En magiker med många citroner i luften. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det finns en energi hos Stefan Odelberg som smittar. Han jonglerar friskt med tusen och en idéer, men mest av allt så iscensätter han dem och låter dem aldrig förvandlas till drömmar i ett luftslott.

När han nu gå in på sin tredje säsong med sin talk show på Rondo är det ett ekonomiskt risktagande.

– Skulle jag ha haft en producent bakom mig, typ 2entertain, hade de sagt ”Toppen, bra idé. Men det här är för dyrt, vi vill tjäna pengar”, säger han krasst över en lång fika på Bar Italia på Prinsgatan.

Höstsolen lyser, regn och vind håller sig i schack. Det är en fantastisk dag med frisk luft, som gjord för att sitta ute. Men efter ett spirituellt samtal på långt över en timme, säger Stefan Odelberg ”Vi kan gå in om du vill. Det är ju lite kallt. Men det är ok för mig att fortsätta här ute…”.

Jag förstår först efteråt att han frös lika mycket som jag och att det var en invit att fortsätta där det var lite varmare, för han satt i bara kavaj och t-shirt till de svarta jeansen och sina röda sneakers.

Fikabord i Linnéstaden, Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Det är lätt att fängslas av Stefan Odelberg. Han har en berättelse att berätta och är inte bara mannen med de magiska händerna, en räv bakom örat och tricks för alla ögonblick. 41 år gammal har han en vision, en dröm som han nu har satt igång.

– Jag vill bli en av Sveriges främsta programledare innan jag fyller 60 år. Jag har cirka 20 år till dess, men jag vill inte vänta. Därför har jag dragit igång min talk show. Teve har, kanske 15 programledare, som alla får jobben om och om igen. Kronér, Moræus, Peter Settman, Babben Larsson… Men jag tänkte, jag kör själv. Utan teve. De får komma efteråt.

Strategin är klar. Med folk från tevevärlden i produktionen hoppas han att snacket ska komma igång.

– Ja, när de som jobbar med mig sitter och snackar om mina projekt på kafferasten på sitt jobb, så kommer ett frö att sås, säger han förhoppningsvis.

Nej, Stefan Odelberg är inte blyg och när han en gång började som magiker är det just sin sociala kompetens som gav jobbet.

Han jobbade på Eko på Avenyn, krängde skivor och underhöll kunderna med sina trolleritricks. Kanske kunde det stannat där om inte Malte Knapp, jämngammal underhållare, kom förbi och berättade att Cabaret Lorensberg sökte folk.

– De skulle ha en audition och Malte tyckte att jag skulle söka. Jag visste ens vad en audition var, gick dit på en lunchrast och visade upp mig. Regissören Butta Börjesson, ägaren Christer Johansson och Magnus Albrektson på Park Lane frågade om jag kunde göra en scenshow. Hm, jag visste nog inte riktigt vad det innebar och jag hade ju inga grejer, men jag sa ja. Inom två veckor hade jag fått jobbet.

735 föreställningar och fem år senare var det dags att gå vidare. Då hade Stefan Odelberg fått scenrutin, fängslat publiken och ryktet om hans förträfflighet i nöjesbranschen växt.

Jag såg någon av hans första föreställningar, blev förtjust i hans förmåga att gå runt borden och trolla. Ekivokt och oväntat, men med en värme och humor som kändes unik.

Men det kunde gått åt pipan. Premiären där, hösten 1996, var inte speciellt bra för trollkarlens del.

– Dagen efter, på dagen, var det ingen i ensemblen som riktigt pratade med mig. Alla satt och läste GT och Lasse Rådes recension och han skrev om alla ”bra, bra och bra”, men då han kom till mig stod det ”… för amatörmässig för att hålla på den här nivån”. Det värsta var att han hade rätt och detta insåg jag med sex timmar kvar till nästa show. Det var jobbigt och jag kände mig som en cowboy i en västernfilm, du vet, han som är sårad eller inte orkar, som ber de andra fortsätta utan honom. Men för att försätta på cowboytemat, det var bara att sätta sig upp på hästen igen.

