1955 inleddes GP-pucken. Det var då självklart att kvartersgäng samlades för att göra upp på isen, inte sällan med bristfälliga skygg och emellanåt ihoplånade saker.

Bara månader innan hade Ullevis konstfrusna isbana invigts (december 1954). En del av GP-pucken spelades där, men också på spolade banor runt om i stan.

Tidig upplaga av IK Raid.

Två år senare var det dags för ett gäng Hisingspojkar att ta upp kampen. De kallade sig IK Raid (uttalas på göteborgska rajd) och hur det gick står skrivet i någon rapport från dåtidens GP, som dessvärre denne utsände inte tagit del av. Dock kan det konstateras att Rambergsvallen fick sin rink 1957 med en match mellan en Hisingsallians och Gais (ja, det laget var ute på hal is redan då).

Uppgifterna är hämtade från ”Göteborgs Ishockeyförbund 1937–2012 – kronologiska återblickar under 75 år”. Däremot har jag hittat rapporter tillblivelsen av IK Raid när nytillkomna föreningar som BK Atos, Elof Hansson IF, Furås Boif, Red Tigers och IF Torbjörn radas upp av bland de knappt 20 lag som hamnade under Göteborgs Ishockeyförening.

Så kan man också vinna matcher. Klipp från GP från GP-pucken, okänt år.

Inte heller året efter finns IK Raid med, men det betyder ju inte att klubben fanns. För smågrabbarna var det med största sannolikhet GP-pucken som var det primära målet med föreningen.

Men till säsongen 1960/61 hade killarna uppenbarligen vuxit till sig och finns med när Göteborgs hockeyförbund räknar upp nytillkomna föreningar: Brattåskärrs IK, Hovås IFHockeyklubben Kometerna, Kärringbergets IF, Mölndals fotbollsförening (!), Partille IF, IK Raid, IK Raid, IK Ribbing, IK Röda Tigrarna (forna Red Tigers), Skytteskogens AIK samt Trossens BK.

IK Raid kunde alltså inleda sin karriär i Göteborgs seriesystem med Rambergsrinken som hemmais, den is laget fortfarande huserar på för matcher och träningar.

IK Raid modell anno dazumal som seriesegrare.

Det har blivit ett gäng säsonger sedan dess. Spelar har kommit. Spelare har gått.

1977 inledde Anders Andersson sin karriär i klubben, en förening som han fortfarande inte lämnat, men där deltagandet på is avslutades 2001. Han var då klubben alltiallo, ordförande, kassör, en enande kraft och har, som hedersmedlem, varit en självklar del som ordföranden på årsmöten ett tiotal år tillbaka.

1999 kom jag till den förening som jag nu lämnar – åtminstone på is, eller åtminstone för ordinarie spel. 18 säsonger får räcka.

Tabeller från 1974, -75 och -77.

IK Raid har mig veterligt alltid spelat i de lägre, om inte de lägsta, serierna. Men har emellanåt kammat hem en och annan trofé. Jag vet att säsongen 1999/2000 var vi inte bara i kval för avancemang till division 3 utan också i final i Rambergscupen. Den sistnämnda hade jag väl inte så stor kläm på beträffande prestigevärdet (IK Raid hade vunnit något år tidigare) då jag trumfar in, helt på eget bevåg, att byta av målvakten Martin (minns inte efternamnet) till andra perioden. Det blev förlust.

Omedvetet blev det dock revansch 2003, då vi överraskade med att inte bara ta oss till final utan också slå Hovås.

Det var speciellt. Hovås hade blivit ombedda att ställa upp av arrangörerna, då ett lag hastigt hoppat av.

De defilerade genom cupen med seger på seger och gjorde också 1–0. IK Raid kvitterade, men när Hovås gjorde 2–1 var de återigen ett lag övertygade både om sin egen förträfflighet och att laget skulle vinna. Men IK Raid inte bara kvitterade utan gjorde också 3–2 och senare 4–2. Hovås lyckades i och för sig reducera, men bättre än så blev det inte.

Jag stod i mål, var ensam keeper under turneringen, och räddade allt och lite till med tur och skicklighet. När domaren blåste av matchen var jag helt tom, lagkamraterna stormade in som vore det TV-pucken. Men jag var bara trött, tömd på kraft och oförmögen att ta in den självklara glädjen; den om senare, ja, några dagar efter och stoltheten sitter i en.

Med andra ord, när IK Raid firar 60 år finns det mycket att fira och minnas.

Tröja från förr på kapten Theng från nu samt Skägget och Ägget, två klassiker i IK Raid-tröjan.

Därför var det en stor ära att kunna bjuda in slocknade stjärnor till spel, mat och öl i nämnd ordning.

Lagets 50-årsfirande gick i stöpet på grund av ointresse. Men här var det något annat.

Först en match mellan nya och gamla, därefter utgång på John Scott’s på Linnégatan, där hela övervåningen var tilldelad det 60-årsfirande laget.

Firande jubileumsspelare.

Det blev cirka 40 på is för spel under en timme och 20 minuter. 6–6 i broderlig fördelning av målen. Skratt på och utanför isen och många öl att släcka törsten med.

Jag fick förmånen att träffa legendarer som Lappen och Bullen, spelare som slutade innan jag dök upp. Ägget kom i en förklädnad som bedrog mig fullkomligt, lägg därtill ett antal tappade kilon. I övrigt var det spelare som jag kamperat med sedan 1999 i en fascinerande blandning och väl på John Scott’s hade Anders Andersson lyckats få med två spelare som inledde sin IK Raid-karriär i 80-talets början.

Jubileet var uppskattat och nu har det rests krav på att fira då klubben fyller 61 år. Ja, varför inte.