När jag plötsligt tvingades in i rollen som sportreporter för 13 år sedan var det en vilsen nöjesjournalist som stod där med portföljen i sin hand. Första jobbet var en träning med Blåvitt, ledda av Mikael Stahre. Tobias Hysén gjorde sin första träning efter skada. Jag var satt att göra intervjun med honom och hör mig säga ”Hur känns det?”. En sportreporters kliché, men samtidigt given sitt sammanhang.
I samma veva uppstod ett glapp i GT-sportens redaktion. Den rutinerade bandyreporterna Kenneth Karlsson slutade och där fanns en möjlighet för mig att kliva in. På den tiden spelade Gais, IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Villa Lidköping elitseriebandy. Jag fick att göra.
Nej, jag kunde inte mycket om bandy. Hade sett ett fåtal matcher på teve, gjort något besök i Ale arena för att se Surte–Kungälv eller på Skarpe Nord för att kolla Kungälv–Surte något annandagsderby (systerdotterns pojkvän var målvakt i brukslaget från Surte). I övrigt var jag renons på det mesta av kunskap, men kastade mig in i sporten med trotsig nyfikenhet.
Jag blev snabbt fast. Såg skickligheten i denna blixtsnabba sport. Blev klar över ambitionen hos spelare och ledare. Hur hårt lagen drillades och hur vinnarskallarna satt lika hårt fastskruvade som hos vilka spelare som helst i vilken sport det månde vara.
Det blev många resor i bil, kors och tvärs till Kungälv, Vänersborg och Lidköping. De två sistnämnda orterna hade då precis rest fantastiska ishallar och i sin ambition var Villa Lidköping det lag som siktade mot ett första, eftertraktat SM-guld.
Plötsligt befann jag mig på Studenternas i mars 2012 för att bevaka SM-finalen Sandviken–Villa en solig, tidig vårdag med tiotusentals på läktarna. Det blev inget SM-guld då och det var knappt att jag blev insläppt i omklädningsrummet efteråt för att få tala med ett besviket Lidköpingslag.
Jag hade då brett ut mig i tidningen fram till dess. Skrivit inför matcher, om matcherna och skrivit krönikor. Villa Lidköping fick kort och gott heta Villa, arenan Villa Villekulla. Det blev reportage, intervjuer, texter om matcher och i den väldiga arenan fick jag sitta och skriva texter långt efter att alla gått hem. Vaktmästaren kom och sa ”Glöm inte att stänga efter dig, så att inte larmet går”. Jag åtnjöt ett förtroende och var noga med att inte slarva med det. Men så hade jag också blivit förälskad i bandyn. Jag, gamla hockeykillen! (Jo, jag fick skriva om hockey också och fick till och med beröm av Leif Boork för en krönika tidigt säsongen 2013.)
Villas sportchef Jonas Johansson hade ett extra gott öga till mig. Han var en formidabel ledare som tillsammans med klubben tog föreningen till nya höjder på is och utanför. Vi har hållit kontakten, men efter att min karriär som sportreporter tog slut vid månadsskiftet november/december 2013 blev mina besök i bandystaden Lidköping inte lika frekventa.
Länge har vi pratat om att ses. Länge har jag pratat om att åka till Sjöaremossen för att kolla in Frillesås i elitserien. Inte ens de matcher laget spelat i Ruddalens nya arena har jag kommit iväg på. Ja, jag pratar så mycket. När jag plötsligt inser att det är sex år sedan jag senast var i Lidköping för att se Villa spela i Lidköping känner jag ett styng av skuld. Jag måste agera.
Kontakt tas med Jonas Johansson och vi bestämmer att toppmatchen mellan Villa och Edsbyn är lämplig. Jag bokar in mig på hotell Läckö för en natt, tar tåget en lätt frostnupen onsdagsmorgon och anländer till staden vid Vänern vid lunch.
Vädret är välkomnande och jag promenerar med min lätta packning mot Agape secondhand, som jag har kollat upp är öppet. Lokalerna är inhysta i gamla tändsticksfabriken och inne på första plan vittnar den vackra muralmålningen av Rörstrandsskulptören Carl-Harry Ståhlhane om forna tiders verksamhet. Jag hoppas att man har förstånd att bevara detta verk, som bara det är värt ett Lidköpingsbesök. På entréplan är det möbler och mattor, lite lampor. På andra våningen kläder, lampor, köksredskap, porslin och glas med mera.
Jag kikar runt, som jag plägar göra på loppisar, och ska inte ha något och är ju ”hindrad” av det köpstopp som jag ålagt mig. Men det har ju under hösten hänt att jag har fallit till föga och som shopaholic är det lätt att falla till föga. Jag hittar något litet tänkt för julklappsleken på julafton. Tio kronor per enhet är ju inte så farligt. Går vidare till klädavdelningen. Hittar inte så mycket. Men en Oscar Jacobsonrock liknande den Peter Falk har i sin roll som Colombo lockar. Jag provar den tillsammans med en blå, vitprickig Scotch and Soda-skjorta och en Elson ylle/kashmirkavaj (den ”nya” kavajen sitter som skräddad, lagom i ärmarna och runt midjan, fickorna osprättade). Rocken för 150 kronor passar jag på. Men de övriga för hundra kronor per plagg köper jag tillsammans med julklappslekspresenterna och en Rörstrands blomkruka (75 kronor) – jag är ju ändå i Lidköping.
Med påsen halvfylld går jag ut i det vackra vädret, fortsatt genom Gamla Staden, den gamla bebyggelsen som kantar Limtorget och mot hotellet på Järnvägsgatan. Jag checkar in via receptionen på Stadshotellet, får nyckeln och kliver in, inser att här har jag bott förut. Ställer in min packning för att trots lusten till en siesta.
Ut på stadens gator, går över Torgbron och ned längs Lidan mot PK Secondhand, nästa stopp på min loppistur. Jag slår mina lovar runt i den spatiösa butiken. Lyfter och kikar på somt, men går vidare. Hittar så på herravdelningen en brokig, färgglad skjorta (These Glory Days, 40 kr), en bomullströja (NN07, 50 kr), en Sandskjorta (50 kronor) samt ett par byxor i blandmaterial (läs stretch, Tailored originals 80 kronor) plus en ny påsen (en begagnad Ica-kasse för fem kronor, allt för välgörenheten). Så ut på Nya Stadens Torg, den väldiga platsen med det vackra röda rådhuset, med torghandel, julhandel och skridskobana. Upp mot systembolaget för att handla något till Jonas Johansson, vidare ner till anrika Garströms konditori för kaffe och en leverpastejmacka. Porslinet är förstås från Rörstrands, men kopp och tallrik matchar inte med koppen jazzandes omkring en smula riskfyllt med den varma drycken.
Så en stunds kontemplation och vegetering innan jag åter går till hotellet. Nu för en stunds vila (man är ju inte 67 längre).
Jag ligger och läser Jonas Theroins utmärkta ”Ristmärken”, en krimroman som initierat utspelar sig på Öland i nu- och dåtid, från förra året. (Köpte den av honom i julruschen då.) Så kommer sömnen en kort stund innan det är dags för promenaden mot Villa Villekulla.
Jag väljer vägen längs Lidans östra strand upp mot och över Blåe bron, gång-/cykelleden, som vackert lyser i det tilltagande mörkret. Så snett upp den väldiga arenan där jag möter upp Jonas Johansson för ett kärt möte.
Kvällen till ära har jag tagit på mig mina nyss inhandlade plagg: de svarta byxorna, den svartsmårutiga Sandskjortan och Elsonkavajen. I ett fåfängt försök att hedra stadens secondhandverksamhet, som går till välgörenhet.
Jonas Johansson har via kontakter fått plats i en av logerna, så vi blir tre som inte bara ska se bandy utan också får mat och dryck. P, som är ägare, av logen, är hängiven bandyfantast, företagare och logägare sedan några år tillbaka. Nyss uppkommen från Göteborg, där han bor, för hemstaden och toppmatchen.
Jag tackar och tar emot. Låter mig skämmas bort. Hamnar sedan mellan de båda – P och Jonas – som båda kommenterar en underhållande match som börjar med mål efter en knapp minut till bortalaget. Jag tjusas av farten, intensiteten, skickligheten i sporten. Pulsen går upp, men jag sitter tyst och fascineras. Villa vinner med 9–6 i en svängig match där Edsbyn ligger högt och inlednings vinnande, men där hemmalagets omställningar ger segern. Det blir mål som är hissnande skicklig bollkonst och räddningar som inte ska gå att göra.
Ja, bandy är en fartfylld sport. Dessutom är det grinigt och prestigefyllt med en domare som kanske är en smula för generös i sina bedömningar.
Kvällen i Villa Villekulla är över. Jag tackar varmt och lovar en återkomst. Gärna till slutspelet. Till mig själv säger jag att det är ett löfte som ska hållas. Så går jag samma väg hem som jag gick dit, kommer till hotellet och stänger om mig. Far till Öland en sväng innan jag faller in i en rastlös sömn.
Vaknar tidigt. Packar. Sätter mig vid frukostbordet på Stadt och är snart redo för att ta tåget 07.50 hem till Göteborg med en smula bandyfeber brinnandes i blodet. Far genom ett frostbitet landskap, rådjur som söker mat, skogar med skir snödräkt från en vinter som fortfarande tvekar. Passagerare kom och går. Som tiden.
Det kunde ses som en tanke att jag, när november mesta gråa fond bröt ut i ett skirt höstsolsljus, var i Högsbokyrka för att åter få se ”Ecce homo”. För just denna dag var det en fullsatt begravningsakt i Katarina kyrka i Stockholm för Elisabeth Ohlson. Det var ju ingen överraskning att hon gick bort 30 oktober i år. Hon hemlighöll inte sin sjukdom, men hon tog den med värdighet. Istället för att bära döden som skuld blev det en resa i kärlek och bejakande av livet. Mitt i det svåra fann hon kärleken i en ny människa, en fåfäng sådan eftersom det inte fanns mycket kvar. Men en djärv, uppkäftig sådan. Som om ingen skulle tala om för henne vad som är lämpligt.
Elisabeth Ohlson var egentligen ingen provokatör. Men för att tydliggöra sakernas tillstånd blev hennes fotokonst ändå provocerande för somliga, desto mer berikande, trösterika och omfamnade för andra.
Jag lärde känna henne på GT, hon som en del av fotoredaktionen, en blyg viol från Skaraborg. Hon syntes, men verkade lite för sig själv, lärde av de rutinerade, kanske grabbiga men också varmt hjärtliga fotograferat på tidningen. En midsommar, kall och fuktig, blev jag upphämtad i hennes VW-buss för transport ut på vischan för en fest som var vissen redan från start. Hon skjutsade hem alla hon hämtat upp och festen var inte hennes. Men ändå, en skärva av henne och hågkomsten från då någonstans för 35 år sedan.
Hon lämnade GT och odlade sitt fotograferande i samma takt som hon kom ut och blommade som människa. Stockholm berikade henne, hennes konstnärskap och hon kunde leva fullt ut i sina nya vänkretsar. Komma ut och komma ut. Det var ju ingen hemlighet när hon jobbade på GT att hon inte sökte en man för livet. Men det var heller ingen stor sak. Var och en fick vara som den ville.
