Resans mål – eller delmål. Foto: KAI MARTIN
En resa har alltid sin start. Min knarrade igång förrförra tisdagen och jag har inte landat än.
Målet var Stockholm. Biljetten med SJ var betald, spårvagnen kom i god tid, jag var klädd i min Pierre Cardinkostym, den brun och vitrandiga 500 kronor på Stadsmissionen i Frölunda, promenadriktiga brougeskor/kängor Paulo Sartori (rea fynd 700 kronor någonting), vit skjorta (Bosweel & son 50 danska kr på loppis), Atlas desingslips, rödrutig, smal (10 kronor på Erikshjälpen) samt den fina Stetsonkepsen i siden, inköpt på JJ Hat center i NY för knappt 700 kronor (vill jag minnas). Den gamla läderväskan, arv från min exfru, var lätt packad med ytterligare en kostym (Oscar Jacobson, rutig tweed, dito väst, en grönrandig Morrisskjorta, en grönrandig Atlas designslips, bred). Över axeln hänger en läderväska inhandlad på Åhaga outlet i Borås, 200 kronor. Ett kap visade det sig då jag var i en butik för ett tag sedan som sålde just sådana. Ytterligare en nolla ska läggas till, egentligen. Nå…Jag var redo för resan.
På centralen noterade jag att tiggeriet inte var i paritet med den senaste Stockholmsresan i mars. Tåget gick som klockan, i höjd med Skövde försökte jag få min son att komma ner till perrongen för ett snabbt hej (han studerar där), men nej. Tåget gick med fart genom det svindlande, vida, öppna landskapet som en del vill sluta för sig själva.
Jag reser fritt, har ett bestämt mål, en uppgift fjärran den de har som flyr från ett krigshärjat land som tvingar människor från hem och en anständigt liv.
Stockholm breder ut sig med sin skönhet. Jag upphör aldrig att förvånas, närheten till vattnet, broarna; en kittling som jag burit sedan barnsben.
Jag kommer fram vid tretiden, promenerar Klarabergsgatan, in på Systemet för lite gratifikationer och vidare till Stadsteaterns sceningång där jag står och väntar med mitt bagage. Min vän kommer ut och vi promenerar, samtalande, genom Stockholm hem till hans lägenhet, där jag ska inkvarteras för ett dygn.
Han har premiär för en föreställning, som jag ska skriva om senare, på torsdag. Genrep inför publik denna tisdag och jag har fått biljetter. Ja, två. Men jag hittar ingen att gå med, så det blir ensam. Vi äter mat innan, ett glas vin för mig, fortsatt trevligt umgänge och vidare till teatern. På vägen hör jag någon ropa mitt namn, en hockeykompis som har lägenhet i närheten. Vi pratar en stund; han är på väg, vi också.
Min vän behöver vara på teatern i tid för smink och kostym. Jag har någon timme över. Promenerar omkring på gator jag känner. Slinker in på NK, men känner att det inte finns något som lockar och att jag dessutom banne mig ser hetast ut i stan med min outfit.
Noterar också att Stockholm inte hämtat sig efter den 3 september 1967. I tunnelbanan och på gatorna håller promenerande gärna till vänster, men man är väl lite eljest i huvudstaden, men så blir det också en kulturkrock för en annan som gärna styr mot höger…
Kommer in i foajén via entrén vid Drottninggatan i höjd med Sergels Torg. Lill Lindfors tittar på mig, men jag hinner knappt titta tillbaka förrän hon går in den vägen jag senare ska gå. Vet att hon repar för sin roll som fräulein Schneider i ”Cabaret” på Stockholms stadsteater.
Väl inne, i väntan på insläpp, nödgas jag gå fram till henne. Jag tackar för musiken och berättar att jag lyssnat på henne sedan jag var barn, att jag lekt sanning och konsekvens till hennes ”Du är den ende”, ensam med klasskamraterna Sandra och Margareta.
Hon tackar och jag får rösten, vilken röst, sensuell, som en smekning, rätt in, utan omvägar, i mitt öra.
