Foto: KAI MARTIN
Dag 1:
Resan började egentligen redan i början på mars. Då hade Z kommit hem efter sin trip med dottern till London och insett att hon missat Alexander McQueenutställningen på Victoria & Albert museum. Den hade sin start den 14 mars och stänger den 2 augusti och var och är en utställning som måste ses.
Jag väckte idén i april och det var inte svårt att få med Z på resan, slutet på månaden beställdes flygbiljetter och boende, en bra bit in i juli for vi iväg med Norwegian, en måndagkväll, vältajmat med en lätt språngmarch mellan vagnen vid Korsvägen och flygbussen (som ungefär vid den här tiden utsätts för beskjutning som lyckligtvis inte drabbar vårt ekipage).
Men det kunde gått illa. Vi satt i lugn och ro och visste att planet skulle gå halv åtta; vi visste fel. Det var 18.05 som var take off. Vi rusar ur hemmet med vårt sedan tidigare lätta bagage
Vagnen kommer hyfsat tätt på vår ankomst till hållplatsen och vi Korsvägen gör vi oss förberedda för avstigning, ser flygbussen och rusar över spåren och ombord. På vägen ut checkar Z in genom mobilen och teknikens under och väl framme kliver vi raskt igenom säkerhetskontrollen och vandrar in i taxfreeshopen en kort stund innan vi ska borda planet. Det går geschwint.
Kanske av den hastigt uppkomna stressen, kanske av andra orsaker, men ungefär då vi lyfter faller jag i en djup sömn som varar i en halvtimme och efter ytterligare en dryg timme bryter vi igenom den intensiva molnbädden över sydöstra England och landar på ett regnigt Gatwick.
Z handlar lite mat åt sig på M&S innan vi går mot tåget som ska ta oss in till London och St Pancras för vidare transport mot Bayswater och hotellet.
Vi blir inte riktigt på det klara med vilket tåg vi ska, men efter en förfrågan i informationen kommer vi rätt och åker i sakta mak mot London, staden som aldrig upphör förvåna med sin ofantliga storlek.
Londonvy strax innan Blackfriars… Foto: KAI MARTIN
Bebyggelsen tätnat och jag försöker orientera mig med min gamla A–Z från 80-talet och prickar rätt först vid Herne Hill och utsikten över Brockwell park strax söder om Brixton. Vi kikar på kartan och inser att vi lika väl kan kliva av vid Blackfriars och ta Circle Line mot Bayswater, kliver av på den hyfsat nya stationen som sträcker sig över Themsen, vandrar mot underjorden och hamnar snart på ett tåg västerut mot vår slutdestination för dagen.
Det har börjat mörkna och vi orienterar oss med viss möda och lite hjälp mot Pembridge Palace Hotel, som lockat med bedrägligt sköna bilder på både rum och omgivningar. Vi har då passerat några restauranger på Queensway, som vi senare kommer ta sikte på. Men först check in.
Vi får ett rum på grundplan, eller något ditåt. Vi går igenom en korridor, öppnar en dörr för ytterligare en korridor med en trappa ner mot nödutgången. Till vänster finns en tvärställd dörr som leder in till vårt rum. En lång hall visar vägen mot sovrummet som ligger strax ovan gatuplan med ett rejält staket utanför fönstret. Jag går på toaletten och när jag kommer ut säger Z frankt att hon inte tänker bo i det här rummet. En råttunge har rask kilat förbi hennes fötter uppför trappan i hallen och in under en hög med filtar som ligger på ett slags pall precis innanför entrén till rummet.
Vi tar med oss vårt bagage och jag hinner inte komma till receptionen förrän Z har fixat ett nytt rum på andra våningen, trebädds och hyfsat spatiöst. Vi ställer in våra väskor, packar upp hastigt och beger oss ut för att äta. Hamnar på den kinesiska restaurangen Toa kitchen, som ska lindra vår hastiga hunger. Det visar sig vara ett utmärkt kinesiskt kök, som dessutom kan tillfredsställa Z:s krav enär hon går på en diet som inte tillåter vad som.
Vi äter, njuter av maten, blir lite för mätta och går åter till hotellet, planerar för morgondagen, tittar på kartor och somnar.
