Det slår mig när några sitter och deppar över den klena uppslutningen på morgonhockeyn.

Detta, denna ynnest att få spela, att få röra på kroppen, att leka, att spela med allvar, men med ett skratt i mungipan. Att tjôta, skicka gliringar, se sig besegrad, se sig som en vinnare.… låta drömmarna skölja in och låtsas om en spelplats så mycket större än en kall ishall en krispig höstdag i mitten av oktober.

Vi är tio man totalt på isen, alltså bara fyra utespelare per lag och två målvakter. Spelet böljar fram och orken tar ut sin rätt. Men där och då är humöret på topp, stämningen är god och både livet och liret leker.

Jag slungas tillbaka i tiden… 45 år, ja kanske mer. När dammarna, uppe i bergen där jag bodde, var frusna och varje dag efter skolan blev en promenad upp för spel till mörkret gjorde det omöjligt.

Spel på en frusen damm – ren och skär lycka då, ren och skär lycka nu… Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Vi var ibland många, emellanåt bara två… Men leken parat med drömmarna ihop med ambitionerna om att bli bättre hindrade oss aldrig. Understundom blev det hett, ilskt och irriterat; det kan bli så med viljor som möts och regler som ska tolkas eller när en förfördelad vill få rätt. Men snabbt försvann de sura känslorna för glädjen att spela.

Jag har förmånen att spela med detta gäng herrar i åldrar från runt 40 upp till 74. På isen frågar ingen efter ålder, det är ge och ta i den stridens hetta som stimulerar och kittlar blodomloppet. Ibland, på för- och eftersäsongen kommer ungdomarna, barn till de herrar som jag spelar med, och skruvar upp tempot ytterligare. Generationsmöten på is är vackert och jag vill inte vara utan denna stund, starten på dagen, början på veckan eller slutet.

Men framför allt, oavsett hur många som kommer försöker jag se glädjen i förmånen att få möjligheten.

Och nu är vi bortskämda, vi behöver inte skotta planen, vi kan lita på att isen är frusen och, jo det har visst hänt då proppen gått, riskera att det blir mörkt när vi vill fortsätta spela.

Det är tankar som far igenom min skalle en måndag i mitten av oktober…