Blåst och flyt i Falkenberg

När vi kom till sköna Strandbaden, hotellkomplexet nere vid Skrea strand, så strulade i och för sig incheckningen för en millisekund. Men inget som bekymrade mig. Jag visste att bokning var ordnad, att allt var som det skulle vara och att ett rum med utsikt över Västerhavet väntade.

Vi har bott så förut, Z och jag, och haft magiska stunder på ett ställe som kanske inte alltid bjudit på det bästa av väder, men som istället erbjuder komfort av klass.

Infarten blev via gamla E6:an och in på den förmodligen ännu äldre riksvägen, den vackert kullerstenssatta Halmstadvägen. I hörnet på den och Strandvägen ligger en av landets mest förnämligas pizzerior, Lilla Napoli, belägen i en, tror jag, gammal nedlagd bensinmack, som sedan blivit en kiosk som knappt bar sig men där vi för något år sedan bidrog till omsättningen genom att köpa en glass var.

Här finns alltså nu en pizzeria startad av två entusiaster, två kampsportare med mer än kärlek för att fightas utan också med en vilja att skapa traditionell pizza som den en gång gjordes i Neapel. I den gamla bensinmackens kur står nu en väldig vedeldsugn och där skapas via omsorg och kärlek parat med nyfikenhet och lekfullhet de mest fantastiska pizzorna inte bara i Falkenberg city utan landet.

Men om detta hade vi bara läst och när Z klev in med förhoppningar klev hon ut med besvikelse. Det fanns inte deg tillräckligt för att vi skulle kunna äta där vid den tid som vi önskade och den tid som möjligen fanns var ett klockslag som vi inte kunde matcha. Vi hade ju en premiär att tänka på.

Så, ja, något slokörade checkade vi alltså in på Strandbaden, men lät oss snart förföras av utsikten, den ihållande, kraftiga vinden, längtan efter bad och lusten att låta oss roas av premiären på Vallarnas friluftsteater farsen ”Soldat Fabian Bom”.

Vi tog en stund i sängen och växlade mellan att titta i taket, på väggarna och resa oss upp, öppna balkongdörren och titta på utsikten som pendlade mellan horisonten och desperat solbadande ungdomar och delvis nakenhet nedanför.


Rum med resurser. Foto: KAI MARTIN

Så ombyte, jag på med min rosa H&M-kostym köpt lika second hand som den rosa Paul Smithskjortan; jag valde bort den vackra och fantasifullt, blommönstrade Kenzoslipsen inhandlad på Stadsmission, använde skohornet i trä som fanns i skåpet med den frestande minibaren med möjlighet till en helkväll med öl, rött och vitt vin, champagne, choklad och chips. Tog på mig mina blå skor som Z fyndade på en loppis under en av sina Spanienresor. Jag var redo. Z stylade sig med sin Ilse Jacobsenklänning, orange och livfullt mönstrad till det en lite orange jacka som Z sytt själv.

Vi gick Havsbadsallén upp, korsade Peter Åbergs väg, fortsatte Strandvägen, passerade vackra trädgårdar och rosenprakt på vägen och nådde så åter Lilla Napoli.

Vi gick in… förlåt. Z gick in och kallade snart in mig. Det fanns plats. Vi skulle få mat i god tid till föreställningen på Vallarna, blott några hundra meter därifrån.

Det är full rusning. Utanför den lilla kiosken där all verksamhet gällande pizzabakandet sker finns två parallella partytält, som håller blåst, regn och sol stången. På baksidan är en finare variant av bajjamaja ställd. Partytältet står på asfalt, bord och bänkar är rustika, på tältdukarna hänger stora plåtburkar som en gång hyst tomatpuré, men som nu är blomkrukor.

Bredvid trappan som leder från kiosken/köket/entrén ned till matsalarna finns en bar. Är den tom på personal är det bara att ringa i klockan. Vin 65 kronor glaset, oavsett rött eller vitt. Öl, oavsett sort, 50 kronor, dricka 15 kronor. Pizzorna, oberoende vilken du beställer, 85 kronor.


Rutin miljö, himmelsk mat. Foto: KAI MARTIN

Betalning sker vid en iPad, du sköter betalningen på egen hand; ett enkelt system, tillit och trovärdighet.

Vi sätter oss och väntar. Bestick och glas har vi tagit. Jag går till baren och beställer två glas vin och fångar en flaska kallt vatten från kylen. Z och jag tjusas av det rustika, av glädjen att vi trots allt fick plats; det är mycket folk där, plötsligt dyker radioprofilen Morgan Larsson med sällskap upp. Vi hälsar. Människor kommer, människor går. Det är ett ständigt flöde.

Kvinnan som tog emot oss säger att maten ska komma kvart över fem. Kanske tidigare. Vi väntar med ett tålamod som går över till otålighet. 20 minuter över frågar jag var våra pizzor är och får till svar, med ett leende, att de är på väg. De kommer, de är vackra, degen lätt och luftig, fint gräddad, Z har med tomatsås och ansjovis tillsammans med kapris, jag med mozzarella och baconbitar (som borde ha varit hela baconremsor för fullgott mums). Olivolja är ringlad över. Det smakar himmelskt med vatten och vin till.


Som vore den från Neapel. Foto: KAI MARTIN

Så är vi färdiga, ser i ögonvrån hur andra äter dessertpizzan – pizza med glasskulor och chokladsås, får jag mig rapporterat (jag kan inte vända mig om så gymnastiskt).

Vi går i den starka blåsten mot föreställningen, får en god portion underhållning till den förföriska pizzan och upplevelsen. Vinden sliter och drar i den värme som funnits under dagen och kvällen kyler ner oss, där vi sitter för klent, men fint, klädda.

Så promenad hem. Kvällen sänker sig med mörkret och vinden är ihållande. Vi tar in på vårt rum, men efter att ha värmt oss bestämmer vi oss för en tur till restaurangen, får ett bord för två, delar på en förrätt och en varmrätt i passande portioner, eftersom vi inte vill äta oss fullständigt stinna. Vatten och vin till det, samt avrundning med kaffe.

Vi tittar på en teveserie innan natten famnar oss och vi varandra.

Kaffet ger mig en orolig sömn plus att vi låtit bli att dra för. Med gryningen kommer ljuset över stormigt Västerhav in i hotellrummet, jag hör hur vågorna slår ivrigt mot land i en rytm som är sövande, som ljudet från en järnvägsräls. Somnar om. Vaknar. Somnar om. Vaknar. Somnar om. Vaknar. Klockan är dags. Dagen är här. Väcker Z och vi går för att äta frukost.

Träffar två vänner med sällskap, men äter frukosten i enskildhet med utsikt över havet tillsammans med Z, bredvid varandra, för att dela perspektiv, för att dela liv.

Vi packar ur efter morgonens måltid och slutliga toalett. Checkar ut, packar in i bilen, går ut på piren där vinden sveper hårt om oss. Badlusten slocknar. Vi kör ut ur Falkenberg, tar en kik på stadens fina, nya fotbollsarena efter att ha passerat den gamla, tar en sväng om Röda korsbutiken utan att vi hittar något, tankar, åker mot Varberg längs den gamla E6:an. I höjd med Björkäng tar jag ner mot stranden för att visa Z var videon till ”Strändernas svall” spelades in.

 

Vinden är starkare, havet mer dramatiskt än då i oktober 2015. Men det är trots allt skillnad på sommar och höst, vad än belackarna säger.


Stranden, knappt två år senare. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Så mot Varberg via Västkustvägen mot den staden Röda korsbutik där jag hittar en Etonskjorta för 30 kronor. Gamla E6:an tar oss vidare norrut mot Kungsbacka där secondhandbutikerna är stängda och Hede outlet inte lockar trots ett besök. Vi far hem, äter mat, tittar på teve, missar himlens under som grannen förtjänstfullt och magiskt fotograferar.

Det är så ibland, vinna något, missa något, men på det hela ändå ha det väldigt bra under loppet av något dygn eller mer.

En dag med flyt

Vi checkar ut från hotellet på Avenyn för en vardag som sluter oss med det gråa.

Z har bara några steg till bussen som tar henne till sitt arbete.

Jag tar vagnen hem med packningen för att förbereda mig för dagen, som har ett späckat schema.

Jag har en intervju för bloggen (kommer inom kort) klockan 13. Träffar yngste sonen hemma och får skjuts av honom till Liseberg. Kommer tidigt till intervjun på Lisebergsteatern, men blir snabbt välkomnad och vi har en trevlig stund, där samtalet växlar mellan det vi ska prata om och mycket annat. Så som det kan bli.

När jag bryter upp får jag idén att ringa nöjeschefen för parken för att kanske få en peepshow av Klubbland, utställningen om Håkan Hellström som tagit över Evert Taubes värld.

Men jag hinner inte ringa förrän jag ser att en samling unga människor är på väg in och bland dessa uppenbara journalistkollegor. Jag förstår att de är på väg till Klubbland och gör dem fräckt sällskap.

IMG_4801

Egot närvarar på Klubbland. Foto: KAI MARTIN

Det blir en odyssé, där jag själv bidragit på olika vis (jag återkommer om det) och smickrad och omtumlad glider jag ut efter en knapp timme i Göteborgs vardagliga gråhet för att hämta andan.

Så upp mot Konstmuséet där det är avtackning för Isabella Nilsson, muséets chef som ska vidare på nya djärva uppdrag efter åtta år på posten. Jag känner henne sedan 80-talet, en skarp kvinna med stor kunskap, vass humor och ett fantastiskt intellekt; det är lätt att ha trevligt i hennes sällskap. Nu blir det mellan tårttuggor, kaffesipp och tal med löfte om en mer rejäl stund innan flytten.

Ut på gatorna igen och promenad nedför Avenyn, viker av vid Storgatan och följer den mot Haga kyrkoplan, in i Haga, förbi Järntorget och Andra Långgatan ner till hörnet Nordhemsgatan, där Coopbageriets gamla lastbrygga har blivit fina restaurangen Tvinky, som jag ska skriva mer om.

IMG_4802

Några av Tvinkyägarna, Fredrik och Marie Lundberg. Foto: KAI MARTIN

Det blir vimmel och rödvin, fina snittar och mycket samtal innan jag vimlar ur salongerna för att i sällskap med en kamrat från förr smita in på Galleriet tvärs över gatan och en snabb kik där innan hemgång och slutspelshockey på teve.

IMG_4803

Återbruk blir till konst med humoristiska förtecken. Foto: KAI MARTIN

 

 

Så nära Frölundadebut

Det var på håret.

Så nära. Och ändå så långt borta.

Bristande tajming. Illa planering. Kalla det vad ni vill.

Men låt mig ta det från början.

För några veckor sedan kom ett besked om att en oldboysturnering skulle gå av stapeln i Göteborg 8 april. Jag har ju haft förmånen att få rycka in som keeper med Frölunda Oldtimers vid några tillfällen. Spelat med legendarer som Jörgen Pettersson, Patrik Carnbäck, Pebben Alexandersson, Terho Koskela, Jerry Persson, Jonas Johnson med flera idel ädel adel.

Men för att få spela krävs det lite mer.

Ändå skrev jag på meddelandet som gick ut från dem att jag var tillgänglig vid behov.

För några veckor sedan blev dessutom hustrun och jag inviterad till en fest. En stor tillställning, som bara kunde komma att bli hur trevlig och kul som helst. Jag var taggad.

Nå. Besked om behov av undertecknads målvaktskunskaper kom aldrig, men festen tackade vi ja till. Med förväntan.

Så vi detaljspäckade helgen. För först skulle vi ned till Danmark för familjeangelägenheter; inledningsvis uppvaktning av ett elvaårigt tvillingpar, som hustrun är moster till och dagen efter ett sista farväl av svärfar, vars aska skulle spridas för vinden.

Vägen söder ut är, som jag skrivit om tidigare, ovanligt knölig, köig och körig. Men vi kommer till färjeterminalen i Helsingborg där vi möts av två besked av tre under den här dagen.

Attentatet i Stockholm (jag skrev senare om det här) och ett meddelande från en vän, som jag vet ska spela med Frölunda Oldtimers under helgen. Han vill att jag ska kontakta honom.

Redan tidigare, innan avfärd, har jag lyckats konstatera att den där festen inte är på lördagskvällen, som jag trodde, utan på fredagen.

