Hur många gånger har jag sett henne…?

Sedan första gången i maj 2010 (min förtjusta recension här)…?

Då, då hon hade förfört mig med sitt genombrottsalbum ”My one and only thrill”, blivit min och Z:s gemensamma musik, där låten ”Our love is easy” blev vår brudvals (ja, jag vet att det inte är en vals, men stunden då vi förenades med våra vänner och släktingar till Melody Gardots låt är en av de finaste jag vet, så perfekt där tid och rum upphörde…) sedan året innan och jag fick och får inte nog av just det albumet, som är så komplext, så expressivt, så vackert, stor storslaget.

Storslagen på scen. Foto: KAI MARTIN

På scen har Melody Gardot alltid varit något annat. Som om hennes musik på scen och från studion är tvillingar med helt olika temperament. Det har alltid varit fantastiskt att bevittna det och det har jag alltså gjort fem gånger: Göteborgs konserthus, Trädgårdsföreningen, Lisebergshallen, Dalhalla och, nu, The Theatre.

Det finns en djup musikalitet och en ständig vilja och upp- och utmaning att bjuda upp musiken och musikerna till dans. Hennes konserter är inte för lata lyssnare, det är inte heller för dem som traktar efter hennes album versioner. På scen är hon så mycket mer.

Hon är en driven musiker, en entertainer av rang som kan berätta med humor och publikflört och hennes röst är som sammetklädd dynamit.

Jag kan ha fel, men jag får en känsla av att henne kropp har läkt efter den svåra cykelolyckan som länge tvingade henne till att gå med käpp.

Det finns helt enkelt ett starkare uttryck på scen är tidigare och hon fyller sina lungor med luft som ger kraft i rösten som jag inte hört tidigare, ja, emellanåt, när hon improviserar låter det som kulning och det är fascinerande och starkt.

Fascinerande. Foto: KAI MARTIN

Jag blir aldrig klar på hur hon ser ut, hon är gåtfull, spännande och utgör en ständig lockelse. Så är det också med hennes musik, som växer, vågar och spänner över så mycket.

Hennes nya album ”Currency of man” är musik som öppnat nya dörrar med nya influenser av soul, blues och med inspirations från Tom Waits stökiga värld. Samtidigt blickar hon en smula tillbaka till det stora arrangemangen på ”My one and only thrill”.

Det är den musiken som utför grunden för spelningen på The Theatre, som är till bredden fylld.

Det är förtrollande bra i sin bästa stunder, men lite för hemligt emellanåt och extranumrets långa funka är ärligt en gäspning.

Men Melody Gardot upphör aldrig att förföra mig och mina sinnen. Så när hon efter en timme spelar Z:s och min låt” Our love is easy”i en avskalad, ömsint version, kommer tårarna.

Efteråt går jag fram till ljudmixerkillen och tackar för konserten och ber honom samtidigt berätta för Melody Gardot att vi dansade till denna, hennes låt. Han var noga med att memorera våra namn, så kanske kom han ihåg att framför hälsningen…

Nytt ljus på Melody Gardot. Foto: KAI MARTIN

Det är skönt att bli överraskad.

Skönt att komma utan förväntningar, men ändå med en nyfikenhet över något som är nytt, något där man inte hört en ton, inte vet ett vitten, inte kan någonting. Där intrycken får skölja över en och in i en…

Som Rome Is Not A Town, kvartetten som var inbjudna att värma upp för Slobobans Undergång och Attentat (som sen ställde in, men ersattes av Troublemakers och City Saints).

Tufft och fräckt. Foto: KAI MARTIN

Kajsa Poidnak, Susanna Brandin, Caroline Kabat och Emma Wättring kan sin indie, vet att tukta Pixies och Sonic Youth till något eget och jädrar i min låda vad häftigt gänget är på scen.

Jo, när jag smög in i logen för att tjingsa på medlemmarna i Slobobans under hjärtliga kramar och skratt, så satt de fyra där tysta, kanske i anspänning för kvällens övning. Rann det in någon fördom där, så forsade den snabbt ut så fort bandet stod på scen.

Lika försynta som de var före och efter spelningen, lika självklara var de fyras gäng när de spelade. Suggestivt, larmigt, intensivt, välarrat och med Kajsa Poidnaks desperata, fräcka röst som pricken över i:et.

