Ni vet hur det här, haussen slår till, kännarna smackar med läpparna och sträcker villigt fingret i luften och säger ”hmm, det här kan mycket väl bli årets konsert”.

Vi skriver då några dagar in på det nya året och, som i det här fallet, är stället för händelsen Pustervik, kanske Sveriges finaste rockklubb, i allra högsta grad Göteborgs. Det är utsålt, redan under dagen går arrangörerna ut med tiderna då artisterna ska uppträda – totalt tre akter plus dj i baren – under aftonen. Allt för att alla ska få plats.

På morgonen ser jag ett upprop på Facebook från en vän om att en biljett är till salu. Av andra har jag i samma forum sett yviga gester, bilder och filmsnuttar om storheten i spelningen i huvudstaden dagen innan.

Genom ett snöklätt Sverige har alltså Alabamasonen Jason Isbell tagit sig med sitt turnésällskap för att slå knock på Sverige redan i, så att säga, första ronden.

Jag klipper till, i den arla morgonstunden lämnar jag ett meddelande om att jag är intresserad av biljetten, om den är ledig, det är den och affären är i hamn.

Låt mig då säga med en gång, jag är helt renons på Jason Isbell. Jag vet att han var med i Drive-By Truckers, alt countrybandet från Athens, Georgia som har fått låna något öra. Känner också till att hans accelererande alkoholintag gjorde honom omöjlig i sagda orkester och hans renlevnad gett skjuts i solokarriären.

Men jag backar inte för nya upptäckter, kan till och med tycka att det är det som är det, att slänga sig ut framför något okänt, musikaliskt och bara låta sig bäras iväg.

Så… så långt, så gott.

Tung start på kvällen med John Moreland. Foto: KAI MARTIN

På klockslaget när startar uppvärmningen, smått hyllade John Moreland, som samma kännare som hållit sitt finger i luften så här i 2016-års begynnelse mässat ”missa inte, missa inte!”.

Jag har då i vimlet bland tatuerade hipsterkids och dito -medelålders hälsat på forna kollegor, vänner, en och annan sportprofil som Häckens intensivt musikkunnige Peter Gerhardsson (missar aldrig ett gig på Pustervik, kan till och med, säger ryktet, flytta en träning för en konsert) och pingismästaren Jörgen Persson.

En pilsner dyker upp från Göteborgs vänligaste Biffen, det artar sig med andra ord.

John Moreland är gigantisk och skämten om hans fysik löper som digerdöden genom publiken (”han kommer bli stor”, ”kan han bli större än så här”), men krasst kommer det trots allt till musiken.

Det är stabil singer/songwriterkvalitet med egg i kompositionen, fint fingerplockande på gitarren och en röst som andas den smärta och svärta som texterna skvallrar om. Men variationen är i paritet med den utstrålningen han har; inte ett leende, inte ett försök till att bjuda in publiken; det här var en spelning han ville få överstökade och mekaniskt gjorde så.

Pustervik är noga med att tider ska hållas. En av generalerna för etablissemanget är Johan ”Red Top” Larsson och av honom kan vem som helst ställa klockan. Inte på plats denna kväll, men hans organisation genomsyrar stället och ja, på pricken 21.00 fredag den 8 januari äntrar Jason Isebell och hans band scenen, stampar igång ”Palmetto” och suckarna av glädje kan höras i salongen.

Twang direkt! Foto: KAI MARTIN

Jag är mannen i mitten och är ändå utanför. Jag ser en artist som kan sitt jobb, som har en orkester som är habil och där stämsången är gnisselfri, men inte helt smord. Då är en musikmaskin som tuffar på de mil den ska på de scener den gästar.

Jason Isbell i sin finaste Bryan Adams-outfit. Foto: KAI MARTIN

Det är americana i sin prydno, texter om det sorg- och sotkantade livet, om vägarna, om kärleken. Jag hör, men jag känner ingenting och det är då den stora rastlösheten slår in.

Trycket från publiken är inte stort, men ihop med bristen på att mitt intresse växer klaustrofobin. Känslan av att inte tillhöra blir större än nyfikenheten att försöka förstå.

