Vänner | kaimartinblog

K dagen alla dagar

Posted on mars 8, 2016 av Kai Martin

Misstänker att jag har haft tur. Att jag fötts under en lycklig stjärna…

Nej, jag misstänker inte. Jag är så gammal att jag är ett facit på att det är så.

Uppfostrad av två föräldrar som älskade min syster och mig, som ville skapa de bästa förutsättningarna för oss. Där mamma slet i hemmet med mat, städning och tvätt, men också var drivande i att familjen skulle komma ut och resa, för hon var en rastlös själ.

Pappa jobbade för hemmet, renoverade, fixa trädgårdar och båtar samtidigt som han hade heltidsarbete.

Eftersom han var en tidningsman hade han udda arbetstider och kunde därför på 50-talet promenera med sina barn i Slottsskogen utan att mamma var med. Något som inte såg med blida ögon från andra kvinnor, som undrade om pappa inte hade en fru som tog hand om sina barn.

Nej, det ska inte vara enkelt, trots att det egentligen är det.

Mina föräldrar balanserade sitt äktenskap och det bördor som skötsel av ett hem och en familj innebär.

Där fanns ett ansvar parat med när- och samvaro, något jag hoppas att jag lyckats förmedla till mina söner och till de barn som har fått välsignelsen att dela med Z.

När jag började arbeta på GT drev facket, ordförande var Agneta Lindblom Hulthén, en stridbar och stark kvinna, på för att löner mellan kvinnor och män på redaktionen skulle jämnas ut. En självklarhet.

Jag vet inte hur väl det lyckades, men jag tror att det föll något sånär väl ut.

Där och då förstod jag att det fanns orättvisor i lönesystem, att lika arbete inte var självklart med lika lön. Jag baxnade då för det och förstår det fortfarande inte.

Jag hade som vilsen ung man efter gymnasiet skrivit in mig på universitet för att läsa grundkurs i litteraturvetenskap. Där fanns kvinnor starkt påverkade av kvinnorörelsen som den var på 70-talet.

På en fest sjöng de snuskiga visor och vad pigor ville ha och mina oskuldsfulla öron fick sig en törn.

Inte bara män ville, även kvinnor.

En insikt som jag kämpat med genom livet att förstå, trots att just livet har gett mig svaret, det självklara, att det är så.

Kanske placerad jag kvinnor på en piedestal, oskuldsförklarade dem, gjorde dem rena och skira, istället för att se dem som just människor av kött och blod. Men samtidigt var jag oerhört förtjust i kvinnor, blev redan som liten knatte förälskad och ibland blev det min lindring när jag plågad av oändliga öroninflammationer fick vård av någon sköterska på Sahlgrenskas öron-, näs- och halsklinik.

Jag lekte gärna med flickor, förstod aldrig varför jag inte kunde göra det. Men väl i skolan upphörde det, men inte mitt intresse för tjejerna. Leken blev sanning och konsekvens, ryska posten och trevande fram till utforskandet av varandra i all oskuldsfullhet.

Jo, jag var tillsammans med några i högstadiet, men var också hopplöst oförmögen, så relationerna blev aldrig mer än någon kyss långa.

Det skulle dröja innan jag blev mer djärv.

Men respekten för flickor och för kvinnor har jag alltid haft och kommer alltid att ha.

Ja, respekten för människor.

Det är en självklarhet.

När jag började spela musik mötte jag kvinnor som gjorde detsamma. Punken gav den självklarheten och möten med band som Aptit, Häxfeber, Pink Champagne, Tant Strul och Elegi gav ytterligare insikter att vårda för framtiden hos den unge mannen som ville och skapade där och då.

Musiken berörde, deras infallsvinklar tog, deras erfarenheter gav mig vidare synfält…

Jag har burit med mig det.

1962, den 8 mars köpte familjen, sin första bil, en gröngul VW-bubbla. Det var Filippas namnsdag och min fantasifulla pappa döpte bilen till Filippa Löwenvagn och vi hade ”henne” i några år, som förtjänstfull följeslagare.

Så småningom kastades almanackans namnsdagar om, Siv har namnsdag i dag och Filippa kivas med Filip om uppmärksamheten den 2 maj istället.

Men 8 mars har ändå kommit att bli viktig för något som borde vara självklart att inse.

Kvinnodagen, då lite extra uppmärksamhet skapas för att sätta fokus på orättvisor mot kvinnor.

Men egentligen borde alltså denna jämlikhet vara självklar, från en människa till en annan. Det är inte så.

Jag har alltid varit omgiven av starka kvinnor: min mor, min mormor och min farmor, min faster och min moster, mina kusiner, min syster, min gudmor och hennes döttrar, min systers vänner, mina kvinnliga vänner och de kvinnor som jag haft förmånen att vara tillsammans med eller gift med.

Starka så till vida att de har gett intryck, skapat ett bo i mitt hjärta där respekten för deras liv och gärningar finns och gror tillsammans med mina manliga förebilder. De har stött och nött mig i livet och gett mig värderingar som är goda att stå för.

Jag är fylld av beundran för dessa kvinnor, som vill, vågar och tror, de som skapar, kreerar, verkar och är för en bättre värld för alla. De är värda att hyllas, inte bara idag utan alla dagar.

2015 – upp och ner

Posted on januari 2, 2016 av Kai Martin

Hur gick det då med allt…?

Ett år som jag klev in med föresatsen att verkligen skärpa mig, då december 2014 var ett stort jävla mörker, som jag bara tröttnade på.

Jo, jag lyckades växla dunkelt och deprimerande mot ljust och förhoppningsfullt.

2015 blev ett skiftande år med omtumlande händelser och mindre muntra upptåg.

Men låt mig spalta upp det.

Kläder:

Låt mig vara direkt krass; det köpstopp jag ålade mig redan i januari sprack så det skrek om det. Som en sockerjunkie i en godisbutik accelererade införskaffandet av kläder från att jag villigt erkände det till att slutligen tiga om min näsa och detta mitt nederlag.

Första plagget jag köpte efter köpstoppet var under filmfestivalen och det sista bara dagarna innan nyår. Däremellan fascinerande mängder.

Ja, det har blivit för mycket. Men det har åtminstone blivit det med stil.

Höst3

Kläder från en ivrigt expansiv garderob.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

På scen:

Jag inledde med Göteborgs stadsteaters uppsättning av Sofia Fredéns pjäs ”After work” på Studion, gick vidare till Mölndals revyn, en tradition jag uppskattar av utmärkt lokalrevy, till Tomas von Brömssens premiär av ”Tomas von Brömssens sista revy”, en fatal historia som blivit en publik succé.

Thomas Pettersson roade fursligt med ”Skakad inte rörd” och Alcazar fick det att brinna under fotsulorna med sin discoshow.

Anna Takanen, Göteborgs stadsteaters konstnärlige ledare, gjorde klart att hon skulle till Stockholms stadsteater. Men innan dess… åh, hennes uppsättning av ”Fosterlandet” var gripande redan på papperet och blev än starkare på scen. Årets pjäs tillsammans med Eskil Lundgrens omvälvande och drabbande ”Som varje annan dag” och ”Moa” om Moa Martinsons liv med häftiga Lisbeth Johansson i huvudrollen.

Jag hade förmånen att få se ett slags uruppsättning av en ny musikal, en teaser av ett jobb i görande som mycket väl kommer på en scen nära oss.

Det handlar om Patrick Rydmans och Martin Schaubs ”Lily”, som jag fick mig till livs i början på mars.

Eller Orups scenshow, som jag äntligen fick se. Föreställningen i Stockholm ställdes ju olägligt in, så det fick bli premiären i Göteborg ett halvår senare istället.

Jo, det har blivit revyer här och där, teateruppsättningar, en fantastisk ”Jersey boys” i London, Carl-Einar Häckner på Liseberg.

Högt och lågt, men oftast väldigt underhållande.

Järnstudion

”Som varje annan dag” – en av årets höjdpunkter på scen.

Musik:

Ja, det går ju inte att undgå, även om Kai Martin & Stick! bara gjorde en spelning under året. Men som det blev…!

Från att ha bestämt oss för att göra ny musik, stukade av tusen och en anledningar, krypa in i replokalen i slutet på maj och komma ut med rätade ryggar och själar fyllda av tillförsikt till spelningen på Gröna Lund den 17 augusti som skakade om oss och ingjöt livsmod och syre.

Dagarna efter började vi spela in det album som ska komma senare i år.

Men mer då…?

Ja, Bob Hund har tjusat, Thåström och Joel Alme och till viss del Anna Järvinen. Men coolaste överraskningen, och det är ju dem man lever för, var nog trots allt Rome is not a town, Göteborgscombon som värmde upp för punklegendarer som Slobobans Undergång och Troublemakers i slutet på november.

Samma helg spelade också Melody Gardot och ja, den kärleken består. Däremot hade den gamla kärleken till Simple Minds rostat betänkligt, men det var kul att träffa gitarristen Charlie Burchill efter spelningen.

Foo Fighters spelning på Ullevi blev mer spektakel och happening än konsert, men jag var där.

Way Out West var okej, men jag trillade inte omkull av något band eller artist.

John Holm, en emotsedd spelning på ett märklig, truckerstopställe i Landvetter, blev ett antiklimax.

Cortex’ spelning haussades och föll ihop som en misslyckad sufflé. Jag försökte bena ut varför, men ju mer jag närmade mig ämnet desto mer komplicerat blev det och jag undrar om någon egentligen vet varför det blev som det blev…

KM&S!

Gröna Lund – en fest. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Hemmet:

Jag började med att måla om min garderob. En uppgift på några timmar som blev ett jobb över flera dagar. Men det blev bra.

Därefter beslutade Z och jag att vi skulle renovera i källaren och för att göra det krävdes dränering på både fram och baksida. Förhoppningen var att allt skulle vara klart till midsommar; i själva verket påbörjades jobbet veckan innan.

Men med allting klart i slutet på augusti var resultatet mer än gott. Vi har nu en fräsch källare med klädkammar och toalett och två tjusiga uteplatser. Dessutom lades nytt golv på toan på andra våningen.

Visst, sommaren i trädgården försvann, men det bidrog å andra sidan vädret till. Det tar vi igen i sommar.

Jord1

Jordavfall efter dränering. Foto: KAI MARTIN

Resor:

Stockholm förärades ett besök i våras och två i höstas. Inledningsvis för att se Grotescos show och Orups, men den senare ställdes in och det fick bli middag med en vän. Vi hinner också med en konsert med Anna Järvinen på Södra teatern.

På hösten är jag på kurs och hinner med att se föreställningen ”Paraplyerna i Cherbourg” på Stadsteatern. Några dagar efter vänder jag åter kosan mot Stockholm för ett fantastiskt bröllop då systersonen gifter sig. Hemresan blir svindlande förbi minnenas gator i Bromma, där farmor och farfar samt faster bott, förbi Skövde för att lämna äldste sonen och en snabb vistelse i hemorten för att dumpa yngste sonen och sedan vidare till Köpenhamn.

Vi hade, förstås, varit där vid flera tillfällen under året. Men nu för att tömma ett förråd, som brådskade. Veckan efter midsommar hade vi angjort Den kongelige Byen tillsammans med vänner från Island, en trivsam resa med mersmak.

Det blev förstås mer Köpenhamn under året, det brukar bli så.

Z åkte till London i slutet på februari tillsammans med sin dotter. Hon missade premiären av utställningen till designern Alex McQueens ära på Victoria & Albert museum en bit in i mars. Jag bestämde mig då för att fixa detta, men senare. I juli for vi så till London, för en ett kompakt äventyr beskrivet här, som innehöll god mat, utställningar, promenader och vänbesök. Att resa med Z är alltid bäst; den här resan var inget undantag.

Resa4

Bröllop i Stockholm. Foto: KAI MARTIN

JOBB:

Nej, där har jag inte varit lyckosam trots flit med sökande. Det är uppenbart att ålder och kön ställer till förtret för mig som sökande.

Jag inledde med att var klockren för jobbet som programledare för P4 Göteborg, det blev en ung kvinna som fick jobbet. Fine, det är som det är.

Innan jul fick jag beskedet att jobbet som nöjesredaktör på GP inte blev mitt. En miss, förstås, eftersom jag hade gett tidningen en välbehövlig boost med både kunnande, energi och ett digert kontaktnät. Jag vet inte vem som fått jobbet, men blir inte förvånad när jag ser det.

Däremellan har jag sökt tjänster i stor omfattning, men är alltså nu arbetslös och stämplar.

Jag har också gått mängder med kurser och försökt odla mitt sociala kontaktnät. Det känns kärvt, men är bara att fortsätta.

Äppletider3

Arbetsför men arbetslös. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Sport:

Med den mentala vändningen i början på året kom också glädjen tillbaka att spela ishockey. Jag insåg att jag borde vara lycklig för varje stund jag är på isen, som 58-åring borde det ha varit given.