En bokad familjeangelägenhet tackar man inte nej till, så det blev till att tacka nej till festen.

Så chocken över attentatet på Drottninggatan av vettvillingen som dödade fyra och skadade så många fler. Ett dåd mot ett fredligt land, fredliga människor, där den väsentliga delen av invånarna vill göra gott, mot sitt land, mot sina medmänniskor.

Det var svårt att ta in.

Så telefonsamtalet till min vän. Han svarar… med tystnad. Men jag hör hans vrede och vi får båda skaka av oss den känsla vi båda delar.

Efter en stund av samtal frågar han om jag vill backa upp honom under lördagens turnering – han och jag som för några år sedan förmodligen var världens äldsta målvaktspar spelande i ett seriesystem. Om jag vill! Men kan inte. En känsla av kluvenhet uppstår. Ja, i själva verket är den än mer än tudelad, för jag är drabbad av händelserna i huvudstaden, men vill också kunna tacka ja till hockeyn samtidigt som jag är besviken över att missa den grandiosa festen.

Z, som är en förstående hustru, säger snabbt ”Ta tåget hem. Gå på festen, spela hockeyn!”…

Det blir inte så. Jag håller mig till familjen. Jag håller mig till min hustru.

Det är ett självklart val, men någonstans i mitt egoistiska hjärta svider det, en tagg som ömmar, just i trakten där självupptagenheten sitter.

Dagen efter, när vi kommit hem efter våra göromål, ringer jag min vän. Han låter ömklig.

Förklaringen är enkel; han har blivit sjuk. Klarade första matchen med feber, blev dessutom hedrande nog matchens lirare, men sedan tog krafterna slut.

Frölunda fick låna in en väsentligt mycket yngre keeper än oldtimersmåttet tillät, men fick något slags dispans.

Men jag, jag stod med dumstrut och lång näsa (om vi nu fortfarande rör oss i trakterna av egohjärtat där självupptagenheten sitter) eftersom jag alltså var så nära ifrån att göra debut i Frölunda.KaiSören2

Bröder i att rädda puckar. Nära till återförening. (Bilden tagen i februari 2015).

Foto: ANDREAS THENG

 

60-årsfirande på is och i baren

1955 inleddes GP-pucken. Det var då självklart att kvartersgäng samlades för att göra upp på isen, inte sällan med bristfälliga skygg och emellanåt ihoplånade saker.

Bara månader innan hade Ullevis konstfrusna isbana invigts (december 1954). En del av GP-pucken spelades där, men också på spolade banor runt om i stan.

IK RAID 1960-talet

Tidig upplaga av IK Raid.

Två år senare var det dags för ett gäng Hisingspojkar att ta upp kampen. De kallade sig IK Raid (uttalas på göteborgska rajd) och hur det gick står skrivet i någon rapport från dåtidens GP, som dessvärre denne utsände inte tagit del av. Dock kan det konstateras att Rambergsvallen fick sin rink 1957 med en match mellan en Hisingsallians och Gais (ja, det laget var ute på hal is redan då).

Uppgifterna är hämtade från ”Göteborgs Ishockeyförbund 1937–2012 – kronologiska återblickar under 75 år”. Däremot har jag inte hittat rapporter om tillblivelsen av IK Raid när nytillkomna föreningar som BK Atos, Elof Hansson IF, Furås Boif, Red Tigers och IF Torbjörn radas upp av bland de knappt 20 lag som hamnade under Göteborgs Ishockeyförening.

Skärmavbild 2017-03-28 kl. 10.55.29

Så kan man också vinna matcher. Klipp från GP från GP-pucken, okänt år.

Inte heller året efter finns IK Raid med, men det betyder ju inte att klubben inte fanns. För smågrabbarna var det med största sannolikhet GP-pucken som var det primära målet med föreningen.

Men till säsongen 1960/61 hade killarna uppenbarligen vuxit till sig och finns med när Göteborgs hockeyförbund räknar upp nytillkomna föreningar: Brattåskärrs IK, Hovås IFHockeyklubben Kometerna, Kärringbergets IF, Mölndals fotbollsförening (!), Partille IF, IK Raid, IK Ribbing, IK Röda Tigrarna (forna Red Tigers), Skytteskogens AIK samt Trossens BK.

IK Raid kunde alltså inleda sin karriär i Göteborgs seriesystem med Rambergsrinken som hemmais, den is laget fortfarande huserar på för matcher och träningar.

IMG_2430

IK Raid modell anno dazumal som seriesegrare.

Det har blivit ett gäng säsonger sedan dess. Spelar har kommit. Spelare har gått.

1977 inledde Anders Andersson sin karriär i klubben, en förening som han fortfarande inte lämnat, men där deltagandet på is avslutades 2001. Han var då klubben alltiallo, ordförande, kassör, en enande kraft och har, som hedersmedlem, varit en självklar del som ordföranden på årsmöten ett tiotal år tillbaka.

1999 kom jag till den förening som jag nu lämnar – åtminstone på is, eller åtminstone för ordinarie spel. 18 säsonger får räcka.

Tabeller från 1974, -75 och -77.

IK Raid har mig veterligt alltid spelat i de lägre, om inte de lägsta, serierna. Men har emellanåt kammat hem en och annan trofé. Jag vet att säsongen 1999/2000 var vi inte bara i kval för avancemang till division 3 utan också i final i Rambergscupen. Den sistnämnda hade jag väl inte så stor kläm på beträffande prestigevärdet (IK Raid hade vunnit något år tidigare) då jag trumfar in, helt på eget bevåg, att byta av målvakten Martin (minns inte efternamnet) till andra perioden. Det blev förlust.

Omedvetet blev det dock revansch 2003, då vi överraskade med att inte bara ta oss till final utan också slå Hovås.

Det var speciellt. Hovås hade blivit ombedda att ställa upp av arrangörerna, då ett lag hastigt hoppat av.

De defilerade genom cupen med seger på seger och gjorde också 1–0. IK Raid kvitterade, men när Hovås gjorde 2–1 var de återigen ett lag övertygade både om sin egen förträfflighet och att laget skulle vinna. Men IK Raid inte bara kvitterade utan gjorde också 3–2 och senare 4–2. Hovås lyckades i och för sig reducera, men bättre än så blev det inte.

Jag stod i mål, var ensam keeper under turneringen, och räddade allt och lite till med tur och skicklighet. När domaren blåste av matchen var jag helt tom, lagkamraterna stormade in som vore det TV-pucken. Men jag var bara trött, tömd på kraft och oförmögen att ta in den självklara glädjen; den om senare, ja, några dagar efter och stoltheten sitter i en.

Med andra ord, när IK Raid firar 60 år finns det mycket att fira och minnas.

Tröja från förr på kapten Theng från nu samt Skägget och Ägget, två klassiker i IK Raid-tröjan.

Därför var det en stor ära att kunna bjuda in slocknade stjärnor till spel, mat och öl i nämnd ordning.

Lagets 50-årsfirande gick i stöpet på grund av ointresse. Men här var det något annat.

Först en match mellan nya och gamla, därefter utgång på John Scott’s på Linnégatan, där hela övervåningen var tilldelad det 60-årsfirande laget.

Raid60

Firande jubileumsspelare.

Det blev cirka 40 på is för spel under en timme och 20 minuter. 6–6 i broderlig fördelning av målen. Skratt på och utanför isen och många öl att släcka törsten med.

Jag fick förmånen att träffa legendarer som Lappen och Bullen, spelare som slutade innan jag dök upp. Ägget kom i en förklädnad som bedrog mig fullkomligt, lägg därtill ett antal tappade kilon. I övrigt var det spelare som jag kamperat med sedan 1999 i en fascinerande blandning och väl på John Scott’s hade Anders Andersson lyckats få med två spelare som inledde sin IK Raid-karriär i 80-talets början.

Jubileet var uppskattat och nu har det rests krav på att fira då klubben fyller 61 år. Ja, varför inte.

Resa med förhinder

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Onsdag

Egentligen började de redan innan start. Förhindren.

Men då jag klev upp i vargtimmen, groggy av trötthet, var det för att punktligt sätta mig i en bil som tog mig till Landvetter flygplats för vidare avfärd till Amsterdams dito Schiphol och därifrån till Boston.

Vi, jag och mina två vänner P&P, hade bokat resan redan tidigt i höstas med avsikten att kika på P dy:s son, som gör sitt sista år som hockeyspelande ekonomistudent på college i Plymouth, New Hampshire, två–tre timmar norr om Massachusetts största stad.

Resan med KLM går lika smärtfritt som incheckningen. Allt är klappat och klart för några dagars avkoppling. Väl ombord smörjer den holländske piloten sina resenärer med att punktligheten är fantastisk, typisk svensk, och att vi därmed kan lämna en aning tidigare än planerat. Det blir inte riktigt så, men mer beroende på flygledartornet än något annat, men… upp, upp och iväg.

Schiphol bjuder på någon timma innan Delta lyfter med oss som passagerare i ett inte helt fullt plan på Boston. P&P äter frukost på flygplatsen. Jag är mätt. Springer på en hockeykompis, en sjömanskock på väg ut på uppdrag, som jag först senare begriper att han har födelsedag denna dag.

Väl förbi alla säkerhetskontroller och på planet finns det alltså gott om utrymme att välja lediga stolar, men väl på fönsterplatsen jag väljer visar sig det sig att jag och sätet inte är helt överens och jag bligar lite avundsjukt på P&P som har var sin mittenrad och kan, nå nära på, sträcka ut för några timmars sömn. I alla fall för P dy som tajmar sin horisontalläge bättre än P dä som väcks av kabinpersonalen när luftgroparna tvingar honom i upprättläge och med säkrat bälte.

Det blir några filmer, lite bläddrande i flygmagasinet, splittrad sömn, varvat med mat och dryck.

Boston bjuder på en fantastisk inresa med öarna  skärgården som framträder vackert och kittlar min fantasi med att någon av dem måste var ”Shutter island”, ön där allt utspelar sig i gastkramande ”Patient 67”, Dennis Lehanes thriller.

Vårväder och torra gator och trottoarer lovat gott. Temperaturen är några plus och vindarna milda. Men vi vet att det ska bli ändring på det.

IMG_4124

Monsterbilen med grymmechauffören. Foto: KAI MARTIN

Vi hämtar ut en rejäl fyrhjulsdriven Ford Explorer med plats för ett kompani. P dä får förtroendet att köra, då P dy yngre inte uppdaterat sitt körkort i tid. Jag kryper upp i baksätet, som precis som på flyget är med ett säte som inte bjuder på bästa komforten.

Väderleksrapporterna lovar snöstorm av det duktigare slaget till torsdagen, onsdagen bjuder bara på ett förföriskt leende, som vi alltså alla vet är bedrägligt; men hur mycket…?

Vi tar sikte på 95:an norröver och P dä kör säkert, men med respekt för både dygnsomställning och den stora bilen. Vi missar några avfarter, siktar Mystic river med tillhörande kvarter, också förekommande i en Dennis Lehaneroman (utmärkta ”Rött regn”) innan vi med maklig fart tar oss upp mot Merrimack outlet för lite köphets. P dy och jag är intresserade och kunde nog ägnat mer tid än den rappa rundan det tog. Men P dä ägnar sig åt kontemplation i vårvädret där det sakta droppar från hustaken när snön smälter från taken.

Det blir inte mycket handlat, en Calvin Kleinskjorta och dito kalsonger. Det är allt. Jag är i och för sig på håret att köpa en mindre reskoffert, ja, alltså en orange kabinväska i retrostuk, som är så snygg. Men, tiden medger inte funderingar. Jag går ut till bilen, vi har några timmar till att göra innan vi är framme vid målet.

Vi når Manchesters västra delar innan vi förenas med 93:an norrut, passerar några mindre städer på en väg som mer och mer liknar sträckan Bollebygd–Borås samtidigt som skymningen kommer snabbt.

När vi når Plymouth är det kväll och mörkt. Kylan slår till, men är frisk. Vi kör genom den lilla universitetsstaden, förbi hockeyarenan och mot Econo Lodge, där vi ska tränga ihop oss, tre man i två kingsizesängar. P dy har jag tar en för att chauffören ska få maximum vila. Men än är det ingen rast och ro. Vi lastar innan vårt bagage, åker för att hämta E, P dy:s son, och åker för att äta middag på the Common Man Inn Spa, som hämtat från ”Twin Peaks”, en restaurang som bjuder gedigen amerikansk mat och ok öl.