Klädsel: Brun van Gilkostym, inköpt på Holte loppmarknad för 150 danska kronor, plommonfärgad Burberryskjorta, Gillblads sent 90-tal, rea 700 kronor, Stetsonkeps, silke, JJ Hat Center 5th Avenue, NY, 700 kronor, Clarks ljusbruna brogue, Köpenhamn, rea 400 danska kronor.
Chapel market en arla (nåja) tisdag morgon. Foto: KAI MARTIN
Dag två:
Frukosten på hotellet är anständig, kontinental, och bjuder på möjlighet att starta dagen bastant utan åthävor. Te/kaffe, rostat bröd, skramlade ägg, marmelad, gurka, tomater, mjölk, fruktblandning, flingor… Vi har siktat in oss på ett för oss okänt område, Angel och Chapel market. Rusningstrafiken har precis börjat klinga av, men fortfarande är det hektiskt och fullt på tunnelbanetågen österut. På markplan möts vi av sol och värme och efter att vi orienterat oss förbättrar Z sitt frukostintag med en yogurth inhandlad på Marks & Spencer. Utanför varuhusets kaféfönster har marknaden så sakteliga startat sin verksamhet, men när vi väl kommer ut är det inte varor som lockar något nämnvärt. Z hittar en sportaffär och lyckas efter lite letande finna ett par skor som kommer fungerar utmärkt för de längre promenader som vi kommer göra.
Vi sniker in i en Gap-butik på Liverpool Road och jag hittar ett par blå, blommönstrade shorts som reas på rean, slår till och blir cirka 140 kronor fattigare. Är också nyfiken på en kortärmad, gräddfärgad skjorta med blå blommor som mönster i crêpeartatad bomull, men den finns inte i min storlek.
När vi, efter att ha frågat om var de vintagebutiker ligger som var ett av våra primära mål med dagen, korsar Upper Street hittar vi snart Camden Passage, som är ett trångt, grändliknande stråk på några hundra meter med mängder med antikbutiker och vintageaffärer. Dessvärre är flera av dem stängda; tisdag är inte rush hour precis för deras klientel låter de oss förstå.
Stängt, förstås… Foto: KAI MARTIN
Lite irriterande att den enda butiken med herrkläder väljer att ha låst dörr just denna dag.
Vi går in och ur de butiker som finns. Jag provar en blå tweedkeps som sitter som en smäck, men jag behöver inte utöka samlingen mer, även om Z tycker att den är fin och 20 pund är, kanske, överkomligt.
När vi kommer ut på hektiska Upper Street, där bilar, lastbilar och bussar svischar förbi, hittar vi en butik som bara är en kvart från att öppna, tar en promenad i väntan på det, ner i de mer stillsamma kvarteren , ett område som känns upprustat och lite trendriktigt att bo i. Vi tar oss upp till Upper Street, tittar på Ben Shermanbutikens rea, stilrena kläder för män, men trots nedsatta priser lite för dyrt.
Vintagebutiken bredvid har öppnat, en lite hund vaktar oss tillsammans med en trevlig expedit. I ett hörne i butiken kan man prova kläder och det blir ett par shorts och någon skjorta. Men efter 20 minuter är vi färdiga och priserna var knappast av den digniteten att köplusten ökade; vi inser att vi är bortskämda med våra loppisfynd och strövtåg i secondhandbutiker i Göteborg.
Precis utanför finns en busshållplats och vi tar dubbeldäckaren ned till Tottenham Court Road. Vi börjar med at skiljas; Z vill in på Primemark, som är himmel för henne och helvete för mig. Jag fortsätter längs stökiga Oxford Street, inser att HMV:s stora skivvaruhus saga är all (läser sen att de flyttat längre bort på Oxford Street), passerar Oxfors Circus och gatan börjar mer likna så som den sett ut, det vill säga inte som en byggarbetsplats. Next har jätterea och butiken är nedlusad med människor, jag känner på lite plagg, funderar en smula, men gillar inte att handla under press och smiter ut, går tillbaka, går in på Gap, hittar inget och är på plats någon minut innan den avtalade tiden. Z kommer inte, människor passerar revy utanför och strömmen av människor som går in och ut ur Primemark är riklig. Får ett SMS av hustrun, som blir en kvart sen.