IK Raid gjorde kanske inte någon av sina bästa säsonger, men jag var med och krigade. Tillsammans med min dåvarande målvaktskollega utgjorde vi, som jag tror, världens äldsta målvaktspar i ett seriesystems, oldboys undantaget.

När så Rambergscupen, vårt eget slutspel där vi alltid får möte bättre motstånd, blev av gjorde jag kanske mitt bästa någonsin när vi mötte Jönköping, ett lag bestående av HV- och Dalenfostrade spelare.

Jag höll tätt i första perioden, retade motståndarna med mina räddningar så att de började spela fult mot denna åldring. Vi vann snyggt med 3–2!

Under hösten har jag fortsatt att vara flitig och siktar på en fortsättning med seriespel till kommande säsong, men en önskan om att spela då jag har fyllt 60 (vilket sker i höst).

Självklart spelade jag när jag fyllde 59.

Kai59

Håller hårt i spaden. Foto: ANDREAS THENG

Litteratur:

Jo, det har som vanligt blivit en del. Mest deckare, en del biografier och ett gäng romaner.

Minnesvärda är John Lydons och Viv Albertines båda biografier om sig själva och den brittiska punkvågen. Chimamanda Ngozi Adichies ”Americanah” är i bestående. Jussi Adler Olsen fortsätter kittla, nu med ”Den gränslöse”, precis som Jo Nesbøs ”Midnattssol”.

Krim

Böcker jag läst under 2015… bland annat.

Kärleken:

Jag är välsignad. När ingen vill ha mig på arbetsmarknaden finns Z där trygg, öm, stark, klok och kärleksfull. Det är stort, det är vackert och i aldrig sinande kärlek, den jag hämtar näring när mörkret slår till.

Vi delar mycket, ja, kanske allt. Det ska vi fortsätta att göra.

Dags att väcka henne nu med en kyss.

Framtiden…?

Den vet jag ingenting om. Men jag försöker famna den.

Gift

Tre år sedan giftermålet. Fler ska det bli. Foto: JONAS EKLÖF

En alldeles vanlig dag – och ändå inte

Posted on oktober 15, 2015 av Kai Martin

Man kan förledas att tro att den här soliga, lätt kyliga höstdag, när frosten bet om morgonen och vinden nöp i kinden lite senare, var en alldeles vanlig dag.

Det är klart. För de flesta av människor i detta land var det att kliva upp när solen ännu inte siktats, göra sin frukost, sin morgontoalett, klä sig och bege sig ut i den klara luften för ännu en dag i arbetets tjänst.

Men för alla är det inte så.

Samma dag som jag firar 59 år – och det är sannerligen ingen orsak till att göra en dag märkvärdigare än andra – konstaterar jag också att två veckor har gått som arbetslös. Jag har nu definitivt checkat ut från den arbetsplats som jag har haft sedan mer än 35 år och jag saknar den inte. Det är både sorgligt, märkligt och krasst. Min arbetsplats gjorde slut med mig efter lång och trogen tjänst, visade med emfas att jag inte var önskad; vem var jag då att försöka klänga mig kvar vid en relation som var över.

Jag går alltså en arbetsmässig oviss framtid till mötes, men också en framtid som jag ser an med ljus och hopp.

Omständigheterna är alltså att jag i dag firar min födelsedag. Just denna dag, eller snarare då midnatt hade passerats med nära nog två timmar, så krystad min mor fram mig efter en hyfsat snabb förlossning.

Pappa hade sett till så att hon kom upp till KK1, lämnat kvar min syster sovandes och därefter skyndsam sett till att mamma fick adekvat hjälp och därefter mer raska steg promenerat hem. Med 500 meter kvar möts han av ett illvrål. Min syster hade vaknat, insett att hon var ensam och förtvivlat skrikit högt och sorgset. Pappa löste traumat snabbt och hann knappt komma innanför dörrarna innan telefonen ringde och meddelade att han hade blivit pappa till ett välskapt gossebarn på drygt tre kilo och något mer än en halv meter i längd. Pappa stod på händer av lycka och min syster slog kullerbytta.

Det är nära nog 60 år sedan. Tiden flyr och vi med den.

I morse, just när mörkret välvde sig som tyngst om morgonen vaknade min hustru, tvingades kliva upp ur sängvärmen och förberedde sig för en arbetsdag. Innan hon lämnade hemmet kom hon in och viskande sjöng ”Ja må du leva”, kysste mig ömt och försvann sedan ut ur dörren.

Jag klev upp en halvtimme senare, lämnad ensam för att lika ensam bereda min frukost. Läste lite arla hyllningar på Facebook och började lägga upp riktlinjer för dagen.

Som arbetslös har man vissa skyldigheter; en av de främsta är att söka jobb och det har jag gjort, ringt och förberett ansökningar. Något som bör bli rutin och förhoppningsvis napp.

Jag startar två tvättar, hänger upp dem mellan frukosten och tidningsläsandet. Klär mig i min Dolce & Gabannakostym från Stadsmissionen, en brunbeigeblommig skjorta, ett av loppisfynden och är på det stora hela klar för dagen.

Inleder med ett besök hos psykologen, hastar hem för att fortsätta jobbsökarbestyren, läser lite Facebookhyllningar som plötsligt blivit en flodvåg som jag fåfängt uppskattar. Tar mig sedan lite lunch, beger mig ner på stan för att träffa min äldste son som vill träffa sin far 15.15 på Bar Centro på Kyrkogatan. Kliver av vid Järntorget, för jag har gått om tid, promenerar förbi Esperantoplatsen, går Kungsgatan upp, smiter in på musikaffären Mug för att prata med en vän, får en femstämmig ”Ja må han leva” av personalen och en ekivok, inte speciellt snäll skotsk födelsedagsvisa från en av kunderna. Går ut omtumlad och road, går Kungsgatan ner och träffar senare min son och bjuds på fika av honom. Det är fint att träffa en ung vuxen, mitt kött och blod, men alltid, sedan han föddes, så sig själv… Vi samtalar en stund, gör en sväng på NK, gör något ärende och sedan skiljs vi åt.

Min hustru hade planerat att ansluta, men jag får inte kontakt med henne och åker hem. Väl när jag kliver av vagnen så ringer hon och vi förenas i dörren hemma. Vi tar båda en kort paus i varandras famn, en kvarts tupplur innan staden väntar. Hon ska bjuda på restaurang. Hon har bjudit dit barnen också och vi hamnar vid en ny restauration i höjd med Feskekôrka, som serverar koreanskt. Det blir många rätter, men lagom mat och tiden rinner iväg. Vi har en trevlig stund på jorden, men äldste sonen kommer inte loss från sina åtagande, så antalet stannar vid fem: hustrun, hennes två barn och min yngste grabb samt jag.

Jag smiter ifrån lite tidigare. Har med mig mig påsen med Patti Smiths senaste bok ”M train” och två cigarrer som sönerna köpt till mig… När jag kommer hem byter jag om till lite mer casualt. Hockeyträningen väntar och bilen är packad.

Jag kommer på plats, men uppslutningen är dålig. Vi blir totalt tolvman, varav jag och den andra målvakt är två av dem.

Men det är ett lagom tempo och det är skönt att få röra på sig. När jag kommer hem är den där alldeles vanliga dagen som ändå inte är det snart till enda och det är dags att sova – i väntan på en alldeles vanlig dag…

Hur man firar sin 59-årsdag. Foto: ANDREAS THENG

Känslan på isen – här och nu och då

Posted on oktober 12, 2015 av Kai Martin

Det slår mig när några sitter och deppar över den klena uppslutningen på morgonhockeyn.

Detta, denna ynnest att få spela, att få röra på kroppen, att leka, att spela med allvar, men med ett skratt i mungipan. Att tjôta, skicka gliringar, se sig besegrad, se sig som en vinnare.… låta drömmarna skölja in och låtsas om en spelplats så mycket större än en kall ishall en krispig höstdag i mitten av oktober.

Vi är tio man totalt på isen, alltså bara fyra utespelare per lag och två målvakter. Spelet böljar fram och orken tar ut sin rätt. Men där och då är humöret på topp, stämningen är god och både livet och liret leker.

Jag slungas tillbaka i tiden… 45 år, ja kanske mer. När dammarna, uppe i bergen där jag bodde, var frusna och varje dag efter skolan blev en promenad upp för spel till mörkret gjorde det omöjligt.

Spel på en frusen damm – ren och skär lycka då, ren och skär lycka nu… Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Vi var ibland många, emellanåt bara två… Men leken parat med drömmarna ihop med ambitionerna om att bli bättre hindrade oss aldrig. Understundom blev det hett, ilskt och irriterat; det kan bli så med viljor som möts och regler som ska tolkas eller när en förfördelad vill få rätt. Men snabbt försvann de sura känslorna för glädjen att spela.

Jag har förmånen att spela med detta gäng herrar i åldrar från runt 40 upp till 74. På isen frågar ingen efter ålder, det är ge och ta i den stridens hetta som stimulerar och kittlar blodomloppet. Ibland, på för- och eftersäsongen kommer ungdomarna, barn till de herrar som jag spelar med, och skruvar upp tempot ytterligare. Generationsmöten på is är vackert och jag vill inte vara utan denna stund, starten på dagen, början på veckan eller slutet.

Men framför allt, oavsett hur många som kommer försöker jag se glädjen i förmånen att få möjligheten.

Och nu är vi bortskämda, vi behöver inte skotta planen, vi kan lita på att isen är frusen och, jo det har visst hänt då proppen gått, riskera att det blir mörkt när vi vill fortsätta spela.

Det är tankar som far igenom min skalle en måndag i mitten av oktober…

En kärleksförklaring

Posted on september 22, 2015 av Kai Martin

En smärtsam höst – en bit på väg mot det ljuva livet. Foto: KAI MARTIN

Den här bilden är på samma gång bilden av kärlek och smärta. En del får för sig att det är förenligt, att vill man vara fin får man lida pin, att man i en relation ska få stå ut med ont, att ett slag är ett slag och sedan glömt.

Jag tror inte på det. Jag tror på kärleken.

Men just här gör det ont och det beror inte på att bilden är tagen i Stockholm.

Hösten 2011 hade kastat om tillvaron fullständigt för mig. Efter löfte från min högste chef om en satsning på mig som journalist på GT blev jag grundligen lurad och skändligen omplacerad som sportreporter. Jag var i chock; jag som hade jobbat så hårt som ensam nöjesreporter, gjort ett gott jobb, kanske mer än så och trots att jag gick på knäna så var det ändå det, som man så populärt säger,som jag brann för. Min arbetstid var långt över den förväntade, tillgången på mig konstant.

Nå, min kloka käraste visste att väga ord, visste att stötta mig, visste att förklara, bota och lindra. Hon kunde med klokhet lotsa mig rätt i detta töcken där jag virrigt försökte navigera. Jag blev sportreporter, på bilden ovan hade jag precis gjort mitt första pass, gjort min första intervju med den logiska frågan till Blåvitts stjärna Tobias Hysén: ”Hur känns det”.

Jag hade sedan tidigare nekat min käraste äktenskap för jag har varit gift en gång och det fick räcka.

Men… jag har i livet lärt mig att prestige är något för de styvnackade och jag vill inte räknas dit.

Sedan tidigare hade vi (jag) bokat biljetter till Paul McCartneys konsert i Globen 10 december, dagen innan skulle vi se ”Spamalot”, Monty Pythonmusikalen som vi delvis missade på grund av min sjukdom i New York 2008. Jag hade, min käraste helt ovetande, också bestämt mig för att fria till henne och dagen var väl vald detta år då alla skulle göra något speciellt 2011-11-11. Ett datum som, vid beslut, sedan länge passerats.

Vi bodde vid denna tiden på skilda håll; hon i Mölndal, jag i Göteborg. Ett berg skilde oss åt, det var också den enda. Den närhet jag kände och känner med henne är exklusiv; hon gör mig lycklig.

Decembersnön hade slagit till på morgon när vi skulle mötas på Göteborg central. Snö i december i Göteborg blir också snart slask. På vägen mot pendeltåget in mot Göteborg klev min älskade över en stor slaskpöl och det drog till i ryggen. Med möda tog hon sig till perrongen, till tåget och till mig. När vi träffades brast hon i gråt; smärtan var stor, ihärdig och brutal.

Hon kunde knappt sitta under uppfärden, höll gott humör när vid åt middag tillsammans med en vän på hotell Terminus restaurang Kasper, mitt emot centralen. Jag tror att vi hade promenerat till Gamla stan där vi lånat en lägenhet på Lilla Hoparegränd, lämnat vårt bagage där och gått tillbaka. Maten var god, kanske åt hon inte med så god aptit, men det var trevligt en stund innan föreställningen. Jag vet att hon inte drack för hon hade tagit smärtstillande. ”Spamalot” var god underhållning, men hon grät i pausen; smärtan var för stor.