Ja, jag vill höra mer och retar mig fortfarande på att jag missade att gå ut till merchen för att köpa bandets platta.

Bra desperation. Foto: KAI MARTIN

När Svensk Punk firade 25 år på Vågen i Göteborg hade arrangörerna med Attentatsångaren Mats Jönsson i spetsen samlat ihop ett fantastiskt gäng.

Punknostalgi i form av återförenade Grisen Skriker, Perverts och Brända Barn stod på scen precis som jag, som tillsammans med Gomer Explensch från Kai Martin & Stick! uppträdde med våra låtar tillsammans med husbandet Punkcity Rockers. Stry från Kriminella Gitarrer var där, Freddie Wadling och Asta Kask samt – förstås – Attentat.

På scen, den där oktoberdagen, fanns också Slobobans Undergång, ett av Göteborgs första punkband (även om de kom från Partille räknas bandet som göteborgskt…).

Det var tungt och klockrent, bröderna Per och Staffan Hassling var förtjusta underhållare och njöt av sin stund i rampljuset.

När Attentat 2015 bjuder in till arrangemanget Adventsröjet 28 november 2015 har det så starkt comebackande band (de senaste fem åren har producerat, spelat in och gett ut musik och spelat som aldrig förr) har man också lockat upp just Slobobans Undergång på scen.

Idel göteborgsk punkadel – Gert Pettersson och Per Hassling.

Foto: KAI MARTIN

Tomas Andersson, kanske landets bästa Ramonesbasist, har dammat av sin Rickenbacker, Gert Pettersson har plockat upp sin Fender Stratocaster och har för en stund lämnat uppdragen som ljudtekniker för bland andra Håkan Hellström, Björn Centergran har putsat på cymbaler och trumskinn, Anders Möller har bytt Black-Ingvars ackord och covers mot punkbandets stål och styrka, det band han var medlem få för mer än 37 år sedan som trummis, och bröderna Hassling har sjungit upp sig för pricksäker leverans på scen.

Nej, ingen behöver vara besviken på bandets återförening.

Låtarna är, skamligt nog, dagsaktuella med texter som reflekterar vapenhets, våld och politikers skamlöshet, som om ingenting har hänt.

Uttrycksfulla bröder. Foto: KAI MARTIN

Två nya låtar visar på bandets ambition och, ja, det är bara att ta det här vidare. Det går att komma tillbaka, titta bara på Attentat, som är ett föredöme i klassen.

Visserligen var gruppen tvunget att ställa in på grund av en krasslig Jönsson. Men med Troublemakers och City Saints som ersättare, blev det aldrig fattigt, tvärt om fartigt och glatt.

Men utmärkta Rome Is Not A Town, som jag skriver om i en egen post, blev det en fantastisk kväll, där jag till slut och många öl och backstagetjöt senare inte kunde hålla mig utan fick ställa mig på scen som körgosse i Troublemakers+Attenats ”Ge fan i mej”.

JAG KOMMER HEM IGEN TILL JUL

!!!!

Medverkande: Peter Jöback, Cookies’n’Beans, tolvmannaorkester ledd av Lars Halapi samt kören Caleido.

The Theater, Gothia Towers, Göteborg

Publik: 1200

Bäst: Peter Jöbacks röst!

Sämst: Han har en bit till mellansnacket känns som om det är från hjärtat.

Fråga: Hur lyckas Mats ”Skuggan” Wennersten skapa denna magi med sin ljusdesign…?

Det är hisnande 13 år sedan albumet ”Jag kommer hem till igen till jul” kom och blev en milstolpe för Peter Jöback, en själsöppnare och en publik succé.

När han nu återvänder till den är det kanske inte så konstigt att delar av showen vilar tryggt mot den som gjordes då. Och visst är väl inledningen med Luciatåget med Peter Jöback som stjärngosse en repris…? Jo, jag tror att det gnager i minnet att det är så.

Men 2015 är förstås allting uppdaterat. Mats ”Skuggan” Wennersten har skapat ett fantastiskt rum av The Theatre; både intimt och fantasieggande med skeende i lugn och fin takt, men suggestivt och levandegörande.

