Kanske slocknade jag där. Då, då allt tog sin början. När Göteborgs filmfestival inleddes. Trots att jag borde veta bättre. Trots att jag vet att detta dignande smörgåsbord borde locka med sin generositet, sin rikedom och sin aldrig sinande källa av inspiration, av smärta och njutning, insikt och skärpa från en värld alltid så mycket större än vad jag tror.

Men…

Göteborg Film Festival backar aldrig för att starta med ett brak, om det så ger jubel eller blott spridda applåder, om det redan från start ger en publik på helspänn eller man suckande hör hur stolarnas fjädringar liksom försöker bli ett med den som sitter där och belastar.

Filmfestivalen inleder med kortfilmaren Joanna Rytels ”Moms on fire”, en feminstisk, högexplosiv animering osande av graviditet, sex, sinnlighet och humor på ett vis som inte landar hos mig.

Inledande tal och högtidligheter hade hållits, pris delats ut, kritik likaså och det kändes på det hela taget som Göteborg Film Festival ett år innan 40-årsjubiléet kunde arta sig rätt väl där i starten, premiärdagen på Draken.

Yarden – en konstnärlig intighet.

Så kom ”Yarden”, Måns Månssons filmatisering av författaren Kristian Lundbergs litania ”Yarden – en berättelse”, en roman om knappt 140 sidor som blivit en koloss till film.

Nej, inte på något vis en ointressant historia om en hyfsat framgångsrik poet som får sparken från sitt förlag och hamnar i både ett känslomässigt och ekonomiskt limbo tillsammans med sin tonårsson.

Men den här filmen skrider så långsamt fram att issörjan på Göta älv hade varit mer inspirerande att se. Den saknar dramaturgi, blir ett idisslande av något samma och samma igen. Inget kittlande, inget aha, ingen medkänsla, ingenting alls. Faktiskt.

Visst. Så kanske regissören vill ha det. Men det väcker ingenting annat hos mig än leda med en final i filmen, som laddas med svek – mot alla.

Den tystnad som uppstod i salongen efteråt, de tröstesamma applåderna efteråt, så spridda som regnskurar den soligaste av dagar, blev istället till en skammens rodnad.

Det här var inte bra.

Vi smet hem, slöt oss i vår egen verklighet och blev desto mer positiv, om än med en febrig oro efter grandiosa ”Land of mine”, eller ”Under sandet”, regissör Martin Zandvliets engagerade film och uppgörelsen med den danska historien. Detta yndiga land som med ett smil gled över från ockupationens skamgrepp till att bygga upp sitt land från sargat till fint.

Nå, den just nu pågående utställningen ”De hvide busser” på Köpenhamns nationalmuseum visar, förstås, att krig gör sällan någon god och efterbörden kan vara nog så grym.

Ändå ger den utställningen, som visar på vikten av humanism i det ekande onda, och filmen på hopp.

Ändå, trots historisk evidens, visar en enkät på danskarnas – och kanske svenskarnas – inställning om att råda i kris. 58 procent tycker att varje land ska klara sig självt, som om varje land är ett isolat.

Nå… Martin Zandvliets grymma film är poetisk och skoningslös. Kriget är över, tyskarna marscherar i kolonner hem, övervakade av den danska militären. Men än är det inte över.

Danska västkusten ska saneras från minor. 1,15 miljon minor, som tyskarna planterat ut på stränderna i avsikt att förhindra att dagen D inträffar just där.

Nu ska den forna ockupationsmakten sanera minfälten.

Baserad på verkligheten och på år av research blir det en film som griper från första scenen.

En på alla vis grym och bra film.

Roland Møller, som den sergeant som ska leda den tonåriga gruppen tyska rekryter som är satta att plocka bort minorna en efter en, är explosiv i sin första huvudroll.

De unga tyska skådespelarna är nervigt äkta att sanden känns i munnen, vinden i håret, rädslan i själen… långt efter att filmen tagit slut.

Att den belönades med det finaste priset – Dragon Award – under festivalen är begripligt, utan att jag fick förmånen att se så många fler av de nominerade. (”Yarden” var också en av de nominerade tillsammans med ”Sparrows”, ”A war”, ”Granny’s dancing on the table”, ”The mine”, ”The model” och ”Welcome to Norway”.)

Det blev lite on and off därefter med Filmfestivalen.

Bröderna Gerttens film ”Den unge Zlatan” väcker både ömhet och fascination. Denna kaxige valp, talangfull utöver det mesta, och hans väg mot de gladiatorarenor han nu beträder med en självklarhet. En fascinerande historia om hans första år från tonåring i MFF till de första proffsåren i Ajax och Juventus. Fint fångat.

Kortfilmerna i Startsladden med ”Hopptornet: 10 meter”, den hisnande, humoristiska betraktelsen från tiometerstornet på Valhalla av Axel Danielson och Maximilien VanAertryck, som favorit; den som också knep priset som bästa svenska kortfilm.

Oscarsnominerade, georgiska Oscarsbidraget ”Moria”; klassisk drama med ung man som kommer ut från fängelse, vill bli fri kriminaliteten, utan att lyckas.

Lite så. Lite oinspirerat. Som det kan bli vissa år.

Och, ja, jag vet, allt fanns och allt fanns att missa.

Jo, Suedefilmen ”Night thought” såg jag men mer om den på annan plats.