Vi älskar försiktigt när vi kommit till lägenheten, somnar i varandras famn, ömt… Men hennes sömn blir orolig och smärtfylld. På morgonen tvingas vi åka till Södersjukhuset med taxi. Det blir en hel dag där, jag pausar, promenerar förvirrat Söder runt innan jag återvänder. Hon är diagnosticerad med ett diskbråck, smärtstillande och vidare åtgärder i Göteborg. Vi går försiktigt längs Söders gator mot Gamla stan, in på restaurang Michelangelo på Västerlånggatan. Min aptit är stor, hennes mindre; jag dricker vin, inte hon. Vi fortsätter tillbaka till Söder, går i butiker, hon är tapper när mörkret faller och vi promenerar hela vägen till Globen och underhålls senare av Beatleslegendaren.

Hemresan går, men det gör ont i mig att se henne ha så ont. Ett sätt att dela smärta, om det nu någonsin går.

Måndag den 12 december har hon ett läkarbesök. Det blir ett till den 13 december, på Luciadagen.

Min plan är hotad, men ingenting – har jag lovat mig – ska hindra mig. Jag har köpt blommor, en rejäl, vacker kvast höstblommor, och fått ringar inslagna av min kusin, juveleraren i Mölndal.

Jag skjutsar henne till Sahlgrenska, kör in i garaget. I bagageutrymmet i bilen ligger blommorna, i fick i rocken ligger ringarna.

Klockan är två, hennes läkartid är 14.30.

Vi går i de korridorer som är så bekanta för henne på grund av den sjukdom hon lever med. Hon vill visa mig environgerna, pekar och förklarar. Hon vill dra mig vidare, men klockan har passerat tio över två. Jag tvekar, sluter henne i min famn, står där tyst och tar sedan upp mobilen.

Ser klockan, räknar sakta. Hon vrider sig, inte för att hon inte uppskattar min närhet, men för att stunden blir för lång.

Så…

År 11, månad 12, dag 13, klockan 14.15 frågar jag henne om hon vill bli min.

Tystnaden är stor. Hon tittar förvirrat innan och, kanske 14.15 och 16 svarar hon ”Ja, ja, ja!”.

Vi firar med fika, hon har fått blommorna när vi kommer till bilen, har åkt vidare till Mölndal och är på ett kafé. Vi samlar senare våra barn och i hennes smärta och min blues finns en glädje; i detta själsliga mörkerväder har solen brutit in, vi hittar ljuset, vi har varann, vi älskar varandra och det vi har; det som är det viktigaste i en relation har vi. Starkt! Hett! Levande!

Det vill vi bevara och besegla.

Våren 2012 blir vi sambor.

Sommaren 2012 planeras det för bröllop.

Vi vigs på kajkanten utanför Novohotell den 22 september 2012; en gråmulen höstdag med regnstänk hindrar inte några luttrade, inte evigt älskande heller. Vi säger ja där inför släkt och vänner. Efter ceremonin sjunger jag Kim Larsens ”Kvinde min” på danska, men i favoritsångaren Lars Hugs version, min vän Mattias Bylund ackompanjerar. Det är en överraskning som håller, min hustru blir rörd, så också jag som var rädd att brista i gråt och det blev fint även om mina danska släktingar inte öste beröm över mig för min danska.

Eftermiddagen blir kväll, middagen för de närmaste blir nu ett kalas för alla våra vänner när ytterligare dörrar öppnas. Kaffe och bröllopstårta, bröllopsvals till Melody Gardots ”Our love is easy”…

Vi är där nu, tre år senare, i den ljuvaste av föreningar och i en kärlek som är enkel också i den mest komplicerade av tider.

Jag älskar dig! För evigt!

En kvinna svår att inte älska – här alldeles nygift. Foto: JONAS EKLÖF

Den långa resan

Posted on september 20, 2015 av Kai Martin

Resans mål – eller delmål. Foto: KAI MARTIN

En resa har alltid sin start. Min knarrade igång förrförra tisdagen och jag har inte landat än.

Målet var Stockholm. Biljetten med SJ var betald, spårvagnen kom i god tid, jag var klädd i min Pierre Cardinkostym, den brun och vitrandiga 500 kronor på Stadsmissionen i Frölunda, promenadriktiga brougeskor/kängor Paulo Sartori (rea fynd 700 kronor någonting), vit skjorta (Bosweel & son 50 danska kr på loppis), Atlas desingslips, rödrutig, smal (10 kronor på Erikshjälpen) samt den fina Stetsonkepsen i siden, inköpt på JJ Hat center i NY för knappt 700 kronor (vill jag minnas). Den gamla läderväskan, arv från min exfru, var lätt packad med ytterligare en kostym (Oscar Jacobson, rutig tweed, dito väst, en grönrandig Morrisskjorta, en grönrandig Atlas designslips, bred). Över axeln hänger en läderväska inhandlad på Åhaga outlet i Borås, 200 kronor. Ett kap visade det sig då jag var i en butik för ett tag sedan som sålde just sådana. Ytterligare en nolla ska läggas till, egentligen. Nå…Jag var redo för resan.

På centralen noterade jag att tiggeriet inte var i paritet med den senaste Stockholmsresan i mars. Tåget gick som klockan, i höjd med Skövde försökte jag få min son att komma ner till perrongen för ett snabbt hej (han studerar där), men nej. Tåget gick med fart genom det svindlande, vida, öppna landskapet som en del vill sluta för sig själva.

Jag reser fritt, har ett bestämt mål, en uppgift fjärran den de har som flyr från ett krigshärjat land som tvingar människor från hem och en anständigt liv.

Stockholm breder ut sig med sin skönhet. Jag upphör aldrig att förvånas, närheten till vattnet, broarna; en kittling som jag burit sedan barnsben.

Jag kommer fram vid tretiden, promenerar Klarabergsgatan, in på Systemet för lite gratifikationer och vidare till Stadsteaterns sceningång där jag står och väntar med mitt bagage. Min vän kommer ut och vi promenerar, samtalande, genom Stockholm hem till hans lägenhet, där jag ska inkvarteras för ett dygn.

Han har premiär för en föreställning, som jag ska skriva om senare, på torsdag. Genrep inför publik denna tisdag och jag har fått biljetter. Ja, två. Men jag hittar ingen att gå med, så det blir ensam. Vi äter mat innan, ett glas vin för mig, fortsatt trevligt umgänge och vidare till teatern. På vägen hör jag någon ropa mitt namn, en hockeykompis som har lägenhet i närheten. Vi pratar en stund; han är på väg, vi också.

Min vän behöver vara på teatern i tid för smink och kostym. Jag har någon timme över. Promenerar omkring på gator jag känner. Slinker in på NK, men känner att det inte finns något som lockar och att jag dessutom banne mig ser hetast ut i stan med min outfit.

Noterar också att Stockholm inte hämtat sig efter den 3 september 1967. I tunnelbanan och på gatorna håller promenerande gärna till vänster, men man är väl lite eljest i huvudstaden, men så blir det också en kulturkrock för en annan som gärna styr mot höger…

Kommer in i foajén via entrén vid Drottninggatan i höjd med Sergels Torg. Lill Lindfors tittar på mig, men jag hinner knappt titta tillbaka förrän hon går in den vägen jag senare ska gå. Vet att hon repar för sin roll som fräulein Schneider i ”Cabaret” på Stockholms stadsteater.

Väl inne, i väntan på insläpp, nödgas jag gå fram till henne. Jag tackar för musiken och berättar att jag lyssnat på henne sedan jag var barn, att jag lekt sanning och konsekvens till hennes ”Du är den ende”, ensam med klasskamraterna Sandra och Margareta.

Hon tackar och jag får rösten, vilken röst, sensuell, som en smekning, rätt in, utan omvägar, i mitt öra.

Efter föreställningen väntar jag åter utanför sceningången. Skådespelare efter skådespelare kommer. Bland annat huvudrollsinnehavaren, den kvinnliga, som jag upptäckte i en kortfilm under filmfestivalen i vintras. Hon ler vackert, jag ler tillbaka. Blir upprymd.

Min vän och jag slår följe hemåt. Vi noterar att det är släkt i lägenhet, när vi kikar upp mot den från gatan. Vi promenerar vidare till ett O’Leareys, går in för en bit mat och för att följa matchen Sverige–Österrike och får plats, får mat och blir fnissigt besvikna på landslagets usla insats.

Vi går hem, vännens sambo har vaknat efter att ha nattat sitt barn. Hon tar danssteg i köket, danssteg hon lärt sig vid en kurs och jag blir danssugen, vill också lära mig.

Natten kommer, jag sluts i dess famn på den madrass som blivit mitt hem för några timmar. Vaknar tidigt, gör min morgontoalett, klär mig i min Oscar Jacobsonsvid, gör familjen sällskap i köket vid frukosten och tar sedan adjö.

Så promenad mot Söder, genom det centrala Stockholm, springer vid Nybrokajen in i en kollega som också var på Kai Martin & Stick!-spelningen på Gröna Lund. Vi pratas vid i all hast innan jag raskar vidare.

Mitt mål är en kurs i sociala medier med start nio noll och noll. Jag kommer dit svettig tio över, får en kopp te och en servett att badda min panna.

Kursen är bra, jag blir insatt i möjligheten med marknadsföring via sociala medier – Facebook, Twitter, Instagram, Youtube, Linkedin, Pinterest…

Vi pausar för rastning av hund, vi pausar för lunch, jag tar en promenad; varje pass är intensivt och mot slutet går ögonen i kors. Men jag lär mig och lär mig fortfarande, som livet självt.

Och jag inbillar mig att det kan komma mig till gagn inför kommande jobbsök.

Så är det över. Jag promenerar på Söder, in och ut ur lite second handbutiker, nedför Götgatan, förbi Medborgarplatsen, Göta, in på Skånegatan, passerar Pet Sounds skyltfönster, går in på Stadsmissionen, uppför Nytorgsgatan, förbi Folkungagatan, nedför Tjärhovsgatan mot Renstiernas gata och mot utsikten där Katarinavägen sluter an, den vidunderliga, ut över fjärden, över Stockholm…

Promenerar ned mot sorgebarnet Slussen, genom Gamla stan via Stora Nygatan, Riddarhusgränd och Vasabron mot Centralstation. Jag promenerar makligt, har tid på mig innan tåget mot Göteborg går och inser att jag behöver äta; jag gör mig besviken, hamnar på McDonalds.

Tittar på tavlan var tåget ska gå, sätter mig på en bänk vid perrongen och ser folk komma och gå. Inser med tio minuter kvar att jag är på fel perrong, hastar rätt och in kommer tåget, jag tar plats och åter i tid tickar tåget hem mot staden jag kommer ifrån.

Badmannen. Foto: KAI MARTIN

Det är skönt att komma hem. Men det är bara för att andas lite och byta skor och kläder. Z har bokat tid hos en väninna för fotvård. Det blir på eftermiddagen och jag har mycket att göra innan jag ska ta mig till min hustrus arbete för avfärd.

Jag hinner inte med allt, men hinner ta bussen i god tid, men saknar marginaler att gå som jag först tänkt.

Får vänta i eftermiddagssolen innan hon kommer och vi kan styra söderut mot Gottskär, där väninnan har sin praktik. Jag blir ompysslad först, fötterna får den vård de behöver och när Z kommer tillbaka är jag snudd på klar.

Jag tar en promenad efter att vi löst av varandra. Går ned mot hamnen där en regatta startat, promenerar vidare mot Utholmen där jag en gång gått i simskola. Går ut på klipporna, är ensam och bestämmer mig för att ta av mig mina kläder, hoppar i för ett kort dopp, sol- och vindtorkar på klipporna innan jag tar på mig och går tillbaka. Tar en sväng förbi min kusins hus, knackar på och får en pratstund med hennes man innan det är dags att återvända till fotvårdspraktiken och Z. Vi åker hem, lagar mat, packar – hon för en resa och jag för hockeyträningen – och när jag kommer hem ligger Z och sover, snart också jag.

Upp tidigt för hockeyspel, därefter hem, packar. Vi ska till Stockholm på bröllop på lördagen och vi vill inte klämma in äventyret under en dag. Så på eftermiddagen far vi. Jag hämtar sönerna, åker vidare för att fiska upp hustrun, inser att jag glömt en viktig pryl hemma, tankar, hämtar prylen, hämtar hustrun och vi far mot Stockholm via Borås och Jönköping. Resan går bra, ett stopp vid Vätterled, lite mat och vidare norrut. Z har tagit över ratten och jag vilar lite, vi byts av strax efter Nyköping och jag lotsar oss rätt i Stockholm, men kör – precis som då bandet åkte upp i augusti – fel på ett vis jag aldrig gjort.

Hotellet ligger i Alvik, strax bredvid där festen ska vara. Det är min systerson som ska vigas med sin fantastiska käraste. på hotellet är hans syskon med familjer inkvarterade, så också min syster och svåger. Det blir lite umgänge innan vi somnar in i det sedan tidigare incheckade hotellrummet, ett gigantiskt rum med mer än väl plats för oss fyra.

Morgon, frukost och tur med tunnelbana in till Stockholm. Vi byter vid Fridhemsplan för tåg mot Kungsträdgården, går mot Berzelii park mot Nybrogatan, tittar in på Nordiska Galleriet för inspiration till de lyckliga tu. Men det blir Svensk tenn på Strandvägen och presenter där.