Men Elisabeth Ohlson ville så mycket mer. När hon skapade den starka sviten ”Ecce homo”, som först visades 1998, var det en annan tid. Göteborg, till exempel, var en tuff stad för homosexuella och andra med sexuella läggning bortom heteronormen. Attackerna kunde vara brutala, ibland med döden som resultat.
Att hon som kristen vill omfamnas av kyrkan var heller inget som var givet. Inte så heller för de människor hon lärde känna i kretsarna hon umgicks i. Bögar, flator, transmänniskor… alla sågs som suspekta. Aids/Hiv var fortfarande en farsot och ur vissas perspektiv ett Guds straff. Men ingenting av detta kunde vara Elisabeth Ohlson mer främmande. För hennes var kristendomen inkluderande och ingenting annat. För henne var kristendomen kärlek, inte hat.
Det kan låta enkelt och med sin bildsvit ville hon visa just på detta. Hennes sfär av människor blev illustrationer till Bibelcitat där hennes kompositioner hamnade i ett helt nytt ljus. Det var självklart, men tog hus i helsike. Bigotta kristna reste ragg, glömde kärleken och odlade sitt hat.
När jag nu återigen ser bilderna i ”Ecce homo”-sviten är det stilla och respektfullt i ett kyrkorum som öppnat sitt hjärta och sitt sinne.
Det är förstås ingen slump att utställningen har kommit till stånd drygt 25 år efter att den först visades. Men tajmingen med Elisabeth Ohlsons frånfälle är det. Att bilderna skulle visas var hon införstådd med, men hon fick inte själv bevittna denna – som det har blivit – hyllning till hennes konst och skapande.
Jag var på plats i Annedalskyrkan i november 1998. Det var fullsatt, många kom inte in. Intresset var enormt, men det var också en otäck stämning. Fläckvis i kyrkan fanns de protesterande. Vakter var på plats. Men under Elisabeth Ohlsons föredrag längst fram i kyrkan reste sig en person och skrek ”Hädelse! Hädelse!” för att bli utburen av tillskyndande personal. Så åter till Elisabeth Ohlsons ord för att igen bli avbruten av nästa ”Hädelse! Hädelse!”.
Hennes föredrag genomfördes med flera liknande avbrott. Hon, den blyga skaraborgskan, stod stark. Men hon skälvde inombords. För sin ”Ecce homo” blev hon dödshotad.
Nu har hon gått ur tiden, men hennes verk lever kvar. Vid vernissagen i måndags, som startade klockan sex på kvällen, var kön långt ringlande utanför Högsbo kyrka. Polis var på plats, men stämningen var god. I sakta mak rörde sig kön in i kyrkan och från foto till foto i samklang med Knut Irwes vackra mosaik som klär väggarna.
Men för mig gick det inte att i lugn och ro ta in denna hennes så starka och talande konstfotografier. Jag återvände idag. Fick andakten, kunde läsa bibelorden vid varje bild. Och just minnet av de protesterande i Annedalskyrkan blir extra starkt vid bilden ”Veropet” där hon citerar Matteusevangeliet 23:13 ”Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in.”.
Det finns inte en bild som inte berör. Allt är utmejslat från en tid som var hård och kall, som nu har blivit densamma. Som när Judas förråder Jesus och de som griper honom bland annat är en skinhead. Vi vet nu att dessa klätt sig i nya kläder och bedrägligt leder politiken i vårt land, som en ulv i fårakläder. En politik som inte är generös, som pekar ut andra istället för att förena och gagna för något bättre. Det som har skapat ett ånyo hårt och kallt samhällsklimat, som ärligt de flesta fryser i.
Just därför talar ”Ecce homo” så väl i vår samtid. Elisabeth Ohlsons bilder lever starkt.
Vi hördes inte av så mycket sedan hon flyttade till Stockholm. Jag fick sent berätta för henne om min beundran över denna hennes utställning. Hennes mod och styrka.
Sociala medier förenade oss – där hon omväxlande djärvt duckade för skitstormar och njöt av beröm – och jag fick förmånen att följa henne där i kanske tio år. En än större förmån, ur strikt personlig vinkel, var då hon hade råkat se ett foto på mig i en tweedkostym. En bild tagen i Brighton, regnbågsstaden på den engelska sydkusten, som av en händelse. Hur hon skrev till mig att hon ville fotografera mig i den kostymen.
Jag blev generad och lycklig. Vilken ära. Det tog något halvår innan det blev verklighet. I februari 2019 var jag uppe i Stockholm i ett ärende och blev inbjuden till Elisabeth Ohlsons ateljé vid Hornstulls strand. De blyga skaraborgskan var borta, en jovialisk, sprudlande människa var där. En varm person, inbjudande och rik. Hon placerade mig förtjust framför kameran, instruerade mig, regisserade mig. ”Spänn händerna! Stramare fingrar! Så, ja!”, kommenderade hon med ett leende.
Ett stolt ögonblick. Elisabeth Ohlson fångade mig i tweed. Foto: ELISABETH OHLSON
Det var förstås inte ett av hennes stora ögonblick. En fotosesjour av många. Men jag var fåfängt stolt. Men än mer stolt över vad hon uppnått och vilken väg hon gått. Tack för allt!
Vi har snickchattat lite om Ådalen, om att åka dit, om att ses.
Intresset har två spår. Dels Ådalsbandet, som jag ju skrivit om och lyssnat på (läs här, här och här), vars föreställning ”Eldupphör” väckte ett sovande intresse om skotten i Ådalen 14 maj 1931, historien bakom, kring och efter. Dels min gymnasiekamrat Grzegorz Flakierski, som är en person som har betytt mycket för mig, med en knuff i rätt riktning som i stort avgjort det liv jag har levt.
Ådalsbandet är från trakten. Grzegorz har bott utanför Kramfors sedan 27 år tillbaka tillsammans med sin hustru G. Där har han haft… fel, har en journalist- och författarkarriär. Han har gett ut en räcka böcker, varav jag har skrivit om några. (Läs bland annat här, här och här.)
Men när resan skulle ske och under vilka omständigheter var lite mer diffust.
Grzegorz och jag har återknutit kontakt via sociala medier och det är också där som jag blivit varse hans författarskap och på så sätt kunnat köpa hans böcker. När jag för några år sedan träffade honom på Bokmässan i Göteborg var det första gången sedan just gymnasietiden som jag stött på honom. Med tidens vindlande spår har ett höjt hårfäste skingrat båda hans och mina frisyrer. Hans, som var yvigt, krulligt, gjorde med hans energi honom till något av en Groucho Marx-look-alike på skolan. Men han var förstås så mycket mer än slagfärdig i replikerna och den basketguard som jag först stötte på då vi började i samma klass på Hvitfeldtska gymnasiet hösten 1972.
Höstterminen var mörk för min del. Skoltrött som förlamade det mesta, olyckligt kär i en ung kvinna som strålade av skönhet (jag cyklade utanför hennes hus i Landala egnahem i hopp om att hon, som av en slump skulle komma ut och vi skulle av denna händelse bli ett par) och mobbad. Två klasskamrater hade mig som strategiskt mål, slog mig inte, men malde ner den barnslighet jag hade och längtan efter uppmärksamhet som jag sökte. Jag, då en vacklande pingstvän som fortfarande gick i Smyrnakyrkan till mina föräldrars besvikelse, ville då, som nu, synas. Det var ajabaja på det. Om det var dessa två som snodde min skolväska fylld med nyfådda böcker vet jag inte, men kan ana. Det skulle dröja en dryg månad innan någon gav mig ett tips om var den stod. Ensam och övergiven. Det bättrade inte på min skoltrötthet och jag gick ut terminen med så usla betyg att min mor nära nog försköt mig.
Det hela blev ju inte bättre av att en av mobbarna blev ihop med flickan jag var kär i. Dubbel bestraffning. Vårterminen började i mörker. På en rast i ett slaskigt Göteborg skulle mobbarna gôra mig, det vill säga köra upp slask i mitt puerila ansikte. På skolgården var det vintertid tillåtet att parkera bilar och när jag stretade emot tappade gärningsmännen mig på en bil, jag föll med hakan mot en motorhuv och huden sprack med blodvite som följd. En klasskamrat, en tjej, såg det hela och hade förmodligen följt deras mobbning av mig en längre tid, röt till: ”Nu får ni väl för helvetet lägga av!”.
De två drog sig tillbaka och jag fick vara ifred efter det.
På sportlovet var vi i familjen i Malcesine vid Gardasjön för att åka skidor kring väldiga Monte Baldos topp i italienska alperna. Den försmådda kärleken till skolkamraten levde kvar och den kom i uttryck i min första dikt. Den var eländig, förstås, fylld av usla rim. Men det blev starten. Uppfylld av min egen förträfflighet började jag skriva fler dikter och än mer efter det.
Jag var övertygad om att jag var ett geni i Ferlins klass. Det var bara att smälla ihop ett gäng dikter, skicka dem till Svenska Akademien i Uppsala (!) och saken var klar. Jag skulle bli prisad, ge ut diktsamlingar och kunna leva ett stilla, upphöjt liv som poet. Sa jag att jag var naiv…?
Jag lät en utvald, trängre krets läsa dessa mina alster. Av dem Grzegorz, som var något av en ung intellektuell i våra kretsar och med en spännande historia. Han hade kommit till Göteborg från Polen i slutet av 60-talet. Som tillhörande en judisk familj var de inte längre välkomna i hemlandet. Familjen hade dessutom rötter i det östra Polen som nu tillhör Ukraina och man behöver inte ha högsta betyg i historia och samhällskunskap för att förstå de vedermödor som familjen kommit att utstå.
Om mina dikter sa han inte så mycket. Terminen gick. Sommarlovet kom och passerade. Jag skrev mina dikter. Var på språkresa i England. Började terminen. Han fortsatte i tvåan. Jag gick om ettan. Fick nya klasskamrater, men höll fast vid några från mitt första år även en stund efter att de hade tagit sin examen. Bland dem Grzegorz. Höstterminen 1973 hade knappt börjat när han kom med en diktsamling av den sovjetiska författaren Jevgenij Jevstusjenko. Jag tvekade. Jag var ju redan ett geni. Men jag hade också stor respekt för Grzegorz, tog boken och när jag läste ”Babi Jar och andra dikter” föll allt jag hade byggt upp.
Det var bara att börja om och det gjorde jag. Med emfas.
Det i sin tur, med lite andra omständigheter, blev starten på det som inte bara blivit min skrivande yrkeskarriär utan också den parallellt löpande artistkarriären med låtskrivande och turnerande. En liten knuff för en människa, en viktig händelse för mig.
Nå… nu.
När Tomas Ledin med evenemangsbolaget 2entertain satsade på Höga kusten friluftsteater med den svenska artistens bygdespel blev jag nyfiken. Aftonbladet hade prisat premiären. Kanske skulle jag ändå se den, trots att jag skrivit till Grzegorz (som varit på premiären i egenskap av recensent och hyllat den) att jag inte skulle komma.