Efter föreställningen väntar jag åter utanför sceningången. Skådespelare efter skådespelare kommer. Bland annat huvudrollsinnehavaren, den kvinnliga, som jag upptäckte i en kortfilm under filmfestivalen i vintras. Hon ler vackert, jag ler tillbaka. Blir upprymd.
Min vän och jag slår följe hemåt. Vi noterar att det är släkt i lägenhet, när vi kikar upp mot den från gatan. Vi promenerar vidare till ett O’Leareys, går in för en bit mat och för att följa matchen Sverige–Österrike och får plats, får mat och blir fnissigt besvikna på landslagets usla insats.
Vi går hem, vännens sambo har vaknat efter att ha nattat sitt barn. Hon tar danssteg i köket, danssteg hon lärt sig vid en kurs och jag blir danssugen, vill också lära mig.
Natten kommer, jag sluts i dess famn på den madrass som blivit mitt hem för några timmar. Vaknar tidigt, gör min morgontoalett, klär mig i min Oscar Jacobsonsvid, gör familjen sällskap i köket vid frukosten och tar sedan adjö.
Så promenad mot Söder, genom det centrala Stockholm, springer vid Nybrokajen in i en kollega som också var på Kai Martin & Stick!-spelningen på Gröna Lund. Vi pratas vid i all hast innan jag raskar vidare.
Mitt mål är en kurs i sociala medier med start nio noll och noll. Jag kommer dit svettig tio över, får en kopp te och en servett att badda min panna.
Kursen är bra, jag blir insatt i möjligheten med marknadsföring via sociala medier – Facebook, Twitter, Instagram, Youtube, Linkedin, Pinterest…
Vi pausar för rastning av hund, vi pausar för lunch, jag tar en promenad; varje pass är intensivt och mot slutet går ögonen i kors. Men jag lär mig och lär mig fortfarande, som livet självt.
Och jag inbillar mig att det kan komma mig till gagn inför kommande jobbsök.
Så är det över. Jag promenerar på Söder, in och ut ur lite second handbutiker, nedför Götgatan, förbi Medborgarplatsen, Göta, in på Skånegatan, passerar Pet Sounds skyltfönster, går in på Stadsmissionen, uppför Nytorgsgatan, förbi Folkungagatan, nedför Tjärhovsgatan mot Renstiernas gata och mot utsikten där Katarinavägen sluter an, den vidunderliga, ut över fjärden, över Stockholm…
Promenerar ned mot sorgebarnet Slussen, genom Gamla stan via Stora Nygatan, Riddarhusgränd och Vasabron mot Centralstation. Jag promenerar makligt, har tid på mig innan tåget mot Göteborg går och inser att jag behöver äta; jag gör mig besviken, hamnar på McDonalds.
Tittar på tavlan var tåget ska gå, sätter mig på en bänk vid perrongen och ser folk komma och gå. Inser med tio minuter kvar att jag är på fel perrong, hastar rätt och in kommer tåget, jag tar plats och åter i tid tickar tåget hem mot staden jag kommer ifrån.
Badmannen. Foto: KAI MARTIN
Det är skönt att komma hem. Men det är bara för att andas lite och byta skor och kläder. Z har bokat tid hos en väninna för fotvård. Det blir på eftermiddagen och jag har mycket att göra innan jag ska ta mig till min hustrus arbete för avfärd.
Jag hinner inte med allt, men hinner ta bussen i god tid, men saknar marginaler att gå som jag först tänkt.
Får vänta i eftermiddagssolen innan hon kommer och vi kan styra söderut mot Gottskär, där väninnan har sin praktik. Jag blir ompysslad först, fötterna får den vård de behöver och när Z kommer tillbaka är jag snudd på klar.
Jag tar en promenad efter att vi löst av varandra. Går ned mot hamnen där en regatta startat, promenerar vidare mot Utholmen där jag en gång gått i simskola. Går ut på klipporna, är ensam och bestämmer mig för att ta av mig mina kläder, hoppar i för ett kort dopp, sol- och vindtorkar på klipporna innan jag tar på mig och går tillbaka. Tar en sväng förbi min kusins hus, knackar på och får en pratstund med hennes man innan det är dags att återvända till fotvårdspraktiken och Z. Vi åker hem, lagar mat, packar – hon för en resa och jag för hockeyträningen – och när jag kommer hem ligger Z och sover, snart också jag.