Med detta som fond är rent visuellt en stor del av showen gjord. Nu räcker det inte. Peter Jöback, mannen med guld i rösten som kan röra den mest förhärdade, har sällskap av Cookies’n’Beans (trion Linda Ström, Frida Öhrn och Charlotte Centervall) dem som han turnerade med sommaren 2011 i ett fruktsamt samarbete. Charlotte Centervall har också tidigare varit gitarrist i Jöbacks band på några turnéer; det är alltså musiker och sångare med kvalitet och det märks och känns.

Då, 2011, var jag i och för sig lite besviken för jag tyckte att Peter Jöback stal uppmärksamheten lite väl ofta. Här är förvisso allt ljus på honom, men damernas röster är väl integrerade i arrangemangen, som förre Bo Kaspers Orkestergitarristen Lars Halapi står för.

Jo, det är vackert. Det är romantiskt och emellanåt mollstruket och vemodigt. Men Peter Jöback kan sin musik och med sina kvaliteter som musikalstjärna faller det här aldrig i någon sentimental fälla.

Han lyckas också sympatiskt och vackert göra ställningstaganden mot det förhärdade klimatet i Sverige, för öppenhet, för kärlek – oavsett religion, politisk hemvist eller läggning. Han landar sitt mellansnack personligt, men tillräckligt allmängiltigt för att det ska kännas hos var och en i salongen.

Förvisso har han fortfarande, vilket jag kan tycka är lite märkligt efter alla dessa år, inte den trygghet i sitt manus att det känns som om han pratar fritt från hjärtat. Inledningsvis är det till och med en smula stolpigt.

Men musiken! Och rösten!

Åh, jag är svag för det han bjuder. Det är ren och skär skönsång, uttrycksfull, själfylld och stark.

Visst, det kraschar lite märkligt i den svenska versionen av ”Fairy tale in New York” där alla vill vara med lite för mycket hela tiden. Men oftast är det harmoni och stimmung för hela slanten.

Peter Jöback får en fin egg med Cookies’n’Beans tuffa röster som tuggmotstånd och med dessa snygga arrangemang… och denna makalösa ljusinramning (så läckert med en romantisk göteborgsk skylinen på slutet)!

Tjusigt, Jöback.

Peter Jöback skapar fin, fantasifull och själfylld stämning tillsammans med Cookies’n’Beans. Foto: KAI MARTIN

 

Han blev ju ikonisk på 70-talet, reds av myten om sig själv, omsvärmades av historier om skörlevnad och missbruk; en spröd man med en egen röst som ljöd så stark oavsett om han ackompanjerades ensam med sin gitarr eller med sitt kompband.

En man, en röst, en gitarr. Foto: KAI MARTIN

Jag tror nog att han tröttnade på allt det där. Att musiken, de rena ljuden, de exemplariska klangerna och melodierna i hans huvud aldrig blev som på skiva; åtminstone inte för honom. För vi andra slutade aldrig att lyssna, vi som tjusats av album som ”Sordin”, ”Lagt kort ligger” och ”Veckans affärer”.

Så när något Facebookklipp glimrar förbi om att John Holm spelat i Sverige sommaren 2015 blir förvåningen lika stor som förtvivlan över att ha missat det här.

När ett nytt inlägg på Facebook överraskande talar om att John Holm ska på turné och att Hemma hos i Landvetter kommer bli första anhalt, är förvåningen och glädjen desto större. Det handlar alltså om en kortare turné som omfattar spelningen i Landvetter (20/11), en färjetur med Viking Cinderella (21/11), Kajskjulet i Halmstad (27/11) och Kafé Deluxe i Växjö (28/11).

Jag hade haft förmånen att få träffa honom 1997 för en intervju i Malmö, när han flyttat tillbaka till Sverige efter en sejour i USA. Då hade en omfattande box kommit och senare albumet ”Vägen till Kalifornien” (1999). Han var en intressant person att prata med och helt utanför alla konventioner, nyfiken och lättpratad, öppen och sympatisk.

Men jag har aldrig sett och hört honom från scen. Hemma hos var en given plats, denna fredagskväll i november.

Han är utlovad att stå på scen klockan nio, det kommer att dröja ytterligare en timme innan de förtjusta applåderna och det förväntansfulla sorlet ljuder i den lilla lokalen, sprängfylld till bredden får se John Holm, som går i släptåget av gitarristen Peter Bryngelsson och sonen Axel Holm.