Jag smiter ut, ställer mig vid sidan av. Vandrar ut i foajén, vilar ryggen på en pall, hör Jason Isbells mellansnack vid mitt toalettbesök genom högtalarna där, lyssnar på dj:ns musik i baren som krockar med artistens i salongen.

Försöker sjunga hjärtat ur kroppen. Foto: KAI MARTIN

Jag nästlar mig upp på balkongen, första raden är limmad av människor som tillhör något annat än det utanförskap jag känner.

Michael Jason Isbell från Green Hill, Alabama, i Lauderdale County, försöker sjunga hjärtat ur kroppen, gör det för många, men inte för mig.

Det jag hör är en artist som bor granne med Smokies Alice, snällt och trevligt sällskap, men det lämnar mig där för jag är oartigt kallsinnig, saknar kontakt mellan deras pulserande hjärtan och mitt.

Har grepp om scenen och gitarren. Foto: KAI MARTIN

Spelningen tuffar på, gitarrsolon som ska glöda fräter inte håll på mina nervtrådar, tvinnar inte samman själar, smälter inte i mina hörselgångar. Jason Isbells röst är klockren, stabil men… nej, det händer ingenting.

Mest undrar jag varför keyboardisten har sin mellotron på ett ställ framför sitt Nordkeyboard, det verkar så opraktiskt.

Rastlösheten bär mig ned i salongen. Jag ställer mig till vänster nedanför scenen, en bit ut, försöker etablera kontakt, men jag är förlorad.

Låtlistan från Pustervik (bild från en  vän).

Överraskas av skärpan i ”Never gona change” och tänker ”mer sådant här och jag kan åka med”. Men näst sista låten innan huvudsetet är över är det enda som jag tjusas av.

Ok, jag smet inför extranumren. Men sorry, folk, Jason Isbell är inte mitt påsté och nej, jag yvas inte heller för rapporten från scen att han ska komma åter till Göteborg då han gästar Way Out West i sommar.

Ettan kom med en exakthet som Red Top hade gillat och jag kom till ett sammanhang där jag tillhör.

Inte skarp nog för skärpa. Foto: KAI MARTIN

 Kraften har vaknat… igen.

”Star wars – the force awakens” – ny film i serien och det är bara att åka med i den intergalaktiska världen. Tjusas av nya maskiner, farkoster som knappt håller ihop, men ändå med lätthet bryter genom ljuset, tar sig från en galax till en annan. Fascineras hur dålig pricksäkerheten är hos de ondas soldater, hur förtjusta människor i rymden är över de mörka krafterna som verkar där det är som kallast och mest ogästvänligt, istället för den gröna planeten där det goda frodas. Upptäcka nya persongallerier i en mix av robotar, groteska varelser, människor; rymdinvånare, helt enkelt.

Jovisst är det intressant att George Lucas nära 40 år efter sin första film i serien fortfarande kan bygga en historia med nya karaktärer.

Men, dessvärre, tycker jag att det är soppa på en spik, om än gjord med finess och teknisk uppfinningsrikedom.

Fast mest fascinerande är det att det som skapades till de första filmerna på 70-talet fortfarande är ramen för det som görs nu. Lite har hänt för blotta ögat. Rent filmtekniskt har det säker gått framåt, likadant beträffande producerandet av filmen.

Och jag tycker det är märkligt att så mycket av det som uppenbarligen är samhällen med teknisk briljans och stor intelligens fortfarande verkar harva i något slags mix av nomadtillvaro och vilda västern där pengar och brist på medkännande är det härskande.

Med ”Star wars – the force awakens” är så mycket så likadant som det var då serien startade och jag vet inte om jag är så förtjust.

Det är samma kamp mellan det onda och det goda, det är ett fyrverkeri av stridsscener, det är mod och intelligens, humor och allvar, kärlek (en smula), men också väldigt statiska, närmast löjeväckande scener mellan karaktärerna.

Jo, kul med de gamla hjältarna Han Solo, Chewbacca, prinsessan Leila och Luke Skywalker, som åter görs av de som en gång spelade rollerna. Och det finns miljöer som roar.

Men bakom effekterna döljs en historia som upprepar sig och nej, den blir inte bättre av att ses i 3D. Fejken blir bara större.

 Stilistisk, skön och låååångsam.