En solig stund på jorden på Firth Street och Bar Italia (nej, Primemarkpåsarna är inte mina).
Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi fortsätter över gatan, tråcklar oss mot Charing Cross, noterar att rivningshysterin har pulvriserat Denmark Place, men bevarat anrika Denmark Street. Går in på TK Maxx, varuhuset som dumpar kläder i parti och minut, stannar en stund men lockas inte av något. Pratar om att ta en kaffe på Foyles, bokvaruhuset som har ett fint fik. Men blir dragna vid näsan; ingen köper skivor längre och ingen köper uppenbarligen böcker, för den jättelika butiken är stängd utan hänvisning (läser sen att butiken flyttat några kvarter längre ned på Charing Cross… typiskt). Lite snopet strövar vi ner i Soho, nedför Greek Street och mot Frith Street. Jag guidar Z mot Bar Italia och vi har tur att i det vackra vädret hitta en plats ute på denna historietyngda servering. En utmärkt och trevlig servitör ger oss en fin stund i solen, serverar Z en tonfisksallad utan krusiduller, men som gör henne salig, jag äter en panini och en caffe latte; det är alltid bra med Z, men ibland lite bättre, som nu!
Gatulivet är ihärdigt, några missbrukare kommer och tigger pengar, ett helt sjok turister strövar förbi på en guidad tur utanför jazzplacet Ronnie Scotts. Väldigt lite fascinerande mode, men en och annan smiter förbi med kostymering som intresserar och fascinerar.
Innan vi betalar och bryter upp går jag in i lokalen, smiter mellan den tudelade disken och nedför den smala trappan för att utnyttja toan. När jag är färdig gör Z samma tur.
Vi går ned mot Covent Garden, jag går mig lite vill, men når så småningom Neal Street och tar kurs mot Paul Smithbutikerna, som appellerar dåligt till mig den här gången. Ut i igen, tvärs över Floral Street till Ted Baker, dyr toch snyggt även där, men nej tack…
In och ut ur några butiker till och vi promenerar ner genom Covent Garden som är nedlusad med turister, några fångas av ett operasällskap som med en liten orkester sjunger något av Puccini och vi stannar en kort stund för att fortsätta.
Ner mot Strand, där Z tar bilder på mig för att illustrera Roxy Musics fantastiska ”Do the Strand”, den över 40 år gamla låten som fortfarande är så frustande vital.
Gör det på Strand. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Målet är Somerset House, som är en ny bekantskap för oss båda, men som är historietyngt där det ligger ett litet stenkast från Themsen.Vi ska kika in på utställningen ”The Jam – about the young idea” om trion the Jams karriär och Paul Wellers tankar och idéer. Det är en utställning som berör och där tidigare kunskap om bandet utökas vitt och brett. (Mer om det i separat text.)
På väg in i sylten. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Ut i solen, den stora piazzan huserar flera fontäner som småbarn springer ut och in i med förtjusta skrik. Union Jack vajar stolt på centralhuset och vi går in i bokhandeln i huset innan vi fortsätter ned mot Themsen, över Waterloo Bridge och en promenad på den södra älvsidan.
Vi tittar på folklivet och strosar i maklig takt när vi ser piren där guidade båtturer finns. Vi tajmar en tur perfekt, får plats längst fram på övre däck i den starka solen men svalkande vinden och njuter av en tur på en 40 minuter upp till Tower Bridge och ner till parlamentet.
Turist i motljus. Foto: KAI MARTIN
Jag är mätt av intryck, vill ta tunnelbanan till hotellet och vila en stund innan middagen. Men Z är driven, vill mer och jag lockas med. Jag föreslår en musikal, så vi tar tunnelbanan upp till Leicester Square, ställer oss i kö till ett box office, filurar vad vi vill se och bestämmer oss för ”Jersey boys” på Piccadilly Theatre nära Piccadilly Circus.
