Jag har inte haft förmånen att spela med Pebben Axelsson sedan i början på augusti 2001.

Då var jag i samma lag som Calle Johansson och just Pebben. Mot mig hade jag Daniel Alfredsson, som trots åtta försök inte gjorde ett enda mål. Efteråt kom Calle Johansson och dunkade mig i ryggen och sa ”Bra, målvakt, utan dig hade vi inte vunnit!” och i ett hörn satt Pebben och flinade på sitt karaktäristiska sätt.

Jo, det kan gå prestige i morgonhockey också, även på försäsongernas försäsong.

Det har frusit många isar sedan dess. Men då jag vid lunchtid i dag fick erbjudandet om att hoppa in med Frölunda Oldtimern för en timmes kvällshockey var svaret ett givet ja.

Det blir ansträngande, men i gengäld är det öppen och förhållande vis snabb hockey och som målvakt får man sig en rejäl genomkörare.

Dessutom, det finns några legendariska lirare som dyker upp, som Jonas Johnson, Jerry Persson, Terho Koskela, Stefan Larsson, Fredrik Sjöström, Jörgen Pettersson och, ja faktiskt, Pontus Kåmark, samt förstås magiske Patrik Carnbäck. För att nämna några.

Jörgen, Stefan, Fredrik och Jonas lyste med sin frånvaro. Men de andra kom och det blev spel sju mot sju med Ulrik Sanne i motståndarmålet.

Och, ja, jag fick alltså återigen förmånen att spela med Pebben, som dök upp med sitt flin och en rejäl mullbänk under överläppen.

Det är tjöt och stoj i omklädningsrummet. Förmodligen en del av det hela som lockar lika mycket som liret. Det är ju inte riktigt mitt omklädningsrum, så jag håller en låg profil, även om jag är välkomnad.

Så på isen. Ingen uppvärmning, till det är alla för otåliga och jag får att göra direkt. För en sak ska sägas, försvarsspel är inte prio ett i det här gänget. Åtminstone inte inledningsvis.

Jag räddar frilägen och skott. Benen går som skottspolar och armarna som lärkvingar. Men jag är med och klubban är limmad längs isen och sidledsförflyttningarna är väl tajmade. Ja, till och med då jag är överspelad får jag ditt en millimeter av något benskydd som styr ut pucken.

Nej, jag får inte något beröm. Laget jobbar sammanbitet och jag fortsätter slita för berömmet, men det får man och man förtjänar det.

Vi gör några mål och jag fortsätter hålla nollan. Så blir jag rejält överspelad och nollan är spräckt. Men mitt lag fortsätter spela bra anfallshockey och sätter sina chanser. och på andra sidan fortsätter jag spela övertygande.

Frilägen räddas på de mest spektakulära sätt, ibland där jag är helt bortgjord men ändå lyckas få dit klubban och stoppa pucken i sista stund.

Vi utökar och det ser stabilt ut. Tiden rinner iväg och så också resultatet till vår fördel. Jag gör en plockning på ett närskottet och hör Pebben säga ”Jasså, en plock också!”. Jag tolkar det som beröm.

Vi avgås med segern – kan det ha blivit 11–7 – och jag näpser Patrik Carnbäck (som i och för sig gör två mål). Så tillslut kommer berömmet. Och Pebben kommer fram och säger ”Nice!” och jag tackar.

Efteråt nämner jag då vi senast spelade ihop – alltså för 14 år sedan – och han minns det. Imponerande der också.

Supporter”hjältarna” längst fram. Foto: KAI MARTIN

Pojkarna längst fram har fått en hyllning av Ulf Lundell. Må så vara. Min hyllning får däremot inte de som stod längst fram i supporterledet i Blåvittklacken när IFK Göteborg gästade Borås arena för toppmötet mot Elsborg.

