Ni vet hur det här, haussen slår till, kännarna smackar med läpparna och sträcker villigt fingret i luften och säger ”hmm, det här kan mycket väl bli årets konsert”.

Vi skriver då några dagar in på det nya året och, som i det här fallet, är stället för händelsen Pustervik, kanske Sveriges finaste rockklubb, i allra högsta grad Göteborgs. Det är utsålt, redan under dagen går arrangörerna ut med tiderna då artisterna ska uppträda – totalt tre akter plus dj i baren – under aftonen. Allt för att alla ska få plats.

På morgonen ser jag ett upprop på Facebook från en vän om att en biljett är till salu. Av andra har jag i samma forum sett yviga gester, bilder och filmsnuttar om storheten i spelningen i huvudstaden dagen innan.

Genom ett snöklätt Sverige har alltså Alabamasonen Jason Isbell tagit sig med sitt turnésällskap för att slå knock på Sverige redan i, så att säga, första ronden.

Jag klipper till, i den arla morgonstunden lämnar jag ett meddelande om att jag är intresserad av biljetten, om den är ledig, det är den och affären är i hamn.

Låt mig då säga med en gång, jag är helt renons på Jason Isbell. Jag vet att han var med i Drive-By Truckers, alt countrybandet från Athens, Georgia som har fått låna något öra. Känner också till att hans accelererande alkoholintag gjorde honom omöjlig i sagda orkester och hans renlevnad gett skjuts i solokarriären.

Men jag backar inte för nya upptäckter, kan till och med tycka att det är det som är det, att slänga sig ut framför något okänt, musikaliskt och bara låta sig bäras iväg.

Så… så långt, så gott.

Tung start på kvällen med John Moreland. Foto: KAI MARTIN

På klockslaget när startar uppvärmningen, smått hyllade John Moreland, som samma kännare som hållit sitt finger i luften så här i 2016-års begynnelse mässat ”missa inte, missa inte!”.

Jag har då i vimlet bland tatuerade hipsterkids och dito -medelålders hälsat på forna kollegor, vänner, en och annan sportprofil som Häckens intensivt musikkunnige Peter Gerhardsson (missar aldrig ett gig på Pustervik, kan till och med, säger ryktet, flytta en träning för en konsert) och pingismästaren Jörgen Persson.

En pilsner dyker upp från Göteborgs vänligaste Biffen, det artar sig med andra ord.

John Moreland är gigantisk och skämten om hans fysik löper som digerdöden genom publiken (”han kommer bli stor”, ”kan han bli större än så här”), men krasst kommer det trots allt till musiken.

Det är stabil singer/songwriterkvalitet med egg i kompositionen, fint fingerplockande på gitarren och en röst som andas den smärta och svärta som texterna skvallrar om. Men variationen är i paritet med den utstrålningen han har; inte ett leende, inte ett försök till att bjuda in publiken; det här var en spelning han ville få överstökade och mekaniskt gjorde så.

Pustervik är noga med att tider ska hållas. En av generalerna för etablissemanget är Johan ”Red Top” Larsson och av honom kan vem som helst ställa klockan. Inte på plats denna kväll, men hans organisation genomsyrar stället och ja, på pricken 21.00 fredag den 8 januari äntrar Jason Isebell och hans band scenen, stampar igång ”Palmetto” och suckarna av glädje kan höras i salongen.

Twang direkt! Foto: KAI MARTIN

Jag är mannen i mitten och är ändå utanför. Jag ser en artist som kan sitt jobb, som har en orkester som är habil och där stämsången är gnisselfri, men inte helt smord. Då är en musikmaskin som tuffar på de mil den ska på de scener den gästar.

Jason Isbell i sin finaste Bryan Adams-outfit. Foto: KAI MARTIN

Det är americana i sin prydno, texter om det sorg- och sotkantade livet, om vägarna, om kärleken. Jag hör, men jag känner ingenting och det är då den stora rastlösheten slår in.

Trycket från publiken är inte stort, men ihop med bristen på att mitt intresse växer klaustrofobin. Känslan av att inte tillhöra blir större än nyfikenheten att försöka förstå.

Jag smiter ut, ställer mig vid sidan av. Vandrar ut i foajén, vilar ryggen på en pall, hör Jason Isbells mellansnack vid mitt toalettbesök genom högtalarna där, lyssnar på dj:ns musik i baren som krockar med artistens i salongen.

Försöker sjunga hjärtat ur kroppen. Foto: KAI MARTIN

Jag nästlar mig upp på balkongen, första raden är limmad av människor som tillhör något annat än det utanförskap jag känner.

Michael Jason Isbell från Green Hill, Alabama, i Lauderdale County, försöker sjunga hjärtat ur kroppen, gör det för många, men inte för mig.

Det jag hör är en artist som bor granne med Smokies Alice, snällt och trevligt sällskap, men det lämnar mig där för jag är oartigt kallsinnig, saknar kontakt mellan deras pulserande hjärtan och mitt.

Har grepp om scenen och gitarren. Foto: KAI MARTIN

Spelningen tuffar på, gitarrsolon som ska glöda fräter inte håll på mina nervtrådar, tvinnar inte samman själar, smälter inte i mina hörselgångar. Jason Isbells röst är klockren, stabil men… nej, det händer ingenting.

Mest undrar jag varför keyboardisten har sin mellotron på ett ställ framför sitt Nordkeyboard, det verkar så opraktiskt.

Rastlösheten bär mig ned i salongen. Jag ställer mig till vänster nedanför scenen, en bit ut, försöker etablera kontakt, men jag är förlorad.

Låtlistan från Pustervik (bild från en  vän).

Överraskas av skärpan i ”Never gona change” och tänker ”mer sådant här och jag kan åka med”. Men näst sista låten innan huvudsetet är över är det enda som jag tjusas av.

Ok, jag smet inför extranumren. Men sorry, folk, Jason Isbell är inte mitt påsté och nej, jag yvas inte heller för rapporten från scen att han ska komma åter till Göteborg då han gästar Way Out West i sommar.

Ettan kom med en exakthet som Red Top hade gillat och jag kom till ett sammanhang där jag tillhör.

Inte skarp nog för skärpa. Foto: KAI MARTIN