Men under Danmarksresan (som ni kan läsa om här och här) började jag tänka om. Jag löste biljetter, frågade Grzegorz om han hade plats och sneglade åt SJ om vad det skulle kosta. Jag fick ja från honom och då var det bara att boka tågbiljetter, nattåg till Kramfors med avfärd halv åtta från Göteborg Central och ankomst klockan sex på morgon. Sittplats vid fönstret. Lite drygt femhundra per väg. Det skulle gå.
Onsdag
Jag gör matsäck, mackor, ägg, något att dricka, någon chokladkaka. Packar packning för några dagar i den Samsoniteväska som jag nyligen köpte i någon av secondhandbutikerna som vi besökte under Danmarksresan. Två böcker att läsa. Hörlurar, så att jag kan lyssna på musik alternativt kolla på någon tv-serie eller film. Jag håller tummarna för att tåget håller tiden, för tolv timmar efter ankomst i Kramfors ska jag vara på plats i Lövvik för att se föreställningen.
Z är inte hemma då jag far. Hon har fullt upp med annat, så avskedet blir tidigt. Ner till Centralen i god tid, en tom perrong med en flicka som ensam ockuperar en bänk med sig och sin packning. Perrongen fylls på. En kvinna med golfbag trotsar tjejens upprättade zon och knôr ned sig på ena änden. Bra.
Så kommer tåget och irrandet och förvirrandet innan folk kommer till rätt vagn och rätt plats. Jag hittar min, installerar mig och förbereder mig på den långa färden norrut. Tåget lämnar Göteborgs Centralstation, station för station passeras, vid några stannar tåget, släpper på, släpper av. Konduktören checkar biljetter. Kvällen kommer med skymningen. Jag borstar tänder innan min sätesgranne slocknar. Somnar lite. Vaknar. Läser en smula. Somnar. Tittar på någon tv-serie. Det blir inte mycket till sömn och efter ett låter jag naturen i sommarnatten passera revy samtidigt som jag försöker orientera mig om var jag är på min resa mot mellersta Sverige.
Torsdag
Innan Härnösand tänker jag att jag kan tillåta mig att somna. Jag blir ju väckt av att stationens namn ropas ut och tåget stannar. Det sker inte. Vilken tur att det inte var innan Kramfors, som är nästa station, en knapp halvtimme senare.
Jag ursäktar min unge granne i sätet bredvid, tar ner min packning, kränger på min ryggsäck (Sandqvist, den jag nyss köpte i Danmark) och tar Samsoniteväskan i handen (handtaget som går att fälla ut visar sig vara för kort, så väskan slår mot fötterna och tenderar att välta titt som tätt). Vi är några som lämnar tåget. Jag kikar yrvaket efter min värd och det dröjer innan jag ser honom, längst ned mot det som senare visar sig vara parkeringen.
Jag blir vänligt mottagen. Att han masat sig upp i svinottan är generöst. Jag hade erbjudit mig att stanna på stationen och läsa, så att han fick sova ut. Kom inte på fråga. Vi åker ur Kramfors, mot hans hus som visar sig ligga en bit utanför och med en svindlande utsikt över Ångermanälven och bara ett stenkast från den väg demonstrationståget gick mot Lunde den ödesdigra dagen 14 maj 1931.
Historiens vingslag sveper redan över min resa.
Vi pratar en stund. Jämkar lite skissartat samman nu och då. Men efter en timme ber jag om respit. Jag behöver sova en timme eller två. Blir visad mitt rum med en generös, lätt knarrande gästsäng. Grzegorz bäddar, blåvita lakan (mycket smakfullt och, ja, han håller som jag på Blåvitt). Jag somnar snabbt och vaknar efter några timmar, redo att ta mig an dagen.
Då har också hans hustru G vaknat och står i startblocken för sitt goda värdinneskap och bjuder mig på frukost. Jag blir från start väl omhändertagen. Så bra man kan ha det, trots att jag tränger mig på.
Ja, Grzegorz har sina planer och jag får anpassa mig efter dem. Inga konstigheter. Antingen det eller stanna hemma med G. Det blir det förstnämnda, för vi har ju mycket att dryfta. Så när han har en läkartid i Sollefteå åker jag med.
Där har jag inte varit sedan hösten 1985 då kvinnan i mitt liv då, som kom därifrån, tagit med mig dit för vidare resa till Umeå, där hon också bott. Vi åker genom vindlande landskap och Grzegorz är en utmärkt ciceron, väl påläst om traktens rika historia.
Väl framme lämnar han mig för någon timme. Jag går Storgatan ner, gågatan som i turisttider är hyfsat befolkat av strosande. Men Sollefteå är en sömnig stad med vackra fastigheter som ingen längre bryr sig om. I ett skyltfönster breder SD:s partiordförande ut sig. Med ett smil och händerna i byxfickorna till rubriken ”Säg hej till Jimmy!” ska man alltså få förtroende för denna lismande man. Tror inte det. En partiledare med händerna i byxfickan…?! Hur ser det ut? Är det någon som ska leda Sverige rätt?
Jag går vidare. In på Röda korset-butiken, scannar av. Där finns inte mycket. Jag känner på två krus, keramik made in Kungälv. Kanske för sakens skull. De kostar inte mycket. Men… nej. Jag kommer ut med en siden- och en ylleslips plus en badhandduk, för det sistnämnda hade jag glömt i min packning.
Jag går upp till en annan loppis i ett hus som sett sina bättre dagar. Det är som att komma in i en lägenhet med överblivet. Det blir ingen affär. Grzegorz ringer. Han är klar. Vi möts och promenerar Storgatan ner och upp mot en annan secondhand där vi dröjer kvar. Det finns mycket, men priserna är för höga.
Istället går vi tillbaka för att ta en glass på Smak Mat & Glass med fika, som kan sin italienska glass.
Nöjda med fikat, glassen, samtal och stunden beger vi oss mot bilen och snart tar Grzegorz mig med på en vindlande tur uppför Hallstaberget. De sportintresserade vet att det är det berg som bland andra skidesset Ebba Andersson bestiger i sin träning för idrottslig perfektion och toppprestation. Utsikten är makalös över Sollefteå och vida omkring med den slingrande Ångemanälven brusande vild och okynnig för att mildras söderut efter Kramfors.
På toppen finns ett skamfilat hopptorn, som ger än bättre utsikt. Jag kan inte låta blir. Tar trapporna, etage efter etage, i detta bortglömda, resliga torn som utmanat så många djärva till den märkligaste av sporter, att brant åka skidor utför ett närmast stup och låta luften bära dig för landning långt, långt nedanför den stupande backen. Det är kittlande att stå och ta in utsikten. Det är också kittlande att ta in insikten om just detta med backhoppning.
Jag tänker omedelbart på ”Lilyhammer”, den utmärkta norska komedin med Little Steven, som ett slags spinoff på ”Sopranos”. Den där gangstrarna i Lillhammer skickar sina offer på skidor utför OS-hoppbacken på orten. Hu!
Så nedför samtliga trappor i trätornet, som verkar sucka i sin övergivenhet. Glaskross och graffiti kantar min väg när jag kikar in i märkliga skrymslen och vrår.
Suckarnas Sollefteå. En stad som är bortglömd, men som har en svindlande utsikt från Hallstaberget. Foto: KAI MARTIN
Så till parkeringen och in i det ståtliga hotellet, som bjuder upp till en lika ståtlig vy från restaurang och spa. Jag förstår att det är populärt.
Vi far nedför och tar mot Kramfors. Berättelserna om orterna, verken, folket fortsätter under färden. Skylten mot Häxberget med sin hemska historia från bygden. Jag lyssnar fascinerat. Förundras över människans grymhet.
Orter passerar, som bar industrier och gav jobb åt tusentals är nu nedlagda. Träindustrin och malmen byggde vårt land. Det är lätt att glömma av. Kramfors har nu en av sina största arbetsgivare i försäkringsbolaget Folksam; ringer du i något ärende hamnar du i Kramfors.
Strax efter staden, som vi aldrig besöker och heller aldrig kommer göra under resan, ser jag en secondhand. Pingstkyrkans secondhand får ett besök. Lite mer modesta priser än i Sollefteå, men… nej.
Vi passerar många folkets hus på resan. Denna dag och de nästkommande. Arbetarrörelsen var stark. Folk skulle ha möjlighet att roa sig, mötas. Jag tänker på 60-talets popbandsvåg; hur banden kunde resa till en folkpark för en spelning på 30 minuter för att snabbt åka vidare till nästa. Det var ju möjligt då det knappt var en mil mellan spelställena. Fantastiskt. Vilket folkliv. Allt nu ett minne blott. Till och med dansbanden, som härdat ut längst i folkparkerna, har klingat av sin verksamhet i stort.
Hemma väntar mat. G har dukat upp och jag förser mig girigt. Får ett glas vin, och ett till.
Grezogorz hade ju som sagt sett föreställningen, men erbjudit sig att skjutsa mig. Men de milen ville jag bespara honom. Tidigare i veckan har jag kontaktat Tony Naima i Ådalsbandet, som jag ju senast träffade i Narvik, och undrade om han ville bli mitt sällskap enär jag hade två biljetter. Han blev väldigt glad. Tre av musikerna i bandet är ju med i Ådalsbandet, men själv hade han inte haft möjlighet att komma iväg för att se föreställningen.
Vi bestämmer att vi ska åka med god marginal för att äta en bit, så när han kommer har vi tid för en kort tur förbi Lunde, där militären sköt mot demonstranterna 1931. Ådalsbandet spelade där i år, just den 14 maj. En spelning synd att missa, men det krockade med andra åtaganden för min del. Jag håller andan då jag bjuds på denna korta sightseeing innan vi sätter oss i bilen och kör över Sandöbron, som även den har sitt öde. 31 augusti 1939, under brobyggets sista fas, rasade bron. 18 arbetare dog. En skandal, förstås. Men dagen efter startade andra världskriget och kritiken föll mer eller mindre i glömska. Först 1943 kunde en färdigbro över Ångermanälven invigas. Två vitt skilda dramatiska händelser med arbetare i centrum som offer i dekadens början och dess slut. Kittlande.
Historisk mark. Foto: KAI MARTIN
Vi landar på andra sidan Ångermanälven där där Lunde grill & pizzeria finns som Tony pekat ut. Vi äter i den lyrrörsupplysta lokalen, dricker cola och sätter oss sedan mätta i bilen för färd österut mot Lövvik och bygdespelet. Han parkerar bland de många andra bilarna som transporterar en försvarlig mängd människor som, som vi, vill se skådespelet. Vi går till kassan där biljetter ska finnas, men det gör de inte. Vi bidar vår tid, det rings och datasystemet släcks ner för att väckas till liv igen. Mitt namn nämns av en kvinna bredvid. Så överraskande. Johanna var en gång en del i Cabaret Lorensberg, dels som artist, dels som en i produktionen. Jag om att gilla henne. Men att hitta henne här var smått osannolikt. Vi kramas om, pratas vid lite hastigt innan hon får sin biljett (hon känner en i ensemblen) och mitt biljettmysterium löser sig.