Vi söker oss upp mot teatern och har en knapp timme på oss innan showtime. Vi inser att vi behöver äta och bredvid teatern finns en restaurang som vi kliver in i. Vi siktar in oss på fönstret mot gatan, det är öppet och svalkande, för inne i lokalen är det hett, hett, hett. Men en amerikan har lutat sig in i fönstret och listigt lyckats boka det bordet… men för fyra och där är plats för sex, så vi frågar ödmjukt om vi får ta de återstående två platserna, beställer snabbt mat för att hinna och får ett kanske till svar.
Det amerikanska sällskapet har varit på kryss, är lite till åren komna och ska också se samma musikal som vi. Vi får trevligt sällskap och lite kallprat. Maten kommer snabbt och äts med god aptit utan att göra volter i magen eller utmana några smaklökar eller sinnen.
Med tio minuter till godo kommer vi till teatern, hinner gå på toan och sätter oss på våra utmärkta platser som vi betalat 39 pund respektive för. Mina idéer som musikalen är vaga, Z har ingen aning men litar på mig; vi får oss en fantastisk musikal till livs som jag kommer skriva om på annat ställe.
Efteråt är vi upprymda och saliga, går mot det neonbländande Piccadilly Circus, promenerar i den ljumma sommarnatten uppför väldiga Regent Street, som alltid överraskar med sin storlek, är kaffesugna och hittar ett, tror jag, nyöppnat café kallat Caffe Concerto, som också serverar glass. Jag faller till föga och beställer en bägare som Z får titta på då jag äter – är man på diet så är man.
Fångad av neon. Foto: KAI MARTIN
Så ut i den mörka sommarnatten, tunnelbana hem vid Oxford Circus, vi kliver av vid Queensway och promenerar hem, en avstickar in på ett kvällsöppet supermarket och sedan mot sängen. Nya äventyr väntar.
Klädsel: Blå H&M linnebyxor, rea, Köpenhamn 2013, 100 danska kronor, blå Stenström skjorta, danskt loppisfynd 150 kronor, blå Bosskavaj, danskt loppisfynd 50 kronor, Paul Smithslips med tillhörande snusnäsduk, secondhandfynd 220 på Erikshjälpen (matchande manschettknappar, allt i snitsig ask, bars inte vid tillfället), svarta Bugattiskor 140 kronor, Myrornas Göteborg.
En utställning som skakar om. Foto: KAI MARTIN
Dag tre:
Tidig uppstigning, tidig frukost, tidig packning, tidig check out. Nå, allt är relativt. Men vi är ute från det skabbiga hotellet vid åtta, det hotell som inte bara bjöd råttor på rummet utan också på ett lotteribetonat wi-fi, som gjorde kommunikationen med goda vänner till trasslig.
För vi ska göra ett besök utanför London och behövde planera för ditfärden. Ett telefonsamtal i pausen till musikalen på tisdagskvällen ordnar det mesta och vi är nu på väg till Chelsea and Westminster Hospital, där vår vän jobbar. Han ska stuva undan vårt bagage, så att vi slipper släpa på det under dagen.
Vi tar tunnelbanan till Earls Court, promenerar med våra väskor den sköna morgonen nedför Earl’s Court Road som förlängs till Redcliff Road innan vi viker av vid Fulham Road och bara har några femtiotal meter kvar.
Vår vän möter oss i receptionen, vi stuvar in våra väskor i hans Saab och han visar oss en bakväg mot King’s Road, gatan vi tänkte gå österut. Staden börjar sakta vakna, men butikerna är inte öppna. Restaurangen Blue Bird i King’s Roads mynningen är emellertid morgonpigga och Z passar på att göra ett toalettbesök. Tvärs över gatan hittar jag en välgörenhetsbutik, Octavia Foundation, som säljer kläder. Dessvärre är det för tidigt för ett besök, men jag noterat butiken i minnet och ser genom skyltfönstret att det kan vara av intresse det som erbjuds.
Z är klar, vi strövar i sakta mak längs King’s Road, glider in på väldiga bokkedjan Waterstones butik, ner i nedre plan och hittar John Lydons självbiografi som ska läsas i sommar.
Vi har ju tänkt ta av upp mot Victoria and Albert museum i höjd med Cardogan Gardens, vilket i och för sig är lite försent gör att bli gent, men glömmer bort oss och är plötsligt på Sloan Square. Å andra sidan hittade jag tidigare i Gaps King’s Roadbutik den där crêpeskjortan jag var ute efter och köpte den som rea på rean.