IMG_4133

Stolta pantrar i Plymouth. Foto: KAI MARTIN

Innan sänggåendet tar vi en sväng om arenan, där E inte kommer spela på grund av den hjärnskakning han drabbades av i början på december. Första missen på resan. Den andra kom med besked. Den planerade matchen på torsdagen är redan inställd på grund av det annalkande snöovädret.

Hallen är intim, men flott med plats för kanske 3000. På isen kryllar det av kids som tränas i den ädla sporten. Vi blir inbjudna till universitetslagets omklädningsrum, som är spatiöst och NHL-likt; det är inte utan att jag kikar mig omkring barfota (skorna utanför) och drömmer om en liknande sits som den målvakterna har, men det får bli i nästa liv.

Så skjutsar vi hem E och åker till hotellet där planer för morgondagen skissas.

P dy föreslår att vi istället för att slå ihjäl tid i Plymouth med omnejd åker till Boston. Drive by Truckers spelar och det finns biljetter. Vårt hotell där har plats och vi bokar, fixar både rum och biljetter innan natten slår sin klubba i våra skallar.

Nej, det är inte lätt att få till en god natts sömn med dygnsomställningen. Värmeaggregatet slår på och av med kraft hela natten, med resultat att det är omväxlande för varmt respektive för kallt.

Torsdag

Vi vaknar när det ljusnar. Jag kikar försiktigt ut och, ja, natten har bjudit på rikligt med snö och mer snö faller.

Morgontoalett i gängse ordning, surfande på mobiler, uppdateringar innan vi packar ihop oss och åker för att hämta E och frukost på hans favoritställe down town Plymouth.

Snön ställer till oreda, mest på grund av att bilarna verkar sakna något så elementärt som vinter- eller dubbdäck. Med vår fyrhjulsdrivna monsterbil är det emellertid inget problem.

IMG_4136

Och snön faller… Foto: KAI MARTIN

Frukosten är på en deli med olika stationer för beställning och betalning. Det blir en modest frukost som P dy står för; bagels och chaite för mig samt en chokladmuffins. Jo, vi har kommit till sockrets förlovade rike, ett knark hart när hela den amerikanska befolkningen går på.

Så färd söderut efter ett kort farväl av E. Snön är i tilltagande och vi ställer in det eventuella skivaffärsbesöket i Manchester (enligt P dy två utmärkta butiker) för min önskan om en hockeyyaffär i Hooksett. Gps:en är inte riktigt vår bästa vän, men vi tar oss fram på oplogade vägar och åker mot målet. Väl där inser vi att butiken är stängd på grund av vädret och jag får bara kika in via entrédörren.

Vi slinker in på en Dunkin Donuts för något sött. Jag beställer försiktigtvis en helt vanlig, sockrad i och för sig, betalar häpnadsväckande 8.99 dollar för den och en Cola innan jag inser att white trashkvinnan med flera tatueringar än tänder tänker bulla upp för fest då hon viker en kartong.

Hon trodde jag beställde ett dussin!

Jag lyckas hålla hennes vilda hästar, men hon har problem att göra återbetalningen samtidigt som hon artigt ber om ursäkt, ringer några samtal och löser det (även om pengarna tar en vecka på sig att komma tillbaka).

Så vidare söderut.

Snön är intensiv, men P dä kör säkert och vi betar av miles efter miles och kommer till hotellet i Boston utan missöden.

Vi checkar in och checkar dessutom hur det står till med konserten. Det visar sig att den är inställd på grund av snöovädret, flyttad till söndag, samma lokal. Men då har vi biljetter till Boston–Montreal, en NHL-holmgång som i alla fall jag inte tänker missa.

Ut i snögloppet, mot knutpunkten Lechmere med T-bana och bussar, en knutpunkt vi kommer nyttja flitigt. Det är blött, slaskigt och vinden är ihållande. När vi ska köpa så kallad Charlie Card, reskort för tiden i staden, är kassan stängd och spärrvakten säger åt oss att köpa på nästa ställe. Vi kliver på spårvagnen och åker över Cragie Drawbridge och sedan i underjorden fram till Kenmore, nära Boston University, för en promenad längs hippa Newbury.

Men det är en station för långt och snön är intensiv, vinden likaså. Vi pulsar fram för att försöka hitta vårt mål, men har svårt med orienteringen. I samma veva ska vi försöka hitta spelstället där Drive by Truckers ska spela på söndagskvällen, bara för att P&P bestämt sig för att trots allt gå, trots att vi har biljetter till NHL-drabbningen samma afton.

Förlorade och funna i Boston. Foto: KAI MARTIN

Vi är förlorade. Kartan stämmer inte med adressen. Men vi lyckas snirkla oss fram till Newbury efter att ha passerat ett gäng ungdomar som med stor glädje spelar amerikansk fotboll i snö i parkområdet som Commonwealth Avenue famnar.

Då har hungern slagit till ungefär samtidigt som kylan börjat äta sig innanför våra kläder.

Lunchen intas på stora, men gemytliga och förmodligen trendiga Sonsie restaurant där pizza och öl blir vårt enkla val. Vi tar igen oss, planerar lite för dagen, äter de sprödbakade pizzorna, dricker vår öl och tar kanske en till, kikar från fönsterplats ut på Newburys snöklädda omgivningar, tar på oss, passerar fler stängda butiker än öppna, tar T-banan från Hynes tillbaka till Lechmere och hotellet.

Kvällen ägnas åt hockey. Biljetterna till Boston–San José är överkomliga. Vi får platser högt upp i TD Garden, men med bra utsikt. Vi är tidiga, kan ta en rundvandring och dessutom komma nära isen, ja, jag så nära ett NHL-mål jag någonsin kan komma.

KaiBoston

Så när ett NHL-mål en svensk division 4-målvakt någonsin kan komma.

Foto: PETER BIRGERSTAM

Matchen? En avslagen historia inför halvfulla läktare där målvakten Tukka Rask gör en strong insats när hans Boston vinner tämligen enkelt. Det stora är att det är nye coachen Bruce Cassidys premiär.

P dy är hungrig, har bott i kvarteren tidigare och tar sikte mot en ny Dunkin Donuts, men när en McDonalds dyker upp som en hägring längre bort bestämmer han sig för det. Jag backar. P dä likaså. Vi går till ett närliggande hotell med bar för nachos och öl, P dy ansluter efter matintaget för en öl innan läggdags.

Fredag

Kampen mot dygnsrytmen håller i sig. Jag kämpar för att inte kliva upp, men kroppen vill det starkt. Så småningom vaknar de andra och vi kan konstatera att det är en klar, men förmodligen kall dag.

Frukosten på hotellet är ok, men amerikansk, förstås. Allt på engångstallrikar, bestick och muggar likaså. En banan räddar det nyttiga och lite ananas, melon och apelsin till frukostflingorna där inga av alternativen står det andra efter i sötningsgrad.

Men… det ingår i rumspriset. Lite tacksamhet finns det, trots allt.

IMG_4170

Tack för frukosten. Foto: KAI MARTIN

Ut på gatorna, in på spårvagnen. Nu vankas lite sightseeing down town. Vi kliver av vid Boylston och med rätt adress för spelstället gå vi med raska steg för att syna lokalen.

Det blåser isande kallt och hårt, skoningslöst. Det går inte att stå vid ett övergångsställe utan att ta skydd för ett läigt gathörne.

Entrén till spelstället på Tremont street är anspråkslös, men skvallrar om något slag av klubbverksamhet, dock ingenting om banden som ska spela där.

Vi går tillbaka till Boylston, mot turistbyrån i kanten av parken Boston Common, fiskar upp en karta för Freedom trail och börjar vår vandring på isiga, illa skötta trottoarer och i strålande solsken och bitande nare.

IMG_4176

Starten på den långa promenaden. Foto: KAI MARTIN

Vi följer stråket plikttroget, upp mot Massachusetts state house, ned igen och in på Bostons gator och prång. En kvinna vi möter balanserar en take awaykopp med kaffe, drattar på arslet, men lyckas klara både muggen och sig själv då jag hjälper henne på fötter och frågar om hon är ok.

Det krävs gymnastik och spänstighet för att kliva över snövallarna som omgärdar trottoarerna, vid övergångsställena är det inte plogat mer än på gatorna och där samlas snabbt pölar av slask, djupa och krävande för skorna.

Jag har glömt handskarna i Göteborg och drar in dem i rockärmen, men efter lite irrande inser jag att det knappast är görligt i längden och vi tar paus från den röda, historiska tråden och kliver in på Primemarkt, helvetete på jorden beträffande överkonsumtion och billiga varor som några stackare producerat till nollöner. P dy jagar innersulor, vilket artar sig till en fars. Ja, det finns förvisso sulor, men dessa måste klippas rätt. När han ber om en sax uppstår en förvecklingskomedi, som drar ut på tiden till en aningen högre chef än flickorna på golvet helt sonika tar förpackningen med en sax, öppnar den och klipper till rätt mått.

Jag hittar för övrigt inga handskar. Inte heller på Gap mitt emot. Jag kliver in på angränsande Macy’s, som kastar kläder på mig, även detta i en överproduktion som förfärar mig, trots att jag vet att det görs. Jag menar, var tar alla kläder vägen som inte säljs, alla dess lyxskjortor, dito kostymer, rocker, dräkter…?

Det blir ett par vantar på rea, som ändå är en smula för dyra och vi lär oss snabbt att det mesta kostar som om dollarn är tio kronor, det är lätt att räkna ut med dagens dollarkurs på nio kronor plus den skatt som amerikanerna lägger på.

Så ut igen och jakten på Freedom trail, som vi snabbt ansluter till.

Historiska byggnader med namn som hyst Benjamin Franklin och Paul Revere fladdrar förbi. Vi är snart nere vid saluhallarna vid New Market Street, går in och låter dofterna av allehanda kök smeka in och locka våra sinnen och smaklökar.

Uteserveringarna verkar överraskade av vintern och ligger i träda med snö och kraftiga istappar som hänger som takskägg.

Newbury Comics lockar, inte med sitt serie- och bokutbud utan för skivorna. P dä och P dy är hängivna samlare och kan gå och bläddra bland vinyl och, för all del, cd i timmar. Jag är mer som P dä gällande klädbutiker och ägnar mig åt kontemplation, för att dryga ut tiden.

Men jag kommer ut med the XX:s senaste och Alabama Shakes debut.

Så ut igen och mot New England Holocaust Memorial, ett starkt frilufts monument över förintelsen, som vi aldrig borde glömma, men där mörka krafter kämpar hårt för att trivialisera.

IMG_4180

Ett minnesmonument som skakar om. Foto: KAI MARTIN

Det tar. Det biter som kylan. Gången. Texterna. Minnesorden. Namnen. Alla dödslägren.

Människan är märklig. Så också vi.

Som går över gatan, rycker i några dörrar innan vi väljer den större sportbaren Paddy O’s för att äta lunch.

Det är en rustik lokal, där kylan är påträngande och frekvensen av gäster låg. Men av den trevlige och pratglade servitören beställer jag en Boston hot dog utan någon sidorder. Jag får en rätt med korv och bröd i grunden med bönor och lite annat tjafs till. Helt ok för en lunch där en öl stabiliserar vätskeintaget.

IMG_4193

Bostonlunch. Foto: KAI MARTIN

Så ut på smala gator som tar oss till Haymarket där stånd är uppställda för försäljning av frukt och grönt. Säljarna hukar i kylan, de mest driftiga har dragit igång ett varmluftsaggregat som puttrar på diesel.

Vi smiter vidare längs vår röda tråd. Över till Little Italy där nöden slår till med kraft och jag smiter in på en större, för stunden helt tom italiensk restaurang.

Lättad för stunden fortsätter vi på Hannover street och in på Paul Revere Mall och in i Old North Curch, en kyrka med anor från 1700-talet; en välbevarad helgedom.

Vi fortsätter upp- och nedför Hull street mot North Washington Street och snirklar oss via slaskpölar och upplogad blötsnö fram till North Station för T-banan hem till hotellet.

Rast vila innan kvällens övningar.

