Det hände sig som i söndags, när jag i lugn och ro satt med papperstidningen i fåtöljen i vardagsrummet som en stofil bortom vett och sans, modern etikett och balans.

Jag läste Mikael van Reis artikel om rysk litteratur, högst aktuell med senaste Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevittj i fokus.

van Reis håller jag högt. När jag läste Litteraturvetenskap med en förhoppning om en genväg in till mitt författarskap in spe och till yrket som kulturmedarbetare på Göteborgs-Posten, fanns Mikael van Reis där… som geniet, som den kloke, upplyste, vetgirige, välformulerade och djupt intellektuelle, blott några år äldre än jag.

Tungt, ryskt i GP och i bokhyllan.

Jag klarade aldrig mina 40 poäng, gick aldrig vidare i institutionens korridorer, blev aldrig något geni, upplyst eller vetgirig. Jag blev punkare, gjorde texter och låtar, skrev fortsatt poesi ett tag (gav ut min första diktsamling under hösten -76 då jag precis börjat på littvet och sålde den helt ogenerad till mina studiekamrater och kanske till någon lärare).

Det blev inte kulturmedarbetare på GP jag blev, så som Mikael van Reis kom att bli med den äran; jag blev sedermera nöjesreporter på GT på långa, ringliga vägar – alltid med musikörat mot marken och en roman i handen.

Under min tid på litteraturvetenskapen skrev jag en uppsats om Dostojevskijs ”Brott och straff”, som fortfarande överraskar mig med sitt välformulerade språk och tankegångar.

Kring den perioden hade jag blivit förtjust i rysk litteratur, läste långa, krångliga romaner såväl som korta, en del noveller, dikter; Gogol, Pasternak, Tolstoj, Majakovskij, Vojnovitj, Dostojevskij, Tjechov, Turgenjev, Solsjenitsyn…

Romaner med inledande hundra sidor av personer som det tog år att lära sig, men väl gjort så dansade berättelserna fram på sidorna.

Förtjusningen över det ryska författarna sinade inte under min stora, kreativa period in i 80-talet, framför allt inte med min store låtskrivande, textförfattande och sjungande förebild Howard Devoto i Magazine, som andades denna litteratur i allmänhet och i synnerhet i ”A song from under the floorboards” från deras tredje album, där denna låt är inspirerad av Dostojevskijs ”Anteckningar från ett källarhål”.

Nå… när jag fyller 30 1986, det måste ha varit då, får jag en rejäl omgång rysk litteratur av mina vänner Nicklas och Janne; en tegelsten om över 800 sidor kallad ”Liv och öde” signerad Vasilij Grossman, översatt av Hans Björkegren, en bok utgiven på svenska 1986…

Utgivningsbevis.

Förvånad blir jag därför, då jag denna söndag sitter och läser om rysk litteratur, en artikel författad av den oomkullrunkelige och kunnige van Reis där det står att boken inte översattes till svenska förrän 2007…

Jag vill bara, i all enkelhet, påpeka att det alltså inte stämmer.