Det gick bättre. Och bättre. Ett halvår senare fick han en smärre revansch, trollade för kungen på Marstrand, fick majestäten att riva sönder en sedel och kände att, det här med trolleri kunde han trots allt.

– Det var ju lite kontroversiellt att få kungen att riva sönder en sedel, men efter lite tjat gick det vägen, säger han.

Engagemanget fick han av Park Lane och Cabaret Lorensbergs ägare, den gamle klubbveteranen Christer Johansson, som stöttat Stefan Odelberg under de första jobbiga veckorna och nu ville ha honom på GKSS-träff i seglarmetropolen i Bohuslän dit alltså kungen var bjuden.

Han har gjort mycket, Stefan Odelberg, med flinka fingrar och en smord mun. Han vill själv landa någonstans mellan Joe Laberos businessdrivna Las Vegasinspirerade shower och Carl-Einar Häckners varietéer. Humorn är viktig, men också tricken. Av det som en gång var sju minuter (som egentligen skulle varit 25…) har det blivit en trygg underhållare med ständiga överraskningar.

Pojken med guldkortleken. Foto: KAI MARTIN

När han nu bjuder in till sin talk show på Rondo blir det inte bara överraskningar, förstås, utan också gäster som inte är helt väntade.

Robert och Maria Wells 14 oktober är direkt inspirerade av mötet mellan Björn och Pernilla Skifs förra säsongen.

Två veckor senare, 28 oktober, är det dags för Sanna Nielsen, kvinnan med guldstrupen som nästa sommar blir nya allsångsledare på Skansen.

Komikerna Per Andersson och Annika Andersson gästar den 11 november och vid finalen är det Thomas Di Leva och Christer Fuglesang som pratar rymd.

Osannolika möten där Stefan Odelberg lämnar fokus på sig själv för att bjuda utrymme för sina gäster, men utan att för den sakens skulle tappa bort sig själv. Det blir trick och magi, för utan dem ingen show som inbegriper Stefan Odelberg.

Jo, tiden dansar iväg med honom. Fängslande berättelser om hur han försvann i direktsändning i Femmans mentalistshow ”Fenomen”, där han fick Uri Geller förvånat konstatera att han aldrig sett något liknande.

– Jag hade ju bestämt mig för att inte gå till final om jag skulle delta, men jag ville ju heller inte bli utslagen. Det var nervöst i omgång tre, men jag klarade mig och kunde trolla bort mig i semifinalen.
(Här kan ni se inslaget.)

– Det är väl en av de mest fantastiska sakerna som jag har gjort, säger han och ler åt minnet.

Men han är inte bara magisk på scen. När han förra året friade till sin käraste, Berna Inceoglue, blev det efter att – nästan – ha klarat av hela Vasaloppet. Nu är paret gift med en bröllopsresa där första Inkaleden vandrades för att sedan landa i Las Vegas artificiella värld.

Jo, han kan det där med upplevelser, Stefan.

I kväll spelar The Mannequins of Death på Truckstop Alaska, ett stenkast från där återförenade Cortex skulle spelat på Gothenburg Film Studios. En spelning som sorgligt blev inställd och där ingen utomstående riktigt vet hur det ligger till med sanningen eller turerna kring vad som har hänt på vägen till det evenemang som inte blev.

Jag har försökt balansera den information som jag har fått från en mängd olika håll. Jag har också försökt att inte ta ställningen för eller emot någon, utan istället redovisa det som har skett och därmed lämna det öppet åt samtliga som läser att själva få en bild av det hela.

Jo, det är en splittrad bild där bandet står för en version och Freddie Wadling för en annan.

Men låt mig försiktigtvis ta det från början.

Bandet Kingdom of Evol bildas 2007 med Henrik Venant som en av motorerna och Freddie Wadling som sångare. Bandet består dessutom av förra Union Carbide Productionsmedlemmarna Henrik Rylander och Adam Wladis. Med finns också Per Svensson och, understundom, Ebbot. Spelningar görs på Way out West i Göteborg och Stockholm Music & Arts 2012, bland annat. Hyllade spelningar.