P dy har varit föredömlig i sitt arbete med att styra upp veckan. Visst, somt har fallerat, men ikväll är det dags för rock’n’roll och det tarvar en resa västerut med stadens T-bana, inte den spårvagn vid lämnar Lechmere med, utan byte till en tunnelbana i snitt som en sliten från Stockholms underjordiska väg, gul i stället för grön och packad med folk i rusningstrafiken.

Föraren sväljer varje ankommande station i sina ”utrop”, så att vi har svårt att veta var vi ska gå av. Det blir komik i vardagen, men vi får så småningom grepp om var vi är och lämnar tåget vid Green med sikte mot Midway Café, där vi ska se punklegendarerna, Bostonbandet Real Kids, ett band som vaknat till liv trots motgångar med avlidna medlemmar.

Stället är inte öppet då vi kommer. Några musiker lastar in sina instrument, men ser mer ut som fusionmusiker än daterade punkare. Vi går till grannen Doyle’s café för middag, ett stort ställe som hämtad ur vilken amerikansk teveserie som helst. Det är packat med folk denna sena fredag eftermiddag, vi blir anvisade plats av en äldre servitris som blir vår ledsagare under kvällen och som med ett leende antar vår utmaning att dricka oss igenom ställets samtliga ölsorter med lokal anknytning.

Maten är amerikanskt utsökt, ölen likaså. När vi stinna och mätta ber att få betala tittar vår servitris besviket på oss för att vi inte alls hinkat i oss all den öl som vi i förstone lovat.

När vi kommer till Midway café, som P dy redan i Sverige betalat entré för, är musiken redan igång. Husbandet passar på att värma upp scenen i den lilla lokalen, som kanske kan ses som en motsvarighet till Kom Bar i Göteborg.

Det bjuds på rockstandars i Greatful Deads anda, väl framfört, kanske en smula sämre beträffande sången.

Kort paus. Lite omriggning på scen. Upp med ett elegant Ludwig trumset, lite stärkare…

Time to rock’n’roll.

Men inledande singer-songwritern är en hemsk historia med illa hopknåpade låtar och texter som ingenting har att berätta. Han och hans lilla kombo förstår heller inte att avsluta i tid, det blir en långdragen historia.

Men i skuggorna, på andra sidan baren gör sig Real Kids beredda. Ja, äldre, ja rundare, ja slitnare. Men väl på scen sprakar det och osar det om musiken som med lätthet flyttar mig tillbaka till tiden då punk var pop, eller om det var tvärt om.

Real Kids följs av Muck & the Mires, som utmanar Hives i slick klädsel och som med sin rock samlar ihop till pluspoäng för en strong scenshow. Trummisen är en yster varelse, som älskar varje takt hon spelar och det är sannerligen smittsamt. Finalen med franska Badass Motherfuzzers var inte roligare än namnet.

Vi är duktiga på att dricka öl, men då jag ska betala min runda begår jag det klassiska misstaget; dricksen är för påver. Jag går iväg med bartenderns sarkastiska ”Thank you” ringandes i mina öron, lämnar ölen på bordet hos vännerna och går tillbaka och gör som P dä sa, en dollar per öl i dricks och får ett handslag, rejält och uppskattande av bartenderns som växlade humör lika snabbt som Yngwie Malmsten spelar skalor.

Ute är det bitande kallt. Tunnelbanan har slutat att gå sedan en timme tillbaka. Vi letar taxi, får hjälp av bartendern att ringa, ingen kommer, men slutligen sitter vi en bil som tar oss downtown och vidare mot hotellet.

Lördag

Harvard väntar. Frukost äts och ut i slasken och grådasket. Det är bistert och trots att vi är vana vid uselt väder är det här ändå något extra, som ju allt i USA är. Vi tar bussen, som kränger sig från Lechmere mot vårt mål. Vi kliver av, möter en snöplog som ovanligt nog skottar trottoarer och promenerar in på området som ju utbildat så mycket nobelt folk.

 

933CDE53-5BF2-4D51-AA6A-964FE1BE8747

Posör i Harvard med nytt namn, designad Starbucks. Foto: KAI MARTIN

Vi går omkring på området, kikar lite förstrött, går ut igen och in på Harvards normalt sett trivsamma kvarter. P&P har siktet inställt på skivbutiker, har ställt in en app som guidar, men vi går galet.

Hittar en som inte är öppen, går åt fel håll. Tar rast på Starbucks där jag, då jag beställer en croissent plötsligt på ett obegripligt sätt får tilltalsnamnet  Albert som skrivs på muggen till min beställda varma choklad.

IMG_4247

Eldorado för skivsamlaren. Foto: KAI MARTIN

Kommer senare till Planet records, ett eldorado för skivsamlare där P&P bläddrar i den välsorterade butiken. Jag kikar lite, men fastnar för inget och så går vi ut, tillbaka till Hardvard, in i Newbury Comics lokala butik för mer skivkik innan vi tar tunnelbanan in till Boston och en tur tillbaka till hotellet.

Planen för kvällen är collegehockey. Ute i Lowell, förstad till Boston, 40 minuters bilväg, spelar  Umass Lowell River Hawks mot Massachussets. P dä kör snyggt rätt, vi parkerar, går in i hallen för att försäkra oss om biljetter som vi blivit utlovade av Umass svenske spelare Niklas Folin, Kungsbackakillen som följer i sin storebrors Christians fotspår, han som nu mer spelar i Minnesota Wilds i NHL och som jag skrev om här.

6BCCC693-A29D-45B6-A71A-666DC1E0A1BE

Prima collegehockey. Foto: KAI MARTIN

Allt är på plats och vi har tid att gå ner på stan för en bit mat. Snirklade oss i snömodden in mot centrum i den slitna staden och hittar ett stamlokus där gästerna bligar på oss, men personalen är vänligt sinnade och vi får oss till livs en lammfärsburgare som smakar utmärkt.

Tsonga center är en utmärkt arena med bra faciliteter för den hågade, men det är klart att priset för öl och popcorn på 150 svenska kronor känns en smula övermaga. Men hockeyn var det inget fel på. Rasande skickligt och en jämn match där hemmalaget stod som vinnare.

En lång dag gick mot sitt slut. Men väl vid hotellet sökte sig P&P till en närbelägen bar för en nattfösare medan jag föste mig i säng på egen hand.

Söndag

Vi kravlar oss ur bingen hyfsat tidigt. Planen är att efter frukost ska vi återuppta den tappade tråden, det vill säga fortsätta där vi avslutade vid hörnet av North Washington Street och Commercial Street, tar sikte på Charleston Bridge, skamfilad och anrik som spänner över Bostons norra hamn och mot Charlestown. Bron är gallerförsedd, det vill säga bråddjupt ner ser vi vattnet och det suger i magen på den svindelkänslige, det vill säga P dy och jag. Men vi tar oss över, sneddar genom parken John Howard Mall, så som den röda tråden bjuder. Vi går vidare till och in i St Mary’s Church och det är inte utan att jag tänkte på Boston Globes grävargrupp Spotlight och dess avslöjande 2002 av pedofilpräster, utmärkt skildrat i filmen ”Spotlight”.

Snabbt ut igen innan andakten ska ta över verksamheten, vandrandes vidare i snöslasket uppför Winthrop Street och Winthrop Square, upp mot Bunker Hill monument, den väldiga obelisken – rest 1843 – på kullen som minner om starten 1775 för den amerikanska frihetskampen som då gav bjöds på en svidande förlust men slutligen gav nationen sitt oberoende 4 juli 1776.

Vi vandrar åter, ned mot Boston National Historical Park, kliver in i USS Constitution Museum för ett toalettbesök och vidare in mot staden.

Innan bron stannar vi för en fika… nja, P&P tar en, jag avstår fortfarande mätt efter frukost. Så över bron, in mot stan. Nära ligger Boston Garden, som vi ska besöka senare för matchen mellan Boston och Montreal, hatmötet som fyller arenans nära 17500 platser.

Men först iväg till det kittlande Isabella Stewart Gardner muséet med spårvagn från North Station.

P dy har varit där förtjust och är fascinerad och förtjust då han berättar om historien bakom byggnaden, kvinnan som förlorar sitt barn och med sin man åker till Europa på en konstodyssé, köper föremål i parti och minut och när maken dör låter bygga ett hus som rymmer alla föremål.

Det är en fantastisk byggnad och, ja, jag blir också fascinerad och förtjust, samtidigt som det svindlar över vilka ekonomiska tillgångar Isabella Stewart Gardner måste ha haft.

B569588F-9575-4527-B540-C0E2B8E79033

Fascinerande… Foto: KAI MARTIN

Vi dröjer oss kvar där. Vandra våningar upp och våningar ner. Stannar framför en och annan Zorn-tavla, han var frekvent gäst hos Stewart Gardner, och hade nog sin skäl, både kommersiella och vänskapliga.

Så går vi ut i snöyran. Väntar på spårvagnen in mot staden, kliver på och åker genom ett Boston i grå vinterdräkt.

Planen är att hinna med Little Italy och en bättre italienare för middag innan vi tar oss till matchen i Boston Garden.

På vägen till hotellet tar vi en avstickare till ett större köpcentrum alldeles i närheten. De flesta butiker finns där, men inget har de som lockar. Jag blir trött på utbudet, på för mycket kläder som hänger alldeles för trångt och känns alldeles för dyra med tanke på hur de presenteras.

Rast vila. Så…

Via Haymarket tar vi oss in i Little Italy och kliver i princip in på första bästa, ett draperi efter entrédörren håller kylan stången, vi stampar av oss snön, får ett bord av en ointresserad, blasé hovmästare och dyker snart in i den hastigt överlämnade menyn.

Vi bestämmer oss för förrätt och huvudrätt samt vin. Beställer olika, men delar förtjänstfullt och vänskapligt på de rikligt portionerade entréerna och låter oss smaka av huvudrätter och vin. Vi tittar på klockan, dividerar om vi kan gå till Boston Garden, jag hävdar att vi hinner, men blir nedröstad, men lyckas trumfa igenom att vi tidsmässigt fixar kaffe och dessert.

Mätta och nöjda går vi ut i Bostonkvällens fuktiga, snöblöta kyla, vänder åter mot T-banan vid Haymarket och mot North Central och mot arenan. Det går på ett kick.

Väl inne har vi platser högst upp, sämre än vid torsdagsmatchen, men ändå med god blick nedmota rinken.

Det märks att det är en annan match än den avslagna mot San José. Första slagsmålet kommer snart och tempot är högt uppdrivet. Jag har turen att få se två förstklassiga målvakter i Tukka Rask och Carey Price, där den förstnämnda står för kvällens insatser och slutligen får hålla nollan mot Prices fyra insläppta, vilket föranleder publiken att häckla antagonisten i motståndarmålet. I tredje perioden ylar den ”Caaaaarey”, som en siren.

Återigen gör Boston mål på sitt patenterade sätt, ett hårt drivet, plötsligt pass genom centrallinjen och direktskott.

P&P smiter efter första pausen. Drive by Truckers väntar, den uppskjutna konserten blir verklighet, men jag passar. Jag har dels inte råd att gå och se båda, hockeybiljetterna var ju som sagt inte billiga, och dels vill jag se den här matchen.

Det blir en underhållande tillställning, ett slagsmål till, tätt och intensivt och rasande vackert målvaktsspel, denna gång främst från Tukka Rask med sin bred basställning och snygga positionering.

Jag lämnar inte Boston Garden ensam, men vandrar ändå mol allena i publikströmningen mot spårvagnen till Lechmere. Men… något krångel har det blivit. En olycka, som gör att vagnarna står still några stationer därifrån. Väntan, utan vidare information, blir till 40 minuter innan jag lite trött, frusen och förvånad kan kliva på för transport till hotellet för den sista natten i Boston.

Måndag

Vi delar på oss för att tillfredsställa våra olika intressen dess de sista timmarna innan hemfärden, som i och för sig är hotad på grund av de kraftiga vindarna och en ny annalkande storm.

Z har tappat sina på en marknad i Berlin inköpta, gröna handskar. Jag har satt mig att hitta något liknande och tar mig mot fashionabla Newbury Street, där jag googlat mig till att det ligger en handsbutik.

Virrig av syd och norr när jag kommer upp ur T-banan tar det en stund innan jag navigerar rätt, blir, förstås, nödig och räddas av Wendy’s på Boylston i höjd med Copley Square.

