En roande julkollaps

EN FRÖJDEFULL JUL

Göteborgs stadsteater

Av: Alana Ayckbourn

Översättning: Göran O Eriksson

Regi: Stefan Metz

Scenograf: Sean Mackaoui

Kostym: Susanne Åberg

Musik: Matti Ollikainen

Medverkande: Carina M Johansson, Eric Ericson, Anna Bjelkerud, Fredrik Evers, Thomas Nystedt, Benjamin Moliner, Tove Wiréen, Sylvia Rauan och Viktoria Folkesson

Ola Kjelbye

När julen står för dörren faller allt på plats. Foto: OLA KJELBYE

Julen kramar skiten ur de flesta. Ändå står vi där med tomteskägget i brevlådan och vill väl, vill bevara traditioner, vill umgås, vill njuta av mat, julklappar och släppa fri vår generositet.

Klart att den högtiden är mumma för vilken pjäsförfattare eller filmmakare som helst. Det är bara att stirra i högen av filmer, som behandlar temat.

Sir Alan Ayckbourn, den i allra högsta grad produktive, brittiske författaren (vidd 76 års ålder har han skrivit 79 pjäser!), vill inte vara sämre och så han plockar russinen ur julkakan.

I en underbart, på pricken högborgerlig miljö spelas detta drama med in alles tio vuxna på scen. Sean Mackaouis fixerade scenografi är excellent, en dockskåpsvariant som vi sett förut på Stadsteatern (”I Anna garderob” från förra året exempelvis). Det blir en utmärkt spelplan för denna farsartade historia som viger Norén och ”Vem är rädd för Virgina Woolf” med Ray Cooneys stilbildande springa-i-dörren-farser.

Nej, här slås inte i några dörrar, den öppna scenlösning skapar ändå ett tempo som ger föreställningen farsartad fart. Parat med omaka relationer, illa luftade mög och förhoppningar om en, just, fröjdefyll jul med gemyt och kärlek.

Det mesta brakar ihop. Fel. Allt krackelerar av den spänning som har byggts upp och där allt tänjs till bristningsgränsen över den jul.

Stefan Metz har skruvat ihop den här pjäsen med fast hand. Trots att allt, faktiskt, faller på plats och går fel, står den här föreställningen som en vinnare.

Ensemblen är driven och njuter av den alienation som skapas på scen i den här pjäsen där man knappt får hämta andan.

Visst, Carina M Johansson gör åter igen en försmådd, ömhetstörstande, medelålders kvinna. Men å andra sidan, vem kan göra det bättre. Eric Ericson, hennes make, är frånvänd, tillgjort social och konflikträdd. Sak samma med hans vän, spelad av Benjamin Moliner, som gör allt för att slippa vara nära sin krävande hustru (Tove Wiréen). Thomas Nystedt är farbrorn som är ärkekonservativ, misstänksam och destruktiv, utan att begripa bättre. Han har Fredrik Evers rollfigur som favoritmobbningsobjekt, där dennes alkoholiserade hustru (Anna Bjelkerud) gör allt för fel i förhoppning att göra rätt. Så då Sylvia Rauan, som fåfängt och längtansfullt hoppas på kärlek från författaren, spelad av Viktoria Folkesson.

Som ackompanjatör till katastrofen sitter Matti Ollikainen och spelar sin musik med instick, sjungande och spelandes skeva, spruckna versioner av våra vanligaste julsånger. En crooner i vit smoking och pyjamas.

Nej, det är inte vackert, det vi ser och hör. Men desto mer underhållande. Gapskratten spricker ut spontant i salongen fler än en gång och det är begripligt.

Med dråpligt ensemblespel med med dockteatern om ”De tre små grisarna” som uppskruvad topp gräddat med en scen som jag tiger om, svindlar den här föreställningen mot ett grandiost slut. Om än att jag saknar eftertankens krank blekhet, för jag famlar efter sensmoralen bland de ekande skrattsalvorna.

Men… För er som tvivlar: julen kan vara kul!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s