Upp tidigt för hockeyspel, därefter hem, packar. Vi ska till Stockholm på bröllop på lördagen och vi vill inte klämma in äventyret under en dag. Så på eftermiddagen far vi. Jag hämtar sönerna, åker vidare för att fiska upp hustrun, inser att jag glömt en viktig pryl hemma, tankar, hämtar prylen, hämtar hustrun och vi far mot Stockholm via Borås och Jönköping. Resan går bra, ett stopp vid Vätterled, lite mat och vidare norrut. Z har tagit över ratten och jag vilar lite, vi byts av strax efter Nyköping och jag lotsar oss rätt i Stockholm, men kör – precis som då bandet åkte upp i augusti – fel på ett vis jag aldrig gjort.
Hotellet ligger i Alvik, strax bredvid där festen ska vara. Det är min systerson som ska vigas med sin fantastiska käraste. på hotellet är hans syskon med familjer inkvarterade, så också min syster och svåger. Det blir lite umgänge innan vi somnar in i det sedan tidigare incheckade hotellrummet, ett gigantiskt rum med mer än väl plats för oss fyra.
Morgon, frukost och tur med tunnelbana in till Stockholm. Vi byter vid Fridhemsplan för tåg mot Kungsträdgården, går mot Berzelii park mot Nybrogatan, tittar in på Nordiska Galleriet för inspiration till de lyckliga tu. Men det blir Svensk tenn på Strandvägen och presenter där.
En kaffe i Berzelli park, ljumma vindar blåser, orolig himmel som håller sig från regn och efter fikat promenerar vi vidare. På Kungsgatan köper Z en laddare till sin mobil, vid Hötorget köper vi kort och penna, viker av vid Drottninggatan, går in Whyreds outlet och äldste sonen hittar ingen snusnäsduk, men jag ett par grönblommiga byxor (Liberty) för 500 kronor som jag tackar ja till. Vi fortsätter uppför Drottninggatan, förbi alla Strindbergcitat i gatat, förbi Blå tornet och in i Tegnérlunden, porträtterande vid gigantens staty och vidare mot Upplandsgatans möjligheter.
Två giganter i Tegnérlunden. Foto: KAI MARTIN
Vi går in i en välsorterad secondhandbutik, fortsätter efter lite provande till andra butiker. I en kemtvätt finner äldste sonen sin vita snusnäsduk, vi går in i en antikaffär för en kik, går mot Flippin’ burgers på Obseravtoriegatan, men stället är populärt, kö vid lunchtid och jag smiter endast in för ett toabesök. Ute på gatan träffar jag en gammal favorit, Claes Bondelid, med son och pratar en stund innan vi båda tvingas bryta upp.
Vi tar tunnelbanan västerut från Odenplan, äter snabbmat – jag en tunnbrödsrulle – vid Alvik innan vi softar en smula för att förbereda oss för bröllopet.
Alla snajsar till sig och vi håller tidsschemat, är på plats vid Stadshuset i god tid. Det är där paret ska gifta sig och de är inte ensamma. I den alltmer stadiga vinden sliter prinsessliknande brudar med sina kreationer och frisyrer.
Vid fyra kommer de nyvigda, de som vi ska ägna uppmärksamhet åt. De är vackra, hon fantastisk med frisyr och klänning i harmoni med leendet, båda lyckligt strålande.
Det tas bilder innan det är dags för båtfärden över Riddarfjärden.
Lyckliga tu med gäster. Foto: KAI MARTIN
Resan ska gå över vattnet till festplatsen. Vinden sliter i festsällskapet och båten som ska sluka oss alla blir snabbt trång, men vi sitter tryggt. På Riddarfjärden är det regatta för katamaraner och det går undan. Vår skeppar håller sig med god marginal vid sidan om, det är ett vackert skådespel. Båten stävar under Västerbron, söder om Lilla och framför allt Stora Essingens fashionabla kåkar i strandbrynet, där jag inte kan låta bli att undra över strandskydd och hur små, tidigare sommarkåkar kunnat bli nya, jättehus. Men det är vackert.
