Hämtade ut mitt pass i veckan.
Mitt sjunde pass, om jag räknat rätt.
Ett pass som har gett mig friheten att resa över kontinenter, mellan länder; en självklarhet för mig, men inte för alla.
Det är saker som jag tänker på, då jag får det där passet. När jag suttit i vänthallen hos passpolisen, där nummerlappsapparaten kraschat och en anställd delar ut nummer för var och en av som kommer, det stilla kaoset, det stilla sorlet, vem som kommer från var, vilket syftet är med resan, hur deras liv ser ut, familjen som kommer i samlad tropp, de rastlösa, det tålmodiga, de från ett liv som startat utanför Sverige…
Nummerlappsapparaten blir fixad, men då finns naturligtvis inget papper till nummerlapparna och den anställde som försöker bringa ordning gör det med ett lugn som inte alla som köar besitter.
Jag fick mitt nya pass i veckan. Ny design och sedan någon tid tillbaka är det med snabbare frekvens från ett pass till ett annat.
När jag kommer hem tittar jag på mitt första pass och reser tillbaka.

67! 67! Vart tog du vägen nu…?

Jag var inte elva år fyllda när vi sommaren 1967 skulle göra en fantastisk resa med familjen. Vi hade lånat mormors vita Volvo Amazon, som egentligen var min morfars men han hade ju avlidit knappt två år tidigare, och körde ner till Skandiahamnen och till Svenska Lloyds fartyg Saga för transport till Hull.

Min syster och jag hade slutat skolan, så detta torde ha varit i mitten, kanske början på juni. Pappa och mamma hade lagt planen minutiöst och jag förstår än i dag inte hur och det är fascinerande när beställningen i dag på nätet av resor bara är ett klick bort.

Vi tog alltså bilen på ett grannlaga äventyr, till Wales, där vi bodde på två bed & breakfest, körde runt kring Snowdon, badade i en kristallklar fjällbäck, vi kom till goda vänner utanför London, tog tåget in, gick på Carnaby Street och jag drömde om uniformer som Beatles hade på ”Sgt Pepper…” som precis kommit. Vi hade i någon förort till London, åtminstone inte centralt i stan, köpt detta bara på bild så fantasieggande album, som kommit den 1 juni. Det blev ingen uniform, men väl ett par runda solglasögon som finns på en bild av mig poserande vid Piccadilly Cirkus.

Vi bodde på ett bed & breakfast på en bondgård, vaknade av fåren som med sina bjällror fördes ut i marsch till sina hagar. Åkte Dover-Calais, sov över i Brügge, den gamla Hansastaden, kom till Bryssel, Amsterdam, Haag och ministaden Madurodam, for vidare mot Groningen, där vi sov över, bilade på autobahn mot danska gränsen med knappt några pengar kvar av reskassan och lyckas passera den danska gränsen innan bensin tog slut och föräldrarna kunde ordna upp ekonomin.

Nästa pass kom 1972…

1972, begynnelsen av den brittiska glameran…

Det är ett pass som tar mig till alperna, till England i olika turer – allt från språkresorna till Weston-Super-Mare 1973 och Evesham 1974, över tågluffen 1975, USA 1976 och hockeyresan med MPHC (Mölnlycke-Pixbo Hockey Club) i april 1977.

Snart 23 år och i en begynnande rock- och popkarriär.

Uppenbarligen höll jag mig efter det, för nästa pass utfärdades inte förrän 1979, då jag skulle åka till London för att försöka se alla häftiga band som jag missat och dessutom försöka promota och sälja in Kai Martin & Stick!:s första singel. Peter Bryx, gitarr, Gomer Explensch (saxofon) och jag var runt på olika skivbolag för att få dem att inse vårt bands genialitet.

EMI släppte inte in oss, men fick en skiva. Cheswick likaså. På Virgin på Portobello Road fick vi komma in till någon talangscout, som artigt skeptiskt la skivan på grammofonen och spelade den för att hastigt avbryta sig ”Vad sjunger ni på för språk? Svenska!? Ok, skifta språk. Tack, hej…”. Vi gick tvärs över gatan till Rough Trade, som på stående fot köpte 25 ex av singeln.

Detta pass tar mig också till Grekland i olika omgångar (båtluff 1985 och  segling 1989) och Portugal (1987 och 1988, båda gångerna till Algarvekusten, där jag första året tog bussen upp till Sesimbra, fiskbyn strax söder om Lissabon, där bandet Camouflage repade och skrev låtar). I mars 1989 åker jag till London och förlovar mig med hon som kom att bli min första hustru och mor till mina två söner.

Ett år innan jag blir far för första gången.

Med det här passet gjorde jag min andra USA-resa, då jag 1990 lyckats utverka en grandios studieresa för GT:s, eller snarare Idags, räkning som tog mig och mina två kollegor på en resa längs ostkusten från St Petersburg, Florida, Washington DC, Miami, Florida, Boston och New York.

Vi besökte tidningar, hyrde bil, flög och åkte tåg, fick uppleva massor inkluderat försvunnet bagage, doktorsbesök i Washintone, påkörning i Miami, t/r Key West, utskällda och utkörda från Boston Globe av en chef som inte ville acceptera att vi var utsända av tidningen och dessutom inte på hans chefsnivå, magsjuka i NY… På hemresan berättade lakoniskt piloten att Sverige åkt ut i fotbolls-VM med matchsiffrorna 1–2, 1–2, 1–2.

