När sommaren blir iskallt het

Det kom lite besked från vänner som skickade bilder om ispremiär och hockeyspel tidigt augusti.

Jag sneglade lite, försökte skaka av mig avundsjukan utan att lyckas och skrev någon kommentar i en tråd som fick en tumme upp.

Så fick jag en förfrågan och ut gled jag på isen i Frölundaborg, en och en halv månad efter att jag snörat av mig skridskor och benskydd senast.

Det gick skapligt och ja, efter mötet med Michael Nylander och erbjudandet på stående fot om att vara med och träna i Stockholm med hans söner William och Alexander, så har det gnagt om den förlorade möjligheten.

Men jag gav numret till en vän, en veteran och krigare som kanske kunde tänkas ställa upp. Hörde av mig efteråt om det var ok och fick tummen upp… Fel, jag fick ett glödgat svar av kärlek för omtanken.

IMG_1803

Sommarklädda ishockeylegendarer. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Ja, kroppe kved dagen efter och gnisslade betänkligt ytterligare en dag senare. Men den levde, den mådde gott av att få igång motoriken och suget slog an som ett beroende.

När jag en morgon konstaterar att hockeyturneringen i Kanada, som jag bevistade i början på april, äntligen fått bilderna ur ändan, sprattlade jag med benen som ett lyckligt barn.

I och för sig är det svårt att avgöra om jag gör några spektakulära räddningar, men åtminstone en bild ser ståtlig ut även om det inte går att avgöra var pucken är.

kaihockey

Kai Martin in action in Canada. 

Så ringer vännen, som lovat att höra av sig om det blev något. Men missförstånd gjorde att Nylanders nötande av juniorerna inte var förra veckan utan denna. Han har varit på is och kört skiten ut sig i två timmar, inte bara med Nylandergrabbarna utan spelare från NHL, AHL och SHL. Han var lycklig, trött på ett välmående sätt och jag gladdes med honom.

Vi lägger på. Hustrun får berättat för sig och ser lågor i mina ögon på ett sätt som inte har med henne att göra, för en gångs skull. Så säger hon ”Varför åker du inte upp?”

Jag blir ställd, väger för och emot. Ett 50-årskalas, en begravning, incheck till Way Out West…

En SMS-duell med min vän inleds där jag skriver vad hustrun sagt och han backar henne, utlovar plats i hans gästrum och min puls ökar. Får tiden – 18.30 – och, ja, det går att åka upp, men begravningen dagen efter…? Stockholm–Vänersborg, en sträcka på cirka 40 mil. Ska jag i så fall gå upp tidigt för att ösa på söderut och hinna till 10.30 eller åker jag direkt efter passet, som kommer krama skiten ur mig och, kanske komma hem vid två-tiden för att få några timmars sömn…

Frågorna hopar sig och dessutom 50-årskalaset med en högt värderad vän, som definitivt kolliderar tidsmässigt med hockeyäventyret.

Jag går och lägger mig för att sova på saken, som tvärt för att vakna efter en knapp timme och vrider mig sedan som en agnad mask resten av natten utan att kunna fatta ett beslut.

Så vankelmodig. Stöttad av min hustru. Stöttad av min kollega och vän i Stockholm. Pressad av tiden, av lusten, av klokskapen kontra den kittlande galenskapen, hoppa eller inte hoppa; livets ständiga val och jag velar. Än.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s