Henrik Venant drev under slutet av 70- och början av 80-talet skivbolaget Heartwork records, var en av de drivande gällande punk och nya vågen i Lund/Malmö 1976 och framåt som arrangör, musiker, producent och utgivare av skivor. Bland albumen han gav ut fanns Cortex ”Spinal injuries” med Freddie Wadling som sångare.

Heartwork records är ett fortfarande existerande bolag och i våras kom en nyutgivning av Cortexalbumet ut.

Kingdom of Evol på Record store day på Bengans i april. Foto: KAI MARTIN

Under record store day i 18 april 2015 spelar Kingdom of Evol. Henrik Venant saknas, men Freddie Wadling är med på scen. I publiken finns Cortexmedlemmarna Uno Wall, trummor, och Gerth Svensson, gitarr. De tre Cortexmedlemmarna sitter senare på scen för att signera Cortexalbumet.

Delar av Cortex – Gert Svensson, Freddie Wadling och Uno Wall – vid Record store day på Bengans. Foto: KAI MARTIN

Kanske var det där och då idén väcktes om att en återförening av Cortex skulle göras för en livespelning av materialet från albumet.

Planerna sattes i verket med Joel Borg och Niklas Lundell, två män involverade i Luger som arrangerade Way out West och Stockholm Music & Arts.

Bandet repade under sommaren, dock inte med Freddie Wadling på sång. Där har jag tidigare skrivit fel på grund av missförstånd. Men här går också uppgifterna isär; bandet säger att Freddie haft önskemål om att inte vara med i förproduktionen förrän bandet var tillräckligt tajt och låtarna lät tillräckligt bra; Freddie Wadling meddelar via sin hustru Bella Læssker Wadling att någon spelning aldrig varit aktuell. Läs bifogat meddelande på Wadlings Facebooksida från 25 september.

Men Freddie Wadling har funnits med på en promotionbild tillsammans med övriga bandmedlemmar: Adam Wladis, Henrik Venant, Uno Wall, Gerth Svensson och Per Svensson. Denna bild skickades ut i samband med nyheten i början av september om att spelningen skulle bli av. Detta är dock en bild som inte längre – mig veterligt – finns kvar att googla.

Spelningen blir snart en snackis och biljetterna säljs med rasande fart. Upp emot 1500 biljetter var sålda fram till den 21 september. Det är då som Freddie Wadling enligt ett brev på sin Facebooksida säger att han inte kommer spela (se här nedan).

Han skriver inte bara att han inte kommer medverka på spelningen utan att han inte kände till spelningen förrän det stod om den i tidningen.

Ursäkta om jag är tveksam. Jag tror inte det förhåller sig så. Men det är alltså bara min spekulation och knappast något som jag kommer få verifierat. Att Freddie Wadling inte skulle känna till att en spelning med hans Cortex skulle hållas finner jag med andra ord helt osannolikt.

När han dessutom skriver att han gärna gör en Cortexspelning i framtiden, men på sina villkor blir jag även här lite tveksam. Jag inbillar mig att hans intressen knappast åsidosatt. Var det inte till ock med så att en raider skrevs den 20 september. Även ”välplanerat” vänder jag mig emot. Spelningen presenteras en månad innan och blir snabbt en snackis, en försäljningssuccé och hade definitivt blivit en happening med tyngd och kraft om allt gått i lås.

Däremot tror jag att han inte varit odelat förtjust i att det skulle ske. Kanske har det till och med varit så att han inte ens önskat delta, men inte förmått säga detta. För Freddie Wadling, denna konstnär med stark, uttrycksfull stämma, är en snäll man som emellanåt kan ha svårt att säga nej.

Märkligt är också, som jag skrev om i mitt första blogginlägg i saken, att arrangörerna Woah Dad! (där bland andra Niklas Lundell och Joel Borg ingår). Samma arrangörer som ungefär i samma veva som den inställda Cortexspelningen också tvingades boka av kvällen innan (2 oktober) med hiphoparrangemanget Bangin.