Axel Holm – en ung man, en röst och en gitarr. Foto: KAI MARTIN

Kvällen inleds av sonen, som jag senare får reda på är den verkliga orsaken till att John Holm vill ut och spela igen. Jag förstår hans tankar, det är kittlande att få visa sin historia, uppträda med sin musik för sina barn och än mer, förmodligen, att göra det tillsammans med dem.

En man, en ”gitarr”, utan röst. Foto: KAI MARTIN

Sedan spelar Peter Bryngelsson en instrumental version av ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” innan John Holm äntrar scenen och duon inleder med ”Maria, många mil och från här”.

Det. Låter. Fantastiskt.

Rösten är intakt. Den sköra och starka, den särpräglade och den som ständigt pockar på uppmärksamhet.

Men fortsättningen blir något av en paradox.

För med vetskapen om att jag lyssnar på en man som tidigare vigt sitt liv åt perfektion blir det märkligt att höra ett slags offentlig repetition, där misstag och felspel samsas med en röst som man aldrig kan få nog av.

Far och son, ett munspel, en röst, en gitarr. Foto: KAI MARTIN

Sonen Axel kommer in och ackompanjerar på munspel och det är väl inte mitt livs starkaste ögonblick, men jag förstår, som sagt, John Holm och varför detta sker. Och det måste också vara så, att det har krävts mycket att kasta all denna kontroll över ända och våga stå (läs sitta) på en scen, låta musiken blir till ett skälvande löv, där ingenting är tillrättalagt, men där, faktiskt, humöret är gott och stämningen avslappnad.

En man, en gitarr, ett gott humör. Foto: KAI MARTIN

För John Holm och Peter Bryngelsson må inte ha satt den knappa timmens låtlista till något som kan stavas till perfektion. Men det kommer och med det kommer kanske ytterligare låtar till minnesbanken och därmed också till publikens förtjusning.

Nu blir extranumret en bättre repris på redan spelade ”Den öde stranden” och däremellan, någonstans

I Peter Bryngelsson har John Holm en trygg anförvant, en stabil musiker som sköter mellansnack med goda historier till John Holms förtjusning. Så, ja, det kan bara bli bättre och ja, jag får väl stå ut med en dyr kväll (två rätters middag – en toast Skagen som hämtad från en korvkiosk samt en kalvfilé med ett halvfabrikat till potatisgratäng – och musik för 595 kronor) för att få höra den där rösten som jag törstat efter att få höra live.

Väntan på John Holms röst är över. Foto: KAI MARTIN

 

 

 

Ett band med mörkret som en allierad. Foto: KAI MARTIN

Lädernunnan, eller internationellt, the Leather Nun, har alltid flörtat med mörkret och med det förbjudna. Redan från starten, som ett kanske mer renodlat punkband baserat på medlemmar från Göteborgsbandet Straitjackets och den ständige frontmannen Jonas Almquist fanns dessa element, som sedan kommit att växa allt starkare.

Genom Jonas Almquists starka förmåga till att marknadsföra bandet parat med musik som efter att den klivit ur den första punkkostymen blev mer malande, mer suggestiv, mer bottnad i Lou Reeds rock blir snart Sverige för litet. En onekligen spännande utveckling, som tog slut på 90-talet, då Jonas Almquist skrotade bandet efter att gruppen glidit in i en mer bikerorienterad rock.

När Lädernunnan nu återförenats görs det med stil och album ”Whatever”, som förtjänar större uppmärksamhet än vad det fått.

Det står klart när gruppen gör sin första spelning i Göteborg sedan Göteborgskalaset 2004, en återförening som lämnade en del övrigt att önska (och nej, jag räknar inte spelningen på Sticky Fingers 2009 utan en hastigt avhoppade Jonas Almquist, efter Malmögiget 11 september).

Men även utan musikalisk briljans väckte Lädernunnan uppmärksamhet. Vid en spelning på Kåren i Göteborg, som vi gjorde tillsammans med bandet och Strasse 1980, inleddes konserten med en naken kvinnan, som under spelningen kläddes på till en nunnan. Vid ett annat tillfälle visades en fistfuckingfilm när gruppen uppträdde på Mudd club i Göteborg.