Om föreställningen skriver jag sedan (läs den här), men först dagen därpå, på morgonen. Vi dröjer kvar, Tony och jag. Vi söker kontakt med medlemmarna från Ådalsbandet för att säga hej. Men är sena ur startblocken. De har redan smitit iväg. Så gör också vi samtidigt som skymningen kommer med sitt bleka leende. Vi har trevligt i bilen och när Tony ska lämna mig missar han avfarten, tar nästa, kör vilse, så jag får en sightseeing lite norr om där G och Grzegorz bor innan Tony landar bilen rätt.
Mitt värdpar och jag möter kvällningen med ett glas vin, lite samtal och utanför sluter sig natten och snart även jag, som somnar snabbt.
Fredag
Morgonen kommer, frukost serveras och jag tar en stund för att skriva min recension. Sedan bär det av. En konstrunda på Svanö, som min värd inte vill missa. Vädret är strålande, sommaren i sin prydno. Ångermanälven glittrar och förför, vinden är smeksam. Men först ett stopp i Lunde och mer Ådalshistoria, ett besök i Lunde folkets hus och utställningen om skotten. Det är koncist, svindlande och gripande. Jag andas in, håller andan, andas ut och försöker ta in vad jag läser. Köper några böcker, varav Grzegorz medverkar i några, innan vi tar Sandöbron över till Svanö och konstrundan.
Minnen från skotten i Ådalen. Foto: KAI MARTIN
Bilen parkeras, vi promenerar runt. Får se konst som skapats av konstnärer verksamma i närområdet. Somt kittlar, annat lite mindre. Eva Nordangårds hästdjursskulpturer lockar och jag är nära att köpa något till Z, men det jag är intresserad av är inte riktigt helt och konstnären vill inte sälja. I närheten hålls Nonagon festival – konst och elektronisk musik i något slags föreningen. Vi vill bara kika in på området med vetskapen om att musiken ännu inte dragit igång. Betalar en liten summa för detta och spatserar in på området. Går in i en av de två cisterner där det finns konst och ljud. Ögat vänjer sig, ställer om från det starka solskenet ute till mörkret och mystiken inne. Jag tar en lov runt, läser om verken och går sedan ut.
Saker att titta på. Foto: KAI MARTIN
Vi stannar inte så länge, utan rör oss ned mot parkeringen, tar bilen den korta vägen ned mot en utställning nere vid Ångermanälven. Utanför pumphuset ligger en sten som förför. Den är mobil och konstnären Ralph Praming finns på plats och berättar med förtjusning om sina skapelser. 85 år gammal jobbar han med det tunga materialet sten, som han får levande och förbluffande lätt. Det är fascinerande.
Vattnet lockar och jag har varit förutseende nog att plocka med mig badkläder. Det blir ombyte och snart konkurrerar jag med friskt badande ungdomar, som simmar och leker i Ångermanälven. Det är härligt. Grzegorz lockas inte, men håller i kameran för att föreviga sin badande gymnasiekamrat. En ångare stävar uppströms med sin passagerare, som om tiden inte rört sig sedan 1920-talet.
Konst, sim och båt. Foto: GRZGEORZ FLAKIERSKI/KAI MARTIN
Vi tar oss åter hem. Lite lunch, lite siesta och sedan ett glas vin på altanen på framsidan av huset, mot vägen. Så iväg igen. Förbi Wästerlunds konditori i Lunde, precis innan överfarten som Sandöbron bjuder. Konditoriet legendariska neonskylt ska tävla om Stomatol vid Slussen, Stockholm, om att vara Sveriges idag äldsta neonskylt i bruk. Men det är alltid inte dit vi ska.
G och Grzegorz har satt målet: Hotell Höga Kusten. Vid Höga Kusten-brons norra fäste ligger hotelle med restaurang och en utsikt att himla för. Höga Kusten-bron – invigd 1 december 1997 är 1867 meter väldiga meter lång och spänner 180 meter över vattnet – är intagande. Här kan man stå länge och titta, känna den svindlande känslan av när naturens och ingenjörskonstens krafter möts. Vägen dit är densamma som mot Lövvik. Jag börjar kunna dess vindlande, dess böljande kurvor, men bli inte mindre förtjust för det. Det är vackert med Ångermanälvens som nedströms breder ut sig i sin väldighet, som en fjord.
Vi står utanför och insuper utsiktens skönhet. En kvinna tar en bild på oss alla med G:s kamera. Vänskap förenad med panoramavy.
G har bokat bord och förstås får vi ett med utsikt, där jag placeras med näsan mot fönstret och blicken sydväst. Men det serveras mat också och vin. Och efterrätt. Servitrisen har humor och skinn på näsan. Balanserar serveringen och våra försök till lusiga kommentarer med bravur. Tiden flyr, maten äts, dryckerna i glasen töms och Grzegorz försvinner för en kort stund för G och mig att umgås i gemytlighetens tecken. Jag är sannerligen bortskämd. Blir det än mer då det visar sig att han har tagit notan och viftar bort eventuella försök till kompensation för mina utlägga via Swish. Jag är tacksam.
Hisnande utsikt, svindlande vänskap och utmärkt mat. Foto: KAI MARTIN/OKÄND KVINNA
Som det generösa värdpar som G och Grzegorz är tar de förstås vägen hem via Höga Kusten-bron. Jag sitter på passagerarplats och låter storögt den grandiosa vyn passera. Högsjö och Ramvik, förre statsmannen, forne statsministern Thorbjörn Fälldin föddes och dog här. Vi passerar till Grzegorz guidande röst. Folkets hus efter folkets hus. De ligger tätt. Vittnar om en stark politisk rörelse hand i hand med möjligheten för arbetare och boende till rekreation. Jag tänker återigen på popbanden på 60-talet som kunde göra flera spelningar på en kväll. Ja, det är klart. En halvtimmes konsert under dramatiska former, packa in och iväg någon knapp mil till nästa spelplats. Rabalder och skrikande tjejer och buttra raggare. Fylla och glädje.
Vi kommer hem. Jag smälter intrycken. Får ett glas vin och njuter av stillheten. Inga mygg på uteplatsen som inar och vill mitt blod. Husets katt smyger omkring. Natten kommer lika tassande. Det är dags att sova.
Lördag
Jag vaknar försvarligt tidigt. Grzegorz är uppe. Han har att göra. Det är dags för Dockstadagen. Där ska han med vännerna, paret Jonatan Petré Brixel och Erika Holm Petré hålla stånd. De är verksamma i Berlin, men med sommarboende i trakterna här uppe. Vi äter frukost, packar bilen för avfärd, håller koll på vädret gråmulenhet. Måtte regnet hålla sig på klädsamt avstånd.
Grzegorz styr ut och iväg. Över Sandöbron, Sandövägen norrut på väg 332. Gålöbron, den sorgligt bortglömda, står och förfaller över infarten till en camping. Bron är förstås avstängd i väntan på ett politiskt beslut att laga den till brukligt skick (någon halvannan månad efter denna min resa kommer så ett besked om när det ska ske) och vägen norröver ska, som varit sedan november 2021, undslippa omvägen över Lugnvik. Grzegorz är en engagerad förare, en berättare, som blir så ivrig att han svänger vänster istället för höger. Först vid Lugnvik kommer insikten. Han vänder och styr oss vidare mot Docksta, förbi Herrskog, Storsjöns krusade vatten och så upp på E4:a i norrgående riktning förbi Ullånger för att snart angöra Docksta.
Bilen parkeras, arrangören kontaktas, ett bord ställs iordning efter lite missförstånd och platsen där trion ska vara hittas. Vädret håller andan under en mulen himmel. Marknadens stånd ställs i ordning på Dockstavägen. Några har varit på plats länge, men än så länge är det inget folk.
Jonatan Petré Brixel lägger fram sin bok ”Sven Harolds äventyr” och Erika Holm Petré sina fototryck. Grzegorz plockar upp sina böcker, lägger dem på bordet. Olika Swishnummer för var och en av dem. Jag skrotar omkring. Folk kommer och fler därtill. Men i Docksta måste man ju – åtminstone – komma till Docksta sko. Jag har ju redan en toffel, den av Mats Theselius designade broguesliknande. Men mycket vill som bekant ha mer. Men fabriken/butiken ligger inte längre i själva Docksta, utan några kilometer norröver.
Jag får en vägbeskrivning, går på en grusad landsväg parallellt med E4:an, passerar villor, familjer, hundar, kulle upp och kulle ner innan jag kommer fram. Jag möter folk på vägen. Säger hej till de äldre; de yngre är som yngre är och bligar ned i marken.
Livat i Docksta. Foto: KAI MARTIN
Så tornar den gråbruna, moderna fabriks-/butiksbyggnaden upp sig. Docksta sko, som hållit sitt koncept intakt sedan starten 1923, har senare år fått något av en renässans. Jag är inte ensam om att frekventera lokalerna, som är nya och fräscha.
Jag hovrar runt. Kollar in. Hör en man i personalen initierat berätta om toffeln. Förstår att han tillhör ägarna. Han kommer snart fram till mig och är balanserat trevlig, visar och lockar så där precis lagom mycket. Jag håller ett par gröna Patrik i min hand, som är på utförsäljning för för knappt 900 kronor. Men jag avvaktar. Går vidare. Hittar ett par färgglada, aningen Josef Frank-inspirerade. Men det är i damstorlek, för smala för mina fötter även om storlek 40 fanns. Då kommer den trevliga expeditens lika trevliga, kvinnliga kollega (frun?) och berättar att hon nog har ett par i min storlek för män. Hon går iväg, kommer tillbaka. De är fina, Gunilla Jobs design. Men 1600 kronor?! Hon ser att jag rynkar på näsan och är snabb att konstatera att det nog är ett smärre fel på tofflorna. Jag kan få dem för 1200 kronor och hon har fått mig på kroken. Skorna läggs i kassan och jag skrotar omkring lite till innan jag går för att betala och går ut på grusvägen som tog mig till Berg en halv mil från Docksta.
Men jag nöjer mig inte. En tunnel öppnar sig som en hägring ned mot Norrfjärden och Veåns strand. Jag går den, trång och fylld av fantasi för en deckarstinn läsare som jag. Under E4:an brusande trafik, ut mot sluttningen och ängarna och stigarna som leder ned mot Veåns camping. Jag svettas. Min Sandqvist ryggsäck, som jag alltså köpte för en ringa kostnad på Røde kors i Virum i somras, har klibbat mot ryggen. Ted Bernhardtzkavajen, från Erikshjälpen vid Backaplan, blev dyngsur och fick hållas i fingret resten av promenaden. Jag kommer ned till stranden. Tänker hastigt: Bad! Men har inga kläder. Går ut på bryggan, i fjärran en ankrande segelbåt, fjärden ligger stilla, få människor är i rörelse; jag hinner ta av mig kläderna för ett hastigt nakendopp. Idén får fäste samtidigt som jag blir attackerad av ettriga strandskator. Jag lommar moloket tillbaka samma väg som jag kom. Kulle upp och kulle ner, passerar en talrik familj som jag senare möter på marknaden. Väl tillbaka i Docksta passerar Anders Bagge. Kort därefter Jessica Andersson, som jag stoppar och som förvånat ger mig en kram; jag var på fel plats i fel ort. Vi brukar ju ses i Göteborg. Men nu var Diggiloo på plats för spelning på Skuleberget.