Todd Hayes drama ”Carol” är utsökt nedtonat spel av Rooney Mara och Cate Blanchett, den förra sött skön som Audrey Hepburn, den senare cool som Lauren Bacall.

Med tidsramen 1950 bjuder också miljö, kläder, makeup och frisyrer till de referenserna på ett självklart sätt. För det är ett slags kostymdrama, där varje detalj i bilden är noga väl vald och andas tidstypiskt på ett utstuderat sätt.

Snyggt, mycket snyggt att titta på och filmen strosar på i ett makligt tempo med få farthöjningar, kittlingar eller andtäppande scener.

Det är ett inte helt udda tema, två människor från olika bakgrunder som blir kära i varandra på ett ögonblick. Hur de lyckas binda samman sina liv, hur det i sin tur ställer till det i de redan ingångna relationer som de båda har.

Det mindre udda är alltså att det är två kvinnor som blir kära i varandra och vad det ställer till då och där 1950.

En fingervisning om svårigheterna gällande kärlek mellan samma kön kanske publiceringen Patrica Highsmiths roman ”The price of salt” är. Den som filmen är baserad på, men först utgiven under pseudonymen Claire Morgan 1952, för att först 1990 få sin riktiga titel – ”Carol” – och utan omsvep om vem som skrivit den.

Men… jag har svårt att dras med i dramatiken i filmen. Spelet är som sagt nedtonat, gjort med samma dimmiga lins som många av scenerna speglar.

Stillsamt, försiktigt rör sig filmen sakta mot mål i ett slags slow motion som Roy Andersson prövade med ”Giliap”; även där det inte händer något så händer det.

Men det är bedrägligt och inte gripande. Tyvärr.

”Carol” är vacker att titta på, men känslorna har hamnat innanför kostymeringen, bakom makeupen och hamnat i bakgrunden till förmån för bildsättningen, förnämlig av fotograf Edward Lachman.

Och jag erkänner, när den intima scenen utspelar sig mellan Mara och Blanchett försöker jag se om Maras ena bröstvårta verkligen blev piercad till hennes roll som Lisbet Salander. Mer spännande än så blev det inte.

Förra året körde Trädgår’n all in med en julshow som var påkostad, intensiv, underhållande och tempostark. En produktion gjord med förhoppning att den skulle fått ett längre liv och kunnat sättas upp ytterligare år.

Men av logistiska och andra skäl blev det aldrig så. Ingen ska säga att det är lätt med showbiz.

Nu ger ju inte Trädgår’n tappt för det. Med årets show har man siktat in sig på musikalstjärnorna Hanna Hedlund, Nina Söderqvist och Johan Boding som tillsammans med imitatören Jörgen Mörnbäck står för underhållningen.

Damer med klös.

Förstärkta av eminenta Annica Svensson på lite mer än körsång och en driven orkester blir det fart på den här kvällen, förvisso den sista för året, också.

Det håller, men får kanske mer drag av after ski än det kungliga eminensen som rubriken Royal Christmas lovar. Visst, här handlar det om kungar och drottningar inom soul, r’n’b och rock som Aretha Franklin, Beyoncé, Elvis och Queen där det framför allt är damerna Hedlund, Söderqvist och Svensson som står för driv, riv och klös.

Jo, nu har gänget kört i en månad och rösterna är trötta parat med uppsluppenheten att det är final gör ju sitt till för att det kanske inte blir riktigt pricken över i:et.

Men oavsett vilket så kommer Johan Boding, som ju annars är en utmärkt Ted Gärdestadtolkare, aldrig att landa i Elvis Presleys material. Till det passar helt enkelt inte hans ljusa stämma.

Jörgen Mörnbäck är, förstås, glimrande med sina snabbt skiftande imitationer, men även här tog det ett tag att dra igång maskineriet.

Mästerimitatör.

Men visst är hans kombination av Göran Persson och Muddy Waters lysande… för att inte tala om hans ”Sagan om Rödluvan”, improvisationskonst med olika röster som inte liknar något annat.

Julstämning…? Nja, inte mycket men effektfullt dans och uppträdande på borden förhöjde kvällen. Så förutom någon gran och tingeltangel samt i ett komiskt potpurri där den svenska kungafamiljen var ett inslag var det annars det svältkost på julsånger.