Så är det Live Nation som strular egentligen för att markera mot uppkomlingarna Woah Dad, som snott det multinationella bolagets främsta svenska karamell Håkan Hellström på konfekten…?

Får då Freddie Wadling agera torped i detta ärende…?

Nja, säger jag, som annars gärna slukar väl formulerade konspirationsteorier i en spännande thriller.

Men samtidigt förvånas jag över somt i den här affären. För när spelade Freddie Wadling inför 1500 personer senast…?

Och hur var det med Blue for Twos återkomst för några år sedan (album följt av en turné 2012), blev ens spelningarna av…?

Nej, jag minns inte. Men de var, trots att Blue for Two – Henryk Lipp och Freddie Wadlings fina duo – var ett musikaliskt starkt namn, inte var satt på några större ställen. Bokare då: Ulf Andersson. Bokar nu (för Wadling): Ulf Andersson. Med Live Nation som arbetsgivare.

Så, återigen: bandet har blivit blåst, Freddie Wadling har blivit blåst, diverse arrangörer och managers har blivit blåsta, men främst är det publiken som står med en lång näsa och åsneöron efter att ha blivit grundlurade på något som hastigt kom och lika hastigt försvann och sedan uppstod igen som Mannequins of the Death. Inte ens Carl-Einar Häckner hade fixat det tricket.

Den andre oktober skulle hiphopfesten med bland andra Silvana Imam och Adam Tensta fylla Gothenburg Film Studios på Lindholmen med hip hop. P3 live skulle vara på plats för att bevaka eventet kallat Banging. För ett tag sedan blev arrangemanget inställt i all hast.

För några veckor sedan flaggades det för comeback för Freddie Wadlings Cortex med tre av originalmedlemmarna på scen. Plats Gothenburg Film Studios. Dag den tredje oktober.

I veckan kom beskedet. Spelningen ställs in.

Biljetter inlöses för båda arrangemangen. Men hågade entusiaster som inte bara bokat biljetter till spelningen utan också flygresor från London, Reykjavik och fler utomlands liggande orter fick sikta in sig på att stanna hemma och inte på en hotellweekend i Göteborg.

Den inställda Cortexspelningen kom sig av ett brev publicerat på Freddie Wadlings Facebooksida. Han förklarade att han inte känt till spelningen, att han var förvånad över att den skulle ske, att han helt enkelt inte kände till detta. Han meddelade vidare att han inte ämnade medverka, på grund av dessa skäl, vid någon konsert i nuläget – det vill säga den tredje oktober 2015.

Ett märkligt brev, kan man tycka, eftersom Freddie Wadling  inte bara ställt upp på en promotionbild med bandet han skulle spela med utan också har både repat och förklarat vad han ville ha på sin rider inför konserten (läs GP:s artikel från 22 september 2015).

Till saken hör, förra året hoppade de båda Lugermedlemmarna Niklas Lundell och Joel Borg av och bildade eget. Det innebär att de sattes i karantän gällande musikarrangemang under ett år, vad jag fått erfara. Luger och dess ägare, multinationella arrangörerna Live Nation, ville inte ha någon konkurrens.

Året har gått, Lundell och Borg har slagit sig samman med Håkan Hellströms A&R Isse Sami och Klas Lunding från Telegram records i Woah Dad! – ett management- och bokningsbolag. Det fixas och trixas med artister av dignitet med Håkan Hellström som främsta namn. Alltså konkurrenter till Live Nation.

Men, Freddie Wadling tillhör inte Woah Dad! Inte Adam Tensta heller, eller Silvana Imam.

Kanske är det så illa att artisterna har kontaktats för arrangemangen, men inte deras agenter.

Jag låter det vara osagt, men kan ändå inte låta bli att vädra den konspiratoriska teorin att när Freddie Wadlings manager Ulf Andersson ser vad hans artist tackat ja till så tar det hus i helsike. Freddie Wadling vill spela, men det är inte han som förhandlar fram gaget och han är definitivt inte den som vill starta bråk. Men naiviteten i business kan ställa till det och här verkar det ha blivit så.