Jag förenas med de säljande sällskapet. Går och tar mig en bit mat. Tiden tickar iväg och det är dags att packa ihop. Jag köper solidariskt en bok av Grzegorz, som jag redan har, Jonatan Petré Brixels bok och ett fototryck av Erika Holm Petré. Går vidare och handlar ost hos jämtländska Åsbergets gårdsmejeri: kraftfulla dessertostar.
Ryggsäcken är full. Den plus Grzegorz lådor och stolar packas in i bilen. G, som anslöt med buss till Docksta, är med i bilen. Snart är vi på väg tillbaka och lika snart är vi hemma hos mitt värdpar. Det är de sista timmarna innan mitt tåg ska ta mig söderut. G förser mig med röding, närfiskad, som smälter i munnen. Så gott. Till det ett pärlande, vitt vin.
Så är det dags att lämna Ådalen, som jag snart vill återse. Vid stationen tar vi farväl. Min värd och vän konstaterar att tåget är i tid, det brukar det inte alltid vara, och när det kommer in tar vi farväl med hopp om snart återseende. Det blev en fin vistelse, som jag är tacksam för.
Ombord är det stökigt. Min fönsterplats är upptagen. Mannen som sitter där flyttar sig snabbt. För att försöka ta sin plats som någon annan har tagit. Men det är en mor med dotter, som blivit placerad vid olika säten. Mannen tar den udda platsen. Tåget åker iväg mot Härnösand. Där skulle jag kunna ha klivit på om jag vågat utmana tiden. Denna kväll spelade Jesper Lindell tillsammans med Weeping Willows Magnus Carlson plus band. Konstellationen jag hade planerat se på Villa Belparc, men resan till Kramfors och Ådalen kom emellan. Jag får vänta till nästa tillfälle.
Bredvid mig sitter en reslig ung man, som pratar gettosvenska. Det är en korthuggen, ordkarg prosa som fylls upp av fuckin’ som var och vartannat ord. Han är rastlös. Jag upplever honom som jagad. Plötsligt under resan saknar jag honom. Han sitter inte bredvid mig. Men gick han av i Härnösand? I Sundsvall blir vi stående länge. En man stirrar in utifrån på mig med handen skuggad över ögonbrynen, som en skärm. Vid tåget på andra sidan perrongen ser jag en annan man göra samma sak. Båda går vidare. Tåget sätts i rörelse i sommarnatten. Jag läser senare i SJ-appen om en polisinsats på Sundsvalls station.
Jag lider av rastlösheten, men sitter still. Somnar och vaknar. Tåget kränger till, färdas envetet söderut. Natten blir till gryning, en och annan tv-serie passerar revy. Jag läser några rader ur en medhavd bok. Västerås, endast avstigning. Örebro, endast avstigning. Folk skakar tröttheten ur kropparna, snarkningarna från natten klingar ut. Skövde, endast avstigning. Herrljunga, endast avstigning. Toaletterna i min vagn är ur bruk. Jag får gå en bit för att hitta en fungerande. I Göteborg har tågföraren kört in förseningarna. jag är hemma. Fylld av minnen och med ostar som läckt i ryggsäcken och med en hustru som möter mig med kärlek.
Vi ska till Ådalen, hon och jag. Det ska vi.
Minnen. Köpta minnen från resan till Ådalen. Foto: KAI MARTIN
Påhälsning. Göteborgskoloristen Ragnar Sandbergs ”Den blå bussen” har i Carl Johan de Geers tolkning fått besök av en älg.
Konsten har sina provokatörer. har alltid haft. Kommer alltid att ha. Även om de kanske inte har för avsikt att provocera utmanade de sin samtid. Som impressionisterna med sitt nya sätt att se på konsten de skapade och motiven de sökte. Eller expressionisterna. Pablo Picasso med sina förskjutningar av perspektiven. Marcel Duchamps readymades, som ”Fountain” (om det nu var han som gjorde den…). Ja, alla konstformer har i sina nydanare haft ”provokatörer”. Något som alltid kommit att reta konservativa krafter. Så också nu, som med Carolina Falkholt närkontakt med könsorgan i uppblåst storlek.
Carl Johan de Geer (1938) utmanade tidigt etablissemanget. Under 60-talets politiserade tid sökte han utmaningar i konsten. Så väckte hans ”Skända flaggan” 1967 avsky och uppror hos förståsigpåare. Men applåder hos unga, som var emot rådande styre i stort, USA:s krig i Vietnam i allmänhet och det mesta i synnerhet. Han fortsatte in i 70-talet med den absurda tv-serien ”Tårtan”, en klassiker åtminstone för den generation som växte upp då.
Det var en frisk tid för uppror, som genomströmmade kulturyttringar som musik, film och konst, men som också kom att rubba system som skolväsende. Men Carl Johan de Geer var ju också en provokatör inte bara med sin konst. Med adligt namn, född i Montreal, Quebec, som diplomatson uppvuxen i Köpenhamn, Bryssel och Warszawa, samt efter föräldrarnas skilsmässa på slott hos farföräldrarna i Skåne och hos modern på Östermalm, Stockholm, var han en katt bland vänsterhermelinerna.
Carl Johan de Geer älskar fortfarande att provocera – och att roa. Han vill, som det står i programbladet till hans utställning ”Älg” på Göteborgs konstförening, att konsten ska skava. Men också att humorn ska ta plats.
Det gör den. Motiven på konstverken känner vi igen. Antingen är det konst av prins Eugen, Edvard Munch, Carl Kylberg eller August Strindberg som tjänar som förlaga. Eller också är det Göteborgskoloristerna. Den spretiga konstnärsgrupp, som fortfarande fascinerar och som hyllades med en fantastisk utställning på Göteborgs konstmuseum så sent som förra säsongen.
Prins Eugens klassiker ”Molnet III” har fått tjäna som motiv för Carl Johan de Geers skapelse. Men in har hans signifikativ älg tagit plats. Så håller de på. Verk efter verk. Genom Göteborgskoloristerna Åke Göransson, Tor Bjurström, Inge Schiöler, Karin Parrow, Ragnar Sandberg och Ivan Ivarson.
Jo, det roar. Det utmana och kittlar. Skaver…? Kanske lite. Men oavsett material tycker jag att Carl Johan de Geer har gjort det enkelt för sig. Utsällningen är förvisso en hyllning till de konstnärer var konstverk har fått tjäna som förlaga för de Geers serie ”Älg”. Fast dessa hans konstverk besitter långt ifrån det djup, den kraft och lyskraft som originalen har. Istället är det kladdigt och lite slarvigt gjort. Men lockas man nu av Ragnar Sandbergs ”Den blå bussen”, kan man alltså få den med älg i Carl Johan de Geers version till det facila priset av 42000 kronor.
Det har nu besökarna emellertid ratat rejält. När jag var där några dagar efter vernissagen 17 augusti syntes inte ett enda exemplar sålt av målningarna, däremot desto fler intressenter av de grafiska bladen för 4200 kronor/blad. De som bland annat innefattar de Geers version av Edward Munchs ”Skrik”, den som också har bäst bärighet av de 28 konstverken.
Populär. Carl Johan de Geers grafiska blad i serien ”Älg” säljer bra. Som versionen av Carl Kylbergs ”Hemkomsten”.
Så… visst är Carl Johan de Geer 86 år gammal fortfarande en retsticka med en stor portion humor. Härligt. Men det är ju lite trist att prisen är det som provocerar – eller snarare förvånar – mest. Å andra sidan får han ta vilket pris han vill. Kanske är det till och med relevant. Åtminstone om han eller galleriet finner någon köpare.
Utställningen ”Älg” pågår till och med 8 september. Göteborgs konstförening har öppet tisdag till fredag 13–17 samt lördag och söndag 12–16.
Sinnlig och roande. Sara Klingvall och Charlotta Grimfjord Cederblads ”Njutning och kontroll” är en intensiv och roande föreställning där publiken bjuds in. Foto: KAI MARTIN
Vi lever i en narcissistisk tid förstärkta av sociala medier. Vi ska framstå som perfekta, söka det perfekta och lockas av njutning. Njutning då vi gör något. Njutning av vad vi intar i form av mat och dryck. Gärna ska det se snyggt ut. Utom på en afterwork, då allt spiller över. Ett glas för mycket. Några bitar mat som blir frossa istället för ett lagom. Vi som inte bara vill ha gränslös njutning utan också sträng kontroll faller ned i ångest och självförakt.
Detta famnar duon Sara Klingvall och Charlotta Grimfjord Cederblad i sin lustfyllda, insiktsfulla och roande föreställning ”Njutning och kontroll” på intima Cinnober på Masthuggsterrassen.
Här har paret dukat upp furstligt. Glasen med bubbel i entrén (ja, det finns alkoholfria alternativ) uppmanas man att ta med in i salongen. För det vankas mer.
Det blir en fest för ögat, örat, hjärnan och själen. Men också frestelser i form av snittar, mer vin och godis. Vi lever i inte bara i ett narcissistiskt tidevarv utan också i ett hedonistiskt. Det är i njutningen föreställningen tar sitt avstamp, sneglar tillbaka till grekerna och romarna om orden orgie och hedenomi ursprungliga betydelse. Ett raskt hopp till brittiske filosofen Jeremy Bentham, som i mitten av 1800-talet skapade riktningen utilitarism. En teori inom normativ etik som föreskriver att den rätta handlingen är den som maximerar nyttan, det vill säga maximera utfallet av lycka och minimera utfallet av lidande. Eller, som Bentham sa ”all njutning är god”.
Men filosoferandet hos Klingvall–Grimfjord Cederblad löper raskt vidare till det egna erfarenheterna. Det gör också att föreställningen eventuella pretentioner och von oben-perspektiv snabbt landar på golvet. Det är ett friskt sammelsurium av koreografi och musik hämtat från allsköns håll. Kläd- och scenbyten i ett högt tempo, utan att dramaturgin går förlorad i något hafsigt.
Det blir tillbaka till filmer som duon minns – och iscensätter. Demi Moore i Sara Klingvalls gestaltning i den klassiska drejscenen i ”Ghost” där Patrick Swayze (komiskt gjord i ”muskulös” t-shirt av Charlotta Grimfjord Cederblad) glider över till ”Dirty dancing”. En film Demi Moore inte fick göra mot Patrick Swayze. Så fortsätter det: ”En officer och gentleman”, ”Titanic”… för allt Demi Moore (Sara Klingvall) är ju att flyga, hennes stora längtan efter njutning.
Ja, vi hamnar till med i Jane Austins kyska värld, som via de strålande skickliga projektionerna/animeringarna signerad Carmen Fetz, som utmanar det pryda och könsreglerade för något mer lustfyllt.
Så landar vi i ”När Harry mötte Sally” och ”orgasm”-scenen på en lunchrestaurang med Charlotta Grimefjord Cederblad som Meg Ryan. Där Charlotta Grimfjord Cederblad utmanar och tycker inte att Meg Ryan tappar kontrollen tillräckligt för att vara övertygande i sin roll. Efter några fatala försök talar hon sig varm om ett Youtubeklipp med operasångerskan Montserrat Caballé, där operadivan med slutna ögon mottar publikens flera minuter långa ovationer. Det drömmer Charlotta Grimfjord Cederblad om och förvandlar scenen till dödsmetal där hon growlande tar över – förstås till publikens ovationer.