Jag hann med Kreta med en höggravid trolovad maj 1990. Tenneriffa som sen bröllopsresa november 1991, med en drygt ettårig son som precis börjat gå.

1994 gjorde hela familjen en resa till Grekland och Poros, där vi kom att bo grannar med en isländsk familj som kommit att bli de bästa av vänner.

Jag kommer också åka till Japan i körsbärsblomningens tid 1997 med Eggstone och Cloudberry Jam för en av de bästa resor jag någonsin gjort – åtta dagar av reportage och resa från Tokyo, Nagoia, Fukuoka, Osaka och Tokyo igen. Visst, ett späckat schema, men en upplevelse.

Grekland igen maj 1997, nu med en snart sjuårig son som ska börja skolan till hösten. Det blir Korfu och på en badbåt läser jag över axeln på en Aftonbladetläsare att GT köpts av Expressen. Min sons reaktion på min reaktion är omedelbar och han frågar ”Vad är det, pappa?” och jag svarar ”Jag tror att jag precis har förlorat jobbet”. Det skulle dröja ytterligare 17 år innan det blev verklighet.

Sonen lärde sig för övrig simma under den resan, som dessutom var en fantastisk tur på en tu man hand med detta barn som nu är en enastående ung man.

1999 åker hela familjen och hälsar på våra vänner på Island. För min del skulle det inte bli sista gången. En ö som jag alltid längtar tillbaka till.

Några år senare och några hår färre… 2000.

Två gånger reser jag utan att ha skaffat mig nytt pass. Bland annat då jag kastas direkt från en lugn semester till att åka på turné med Hardcore Superstar, som gör sina första Tysklandspelningar. Ett rosa pass ordnar den och den andra resan, Mallorca med min andre son, då sex år, en på tu man handresa med bad, fotboll, mat och upptäckter maj 2000.

Men det riktiga passet äntligen utverkat gör jag resor som också de sitter stadigt etsade i minnet:

2001 maj, Paris, Fläskkvartetten ska spela live på Opera Garnièr i Paris till en uppsättning av koreografen Mats Ek. Oerhört starkt och stående ovationer när orkestern avslöja på scen efter sjuttielfte kulissbytet.

2001 juni Hardcore Superstar spelar förband till AC/DC en vecka efter att bandet tillsammans med Lok agerat detsamma på Ullevi. Nu är det Stadio delle Alpi i Turin som gäller; det blir ett dygn av rock’n’roll, skönhet och pizza som gud måste ha gjort.

2006 juni. Nyskild och sönerna och jag åker till Sardinien och bor utanför den lilla staden Algero. Åter igen bad, äventyr, god mat, glass från himlen och en märklig tågresa.

2006 november. Som ett slags 50-årspresent blir det en tur med två goda vänner till Edinburgh med det primära målet att se Blue Nilesångaren Paul Buchanan. Det blir det och en träff med min idol, samt överraskning med fotboll mellan Hibernian–Celtic, shopping, whisky, ale och god mat samt en kväll och morgon i Glasgow; allt inklämt på två dygn.

2007 maj. Nykär, men resan till London gör jag med mina söner. Bor hos goda vänner utanför London, sightseeing blandad med shopping, muséer, borttappade barn i tunnelbanan, återfunna barn i tunnelbanan, fish & chips, riktig brittisk frukost…

2007 augusti/september. Avslutar augusti med att åka till Island för fiskafänge. Får en bortskämd resa och det bästa av umgänge av mina isländska vänner. Oerhört lyxigt! Hinner knappt komma hem förrän det är dags för nästa trip. Får ynnesten att följa Triple & Touch och deras arbete i Sydafrika och Namibia, ett äventyr som smakar än.

2007 november. London, ny resa med de goda vännerna från Edinburghresan. Nu återigen, fotboll, rock’n’roll (bland annat Mott the Hoople och Sex Pistols återföreningar), shopping, muséer med mera.

2008 februari/mars. Min äskade Z och jag åker till New York, får oss mycket till livs och jag drar på mig magsjuka på grund av något taskigt jag ätit. Får se och intervjua Henrik Lundqvist efter mötet mellan Rangers och Philadelphia Flyers, en match på sin födelsedag där han emellertid blir utbytt efter mindre bra spel av Rangers.

2008 december. Först Manhattan, sedan Berlin. Vi upptäcker en stad, som åtminstone jag borde ha varit i tidigare. Vi blir förälskade i staden och kommer återvända dit.

Nu utan glasögon.

Vet inte om det är på grund av 11 september 2001 och det ökade terroristhotet, men… efter 2000 och 2010 är det glasögon av och mitt pass räcker bara i fem år.

Gör flera fina resor med min käraste som 2012 blir min fru.

Vi hinner med att besöka Berlin flera gånger, gör en bröllopsresa 2013 som tar oss till Berlin–Paris och London med flyg till städerna på kontinenten och tåg till London.

Förra året åker hennes barn och mina tillsammans med oss till New York för en frusen men förtjusande vecka. Minnesstarkt. På sommaren blir det åter en resa till Island, nu med Z:s båda barn.

Nu är det dags för det nya passet att ta mig ut i världen…

Jag har blivit äldre, snart 60 år och det har därmed gått nästan 50 år sedan jag fick mitt första pass. En fantastisk resa i tiden och åldrandet det med, från gosse till man i övre medelåldern med bara några år kvar till pension.

En väsentligt äldre man – nu 2015.