IMG_4299

Ett kallt Copley Square. Foto: KAI MARTIN

Irrar så ned mot den uppgivna adressen på Newsbury men lyckas inte hitta den. Slasken tränger igenom mina kängor, som ändå var preparerade för väta och kyla, men som nu allt mer börjat ge upp för sälta och slask.

Hittar till Goorin Bros hattbutik, provar hattar, frågar om handskbutiken, som de två expediterna inte känner till. Köper en snygg blå hatt, som jag får snyggt inslagen för färden till Europa och under tiden tar en av expediterna reda på var affären med handskar kan ligga och kommer med det nedslående svaret att de slagit igen för några månader sedan, orsakat av värdens ökade hyror.

Inga handskar.

Jag promenerar ned mot centrum längs Boylstons stora aveny. In på Marchalls, ett varuhus i outletklass. Letar handskar. Hittar inga. Provar skor, provar byxor, provar skjortor. Köper ett par Levis för 200 kronor. Går ut.

IMG_4300

Plaggprovning. Foto: KAI MARTIN

Går vidare in mot centrum och i höjd med Boston Public Garden slår nödigheten till med full kraft. Snobbiga hotellet Four Seasons räddar mig, men jag tvingas gå igenom foajé och matsal späckat med påtagligt rika lunchgäster för att rädda mig från inkontinensens hotande katastrof.

Lättad ut på gatorna igen. Solen lyser bedrägligt blek, men vindarna skvallrar om den kalla verkligheten.

Förirrar mig in i China Town, köper godis till dottern, piskas av iskalla vindar, förvånas över en kostymklädd, elegant herre som utan synbar påverkan trotsar både slask och vind under en hastig promenad, kommer till Macys, letar handskar, hittar inga, köper manchesterjeans till den äldste sonen (som han sen inte vill ha) och ser att tiden är ute.

Dags för avfärd för avfärd.

Vi samlas i foajén nästan exakt på den tid vi sa. Checkar ut och hämtar bilen, åker till flygplatsen med goda förhoppningar om att de internationella flighterna ska ges ok till att flyga.

Lämnar bilen, tar shutteln till incheckning för hemresan, kliver lätt igenom säkerhetskontrollen och har några timmar på flygplatsen att slå ihjäl. Inleder med sen lunch och öl, tar en öl till och fönstershoppar sedan tiden fram mot avresan.

IMG_4307

Bye, Boston, bye. Foto: KAI MARTIN

Tack och adjö, Boston. Piloten tar oss genom kraftiga kastbyar som rister i planet. Vi är på väg. Med alla förhinder bakom oss.

För den dagen som idag är och för andra dagar

Det är ju så, att jag har hängt en försvarlig tid i omklädningsrum. Från skolans gymnastik till andra organiserade idrottsformer, som när mitt stora intresse ishockey blev mer permanentat och gick från spel på frusna tjärnar till att spela i klubbar på rinkar i och kring Göteborgs kommun.

Inledningsvis var det ju för passionen till idrotten parat med drömmarna om att bli något.

Jag tror ingen annan tänkte annorlunda, men vi hyste ju var och en våra idéer om varför vi var där.

Med hormonerna ändrades tonen. Och med spel under min sena tonårsperiod, alltså parallellt med min gymnasietid, hamnade jag i en förening som dels grundlade mitt spel och kunnande, men också dels en förskräckelse för hur tonen kunde vara i ett omklädningsrum.

Ja, jag har både trivts och inte trivts. Tjôtet, gnabbandet, den raljanta tonen på rätt sidan gränsen är underhållning, både stärkande, danande och ett sätt att koppla av när nerverna är ansatta. Men det fanns ju också ett sätt att uttrycka sig som jag aldrig trivdes med.

Nej, jag stod inte upp. Jag vädrade inte min tveksamhet. Det låter sig inte enkelt göras. Den flåsiga grabbigheten regerade med sexism som en tvångströja, för jag tror ärligt talat att få egentligen var så bekväma med det tilltalet.

Ja, jag gjorde definitivt mina försök att tillhöra. Men de var bleka, för det var inte mitt sätt.

När träningarna inför helgen kom var det alltid med fokus på utgång och brudar. När träning eller match efter helg kom var det alltid med fokus på de gångna utgångarna och brudar.

Jag hörde inte till, men var ändå med i ett lag.

Spelregler, men olika regler beroende på vem som var starkast inom laget.

När jag blev punkare hade jag en mockajacka fylld med klisteretiketter och en badge med en bild på mig själv. Den fick jag inte behålla länge. En blek mobbning, men ändå ett sätt att gå över gränsen.

Nå… klubben lade ner. Jag gick vidare. Hamnade i andra sammanhang, i nya föreningar, men ekon från de tidigare klubbarna gjorde sig hörda. Samma strukturer, samma hierarki, liknande tjôt, det vill säga den positiva delen, men också den negativa, som klistrar sig fast.

Men… med tiden förändrades det och blekade ur. Kanske beroende på att den förening jag kom att tillhöra var studentbaserad och fokus eventuellt låg mer på studier och vidare perspektiv än sexism och negativa hierarkier.

Så slutade jag spela. En period som ägnades åt familj, barn och karriär.

Men då suget kom tillbaka blev det så starkt att jag så småningom sökte upp en klubb att spela i.

Det var tillbaka till 70-talet. Inte spelmässigt, men i stämning, i sätt att uttrycka sig, i handlingar och skrönor baserade på berättelser från skabrösa resor.

Jag var med ett lag, men ändå utanför.

Med tiden klingade det av. Spelar slutade, nya kom till och kärntruppen, där jag ingick, vårdade helt enkelt helt andra värderingar.

Jag är glad för det. Jag spelar sista säsongen i klubben jag tillhört sedan 1999, det innebär 17 säsonger om jag räknat rätt. Under merparten av tiden i föreningen har mycket gjorts för att vårda samtalen i omklädningsrummen. Vi har inte tappat tjôtet, inte förlorat gnabbandet och småretandet, men är, vill jag påstå, lyhörda för känslostämningar och har, nästan, lyckats bojkotta sexism.

Ärligt talat tror jag ingen tänker på det.

Men det här är ett skört bygge, som allt som bygger på respekt människor emellan är. Något kan förändra allt, nya som kommer till med andra erfarenheter och behov att stiga i graderna i grabbgänget på bekostnad av andra. Men jag hoppas och tror att vi ska klara det, att detta fundament av gott omdöme ligger gjutet för relationer och generationer att byggda vidare på; respekt för varandra, respekt för andra, för lika värde, oavsett ursprung, bakgrund, kön eller ålder.

Ring ut! Ring in! Andas ut! Andas in!

Jag sitter här i kostym. Den Paul Smith, dubbelknäppta, som jag köpte i Ålborg i november på en secondhand till det facila priset av 125 danska kronor. Skjortan är en blåblommig, brokig historia från Sand, som införskaffades en bit in på det nya millenniet, kan ha varit under den Zebaera jag fortfarande med glädje lyder under. Slipsen, en smal, röd med små vita prickar är av Atlas design. Med andra ord en stilig herre som under 2016 kom att fylla 60 år.

I mina öron ljuder en Spotifylista med det bästa från året, sammanställt av vänner – kända som okända – i en musikgrupp som bjuder högt och lågt och så har gjort, till förnöjelse under 2016… ja, sedan december 2014, faktiskt, då jag blev medlem i denna Facebookgrupp.

Listan konkurrerar ljudmässigt med den tinnitus, som i höst firade 24 år och som verkar med stigande grad, nu med ett muller och tjut som förmodligen ringer ut det gamla året och kommer ringa in det nya.

Det är så det är.

Jag lever ett gott liv. Alla gör inte det. Inte i Göteborg, i Sverige, Europa eller världen.

Mina ögon och öron är inte slutna; jag vaknar medveten om detta varje dag och försöker med den litenhet i det stora, mänskliga havet jag nu är, att påverka. Det är inte lätt.

Mitt år har präglats av förväntningar, förhoppningar och en aldrig sinande ström av jobbansökningar, som alltför få gånger kommit till en intervjusituation.

I slutet av september var jag ett nålsöga ifrån att stoltsera med en tjänst som kommunikatör på Halmstads konstmuseum, men blev utträngd i det allra sista sista.

Nej, det har inte sänkt mig. Jag vet min kvalitet, men kanske är jag inte fullständigt duglig på att kommunicera den.

Jag har planer, idéer som kanske kommer skrida till verket under årets första månader, men jag håller på dem ett tag till.

Så 2016…? Det år som knappt hann börja förrän temat för året slog till med nyheten om David Bowies död, som följdes av ett koppel av artister, inspiratörer, nära och långt borta parat med vänner vars tid ringde ut.

Döden är också livet, hur svårt det än kan kännas. Men smärtan är också en känsla att bejaka, som saknaden av dem man älskar; det går inte en dag utan att jag tänker på mina föräldrar, som ju lämnade för flera år sedan.

Men i övrigt då? Jo, det har varit ett händelserikt år, fyllt av nöjen, resor, uppfyllda önskningar, resor, intryck, musik, skådespel och bröd…

Jag försöker ta det månad för månad, i alla sin korthet, ett slags resumé.

Januari:

Det var kallt. Fina, snöfria dygn som gav den mest fantastiska is på Näcken, tjärnen upp i Änggårdsbergen. Det blev en eftermiddag på den, skridskotag och frisk luft tillsammans med min underbara älskade, som behöll skorna på.

Samma frusna vatten. 46 år emellan.

Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det var där jag inledde det målvaktsspel, som jag fortfarande när med sådan förtjusning. Mer om det senare.

Mölndalsrevyn roade. En tapper skara entusiaster, som kämpar med sin underhållning. Det var mitt 16 eller kanske 17 år med revyn, som hållit på väsentligt mycket längre.

Jag hann med utbildning i Photoshop i samma veva som beskedet om David Bowies bortgång kom; utbildningen omöjliggjorde min medverkan i TV4, som ville ha med mig i direktsändning för att kommentera. C’est la vie.

Filmfestivalen är förstås given och Zeba och jag försökte se så mycket så möjligt.

Blir kallad på en intervju för en tjänst som kommunikatör på Folkteatern, som dock  går till en annan sökande.

Februari:

I slutet av januari åker vännerna Peo, Peter och jag till Köpenhamn för umgänge: middag, sport och konsert nätt ihoppackat på några dagar. Målet är Suede, som vi ser måndagen den 1 februari. De framträder i Dansk radios fantastiska konserthall och bjuder på hela sitt nya album ”Night thougts” bakom en filmduk, som kör filmen baserad på bandet musik. Ett hisnande koncept, som jag uppskattade varmt.

Jag hinner knappt komma hem förrän Göteborgs Filmfestival ringer och vill ha mig som moderator till ett samtala med just Suedemedlemmarna, sångaren, Brett Anderson och, basisten, Mat Osman efter att filmen visats på Storan den 4 februari. Det var svårt att tacka nej och det blev ett fantastiskt samtal.

Suede3

Tre äldre gentlemen, två britter och en swede. Foto: PRIVAT

Veckan efter ska Polarprisvinnarna presenteras och TV4 ringer igen. Jag kammar mig och är med i direktsändning för att på volley kommentera pristagarna Max Martin och Cecilia Bartoli, utan någon som helst förberedelse eller vetskap. Det gick också. Jag kan mitt jobb.

På Stadsteatern ser jag Henning Mankells pjäs ”Driving Miles”, hans sista iscensatt av hustrun Eva Bergman med Sven Wollter och fantastiska musiker med Bernt Andersson som kapellmästare. Teater när den är som bäst, närvarande och intagande.

I mitten av månaden far jag som en skottspole mellan nya favoriten dirigenten och operasångerskan Barbara Hannigan och Skellefteågänget som gör en musikalisk hyllning till The Bands ”Last waltz”. Det är kontraster, men jag tycker om spännvidden och berikar mina sinnen.

Jag hinner också avsluta min 17:e säsong med IK Raid och i en holmgång till match, som vi vinner med 7–5, kravlar vi oss förbi motståndarna till en andraplats. Det är roligt med hockey, framför allt om det går bra.

