Blåst och flyt i Falkenberg

När vi kom till sköna Strandbaden, hotellkomplexet nere vid Skrea strand, så strulade i och för sig incheckningen för en millisekund. Men inget som bekymrade mig. Jag visste att bokning var ordnad, att allt var som det skulle vara och att ett rum med utsikt över Västerhavet väntade.

Vi har bott så förut, Z och jag, och haft magiska stunder på ett ställe som kanske inte alltid bjudit på det bästa av väder, men som istället erbjuder komfort av klass.

Infarten blev via gamla E6:an och in på den förmodligen ännu äldre riksvägen, den vackert kullerstenssatta Halmstadvägen. I hörnet på den och Strandvägen ligger en av landets mest förnämligas pizzerior, Lilla Napoli, belägen i en, tror jag, gammal nedlagd bensinmack, som sedan blivit en kiosk som knappt bar sig men där vi för något år sedan bidrog till omsättningen genom att köpa en glass var.

Här finns alltså nu en pizzeria startad av två entusiaster, två kampsportare med mer än kärlek för att fightas utan också med en vilja att skapa traditionell pizza som den en gång gjordes i Neapel. I den gamla bensinmackens kur står nu en väldig vedeldsugn och där skapas via omsorg och kärlek parat med nyfikenhet och lekfullhet de mest fantastiska pizzorna inte bara i Falkenberg city utan landet.

Men om detta hade vi bara läst och när Z klev in med förhoppningar klev hon ut med besvikelse. Det fanns inte deg tillräckligt för att vi skulle kunna äta där vid den tid som vi önskade och den tid som möjligen fanns var ett klockslag som vi inte kunde matcha. Vi hade ju en premiär att tänka på.

Så, ja, något slokörade checkade vi alltså in på Strandbaden, men lät oss snart förföras av utsikten, den ihållande, kraftiga vinden, längtan efter bad och lusten att låta oss roas av premiären på Vallarnas friluftsteater farsen ”Soldat Fabian Bom”.

Vi tog en stund i sängen och växlade mellan att titta i taket, på väggarna och resa oss upp, öppna balkongdörren och titta på utsikten som pendlade mellan horisonten och desperat solbadande ungdomar och delvis nakenhet nedanför.


Rum med resurser. Foto: KAI MARTIN

Så ombyte, jag på med min rosa H&M-kostym köpt lika second hand som den rosa Paul Smithskjortan; jag valde bort den vackra och fantasifullt, blommönstrade Kenzoslipsen inhandlad på Stadsmission, använde skohornet i trä som fanns i skåpet med den frestande minibaren med möjlighet till en helkväll med öl, rött och vitt vin, champagne, choklad och chips. Tog på mig mina blå skor som Z fyndade på en loppis under en av sina Spanienresor. Jag var redo. Z stylade sig med sin Ilse Jacobsenklänning, orange och livfullt mönstrad till det en lite orange jacka som Z sytt själv.

Vi gick Havsbadsallén upp, korsade Peter Åbergs väg, fortsatte Strandvägen, passerade vackra trädgårdar och rosenprakt på vägen och nådde så åter Lilla Napoli.

Vi gick in… förlåt. Z gick in och kallade snart in mig. Det fanns plats. Vi skulle få mat i god tid till föreställningen på Vallarna, blott några hundra meter därifrån.

Det är full rusning. Utanför den lilla kiosken där all verksamhet gällande pizzabakandet sker finns två parallella partytält, som håller blåst, regn och sol stången. På baksidan är en finare variant av bajjamaja ställd. Partytältet står på asfalt, bord och bänkar är rustika, på tältdukarna hänger stora plåtburkar som en gång hyst tomatpuré, men som nu är blomkrukor.

Bredvid trappan som leder från kiosken/köket/entrén ned till matsalarna finns en bar. Är den tom på personal är det bara att ringa i klockan. Vin 65 kronor glaset, oavsett rött eller vitt. Öl, oavsett sort, 50 kronor, dricka 15 kronor. Pizzorna, oberoende vilken du beställer, 85 kronor.


