The swinging 60!

När nu dagen är kommen. När tiden är inne. Stunden då en gräns passeras. Är det då räkenskaperna kommer in.

Jag har funderat på det under mina sista dagar som 50-åring, någonting, och ändå inte.

Mitt liv är till bredden fullt och ändå kan jag båda njutningsfullt dricka ur denna bägare och samtidigt fylla på, för att hela tiden konstatera att glaset är oförändrat fullt.

Det är, det är jag medveten om, en välsignelse och ja, jag är en välsignad man, som kan konstaterar att, trots att jag är arbetslös eller som andra lite finare uttrycker det arbetssökande, har ett gott liv och att så har jag haft det under dessa 60 år. I stort sätt.

Ja, jag har gått igenom mina mörka perioder. Jag kan fortfarande sakna mina föräldrar enormt, de som fattats mig i mer än tre respektive snart sex år. Min mor, som då natten passerat från söndagen den 14 oktober till den pura måndagen den 15 oktober och krystade fram mig till en tidpunkt som konstaterades vara tio minuter i två.

Jag var ett normalt barn, men jag kan tänka mig att min mamma fick kämpa för att få ut det lilla liv hon burit ock känt växa under nio månader.

I vuxen ålder har jag försökt förhöra mig om förlossningen, men det har min mamma alltid viftat bort och efteråt kommit med kommentaren ”Du var ett snällt barn” och i samma ögonblick fått något milt, drömmande i blicken, ett ödmjukt och kärleksfullt uttryck.

Nu har alltså 60 år passerat sedan den där natten och varför jag, som inte är någon nattmänniska, kom vid den tidpunkten kan jag fortsätta fundera på.

Mina söner, bussiga killa och fantastiska människor, valde att komma dagtid, en stund på eftermiddagen, båda två.

Så mitt liv har fyllt och fylls fortfarande.

När jag var liten, ja, redan tidigt, drömde jag om att bli artist.

På högstadiet växte drömmarna om att bli NHL-proffs. Under lektionerna satt jag och ritade serier om mig som målvakt i en fullsatt arena. Jag insåg tidigt att mitt efternamn inte skulle få plats på ryggen, men mitt andra förnamn var ju bra. Martin, som i Seth Martin, kanadensisk landslagsmålvakt i början på 60-talet. Kai Martin! Ett bra artistnamn. Så fick det bli.

På gymnasiet började jag på grund av olycklig kärlek att skriva dikter, en klasskamrat fick läsa dem och var inte på något sätt nedvärderande gällande de illa rimmade dikterna, som jag var övertygad om höll högsta Ferlin- eller Fröding-klass och så småningom skulle rendera mig en plats i Svenska Akademien i Uppsala (!). Men då har kom med diktsamlingen Babi Jar av Jevginij Jevtusjenko föll naivitetens täcka från mina ögon och jag insåg att vägen mot mina höga mål var väsentligt längre än jag trodde.

Ändå förstod jag, bland annat eftersom min pappa förfärat konstaterat att mina idéer om att bli poet inte skulle ge mig tryggad inkomst, att journalistiken skulle rädda lönen. Siktet mot GP:s kulturavdelningen var ställt.

Jag skrev ofantligt med dikter under gymnasiet. Började också i band och skrev sångtexter och låtar. En försiktig början.

Nu har alltså drygt 40 år gått sedan gymnasietiden.

Jag kan konstatera följande:

  1. Jag blev artist. Inte en världsstjärna, men ändå. Jag har skrivit musik och texter, gett ut skivor, producerat musik och producerat åt andra. Spelat inför allt från några få till 40000, turnerat i Sverige, Norge, Finland och Danmark, varit en av många artister på Roskilde festivalen. Och, ja, fortfarande är Kai Martin & Stick!-albumet [utan titel] från i våras ett fantastiskt album väl värd uppmärksamhet, men som det inte har fått.
  2. Jag blev ishockeymålvakt. Nej, inte på någon högre nivå. Men tack vare min tränare i MPHC, där jag började 1973, fick jag chansen och den har jag fortfarande. Jag älskar att spela och har i och för sig rört mig i de lägre divisionerna, men spelat i allt från gamla division 2 (mötte bland annat Ulf Sterner!), division 3, division 4 och division 5. Håller nu till i division 4 med IK Raid, klubben jag tjänat sedan 1999 (längre än någon annan förening jag har varit med i). Jag spelar dessutom med gubbgänget Uppbackarna där jag haft förmånen att spela med etablerade spelare som Fredrik Sjöström och Fredrik Pettersson (båda i både landslaget och Frölunda), restauranghockeyn på tisdagar där Patrik Carnbäck gästar och Frölunda Oldtimers, dit jag blir kallad till någon gång per år vid målvaktsbrist.
  3. Skribent. Ja, det blev ju mitt yrke och där jag blev en trogen GT-journalist i 35 innan tidningen valde att krama skiten ur mig, så att jag gick på knäna samtidigt som proppskåpet var på väg att gå. Vi gick skilda vägar 1 maj 2014 och jag är nu hel och ren och arbetssugen, är både kompetent och empatisk; en dröm för en arbetsgivare, helt enkelt.

Ja, livet har gett mig mycket gott. Det bästa är mina barn och min hustru. En femetta som lyckliggör mitt liv.

Jag har det gott. Tro ingenting annat och att jag fyller 60 år i dag betyder ingenting annat än att glaset dricks och fylls på av allt som livet har att ge.Osloposören

En kommentar

  1. Anna Karin · oktober 16, 2016

    Grattis Kai! Vilken härlig levnadsbeskrivning! Jag hoppas att du har haft en riktigt, riktigt fin dag. Det är du verkligen värd. Kram från Anna Karin på TRR

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s