I februari avslutas också arbetet med [utan titel], som ska bli Kai Martin & Stick!:s första album sedan ”Uppståndelse” 1985, samlingsplattan ”Vilddjur (genom de tysta åren 1980–1985)” som kom 1995.

Det var varit tufft att sammanställa, men Jörgen Cremonese (tillika gitarrist) och producenten Charles Storm har gjort ett hästjobb för att få musiken att bli top notch.

Jag spelade hockey med Partille Oldtimers i turneringen Tre dagar i Götet, där vi som lag kanske inte gjorde så bra ifrån oss, men där jag gjorde en briljant första insats på tuffa Nybro.

Zebas och Gustavs födelsedagar firas med två dagar emellan. Vi slog ihop det till ett tillfälle och den 21 var det dags att vinka min yngste son farväl för ett äventyr som initialt skulle ta honom till Melbourne, Australien.

Jag har också hunnit med en kurs i Indesign.

Mars:

Månaden inleds med svärsfars 75-årskalas i Lungby, Danmark. En rejäl tillställning, som sig bör, den en skruttig man inte backar för att dansa till mer än småtimmarna. Imponerande.

Månaden går åt till arbetssökande (jag tror att det totalt under månaden handlar om mer än tio jobbsök utan napp) och hockeyspelande, där målet är att både hålla mig skadefri och i bästa trim.

img_1438

49 år i mål! Foto: ANDREAS THENG

Gustav lämnar ljudmeddelanden om sina förehavande, 20 minuter långa vykort refererande i ett slags direktsändning. Det är fint och illustrativt, tryggande men också ett skapande av saknad.

April:

Som jag längtat. Ja, sedan starten som målvakt på Stora dammens is 1967 i lånade bandybenskydd, med tillika lånad målvaktsklubba, en blå ABC-hjälm, lovikavante som plock och en blå galonhandske som stöt.

Kanada har alltid hägrat och enbart gjort just det. Men nu var det dags. Genom tidigare nämnda Partille Oldtimers vänlighet och försorg var jag en av två målvakter på väg till Windsor, Kanada, tvillingstad till Detroit med endast Detroit river emellan.

Det blev ett äventyr som jag beskriver här och här och här samt här) och som jag sent ska glömma. Det var helt enkelt enastående roligt och ja, jag gör gärna om det.

Jag fick spela hockey i Kanada och USA, handlade ny plock och stöt och njöt i varje minut.

kaihockey

En actionman i Kanada.

Väl hemkommen kastade jag in i utbildningen UGL, försvarets utveckling av grupp och ledare, i Rino Wennerholms regim. Nyttigt och spännande med möten av människor som jag aldrig tidigare träffat, men knöt nära band med under en vecka i Råggårdsvik i sköna Bohuslän.

Under finalmiddagen nås jag av beskedet att Prince har avlidit. När jag kommer till mitt rum har jag flera missade samtal och sms. P4 Göteborg vill ha min röst om artistens hastiga och allt för tidiga frånfälle. Dagen efter sitter jag, på väg hem till Göteborg, på en parkeringsplats  i Rollsbo, för att i direktsändning prata Prince.

Under utbildningen andra dag, till middagen, överraskas jag av en blombukett. Hustrun och jag firar nio år tillsammans, men inte denna afton; hon är på Gran Canaria för fysisk fostran och jag alltså i Bohuslän för mental träning. Men hon är kvinnan som löser allt; det är svårt att inte älska då.

Jag får se häftiga musikalen ”Jersey boys”, den svenska uppsättningen, som är styvt gjord, men saknar den svärta som jag upplevde att den brittiska hade.

När Zeba kommer hem är jag den förste att vänta på flygplatsen, då har vi inte setts på mer fyra veckor. Längtad.

Maj:

Det är den skälvande månaden då två stora releaser ska göras; videon till ”Strändernas svall” regisserad av Johan Carlén och albumet [utan titel] – en platta som Kai Martin & Stick! har arbetat med sedan starten av låtskrivandet 2014 – ja, visst material är äldre än så – och började spelas in i augusti 2015.

Nu var det alltså dags.

Vi hade inga pengar att anlita promotion utan fick dra i våra egna trådar och tåtar. Inte helt framgångsrikt, men den 13 maj är saxofonist Gomer Explensch, basist Alex Gabay och jag i P4 hos Stefan Livh. Samma dag finns en artikel i GT om bandet och där, på gt.se, premiärvisas videon.

Det är inte utan stolthet. Johan Carléns video är gripande, låten magnifik och vi är ett storartat band även på den här sidan millenniegränsen, drygt 30 år efter vår storhetstid.

Ja, jag tycker att vi förtjänar större uppmärksamhet och ja, en hoper med recensenter har begåvats med albumet (DN, Sonic, Expressen, Aftonbladet) men inte begåvats med förståndet eller den goda smaken att uppskatta det givna. Åter… c’est la vi. Kanske ger oss tiden den rätt som vi själva inser att vi har.

Den 28 maj gör vi en spännande releasespelning med det färska albumet i ryggen.

kai-martin-stick-014-webb-foto-bo-brodin

Ett enastående band! Foto: BO BRODIN

Hela albumet från start till mål på Musikens hus, en kort paus och in igen för klassiskes och publikfavoriter. Det blir sent, men musikaliskt är det starkt. Vi kan det här.

Skivor och t-tröjor säljs tacksamt med hjälp av organisatorisk förmåga av Z och hennes syster T.

Några dagar tidigare har vi mött Gustav som kommit hem från sin långa resa som tagit honom runt i Australien, Nya Zeeland och på seglats till Fiji.

Månaden avslutas med amerikansk fotboll. Sabina har match med sitt Marvels. Också ett sätt att landa för en rockstjärna som behöver närkontakt med jorden.

Juni:

Månaden hinner knappt starta förrän beskedet om Freddie Wadlings död kommer.

Jag skriver om honom här och når många med texten.

På kvällen står Bob Hund på scen på Liseberg. Stor underhållning, som inleds med Lisebergs promenadorkester som i väl valda delar av parken spelar jyckens musik. Sorg följs av glädje.

Dagen efter är det Håkan på Ullevi, den första av två utsålda inför 70000 – en otrolig siffra, men honom väl unt. Få om ens någon i Sverige kan skapa sådan stämning och han fixar det igen, trots att rösten har fått stryk under repetitionerna; inget som inte lite allsång räddar.

HH162

Underhållnings i göteborgsk världsklass. Foto: KAI MARTIN

Vi har innan allt detta hunnit med att fira Sabinas student, denna fantastiska unga dam som går ut med praktbetyg och siktar mot juridikstudier.

Nationaldagen följer i strålande solsken. En dag som är extra speciell eftersom Z och hennes barn nu kan stoltsera sig som inte bara danska utan också svenska medborgare.

Tobias hinner också ta sin examen och går ut nian med kanonbetyg.

Jag ser ”Diggiloo”-premiären med Thomas di Levas hyllning till David Bowie, som mest minnesvärt.

Takspelningen à la Beatles 1969 fast på den klassiska korvkiosken vid Mariaplan är en annan spektakulär händelse. Bara i Majorna, Göteborg och tillsammans med en halvspecial.

Midsommar avlöper i stillhet i hemmet följt av en alltför kort Danmarkstur.

Jag gör innan midsommar en intervju för ett kommunikatörsjobb på arbetsförmedlingen i Göteborg, en tjänst jag inte får.

Juli:

Med kort varsel får vi en spelning till en punkfestival i Kungsträdgården, en afton som vi kommer att toppa som sista band ut.

Men månaden inleds med spelning av Brända Barn på Lisebergs Taubescen, ett kärt återseende av ett band som åtminstone på scen brinner fortfarande.

Z och jag åker till Vallarna, Falkenberg, för premiären av den nya farsen, stabil underhållning av ett väl intrimmat gäng.

Jag hinner med premiären på Carl-Einar Häckners sista varieté på Liseberg, sorgligt med släckandet av en tradition och bitterljuv underhållning därför.

Så färd mot Stockholm genom en gråtrist Sverige som ju närmare vi kommer förvandlas till regnväder med spridda skurar.

Vi avslutar, som sagt, och gör det starkt. Åter igen, vi kan det här. Vi är en kraft och vi är originella.

Kung1

Fullt ös! Foto: IA HAMMAR

Väl hemkommen efter succén vilar jag inte på några lagrar. Z och jag styr kosan mot Norges huvudstad och vännerna Putte och Gunilla för samkväm med dem och syrrans yngsta dotter, som precis flyttat dit med sin käraste.

Efteråt styr vi nordost, mot Dalarna och Skattungbyn. Far genom ett vackert Norge mot ett fagert Sverige med Skattungbyn som kronan på verket.

Några dagar senare åker vi söderut, landar i Slussen på Orust för en konsert med Pernilla Andersson i den allra bästa av omgivningar.

Vi ser Gothia cup, vi ser Bruce Springsteen spela hela ”The river”, vi tar farväl av sönernas morfar som tackat för sig och vi firar vår traditionella Jul i juli med barnen samlade.

Livet är gott.

Och det blir Stefan Sundström uppe vid Slussens pensionat och litervis med äppelmos från den rikliga skörd som transparent blancheträden gett.

En märklig händelsekedja den siste juli ger ett möte med Häckens tränare Peter Gerhardsson, biljetter till matchen Häcken–Helsingborg, möte med hockeylegendaren Micke Nylander och en inbjudan att träna med honom och hans söner Alexander och William, som jag tyvärr måste avstå.

Augusti:

Två månader efter Freddie Wadlings död begravs han storstilat och välregisserat i Vasa kyrka. Jag skriver om det här och är starkt berörd.

Livet går, som oftast, vidare.

Augusti är lika med Way Out West och vi har sent och dyrt köpt biljetter. Jag är inte stormförtjust i utbudet och kroknar både på det och vädret. Men några guldkorn finns, varav Grace Jones var ett, om än i nostalgins tecken.

GJ4

Graceful. Foto: KAI MARTIN

Vi kommer en tidig morgon slutligen iväg till Pilarnes utomhusutställning på Tjörn och får oss mycket livs. Åker senare till Akvarellmuséet och ser Disneyutställningen innan vi far hem; mycket intryck på några timmar.

Förberedelser och träning inför kommande hockeysäsong görs av fler än mig. Jag har haft lyckan att vara på is tidigt. Nu tränar också Henrik Lundqvist inför World Cupäventyret. Jag tittar på några träningar utan att vara helt övertygad.

September:

Lars Hug är en dansk artist som jag tycker mycket om. Planen var att se honom vid någon festivalspelning under sommaren, men Z tyckte att konserten på Vega i Köpenhamn är ett bättre mål. Vi fixar biljetter, åker dit och detta som verkar bli hans sista konsert är okej, men inte mer. Som om det finns mycket mer att hämta från denna extraordinäre man.

Vi passar på att se Monetutställningen i Ordrupgaard utanför Köpenhamn och jag är förtjust. Självklart nyper vi några loppisar, men jag håller i min plånbok.

Bröderna Brothers, de lokala favoriterna i Göteborg, har jubileumsföreställning. De är storslagen och underhållande.

ad2

Premiärer på After Dark, Niklas Strömstedts ”Storhetsvansinne” och ”Revyn två punkt noll”, Kajskjulets show med Helena Paparizou, Claes Malmberg och Jan Malmsjö, Stadsteaterns ”Mephisto avklaras.

Jag ser Renni Mirros och Karl Dyalls starka hyllning till Sammy Davies Jr på Lorensbergsteatern och rusar iväg för att efteråt se Tre Kronor möta Finland i en träningsmatch inför World Cup. En dyr biljett, men ändå värt sina dryga 800 kronor för en fattig arbetslös.

Magnus Ugglas monolog är en annan omskakande scenupplevelse.

Så var inte fallet med King Crimsons konsert i Köpenhamn; våra intressen möttes inte som de gjorde för mer än 40 år sedan, helt enkelt.

Men jag får fira bröllopsdag tillsammans med Z i Köpenhamn, det kan inte bli bättre.

Månaden avslutas med Kents avskedsshow. Storslaget och en fantastiskt iscensatt final av bandet.

Oktober:

Jag har haft glädjen att inviga mina nya handskar och benskydd, ett slags 60-årspresent till hockeymålvakten som aldrig vill sluta spela.

Siktet denna månad är ställt mot 60-årsdagen som hålls på the very day den 15 oktober.