Man på Riddarfjärden. Foto: PAUL LÖWEN-ÅBERG
Vi kommer fram till Bromma Marinservice, där min farfar en gång hade sin båt Galatea. Lite längre upp bodde de, på Strömkarlsvägen, mina farföräldrar, med utsikt från balkongen över Mälaren. Fint. Vi landar emellertid lite norr upp för att kliva av vid Sjöpaviljongen, där festen ska hållas. Lyckligtvis nära hotellet, för där ligger presenten som vi glömde ta med oss.
Det blir ett underbart party, hyllningstal, skratt och glädjegråt. god mat och dans. Ingen var missnöjd när stället stängde vid ettiden.
På morgonen skulle presenterna öppnas i frukostmatsalen. Frukost först, presenter sedan. Det blev en ansenlig mängd inför publik, uppskattat och på pricken vad som gick hem.
Så packande för hemresan, in i bilen och en lite omväg. Jag körde Alviksvägen ner, förbi Strömkarlsvägen, vidare mot Djurclouvägen där min faster, farbror och kusiner både tidigt, sedan Ålstensgatan där farfar och farmor bodde till i början på 70-talet i de klassiska skolåderadhusen, mitt emot Per Albin Hanson bostad. Jag har inte varit där på många, många år, hittar väl, men förlorar mig när jag ska försöka pricka nästa adress, Brötvägen dit min faster med familj flyttade. Det är svindlande kåkar och gator, hus efter hus i ett myller av rikedom. Vi fortsätter för att försöka finna pojkarnas mormors barndomshem på Lokattsvägen, hittar gatan, men inte huset; det är för länge sedan för minnet.
Ett anrikt boende i en förort till Stockholm. Foto: ZEBA LÖWEN-ÅBERG
Så hem via E18. Vi lämnar Stockholm bakom oss, styr med fart mot Örebro, förbi mot Skövde, där äldste sonen ska av, äter hamburgare hemma hos honom för en kort rast, far vidare mot Göteborg, släpper av yngste sonen innan vid landar en hemma.
Men bara för en stund. Köpenhamn väntar och det bums. Vi packar om, tar med oss nödvändiga saker. Z:s fars Shuregardrum på 18 kvadratmeter och med mer än tre meter i höjd smockat med ting. Det ska gås igenom, packas om, hämtas till auktionsverk, ett annat ska komma och kika för eventuellt omhändertagande, Z:s syskon ska se vad som önskas sparas. Jo, det kommer bli mycket.
Så far vi, kommer trötta ner strax innan tio. Jag stupar i säng placerad i rummet vi får låna hos Z:s storasyster. Upp på måndagsmorgon, morgonmad, arbetskläder skiftar vi på plats i Herlev och så igång. Vi jobbar effektivt, Z och jag. Det är mycket som ska gås igenom och vi hade gjort ett förberedande arbete någon vecka tidigare. Vi skjutsar till Bruun-Rasmusen, det fina auktionsverket; lite mattor, någon spegel och tavla, Tillbaka till Herlev, till tippen med skräp, genomgång och kik. Vi blir klara sent, kroppen värker, vi äter en bit, jag tar ett glas vin, kanske två, blir trött och somnar för en ny arbetsdag.
Vi har tur med vädret. När vi skulle sluta på måndagskvällen kom regnet, innan dess uppehåll.
På tisdagen likaså.
Vi blir klara tidigt. Københavns auktioner är där och tittar, bestämmer sig, till Z:s stora lättnad, att ta allt som vi inte önskar. Vi fyller bilen, åker till Bagsværd, där vi bor, duschar och gör oss fina. Min gudson har precis fyllt 30 år, det ska firas. När vi lämnar lägenheten för tåget in till Byen, åskar det och vräker ner kastskurar. Vi står skydd under några träd innan uppehållet som tar oss till station.
