Stilistisk, skön och låååångsam.

Todd Hayes drama ”Carol” är utsökt nedtonat spel av Rooney Mara och Cate Blanchett, den förra sött skön som Audrey Hepburn, den senare cool som Lauren Bacall.

Med tidsramen 1950 bjuder också miljö, kläder, makeup och frisyrer till de referenserna på ett självklart sätt. För det är ett slags kostymdrama, där varje detalj i bilden är noga väl vald och andas tidstypiskt på ett utstuderat sätt.

Snyggt, mycket snyggt att titta på och filmen strosar på i ett makligt tempo med få farthöjningar, kittlingar eller andtäppande scener.

Det är ett inte helt udda tema, två människor från olika bakgrunder som blir kära i varandra på ett ögonblick. Hur de lyckas binda samman sina liv, hur det i sin tur ställer till det i de redan ingångna relationer som de båda har.

Det mindre udda är alltså att det är två kvinnor som blir kära i varandra och vad det ställer till då och där 1950.

En fingervisning om svårigheterna gällande kärlek mellan samma kön kanske publiceringen Patrica Highsmiths roman ”The price of salt” är. Den som filmen är baserad på, men först utgiven under pseudonymen Claire Morgan 1952, för att först 1990 få sin riktiga titel – ”Carol” – och utan omsvep om vem som skrivit den.

Men… jag har svårt att dras med i dramatiken i filmen. Spelet är som sagt nedtonat, gjort med samma dimmiga lins som många av scenerna speglar.

Stillsamt, försiktigt rör sig filmen sakta mot mål i ett slags slow motion som Roy Andersson prövade med ”Giliap”; även där det inte händer något så händer det.

Men det är bedrägligt och inte gripande. Tyvärr.

”Carol” är vacker att titta på, men känslorna har hamnat innanför kostymeringen, bakom makeupen och hamnat i bakgrunden till förmån för bildsättningen, förnämlig av fotograf Edward Lachman.

Och jag erkänner, när den intima scenen utspelar sig mellan Mara och Blanchett försöker jag se om Maras ena bröstvårta verkligen blev piercad till hennes roll som Lisbet Salander. Mer spännande än så blev det inte.