På Storan vägrar Lädernunnan att släppa in ljuset. Ett flortunnt tyg hänger framför scenen, för att skapa ljuseffekter som fungerar så där. Det är ett totalt jävla mörker, och jag förstår det inte, där man bara kan ana bandmedlemmarna på scen. Jonas Almquist framstår inte ens som illusion. Onödigt, om ni frågar mig.

Men musikaliskt är det en spännande resa, från den trevande inledningen med nya ”All those crazy dramas”(se fräscha videon här), den försiktiga Håkan Hellströmhyllningen, till nya albumet ”Whatever” som betas av under en knapp timme. Låtarna baseras på solid grund där Lou Reed dansar långsamt med David Bowie och rena kabaretmusikinfluenser. Det är på det hela inte så tokigt, och det tycker jag inte enbart för att Kai Martin & Stick!-gitarristen Jörgen Cremonese briljerar på scen.

I skuggorna återfinns också Nils Wohlrabe, betydelsefull gitarrist i bandet under 80- och 90-talen, och Anna-Lena Karlsson på kör… Ja, hon som stod för den famösa, omvända stripteasen på Kåren. Totalt är det åtta man som mest på scen, men det kan man bara ana.

Jo, det här skulle kunna ha blivit så mycket bättre om bara Lädernunnan vågat kliva ut ur skuggorna. Jonas Almquist tillbakalutad sång är intakt och musikens malande hypnos likaså. Synd att gömma det i mörker och med ”ljuseffekter” som inte ger någon suggestivitet att addera.

Finalen med extranumren och en sent vaknande publik (somnade den i mörkret…?) visar att det finns beständighet mellan gruppens historia och det den gör nu. Men visst är energin i Punkrock Allstar Gbgs cover på ”Ensam i natt” från 2014 bättre än var Nunnan orkar prestera den här kvällen, inte bara för att jag är med och körar på den…

Lite ljus i mörkret – en bild tagen precis i slutet av konserten. Foto: KAI MARTIN

VICTORIA

Film, drama, thriller (Tyskland, 2015)

Regi: Sebastian Schipper

Foto: Sturla Brandth Grøvlens

Med: Laia Costa, Frederick Lau, Franz Rogowski, Burak Yigit, Max Mauff med flera

 Victoria – ett gripande drama med ett skoningslöst grepp om biobesökaren.

Initialt är det ju vetskapen om att Sebastian Schippers film ”Victoria” om 138 minuter, är filmad i en enda tagning. Jaha, säger man till sig själv, detta ska avslöjas.

Men låt mig med en gång säga att där går man som tittare bet.

Istället slungas man in i denna suggestiva berättelse om den ensamma spanjorskan Victoria, som jobbar i Berlin sedan tre månader, inte har några vänner, försöker få det och hamnar i dåligt sällskap.

När hon i inledningen dansar på en klubb i Mitte i Berlin, stadsdelen dit handlingen är förlagd, träffar ett halvkriminellt kompisgäng på väg in, men som slängs ut… ja, redan då är vibrationerna tydliga; kroppen skriker ”gå hem”, ”de här killarna betyder trubbel”. Men det blir ju inte så. Det blir precis tvärt om.

Det går inte att luta sig tillbaka i den här nerviga filmen. Oerhört snart blir man istället en del av berättelse, det vill säga jag blir ett med kameraögat. Iskallt följer jag skeendet, nära, skoningslöst, betraktande och ständigt närvarande med både distans och intimitet.

Det är ett skickligt grepp och det har krävt sina resurser för Sebastian Schippers filmteam. Vi pratar om sex regiassistenter, 150 statister, 22 inspelningsplatser inom blott några kvarter i Berlin och  detta baserat på ett ynkliga tolv sidor långt manus.

Det har naturligtvis krävt en enorm insats av den skickliga skådespelarensemblen, som måst improvisera och visa på en alerthet i varje moment. Samma instinktiva känsla krävs av fototeamet, som inte viker en tum från den totala närvaron.

Victoria och grabbgänget blir i juvenilt oförstånd till ett, där relationen till en av dem, Sonne, utvecklas till ett slags romantik, en längtan efter närhet, kärlek och hopp.

Nej, ramberättelsens och dramaturgin är kanske ingenting nytt. Men den här filmen tar andan ur mig med sitt tempo, med känslan av att vara med i varje moment, med sina oresonliga vändningar och brutala uppriktighet.