Ulf Andersson har inte blivit kontaktad förrän spelningen är bokad och klar. Men det är hans artist som ska fronta, därför vill han deala om priset  (mina tankar) och landar i denna förhandling med Woah Dad! inte i ett läge som går att lösa.

Ja, det handlar om affärer och inte musik. Ja, det drabbar det entusiastiska bandet som såg framför sig en succé med redan, hisnande 1500 sålda biljetter. Ja, det drabbade de fans som hoppats åka i en tidskapsel tillbaka till det tidiga 80-talets svartklädda, manglande, rockigt mörka Göteborg. Ja, det drabbar Henrik Ventant (bandmedlem och mannen bakom det skivbolag som gav ut Cortex ”Spinal injuries” från 1981), som satsat på en framgångsrik återutgivning i våras av ”Spinal injuries”.

Det blev en otippad soppa av något som skulle bli en spännande happening – och det är alltså pengar det handlar om, inte musik och definitivt inte om att Freddie Wadling inte skulle känt till den här spelningen.

Men, konspirationen blir inte mindre av att den där gruppbilden på Cortex 2015 inte står att finna, eller att bandmedlemmarna och arrangörerna rensat i sina Facebookloggar; inte ett ord om besvikelserna efter att spelningen blev inställd.

Än är inte sista ordet sagt och kanske blir det en spelning med alla parter inblandade i en gemensam överenskommelse, men boka inga flyg, inga hotell eller biljetter… än.

Veckan innan Gröna Lundspelningen gick följande pressmeddelande ut till en räcka journalister – DN, GP, GT, SvD, TT… – och lika klockren som nyheten var, lika tyst blev det.

KAI MARTIN & STICK! GÖR NY SKIVA

2013 gjorde Göteborgsbandet Kai Martin & Stick! comeback efter 28 år i träda. Postpunkbandet spelade då tillsammans med andra låtar hela sitt andra album ”Röd plåt” från 1982, som ett slags försenat jubileum.

Publiksuccén blev långt över förväntan och nästa år fortsatte bandet på framgångsvågen med spelning på Liseberg och tillsammans med punkbandet Attentat på ett utsålt Henriksberg.

Redan 2014 hade Kai Martin & Stick! börjat skissa på ett nytt album, två nya låtar presenterades från scen och ambitionen har varit hög sedan dess.

Måndag den 17 augusti spelar göteborgarna på Gröna Lunds lilla scen. Dagarna efter går bandet in i studion tillsammans med producenten Charles Storm, som just nu jobbar med Håkan Hellströms kommande album och har producerat Broder Daniel-sångaren Henrik Berggrens soloalbum, Mando Diao , Staffan Hellstrand med flera.

Inspelningarna kommer ske i Charles Storms Cloudchamber och i Farmer In The City Mobile i Göteborg.

Senast Kai Martin & Stick! kom med ett album var ”Uppståndelse!” 1985.

Nya albumet ”Utan titel” planeras att komma i början på 2016. Då kommer bandet också vara tillgängligt för spelningar.

Jag är inte förvånad, men är nu i det stadiet av skapande att jag bara kan beklaga journalistkåren som missar Kai Martin & Stick! 2015 – av den enkla anledningen att vi är oerhört bra, fullständigt egna och väldigt angelägna i en tid där mycket bara är smör, takt och lismande. Det är helt enkelt samma förlust som de arrangörer som valt bort en spelning med oss den här sommaren.

Ja, jag är stolt!

Vi presterar och engagerar. Gröna Lundspelningen visade med emfas att vi är en attraktiv attraktion på det svenska pop- och rocktivolit. Vi håller, vi levererar, vi underhåller och har en energi som 20-åriga popnissar bara kan drömma om.

Nå… nog sagt om detta.