En kaffe i Berzelli park, ljumma vindar blåser, orolig himmel som håller sig från regn och efter fikat promenerar vi vidare. På Kungsgatan köper Z en laddare till sin mobil, vid Hötorget köper vi kort och penna, viker av vid Drottninggatan, går in Whyreds outlet och äldste sonen hittar ingen snusnäsduk, men jag ett par grönblommiga byxor (Liberty) för 500 kronor som jag tackar ja till. Vi fortsätter uppför Drottninggatan, förbi alla Strindbergcitat i gatat, förbi Blå tornet och in i Tegnérlunden, porträtterande vid gigantens staty och vidare mot Upplandsgatans möjligheter.

Två giganter i Tegnérlunden. Foto: KAI MARTIN

Vi går in i en välsorterad secondhandbutik, fortsätter efter lite provande till andra butiker. I en kemtvätt finner äldste sonen sin vita snusnäsduk, vi går in i en antikaffär för en kik, går mot Flippin’ burgers på Obseravtoriegatan, men stället är populärt, kö vid lunchtid och jag smiter endast in för ett toabesök. Ute på gatan träffar jag en gammal favorit, Claes Bondelid, med son och pratar en stund innan vi båda tvingas bryta upp.

Vi tar tunnelbanan västerut från Odenplan, äter snabbmat – jag en tunnbrödsrulle – vid Alvik innan vi softar en smula för att förbereda oss för bröllopet.

Alla snajsar till sig och vi håller tidsschemat, är på plats vid Stadshuset i god tid. Det är där paret ska gifta sig och de är inte ensamma. I den alltmer stadiga vinden sliter prinsessliknande brudar med sina kreationer och frisyrer.

Vid fyra kommer de nyvigda, de som vi ska ägna uppmärksamhet åt. De är vackra, hon fantastisk med frisyr och klänning i harmoni med leendet, båda lyckligt strålande.

Det tas bilder innan det är dags för båtfärden över Riddarfjärden.

Lyckliga tu med gäster. Foto: KAI MARTIN

Resan ska gå över vattnet till festplatsen. Vinden sliter i festsällskapet och båten som ska sluka oss alla blir snabbt trång, men vi sitter tryggt. På Riddarfjärden är det regatta för katamaraner och det går undan. Vår skeppar håller sig med god marginal vid sidan om, det är ett vackert skådespel. Båten stävar under Västerbron, söder om Lilla och framför allt Stora Essingens fashionabla kåkar i strandbrynet, där jag inte kan låta bli att undra över strandskydd och hur små, tidigare sommarkåkar kunnat bli nya, jättehus. Men det är vackert.

Man på Riddarfjärden. Foto: PAUL LÖWEN-ÅBERG

Vi kommer fram till Bromma Marinservice, där min farfar en gång hade sin båt Galatea. Lite längre upp bodde de, på Strömkarlsvägen, mina farföräldrar, med utsikt från balkongen över Mälaren. Fint. Vi landar emellertid lite norr upp för att kliva av vid Sjöpaviljongen, där festen ska hållas. Lyckligtvis nära hotellet, för där ligger presenten som vi glömde ta med oss.

Det blir ett underbart party, hyllningstal, skratt och glädjegråt. god mat och dans. Ingen var missnöjd när stället stängde vid ettiden.

På morgonen skulle presenterna öppnas i frukostmatsalen. Frukost först, presenter sedan. Det blev en ansenlig mängd inför publik, uppskattat och på pricken vad som gick hem.

Så packande för hemresan, in i bilen och en lite omväg. Jag körde Alviksvägen ner, förbi Strömkarlsvägen, vidare mot Djurclouvägen där min faster, farbror och kusiner både tidigt, sedan Ålstensgatan där farfar och farmor bodde till i början på 70-talet i de klassiska skolåderadhusen, mitt emot Per Albin Hanson bostad. Jag har inte varit där på många, många år, hittar väl, men förlorar mig när jag ska försöka pricka nästa adress, Brötvägen dit min faster med familj flyttade. Det är svindlande kåkar och gator, hus efter hus i ett myller av rikedom. Vi fortsätter för att försöka finna pojkarnas mormors barndomshem på Lokattsvägen, hittar gatan, men inte huset; det är för länge sedan för minnet.

Ett anrikt boende i en förort till Stockholm. Foto: ZEBA LÖWEN-ÅBERG

Så hem via E18. Vi lämnar Stockholm bakom oss, styr med fart mot Örebro, förbi mot Skövde, där äldste sonen ska av, äter hamburgare hemma hos honom för en kort rast, far vidare mot Göteborg, släpper av yngste sonen innan vid landar en hemma.

Men bara för en stund. Köpenhamn väntar och det bums. Vi packar om, tar med oss nödvändiga saker. Z:s fars Shuregardrum på 18 kvadratmeter och med mer än tre meter i höjd smockat med ting. Det ska gås igenom, packas om, hämtas till auktionsverk, ett annat ska komma och kika för eventuellt omhändertagande, Z:s syskon ska se vad som önskas sparas. Jo, det kommer bli mycket.

Så far vi, kommer trötta ner strax innan tio. Jag stupar i säng placerad i rummet vi får låna hos Z:s storasyster. Upp på måndagsmorgon, morgonmad, arbetskläder skiftar vi på plats i Herlev och så igång. Vi jobbar effektivt, Z och jag. Det är mycket som ska gås igenom och vi hade gjort ett förberedande arbete någon vecka tidigare. Vi skjutsar till Bruun-Rasmusen, det fina auktionsverket; lite mattor, någon spegel och tavla, Tillbaka till Herlev, till tippen med skräp, genomgång och kik. Vi blir klara sent, kroppen värker, vi äter en bit, jag tar ett glas vin, kanske två, blir trött och somnar för en ny arbetsdag.

Vi har tur med vädret. När vi skulle sluta på måndagskvällen kom regnet, innan dess uppehåll.

På tisdagen likaså.

Vi blir klara tidigt. Københavns auktioner är där och tittar, bestämmer sig, till Z:s stora lättnad, att ta allt som vi inte önskar. Vi fyller bilen, åker till Bagsværd, där vi bor, duschar och gör oss fina. Min gudson har precis fyllt 30 år, det ska firas. När vi lämnar lägenheten för tåget in till Byen, åskar det och vräker ner kastskurar. Vi står skydd under några träd innan uppehållet som tar oss till station.

Tåget kommer precis, är fullt och vi kliver av på Hovedbanegården där ett stort område är avgränsat för flyktingar. Regnet utanför är ihållande, vi tar sats, går med fart mot Vesterbrogade och promenerar västerut mot Madklubben, en restaurang som Z hittat som kan passa.

Det är väl frekventerat. Gudsonen, som kommer från hemorten Malmö, dyker upp på klockslaget. Vi tar en drink, beställer mat. En meny för gudsonen och mig, specialkost till min på diet gående hustru. Det smakar förnämligt, men servicen är rörig och när vi ska få desserten dröjer det nära en halvtimme, trots påstötning.

Men det blir en fin kväll med umgänge med en fin gudson.

En fin man på en fin krog med rörig servering. Foto: KAI MARTIN

Jag söker mig till toaletten längst in i lokalen, en halvtrappa upp, finner handikapptoan, smiter in på den istället för ytterligare trappor upp för herr- och damrummen. Slår mig, då jag är färdig; hur kommer någon med rullstol eller med svårighet att gå, den där halvtrappan upp. Det finns ingen ramp, inga hjälpmedel, ingen hiss…?

Vi går ut i Köpenhamnskvällen där regnet och blåsten inte viker. Neonen glittrar, gudsonen och Z samtalar Vesterbrogade mot stationen. Jag försöker köpa biljett till Z och mig för att komma hem, men systemet kraschar och jag får inga biljetter. Vi tar tåget ändå, beredd på det värsta. En vackert klädd kvinna kommer ombord. Jag plåtar henne i smyg. Vi kommer hem. Jag somnar med en kropp som värker.

Onsdag morgon, morgonmad tidigt, jag går ner till bilen för att hämta upp det som ska stanna i systerns lägenhet. Blir svettig, tar en dusch. Då knackar Z på dörren och vi måste bege oss på stört till lagret. Flyttgubbarna är redan på plats och vi måste rädda hem det sista av önskemål från Z och hennes systrar.

Vi kommer när två man håller på att baxa in de två skåp som ska flytta. Z är trevlig, som alltid, social som få och begynner att prata och förklara. Jag plockar undan, lastar bilen och försöker på knagglig och, visar det sig senare, fel danska att konversera med en av de två männen; han ler lite avmätt, men svarar artigt.

Vi är färdiga. Rummet töms. Z har gjort en logistiskt under och ett ok från hennes axlar lastas av. Vi åker till hennes far, hämtar honom, hämtar ett släp som vi hyrt, hämtar en tavla som ska säljas på auktion, åker till Bruun-Rasmusen i Nordhavn för leverans; tavlan blir bedömd och värderad, Z far är trött, men glad att få vara med. Vi lämnar släpet, far vidare mot det hus han en gång sålt i Hellerup, som nu är gediget renoverat. Z har funnit ritningar på huset och knackar på för att höra om nye ägaren är intresserad. Det är han och guidar oss samtidigt i trädgården, som blivit elegant gjord sedan senast vi var där.

Z:s far orkar inte titta, det är för känslomässigt svårt. Men den glass som vi bjuder på anrika Lydolps isbar på Strandvejen får honom att tina, även om vinden sliter i oss. Så åker vi till Z:s fars boende, trångt och illa skött för en man som inte längre orkar på grund av sjukdom.

När vi lämnar brister det och jag får hålla om min tappra hustru, vackrast i världen, med ett ömt hjärta, som slitit hårt för att få ordning på både ting och känslor.

Bilen är full. Redan tidigare, efter att vi varit på förrådet en sista gång, så hade jag köpt vin till mitt nyinförskaffad vinkylskåp i källaren och rågbröd. Dofterna av de lagrade, alltför länge lagrade tingen, slår mot varandra. Vi kör norrut, stannar för en kebab vid Prøvesten i Helsingør, handlar lite mat och styr sedan mot färjan och hem, hem för första gången på riktigt på dagar och jag tänker på dem som lämnat allt; där hem är långt ifrån, kanske bara i minnet…

En mans resa mot rock’n’roll – eller 24 timmar

Posted on augusti 23, 2015 av Kai Martin

Morgonen:

En man vaknar tidigt. 05.40 ger han upp denna klara augusti måndag, kliver upp ur sängen tar på sig de redan framlagda kläderna, gör sin morgontoalett, rakar sig noga då det kommer bli en lång dag, gör iordning sin frukost, hämtar tidningen och läser den rastlöst.

Strax efter sju går han mot spårvagnen, morgonen är en smula kylig, men inget som inte den sedan länge strålande solen värmande kommer ändra på.

Han möter en granne springandes i motsats riktning, som lite lätt irriterande muttrar något som första arbetsdag och glömda nycklar till jobbet. På spårvagnshållplatsen träffar mannen grannens sambo, grannfrun ska åt samma håll med vagnen och de samspråkar och fortsätter så en bit på vagnen innan hon går av för även hon sin första arbetsdag.

Jungfruturen. Foto: KAI MARTIN

Mannen sitter på spårvagn nummer ett, som tar en av sina första girar mot Järnvågsgatan i den staden där han bor, en nylagd sträcka genom kvarter som ännu inte är byggda. Han går av vid den nyanlagda hållplatsen Skeppsbron med utsikt över älven och promenerar i motsatt riktning mot en biluthyrningsföretag.

Mannen ska företag en längre resa med ett större fordon som inte endast kan rymma honom själv utan packning, utrustning samt, så småningom, fyra medresenärer. Vid disken till bilfirman informeras mannen om att bilen inte är beställd förrän till nio, vilket fullkomligt hotar mannens planer och tidskalkyl, något han militäriskt basunerat ut via internmeddelande till de övriga resenärerna samt andra som är involverade i resans slutliga mål.

Upphämtningen:

Men biluthyrarna är tjänstvilliga, hitta en startklar och fulltankad bil som passar syftet, förvisso otvättad, men redo. Han beger sig från centrala staden via vägar som ska möjliggöra det för mannen att slippa hamna i morgonens rusningstrafik. Har meddelat per telefon att han är på väg, kommer fram till en adress, hämtar där upp en ung man med delar av hans utrustning, lämnar lite sent enligt schemat vidare för att hämta resten av den unge mannen tungt vägande utrustning. Det kräver en resa på någon av stadens mest intensivt trafikerade leder, men det flyter på i maklig takt och ärendet är snart gjort.

Nästa anhalt är en sedan i en helt annan riktning i staden. Mannens nära vän sedan mer än 30 år sedan ska fiskas upp, även han med rikligt med utrustning. De knappa kvartens försening är nu ihållande, men också stadig. Efter att ha tråcklat den minibussen, aningens större än en större personbil, in på smala gator och gränder, lastat den full, är nu målet att sluta den första cirkeln. Hämta mannens eget bagage samt andra nödvändigheter och mannens hustru, som ska göra männen i bilden sällskap över en längre tid.