Det var min bänkgranne som pekade och uppmärksammade mig på dem. Och ja, hela främre ledet var fullt av maskerade snubbar som naturligtvis inte hade någon annan avsikt än att tända bengaler. Något som det här gänget ser som sin rättighet, men som alltså strider mot de regler som finns. Det tar alltså lagen i sina egna händer, pöbelsfasoner om man så vill eller ett fascistiskt tänkande där demokratiska spelregler sätts ur spel.

Jag vill inte ha det så; jag tror ärligt talat att de själva inte vill ha det så heller. Jag menar, kommer jag hem till någon av dem maskerad tillsammans med några maskerade kamrater för att vi vill förhöja stämningen med att tända bengaler, så skulle det inte bara u dubbel bemärkelse ta hus i helsike utan också bli en lätt obekväm stämning hos värden och hans vänner.

Ungefär samtidigt som klockan slår sju och lagen ska promenera in på plan sprakar det till i högtalarna och en osäker röst hasplar ur sig att det inte kommer bli någon match om det finns några maskerade på läktarna och om bengaler tänd.

Då tänds bengalerna, under några sekunder håller dessa sportens ”hjältar” sina facklor i händerna innan publikhavet delar sig på kommande och de smiter högre upp på läktarna och demaskerar sig.

Ja, polisen och vakter står och tittar på dem innan allt sker. Ett spel för galleriet, förstås. Men en pinsam flathet.

Rimligtvis ska informationen om att matchen inte kommer spelas om det finns några maskerade på läktarna (ergo, är de maskerade är det för att tända bengaler eller skapa kaos).

Det pratas om att tålamod är en dygd, men rimligtvis måste effekten bli att resterande av klacken och publiken inte vill missa sin match på grund av några som vill skapa en läktarkultur utanför bestämmelserna. Rätt enkelt, egentligen.

Ingen våld behövs, inga vattenkanoner, utan bara denna enkla retorik där grupptrycket får göra jobbet.

Och tro mig, Blåvittklacken gör ett fantastiskt jobb, de behöver inte ytterligare glöd och rök.

Ett rökigt tifo. Foto: KAI MARTIN

Matchen…?

Jag såg ett gästande lag som borde ha avgjort den här tillställning tidigt. Att få en gratisbjudningen av Anders Svensson inledningsvis, som Gustav Engvall fick måste förvaltas på den här nivån. Likadant Riku Riskis chans på en liknande bjuden från en generös Svensson. Att laget sedan inte jobbat bättre med sina fina anfallsvapen i form av kantlöparna Emil Samuelsson och Haitam Aleesami; de gör ett strålande jobb, skapar chanser gång efter annan, lyckas med inlägg ur knappa och överraskande omständigheter gång efter annan.

Men i straffområdet är medspelarna för centralt placerade och gärna med en övervikt mot första stolpen. Med större spridning och tydligare direktiv hos spelarna skulle chanserna öka där Samuelsson och Aleesami mer kan variera sina inlägg; kort, långt, mellan och oroa än mer i straffområdet.

Mot slutet sa jag till min bänkgranne att den här matchen går inte sluta mållös. Strax efter får Elfsborg en frispark lite onödigt och förvaltar den genom Anders Svensson precisa löpning i djupled och lika precisa nick i mål fram John Alvåges nävar. Mål där i 87 minuten skulle räckt och Svensson borde blivit matchhjälte. Nu blev det en straff efter en missad frispark till Elfsborgs fördel och guldstriden är lika fantastiskt dramatisk som man kan hoppas – oavsett vem man håller på.

IFK Göteborg har en spännande månad att se fram emot och tufft motstånd där man kan tycka att en del matcher är givna vinster. Men så enkelt är det ju inte. Dessutom med de knalltuffa bortamatcherna mot Djurgården och AIK:

Måndag 28 september IFK Göteborg–Sundsvall

Söndag 4 oktober IFK Göteborg–Halmstad

Måndag 19 oktober Djurgården–IFK Göteborg

Måndag 26 oktober AIK–IFK Göteborg

Lördag 31 oktober (finalomgången) IFK Göteborg–Kalmar

Ni vet… man får det där sms:et som det inte går att tacka nej till.

