Nice, sa Pebben

Jag har inte haft förmånen att spela med Pebben Axelsson sedan i början på augusti 2001.

Då var jag i samma lag som Calle Johansson och just Pebben. Mot mig hade jag Daniel Alfredsson, som trots åtta försök inte gjorde ett enda mål. Efteråt kom Calle Johansson och dunkade mig i ryggen och sa ”Bra, målvakt, utan dig hade vi inte vunnit!” och i ett hörn satt Pebben och flinade på sitt karaktäristiska sätt.

Jo, det kan gå prestige i morgonhockey också, även på försäsongernas försäsong.

Det har frusit många isar sedan dess. Men då jag vid lunchtid i dag fick erbjudandet om att hoppa in med Frölunda Oldtimern för en timmes kvällshockey var svaret ett givet ja.

Det blir ansträngande, men i gengäld är det öppen och förhållande vis snabb hockey och som målvakt får man sig en rejäl genomkörare.

Dessutom, det finns några legendariska lirare som dyker upp, som Jonas Johnson, Jerry Persson, Terho Koskela, Stefan Larsson, Fredrik Sjöström, Jörgen Pettersson och, ja faktiskt, Pontus Kåmark, samt förstås magiske Patrik Carnbäck. För att nämna några.

Jörgen, Stefan, Fredrik och Jonas lyste med sin frånvaro. Men de andra kom och det blev spel sju mot sju med Ulrik Sanne i motståndarmålet.

Och, ja, jag fick alltså återigen förmånen att spela med Pebben, som dök upp med sitt flin och en rejäl mullbänk under överläppen.

Det är tjöt och stoj i omklädningsrummet. Förmodligen en del av det hela som lockar lika mycket som liret. Det är ju inte riktigt mitt omklädningsrum, så jag håller en låg profil, även om jag är välkomnad.

Så på isen. Ingen uppvärmning, till det är alla för otåliga och jag får att göra direkt. För en sak ska sägas, försvarsspel är inte prio ett i det här gänget. Åtminstone inte inledningsvis.

Jag räddar frilägen och skott. Benen går som skottspolar och armarna som lärkvingar. Men jag är med och klubban är limmad längs isen och sidledsförflyttningarna är väl tajmade. Ja, till och med då jag är överspelad får jag ditt en millimeter av något benskydd som styr ut pucken.

Nej, jag får inte något beröm. Laget jobbar sammanbitet och jag fortsätter slita för berömmet, men det får man och man förtjänar det.

Vi gör några mål och jag fortsätter hålla nollan. Så blir jag rejält överspelad och nollan är spräckt. Men mitt lag fortsätter spela bra anfallshockey och sätter sina chanser. och på andra sidan fortsätter jag spela övertygande.

Frilägen räddas på de mest spektakulära sätt, ibland där jag är helt bortgjord men ändå lyckas få dit klubban och stoppa pucken i sista stund.

Vi utökar och det ser stabilt ut. Tiden rinner iväg och så också resultatet till vår fördel. Jag gör en plockning på ett närskottet och hör Pebben säga ”Jasså, en plock också!”. Jag tolkar det som beröm.

Vi avgås med segern – kan det ha blivit 11–7 – och jag näpser Patrik Carnbäck (som i och för sig gör två mål). Så tillslut kommer berömmet. Och Pebben kommer fram och säger ”Nice!” och jag tackar.

Efteråt nämner jag då vi senast spelade ihop – alltså för 14 år sedan – och han minns det. Imponerande der också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s