Resan:

Minibussen stävar nu ut ur staden med maklig takt, har fått direktiv om att hämta upp ytterligare en passagerare några mil öster om staden, gör så efter lite krångel och kommer, 20 minuter sent enligt schemat, slutligen iväg.

Mannen kör fordonet med stadig fart och efter mer än halv sträckan är det lunchpaus. Snabb förtäring och lite rast vila blir det innan fordonet startas och åker vidare. Efter ytterligare en timme vill mannen byta, för tröttheten har drabbat honom akut och direkt efter skiftet somnar mannen djupt för att sova i en halvtimme. Det är nu ytterligare en halvtimme till målet och mannen, som redan från början stakat ut vilken väg som är lämpligast mot målet, tar ut färdriktningen för den nye chauffören.

Det blir på pricken stopp på färdmålet enligt schemat, men med ännu en timme att spendera innan det första mötet med ressällskapet och de arrangörer som de avtalat att träffa.

En orkester i väntan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jo, det kan redan nu avslöjas att resenärerna ingår i en orkester som nära 50 mil från hemstaden ska uppträda på en scen på ett av landets mest populära nöjesfält. Det är en grannlaga uppgift där ingenting lämnats åt slumpen, bandet är väl förberett och förhoppningarna stora.

Målet:

Ett närliggande kafé får tjäna som serviceinrättning i väntan på att grindarna ska öppnas för inlastning. Solen skiner och förhoppningarna är lika stora som förväntningarna. De två resterande medlemmarna i orkestern kommer i en gemensam bil och så småningom kommer arrangörerna och inlastningen sker på scenen till den dansbana som finns på nöjesfältet.

Riggning av utrustning tar sin tid, mannen bidar sin tid, hjälper till, gör småärenden och ser sin hustru hjälpa till med scendekoren, något hon själv varit med och skapat.

Utsikt från en scen. Foto: KAI MARTIN

Ljudteknikern kommer, en ringräv från förr som emellertid lämnat branschen för dess allt sämre villkor. Han kan orkesterns ljud och repertoar, har fått material veckor innan för att kunna förbereda sig och känner flera av bandets medlemmar; han är klippt och skuren för uppdraget.

Ljud och mat:

Slutligen är all utrustning på plats och sakta men säkert kan en så kallad soundcheck göras. Mannen får visat vägen till logen, där morötter, gurkor, chips och dippsåser är framställda tillsamman med olika former av svalkande drycker. det är kvavt i rummet med det sluttande taket som knappast är gjort för medlemmar av detta bands dignitet med den längste som mäter 2,02 meter.

Det går att öppna en bakdörr mot en gård och behövlig svalka strömmar in genom korsdraget. Det är varmt ute, solen strålar och sommaren har kommit sent men definitivt. Utanför hörs sorl och skrik, grått och skratt från nöjesfältet.

I väntan. Foto: KAI MARTIN

Tiden tickar iväg. Soundchecken görs klart, band för att säkerställa entré till loger och scen delas ut, matkuponger likaså. Maten anländer till de två matallergikerna och de tar med denna till kantinen för att äta gemensamt med övriga bandmedlemmar och personal från nöjesfältet. Det är ett ögonblicks stillhet innan stormen.

Mat för män. Foto: KAI MARTIN

Så börjar anspänningen. Det finns öl som lockar i kylen, öl som skulle släppa nerver. Men eftersom mannen räknar med att köra hem, åtminstone inledningsvis, är det vatten som får släcka törsten. Han tar några morotsstavar, några dito gurkor. Hans bandmedlemmar kommer och går rastlösa som djur på ett zoo. Basisten och gitarristen går ut på scen tjugo minuter innan konsertstart för att stämma.

Samtidigt har mannens hustru börjat sminka saxofonisten, som har en idé om utseende inspirerat av punkikonen och -drottningen Siouxsie Sioux. Batteristens tre barn är på plats, där sonen ska agera bastekniker och hjälpa till vid skifte av instrument. Den ena dottern ska tillsammans med mannens hustru sköta försäljning av t-shirtar och skivor, om någon är hågad.

Allt är på plats och mannen har tagit på sig sin scenkostym – en ormskinnsmönstrad läderkostym från H&M som han hittat second hand för 600 kronor, en vit Tigerskjorta med diagonala, sydda, dekorativa streck, 25 kronor på en loppis, hög hatt fyndat i Wiiliamsburg för några några för många dollar i svinkalla februari 2013, ett par svarta strumpor och ett par svarta Chelseaboots, inhandlade på NK för 15–20 år sedan.

Det är knappt med tid då gitarristen och basisten kommer tillbaka och snopna har konstaterat att det inte är någon publik på plats. Orkestern bestämmer hastigt att det inte spelar någon roll, den ska leverera och det rejält.

Samtligt bandmedlemmar är klara, ivriga och med alla sensorer på vid gavel. Saxofonisten bestämmer sig i samma stund som bandet är redo och anmodade att gå på scen, för att gå på toaletten.

Intromusiken går igång…

På scen:

Mannen, som också är bandets sångare, vaknade en morgon med en idé. Charles Trenets klassiska franska schlager ”La mer” skulle inleda spelningen för att introducera bandet och sedan den nyskrivna låten ”Strändernas svall”. Idén var enkel, men genial; en låt om längtan till havet följs av en en låt som en människa på flykt, driven att stå vid en strand i väntan på en båt mot ökänt mål. Det. Blev. Fantastiskt!

Och, nej, det var inte lite folk. Det var mycket. På den lilla tid som det tagit orkestermedlemmarna att ta sig från scen till loge och tillbaka igen hade det kommit en stor skara.

På scen med fart. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

En estradör. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Musik och kraft. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Spelningen blir fylld av energi, där bandets kraft fyller publiken som ger tillbaka till gruppen på scen. Stämningen är laddad, entusiasmen stor och låtlisan väl avvägd mellan nytt och gammalt, musik från olika tidsepoker, singlar och album samtidigt som bandet visade vilken kraft det är och vilken aktualitet det besitter 2015.

Låtlistan från Gröna Lund 17 augusti 2015.

Sturm und drang:

Under bandets storhetstid på 80-talet, ja även under de inledande åren, var det inte vanligt med möte med publik efter om några fans inte nyfiket dök upp i logen.

Nu är det precis tvärt om och orkestern är noga med att kliva ner från scenen rätt ut i verkligheten, visserligen ivrigt slicka i sig beröm och uppmärksamhet, men också bekräfta människor som faktiskt drömt om att se bandet och få berätta det.

Måhända är det en fjärils vingars fläkt av uppmärksamhet mot det verkligt stora artisterna, men det spelar ingen roll. Känslan är stor, stark och rik. Mannen är glad, människorna han möter är glada. Han träffar personer han inte sett på länge, han träffar en lumparkamrat som han inte sett sedan våren 1979, en kvinna han hade en intensiv kärlekshistoria med för 30 år sedan kommer med sin tioåriga dotter, mannens äldste son är på plats med några av sina vänner, hans systerson, en före detta kär granne, okända, lyckliga, saliga; allt är bara dur efter det kraftfulla framträdandet som blev en succé.

Ensam:

Mannen sitter ensam i logen. Tar några öl för att dricka senare, packar ihop, klär om. Den ymniga svetten från scenframträdandet har torkat, han kan känna sältan när han slickar sig om läpparna; det finns ingen dusch i logen. Nöjesparken stänger och det är dags för nedpackning i all hast.

Mannen sitter på en stol framför en spegel i logen med logelamporna som en krans runt om. En plats som så många artister har suttit på, före och efter show; han är nöjd, han är stolt, han är euforisk, känslomässigt trött, men samtidigt fylld av energi. Han får en stund för sig själv innan allt måste lastas in, efter att alla farväl har gjorts.

En man i en loge. Foto: KAI MARTIN

Så ut för att lasta in. Adjö till två av medlemmarna som har andra mål. In i bussen, mot ett närbeläget gatukök och meningslös bukfylla i den svala sommarnatten. Så ut på vägarna, söderut. Tillbaka i mörkret på vägar rensade från trafik förutom de eviga, slingrande, ringlande farkosterna i form av långtradare.

Efter halv sträckan kommer sömnen för mannen. Han har precis lämnat över ratten till sin kollega, vän och bandets keyboardist. Han och gitarristen pratar i natten, mannen somnar, vaknar i en löftesrik darrande gryning efter en timme, halvslumrar sista knappa timmen innan det är dags att lasta ut keyboardisten ting och ta över ratten, för att i tur och ordning lämna av utrustning och mannar.

När mannen och hustrun kommer hem är det några timmar kvar till biluthyrningsfirman öppnar. Han bestämmer sig för att vara vaken, sitter en stund med sin hustru innan han nattar henne med en kärleksfull kyss och går sedan in i duschen. Han rakar sig, borstar sina tänder, tar på sig en nyinköpt linnekostym (secondhand 250 kronor), skjorta, strumpor och skor. Tar minibussen ner till firman, där personalen redan en kvart innan öppningstiden är på plats. Han blir invinkad, gör upp betalningen och går mot spårvagnshållplatsen för att åt motsatt håll göra samma resa han gjorde knappt ett dygn tidigare.

Han går av vid sin hållplats, går hemåt med trötthet som nu så nära mål, sköljer över honom. Han träffar samma grannfru som han träffade 24 timmar tidigare.

Ingenting har hänt – och allt!

Bilder på en man genom generationer

Posted on augusti 11, 2015 av Kai Martin

Hämtade ut mitt pass i veckan.
Mitt sjunde pass, om jag räknat rätt.
Ett pass som har gett mig friheten att resa över kontinenter, mellan länder; en självklarhet för mig, men inte för alla.
Det är saker som jag tänker på, då jag får det där passet. När jag suttit i vänthallen hos passpolisen, där nummerlappsapparaten kraschat och en anställd delar ut nummer för var och en av som kommer, det stilla kaoset, det stilla sorlet, vem som kommer från var, vilket syftet är med resan, hur deras liv ser ut, familjen som kommer i samlad tropp, de rastlösa, det tålmodiga, de från ett liv som startat utanför Sverige…
Nummerlappsapparaten blir fixad, men då finns naturligtvis inget papper till nummerlapparna och den anställde som försöker bringa ordning gör det med ett lugn som inte alla som köar besitter.
Jag fick mitt nya pass i veckan. Ny design och sedan någon tid tillbaka är det med snabbare frekvens från ett pass till ett annat.
När jag kommer hem tittar jag på mitt första pass och reser tillbaka.

67! 67! Vart tog du vägen nu…?

Jag var inte elva år fyllda när vi sommaren 1967 skulle göra en fantastisk resa med familjen. Vi hade lånat mormors vita Volvo Amazon, som egentligen var min morfars men han hade ju avlidit knappt två år tidigare, och körde ner till Skandiahamnen och till Svenska Lloyds fartyg Saga för transport till Hull.

Min syster och jag hade slutat skolan, så detta torde ha varit i mitten, kanske början på juni. Pappa och mamma hade lagt planen minutiöst och jag förstår än i dag inte hur och det är fascinerande när beställningen i dag på nätet av resor bara är ett klick bort.

Vi tog alltså bilen på ett grannlaga äventyr, till Wales, där vi bodde på två bed & breakfest, körde runt kring Snowdon, badade i en kristallklar fjällbäck, vi kom till goda vänner utanför London, tog tåget in, gick på Carnaby Street och jag drömde om uniformer som Beatles hade på ”Sgt Pepper…” som precis kommit. Vi hade i någon förort till London, åtminstone inte centralt i stan, köpt detta bara på bild så fantasieggande album, som kommit den 1 juni. Det blev ingen uniform, men väl ett par runda solglasögon som finns på en bild av mig poserande vid Piccadilly Cirkus.

Vi bodde på ett bed & breakfast på en bondgård, vaknade av fåren som med sina bjällror fördes ut i marsch till sina hagar. Åkte Dover-Calais, sov över i Brügge, den gamla Hansastaden, kom till Bryssel, Amsterdam, Haag och ministaden Madurodam, for vidare mot Groningen, där vi sov över, bilade på autobahn mot danska gränsen med knappt några pengar kvar av reskassan och lyckas passera den danska gränsen innan bensin tog slut och föräldrarna kunde ordna upp ekonomin.

Nästa pass kom 1972…

1972, begynnelsen av den brittiska glameran…

Det är ett pass som tar mig till alperna, till England i olika turer – allt från språkresorna till Weston-Super-Mare 1973 och Evesham 1974, över tågluffen 1975, USA 1976 och hockeyresan med MPHC (Mölnlycke-Pixbo Hockey Club) i april 1977.

Snart 23 år och i en begynnande rock- och popkarriär.

