruppen…?

Det låter fantastiskt. Musiken är som Suede som bäst, dramatisk, på eggen med en Brett Anderson som briljerar med sin säregna röst och sjunger för sin själs fulla kraft.

Jag tycker det är på samma gång underbart pretentiöst och ett enastående fräckt sätt att presentera sitt nya album – från start till mål. Helt rätt och beundransvärt, jag sväljer det med hull och hår…

En kort paus ger vila från intrycken och sedan dundrar Suedes hitparad igång. Konserthallen vibrerar av rocken, publiken utmanar de fina salongerna och Suede är ett band som står på tårna för att visa sina färdigheter; att det är ett band med, delvis, medelålders män, märks inte alls.

Det blir en bländande kväll med nya intryck och blixtrande pråligt klassiskt Suedegodis – låtlistorna från aftonen får ni här.

Men det skulle ju inte räcka med det.

Ett telefonsamtal gav en förfrågan som jag inte kunde tacka nej till. Hålla i scenintervjun efter visningen av ”Night thoughts” på Göteborg film festival.

Det kändes ju som en tanke, jag hade ju en fördel av att ha bevittnat konserten i Köpenhamn, nu skulle jag få chansen att träffa Mat Osman, basisten, och Brett Anderson för ett samtal kring filmen.

Jag var förvisso lite brydd att festivalen inte styrt upp detta sedan tidigare, men fann ingen anledning att spekulera vidare i orsakerna till detta.

Samtalet jag fick gav uppgiften om ett kortare samtal, i programmet stod det ett längre, jag gjorde mer än så…

Here we are, the beautiful ones, lalala. 

Jag har kort om tid för förberedelser. Men där hela kvällen innan och timmarna före är fyllt av annat, jobbar hjärnan ändå med frågor och vinklar.

Jag kommer till Storan på utsatt tid, träffar bandmedlemmarna för en stunds prat innan, varvar ner efter en ansträngande dag och hamnar på nivå inför intervjun på scenen och hinner värma upp min inte alltid så strålande engelska.

Mat Osman och Brett Anderson dricker te, hänger runt, sångaren sätter sig vid flygeln i Kristallsalen och spelar lite; jag frågar om han minns sina tidigare besök på Storan och det gör han, konserten 2008, P3 guld något år tidigare…

En exklusiv konsert med en extraordinär artist. Foto: KAI MARTIN

Så är det dags, filmen närmar sig sitt slut. Vi står i kulisserna och väntar. Från filmen hörs vatten, min puls har ökat något, men jag är samtidigt lugn. Bandmedlemmarna är förvånade över att slutscenen är så lång, skojar om att det är en utökad utgåva av filmen med förlängt slut.

Så är vi på.

Tre fåtöljer, ett bord, tre glas, en karaff, en salong med nyfikna, få har gått, de flesta har dröjt sig kvar.

50 minuter senare är det över. Mina frågor har fått svar, publiken har fått ställa sina och killarna i bandet tackar för intressanta frågor; jag andas ut, men är stolt. Jag kan mitt jobb.

Kraft och glam. Foto: KAI MARTIN

Kanske slocknade jag där. Då, då allt tog sin början. När Göteborgs filmfestival inleddes. Trots att jag borde veta bättre. Trots att jag vet att detta dignande smörgåsbord borde locka med sin generositet, sin rikedom och sin aldrig sinande källa av inspiration, av smärta och njutning, insikt och skärpa från en värld alltid så mycket större än vad jag tror.

Men…

Göteborg Film Festival backar aldrig för att starta med ett brak, om det så ger jubel eller blott spridda applåder, om det redan från start ger en publik på helspänn eller man suckande hör hur stolarnas fjädringar liksom försöker bli ett med den som sitter där och belastar.

Filmfestivalen inleder med kortfilmaren Joanna Rytels ”Moms on fire”, en feminstisk, högexplosiv animering osande av graviditet, sex, sinnlighet och humor på ett vis som inte landar hos mig.

Inledande tal och högtidligheter hade hållits, pris delats ut, kritik likaså och det kändes på det hela taget som Göteborg Film Festival ett år innan 40-årsjubiléet kunde arta sig rätt väl där i starten, premiärdagen på Draken.

Yarden – en konstnärlig intighet.

