Supporter”hjältarna” längst fram. Foto: KAI MARTIN

Pojkarna längst fram har fått en hyllning av Ulf Lundell. Må så vara. Min hyllning får däremot inte de som stod längst fram i supporterledet i Blåvittklacken när IFK Göteborg gästade Borås arena för toppmötet mot Elsborg.

Det var min bänkgranne som pekade och uppmärksammade mig på dem. Och ja, hela främre ledet var fullt av maskerade snubbar som naturligtvis inte hade någon annan avsikt än att tända bengaler. Något som det här gänget ser som sin rättighet, men som alltså strider mot de regler som finns. Det tar alltså lagen i sina egna händer, pöbelsfasoner om man så vill eller ett fascistiskt tänkande där demokratiska spelregler sätts ur spel.

Jag vill inte ha det så; jag tror ärligt talat att de själva inte vill ha det så heller. Jag menar, kommer jag hem till någon av dem maskerad tillsammans med några maskerade kamrater för att vi vill förhöja stämningen med att tända bengaler, så skulle det inte bara u dubbel bemärkelse ta hus i helsike utan också bli en lätt obekväm stämning hos värden och hans vänner.

Ungefär samtidigt som klockan slår sju och lagen ska promenera in på plan sprakar det till i högtalarna och en osäker röst hasplar ur sig att det inte kommer bli någon match om det finns några maskerade på läktarna och om bengaler tänd.

Då tänds bengalerna, under några sekunder håller dessa sportens ”hjältar” sina facklor i händerna innan publikhavet delar sig på kommande och de smiter högre upp på läktarna och demaskerar sig.

Ja, polisen och vakter står och tittar på dem innan allt sker. Ett spel för galleriet, förstås. Men en pinsam flathet.

Rimligtvis ska informationen om att matchen inte kommer spelas om det finns några maskerade på läktarna (ergo, är de maskerade är det för att tända bengaler eller skapa kaos).

Det pratas om att tålamod är en dygd, men rimligtvis måste effekten bli att resterande av klacken och publiken inte vill missa sin match på grund av några som vill skapa en läktarkultur utanför bestämmelserna. Rätt enkelt, egentligen.

Ingen våld behövs, inga vattenkanoner, utan bara denna enkla retorik där grupptrycket får göra jobbet.

Och tro mig, Blåvittklacken gör ett fantastiskt jobb, de behöver inte ytterligare glöd och rök.

Ett rökigt tifo. Foto: KAI MARTIN

Matchen…?

Jag såg ett gästande lag som borde ha avgjort den här tillställning tidigt. Att få en gratisbjudningen av Anders Svensson inledningsvis, som Gustav Engvall fick måste förvaltas på den här nivån. Likadant Riku Riskis chans på en liknande bjuden från en generös Svensson. Att laget sedan inte jobbat bättre med sina fina anfallsvapen i form av kantlöparna Emil Samuelsson och Haitam Aleesami; de gör ett strålande jobb, skapar chanser gång efter annan, lyckas med inlägg ur knappa och överraskande omständigheter gång efter annan.

Men i straffområdet är medspelarna för centralt placerade och gärna med en övervikt mot första stolpen. Med större spridning och tydligare direktiv hos spelarna skulle chanserna öka där Samuelsson och Aleesami mer kan variera sina inlägg; kort, långt, mellan och oroa än mer i straffområdet.

Mot slutet sa jag till min bänkgranne att den här matchen går inte sluta mållös. Strax efter får Elfsborg en frispark lite onödigt och förvaltar den genom Anders Svensson precisa löpning i djupled och lika precisa nick i mål fram John Alvåges nävar. Mål där i 87 minuten skulle räckt och Svensson borde blivit matchhjälte. Nu blev det en straff efter en missad frispark till Elfsborgs fördel och guldstriden är lika fantastiskt dramatisk som man kan hoppas – oavsett vem man håller på.

IFK Göteborg har en spännande månad att se fram emot och tufft motstånd där man kan tycka att en del matcher är givna vinster. Men så enkelt är det ju inte. Dessutom med de knalltuffa bortamatcherna mot Djurgården och AIK:

Måndag 28 september IFK Göteborg–Sundsvall

Söndag 4 oktober IFK Göteborg–Halmstad

Måndag 19 oktober Djurgården–IFK Göteborg

Måndag 26 oktober AIK–IFK Göteborg

Lördag 31 oktober (finalomgången) IFK Göteborg–Kalmar