Uppenbarligen höll jag mig efter det, för nästa pass utfärdades inte förrän 1979, då jag skulle åka till London för att försöka se alla häftiga band som jag missat och dessutom försöka promota och sälja in Kai Martin & Stick!:s första singel. Peter Bryx, gitarr, Gomer Explensch (saxofon) och jag var runt på olika skivbolag för att få dem att inse vårt bands genialitet.

EMI släppte inte in oss, men fick en skiva. Cheswick likaså. På Virgin på Portobello Road fick vi komma in till någon talangscout, som artigt skeptiskt la skivan på grammofonen och spelade den för att hastigt avbryta sig ”Vad sjunger ni på för språk? Svenska!? Ok, skifta språk. Tack, hej…”. Vi gick tvärs över gatan till Rough Trade, som på stående fot köpte 25 ex av singeln.

Detta pass tar mig också till Grekland i olika omgångar (båtluff 1985 och segling 1989) och Portugal (1987 och 1988, båda gångerna till Algarvekusten, där jag första året tog bussen upp till Sesimbra, fiskbyn strax söder om Lissabon, där bandet Camouflage repade och skrev låtar). I mars 1989 åker jag till London och förlovar mig med hon som kom att bli min första hustru och mor till mina två söner.

Ett år innan jag blir far för första gången.

Med det här passet gjorde jag min andra USA-resa, då jag 1990 lyckats utverka en grandios studieresa för GT:s, eller snarare Idags, räkning som tog mig och mina två kollegor på en resa längs ostkusten från St Petersburg, Florida, Washington DC, Miami, Florida, Boston och New York.

Vi besökte tidningar, hyrde bil, flög och åkte tåg, fick uppleva massor inkluderat försvunnet bagage, doktorsbesök i Washintone, påkörning i Miami, t/r Key West, utskällda och utkörda från Boston Globe av en chef som inte ville acceptera att vi var utsända av tidningen och dessutom inte på hans chefsnivå, magsjuka i NY… På hemresan berättade lakoniskt piloten att Sverige åkt ut i fotbolls-VM med matchsiffrorna 1–2, 1–2, 1–2.

Jag hann med Kreta med en höggravid trolovad maj 1990. Tenneriffa som sen bröllopsresa november 1991, med en drygt ettårig son som precis börjat gå.

1994 gjorde hela familjen en resa till Grekland och Poros, där vi kom att bo grannar med en isländsk familj som kommit att bli de bästa av vänner.

Jag kommer också åka till Japan i körsbärsblomningens tid 1997 med Eggstone och Cloudberry Jam för en av de bästa resor jag någonsin gjort – åtta dagar av reportage och resa från Tokyo, Nagoia, Fukuoka, Osaka och Tokyo igen. Visst, ett späckat schema, men en upplevelse.

Grekland igen maj 1997, nu med en snart sjuårig son som ska börja skolan till hösten. Det blir Korfu och på en badbåt läser jag över axeln på en Aftonbladetläsare att GT köpts av Expressen. Min sons reaktion på min reaktion är omedelbar och han frågar ”Vad är det, pappa?” och jag svarar ”Jag tror att jag precis har förlorat jobbet”. Det skulle dröja ytterligare 17 år innan det blev verklighet.

Sonen lärde sig för övrig simma under den resan, som dessutom var en fantastisk tur på en tu man hand med detta barn som nu är en enastående ung man.

1999 åker hela familjen och hälsar på våra vänner på Island. För min del skulle det inte bli sista gången. En ö som jag alltid längtar tillbaka till.

Några år senare och några hår färre… 2000.

Två gånger reser jag utan att ha skaffat mig nytt pass. Bland annat då jag kastas direkt från en lugn semester till att åka på turné med Hardcore Superstar, som gör sina första Tysklandspelningar. Ett rosa pass ordnar den och den andra resan, Mallorca med min andre son, då sex år, en på tu man handresa med bad, fotboll, mat och upptäckter maj 2000.

Men det riktiga passet äntligen utverkat gör jag resor som också de sitter stadigt etsade i minnet:

2001 maj, Paris, Fläskkvartetten ska spela live på Opera Garnièr i Paris till en uppsättning av koreografen Mats Ek. Oerhört starkt och stående ovationer när orkestern avslöja på scen efter sjuttielfte kulissbytet.

2001 juni Hardcore Superstar spelar förband till AC/DC en vecka efter att bandet tillsammans med Lok agerat detsamma på Ullevi. Nu är det Stadio delle Alpi i Turin som gäller; det blir ett dygn av rock’n’roll, skönhet och pizza som gud måste ha gjort.

2006 juni. Nyskild och sönerna och jag åker till Sardinien och bor utanför den lilla staden Algero. Åter igen bad, äventyr, god mat, glass från himlen och en märklig tågresa.

2006 november. Som ett slags 50-årspresent blir det en tur med två goda vänner till Edinburgh med det primära målet att se Blue Nilesångaren Paul Buchanan. Det blir det och en träff med min idol, samt överraskning med fotboll mellan Hibernian–Celtic, shopping, whisky, ale och god mat samt en kväll och morgon i Glasgow; allt inklämt på två dygn.

2007 maj. Nykär, men resan till London gör jag med mina söner. Bor hos goda vänner utanför London, sightseeing blandad med shopping, muséer, borttappade barn i tunnelbanan, återfunna barn i tunnelbanan, fish & chips, riktig brittisk frukost…

2007 augusti/september. Avslutar augusti med att åka till Island för fiskafänge. Får en bortskämd resa och det bästa av umgänge av mina isländska vänner. Oerhört lyxigt! Hinner knappt komma hem förrän det är dags för nästa trip. Får ynnesten att följa Triple & Touch och deras arbete i Sydafrika och Namibia, ett äventyr som smakar än.

2007 november. London, ny resa med de goda vännerna från Edinburghresan. Nu återigen, fotboll, rock’n’roll (bland annat Mott the Hoople och Sex Pistols återföreningar), shopping, muséer med mera.

2008 februari/mars. Min äskade Z och jag åker till New York, får oss mycket till livs och jag drar på mig magsjuka på grund av något taskigt jag ätit. Får se och intervjua Henrik Lundqvist efter mötet mellan Rangers och Philadelphia Flyers, en match på sin födelsedag där han emellertid blir utbytt efter mindre bra spel av Rangers.

2008 december. Först Manhattan, sedan Berlin. Vi upptäcker en stad, som åtminstone jag borde ha varit i tidigare. Vi blir förälskade i staden och kommer återvända dit.

Nu utan glasögon.

Vet inte om det är på grund av 11 september 2001 och det ökade terroristhotet, men… efter 2000 och 2010 är det glasögon av och mitt pass räcker bara i fem år.

Gör flera fina resor med min käraste som 2012 blir min fru.

Vi hinner med att besöka Berlin flera gånger, gör en bröllopsresa 2013 som tar oss till Berlin–Paris och London med flyg till städerna på kontinenten och tåg till London.

Förra året åker hennes barn och mina tillsammans med oss till New York för en frusen men förtjusande vecka. Minnesstarkt. På sommaren blir det åter en resa till Island, nu med Z:s båda barn.

Nu är det dags för det nya passet att ta mig ut i världen…

Jag har blivit äldre, snart 60 år och det har därmed gått nästan 50 år sedan jag fick mitt första pass. En fantastisk resa i tiden och åldrandet det med, från gosse till man i övre medelåldern med bara några år kvar till pension.

En väsentligt äldre man – nu 2015.

London kallade med mode, möss och musik

Posted on juli 28, 2015 av Kai Martin

Foto: KAI MARTIN

Dag 1:

Resan började egentligen redan i början på mars. Då hade Z kommit hem efter sin trip med dottern till London och insett att hon missat Alexander McQueenutställningen på Victoria & Albert museum. Den hade sin start den 14 mars och stänger den 2 augusti och var och är en utställning som måste ses.

Jag väckte idén i april och det var inte svårt att få med Z på resan, slutet på månaden beställdes flygbiljetter och boende, en bra bit in i juli for vi iväg med Norwegian, en måndagkväll, vältajmat med en lätt språngmarch mellan vagnen vid Korsvägen och flygbussen (som ungefär vid den här tiden utsätts för beskjutning som lyckligtvis inte drabbar vårt ekipage).

Men det kunde gått illa. Vi satt i lugn och ro och visste att planet skulle gå halv åtta; vi visste fel. Det var 18.05 som var take off. Vi rusar ur hemmet med vårt sedan tidigare lätta bagage

Vagnen kommer hyfsat tätt på vår ankomst till hållplatsen och vi Korsvägen gör vi oss förberedda för avstigning, ser flygbussen och rusar över spåren och ombord. På vägen ut checkar Z in genom mobilen och teknikens under och väl framme kliver vi raskt igenom säkerhetskontrollen och vandrar in i taxfreeshopen en kort stund innan vi ska borda planet. Det går geschwint.

Kanske av den hastigt uppkomna stressen, kanske av andra orsaker, men ungefär då vi lyfter faller jag i en djup sömn som varar i en halvtimme och efter ytterligare en dryg timme bryter vi igenom den intensiva molnbädden över sydöstra England och landar på ett regnigt Gatwick.

Z handlar lite mat åt sig på M&S innan vi går mot tåget som ska ta oss in till London och St Pancras för vidare transport mot Bayswater och hotellet.

Vi blir inte riktigt på det klara med vilket tåg vi ska, men efter en förfrågan i informationen kommer vi rätt och åker i sakta mak mot London, staden som aldrig upphör förvåna med sin ofantliga storlek.

Londonvy strax innan Blackfriars… Foto: KAI MARTIN

Bebyggelsen tätnat och jag försöker orientera mig med min gamla A–Z från 80-talet och prickar rätt först vid Herne Hill och utsikten över Brockwell park strax söder om Brixton. Vi kikar på kartan och inser att vi lika väl kan kliva av vid Blackfriars och ta Circle Line mot Bayswater, kliver av på den hyfsat nya stationen som sträcker sig över Themsen, vandrar mot underjorden och hamnar snart på ett tåg västerut mot vår slutdestination för dagen.

Det har börjat mörkna och vi orienterar oss med viss möda och lite hjälp mot Pembridge Palace Hotel, som lockat med bedrägligt sköna bilder på både rum och omgivningar. Vi har då passerat några restauranger på Queensway, som vi senare kommer ta sikte på. Men först check in.

Vi får ett rum på grundplan, eller något ditåt. Vi går igenom en korridor, öppnar en dörr för ytterligare en korridor med en trappa ner mot nödutgången. Till vänster finns en tvärställd dörr som leder in till vårt rum. En lång hall visar vägen mot sovrummet som ligger strax ovan gatuplan med ett rejält staket utanför fönstret. Jag går på toaletten och när jag kommer ut säger Z frankt att hon inte tänker bo i det här rummet. En råttunge har rask kilat förbi hennes fötter uppför trappan i hallen och in under en hög med filtar som ligger på ett slags pall precis innanför entrén till rummet.

Vi tar med oss vårt bagage och jag hinner inte komma till receptionen förrän Z har fixat ett nytt rum på andra våningen, trebädds och hyfsat spatiöst. Vi ställer in våra väskor, packar upp hastigt och beger oss ut för att äta. Hamnar på den kinesiska restaurangen Toa kitchen, som ska lindra vår hastiga hunger. Det visar sig vara ett utmärkt kinesiskt kök, som dessutom kan tillfredsställa Z:s krav enär hon går på en diet som inte tillåter vad som.

Vi äter, njuter av maten, blir lite för mätta och går åter till hotellet, planerar för morgondagen, tittar på kartor och somnar.

Klädsel: Brun van Gilkostym, inköpt på Holte loppmarknad för 150 danska kronor, plommonfärgad Burberryskjorta, Gillblads sent 90-tal, rea 700 kronor, Stetsonkeps, silke, JJ Hat Center 5th Avenue, NY, 700 kronor, Clarks ljusbruna brogue, Köpenhamn, rea 400 danska kronor.

Chapel market en arla (nåja) tisdag morgon. Foto: KAI MARTIN

Dag två:

Frukosten på hotellet är anständig, kontinental, och bjuder på möjlighet att starta dagen bastant utan åthävor. Te/kaffe, rostat bröd, skramlade ägg, marmelad, gurka, tomater, mjölk, fruktblandning, flingor… Vi har siktat in oss på ett för oss okänt område, Angel och Chapel market. Rusningstrafiken har precis börjat klinga av, men fortfarande är det hektiskt och fullt på tunnelbanetågen österut. På markplan möts vi av sol och värme och efter att vi orienterat oss förbättrar Z sitt frukostintag med en yogurth inhandlad på Marks & Spencer. Utanför varuhusets kaféfönster har marknaden så sakteliga startat sin verksamhet, men när vi väl kommer ut är det inte varor som lockar något nämnvärt. Z hittar en sportaffär och lyckas efter lite letande finna ett par skor som kommer fungerar utmärkt för de längre promenader som vi kommer göra.

Vi sniker in i en Gap-butik på Liverpool Road och jag hittar ett par blå, blommönstrade shorts som reas på rean, slår till och blir cirka 140 kronor fattigare. Är också nyfiken på en kortärmad, gräddfärgad skjorta med blå blommor som mönster i crêpeartatad bomull, men den finns inte i min storlek.