11.42 ”Slottsskogen? 12.45 på is. Gott om tid”.

En halvtimme är jag upphämtad, den packade trunken, benskydden och klubban instuvade i den eleganta, vita Volvosuven.

Kommer in i omklädningsrummet och tjingsar, ser en legendar till vänster med en ledig plats bredvid. Jag frågar om jag får slå mig ner. Svaret är ja och tjötet i omklädningsrummet är igång. Legendaren är Patrik Carnbäck, klubb- och skridskoelegant med ett dolt skott som inte står Willy Lindström långt efter.

Jag förstår att det kommer bli fartfylld hockey, även om många som kommer gå på is denna eftermiddag knappast ens är i Carnbäcks fotknölars nivå i frågan om erfarenhet och skicklighet.

Kanske det är därför som jag stissar till det och får för mig att jag glömt nycklarna i dörren hemma. Är halvt ombytt, linserna är på och jag får låna Fors suv för iltransport hem, ett hem som tack och lov ligger nära, för att väl där inse att inga nycklar finns i dörren. (På tillbakavägen begriper jag att de inte låg i mina shorts, där jag kände efter, utan i min jacka som hängde på kroken i omklädningsrummet.)

Jag byter om i raketfart, hinner komma på is i tid och stretcha en smula innan det sätts igång. Mot mig har jag min bänkkamrat Patrik Carnbäck.

Förvisso 47 år, men vältränad och dito tajmad leker han hockey som är en fröjd att se. Jag har mött honom flera gånger förut och knappast haft förmånen att rädda mot hans precisionsskytte i någon större utsträckning.

Men den här gången…

I samma lag som Carnbäck finns också en grabb med ryska anor, en skridskostark, skottvillig och skicklig yngling som mest vill spela hockey för att det är kul. Tillsammans blir det ett radarpar att se upp med.

Jag räddar, räddar igen. Klarar höga skott, låga skott. lyckas få plockhandsken på ett snabbskott från Carnbäcks klubba, stöten är rätt placerad, tar ett ur en snäv vinkel där han försöker lura mig och hart nog gör det. Jag klarar inspel, passningar i sidled med direktskott. Jag spelar briljant, vilket är skönt när tempot är högt och efter sjuttielfte räddningen är det någon som ropar ”Henke!” i ett förtjust ögonblick och försök att jämföra mitt spel med en av de främsta.

Jo, det går bra nu! Men som alltid i hockey är nuet hastigt övergående. Jag spelar stabilt och kanske mer än då, men det tar på krafterna. Upp. Ner. Upp. Ner. Sidled. Upp. Ner. Och ständigt ha blicken på pucken (mitt måtto är att ha koll på pucken över hela banan). Så när ”Ryssen” kommer fri från sin högerposition skjuter han precist, högt upp till höger om mig och det är kvitterat.

Carnbäck fortsätter utmana och jag gör honom irriterad med mina räddningar. Det är märkligt, men det märks och jag blir på något sätt större, vilket förmodligen också motståndarna känner och skjuter mer och mer utanför.

Så kommer slutligen läget för Patrik Carnbäck när han helt ren och rakt framifrån kommer mot mig. Jag har alltså räddat höger, vänster, blockerat skott rätt på, högt och lågt… men han prickskjuter skoningslöst lågt mellan benen. Jag hinner inte med.

Andra målet han gör är ett skott där jag missar att ha fokus på pucken och tappar kollen när han flippar in ett skott från blå. Tredje målet från hans klubba är en repris på första, med det undantaget att han har en medspelare till vänster om sig. Jag räknar med pass, jag räknade fel…

Det blir, förstås, många fler mål från andras klubbor. Men det är räddningarna jag minns.

