Suede var ju bandet som fjärmades sig från Oasis och Blur, struntade i den påhittade konflikten och som hellre klädde sig i fjäderboa och glam än något annat.

Så tydligt påverkade av David Bowies inledande 70-talsår med Mick Ronson som primus motor och samtidigt med Sex Pistols energi och okuvlighet.

Med Brett Anderson som the thin with duke in drag och Bernard Butler som energisk, melodisk gitarrist.

Jag såg dem inte då, 1993 när allt exploderade. Men första mötet i Lisebergshallen 1996 var strålande, där 17-årige Richard Oakes förtjänstfullt ersatt Butler, andra gången för mycket arenarock och när bandet gav upp 2003 hade jag också gjort det.

Brett Anderson återkom i The Tears, ett band han nog helst vill glömma, och sedan med sin solokarriär som inte gjorde mycket väsen av sig (jag skrev om den här).

När bandet sedan återförenades 2010 la jag ingen vikt i det. Men när det hösten 2015 stod klart att bandet skulle komma till DR Koncerthus i Köpenhamn blev det intressant, och när jag plötsligt stod med en biljett väcktes nyfikenheten; bandet skulle göra en exklusiv turné med musiken från nya albumet ”Night thoughts” där filmaren Roger Sargents tolkning av albumet skulle visas på duk och bandet stå bakom och spela.

Vågat. Foto: KAI MARTIN

Filmen är stum, det är musiken och scenerna som talar. Det går att skymta bandet emellanåt, som för att skapa autenticitet åt konserten; spelar verkligen gruppen…?

Det låter fantastiskt. Musiken är som Suede som bäst, dramatisk, på eggen med en Brett Anderson som briljerar med sin säregna röst och sjunger för sin själs fulla kraft.

Jag tycker det är på samma gång underbart pretentiöst och ett enastående fräckt sätt att presentera sitt nya album – från start till mål. Helt rätt och beundransvärt, jag sväljer det med hull och hår…

En kort paus ger vila från intrycken och sedan dundrar Suedes hitparad igång. Konserthallen vibrerar av rocken, publiken utmanar de fina salongerna och Suede är ett band som står på tårna för att visa sina färdigheter; att det är ett band med, delvis, medelålders män, märks inte alls.

Det blir en bländande kväll med nya intryck och blixtrande pråligt klassiskt Suedegodis – låtlistorna från aftonen får ni här.

Men det skulle ju inte räcka med det.

Ett telefonsamtal gav en förfrågan som jag inte kunde tacka nej till. Hålla i scenintervjun efter visningen av ”Night thoughts” på Göteborg film festival.

Det kändes ju som en tanke, jag hade ju en fördel av att ha bevittnat konserten i Köpenhamn, nu skulle jag få chansen att träffa Mat Osman, basisten, och Brett Anderson för ett samtal kring filmen.

Jag var förvisso lite brydd att festivalen inte styrt upp detta sedan tidigare, men fann ingen anledning att spekulera vidare i orsakerna till detta.

Samtalet jag fick gav uppgiften om ett kortare samtal, i programmet stod det ett längre, jag gjorde mer än så…

Here we are, the beautiful ones, lalala. 

Jag har kort om tid för förberedelser. Men där hela kvällen innan och timmarna före är fyllt av annat, jobbar hjärnan ändå med frågor och vinklar.

Jag kommer till Storan på utsatt tid, träffar bandmedlemmarna för en stunds prat innan, varvar ner efter en ansträngande dag och hamnar på nivå inför intervjun på scenen och hinner värma upp min inte alltid så strålande engelska.

Mat Osman och Brett Anderson dricker te, hänger runt, sångaren sätter sig vid flygeln i Kristallsalen och spelar lite; jag frågar om han minns sina tidigare besök på Storan och det gör han, konserten 2008, P3 guld något år tidigare…

En exklusiv konsert med en extraordinär artist. Foto: KAI MARTIN

Så är det dags, filmen närmar sig sitt slut. Vi står i kulisserna och väntar. Från filmen hörs vatten, min puls har ökat något, men jag är samtidigt lugn. Bandmedlemmarna är förvånade över att slutscenen är så lång, skojar om att det är en utökad utgåva av filmen med förlängt slut.

Så är vi på.

Tre fåtöljer, ett bord, tre glas, en karaff, en salong med nyfikna, få har gått, de flesta har dröjt sig kvar.

50 minuter senare är det över. Mina frågor har fått svar, publiken har fått ställa sina och killarna i bandet tackar för intressanta frågor; jag andas ut, men är stolt. Jag kan mitt jobb.

Kraft och glam. Foto: KAI MARTIN