Lägg till kompositören Nils Frahms känsla för väsentligheter för att bidra till filmens rytm och kraft.

Ja, ”Victoria” är en seger för film – gå och se den.

Det är inte konstigt att den belönades vid premiären filmfestivalen i Berlin tidigare i år. Fotografen Sturla Brandth Grøvlen tilldelades då Silverbjörnen för bästa tekniska insats. Filmen  har också fått Tyska filmpriset för bästa film, regi, kvinnliga huvudroll, manliga huvudroll (Frederick Lau), foto och musik.

Inte illa av en film där engelska är det språk som i stort utgör dialogen.

MACHINAL

Göteborgs stadsteater

i rollerna: Caroline Söderström, Mats Blomgren, Victoria Ullmarker, Rasmus Lindgren, Alex Jubell, John Lalér, Johanna Lundaahl/Maja Mogren, Dag Malmberg, Stina Nordberg, Emilie Strandberg, Victor Ståhl Segerhagen, Pia Ternström

Regi: Sisela Lindblom

Scenografi/kostym: Kajsa Hilton Brown

Ljus: Max Mille

Ljud: Karin Bloch Jörgensen

Mask: Ingela Collin

Koreograf: Dag Andersson

Dramaturg: Joel Nordström

Svensk premiär. ”Machincal” – Broadwaysuccén på Stadsteatern för första gången. Foto: OLA KJELBYE

Att kvinnor kan mörda män har Göteborgs stadsteater visat tidigare. Som i finska dramat ”Sylvi” förra våren med Nina Zanjani i en starkt gripande huvudroll.

När Sisela Lindblom nu griper sig an ”Machinal” – Sophie Treadwells pjäs baserad på en uppmärksammad mordrättegång i 30-talets New York – är det med liknande neurotiska förtecken, men jag förstår det inte.

Jo, Caroline Söderström spelar sin roll som en kvinna på gränsen till sammanbrott med stringens, nerv och närvaro. Det går inte för en sekund att ducka för hennes sköra gestalt, plågad av inre och yttre stress, krav och desperat längtan efter kärlek.

Men… om jag uppfattar saken rätt är alltså ”Machinal” ett slagträ i emancipationsdebatten, då på 30-talet där kvinnor i New York tog sig rätten att vara fria över sin egen sexualitet, över sitt eget öde, sitt eget liv.

Det är inget jag känner av här.

Det jag ser på Göteborgs stadsteater är en kvinna i själslig tvångströja, som inte hittar sig själv, inte hittar något lugn, inte vet hur hon ska finna frid. Som nära nog tvångsgifter sig, föder barn, hamnar i ett posttrauma efter förlossningen och sedan finner kärleken, men åter i vardagslunken grips av demoner och mördar sin man… kort sagt.

Det är grova bitar i detta pussel som skaver och passar dåligt i ett i grunden gripande drama.

För här finns kvalité i stora stycken.

Pjäsen är koreografiskt sinnrik från start. Rör sig som i en dans och brister emellanåt ut i regelrätta dansnummer. Det blir musikallikt, men utan sång (så när som på en scen) och, fånigt kanske, för jag skulle önskat mer av den varan.

Starka scener löser av varandra, som den i första akten mellan den unga kvinnan och hennes mamma (Victoria Olmarker) i köket hemma är påfrestande verklig, med livets inrutade mönster, ord och oförmåga att lyssna, ta in och förstå. En avgrund i vardagen.

Eller det desperata, men känsliga mötet mellan den unga kvinnan och hennes älskare, som bryggår över första och andra akten. Där där hon får bekräftelse, för känna sin kvinnlighet, sin lust, sin längtan. Men också där hon sår sitt frö till dådet.

”Machinal” tangerar ”Pennies from heaven” och ”The singing detective”, Dennis Potters klassiska tv-serier från 80-talet i stämning och tidsrymd, och Kajsa Hilton Browns kostym och scenografi vilar väl och snyggt mot tidsandan från 30-talet.

Med bara elva personer på scen krävs det mycket av ensemblen att lägga scen till scen. Det fungerar oavsett om det är ett stressigt kontor, en rökig bar eller i en stökig domstol. Det finns en vibrerande motor som tickar stadigt på mot det ödesbestämda slutet, en final som inte heller här saknar referenser; jag tänker på Lars von Triers ”Dancer in the dark”, återigen en kvinna som dödar en man.