Så kom ”Yarden”, Måns Månssons filmatisering av författaren Kristian Lundbergs litania ”Yarden – en berättelse”, en roman om knappt 140 sidor som blivit en koloss till film.

Nej, inte på något vis en ointressant historia om en hyfsat framgångsrik poet som får sparken från sitt förlag och hamnar i både ett känslomässigt och ekonomiskt limbo tillsammans med sin tonårsson.

Men den här filmen skrider så långsamt fram att issörjan på Göta älv hade varit mer inspirerande att se. Den saknar dramaturgi, blir ett idisslande av något samma och samma igen. Inget kittlande, inget aha, ingen medkänsla, ingenting alls. Faktiskt.

Visst. Så kanske regissören vill ha det. Men det väcker ingenting annat hos mig än leda med en final i filmen, som laddas med svek – mot alla.

Den tystnad som uppstod i salongen efteråt, de tröstesamma applåderna efteråt, så spridda som regnskurar den soligaste av dagar, blev istället till en skammens rodnad.

Det här var inte bra.

Vi smet hem, slöt oss i vår egen verklighet och blev desto mer positiv, om än med en febrig oro efter grandiosa ”Land of mine”, eller ”Under sandet”, regissör Martin Zandvliets engagerade film och uppgörelsen med den danska historien. Detta yndiga land som med ett smil gled över från ockupationens skamgrepp till att bygga upp sitt land från sargat till fint.

Nå, den just nu pågående utställningen ”De hvide busser” på Köpenhamns nationalmuseum visar, förstås, att krig gör sällan någon god och efterbörden kan vara nog så grym.

Ändå ger den utställningen, som visar på vikten av humanism i det ekande onda, och filmen på hopp.

Ändå, trots historisk evidens, visar en enkät på danskarnas – och kanske svenskarnas – inställning om att råda i kris. 58 procent tycker att varje land ska klara sig självt, som om varje land är ett isolat.

Nå… Martin Zandvliets grymma film är poetisk och skoningslös. Kriget är över, tyskarna marscherar i kolonner hem, övervakade av den danska militären. Men än är det inte över.

Danska västkusten ska saneras från minor. 1,15 miljon minor, som tyskarna planterat ut på stränderna i avsikt att förhindra att dagen D inträffar just där.

Nu ska den forna ockupationsmakten sanera minfälten.

Baserad på verkligheten och på år av research blir det en film som griper från första scenen.

En på alla vis grym och bra film.

Roland Møller, som den sergeant som ska leda den tonåriga gruppen tyska rekryter som är satta att plocka bort minorna en efter en, är explosiv i sin första huvudroll.

De unga tyska skådespelarna är nervigt äkta att sanden känns i munnen, vinden i håret, rädslan i själen… långt efter att filmen tagit slut.

Att den belönades med det finaste priset – Dragon Award – under festivalen är begripligt, utan att jag fick förmånen att se så många fler av de nominerade. (”Yarden” var också en av de nominerade tillsammans med ”Sparrows”, ”A war”, ”Granny’s dancing on the table”, ”The mine”, ”The model” och ”Welcome to Norway”.)

Det blev lite on and off därefter med Filmfestivalen.

Bröderna Gerttens film ”Den unge Zlatan” väcker både ömhet och fascination. Denna kaxige valp, talangfull utöver det mesta, och hans väg mot de gladiatorarenor han nu beträder med en självklarhet. En fascinerande historia om hans första år från tonåring i MFF till de första proffsåren i Ajax och Juventus. Fint fångat.

Kortfilmerna i Startsladden med ”Hopptornet: 10 meter”, den hisnande, humoristiska betraktelsen från tiometerstornet på Valhalla av Axel Danielson och Maximilien VanAertryck, som favorit; den som också knep priset som bästa svenska kortfilm.

Oscarsnominerade, georgiska Oscarsbidraget ”Moria”; klassisk drama med ung man som kommer ut från fängelse, vill bli fri kriminaliteten, utan att lyckas.

Lite så. Lite oinspirerat. Som det kan bli vissa år.

Och, ja, jag vet, allt fanns och allt fanns att missa.

Jo, Suedefilmen ”Night thought” såg jag men mer om den på annan plats.

2009. ”P3 guld” hålls i Göteborg. Igen. Firmafesten som lyckliggör musikbranschen (som sitter i Stockholm) på samma sätt som Way Out West. Ett skäl att få festa. Med samma människor som man annars brukar festa. Och så då lite priser som en del kan sola sig i glansen av, andra inte.