Vi har visningstid 11.00 för Alexander McQueenutställningen och masar oss upp mot muséet med god tidsmarginal. Sätter oss på bänken utanför för lite vatten som förfriskning innan vi går in på muséet och låter oss fascineras.
Det är en hisnande och omvälvande utställning, som jag kommer skriva mer om. Dessvärre var det inte tillåtet att ta bilder inne på utställningen, men i shopen gick det att hitta andra stilikoner.
Londonmode på modeutställning. Foto: KAI MARTIN
Vi tittar efter en ledig plats på den väldiga gården efter utställningen, delar bord med en kvinna, men väljer på grund av det dåliga utbudet vid serveringen att gå vidare. Vi scannar av utställningen ”What is luxery”, men den faller oss inte i smaken.
Vi kliver ut ur muséet och söker oss mot Brompton Road, hittar, återigen Caffe Concerto, som frestar oss med lunch som faller oss både på läppen och i smaken. Sedan tittar vi in på Octavia Foundations butik på den gatan. Z fyndar rejält, en Sanddress och två klänningar som sitter verkligt snyggt och jag tingar ett par brunila, yllebyxor av märket Spontini, tydligen franskt, men brallorna är italiensksydda och av god kvalitet, dessutom sitter de som gjutna. 30 pund ≈ 420 kronor är kanske lite för mycket för ett par byxor i en secondhandbutik, men, hej, det är ju London!
När vi går förbi kedjan Reiss butik på Brompton Road hänger en vansinnigt läcker blåspräcklig kostym i skylten. Rea och värt ett försök. Vi är snudd på ensamma i butiken och en därför onödigt speedad expedit undrar han kan hjälpa oss. Kostymen finns i min storlek, jag frågar om pris, Z frågar om pris. Expediten säger 45 pund och att det är ett kap och ja, det är det. Jag provar, den sitter hur snyggt som helst och vi, det vill säga jag, bestämmer oss. Frågar om priset igen och 45 pund it is. Den stressade expediten stövlar iväg till kassan, hänger upp kostymen på en galge, stoppar in den i ett kostymskydd, knappar in summan och jag stoppar in kortet. Men innan jag slår in koden ser jag 145 pund och frågar… Nej, nej, jag har sagt 145 pund hela tiden och ja, det är ett kap, hävdar expediten. Möjligen, men det blir ingen affär och förresten är kostymkvoten fylld med råge.
Nu tar vi bussen upp mot Marple Arch. Primemark är åter målet, men nu ska Z byta in det hon köpt, som inte passade. Okej…?! Jag står och väntar på utsidan och tiden rinner raskt iväg, mittemot ligger ett Next som vi hugger in på efter att Z kommit ut från helvetet. Jag smiter in på Perfume shop och hittar deodoranten Aramis, tycker priset, 17 pund är rimligt. Men kursen gör den knappast till ett fynd, inser jag efter att jag handlat den. Z hittar ett sminkset, som hon inhandlar. Vi går in på Next, hittar inget och börjar promenera uppför Park Street mot Marylebone Station, min favoritstation alla kategorier. Den andas puls, har butiker och restauranger, men är ändå en av de minsta i London. Vi ska åka ut på landet för att träffa vänner och sova över.
Z köper, sin vana trogen lite smått att äta på M&S där vi också köper en kvast blommor och en flaska vin till värdparet. Sedan går vi till biljettkassan för att köpa biljetter. Vi är ensamma i kön, förklarar att vi ska en tur och retur, får det, betalar och upptäcker för sent att det är en retur över dagen; vi ska ju tillbaka dagen därpå. Nu är det en rejäl kö och jag är irriterad över att damen i kassörska inte hörde sig för när vi skulle åka tillbaka; en rimlig fråga, kan man tycka. Väl tillbaka i kassan med en växande kö bakom får vi betala ytterligare tio pund och det känns som om vi har blivit rånade och lurade utan att veta om det verkligen förhåller sig så.