När vi, efter att ha frågat om var de vintagebutiker ligger som var ett av våra primära mål med dagen, korsar Upper Street hittar vi snart Camden Passage, som är ett trångt, grändliknande stråk på några hundra meter med mängder med antikbutiker och vintageaffärer. Dessvärre är flera av dem stängda; tisdag är inte rush hour precis för deras klientel låter de oss förstå.

Stängt, förstås… Foto: KAI MARTIN

Lite irriterande att den enda butiken med herrkläder väljer att ha låst dörr just denna dag.

Vi går in och ur de butiker som finns. Jag provar en blå tweedkeps som sitter som en smäck, men jag behöver inte utöka samlingen mer, även om Z tycker att den är fin och 20 pund är, kanske, överkomligt.

När vi kommer ut på hektiska Upper Street, där bilar, lastbilar och bussar svischar förbi, hittar vi en butik som bara är en kvart från att öppna, tar en promenad i väntan på det, ner i de mer stillsamma kvarteren , ett område som känns upprustat och lite trendriktigt att bo i. Vi tar oss upp till Upper Street, tittar på Ben Shermanbutikens rea, stilrena kläder för män, men trots nedsatta priser lite för dyrt.

Vintagebutiken bredvid har öppnat, en lite hund vaktar oss tillsammans med en trevlig expedit. I ett hörne i butiken kan man prova kläder och det blir ett par shorts och någon skjorta. Men efter 20 minuter är vi färdiga och priserna var knappast av den digniteten att köplusten ökade; vi inser att vi är bortskämda med våra loppisfynd och strövtåg i secondhandbutiker i Göteborg.

Precis utanför finns en busshållplats och vi tar dubbeldäckaren ned till Tottenham Court Road. Vi börjar med at skiljas; Z vill in på Primemark, som är himmel för henne och helvete för mig. Jag fortsätter längs stökiga Oxford Street, inser att HMV:s stora skivvaruhus saga är all (läser sen att de flyttat längre bort på Oxford Street), passerar Oxfors Circus och gatan börjar mer likna så som den sett ut, det vill säga inte som en byggarbetsplats. Next har jätterea och butiken är nedlusad med människor, jag känner på lite plagg, funderar en smula, men gillar inte att handla under press och smiter ut, går tillbaka, går in på Gap, hittar inget och är på plats någon minut innan den avtalade tiden. Z kommer inte, människor passerar revy utanför och strömmen av människor som går in och ut ur Primemark är riklig. Får ett SMS av hustrun, som blir en kvart sen.

En solig stund på jorden på Firth Street och Bar Italia (nej, Primemarkpåsarna är inte mina).

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi fortsätter över gatan, tråcklar oss mot Charing Cross, noterar att rivningshysterin har pulvriserat Denmark Place, men bevarat anrika Denmark Street. Går in på TK Maxx, varuhuset som dumpar kläder i parti och minut, stannar en stund men lockas inte av något. Pratar om att ta en kaffe på Foyles, bokvaruhuset som har ett fint fik. Men blir dragna vid näsan; ingen köper skivor längre och ingen köper uppenbarligen böcker, för den jättelika butiken är stängd utan hänvisning (läser sen att butiken flyttat några kvarter längre ned på Charing Cross… typiskt). Lite snopet strövar vi ner i Soho, nedför Greek Street och mot Frith Street. Jag guidar Z mot Bar Italia och vi har tur att i det vackra vädret hitta en plats ute på denna historietyngda servering. En utmärkt och trevlig servitör ger oss en fin stund i solen, serverar Z en tonfisksallad utan krusiduller, men som gör henne salig, jag äter en panini och en caffe latte; det är alltid bra med Z, men ibland lite bättre, som nu!

Gatulivet är ihärdigt, några missbrukare kommer och tigger pengar, ett helt sjok turister strövar förbi på en guidad tur utanför jazzplacet Ronnie Scotts. Väldigt lite fascinerande mode, men en och annan smiter förbi med kostymering som intresserar och fascinerar.

Innan vi betalar och bryter upp går jag in i lokalen, smiter mellan den tudelade disken och nedför den smala trappan för att utnyttja toan. När jag är färdig gör Z samma tur.

Vi går ned mot Covent Garden, jag går mig lite vill, men når så småningom Neal Street och tar kurs mot Paul Smithbutikerna, som appellerar dåligt till mig den här gången. Ut i igen, tvärs över Floral Street till Ted Baker, dyr toch snyggt även där, men nej tack…

In och ut ur några butiker till och vi promenerar ner genom Covent Garden som är nedlusad med turister, några fångas av ett operasällskap som med en liten orkester sjunger något av Puccini och vi stannar en kort stund för att fortsätta.

Ner mot Strand, där Z tar bilder på mig för att illustrera Roxy Musics fantastiska ”Do the Strand”, den över 40 år gamla låten som fortfarande är så frustande vital.

Gör det på Strand. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Målet är Somerset House, som är en ny bekantskap för oss båda, men som är historietyngt där det ligger ett litet stenkast från Themsen.Vi ska kika in på utställningen ”The Jam – about the young idea” om trion the Jams karriär och Paul Wellers tankar och idéer. Det är en utställning som berör och där tidigare kunskap om bandet utökas vitt och brett. (Mer om det i separat text.)

På väg in i sylten. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Ut i solen, den stora piazzan huserar flera fontäner som småbarn springer ut och in i med förtjusta skrik. Union Jack vajar stolt på centralhuset och vi går in i bokhandeln i huset innan vi fortsätter ned mot Themsen, över Waterloo Bridge och en promenad på den södra älvsidan.

Vi tittar på folklivet och strosar i maklig takt när vi ser piren där guidade båtturer finns. Vi tajmar en tur perfekt, får plats längst fram på övre däck i den starka solen men svalkande vinden och njuter av en tur på en 40 minuter upp till Tower Bridge och ner till parlamentet.

Turist i motljus. Foto: KAI MARTIN

Jag är mätt av intryck, vill ta tunnelbanan till hotellet och vila en stund innan middagen. Men Z är driven, vill mer och jag lockas med. Jag föreslår en musikal, så vi tar tunnelbanan upp till Leicester Square, ställer oss i kö till ett box office, filurar vad vi vill se och bestämmer oss för ”Jersey boys” på Piccadilly Theatre nära Piccadilly Circus.

Vi söker oss upp mot teatern och har en knapp timme på oss innan showtime. Vi inser att vi behöver äta och bredvid teatern finns en restaurang som vi kliver in i. Vi siktar in oss på fönstret mot gatan, det är öppet och svalkande, för inne i lokalen är det hett, hett, hett. Men en amerikan har lutat sig in i fönstret och listigt lyckats boka det bordet… men för fyra och där är plats för sex, så vi frågar ödmjukt om vi får ta de återstående två platserna, beställer snabbt mat för att hinna och får ett kanske till svar.
Det amerikanska sällskapet har varit på kryss, är lite till åren komna och ska också se samma musikal som vi. Vi får trevligt sällskap och lite kallprat. Maten kommer snabbt och äts med god aptit utan att göra volter i magen eller utmana några smaklökar eller sinnen.

Med tio minuter till godo kommer vi till teatern, hinner gå på toan och sätter oss på våra utmärkta platser som vi betalat 39 pund respektive för. Mina idéer som musikalen är vaga, Z har ingen aning men litar på mig; vi får oss en fantastisk musikal till livs som jag kommer skriva om på annat ställe.

Efteråt är vi upprymda och saliga, går mot det neonbländande Piccadilly Circus, promenerar i den ljumma sommarnatten uppför väldiga Regent Street, som alltid överraskar med sin storlek, är kaffesugna och hittar ett, tror jag, nyöppnat café kallat Caffe Concerto, som också serverar glass. Jag faller till föga och beställer en bägare som Z får titta på då jag äter – är man på diet så är man.

Fångad av neon. Foto: KAI MARTIN

Så ut i den mörka sommarnatten, tunnelbana hem vid Oxford Circus, vi kliver av vid Queensway och promenerar hem, en avstickar in på ett kvällsöppet supermarket och sedan mot sängen. Nya äventyr väntar.

Klädsel: Blå H&M linnebyxor, rea, Köpenhamn 2013, 100 danska kronor, blå Stenström skjorta, danskt loppisfynd 150 kronor, blå Bosskavaj, danskt loppisfynd 50 kronor, Paul Smithslips med tillhörande snusnäsduk, secondhandfynd 220 på Erikshjälpen (matchande manschettknappar, allt i snitsig ask, bars inte vid tillfället), svarta Bugattiskor 140 kronor, Myrornas Göteborg.

En utställning som skakar om. Foto: KAI MARTIN

Dag tre:

Tidig uppstigning, tidig frukost, tidig packning, tidig check out. Nå, allt är relativt. Men vi är ute från det skabbiga hotellet vid åtta, det hotell som inte bara bjöd råttor på rummet utan också på ett lotteribetonat wi-fi, som gjorde kommunikationen med goda vänner till trasslig.

För vi ska göra ett besök utanför London och behövde planera för ditfärden. Ett telefonsamtal i pausen till musikalen på tisdagskvällen ordnar det mesta och vi är nu på väg till Chelsea and Westminster Hospital, där vår vän jobbar. Han ska stuva undan vårt bagage, så att vi slipper släpa på det under dagen.

Vi tar tunnelbanan till Earls Court, promenerar med våra väskor den sköna morgonen nedför Earl’s Court Road som förlängs till Redcliff Road innan vi viker av vid Fulham Road och bara har några femtiotal meter kvar.

Vår vän möter oss i receptionen, vi stuvar in våra väskor i hans Saab och han visar oss en bakväg mot King’s Road, gatan vi tänkte gå österut. Staden börjar sakta vakna, men butikerna är inte öppna. Restaurangen Blue Bird i King’s Roads mynningen är emellertid morgonpigga och Z passar på att göra ett toalettbesök. Tvärs över gatan hittar jag en välgörenhetsbutik, Octavia Foundation, som säljer kläder. Dessvärre är det för tidigt för ett besök, men jag noterat butiken i minnet och ser genom skyltfönstret att det kan vara av intresse det som erbjuds.

Z är klar, vi strövar i sakta mak längs King’s Road, glider in på väldiga bokkedjan Waterstones butik, ner i nedre plan och hittar John Lydons självbiografi som ska läsas i sommar.

Vi har ju tänkt ta av upp mot Victoria and Albert museum i höjd med Cardogan Gardens, vilket i och för sig är lite försent gör att bli gent, men glömmer bort oss och är plötsligt på Sloan Square. Å andra sidan hittade jag tidigare i Gaps King’s Roadbutik den där crêpeskjortan jag var ute efter och köpte den som rea på rean.

Vi har visningstid 11.00 för Alexander McQueenutställningen och masar oss upp mot muséet med god tidsmarginal. Sätter oss på bänken utanför för lite vatten som förfriskning innan vi går in på muséet och låter oss fascineras.

Det är en hisnande och omvälvande utställning, som jag kommer skriva mer om. Dessvärre var det inte tillåtet att ta bilder inne på utställningen, men i shopen gick det att hitta andra stilikoner.

Londonmode på modeutställning. Foto: KAI MARTIN

Vi tittar efter en ledig plats på den väldiga gården efter utställningen, delar bord med en kvinna, men väljer på grund av det dåliga utbudet vid serveringen att gå vidare. Vi scannar av utställningen ”What is luxery”, men den faller oss inte i smaken.

Vi kliver ut ur muséet och söker oss mot Brompton Road, hittar, återigen Caffe Concerto, som frestar oss med lunch som faller oss både på läppen och i smaken. Sedan tittar vi in på Octavia Foundations butik på den gatan. Z fyndar rejält, en Sanddress och två klänningar som sitter verkligt snyggt och jag tingar ett par brunila, yllebyxor av märket Spontini, tydligen franskt, men brallorna är italiensksydda och av god kvalitet, dessutom sitter de som gjutna. 30 pund ≈ 420 kronor är kanske lite för mycket för ett par byxor i en secondhandbutik, men, hej, det är ju London!

När vi går förbi kedjan Reiss butik på Brompton Road hänger en vansinnigt läcker blåspräcklig kostym i skylten. Rea och värt ett försök. Vi är snudd på ensamma i butiken och en därför onödigt speedad expedit undrar han kan hjälpa oss. Kostymen finns i min storlek, jag frågar om pris, Z frågar om pris. Expediten säger 45 pund och att det är ett kap och ja, det är det. Jag provar, den sitter hur snyggt som helst och vi, det vill säga jag, bestämmer oss. Frågar om priset igen och 45 pund it is. Den stressade expediten stövlar iväg till kassan, hänger upp kostymen på en galge, stoppar in den i ett kostymskydd, knappar in summan och jag stoppar in kortet. Men innan jag slår in koden ser jag 145 pund och frågar… Nej, nej, jag har sagt 145 pund hela tiden och ja, det är ett kap, hävdar expediten. Möjligen, men det blir ingen affär och förresten är kostymkvoten fylld med råge.