Lindholmen event & nöje är platsen och det blir storslaget med mer än 200 gäster.

Dagarna innan ser Z och jag The Cure i en magnifik uppvisning av gothrock i Scandinavium.

Månaden har annars inletts med hummerfiske i Göteborgs södra skärgård tack vare en vän som tar med mig en arla morgonstund ut i en strålande vacker miljö. En av höstens, ja, kanske årets höjdpunkter.

Hustrun har tingat tre helger under hösten; dagar då jag inte får boka in något.

Först ut är torsdagen och den efterföljande helgen efter min födelsedag. Jag blir toklurad. Tror jag ska resa med henne, men färden slutar med en grabbresa med sönerna till Prag och ett minne för livet.

prag8

Vackert mål med fina söner. Foto: KAI MARTIN

”Macken” har scenpremiär och underhåller. Stefan Odelberg likaså.

 

Jakten på jobb fortgår med huvudet högt.

November:

Allhelgonhelgen går i spelningarnas tecken. Först Stockholm, en klubbspelning som blir tät och effektiv, där efter Uddevallakassettens huvudattraktion och avslutningsvis första matchen med IK Raid denna min 17:e och sista säsong i laget. Ja, jag har bestämt för att sluta spela divison 4-hockey, men fortsätter med motionsspelet.

img_3344

Strandad. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Helgen efter är jag åter på färd med hustrun, som ordnat med en överraskningsresa till Danmark. Denna gång till Jylland, färd över Kattegatt, alltså, en dag i Ålborg för kvällsresa till Hirsthals där helgen tillbringas med final i Skagen på muséet där och mat i Frederikshavn innan hemfärden.

Anders Boson gör en fin releasespelning på Neferti och åldermannen Ian Hunter underhåller på Pustervik. Man är aldrig för gammal för rock’n’roll. Och ja, jag spelar en fantastisk match i slutet av november. Viss, förlust med 3–0, men det efter en kanonad på 48 skott – på två perioder!

December:

Får möjligheten och glädjen att åka till Lidköping för säsongens första bandymatch, den mellan Villa och IFK Vänersborg. Dagen efter styr Z och jag kosan mot Oslo och vännerna där för Håkan Hellström på Spectrum. En helt okej spelning, men inga magiska under.

Helgen avslutas med ny tuff match, bra spel, men dagen efter konstaterar jag en sträckt ljumske, som jag fortfarande brottas med.

Några dagar senare lurar hustrun mig igen.

Resa mot Köpenhamn, Louisiana och Rungstedt kro på vägen och god sömn i Bagsværd. Men… tidigt på morgonen får jag åter packa väskorna för avfärd mot Bergamo och senare Milano.

Hon kan, min hustru.

Finalen på resan är bäst. Bergamo at it’s finest.

bergamo

Finfina utsikter. Foto: KAI MARTIN

Väl hemma väntar Bob Hund, premiärvisning av ”101-åringen” och Bröderna Brothers ”En slow show” interfolierat av en jul hemma, som var perfekt gällande mat och umgänge.

Nu är vi framme vid de sista skälvande timmarna av året. Jag ska skifta från kostym till smoking. Z och Sabina har kikat på fyrverkeriet, där GP bränner pengar de inte borde ha.

Jag bojkottad detta för det här, en hälsning till er alla med en tillönskan om

ETT GOTT NYTT ÅR!

 

 

 

 

 

 

The swinging 60!

När nu dagen är kommen. När tiden är inne. Stunden då en gräns passeras. Är det då räkenskaperna kommer in.

Jag har funderat på det under mina sista dagar som 50-åring, någonting, och ändå inte.

Mitt liv är till bredden fullt och ändå kan jag båda njutningsfullt dricka ur denna bägare och samtidigt fylla på, för att hela tiden konstatera att glaset är oförändrat fullt.

Det är, det är jag medveten om, en välsignelse och ja, jag är en välsignad man, som kan konstaterar att, trots att jag är arbetslös eller som andra lite finare uttrycker det arbetssökande, har ett gott liv och att så har jag haft det under dessa 60 år. I stort sätt.

Ja, jag har gått igenom mina mörka perioder. Jag kan fortfarande sakna mina föräldrar enormt, de som fattats mig i mer än tre respektive snart sex år. Min mor, som då natten passerat från söndagen den 14 oktober till den pura måndagen den 15 oktober och krystade fram mig till en tidpunkt som konstaterades vara tio minuter i två.

Jag var ett normalt barn, men jag kan tänka mig att min mamma fick kämpa för att få ut det lilla liv hon burit ock känt växa under nio månader.

I vuxen ålder har jag försökt förhöra mig om förlossningen, men det har min mamma alltid viftat bort och efteråt kommit med kommentaren ”Du var ett snällt barn” och i samma ögonblick fått något milt, drömmande i blicken, ett ödmjukt och kärleksfullt uttryck.

Nu har alltså 60 år passerat sedan den där natten och varför jag, som inte är någon nattmänniska, kom vid den tidpunkten kan jag fortsätta fundera på.

Mina söner, bussiga killa och fantastiska människor, valde att komma dagtid, en stund på eftermiddagen, båda två.

Så mitt liv har fyllt och fylls fortfarande.

När jag var liten, ja, redan tidigt, drömde jag om att bli artist.

På högstadiet växte drömmarna om att bli NHL-proffs. Under lektionerna satt jag och ritade serier om mig som målvakt i en fullsatt arena. Jag insåg tidigt att mitt efternamn inte skulle få plats på ryggen, men mitt andra förnamn var ju bra. Martin, som i Seth Martin, kanadensisk landslagsmålvakt i början på 60-talet. Kai Martin! Ett bra artistnamn. Så fick det bli.

På gymnasiet började jag på grund av olycklig kärlek att skriva dikter, en klasskamrat fick läsa dem och var inte på något sätt nedvärderande gällande de illa rimmade dikterna, som jag var övertygad om höll högsta Ferlin- eller Fröding-klass och så småningom skulle rendera mig en plats i Svenska Akademien i Uppsala (!). Men då har kom med diktsamlingen Babi Jar av Jevginij Jevtusjenko föll naivitetens täcka från mina ögon och jag insåg att vägen mot mina höga mål var väsentligt längre än jag trodde.

Ändå förstod jag, bland annat eftersom min pappa förfärat konstaterat att mina idéer om att bli poet inte skulle ge mig tryggad inkomst, att journalistiken skulle rädda lönen. Siktet mot GP:s kulturavdelningen var ställt.

Jag skrev ofantligt med dikter under gymnasiet. Började också i band och skrev sångtexter och låtar. En försiktig början.

Nu har alltså drygt 40 år gått sedan gymnasietiden.

Jag kan konstatera följande:

  1. Jag blev artist. Inte en världsstjärna, men ändå. Jag har skrivit musik och texter, gett ut skivor, producerat musik och producerat åt andra. Spelat inför allt från några få till 40000, turnerat i Sverige, Norge, Finland och Danmark, varit en av många artister på Roskilde festivalen. Och, ja, fortfarande är Kai Martin & Stick!-albumet [utan titel] från i våras ett fantastiskt album väl värd uppmärksamhet, men som det inte har fått.
  2. Jag blev ishockeymålvakt. Nej, inte på någon högre nivå. Men tack vare min tränare i MPHC, där jag började 1973, fick jag chansen och den har jag fortfarande. Jag älskar att spela och har i och för sig rört mig i de lägre divisionerna, men spelat i allt från gamla division 2 (mötte bland annat Ulf Sterner!), division 3, division 4 och division 5. Håller nu till i division 4 med IK Raid, klubben jag tjänat sedan 1999 (längre än någon annan förening jag har varit med i). Jag spelar dessutom med gubbgänget Uppbackarna där jag haft förmånen att spela med etablerade spelare som Fredrik Sjöström och Fredrik Pettersson (båda i både landslaget och Frölunda), restauranghockeyn på tisdagar där Patrik Carnbäck gästar och Frölunda Oldtimers, dit jag blir kallad till någon gång per år vid målvaktsbrist.
  3. Skribent. Ja, det blev ju mitt yrke och där jag blev en trogen GT-journalist i 35 innan tidningen valde att krama skiten ur mig, så att jag gick på knäna samtidigt som proppskåpet var på väg att gå. Vi gick skilda vägar 1 maj 2014 och jag är nu hel och ren och arbetssugen, är både kompetent och empatisk; en dröm för en arbetsgivare, helt enkelt.

Ja, livet har gett mig mycket gott. Det bästa är mina barn och min hustru. En femetta som lyckliggör mitt liv.

Jag har det gott. Tro ingenting annat och att jag fyller 60 år i dag betyder ingenting annat än att glaset dricks och fylls på av allt som livet har att ge.Osloposören

När sommaren blir iskallt het

Det kom lite besked från vänner som skickade bilder om ispremiär och hockeyspel tidigt augusti.

Jag sneglade lite, försökte skaka av mig avundsjukan utan att lyckas och skrev någon kommentar i en tråd som fick en tumme upp.

Så fick jag en förfrågan och ut gled jag på isen i Frölundaborg, en och en halv månad efter att jag snörat av mig skridskor och benskydd senast.

Det gick skapligt och ja, efter mötet med Michael Nylander och erbjudandet på stående fot om att vara med och träna i Stockholm med hans söner William och Alexander, så har det gnagt om den förlorade möjligheten.

Men jag gav numret till en vän, en veteran och krigare som kanske kunde tänkas ställa upp. Hörde av mig efteråt om det var ok och fick tummen upp… Fel, jag fick ett glödgat svar av kärlek för omtanken.

IMG_1803

Sommarklädda ishockeylegendarer. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Ja, kroppe kved dagen efter och gnisslade betänkligt ytterligare en dag senare. Men den levde, den mådde gott av att få igång motoriken och suget slog an som ett beroende.

När jag en morgon konstaterar att hockeyturneringen i Kanada, som jag bevistade i början på april, äntligen fått bilderna ur ändan, sprattlade jag med benen som ett lyckligt barn.

I och för sig är det svårt att avgöra om jag gör några spektakulära räddningar, men åtminstone en bild ser ståtlig ut även om det inte går att avgöra var pucken är.

kaihockey

Kai Martin in action in Canada. 

Så ringer vännen, som lovat att höra av sig om det blev något. Men missförstånd gjorde att Nylanders nötande av juniorerna inte var förra veckan utan denna. Han har varit på is och kört skiten ut sig i två timmar, inte bara med Nylandergrabbarna utan spelare från NHL, AHL och SHL. Han var lycklig, trött på ett välmående sätt och jag gladdes med honom.

Vi lägger på. Hustrun får berättat för sig och ser lågor i mina ögon på ett sätt som inte har med henne att göra, för en gångs skull. Så säger hon ”Varför åker du inte upp?”

Jag blir ställd, väger för och emot. Ett 50-årskalas, en begravning, incheck till Way Out West…

En SMS-duell med min vän inleds där jag skriver vad hustrun sagt och han backar henne, utlovar plats i hans gästrum och min puls ökar. Får tiden – 18.30 – och, ja, det går att åka upp, men begravningen dagen efter…? Stockholm–Vänersborg, en sträcka på cirka 40 mil. Ska jag i så fall gå upp tidigt för att ösa på söderut och hinna till 10.30 eller åker jag direkt efter passet, som kommer krama skiten ur mig och, kanske komma hem vid två-tiden för att få några timmars sömn…

Frågorna hopar sig och dessutom 50-årskalaset med en högt värderad vän, som definitivt kolliderar tidsmässigt med hockeyäventyret.

Jag går och lägger mig för att sova på saken, som tvärt för att vakna efter en knapp timme och vrider mig sedan som en agnad mask resten av natten utan att kunna fatta ett beslut.

Så vankelmodig. Stöttad av min hustru. Stöttad av min kollega och vän i Stockholm. Pressad av tiden, av lusten, av klokskapen kontra den kittlande galenskapen, hoppa eller inte hoppa; livets ständiga val och jag velar. Än.

Den lilla resan i det stora

Vi packar lätt, reser kompakt. På några dagar ska vi göra mycket. En trad som jag känner; Z inte. Åtminstone inte den fortsättning jag planerat.

Vi åker tisdag, planen är kring lunch, men allt blir utdraget, något jobb som måste fixas, någon mejl som måste svaras; att vara ledig för Z är inte lätt, check out tar tid.