Tur att det var mer välförsett på julbordet…

Rivjärnet Annica Svensson öser på borden.

Stämning i kyrkan. Foto: KAI MARTIN

Det är under några år nu, som Göteborgsbandet West of Eden skapat en tradition med sin julkonsert ”A Celtic Christmas” i Annedalskyrkan.

Det handlar om musiken utanför den gängse fåran i jultider, här med musik som är plockat från Christmas carols samt brittisk och celtics härkomst.

West of Eden har sedan starten för 20 år sedan förfinat konsten i att utmana irländarna på de musikaliska domänerna. Med lekfullhet och allvar spinner de kring melodier, som lika väl kan höras på en irländsk pip som i, just, kyrkan.

Men ”A Celtic Christmas” är alltid något mer.

Det är med andakt konserten inleds med ”God rest you merry gentlemen” i a capellasång från Haga motettkör, som sakta skrider genom kyrkans gångar fram mot koret. Det är vackert och inbjudande och lyfts ytterligare när the Celtic Brass Quartet tillsammans med gästsolisten Steph Geremia på flöjt gör ”Noel nouvelle” från läktaren.

Samtidigt smyger femmannabandet för dagen förstärkta av Henrik Vederblom på gitarr, flöjt och mandolin. En effektfull inledningen.

Jo, orkesterledaren och arrangören Martin Schaub kan skapa musikaliska stämningar, tillsammans med övriga bjuds det på mer än så med ljudmixare Åke Lintons ljudsättning. Addera ljuset och kyrkorummet så blir det extra allt.

Växelverkan mellan band, kör, Celtic Brass Quartet och Steph Germia ger också avsedd dynamik i konserten. Ibland alla tillsammans med kraft och värme, ibland var och en för sig och mer intimt.

Körstycket ”Lux aurumque” tar andan med sina harmonier och skiften – oändligt vackert, precis som West of Edens ”And then the snow fell” från albumet ”A Celtic Christmas”.

Rått och vått ute, men med A Celtic Christmas i Annedalskyrkan kommer värmen.

En fröjdefull jul. Foto: KAI MARTIN

EN FRÖJDEFULL JUL

Göteborgs stadsteater

Av: Alana Ayckbourn

Översättning: Göran O Eriksson

Regi: Stefan Metz

Scenograf: Sean Mackaoui

Kostym: Susanne Åberg

Musik: Matti Ollikainen

Medverkande: Carina M Johansson, Eric Ericson, Anna Bjelkerud, Fredrik Evers, Thomas Nystedt, Benjamin Moliner, Tove Wiréen, Sylvia Rauan och Viktoria Folkesson

När julen står för dörren faller allt på plats. Foto: OLA KJELBYE

Julen kramar skiten ur de flesta. Ändå står vi där med tomteskägget i brevlådan och vill väl, vill bevara traditioner, vill umgås, vill njuta av mat, julklappar och släppa fri vår generositet.

Klart att den högtiden är mumma för vilken pjäsförfattare eller filmmakare som helst. Det är bara att stirra i högen av filmer, som behandlar temat.

Sir Alan Ayckbourn, den i allra högsta grad produktive, brittiske författaren (vidd 76 års ålder har han skrivit 79 pjäser!), vill inte vara sämre och så han plockar russinen ur julkakan.

I en underbart, på pricken högborgerlig miljö spelas detta drama med in alles tio vuxna på scen. Sean Mackaouis fixerade scenografi är excellent, en dockskåpsvariant som vi sett förut på Stadsteatern (”I Anna garderob” från förra året exempelvis). Det blir en utmärkt spelplan för denna farsartade historia som viger Norén och ”Vem är rädd för Virgina Woolf” med Ray Cooneys stilbildande springa-i-dörren-farser.

Nej, här slås inte i några dörrar, den öppna scenlösning skapar ändå ett tempo som ger föreställningen farsartad fart. Parat med omaka relationer, illa luftade mög och förhoppningar om en, just, fröjdefyll jul med gemyt och kärlek.

Det mesta brakar ihop. Fel. Allt krackelerar av den spänning som har byggts upp och där allt tänjs till bristningsgränsen över den jul.