Vi torskar med några putsar, men totalt sett kändes det bra detta fartfyllda och hastigt, för mig, påkomna pass. Snart 59 år fungerar ben och reflexer hyfsat, huvudet är med och jag har en helt okej spelförståelse. Inte så snabb, kanske, men hamnar jag rätt i positionerna går det bra.

På andra sidan står en före detta klubbchef, ett lejon från Avenyn, som började sin målvaktssyssla på is sent och inledningsvis fick ta över utnötta skydd från Henke Lundqvist.

Jag har inte sett honom spela på några år, men han har blommat upp, står upp, är inte lika dramatisk som tidigare, har god puckkänsla och står i vägen effektivt. Det blir en målvaktskamp som han går segrande ur och Patrik Carnbäck lyckas sätta dit en kaxig punkar från anno dazumal.

Det var ju hur kittlande som helst, straffdramat i Prag som gav Sveriges U21-landslag guldet i EM.

För det är ju så med sport som engagerar, att man sugs med, dras in i ett känslosamt kaos av hopp och förtvivlan och jag var, som säkert många med mig och också kanske lite typiskt svenskt, inställda på att laget skulle stå med brallorna nere, generat fingrande på silvermedaljerna, men trots allt nöjda.

Jag är glad att jag hade fel.

Finalen såg ju ut som matcherna i övrigt i EM, i stort sett. En dominerande motståndare som försöker knäcka det svenska försvarsspelet. Men är det något som Håkan Ericson, förbundskaptenen, lärt laget så är det att tålamod är en dygd. På det har laget vunnit matcher. Fast kanske än mer den svenska modellen, som jag trodde packats ner och försvunnit; den som gett Sverige framgångar genom lyckosamma kval till EM och VM, men ändå inte hela vägen fram till det skimrande guldet.

Den svenska modellen handlar alltså om ett lagbygge där alla är en viktig länk för framgången. Det är det svåraste av allt med spelare som bär på var sina vinnarskallar, var och en med sitt svällande ego och var och en med sina drömmar om att bli större, bättre, rikare och förmodligen mer tatuerad än någonsin. Men i Sveriges U21-landslag har inte John Guidetti viktigare än en skadad Emil Krafth. Alla ska med och det är fantastiskt, för med den modellen har laget blivit en frustande, segermaskin som utmanar de bästa och nu alltså gått hela vägen.

Så, nej, jag tror inte på mirakel i sportsammanhang. Inte ens på det som kallas miracle on ice, när det juniorbetonade amerikanska landslaget slog den ryska björnen vid OS i Lake Placid och vann guldet i ishockey. Det räcker med att titta på den i och för sig överromantiserade dramadokumentären ”Miracle on ice” från 1981 för att begripa att det inte finns några genvägar till framgångar; det finns bara hårt arbete och mer ändå.

Håkan Ericson och hans team har helt enkelt svetsat samman de här unga fotbollsspelarna sinnen, talanger och färdigheter till en helhet, där varje spelare står upp för varandra. Självklart har laget stärkts av framgångarna – från kvalet vidare över de dramatiska matcherna mot Frankrike i play off, som tog laget till EM, fram till gruppspelet där Sverige bara redovisat en förlust, lite onödigt och väl Oscar Lewickis enda misstag, och slutligen till final efter semifinalen mot tvärsäkra Danmark.

Jo, det är laget som vinner matcherna och jag kan bli lite trött på fokuseringen på A-landslagets fixstjärna Zlatan Ibrahimovic. Inte för att han är kung, utan för att spelarna och ledarna runt omkring blir för devota.

Jag läser i danska BT vad de danska U21-spelarna är värda och himlar med ögonen. Från keepern Jakob Busks 5 miljoner danska kronor till Christian Eriksen på 300 miljoner (!). Totalt handlar det om en halv miljard, som dessa unga spelare är värda.

De italienska, engelska och portugisiska ungdomsstjärnorna värderas även de till svindlande höga summor.

Puh!

De svenska kan man alltså en och en få för en spottstyver, men tillsammans är det värda sin vikt i guld. Ja, faktiskt mer än så.