Ja, infallen är många och publiken bjuds hela tiden in i föreställningen inte bara som åskådare. Man njuter helt enkelt mer och bättre av denna tokiga föreställning ju större deltagande man tillåter sig.
Det är lätt. För det är generöst, levande, lustfyllt, roande och njutningsfullt – där sensmoralen nog mest av allt handlar om att våga tappa kontrollen för att njuta. Det gör ”Njutning och kontroll” på ett begåvat och underhållande vis utan att tappa koncepten.
”Njutning och kontroll”, Cinnober, Masthuggsterrassen, premiär 26 april 2024. Spelas också 27 och 28 april.
Koncept, text, regi, kostym, scenbild och framförande: Sara Klingvall och Charlotta Grimfjord Cederblad.
Firar. Min blog – kamartinblog.com – har nu passerat tusen inlägg.
Det hände sig vid den tiden där jag efter 35 år på GT hade avslutat min anställning. På tidningen hade jag ju genom Expressen försorg blivit med blogg, som startat 2005. En blogg som hade sina läsare, men jag var ju förstås inte i närheten av exempelvis Linda Skugge – något som Aftonbladets hovmobbare Fredrik Virtanen skrockade åt i ett inlägg när Expressens bloggare antal läsare presenterade. Hur som med det, jag var otroligt stolt över de läsare jag hade; skrev om mycket av det som inte platsade i tidningen: resor, möten, skeenden.
Men när jag valde ett avgångsvederlag våren 2014 visste jag att bloggens dagar var räknade. Min anställning tog slut och givet detta också bloggens. Men av dåvarande chefredaktören fick jag löfte om att jag i god tid skulle meddelas om när så skulle ske.
Det hände inte. I september var bloggen borta. Poff. Jag blev förstås sårad, som det är lätt att bli då garden ändå är nere, såsom det var med mig mina sista år på tidningen. Jag fick i och för sig en länk till min blogg, så att jag skulle kunna fylla på med de texterna i en ny blogg. Men den utbrändhet som jag då led av gjorde att jag aldrig kom att skrida till verket. Rädslan för att misslyckas gjorde att det inte blev av.
Så i oktober startade jag med darriga ben kaimartinblog.com inom WordPress. Ja, det blev kaimartinblog med ett g för att det var det som fanns. Jag orkade inte ordna något annat och det var väl inte hela värden. En fryst bild från Jonny Andreassons video till Punkrock Allstar GBG:s ”Nerv”, där jag medverkade i, blev vinjettbilden. Den har hängt kvar.
Valsspråket ”Om Sverige i tiden” också.
Det har blivit en hel del inlägg där sedan dess. Som arbetslös under några år var bloggen mitt verktyg för skrivande. Här kunde mina läsare följa mig på resa, men också personliga reflektioner ur mitt liv. Det har ju också blivit sport och förstås recensioner, det som mycket har följt mig genom livet. Recensioner av böcker, men inte så mycket skivor. Men förstås från scenerna i främst Göteborg, högt och lågt, från Mölndalsrevyn till Göteborgsoperan, från Pustervik och Musikens hus till Ullevi. Dans, teater, musikal, musik, konst. foto…
Jag har haft min intervjuserie med Farbror Blå. Kanske blir det en nytt intervjuformat med människor som jag tycker är spännande.
En och annan nyhet har jag haft, men med min tid på GöteborgDirekt (2017–2022) var det ju självklart prioritet för min uppdragsgivare.
I bloggen har man också kunnat följa Kai Martin & Stick!:s resan från hösten 2014 och framåt. Det blev ju en del spelningar efter comebacken i aprils början 2013, men också albumet [utan titel] som vi i trots och stolta gav ut på eget bolag med egen distribution under våren 2016. Till inledande ”Strändernas svall” gjordes en video, som fotograf Johan Carlén och jag gjorde sent i oktober 2015 nere vid Björkängs strand, söder om Varberg.
Jag fick för någon veckan sedan en notis från WordPress-gänget (som jag förstås inte känner, det går ju på automatik) om att jag hade gjort mitt tusende inlägg sedan den där starten i oktobers början 2014. I höst är det svindlande tio år sedan. Bra jobbat, Kai.
Jag är bortskämd med att ha mina läsare och uppskattar var och en av dem/ni.
Ja, det är siffror som jag stolt publicerar. Jag vill inte undanhålla dem för Fredrik Virtanen och försöka luras med att jag tillhör något annan än de lägre bloggdivisionerna.
Visningar mer år, undrar kanske någon. Här kommer de:
Man har inte roligare än vad man gör sig. Men när inbjudningarna kommer dels till Falkenbergsrevyn – 5 januari – och ”Paraden” i Arena Varberg – 6 januari – är det ju två premiärer som man inte vill missa. (Läs recensionerna här och här!)
Men att åka tur och retur Falkenberg respektive Varberg kändes lite onödigt. Vi – Z och jag – bestämde oss för att ta en helg i Halland.
Vi bokade in oss på Varberg stadshotell, anrikt så det förslår, med tanken att vi skulle ha Varberg som bas. Den var förstås god. Men… vi borde ha tagit två nätter istället för en. Nu tänkte jag att vi kunde åka hem efter ”Paraden” på Arena Varberg, det är ju inte så långt, på lördagskvällen. Hade Z, som är klok och vacker, bestämt, hade vi åkt söndag morgon istället. Jag ska återkomma om det.
Det är en bländande vacker dag när vi reser söderut i det vintriga, kalla Sverige. Lämnar Göteborg i sin frusenhet för E6 som verkar bedrägligt torr, men man vet aldrig med blankis. Varberg tar emot i den tidiga skymningen. Varbergs torg, ett praktfullt torg, möter oss med snudd på enslighet. Ett ensamt stånd packar ihop sina varor efter dagens värv. Mitt på torget står en praktfull julgran, ljusdekorationerna i träden på torget håller mörkret stången. Kyrkan ståtar mitt emot Sparbankens ståtliga palats. Kristendomen mot merkantilismen. Även om den många gånger går hand i hand.
Ett ljus i mörkret. Den praktfulla ljusklädda granen lyser upp i den analkande januarikvällen. Foto: KAI MARTIN
Vid torget ligger också hotellet, 122 år gammalt, som reser sig väldigt och med nybyggnation nu famnar hela kvarteret. Vi får vårt rum, når det via byggnadens alla prång och trappor. Det är spatiöst med en smula boutiquehotellskänsla. Z ordnar genast en kopp kaffe. Jag hänger in mina kläder i garderoben. Hon tar en kik in i badrummet, som välkomnar med både dusch och badkar. Något hägrar i hennes blick. Vi saknar badkar hemma; här finns det. Eftersom vi var sena på hotellet fanns det ingen möjlighet att utnyttja de spafaciliteter som annars finns.
Rummet vätter mot Västra Vallgatan, mitt emot Biostaden, biograf Capitol. Kanske ska vi se en film på lördagen innan kvällens underhållning. Kanske…
Vi har kommit ner en smula försent för min smak. Men en missuppfattning ställde oss inför detta faktum. Så jag dressar om, min nyköpta tredelade kostym (det gick väl sådär med köpstoppet, men kanske stannar jag vid detta plagg 2024… jag vill ju ändå vara pragmatisk) kommer till pass. Till det Paul Smith-skjortan som jag köpte på Extraloppan i Reykjavik i somras och en sidenslips från något av alla andra secondhandköp som jag har gjort. Jag känner mig klädd. Jag känner mig stilig. Med tålamod tar jag på mig de bruna kängor i läder och camouflagesmärting som jag köpte på Erikshjälpen i november. Skohornet från garderoben klarar inte belastningen och viker sig därför. Det enda negativa med rummet. Jag får snöra upp ordentligt. Inga genvägar här inte.
Så far vi de få milen ned mot Falkenberg. Tar den långsamma vägen ner. Svänger fel och åker ned till Träslövsläge, men tråcklar mig rätt ut mot gamla E6:an med Z:s hjälp. Mörka, hala vägar. Men snart når vi Falkenberg, parkerar bilen vid Stortorget och går in på Sisi, den asiatiska restaurangen bredvid Falkensbergs stadsteater där Falkenbergsrevyn ska spelas om någon timme. Vi tar, som traditionen bjuder, buffén som inte är billig, men som håller god kvalitet. Jag har inte ätit sedan frukost och slukar maten som en sulten. Dricker vatten när Z tar en öl; jag är ju chaufför.
Ja, om revyn kan ni läsa i länken i inledningen av denna text. Men kort sagt: de kan sin sak här i Falkenberg. En mycket skickligt genomförd revy av en professionell ensemble. Föreställningen dansar förbi i tid och rum. Plötsligt är det dags att ta den mörka vägen hem och lika plötsligt är vi på vårt rum.
Vi lyssnar på Sportradion om Juniorkronornas förtvivlade kamp mot ett överlägset USA. Ser sista perioden på rummet, kroknade Juniorkronor stora förtvivlan efter förlusten där ett vunnet silver smakar beskt. Vi kroknar vi med. Bläddrar genom tevens alla kanaler, hamnar framför något med kommissarie Frost. Z somnar. Jag ser färdigt innan jag släcker. Den arrogante advokaten var mördaren.
Varberg är en sommarstad. Inget tvivel om det. Men en kall januaridag i strålande solsken är heller inte fel. Inte frukosten heller, som bjuds i hotellets matsal. Vi är lagom tidiga, men inte utan att Z fått ta sig ett – efterlängtat – bad.
Det finns gott om plats i matsalen och Z placerar oss med utsikt över torget. Det drar lite från de skyltfönsterstora fönstren, men mat och kaffe värmer. Vi tar vår tid. Pratar, som vi gör. Håller tyst, som vi gör emellanåt.
Så går vi upp, men inte till rummet. Lite shuffle board innan check out. Z vinner. Alla omgångarna. Jag tar det med jämnmod. Tar en sightseeing i hotellets alla environger. Här kan man hänga.
Z hade redan kvällen innan nämnt det här med att bo en natt till. När vi nu checkar ut står det klart varför. Vi lämnar hotellet vid elva. Föreställningen för kvällen startar 19.00. Vi har många timmar att slå ihjäl. Bion visar inga filmer att stå efter. Vi packar bilen. Åker mot den gamla fabrikslokalerna där Gunnebo en gång höll hus. Tegelkåkar som nu hyser andra verksamheter, som Vintagebyrån som jag följer på Instagram. Där finns möbler, lampor, mattor och prylar i vår smak. En svart läderklädd Jetson lockar. Men jag nöjer mig med att sitta i den.
Det är trettondagen. Mycket är stängt. Vi åker vidare , denna kalla, vackra, solstarka dag, ned mot hamnområdet som leder till Kallbadhuset och fästningen. Ställer bilen och promenerar ut till det över hundra år gamla badpalatset, men bestämmer oss för att vänta med ett besök där.
