Sinatra hundra år senare

När vi plötsligt kan bryta måndagstristessen mot lite glamour på The Theatre och hyllningskonserten till Frank Sinatras minne, så gör vi det.

Vi passar på att gå på krog, La Terrazza på Skånegatan och blir trevligt bemötta. Z har varit på stan i andra ärenden och sitter och väntar på inomhusverandan. Det är ombonat och fint, menyn lockar och vi beställer. Jag suktar efter en risotto med oxfilé, hustrun efter pasta men med såsen vid sidan om. När portionerna väl kommer serveras Z som önskat, men jag får risotto med skaldjur. Tallrikarna bärs ut och vi får vänta in rätt rätt.

Det gör att vinet till maten, ett glas per person, tar slut för mig när jag väl blir serverad och beställer då ett nytt som inte kommer.

Jag suckar och vrider mig och slutligen reser sig Z, går ut till disken där mitt vinglas står mellan två pratande servetriser.

Hon gör dem uppmärksam på att serveringen inte är gjord, går tillbaka och sätter sig och efter ytterligare tid kommer mitt vinglas utan någon större ursäkt.

Z påpekar då att det inte är ok och ursäkten kommer och vi bjuds på kaffe, som ett slags plåster på såren.

Well, well… i en svältande, katastrofdrabbad värld är det en liten sak.

Nå, på The Theatre ska alltså det firas att det är 100 år sedan Frank Sinatra föddes. Det görs med Sundsvall Big Band, dansbandskungen Christer Sjögren, Andreas Weise och Kristin Amparo. Tre olika röster, tre olika temperament.

Frank1

Hittar inte Sinatras ton. Foto: KAI MARTIN

Sundsvall Big Band slår an takten väl med trummisen Stefan Andersson som driven rytmmotor. Christer Sjögren och Frank Sinatras repertoar viger sig inte riktigt, om ni frågar mig. Den styrka som Ol’ Blue Eyes hade var ju fraseringen, förmågan att skapa rymd mellan stavelserna. Ett unikt och svårt sätt att sjunga, som han kunde till perfektion. Med Christer Sjögren blir det mer rakt på och med en amerikanska som, nja, jag inte riktigt är förtjust i. Men hans paradnummer, ”Ol’ man river” går inte av för hackor och den är svår att tröttna på. Nej, hellre Sjögren med Elvis Presleylåtar.

Frank2

God underhållare. Foto: KAI MARTIN

Istället är det Andreas Weise som överraskar. Han har bra tajming, sjunger bra och är underhållande på scen. Med honom i salongen blir det inte en död sekund.

Kristin Amparo har en imponerande röst, men känns inte riktigt färdig i sitt uttryck. Storbandsmusiken sjunger hon väldigt rätt upp och ner, med en rak och stadig röst som inte riktigt famnar arrangemangen.

Frank3

Rättfram. Foto: KAI MARTIN

Bäst blir det faktiskt när trion sjunger tillsammans. Där händer något oväntat – Sjögrens baryton, Weises tenor och Amparos sopran bildar en spännande klang som de gärna kunde ha utvecklat.

Jo, det blir paus och därefter julmusik… Men vi tröttnade på bjällerklangen och tog vagnen hem. Det var ju en dag i morgon också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s