Tåget kommer precis, är fullt och vi kliver av på Hovedbanegården där ett stort område är avgränsat för flyktingar. Regnet utanför är ihållande, vi tar sats, går med fart mot Vesterbrogade och promenerar västerut mot Madklubben, en restaurang som Z hittat som kan passa.
Det är väl frekventerat. Gudsonen, som kommer från hemorten Malmö, dyker upp på klockslaget. Vi tar en drink, beställer mat. En meny för gudsonen och mig, specialkost till min på diet gående hustru. Det smakar förnämligt, men servicen är rörig och när vi ska få desserten dröjer det nära en halvtimme, trots påstötning.
Men det blir en fin kväll med umgänge med en fin gudson.
En fin man på en fin krog med rörig servering. Foto: KAI MARTIN
Jag söker mig till toaletten längst in i lokalen, en halvtrappa upp, finner handikapptoan, smiter in på den istället för ytterligare trappor upp för herr- och damrummen. Slår mig, då jag är färdig; hur kommer någon med rullstol eller med svårighet att gå, den där halvtrappan upp. Det finns ingen ramp, inga hjälpmedel, ingen hiss…?
Vi går ut i Köpenhamnskvällen där regnet och blåsten inte viker. Neonen glittrar, gudsonen och Z samtalar Vesterbrogade mot stationen. Jag försöker köpa biljett till Z och mig för att komma hem, men systemet kraschar och jag får inga biljetter. Vi tar tåget ändå, beredd på det värsta. En vackert klädd kvinna kommer ombord. Jag plåtar henne i smyg. Vi kommer hem. Jag somnar med en kropp som värker.
Onsdag morgon, morgonmad tidigt, jag går ner till bilen för att hämta upp det som ska stanna i systerns lägenhet. Blir svettig, tar en dusch. Då knackar Z på dörren och vi måste bege oss på stört till lagret. Flyttgubbarna är redan på plats och vi måste rädda hem det sista av önskemål från Z och hennes systrar.
Vi kommer när två man håller på att baxa in de två skåp som ska flytta. Z är trevlig, som alltid, social som få och begynner att prata och förklara. Jag plockar undan, lastar bilen och försöker på knagglig och, visar det sig senare, fel danska att konversera med en av de två männen; han ler lite avmätt, men svarar artigt.
Vi är färdiga. Rummet töms. Z har gjort en logistiskt under och ett ok från hennes axlar lastas av. Vi åker till hennes far, hämtar honom, hämtar ett släp som vi hyrt, hämtar en tavla som ska säljas på auktion, åker till Bruun-Rasmusen i Nordhavn för leverans; tavlan blir bedömd och värderad, Z far är trött, men glad att få vara med. Vi lämnar släpet, far vidare mot det hus han en gång sålt i Hellerup, som nu är gediget renoverat. Z har funnit ritningar på huset och knackar på för att höra om nye ägaren är intresserad. Det är han och guidar oss samtidigt i trädgården, som blivit elegant gjord sedan senast vi var där.
Z:s far orkar inte titta, det är för känslomässigt svårt. Men den glass som vi bjuder på anrika Lydolps isbar på Strandvejen får honom att tina, även om vinden sliter i oss. Så åker vi till Z:s fars boende, trångt och illa skött för en man som inte längre orkar på grund av sjukdom.
När vi lämnar brister det och jag får hålla om min tappra hustru, vackrast i världen, med ett ömt hjärta, som slitit hårt för att få ordning på både ting och känslor.
Bilen är full. Redan tidigare, efter att vi varit på förrådet en sista gång, så hade jag köpt vin till mitt nyinförskaffad vinkylskåp i källaren och rågbröd. Dofterna av de lagrade, alltför länge lagrade tingen, slår mot varandra. Vi kör norrut, stannar för en kebab vid Prøvesten i Helsingør, handlar lite mat och styr sedan mot färjan och hem, hem för första gången på riktigt på dagar och jag tänker på dem som lämnat allt; där hem är långt ifrån, kanske bara i minnet…
kaimartinblog 