Stefan Metz har skruvat ihop den här pjäsen med fast hand. Trots att allt, faktiskt, faller på plats och går fel, står den här föreställningen som en vinnare.

Ensemblen är driven och njuter av den alienation som skapas på scen i den här pjäsen där man knappt får hämta andan.

Visst, Carina M Johansson gör åter igen en försmådd, ömhetstörstande, medelålders kvinna. Men å andra sidan, vem kan göra det bättre. Eric Ericson, hennes make, är frånvänd, tillgjort social och konflikträdd. Sak samma med hans vän, spelad av Benjamin Moliner, som gör allt för att slippa vara nära sin krävande hustru (Tove Wiréen). Thomas Nystedt är farbrorn som är ärkekonservativ, misstänksam och destruktiv, utan att begripa bättre. Han har Fredrik Evers rollfigur som favoritmobbningsobjekt, där dennes alkoholiserade hustru (Anna Bjelkerud) gör allt för fel i förhoppning att göra rätt. Så då Sylvia Rauan, som fåfängt och längtansfullt hoppas på kärlek från författaren, spelad av Viktoria Folkesson.

Som ackompanjatör till katastrofen sitter Matti Ollikainen och spelar sin musik med instick, sjungande och spelandes skeva, spruckna versioner av våra vanligaste julsånger. En crooner i vit smoking och pyjamas.

Nej, det är inte vackert, det vi ser och hör. Men desto mer underhållande. Gapskratten spricker ut spontant i salongen fler än en gång och det är begripligt.

Med dråpligt ensemblespel med med dockteatern om ”De tre små grisarna” som uppskruvad topp gräddat med en scen som jag tiger om, svindlar den här föreställningen mot ett grandiost slut. Om än att jag saknar eftertankens krank blekhet, för jag famlar efter sensmoralen bland de ekande skrattsalvorna.

Men… För er som tvivlar: julen kan vara kul!

Jag tillhör några av de få journalister som skrev om David Urwitz, då då han för tio år sedan gjorde sin första platta med de där pengarna som han egentligen skulle ha köpt sin del av ett hus.

Jo, han berättar om det från scen i en tio minuter, underhållande monolog, där bandet har lämnat estraden för att låta den 42-årige Trollhättesonen stå där ensam med sina berättelser och sina ord.

Det är en fin stund. Ett slags testamente och en programförklaring i ett.

Ensam är stark. Foto: KAI MARTIN

Jag tror att jag såg honom på scen då, 2005, och var inte så värst imponerad. Han hade sitt berättande, men var spänd i sin framställan och begränsad som sångare och låtskrivare.

Efter det har jag varit på några konserter, senast på Liseberg 2008 och det är ju förskräckligt länge sedan. Visst hade de tre år gett honom kliv framåt, men inte så värst mycket som jag och kanske han själv önskat.

Men jag har följt honom på avstånd, läst om hans trivsamma hemmahosspelningar, hans succé i Norge och gjort någon avstämning intervjuledes.

När jag nu fick tillfälle att se honom var det med andra ord hög tid.

Konserten inleds med Majorna 3dje Rote, som välkomnar och värmer upp för att senare återvända som ackompanjatörer. Det är en kvintett inspirerade musikanter, som vet att sprida värme och glädje. Även under så tämligen korta omständigheter som deras knappa halvtimme här.

Stark start. Foto: KAI MARTIN

När kvällens huvudstjärna med band väl går på scen är det i effektfullt mörker med backdropen upplyst i blått. Till lika läckert är motljuset när musiken väl larmar igång, där de fyra musikerna står som silhuetter.

En stark start som lovar mer.

Och bandet är tajt och piskande. David Urwitz har hivat alla brist på scennärvaro och sin scenskräck och står på tå. Han balanserar på den vassa eggen och det känns genom bänkraderna.

Där han tidigare har varit varm känns det nu hett. Där han tidigare varit korrekt känns det nu rätt. Där han tidigare varit lågmäld är han nu tydlig och skarp. Och utan att förlora sig själv är det klädsamt.

Klädsamt skarp. Foto: KAI MARTIN

När inte bandet drar igång låtarna limmar David Urwitz snyggt ihop sitt set med bra mellansnack. Det skapar en bra dynamik och fart i konserten där låtarnas olika temperatur och tempon får livsluft.