Problemet är att i ”Sylvi” och ”Dancer in the dark” ser jag motivet. Det gör jag inte i ”Machinal”.

Mats Blomgrens make är förvisso en självgod träbock, som älskar sina floskler, en man med sinne för framgångsrika affärer men utan sensualism i fingrarna. Att Cecilia Söderströms unga kvinna ser sig nödgad att gifta sig med honom kan jag förstå, fattigdom gör ”kärleken” desperat, men att hennes nerviga gestalt lockar honom förstår jag inte. Lika lite som hennes rädsla för kroppskontakt förvandlas till vällustljud i mörkret vid bröllopsnatten. Hur gick det till? undrar jag i min naivitet.

Jo, det finns alltså en räcka starka scener i Stadsteaterns ”Machinal”, men i stort sett är pjäsen ett pussel med skevande bitar, som trycks på plats för ett oklart motiv. För jag kan inte för mitt liv se kvinnlig frigörelse i att en kvinna hemsöks av demoner och dödar sin man; hur trist han än månde vara.

Det var en grannlaga uppgift att skriva en text till Kai Martin & Stick!-gitarristen Georg Cremoneses uppfordrande låt. En sångmelodi skulle hanteras, implementeras med låtens struktur. Det rådde ingen tvekan om att låten var något speciell och med text och sång har den redan visat på kvalitet.

För texten blev ett ämne som sedan länge gnagt i mig; flyktingkatastrofen, känslan att fly ett land för något okänt i ett annat, att betala dyrt för att chansa på en transport som inte ger några garantier för att du ska komma fram över huvud taget.

När vi repade låten första gången i majs utgång var det något som hände. Så mycket föll på plats, låten fick den stolthet som den kräver och vi rätade på våra krökta ryggar, eventuella tvivel om vår kapacitet vädrades ut som i ett korsdrag.

Inför spelningen på Gröna Lund i somras var vi så övertygade om låten stolthet och storhet att vi inledde med den. När jag i somras filade på låtordningen föll den sig självklar. Vad som var mer märkligt var att jag vaknade en morgon med visionen att börja med den franska schlagern, Charles Trenets ”La mer”; någon som längtar till havet mot den som står inför sitt livs beslut och väntar på den där båten i, dubbel bemärkelse, mörker för en eventuell ljus framtid.(Lyssna på ”Strändernas svall” här.)

Det blev en konstnärlig succé. När vi paraderade in till Charles Trenets starka sång och när den ändat höra riffet i låten kickas igång av basisten Alex Gabay… ja, det var då och där som konserten var i hamn, så att säga. Det blev sedan mycket bättre än så. Vi gjorde en fantastisk spelning, som vi kände instinktivt tillhörde en av de främsta som vi levererat. (Nå, nu är minnet blekt och vi kan gjort fantastiska spelningar tidigare, men känsla där och då i Stockholm 17 augusti 2015 var fin och stark.)

När vi sedan några dagar senare går in i studion för att föreviga den låten tillsammans med ett gäng andra för det kommande albumet ”Utan titel”, var känslan fortsatt stark. Det här blir speciellt.

Jag hade under Way Out West jobbat som fotoassistent till fotografen och regissören Johan Carlén, som gjort ett gäng förträffliga rockvideor där Göteborgsbandet Avatars ”Hail the apocalypse” är mästerlig. När vi pratade om hans filmande och min vision om en video till just ”Strändernas svall” klickade det.

I dag, en rufsig och dessvärre litet för vindbiten höstdag skred vi till verket. Vi åkte till en vidsträckt strand för att realisera våra idéer, som vi gjutit ihop i samklang; mina idéer med hans, hans kunnande och bildseende med mina visioner.

Det var kalla timmar på stranden med en ihållande vind och ett vatten som sedan länge passerat sommarens behagliga temperatur.

Men vi nådde ett resultat som nu ligger till grund för det slutförande som ska göras.

Resultet…? Jo, det kommer, men dröjer. Lite mer filmande ska göras, lite mer tid ska ägnas åt låten i studion och allt är, som det så vackert heter på engelska a work in progress.

En roll, en regissör, en strand, en kamera… Foto: KAI MARTIN