Kraften har vaknat… igen.

”Star wars – the force awakens” – ny film i serien och det är bara att åka med i den intergalaktiska världen. Tjusas av nya maskiner, farkoster som knappt håller ihop, men ändå med lätthet bryter genom ljuset, tar sig från en galax till en annan. Fascineras hur dålig pricksäkerheten är hos de ondas soldater, hur förtjusta människor i rymden är över de mörka krafterna som verkar där det är som kallast och mest ogästvänligt, istället för den gröna planeten där det goda frodas. Upptäcka nya persongallerier i en mix av robotar, groteska varelser, människor; rymdinvånare, helt enkelt.

Jovisst är det intressant att George Lucas nära 40 år efter sin första film i serien fortfarande kan bygga en historia med nya karaktärer.

Men, dessvärre, tycker jag att det är soppa på en spik, om än gjord med finess och teknisk uppfinningsrikedom.

Fast mest fascinerande är det att det som skapades till de första filmerna på 70-talet fortfarande är ramen för det som görs nu. Lite har hänt för blotta ögat. Rent filmtekniskt har det säker gått framåt, likadant beträffande producerandet av filmen.

Och jag tycker det är märkligt att så mycket av det som uppenbarligen är samhällen med teknisk briljans och stor intelligens fortfarande verkar harva i något slags mix av nomadtillvaro och vilda västern där pengar och brist på medkännande är det härskande.

Med ”Star wars – the force awakens” är så mycket så likadant som det var då serien startade och jag vet inte om jag är så förtjust.

Det är samma kamp mellan det onda och det goda, det är ett fyrverkeri av stridsscener, det är mod och intelligens, humor och allvar, kärlek (en smula), men också väldigt statiska, närmast löjeväckande scener mellan karaktärerna.

Jo, kul med de gamla hjältarna Han Solo, Chewbacca, prinsessan Leila och Luke Skywalker, som åter görs av de som en gång spelade rollerna. Och det finns miljöer som roar.

Men bakom effekterna döljs en historia som upprepar sig och nej, den blir inte bättre av att ses i 3D. Fejken blir bara större.