31 år senare – Kai Martin & Stick! i studion igen. Foto: KAI MARTIN

I fredags gick vi alltså in i studion tillsammans för första gången sedan oktober 1984, då ”Uppståndelse” spelades in (den kom sedan att mixas och släppas våren 1985). Vi har lyckats engagera Håkan Hellströmproducenten, geniet Charles Storm (eller om det är han som engagerat oss, det är oklart vilket) och i studion samlas fyra sjättedelar av bandet – Cremonese, Ronny, Alex och jag – för att göra grunder till detta vår kommande femte album ”Utan titel”.

Planen var att trummorna skulle vara riggade redan på torsdag, så på fredag klockan tio skulle soundcheck kunna göras och kring lunch skulle inspelningen påbörjas.

Nja, det blir inte så. Tekniskt bekymmer ställer till det, så först vid fyratiden börjar vi med den första av de nio grunderna.

Det låter redan med det ljud som är satt på trummorna alldeles fantastiskt och det inspirerar. Att Ronny dessutom är otroligt motiverad och inspirerad sänker inte ambitionerna. Med ett magnifikt basljud och dito spel av Alex känns det som om det här kommer bli en triumfatorisk albumcomeback. Cremonese lägger ackompanjemang på sin gitarr och jag stödjer med min sång. Men mitt i dessa sejourer måste producent Storm stoppa, han ber mig först att hålla igen för det läcker in i studion. Men han ångrar sig sedan och skärmar av mig, där jag sitter i kontrollrummet.

Orsaken…? Jo, vi blir alla så engagerade och vill göra så bra ifrån oss att varje tagning blir som om den är på liv och död.

När timmarna runnit iväg och närmar sig midnatt håller vi på att analysera en låt som jag skrivit, där jag pratar om tanken att hitta en länk mellan Bowies glamperiod och Suedes tidiga år. Alla förstår, men vi är snart ense om att det inte låter vi. Olika förslag presenteras av arrangemang och sakta börjar vi nå mot en idé som vi kan sluta upp kring.

Producent Storm, som hållit igång sedan arla morgonstund, är en smula trött, föreslår att vi ska packa ihop för kvällen och återkomma i morgon. Men jag känner kreativiteten spira och jag trumfar igenom fortsatt jobb.

Vi spelar låten med det nya arrangemanget om och om igen, ändrar en smula under gång och när tagningarna görs är låten förändrad och ändå inte. Det låter Kai Martin & Stick! 1982––1995–2003–2015! Och när producent Storm, trots trötthet, slår volter över resultatet, ja… då känner vi att vi med gott samvete kan slå igen för dagen.

Klockan tio dagen därpå har ingen av oss fått mycket till sömn. Cremonese har till och med suttit uppe och klippt ihop ett trumarrangemang på en låt; ett trumspel som han tror kan göra låten extra vital. Alex hade svårt att somna och min nattsömn var väl siså där. Endast Ronny har sovit som en stock, men det kanske trummisar gör.

Vi tar i tu med dagens arbete. Jobbar flitigt och förbannar inte för en sekund den strålande sommardagen som vibrerar av lockelse utanför studiofönstren. Vi är idoga, hängivna, fastnar kanske någon gång i en diskussion om hur den och den låten ska låta, vilket som är viktig och inte viktigt. Men vi sluter oss samman mot ett gemensamt mål och presterar.

En lunchrast, rätt sent, på en närliggande, legendarisk krog fyller våra sinnen och ger välbehövlig vila. Men när vi väl är tillbaka igen kommer tröttheten för mig och jag får kämpa mig fri från den, andas in energi, dricka vatten och fokusera.

När vi är klara strax för åtta har vi kramat ur det bästa av det här bandet. Ronny har varit bländande och gett oss en nödvändig grund att stå på inför det fortsatta jobbet med plattan.

Det har varit en ynnest att få ha med Charles Storm på tåget och när vi nu gör pålägg och sakta bygger upp låtarna – baspålägg, gitarrer, keyboard, sång, saxofon samt andra ännu inte klara produktionsidéer – så gör vi det i hans trygga händer.

Det här kommer bli bra.