Jag skrev en krönika där och då, reagerade på att av de fåtal kvinnor som nominerats var det bara El Perro del Mar och Lykke Li som knep priser.

Poängen var att det fanns så mycket fler kvinnor att nominera, att galan var otroligt mansdominerad och att jag tyckte det var märkligt att P3 att inte jobba för den bredd som faktiskt fanns (och finns).

Nej, krönikan finns inte på nätet. Det var en publicering i GT och trots ett angeläget ämne hamnade den inte på bristfälligt underhållna gt.se. Men SVT:s program ”Debatt” fick nys om den och någon vecka senare satt jag i i direktsändning och fick förklara min ståndpunkt och höra P3 göra en pudel.

Till 2010-års ”P3 guld” kom Kitty Jutbring att utses till programledare efter en räcka män. Bra. Men kontringen på debatten med att hon kom in som en vagina var milt sagt patetisk.

Och… tja, priserna gav återigen guldregn över männen.

Med 2016-års gala (GP:s Johanna Hagström skriver bra om den här) är det kvinnorna som med självklarhet tar sina priser, precis lika självklart som det skulle ha varit tidigare. Seinabo Sey är en fantastisk röst, en artist med coolness och skärpa. Zara Larsson delar inte bara ett z med Zlatan utan också dennes självklara kaxighet, för att hon har fog för det. Hon vågar sätta fingret på en öm punkt, få dumskallar att reagera med neandertalarhjärnan, men viker inte en tum. Härligt. Little Jinder… tja, en artist mitt i tiden, självutlämnande för förbrännelsens gräns. Dolores Haze ystra glädje över priset för sin skarpa punk smittar, precis som sin musik. Sabina Ddumbas röst kanske kan bli något, men är det ännu inte i den grad att hon ska premieras. Robyn är där och snor sin del av kakan, förstås. Och så då Silvan Iman, som upprätthåller så mycket attityd som rämnar när prestigefyllda Guldmicken blir hennes. Häftigt!

De är alla unga, de är alla starka. Precis som myten om rock’n’roll och artistiskt skapande.
Men, det finns en annan sida av myntet när jämställdheten tagit plats och det är de blickar som vänds bort från de artister som har skapat över en längre tid; Thåström kom med ett utmärkt album 2015 (”Den morronen”), Anna Ternheim likaså, Lädernunnan gjorde comeback med ”Whatever”, som är lysande, och Commando M Pigg sällade sig till dem som kom åter på rockscenen. Joel Almes ”Flyktligan”, min favorit 2015, fanns inte med i någon kategori och Anna Järvinen är alltid en favorit, men inte heller hon nämns i P3 guld sammanhang.

För gammal för P3 guld…? Foto: KAI MARTIN

Thåström får måhända sitt utrymme hos P3. Lädernunnan får det inte och då Commando M Pigg spelades var det i P4. Kanske blir det något ton från Ternheim och Alme.

Inget för P3 guld. Foto: KAI MARTIN

Jo, P3 har i sin programförklaring skrivit ”P3 är ung public service. Samhällsjournalistik, populärkultur, humor och relationer är bärande delar. P3 guidar till den nya musiken och lyfter fram nya svenska artister.” Men när gå gränsen vid ung…? Och varför ska inte P3:s lyssnare få möjlighet att upptäcka äldre musik och musiker…

Håkan Hellström fick Guldmicken 2014, fyllde några månader senare 40 år. Är det då kört för honom framgent? Thåström, som aldrig någonsin nominerats, vilket i sanning är märkligt, fyller 59 i mars. P3? Nix. Kents medlemmar är medelålders, men upptäcktsresande i musik; har bandet ingen utsikt att sno åt sig något pris på p3 guld…?

För gammal för P3 guld…? Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Ja, Kai Martin & Stick! – som aldrig någonsin hamnat i någon nominering av detta slag – kommer med ett nytt album under våren 2016. Men att vi, trots kvaliteter eller ej (det är till andra att avgöra), riskerar inte att hamna på P3 guld och än mindre spelas i kanalen, av samma premisser som gjorde att Lädernunnan inte spelades där.

Märkligt. Tycker jag. För kriterier för ny musik är väl om den är precis gjord, att den väcker nyfikenhet och har kvaliteter; inte att artisten är  för gammal…?

