Tunga ben i Frölunda

Det slumpar sig ibland.

Som att jag efter ett möte i Konserthuset i Göteborg träffar på Ronald Boisen, tidigare marknadschef för Frölunda Indians, nu pensionär. Han som slog mig en signal hösten 1997, som påverkat mitt liv så stort och starkt.

Jag tackade honom för det, där på gatan i skuggan av Landsarkivet; jag på min cykel, han på gatan. Jag hade skrivit några artiklar för en bilaga för GT om ishockey, däribland en krönika om min längtan efter att spela hockey igen, om hur jag, om jag vann på Lotto/Triss/Travet/Måltipset (jag minns inte) skulle köpa mig en flång ny målvaktsutrustning och framför spegeln skulle drömma om alla räddningar jag aldrig skulle komma att göra. Ungefär som då jag som knatte hade köpt utrustning för pengar intjänade på sålda jultidningar.

Bilagan publicerades en lördag, på måndagmorgonen efter, vid niotiden ringer det och på klingande göteborgska hör jag ”Det är Ronald Boisen från Frölunda Indians. Vi tänkte att vi skulle förverkliga dina drömma…”

Jag trodde naturligtvis att det var någon som bluffade, men blev snart klar med följande; Frölunda bjöd på en istid på fredagar för sina sponsorer. De som ville och kunde fick spela och bjöds därefter på lunch. Generöst. Men där saknades en målvakt och det var där jag kom in i bilden.

Så efter ett speluppehåll, så när som på en gång per år, sedan februari/mars 1992 var det alltså dags att dra på sig skydden igen.

Jag fick låna utrustning, förutom min Kohoplock, -stöt och klubba samt Jofa-hjälm med galler av Frölunda och kunde senare köpa på mig lite begagnade skydd för detta mer frekventa spel.

Det blev till och med ett reportage i GT där Lennart Rehman fotade.

Indians2

Comeback på is 1997. Foto: LENNART REHNMAN/GT

Efter något år kändes det som om jag ville växla upp. Längtan efter ”riktigt” ishockey var för stor. 1999 ringde jag runt till olika division 4-klubbar och efter åttonde samtalet fick jag napp. Jag har nu tillhört IK Raids organisation sedan dess och spelar för laget för 17 (1) säsongen och planerar att åtminstone spela division 4-hockey även nästa år, då jag fyller 60 år.

Nå…

Så inför kampen Frölunda–Luleå går jag utanför Scandinavium för att fixa biljett. Där går Ronald Boisen, vi pratar och han ger mig en biljett som han har över. Bra platser, nära isen. Det blir toppen, dessutom med forne rinkräven Åke ”Z” Zetterström som bisittare. Han var en formidabel sportjournalist, ett föredöme och skoningslös i sin intervjuteknik. Jag har många gånger tänkt att det är en välsignelse att jag inte tvingats bli intervjuad av honom om jag hade varit ute i blåsväder; alltid korrekt, alltid noga, men stenhård och ivrig att avslöja. När han slutade på GT fick han en livstidsbiljett av Frölunda, något han lämnade tillbaka. Han betalar för sitt ishockeyintresse. Han är till åren kommen, men det märks inte. Under matchen glöder han, kommenterar varje misstag och jublar vilt för varje mål.

Matchen…

Tja, innan hör jag tidigare stjärnspelare Jörgen Pettersson prata om matchen och droppa den märkliga kommentaren om att Luleås fjärde målvakt Samuel Ward var dålig, så det skulle göra det enkelt för Frölunda. Ett, i sportsammanhang livsfarligt ställningstagande och jag är glad att han inte stod i Frölundas omklädningsrum och sa samma sak. Eller hade han gjort det…?

För om nu Samuel Ward verkade en smula nonchalant under uppvärmingen så brann det till rejält med en gång matchen startade. Han var med överallt, rädda omöjligt och möjligt. Och man ska ha klart för sig, att han förvisso är fjärdemålvakt i Luleå, och blott andremålvakt i farmarlaget Asplöven, men han är också JVM-meriterad och en tillfällig svacka kan snabbt bli en språngbräda i karriären.

Nu blev ett snöpligt inspel och ett misslyckat skott Frölundas ledningsmål, kanske inget att lasta Ward för, som väl fick hindra hundra skott i första perioden mot ett vilt, men inte så pricksäkert Frölunda.

Luleå utmanade Johan Gustavsson i Frölundakassen, men han spelade alldeles utmärkt i första och räddade det få tillfällen laget hade, men som var nog så farliga.

Frölunda vann slutligen med 4–3, men Luleå hade då klivit ikapp efter 0–2 till 3–2, innan Frölunda med två sekunder kvar av andra kunde kvittera och sedan kunde en fiskande Spencer Abbot utnyttja ett misspass mellan Luleås backar då hans lag och han själv var som allra tröttast under en intensiv press från gästerna.

Frölundas spel, undantaget första, var oroväckande lamt och initiativfattig. Samtliga mål – oavsett lag – var resultatet av strul, individuella misstag och rent slarv – undantaget Tömmernes resoluta slagskott som kvitterade ställningen till 3–3.

Joel Lundqvist, som fint firades innan match att han spelat över 700 matcher i Frölundatröjan, stod inte att känna igen efter en makalös höst. Men en tillfällig dipp gör ingen säsong. Han är i praktslag och märkligt är det väl, säg, att hans bror Henrik är i toppform i New York Rangers…

#joellundqvist #henriklundqvist #frölundaindians

Indians

Joel Lundqvist firas innan matchen. Foto: KAI MARTIN

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s