Jag flämtar mig ner genom E6 söderut. Mot familjeangelägenheter och fan i mig mot alltings jävligheter i trafik; ojämn rytm i vänster körfält, lastbilar som kör om i uppförsbackar utan att ha fart, bilister som inte kan 120 km, trots att sträckan mellan Varberg och Hallandsås påbjuder detta.

Blir åthutad av min fru. Stumnar surt samtidigt som hon somnar.

Hon vaknar med ett ryck då jag tvingas bromsa in för en ånyo korkad slöfane i vänsterfilen.

Jag vaknar till mutistisk eftertanke vid färjeläget i Helsingborg när nyheten slår mig med hårda örfilar.

En idiot har snott en lastbil, kört den med kraft på gågatan Drottninggatan i Stockholm, från i höjd med Hötorget, förstår jag, mot Åhléns nära Sergels torg. Flera döda, än fler skadade.

Terror i Stockholm.

Kollektivtrafiken stängs av.

Idioten hinner fly.

Människor hjälper skadade och chockade. Humanismen sprider sitt leende mot mänsklig ondska. Det bästa finger terrorn kan få.

Försöker under den vidare färden mot Kphm uppdatera mig, men nyhetsflödet är knackigt, tidningsapparna rapar, radion upprepar, rykten sprids, sociala medier grasserar i okunskap och fördomar.

Jag brinner. Min själ fylls av oro. Men hatet är mig fjärran trots att känslan lägger an mot mitt hjärta.

Jag vet intet, men är inte oskuldsfull.

Hör att idioten är gripen. Hör att idioten inte är det. Hör att idioten är idioter. Hör idioter söka skuld och ansvar. Märker att idioterna blir fler än idioten. Blir förtvivlad.

Låt den med skuld dömas. Låt dem utan stå fri.

Idioter i Gbg har försökt spränga, vid flera tillfällen. En idiot blev påkommen med sprängmedel någonstans mellan Varberg och Falkenberg, en idiot sköt oskyldiga i Trollhättan, en idiot sprängde sig själv på just Drottninggatan i Stockholm. Idioter är idioter. Oavsett kostym.

Jag lider med de drabbade.

Känner sorg för det skedda.

Men mitt hat får ingen.

Låt den/de skyldiga drabbas av demokratins lag.