Väl i väg är vi kanske tre timmar efter tidsplanen, men vägen norröver är lätt att resa och målet hägrar.

Vi har fått väganvisningarna genom Oslos vägtunnlar, i huvudet vet jag på ett ungefär hur vi ska åka och när vi kommer ut Operatunnelns västra mynning och sedan gör en laglig u-sväng för att köra i motsatt riktning är vi nästan framme.

Jag svänger fel när jag viker av mot Tjuvholmens parkeringsmöjligheter, ringer vårt värdpar och blir guidad rätt. Nästa avfart, ner mot höger och tada! så dyker parkeringshuset upp för Aker brygge samtidigt som vår värdinna kommer springandes för att guida oss rätt.

Vi har frestat på deras generositet tidigare, för tre år sedan, då de bodde uppe Ekebergsletta som nyblivna Oslobor; han, som fått ett upphöjt jobb på ett svensk företags Norska kontor, har gjort en enastående karriär som jag bara älskar att höra om, punkaren från bilfabrikens slitsamma löpande band till detta, från arbetslöshet, från utmaningar och drömmar med möjligheterna som mål. Det är vackert.

Nu bor de i hippa kvarter, i ett hus från 1989, en trea som är spatiös och bara kvarter från vattnet och bara ett brännbollskast till centrala Oslo, Nationaltheatret, Karl Johans gate…

De trivs och vi förstår dem.

IMG_1460

Vakre jenter ute på Tjuvholmen. Dagen efter badar vi i Oslofjorden. Foto: KAI MARTIN

Efter att inkvarterats och packat upp, leverat presenter och omfamningar, smuttat på en välkomstdrink och insupit stillheten, lugnet och andats in Osloluften gör vi oss redo för värdparets nya kvarter. Det är mycket restauranger i området och det är vårt mål, vi äter på en av vännernas favoritställe, Lousie Restaurant & Bar på Stranden, äter och dricker gott och länge innan vi tar en promenad.

Det är mycket turister och vi är bland dem, tittar storögt och Oslo är vackert, fjälluften kommer svepande ner från höjderna och rensar staden i grytan, som annars är rätt smutsig. Det känns rent, friskt och förhoppningsfullt.

IMG_1462

Lyftkranarna i givakt i Oslo hamn. Foto: KAI MARTIN

Vi går hem, sitter på balkongen och pratar och plötsligt registrerar jag att Kai Martin & Stick!-albumet [utan titel] kommit på Spotify och iTunes, firar detta med att spela hela albumet ogenerad och stolt för värden, samtidigt som jag pratar och varje låts betydelse.

Det blir en lång kväll, men slutligen kommer tröttheten och slår till. Jag somnar först, min hustrus röst hörs tillsammans med värdinnans innan allt sluts för natten.

Värden är ledig dagen därpå, som inleds med morgondopp i Oslofjorden, och blir vår guide då hans hustru är på arbetet. Vi strosar upp mot Karl Johan, ser Robin Paulsson med barnvagn på en uteservering på Olav Vs gate, han tittar på mig, jag på honom och jag funderar på varför han såg på mig; vi tar allt i maklig takt, går in och ur butiker, hittar till den fantastiska skivhandeln Råkk & Rålls på Akersgata, som är klassisk vinylbutik i flera etage; som en tidsresa är det att kliva in där, som om cd och strömningstjänster inte trängt in.

IMG_1475

En skivaffär där tiden står still. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter ner på Nedre Slottsgate och Steen & Ström, Oslos NK eller Illum, kikar på herravdelningen där värden köpt ett par oerhört eleganta Sandskor på rea, som nu står hemma i hans hall. Jag sveper med blicken, stannar inte, men just vid Sand fastnar jag för en tredelad kostym i snyggt mönster som reas till ett oerhört förmånligt pris. Jag känner på tyget, tittar på storleken och räddas av att det enda exemplaret är ett nummer för litet.

Ut och in i fler butiker, känner på kläder, lockas inte och upp för möte med värdinnan, som jobbat klart. Sätter oss och väntar i skuggan av Nationaltheatret, ser henne med son och hund vid fontänen. Men hon viker inte blicken åt vårt håll. Jag ringer och undrar var hon är, hon tittar sig runt, men viker alltid av med blicken då hon ska nagla oss med blicken. Vi skrattar och slutligen fastnar hon i vår riktning, vinkar och skrattar.

Hon går hem med hunden, vi – Z, jag, värden och hans son – åker mot Helsefyr med t-banan. Värden ska hämta ut sina nya företagsbil och trots att det inte är hans förstaval så finns det en förväntan som sprider sig till oss alla.

När vi kliver av och ska gå ut har himlens portar öppnats. Skyfallet är kompakt, ivrigt och girigt. Vi väntar, väntar igen och undrar varför inte den lilla kiosken säljer paraplyer; de hade gått åt som smör i solsken.

Regnet hämtar sig en smula, men är fortfarande ihärdigt då vi skyndar uppför de femhundrameterna på Østensjøveijen till bilaffären. När jag kikar upp ser jag höjderna där värdparets förra bostad låg och påpekar detta för Z.

Hon och jag inser, då vi väl sitter i den spritt språngande nya kärran, att vi aldrig suttit i en helt ny bil tidigare; enkla människor, låga krav… eller något.

Vi blir körda tillbaka, genom tunnlarna, till Aker Brygge samtidigt som sonen programmerar bildatorn i all hast. När vi kommer upp i lägenheten är lunchen serverad och ute regnar det.

Vi tar en siesta, jag läser Roslund & Hellströms nya, ”Tre minuter”, som jag kommer återkomma till.

Vi planerar ett besök på Munchmuseet vid Tøyen och har konstaterat i vår guidebok att det är sommaröppet till 18.00. Synd att inte administrationen på museet konstaterat samma sak, för när vi kommer har det precis stängt.

Vi utnyttjar tiden och åker tillbaka en station för att gå i tygbutiker på Grønland som Norgepakistanier har, något vi konstaterade för tre år sedan; Z hittar spännande material för kommande kreationer, kommer ur tre butiker med lika många påsar.

Vi promenerar upp mot Storgatan till något av Oslo mest slitna kvarter med många missbrukare och hemlösa, tar tricken upp mot Grünerløkka på gator så smala att husen lutar över färden upp, strävsamt upp för ytterligare ännu en av Oslos höjder.. Thorvald Meyers gate, Schleppegrells gate, Toftes gate och slutdestination Torshov.

Vi ska hälsa på min systerdotter som flyttat dit med sin sambo för jobb, för äventyr, för kärleks skull. Vi har tid, hoppar av tricken vid Birkelunden, promenerar ned mot en secondhand vi sett på vägen, kikar där, går ut tomhänta och tar vagnen uppför igen.

Platsen de unga tu har valt är Grisen, en restaurang på Torvhovsgata, som i sin tur ligger i närheten där paret bor.

Det är ett trevligt ställe med mängder med grismotiv och hipsteröl, dyrt och dyrare.

Vi är lite tidiga och sitter till bord då de kommer och en trevlig stund tar sin sin början.

Jag beställer torsk som smakar ljuvligt; ingen av de andra väljer liknande. Till det…? Frydenlunds, förstås, Osloölet som svalkar och släcker törst.

E28FD97A-3F30-4324-81C4-18A85F2F0E86

Fyra rätter för fyra olika viljor. Hamburgare, makrill, gris och torsk. Foto: KAI MARTIN

Mätta och nöjde går vi till parets lägenhet, som de hyrt i andra hand. Det är ett stilla område, men trivsamt och gemytligt. Vi får kaffe, gör kort inspektion, pratar och trivs ännu mer. Lägenheten bär spår av mina föräldrars hem och jag tycker om det; det bär deras liv vidare för nya intryck och miljöer. Pappas självporträtt hänger på en vägg. Fint. De är saknade, föräldrarna…

IMG_1503

Pappas porträtt av sig själv i 30-årsåldern. 

Kvällen sluter sig och vi tackar för oss, tar tricken nedför och in mot byn. Kliver av vid Nationaltheatret och en promenad ned mot kvarteren där vår sängplats är belägen.

Avskedsdagen drar vi ut på. Nu ska Munchmuseet intas, vi tar oss dit, går in och kommer ut; en gemensam utställning med Munchinspirerade amerikanske konstnären Jasper Johns faller inte väl ut. Men Munch är jag imponerad av. Kanske därför som jag låtit mig inspireras av hans tavla ”Skriet” till låten med samma namn på nya albumet.

Vi sluter samman med värdinnan, frekventerar några butiker nere på Aker brygge (nej, jag inte slå Sandkostymen ur hågen, men få tji), går ner på Tjuvholmen, äter pizza, ljuvlig och spröd, går tillbaka för bad i den takpool som värdarnas lägenhet har tillgång till.

Jag blir ensam i badet, som inte är i närheten av Oslofjorden men skönt ändå. Men Z:s foto kan ju få tjäna som illustration till hur mäktigt det är…

Osloposören

En sann Osloposör. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Så är det dags för avsked. Väskorna är packade och vi tar E6 norrut mot Trondheim; nej, inte så långt. Vi förirrar oss i Jersheim innan vi hittar rätt väg mot Kongsvinger och vidare mot den svenska gränsen, hinner passera Glomma tre gånger, far på kringelikrokvägar, passerar några lömska fartkameror som jag ser sent och kommer så småningom fram vid Torsby. Vi åker vidare norrut, åker över Klarälven vid Stöllet, stannar där för mat och fika vid älvens strand där flottar sakta glider nedströms. Så vidare, uppför och över platån mot Malung, vidare mot Mora, mot Orsa och sedan Skattungbyn, svindlande landskap passerar revy. Vi stannar hos vår vän, sover över, njuter av umgänge, samtal, utsikter, guidning, Orsabesök och ostinköp.

ED42064A-6B64-463A-B0F6-DB8033F1B990

Sköna Dalarna. Foto: KAI MARTIN

IMG_1544

Hansjö mejeri med ostar som tål att smakas på. Foto: KAI MARTIN

Vi kommer tillbaka till Skattungbyn lagom till det anrika fiket, som hänger på kanten över dalen med vidunderlig vy, sista skälvande öppningstid. Ja, det är ju tack vare vår vän som det går vägen, för skylten är nedtagen för dagen. Det blir klassisk fika, kaffe och kaka och utsikt, utsikten, den eviga…

Lite fel tajming, kanske. Men väl hemma blir det matlagning, som tack och lov tar sin tid. Pasta med köttfärssås, vin inhandlat i Orsa, ostarna från Hansjö mejeri, som smakar ljuvligt.

IMG_1565

Svensk husmanskost i hjärtat av Sverige. Foto: KAI MARTIN

Nattens ljus är förföriskt skön, som om dagen inte riktigt vill gå och lägga sig. Det gör vi, en lång resa väntar söder ut.

Tidig uppstigning. Frukost och morgontoalett. Vi hämtar ved som jag köpt och fyller två rejäla säckar, hälsar på min väns mamma och säger hej i all hast den denna fina kvinna och tar farväl. Tankning i Mora och sedan ner mot Malung, förbi Torsby.

Z skriar för fika på det ena sköna stället efter det andra, men jag vill inte svänga vänster över en stissig E45. När jag stannar på Diner45, ett hak med 50-talsambitioner the american way, blir skriet lite annat; det blir ingen mat, men en kopp kaffe i farten och vidare.

Förbi Sunne, Grums och mot Säffle. I Värmlandsbro stannar vi vid ett hamburgerhak som serverar de godaste kolgrillade burgarna, bara att rekommendera.

2D5609E6-E97C-4405-82FD-BE907545155E

En av landets godaste… lätt! Foto: KAI MARTIN

Vägarna ackompanjeras av den musik i kärlekens tecken som vi fick av en god vän i samband med att vi gifte oss; det blir både igenkännande, allsång och gissningstävling.

IMG_1580

En fin plats. Foto: KAI MARTIN

Så når vi näst sista etappen på resan: Slussens pensionat på Orust. Jag har bokat rum, trerätters och musik, som Pernilla Andersson står för denna afton.

Det blir ett fint rum, ett skönt bad och en god afton. Mer om detta senare…

IMG_1606

En fin stund med Pernilla Andersson. Foto: KAI MARTIN