Jag tillhör några av de få journalister som skrev om David Urwitz, då då han för tio år sedan gjorde sin första platta med de där pengarna som han egentligen skulle ha köpt sin del av ett hus.

Jo, han berättar om det från scen i en tio minuter, underhållande monolog, där bandet har lämnat estraden för att låta den 42-årige Trollhättesonen stå där ensam med sina berättelser och sina ord.

Det är en fin stund. Ett slags testamente och en programförklaring i ett.

Ensam är stark. Foto: KAI MARTIN

Jag tror att jag såg honom på scen då, 2005, och var inte så värst imponerad. Han hade sitt berättande, men var spänd i sin framställan och begränsad som sångare och låtskrivare.

Efter det har jag varit på några konserter, senast på Liseberg 2008 och det är ju förskräckligt länge sedan. Visst hade de tre år gett honom kliv framåt, men inte så värst mycket som jag och kanske han själv önskat.

Men jag har följt honom på avstånd, läst om hans trivsamma hemmahosspelningar, hans succé i Norge och gjort någon avstämning intervjuledes.

När jag nu fick tillfälle att se honom var det med andra ord hög tid.

Konserten inleds med Majorna 3dje Rote, som välkomnar och värmer upp för att senare återvända som ackompanjatörer. Det är en kvintett inspirerade musikanter, som vet att sprida värme och glädje. Även under så tämligen korta omständigheter som deras knappa halvtimme här.

Stark start. Foto: KAI MARTIN

När kvällens huvudstjärna med band väl går på scen är det i effektfullt mörker med backdropen upplyst i blått. Till lika läckert är motljuset när musiken väl larmar igång, där de fyra musikerna står som silhuetter.

En stark start som lovar mer.

Och bandet är tajt och piskande. David Urwitz har hivat alla brist på scennärvaro och sin scenskräck och står på tå. Han balanserar på den vassa eggen och det känns genom bänkraderna.

Där han tidigare har varit varm känns det nu hett. Där han tidigare varit korrekt känns det nu rätt. Där han tidigare varit lågmäld är han nu tydlig och skarp. Och utan att förlora sig själv är det klädsamt.

Klädsamt skarp. Foto: KAI MARTIN

När inte bandet drar igång låtarna limmar David Urwitz snyggt ihop sitt set med bra mellansnack. Det skapar en bra dynamik och fart i konserten där låtarnas olika temperatur och tempon får livsluft.

Kanske har jag missat det förut, men… Om jag tidigare har tyckt att han gått i den upptrampade mylla som Lars Winnerbäck klivit i, som dessförinnan Bob Dylan stegat upp och generationer innan honom, så finns här också drag av Dire Straits kring ”Sultans of swing”. Driven, elegant pop med sköna laidbacktendenser.

Visst, David Urwitz är fortfarande en begränsad sångare och låtskrivare. Men desto mer begåvad textförfattare och berättare. Tillsammans med det här bandet drivenhet och lyhördhet skapas ett perfekt spelrum i ett scenrum som ger extra effekt.

Jo, Majornas 3dje Rote kom tillbaka och skapade en stunds andrum tillsammans med en pianospelande David Urwitz, som säkert vandrar från en plats till en annan på scenen.

En stilla stund. Foto: KAI MARTIN

Men det är tillsammans med sitt band som det är som vassast. David Urwitz har tagit stora kliv sedan den sköra artistkarriären för tio år sedan.

Detta var inte svårt att applådera.