Vi tar hur som helst ett tidigare tåg än det var tänkt och glider ut från London i sällskap av två tonårsflickor som vi delar säten med. Den ena är en slarver, äter mat, spiller, provar skor och pratar konstant med sin mer tystlåtna väninna. Den sistnämnda går av stationen innan vi, den slarviga förbereder sig för avstigning där vi ska kliva av, tappar maten på golvet och vi hjälper till och får ett rask tack innan hon seglar ut genom dörren och vi står med hennes skräp i vår påse.
Vi tar det lugnt på stationen en massa mil från centrala London och väntar på den skjuts som kommer först med nästa tågs ankomst. En stilla stund på en liten station i förskingringen.
Så kommer väninnan vi väntat på, en granne får åka med och vi far ut på landet, det verkligt brittiska landet med så smala vägar att det är ett under att inga trafikolyckor sker på de ringlande, krängande transportlederna med många år på nacken, eller i backen.
En tur på landet. Foto: KAI MARTIN
Huset som de bor i har sin historia och omgivningarna är fantastiska. Det andas lantlig frid och vi blir omedelbart omhändertagna. Värdens bror är på intågande med sin familj, en man jag inte träffat sedan 2011; hans familj har jag aldrig sett. Värdparets yngste son är min gudson och han inte bara studerar utan är också musiker, dj och producent. Jag får höra lite av vad han pysslar med och blir förtjust; soft jazz med sköna beats, låter hur bra som helst; en inspelning med en skolkollega imponerar också.
Värden kommer hem efter en lång arbetsdag, vi går till bord, serveras en knaprigt rostad och suveränt krydda kyckling med tillbehör, dricker vin och vatten till, har trevligt, avslutar med dessert och rundar så småningom av dagen.
Klädsel: Gröna linnebyxor, Morris, inköpta 2008 på outlet i Borås, precis som linneskjortan vit med stora ljusgrå rutor (minns ej pris), Boss linnekavaj, 150 kronor, Reningsborg, julklapp från Z, Clarksskorna och Stetsonkepsen från NY.
Lite Monty Pythonhistoria i idyllen. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Jag vaknar av att det luktar gödsel, olika djur smyger omkring utanför huset, katter och annat mer svår identifierbart. Jag smyger upp för att säga farväl till värdinnan, som ska iväg och jobba tidigt. Huset vaknar så sakta. värden jobbar hemifrån, yngste sonen sover, allt är stilla. Så frukost, lite te, lite rostade mackor, marmelad, och mjölk med flingor.
Vi har inte bråttom in till London och bestämmer oss för att ta en promenad i de vackra omgivningarna. Det är inte bara något jag vet, många är de filmbolag som förlagt inspelningar i trakten och bara hundra meter från våra värdars hus ligger ett lite fint, vitt hus som tjänat som kuliss till Monty Pythons ”Meningen med livet”… Ni vet scenen med den väldige och glupske Creosot…? Nå, den mer anspråkslösa scenen efteråt, där Eric Idle i form av kypare tar med oss tittare på en guidad tur för att vi ska få se meningen med livet… Ja, den scenen slutar vid det här huset.
Ängen vi går på är också kossornas, så det gäller att pass vad man sätter fötterna. Efter lite fotografering tar vi en public footpath, går in i en skogsglänta, kommer ut vid en väldig tegelmur som inhägnar en privatbostad, vi fortsätter i en vid sväng från varifrån vi kom och har snart gjort en full cirkel, fortsätter en smula och kommer tillbaka, tar en kopp kaffe, packar oss in i bilen och får skjuts till stationen. Väl tillbaka till Marylebone Station promenerar vi hela vägen längs Marylebone Road vidare längs Euston Road mot King’s Cross/St Pancras där tåget mot Gatwick avgår.Det blir en diger promenad och väl framme går Z in på M&S för att handla mat att äta på tåget.
Det är ett mjölkpallståg som sakta ålar sig ut ur London. Med några mil kvar får det problem med bromsarna och vi blir stående i åtta minuter, men vi är i god tid, kommer till Gatwick, checkar in och har några timmar att slå ihjäl bland alla semesterfirande resenärer på väg mot fjärran mål.
Vi kommer hem till en regntungt Göteborg, men hem är hem och det är skönt.
Klädsel: som avresedagen från Göteborg.