Nu tar vi bussen upp mot Marple Arch. Primemark är åter målet, men nu ska Z byta in det hon köpt, som inte passade. Okej…?! Jag står och väntar på utsidan och tiden rinner raskt iväg, mittemot ligger ett Next som vi hugger in på efter att Z kommit ut från helvetet. Jag smiter in på Perfume shop och hittar deodoranten Aramis, tycker priset, 17 pund är rimligt. Men kursen gör den knappast till ett fynd, inser jag efter att jag handlat den. Z hittar ett sminkset, som hon inhandlar. Vi går in på Next, hittar inget och börjar promenera uppför Park Street mot Marylebone Station, min favoritstation alla kategorier. Den andas puls, har butiker och restauranger, men är ändå en av de minsta i London. Vi ska åka ut på landet för att träffa vänner och sova över.

Z köper, sin vana trogen lite smått att äta på M&S där vi också köper en kvast blommor och en flaska vin till värdparet. Sedan går vi till biljettkassan för att köpa biljetter. Vi är ensamma i kön, förklarar att vi ska en tur och retur, får det, betalar och upptäcker för sent att det är en retur över dagen; vi ska ju tillbaka dagen därpå. Nu är det en rejäl kö och jag är irriterad över att damen i kassörska inte hörde sig för när vi skulle åka tillbaka; en rimlig fråga, kan man tycka. Väl tillbaka i kassan med en växande kö bakom får vi betala ytterligare tio pund och det känns som om vi har blivit rånade och lurade utan att veta om det verkligen förhåller sig så.

Vi tar hur som helst ett tidigare tåg än det var tänkt och glider ut från London i sällskap av två tonårsflickor som vi delar säten med. Den ena är en slarver, äter mat, spiller, provar skor och pratar konstant med sin mer tystlåtna väninna. Den sistnämnda går av stationen innan vi, den slarviga förbereder sig för avstigning där vi ska kliva av, tappar maten på golvet och vi hjälper till och får ett rask tack innan hon seglar ut genom dörren och vi står med hennes skräp i vår påse.

Vi tar det lugnt på stationen en massa mil från centrala London och väntar på den skjuts som kommer först med nästa tågs ankomst. En stilla stund på en liten station i förskingringen.

Så kommer väninnan vi väntat på, en granne får åka med och vi far ut på landet, det verkligt brittiska landet med så smala vägar att det är ett under att inga trafikolyckor sker på de ringlande, krängande transportlederna med många år på nacken, eller i backen.

En tur på landet. Foto: KAI MARTIN

Huset som de bor i har sin historia och omgivningarna är fantastiska. Det andas lantlig frid och vi blir omedelbart omhändertagna. Värdens bror är på intågande med sin familj, en man jag inte träffat sedan 2011; hans familj har jag aldrig sett. Värdparets yngste son är min gudson och han inte bara studerar utan är också musiker, dj och producent. Jag får höra lite av vad han pysslar med och blir förtjust; soft jazz med sköna beats, låter hur bra som helst; en inspelning med en skolkollega imponerar också.

Värden kommer hem efter en lång arbetsdag, vi går till bord, serveras en knaprigt rostad och suveränt krydda kyckling med tillbehör, dricker vin och vatten till, har trevligt, avslutar med dessert och rundar så småningom av dagen.

Klädsel: Gröna linnebyxor, Morris, inköpta 2008 på outlet i Borås, precis som linneskjortan vit med stora ljusgrå rutor (minns ej pris), Boss linnekavaj, 150 kronor, Reningsborg, julklapp från Z, Clarksskorna och Stetsonkepsen från NY.

Lite Monty Pythonhistoria i idyllen. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jag vaknar av att det luktar gödsel, olika djur smyger omkring utanför huset, katter och annat mer svår identifierbart. Jag smyger upp för att säga farväl till värdinnan, som ska iväg och jobba tidigt. Huset vaknar så sakta. värden jobbar hemifrån, yngste sonen sover, allt är stilla. Så frukost, lite te, lite rostade mackor, marmelad, och mjölk med flingor.

Vi har inte bråttom in till London och bestämmer oss för att ta en promenad i de vackra omgivningarna. Det är inte bara något jag vet, många är de filmbolag som förlagt inspelningar i trakten och bara hundra meter från våra värdars hus ligger ett lite fint, vitt hus som tjänat som kuliss till Monty Pythons ”Meningen med livet”… Ni vet scenen med den väldige och glupske Creosot…? Nå, den mer anspråkslösa scenen efteråt, där Eric Idle i form av kypare tar med oss tittare på en guidad tur för att vi ska få se meningen med livet… Ja, den scenen slutar vid det här huset.

Ängen vi går på är också kossornas, så det gäller att pass vad man sätter fötterna. Efter lite fotografering tar vi en public footpath, går in i en skogsglänta, kommer ut vid en väldig tegelmur som inhägnar en privatbostad, vi fortsätter i en vid sväng från varifrån vi kom och har snart gjort en full cirkel, fortsätter en smula och kommer tillbaka, tar en kopp kaffe, packar oss in i bilen och får skjuts till stationen. Väl tillbaka till Marylebone Station promenerar vi hela vägen längs Marylebone Road vidare längs Euston Road mot King’s Cross/St Pancras där tåget mot Gatwick avgår.Det blir en diger promenad och väl framme går Z in på M&S för att handla mat att äta på tåget.

Det är ett mjölkpallståg som sakta ålar sig ut ur London. Med några mil kvar får det problem med bromsarna och vi blir stående i åtta minuter, men vi är i god tid, kommer till Gatwick, checkar in och har några timmar att slå ihjäl bland alla semesterfirande resenärer på väg mot fjärran mål.

Vi kommer hem till en regntungt Göteborg, men hem är hem och det är skönt.

Klädsel: som avresedagen från Göteborg.

Farbror Blå går på Crippas café och imponeras

Posted on juli 7, 2015 av Kai Martin

Crippas café – en öppen plats för alla i Majorna, Göteborg, Västergötland, Sverige, Europa, världen, universum.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG (efter en idé av KAI MARTIN)

Kliver in på nyöppnade Crippas café och möter ägaren, en drygt 50-årig man som är så mycket mer.

1978 träffade jag honom första gången. Tror jag.

Det var då han var beväpnad med en bordskniv att försvara sig mot punkarna – de som ändå lockade så mycket – allt för alla eventualiteters skull.

Han var i högstadieåldern, bara 15 år och punkrocken hade gått rätt in i blodomloppet. Där och då på Sprängkullen förändrades hans liv, på scen bland alla band under denna tvådagarsfestival spelade Attentat; ett halvår senare var han bandets basist, hans bästa kompis Peter blev gruppens trummis, trots att han var gitarrist. Det var så det var på den tiden, tillfällen greps i flykten och sedan var det bara att springa med utav helvete.

Crippa har sprungit sedan dess. Idogt och flitigt, utan att mattas. Han har fortfarande punken i blodet, den kommer aldrig gå ur honom, med de ideal som följer honom, som veganism och feminism. På scen är han den tuffaste av rockers, vid sidan av en ödmjuk man med varmt hjärta och stora drömmar.

Nej, han kom aldrig att använda den där bordskniven; att bära den var bara något slags nyck, en illa förflugen tanke, en rädsla inför det okända. Han kom istället att vässa sin själsliga egg och den är fortfarande skarp.

Och jag tror alltså att jag träffade honom då, för helt säker är jag inte. Jag gjorde min militärtjänstgöring och fick bara permis för Kai Martin & Stick!:s spelning första kvällen – om Crippa var bland dem i publiken då vet jag inte… Men jag har träffat honom ofantligt många gånger sedan 1979 och framåt, det vet jag säkert.

Han är alltså sedan några år fyllda 50, har barn i olika kullar med olika kvinnor, som alla på hans 50-årsfest hyllade honom på det mest underbara och humoristiska sätt. Som fritidspedagog har han ytterligare barn, som han värnar, plus alla järn i elden som basist i Troublemakers och Attentat.

Jo, Crippa har fullt upp.

Kaféägare Cristian Odin efter stängningsdags. Foto: KAI MARTIN

Men ändå räcker det inte. Samtidigt som karriären med Attentat har tagit ordentlig skruv efter många år i träda, så ägnar han alltså Troublemakers tid som basist. Turnéerna varvas och inte sällan spelar båda banden samma kväll. Visst, dubbelt gage, men också dubbelt slit. Men äventyren med rock’n’rollen ger, om inte sin ekonomiska belöning, så pris i form av erfarenhet och upptäckter. I höstas var han på turné med Troublemakers i Japan, ett oförglömligt minne i en annan del av världen, med en kultur som är densamma som vår, men ändå så väsensskild.

Under våren har han spelat in nytt material med Attentat under överinseende av producenten och ljudteknikern Pedro Ferreira , som jobbat med akter som The Darkness, Joe Strummer, Therapy och Meat Loaf och blivit vinnare av Brit Award, för sina gärningar. (Resultatet kan höras sedan en tid tillbaka på Spotify, iTunes med mer och synas i videor – kolla här!).

Samtidigt håller han på att göra ny platta med Troublemakers, som är planerad att komma i höst. För att inte prata om slitet med de digitala remastringarna av Attentats samtliga album.

Fullt upp, skrev jag.

Nej, det räcker inte.

Crippa började för cirka två år sedan planera för nyinspelningar av Göteborgs punkens finaste låtar – alltså musik av Lädernunnan, Glo, Zäpo och Göteborg Sound samt nyskrivna ”Fattigmans bön”. Musiken spelades in i hans studio och har varit klart en tid, men releasen kom först i våras. Några videor finns, som är väl värda att kika på här och här (ja, ni kan se mig i den sistnämnda och höra mig i den förstnämnda).

Rock’n’roll är en del av Crippas liv och på Crippas café får man sitt lystmäte med utställningar,

här Roine Lindströms bilder och spelningar, förutom fika och mat. Foto: KAI MARTIN

Jo, jag är imponerad av den här mannen. Alla vet att dygnet har 24 timmar, men för Crippa har det blivit ett extra tillägg på minst tolv timmar till. För hur kan han annars vara en god familjefar, en trogen yrkesman, en hårdför rocker och en nogsam producent.

Så… när han strax efter nyår förra året berättade att han tänkte öppna ett kafé, försökte jag få honom att slå det ur hågen.

Förgäves, har det visat sig. I maj månad öppnade han Crippas Café på Kustens torg i Majorna, ett stenkast från Chapmans torg. Fritidspedagogandet har fått läggas på tjänstledighetshyllan, våren har med energi gått åt att renovera den gamla salladsbaren.

– Jag ville öppna ett kafé, eller ett kulturkafé med vegetarisk inriktning. Det är tankar jag har haft kanske i två års tid, säger han då jag träffar honom på plats.

Öppet ofta med hopp om fler timmar – om alkoholtillståndet kommer. Foto: KAI MARTIN

En och en halv månad har gått, han ser trött ut och ekonomiskt är det ett riskspel. Men familjen är med och ett år har satts innan utvärderingen. För kaféet tar mycket tid utanför öppettiderna.

– Vi bakar själva allt förutom bröd. Vi kör ekologiskt och lagar maten, berättar Crippa som luftar lite skryt utan att bli ett uns självgod.

– Ja, för några dagar sedan var jag själv om att laga maten och fick göra lasagnen. En kvinna kom in och beställde och kom sedan och sa ”Ursäkta, jag måste bara säga att det här var den godaste lasagne jag ätit i hela mitt liv”.

Jo, Crippa slickar i sig berömmet och hoppas att kaféet ska bli en tillvaro för stammisar såväl som nyfikna. Han behöver, förstås, en rejäl kundkrets för att få ihop till omkostnader och lön.

Väger tillvaron på våg. Foto: KAI MARTIN

Crippa får hjälp av sina två äldsta döttrar, Liza och Joanna, men just nu lever de på slit och drömmar; lönen får vänta.

Men han är förtjust i sitt kafé och det är lätt att förstå. Det är en plats som redan har atmosfär, där utställningar skiftar och där onsdagskvällarna viks åt quiz eller konserter.

– Just nu jobbar jag på att få tillstånd, så att jag kan sälja öl, säger Crippa, väl medveten om att det kan gagna kassan, men att det också kräver generösare öppettider.

För Crippas café har öppet för frukost och lunch. Helst stänger han klockan fem, men ibland dröjer han sig kvar och eventuella eftersläntrare får sig en slurk.

Han är sådan, har svårt att stänga någon ute och är snäll med sitt brinnande goda hjärta som drivande motor.

Och han berättar en anekdot som avslutning:

– Några veckor efter att jag öppnat kom ett helt gäng gymnasietjejer, från en skola i närheten, muslimer med slöjor och allt. Bakom disken fanns Liza med sina tatueringar och jag plus alla dessa tjejer, som fick sitta i fred, helt utan trakasserier. Som det ska vara…

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG (efter en idé av KAI MARTIN)