Vi styr mot Varbergs fästning, det väldiga fortet med anor från 1200-talet, som reser sig på sin kulle. I Vallgraven är vattnet fruset. Familjer prövar isen, några åker skridskor. Vi går ut mot fortifikationen, den jag aldrig – skam till sägandes – har besökt. Vi går in i portar, in på borggården, upp på vallarna med sina kanoner och sin hänförande utsikt. Varberg är vackert även på vintern och västerhavet ligger stilla som en flört. Men det är bitande kallt.
Vi går in i museet för att hälsa på Bockstensmannen. Den vackra, unga museireceptionisten tar emot min betalning – en vuxen och en pensionär. Jag hör mig säga att jag nästan är lika gammal som Bockstensmannen. Hon skrattar åt mitt skämt och jag inser att jag är som min pappa. Han hade kunnat ha sagt precis samma sak.
Hallands museum är inte stort och Bockstensmannen är central med sin kittlande historia. Men vi börjar med en fotoutställning med lokala fotografers bilder. Vi dröjer oss kvar den tid det tar, men bestämmer oss för att gå ut i solen. Söker oss mot Kallbadhuset för en fik, varm choklad och våffla. Ser de djärva badgästerna komma och gå. Z frågar om jag vill. Men… nä. Mer planerat. Någon annan gång.
Så ut igen för att promenera längs med Sjöallén som blir Sjöpromenaden leder oss sin böljande väg mot Kusthotellet, det före detta sanatoriet. Det är fläckvis riktigt halt. Men vi går försiktigt. Min pälsfodrade Tenson Himalaya värmer. Min stickade, senapsgula Nudiemössa likaså. Z har en Boss-rock som mer är för vår/höst-bruk. Lindar sin halsduk runt huvudet. Det är drygt tre kilometer enkel väg med solen i ansiktet.
När vi kommer fram för att vända kommer en man i en liknande jacka som jag, men med en St Pauli-mössa på huvudet (ja, fotbollslaget i Hamburg). Han rastar sin hund, men är förtjust i att vi har likadana jackor. Han berättar att hans är sju år, men modellen är från hans födelseår: 1972. St Pauli…? Nä, han är inte sportintresserad. Men bodde i Hamburg under en period. Z tar en bild och vi skiljs åt. Ja, inte Z och jag. Det skulle se ut.
Vi går tillbaka den vägen vi gick. Nästan. Parallellt med Sjöpromenaden går en grusad vall, som vi anar förmodligen bar en smalspårsjärnväg.
Tillbaka till bilen. Mot mat. Det blir en omväg ut ur stan och in igen. På Sportradion hinner jag höra hur Villa Lidköping på tilläggstid vänder underläge 5–6 till vinst 7–6 mot Rättvik. Saknar bandyn.
Vi kommer till den nyöppnad italiensk restaurang Dell’ Amore mitt emot bion. Z väljer pasta. Jag en pizza, Bosciola, med tryffelsalami. Fluffig och fin, som wienerbröd. Husets röda till.
En stilla stund där vi fördriver tiden ytterligare med varsin espresso och tiramisu och samtal.
Det är dags för revyn. En djärv premiär av ett rutinerat gäng. Vi roar oss furstligt. Det är i Halland det händer.
Hemma väntar ”På spåret” och vår egen säng. Utanför är allt kallt. Men vi värmer varandra i varandras sällskap och med minnet från en fin helg.
Det är ju hög tid att summera ett gånget år. Jag har i och för sig lagt jobbet på hyllan rent löneyrkesmässigt (i stort sett). Men är ju runt på mycket, lyssnar på mycket, läser en försvarlig del och har dessutom haft förmånen att delta röstmässigt. Så här en lista på favoriter under året plus några som hamnade på minussidan.
Ja, jag kommer att ha ett Göteborgsperspektiv – i stort sett. Världen är så stor ändå och bevakas säkerligen bättre av andra som kan famna den.
Dubbelt starkt. Paperwing gjorde inte bara årets album utan också årets föreställning. Foto: KAI MARTIN
Favoritalbum:
Paperwing: String fling. Excentrisk, vacker, levande och stark.
Daniel Lemma: Addis. Få kan som Daniel Lemma förmedla glädje i sin musik. Här än lite mer med musik inspelad från Addis Abeba, Etiopiens huvudstad.
Exit North: Anyway, still. Konstfärdigt, pretentiöst och alldeles outgrundligt vackert.
Anders Boson Jazz Ensemble: Blåa dar. Håller den göteborgska jazztradionens fana högt.
Slob78: Helvetes förbannad jävla skit. Avknoppningen från Slobobans Undergång är jag delvis själv delaktig i (två spår). Det gör inte detta friska punkpopalbum sämre. Herregud vilken energi och vilka melodier. Tack.
Favoritkonsert:
Paperwing på Stora Teatern. Något av det bästa jag har sett. Hennes release av albumet ”String fling” blev en föreställning som helt tog andan ur mig. Magnifikt.
Exit North på Stora Teatern. Med starka två album i ryggen visade detta Göteborgsbaserade band med Japantrummisen Steve Jansen att det finns en extra dimension i musik från scen.
Håkan Hellström, Razzmatazz, Barcelona. Det var inte den bästa av Håkan-konserter, men stort nog att få höra och se honom på klubb igen. Hoppas det gav mersmak.
Ossler, Skeppet. Pelle Ossler och hans manskap gjorde albumet ”Ett brus” i legendariska Hansa Tonstudio i Berlin 2008. Med vinylen väl ute 2023 gjordes en konsertturné som var bländande svart och tung.
Rasmus Blomgren, Café Hängmatta. Med ”River’s call” gjorde han 2021 års album. Att äntligen få ta del av musiken live var en stark upplevelse.
Favoritföreställning:
Stadsteatern: Caligula. En föreställning som spänner musklerna och visar att stor teater kan imponera.
Hagateatern: Jag ser allt du gör. Annika Norlins noveller blir starkt berörande scenkonst med små gester.
Göteborgs Dramatiska Teater: Den sårande divan. På scen förenas Agnes von Krusenstjernas (1884–1940), konstnären Sigrid Hjerténs (1885-1948) och poeten, tysksvenska Nelly Sachs (1891–1970) levnadsöden i denna drabbande pjäs.
Folkteatern: Ett drömspel. En fascinerande och fantasifull tolkning av Strindbergs absurda klassiker.
Favoritmusikal/-operett/-dans/-magi:
Göteborgsoperans Danskompani: 12 song och Saaba. Med ”Hammer” 2022 satte Danskompaniet ribban högt. 2023 fortsatte man med högkvalitativa föreställningar med samarbetet med sångerskan och låtskrivaren One Brun som en favorit.
Folketeateret, Oslo: Miss Saigon. Fin och berörande uppsättning i anrik lokal.
Park Avenue: Get ready for my close up. Stefan Odelberg trollade bort mig fullkomligt under en helt magisk kväll.
Favoritläst:
Jo Nesbø: Blodmåne. Mästaren i genren är still going strong.
Tony Fischier: Ett stråk av karma. Flitige Tony Fischiers hittills bästa.
Mohlin Nyström: Den tysta fågeln. Åmålsduon fortsätter med framgång spinna intriger om förre FBI-agenten John Adderly i värmländsk miljö.
Grzegorz Flakierski: Familjeminnen. Min gymnasiekamrat, nu i Kramforsboende, vädrar flitigt sorgkantade minnen från en familjs judiska historia i Östeuropa. Denna hans senaste samling texter är vackert mollstämt och samtidigt inte utan humor.
Arnaldur Indriðason: Tyst som muren. Stillsamt och listigt berättande. Stor dramatik.
Dessutom: Knut och Eric Carlson. Berättelsen om guldvarufabriken Cesons 1918–1980. Boken om min morfars och hans brors fascinerande klassresa till framgång och välstånd.
Favoritmat:
Baccalá, Hauganes, Island. Tork så enkel, men välsmakande att allt stannar för en stund.
Santamadre Restaurant de tapes, Barcelona. En sjurätter tapaskväll blev mer. Magiskt.
Korvkiosken i Hørsholm midtpunkt. Mannen gjorde flæskestegsandwich som vore det fine dining.
Brasseri Draken. Stans utsikt kunde ha räckt. Men även köket bjuder högt, generöst och smakligt.
Japadog, McArthur Glen Outlet Mall, Richmond, Kanada. Mixen av hotdogkulturen och det japanska köket var speciellt – och gott.
Favoritfynd:
Ett par blå Barker Baileys, 5000-kronors skor för 149 kronor på Myrornas.
Ett par helt nya mysbyxor från Oscar Jacobson för 30 danska kronor på loppisen i Charlottenlund.
Ett par Bally-skor, brogues. 225 danska kronor för ett par 5000-kronors skor. Hittad hos Blå kors i Ølstykke.
En blå Boss-kavaj i manchester. Dyr men snygg och originell. Hittad hos Extraloppan i Reykjavik.
Ett par guldskimrande Dockersbyxor. 59 kronor på Myrornas.
Favoritresa:
Island. 28 grader plus i Akureyri säger det mesta. Lägg till Húsavik i strålande sol och ett regnigt Reyjakicv plus de bästa av vänner.
Barcelona. Håkan väntade i skiftet maj/juni. Där öppnade sig en hel stad som fått oss att längta dit igen… och igen.
Bled. Hockeyn tog mig till denna vackra slovenska by för ett minne för livet.
Vancouver. Hockeyturnering i landet där alla spela ishockey. Kom hem med en silvermedalj.
Krakow, Auschwitz. En resa jag länge velat göra som blev mer drabbande än vad jag trodde.
Favoritsett på tv:
Babylon Berlin, SVT. Senast säsongen är kanske den starkaste i denna favoritserie.
Slow horses, Apple TV. Vasst manus, bländande intrig och strålande skådespeleri.
Lessons in Chemistry, Apple TV. Stramt spelad med underfundig humor och snyggt underliggande budskap i 50-talsmiljö.
Berlin, Netflix. Spinoff på ”Las casa de papel”. Inte lika stark som denna spanska ursprungsserie. Men vass nog ändå.
If these walls could sing, Disney. Dokumentären om Abbey Road, EMI:s studio, innehöll allt. Tänk att jag har varit där!
Favoritsett på bio:
Hammarskjöld. Per Fly har gjort en grandios film med Mikael Persbrandt i en strålande huvudroll som den svenska FN-ordföranden.
Munch. Inspirerade av ”I’m not there”, där flera skådespelare spelar Bob Dylan skildrar norske regissören Henrik Martin Dahlsbakken konstnären Munchs liv på ett utmärkt sätt.
Volaða land. Islänningen Hlynur Pálmassons film med fantastiskt foto av Maria von Hausswolff är kärvt dramatisk.
Ustyrlig. I regi Malou Reymann, manus Malou Reymann och Sara Isabella Jønsson Vedde, om en ung kvinna som hamnar på tukthus i 30-talets Danmark.
Tillsammans 99. Lukas Moodysson låter skådespelarna från succéfilmen ”Tillsammans” mötas i sina roller 25 år senare. Kittlande och underhållande.
Bottennapp:
IFK Göteborgs säsong.
JVM i Frölundaborg. Toppenhockey inför nära nog tomma läktare. Vilken arrangörsmiss.
Lyckades missa Coldplay på Ullevi.
Sjukdom gjorde att jag inte bara missade Publik Image Ltd på Pustervik i oktober utan också Tills Lindemann i Malmö i december.
