Det var på håret.

Så nära. Och ändå så långt borta.

Bristande tajming. Illa planering. Kalla det vad ni vill.

Men låt mig ta det från början.

För några veckor sedan kom ett besked om att en oldboysturnering skulle gå av stapeln i Göteborg 8 april. Jag har ju haft förmånen att få rycka in som keeper med Frölunda Oldtimers vid några tillfällen. Spelat med legendarer som Jörgen Pettersson, Patrik Carnbäck, Pebben Alexandersson, Terho Koskela, Jerry Persson, Jonas Johnson med flera idel ädel adel.

Men för att få spela krävs det lite mer.

Ändå skrev jag på meddelandet som gick ut från dem att jag var tillgänglig vid behov.

För några veckor sedan blev dessutom hustrun och jag inviterad till en fest. En stor tillställning, som bara kunde komma att bli hur trevlig och kul som helst. Jag var taggad.

Nå. Besked om behov av undertecknads målvaktskunskaper kom aldrig, men festen tackade vi ja till. Med förväntan.

Så vi detaljspäckade helgen. För först skulle vi ned till Danmark för familjeangelägenheter; inledningsvis uppvaktning av ett elvaårigt tvillingpar, som hustrun är moster till och dagen efter ett sista farväl av svärfar, vars aska skulle spridas för vinden.

Vägen söder ut är, som jag skrivit om tidigare, ovanligt knölig, köig och körig. Men vi kommer till färjeterminalen i Helsingborg där vi möts av två besked av tre under den här dagen.

Attentatet i Stockholm (jag skrev senare om det här) och ett meddelande från en vän, som jag vet ska spela med Frölunda Oldtimers under helgen. Han vill att jag ska kontakta honom.

Redan tidigare, innan avfärd, har jag lyckats konstatera att den där festen inte är på lördagskvällen, som jag trodde, utan på fredagen.

En bokad familjeangelägenhet tackar man inte nej till, så det blev till att tacka nej till festen.

Så chocken över attentatet på Drottninggatan av vettvillingen som dödade fyra och skadade så många fler. Ett dåd mot ett fredligt land, fredliga människor, där den väsentliga delen av invånarna vill göra gott, mot sitt land, mot sina medmänniskor.

Det var svårt att ta in.

Så telefonsamtalet till min vän. Han svarar… med tystnad. Men jag hör hans vrede och vi får båda skaka av oss den känsla vi båda delar.

Efter en stund av samtal frågar han om jag vill backa upp honom under lördagens turnering – han och jag som för några år sedan förmodligen var världens äldsta målvaktspar spelande i ett seriesystem. Om jag vill! Men kan inte. En känsla av kluvenhet uppstår. Ja, i själva verket är den än mer än tudelad, för jag är drabbad av händelserna i huvudstaden, men vill också kunna tacka ja till hockeyn samtidigt som jag är besviken över att missa den grandiosa festen.

Z, som är en förstående hustru, säger snabbt ”Ta tåget hem. Gå på festen, spela hockeyn!”…

Det blir inte så. Jag håller mig till familjen. Jag håller mig till min hustru.

Det är ett självklart val, men någonstans i mitt egoistiska hjärta svider det, en tagg som ömmar, just i trakten där självupptagenheten sitter.

Dagen efter, när vi kommit hem efter våra göromål, ringer jag min vän. Han låter ömklig.

Förklaringen är enkel; han har blivit sjuk. Klarade första matchen med feber, blev dessutom hedrande nog matchens lirare, men sedan tog krafterna slut.

Frölunda fick låna in en väsentligt mycket yngre keeper än oldtimersmåttet tillät, men fick något slags dispans.

Men jag, jag stod med dumstrut och lång näsa (om vi nu fortfarande rör oss i trakterna av egohjärtat där självupptagenheten sitter) eftersom jag alltså var så nära ifrån att göra debut i Frölunda.

Bröder i att rädda puckar. Nära till återförening. (Bilden tagen i februari 2015).

Foto: ANDREAS THENG