Rutin miljö, himmelsk mat. Foto: KAI MARTIN

Betalning sker vid en iPad, du sköter betalningen på egen hand; ett enkelt system, tillit och trovärdighet.

Vi sätter oss och väntar. Bestick och glas har vi tagit. Jag går till baren och beställer två glas vin och fångar en flaska kallt vatten från kylen. Z och jag tjusas av det rustika, av glädjen att vi trots allt fick plats; det är mycket folk där, plötsligt dyker radioprofilen Morgan Larsson med sällskap upp. Vi hälsar. Människor kommer, människor går. Det är ett ständigt flöde.

Kvinnan som tog emot oss säger att maten ska komma kvart över fem. Kanske tidigare. Vi väntar med ett tålamod som går över till otålighet. 20 minuter över frågar jag var våra pizzor är och får till svar, med ett leende, att de är på väg. De kommer, de är vackra, degen lätt och luftig, fint gräddad, Z har med tomatsås och ansjovis tillsammans med kapris, jag med mozzarella och baconbitar (som borde ha varit hela baconremsor för fullgott mums). Olivolja är ringlad över. Det smakar himmelskt med vatten och vin till.


Som vore den från Neapel. Foto: KAI MARTIN

Så är vi färdiga, ser i ögonvrån hur andra äter dessertpizzan – pizza med glasskulor och chokladsås, får jag mig rapporterat (jag kan inte vända mig om så gymnastiskt).

Vi går i den starka blåsten mot föreställningen, får en god portion underhållning till den förföriska pizzan och upplevelsen. Vinden sliter och drar i den värme som funnits under dagen och kvällen kyler ner oss, där vi sitter för klent, men fint, klädda.

Så promenad hem. Kvällen sänker sig med mörkret och vinden är ihållande. Vi tar in på vårt rum, men efter att ha värmt oss bestämmer vi oss för en tur till restaurangen, får ett bord för två, delar på en förrätt och en varmrätt i passande portioner, eftersom vi inte vill äta oss fullständigt stinna. Vatten och vin till det, samt avrundning med kaffe.

Vi tittar på en teveserie innan natten famnar oss och vi varandra.

Kaffet ger mig en orolig sömn plus att vi låtit bli att dra för. Med gryningen kommer ljuset över stormigt Västerhav in i hotellrummet, jag hör hur vågorna slår ivrigt mot land i en rytm som är sövande, som ljudet från en järnvägsräls. Somnar om. Vaknar. Somnar om. Vaknar. Somnar om. Vaknar. Klockan är dags. Dagen är här. Väcker Z och vi går för att äta frukost.

Träffar två vänner med sällskap, men äter frukosten i enskildhet med utsikt över havet tillsammans med Z, bredvid varandra, för att dela perspektiv, för att dela liv.

Vi packar ur efter morgonens måltid och slutliga toalett. Checkar ut, packar in i bilen, går ut på piren där vinden sveper hårt om oss. Badlusten slocknar. Vi kör ut ur Falkenberg, tar en kik på stadens fina, nya fotbollsarena efter att ha passerat den gamla, tar en sväng om Röda korsbutiken utan att vi hittar något, tankar, åker mot Varberg längs den gamla E6:an. I höjd med Björkäng tar jag ner mot stranden för att visa Z var videon till ”Strändernas svall” spelades in.

 

Vinden är starkare, havet mer dramatiskt än då i oktober 2015. Men det är trots allt skillnad på sommar och höst, vad än belackarna säger.


Stranden, knappt två år senare. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Så mot Varberg via Västkustvägen mot den staden Röda korsbutik där jag hittar en Etonskjorta för 30 kronor. Gamla E6:an tar oss vidare norrut mot Kungsbacka där secondhandbutikerna är stängda och Hede outlet inte lockar trots ett besök. Vi far hem, äter mat, tittar på teve, missar himlens under som grannen förtjänstfullt och magiskt fotograferar.

Det är så ibland, vinna något, missa något, men på det hela ändå ha det väldigt bra under loppet av något dygn eller mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s