Det var ju hur kittlande som helst, straffdramat i Prag som gav Sveriges U21-landslag guldet i EM.

För det är ju så med sport som engagerar, att man sugs med, dras in i ett känslosamt kaos av hopp och förtvivlan och jag var, som säkert många med mig och också kanske lite typiskt svenskt, inställda på att laget skulle stå med brallorna nere, generat fingrande på silvermedaljerna, men trots allt nöjda.

Jag är glad att jag hade fel.

Finalen såg ju ut som matcherna i övrigt i EM, i stort sett. En dominerande motståndare som försöker knäcka det svenska försvarsspelet. Men är det något som Håkan Ericson, förbundskaptenen, lärt laget så är det att tålamod är en dygd. På det har laget vunnit matcher. Fast kanske än mer den svenska modellen, som jag trodde packats ner och försvunnit; den som gett Sverige framgångar genom lyckosamma kval till EM och VM, men ändå inte hela vägen fram till det skimrande guldet.

Den svenska modellen handlar alltså om ett lagbygge där alla är en viktig länk för framgången. Det är det svåraste av allt med spelare som bär på var sina vinnarskallar, var och en med sitt svällande ego och var och en med sina drömmar om att bli större, bättre, rikare och förmodligen mer tatuerad än någonsin. Men i Sveriges U21-landslag har inte John Guidetti viktigare än en skadad Emil Krafth. Alla ska med och det är fantastiskt, för med den modellen har laget blivit en frustande, segermaskin som utmanar de bästa och nu alltså gått hela vägen.

Så, nej, jag tror inte på mirakel i sportsammanhang. Inte ens på det som kallas miracle on ice, när det juniorbetonade amerikanska landslaget slog den ryska björnen vid OS i Lake Placid och vann guldet i ishockey. Det räcker med att titta på den i och för sig överromantiserade dramadokumentären ”Miracle on ice” från 1981 för att begripa att det inte finns några genvägar till framgångar; det finns bara hårt arbete och mer ändå.

Håkan Ericson och hans team har helt enkelt svetsat samman de här unga fotbollsspelarna sinnen, talanger och färdigheter till en helhet, där varje spelare står upp för varandra. Självklart har laget stärkts av framgångarna – från kvalet vidare över de dramatiska matcherna mot Frankrike i play off, som tog laget till EM, fram till gruppspelet där Sverige bara redovisat en förlust, lite onödigt och väl Oscar Lewickis enda misstag, och slutligen till final efter semifinalen mot tvärsäkra Danmark.

Jo, det är laget som vinner matcherna och jag kan bli lite trött på fokuseringen på A-landslagets fixstjärna Zlatan Ibrahimovic. Inte för att han är kung, utan för att spelarna och ledarna runt omkring blir för devota.

Jag läser i danska BT vad de danska U21-spelarna är värda och himlar med ögonen. Från keepern Jakob Busks 5 miljoner danska kronor till Christian Eriksen på 300 miljoner (!). Totalt handlar det om en halv miljard, som dessa unga spelare är värda.

De italienska, engelska och portugisiska ungdomsstjärnorna värderas även de till svindlande höga summor.

Puh!

De svenska kan man alltså en och en få för en spottstyver, men tillsammans är det värda sin vikt i guld. Ja, faktiskt mer än så.