Kanske har jag missat det förut, men… Om jag tidigare har tyckt att han gått i den upptrampade mylla som Lars Winnerbäck klivit i, som dessförinnan Bob Dylan stegat upp och generationer innan honom, så finns här också drag av Dire Straits kring ”Sultans of swing”. Driven, elegant pop med sköna laidbacktendenser.

Visst, David Urwitz är fortfarande en begränsad sångare och låtskrivare. Men desto mer begåvad textförfattare och berättare. Tillsammans med det här bandet drivenhet och lyhördhet skapas ett perfekt spelrum i ett scenrum som ger extra effekt.

Jo, Majornas 3dje Rote kom tillbaka och skapade en stunds andrum tillsammans med en pianospelande David Urwitz, som säkert vandrar från en plats till en annan på scenen.

En stilla stund. Foto: KAI MARTIN

Men det är tillsammans med sitt band som det är som vassast. David Urwitz har tagit stora kliv sedan den sköra artistkarriären för tio år sedan.

Detta var inte svårt att applådera.

När vi plötsligt kan bryta måndagstristessen mot lite glamour på The Theatre och hyllningskonserten till Frank Sinatras minne, så gör vi det.

Vi passar på att gå på krog, La Terrazza på Skånegatan och blir trevligt bemötta. Z har varit på stan i andra ärenden och sitter och väntar på inomhusverandan. Det är ombonat och fint, menyn lockar och vi beställer. Jag suktar efter en risotto med oxfilé, hustrun efter pasta men med såsen vid sidan om. När portionerna väl kommer serveras Z som önskat, men jag får risotto med skaldjur. Tallrikarna bärs ut och vi får vänta in rätt rätt.

Det gör att vinet till maten, ett glas per person, tar slut för mig när jag väl blir serverad och beställer då ett nytt som inte kommer.

Jag suckar och vrider mig och slutligen reser sig Z, går ut till disken där mitt vinglas står mellan två pratande servetriser.

Hon gör dem uppmärksam på att serveringen inte är gjord, går tillbaka och sätter sig och efter ytterligare tid kommer mitt vinglas utan någon större ursäkt.

Z påpekar då att det inte är ok och ursäkten kommer och vi bjuds på kaffe, som ett slags plåster på såren.

Well, well… i en svältande, katastrofdrabbad värld är det en liten sak.

Nå, på The Theatre ska alltså det firas att det är 100 år sedan Frank Sinatra föddes. Det görs med Sundsvall Big Band, dansbandskungen Christer Sjögren, Andreas Weise och Kristin Amparo. Tre olika röster, tre olika temperament.

Hittar inte Sinatras ton. Foto: KAI MARTIN

Sundsvall Big Band slår an takten väl med trummisen Stefan Andersson som driven rytmmotor. Christer Sjögren och Frank Sinatras repertoar viger sig inte riktigt, om ni frågar mig. Den styrka som Ol’ Blue Eyes hade var ju fraseringen, förmågan att skapa rymd mellan stavelserna. Ett unikt och svårt sätt att sjunga, som han kunde till perfektion. Med Christer Sjögren blir det mer rakt på och med en amerikanska som, nja, jag inte riktigt är förtjust i. Men hans paradnummer, ”Ol’ man river” går inte av för hackor och den är svår att tröttna på. Nej, hellre Sjögren med Elvis Presleylåtar.

God underhållare. Foto: KAI MARTIN

Istället är det Andreas Weise som överraskar. Han har bra tajming, sjunger bra och är underhållande på scen. Med honom i salongen blir det inte en död sekund.

Kristin Amparo har en imponerande röst, men känns inte riktigt färdig i sitt uttryck. Storbandsmusiken sjunger hon väldigt rätt upp och ner, med en rak och stadig röst som inte riktigt famnar arrangemangen.

Rättfram. Foto: KAI MARTIN

Bäst blir det faktiskt när trion sjunger tillsammans. Där händer något oväntat – Sjögrens baryton, Weises tenor och Amparos sopran bildar en spännande klang som de gärna kunde ha utvecklat.

Jo, det blir paus och därefter julmusik… Men vi tröttnade på bjällerklangen och tog vagnen hem. Det var ju en dag i morgon också.