Personligen tycker jag det är en farlig väg att gå om det tänket utvecklas. Segregation har vi för mycket av i Sverige.

Presspresentationen av Göteborg film festival. Foto: KAI MARTIN

Den 29 januari har är det dags för Göteborgs filmfestivals 39:e upplaga (fast det väl egentligen är den 38:e, för det skrockfulla gänget valde att hoppa över nummer 13 när det begav sig).

I köldslagna månaderna januari och februari är det värmande inte bara att gå in i biosalongerna runt om i Göteborg utan att också få nya vyer, perspektiv och upp- och inlevelser.

Jag brukar sikta in mig på de filmer som tävlar i Dragon award, ett av filmvärldens största priser i prispengar mätt (en miljon kronor). Det handlar om nordiska bidrag och ger en god inblick i vad Sverige, Danmark, Norge, Finland och Island har att erbjuda i filmkonst.

Kvaliteten är god, men trender och av- och intryck samt hantverk helt väsensskilt. det är det som jag gillar. Inte mycket skiljer oss åt, länderna emellan, ändå andas skapande så olika.

I år tävlar ”Yarden”, svenske Måns Månssons film, med danska Martin Zandvliets ”Under sandet”, ”Sparrow, islänningen Rúnar Runarssons drama, ”Krigen”, tidigare Dragon awardvinnaren, danske Tobias Lindholm nya film, Hanna Skölds ”Granny’s dancing on the table”, Aleksi Salmenperäs verklighetsbaserad drama ”Jättiläinen”, Mads Mattihiesens ”The model” och Rune Denstad Langlo ”Primus motor”.

Och bara att Laurie Andersen sitter som ordförande i Dragon awardjuryn, med andra ord hon är på plats, samt att hennes film ”Heart of a dog” ska visas på en specialvisning för hundar med hussar och mattor.

Hon kommer också att hålla en master class tillsammans med Jonas Gardell.

Men med tema Italien och Nigeria kommer det naturligtvis bli inblick i annan filmkonst än den nordiska. Förutom det finns det som vanligt så att det räcker och blir över – från musik, sport (filmen om Danmarks väg till EM-guld 1992 visas), dokumentärer, kortfilmer, fester, seminarier till tunga filmskapare som Susanne Bier på besök och långfilmer som kommer ta andan ur en – eller inte alls.

Göteborgs filmfestival håller på från 29 januari till den 8 februari.

GP har ju inte bara kopplat det redaktionella greppet med ett gäng forna GT-profiler på ledande platser, utan också tagit initiativet marknadsföringsmässigt genom att inte bara sno åt sig Göteborgsgirot från GT utan också Göteborgsvarvet. Det senare en ren fiaskohantering från Expressens sida, som inte begriper storhet att låta GT profileras i världens största halvmara.

Men till Årets göteborgare är min forna arbetsgivare med. Tillsammans med Göteborg & co och P4 Göteborg diskuteras det fram vilka kandidaterna ska vara och sedan ältas det för att namnet ska presenteras i GT i början på december i samklang med P4 Göteborg.

Årets val är åter en ung, fantastisk kvinna. 2014 Laleh, 2015 Miriam Bryant.

Helt ok, ung, stilbildande och sannerligen i fokus under en längre tid inte bara för sin medverkan i ”Så mycket bättre”.

Utbytjejen Miriam Bryant är kaxig, själfull, en på jorden stadigt stående ung människa med närhet till sina känslor, men också med en tro på sig själv. Rösten är fantastisk och hon förvandlar vilken låt som helst till sin egen; det är stort, speciellt och vackert.

Hyllad av Göteborg – från vänster Hanna Toll, P4, Camilla Nyman,

Göteborg & co, Miriam Bryant och GT:s chefredaktör Sofia Dahlström. Foto: KAI MARTIN

Juryns motivering är: ”Miriam Bryant har i år sjungit sig in i svenskarnas hjärtan. I hennes artisteri ryms både glädje och vemod, oavsett om hon framför egna låtar eller tolkar andras. Från Utby till världen har hon med sitt okonstlade och omedelbara sätt nått över alla generationsgränser och är en värdig Årets Göteborgare 2015.”

Och det är vackert så. Hoppas hon fortsätter stå på jorden, att hon har något att hålla i då det blåser och att hon fortsätter tro på sig själv; den kanske viktigaste, men svåraste, del som artist.