Diggiloo i Skatås. Regn, regntung mark och dåligt upplyst var inte den bästa finalen på detta turnépaket.
Det fladdrade förbi. 2023. Hann knappt starta förrän det nu skälver i sina sista timmar för att tyna bort och skugglikt glida över till ett nytt år. Ett 2024 med förhoppningar, löften och motsägelser.
Mitt 2023 startade drastiskt. Från att ha varit anställd 2022 fram till midnatt 31 december var jag nu ställd utan jobb. Efter drygt fem fantastiska år på GöteborgDirekt med likaledes fantastiska arbetskamrater var jag, efter uppsägningen i november, utan jobb.
Jo, jag ska erkänna att jag då beskedet kom darrade till. En besvikelse som inledningsvis var svår att svälja, men rätt snart efter att den första känslosamma stunden ebbat ut och klingat ut i sans blev ett fait accompli. Väl på den här sidan det nya året var det med ett stort lugn. Jag hade en deadline kvar, skönt, och den har jag inte för avsikt att jaga.
Bokjobb. Foto: KAI MARTIN
Januari:
Nå, jag inledde det nya året i stillhet. Z och jag kom iväg på Falkenbergsrevyn, som höll sedvanlig hög nivå (läs recension här!). Därefter vankades Mölndalsrevyn, den revy jag varit mest trogen och följt i nära 25 år (läs recension här!). Och det blev ett besök på Aftonstjärnan och revyn ”Nyårsbubbel”, som roade.
Arbetet med boken om Cesons, min morfars och hans brors företag, fortgick i något som skulle kallas en slutspurt. Tillsammans med min kusin Leif – den sista i raden av guldsmeder i familjen –, hans syssling och min vän och kollega Peter Birgerstam var den en ambitiös coffetablebok i förstone tänkt för familjen. En summering av bröderna nit, som i slutändan har gett ett välstånd som de nya ledande ätteläggarna vilar på.
Jag gick efter knappt två veckor ett telefonsamtal från en arrangör i Göteborg, som ville ha med mig på tåget gällande Unplugged live. Konserter varje lördag efter löning där det var tänkt att jag skulle intervjua från scen. Något extra förutom den musik som artisterna/banden skulle framför.
Jag tackade ja och såg mig själv framträda med artister som Ebbot, Mikkey Dee (allt annat än unplugged då han dônade på med sin Motörheadhyllning), Noices Peo Thyrén, Lustans Lakejers Johan Kinde och senare Kikki Danielsson. Det blev en succé och ett fungerande koncept, som ser ut att fortsätta nu i vår.
Stefan Andersson underhåll på Kajskjul 8 med en föreställning som förenade ”Skeppsråttan” med ”Made in China” på ett underhållande vis (recension här!). Han kan det där med historieundervisning till musik.
Filmfestivalen kom, som jag skrev om på i denna min blogg (läs om den bland annat här!).
Självklart spelade jag ishockey. Morgon som kväll. Allt som en förberedelse för det stora äventyret i Richmond, Vancouver i slutet av mars, då jag skulle spela med Soha Team Sweden, som hade två lag representerade i den stora hockeyturneringen Carha Hockey World Cup.
Jag umgicks förstås med min älskade hustru. Bland annat åkte vi till Mexiko för en kväll. Åtminstone för restaurangen Tizne på Fjärde Långgatan, där vi fick god mat och spritiga drinkar (skrev om det här!).
Självklart blev det häng med mitt älskade barnbarn. Torsdagarna med honom vill jag/vi inte gärna missa. Även om det nu är hämtning från förskolan och inte hela dagar av umgänge.
Jag om också iväg på Tommy Körbergs ”Grand finale”, som imponerade. Filmen show, vilken sångare (läs om det här!).
Om jag någon gång pratat om köpstopp gällande kläder, så är det ett löfte som på något vis har preskriberats. Ja, första månaden på året gav fynd, som under året skulle följas av fler.
Jag blev också kontaktad av Staffan Hassling, sångare i Slobobans Undergång, legendariskt punkband från Partille och generationskamrater med oss i Kai Martin & Stick!. Han ville ha med mig på en låt med sitt nya band Slob78. Smickrande, förstås, så det tackade ja jag till. Väl på plats i studion i slutet av månaden kändes det inte som om jag bidrog till mycket. Låten ”nittonhundrasjuttiofem” lät helt enkelt komplett. Men han och medmusikern/producenten/inspelningsteknikern Björn Holmudd (en gång gitarrist i förstaupplagan av Slobobans Undergång) var väldigt nöjda. Jag har sedan inte kunnat få låten hur skallen. Pur poppunk med härlig energi. Låten finns på utmärkta albumet ”helvets förbannade jävla skit”, där jag även gästar på Grisen Skrikers låt ”sextiofem”, som bandet med hjälp av gamla Göteborgspunkare plus Brodde från Brända Barn gör en version av. Lyssna på albumet här!
Jobb. Foto: EVA MARTHA LARSSON
Februari:
Ja, det blev ju en intensiv start på det år som skulle bli början på något mer stillsamt. Årets andra månad fylldes av mer hockey, som ett förberedande läger i mitten av månaden för Kanadaresan. Jag fick äntligen se Göeborgsbandet the Halo Effect, som spelade på Pustervik. Med en mix av medlemmar från Dark Tranquillity, In Flames och Haunted är de ju en essens av the Gothenburg Sound, metalgenren som med framgång spritts över jorden i 30 år. (Jag skrev om spelningen här!)
Filmfestivalen fick sitt slut med vinnare i olika kategorier och filmupplevelser för den enskilde. Vilken ynnest att få uppleva detta år efter år. Göteborg är en rik kulturstad, högt och lågt; ett smörgåsbord som man ständigt kan gå och smaka av.
Så fick jag möjligheten att se Ane Brun med dansare från Göteborgsoperans Danskompani i den fascinerande föreställningen ”12 songs”. Det blev några föreställningar/pjäser till som ”Tusen år hos gud” på kreativa, intima Göteborgs dramatiska teater och ”Lyckliga i alla våra dagar” på Backa teater, som kan sin konst att nå unga.
Jag tog en ensamtur till Louisiana, tåg och färja tur och retur, för att få uppleva ”Det kolde øje – Tyskland i 1920’erne”, en utställning som kittlade om en epok som har greppet om mig. Det blev en fin resa, men trots att jag inte har något problem med att resa ensam vet jag att det är så oerhört mycket rikare med Z. Så som det varit från dag ett i vår relation.
Jag hade satsat stort på att vara fin inför Kanadaresan och hade därför köpt en ny målvaktsutrustning. En bländande vit CCM-rustning, som förmodligen blir den sista som jag köper.
Jag umgicks med min familj, vi åt våra semlor, firade Z som fyller år i februari precis som min yngste son. Självklart firade vi fastelavn, den danska fastlagstraditionen som mer liknar den på kontinenten med utklädning. Några timmar i Danska kyrkan, som ligger på vår gata, blev det i den danska traditionens tjänst.
Månaden slutade med Mikkey Dee och hans två musiker som larmade loss med sin Motörheadhyllning. En ynnest att på nära håll få ta del av denne skicklige musikers rytmkonster.
Möte på is, oh Canada. Foto: WILLY BJÖRKBACKA
Mars
Från hård rock till jazz. Ja, allt ryms för den som är hågad. Jag hamnade på Westman Boson Standard Quartet på Wauxhall i Linnéstaden. Jag har följt Anders Boson genom åren och han har en cool stil, som trumpetare och sångare. Under året kom han med sin jazzensemble med albumet ”Blåa dar”. Strålande svensk jazz.
På Stadsteatern sång jag ”Caligula”, en stark uppsättning med Andrea Edwards i huvudrollen. Det blev också några pjäser till, som Hagateaterns pjäs ”Jag ser allt du gör” baserad på Annika Norlins noveller och Gothenburg English Studio Theatres ””Fair play”, som båda visar kvalitet utanför institutionsteatrarna.
Jag kom också iväg till Västerås för att se ”En folkefiende” på Västmanlands teater. En spännande uppsättning på en teater som bjuder på mycket kvalitet.
På hemresan tog jag en sväng om Katrineholm för att kika på en fotoutställning med Lars Johanssons bilder från rocklivet i järnvägsknuten. Bland annat fanns det bilder från Kai Martin & Stick!-turnén våren 1982, som landade där. Spännande.
Jag umgås med vänner. Hämtar hem min kära Z, som varit hos sin bror utanför Nice. Snön ligger kall och vintern dröjer sig kvar.
Cesonsboken går i tryck. Vi har gått i mål med ett projekt som tagit styvt två år. Men resultatet blir fantastiskt.
18 mars är trunken packad. Vi är ett gäng från Göteborg som reser mot Kanada för att förenas med resterande lagkamrater på Schiphol för vidare transport till Vancouver. Det blir en resa i hockeyns tjänst och ett minne för livet. Båda lagen Soha Team Sweden – +65 och +70 – kniper en silvermedalj. Jag skrev om resan bland annat här.
Inför resan hade jag upptäckt att Hålan Hellström skulle spela på klubb i Barcelona senare under våren. Jag lyckade genom omvägar fixa biljetter. Tillsammans med Z ordnades på boende och resa. Men mer om det senare.
Om jag köpte några kläder i Vancouver…? Jodå. Och en hatt.
Jag hinner knappt skaka av mig jetlagen förrän jag blir sjuk. Flera av lagkamraterna likaså. En del i covid. Men den är jag förskonad ifrån.
Skor med mera. Foto: KAI MARTIN
April
Månaden inleds med jobbet för Unplugged live på Lindholmen event. Ja, där jag en gång hade min 60-årsfest. nu ska jag intervjua Peo Thyrén från bland annat Noice. Månaden fortsätter med umgänge med Z och min kära familj. Kläder köps med stor regelbundenhet och emellanåt hamnar jag hos min skräddare Samuel vid Mölndals torg. För mina armar är oftast för korta för kavajernas ärmar.
Hockeyn har ju inte tagit slut bara för att jag har landat efter hockeyresan i Kanada. Nej då, säsongen är lång.
Z och jag firar att den tjeckiska restaurangen Gyllen Prag fyller 50 år, äter mat, dricker öl och lyssnar på musik.
Påsken är sen och firas med familjen.
Min vän Lasse kommer hem för en paus från tränaruppdraget i Bled, Slovenien. Knappt har jag hämtat honom från Landvetter förrän vi styr kosan på Oves gatukök i Sävedalen. Halvspecial inmundigas med god aptit.
Jag kommer i väg på föreställningen ”Gotta serve somebody” på Stadsteatern. En hyllning till Bob Dylan med bandet Valdemar som levande orkester. Jag hinner också med Marika Carlssons skickliga enmansshow ”Smalast när man dör vinner” och den roande tvåmansfarsen ”Sådan far” med Ola Hedén och Claes Månsson.
En god vän avlider efter en tids sjukdom. Han och jag bildade Viva la Stick! där banden Viva! och Kai Martin & Stick! gjorde en gemensam sak med singeln ”Regnperioden” 1983, som också gav en medverkan i tv-programmet ”Guldslipsen”. Han var också redaktör för musiktidningar där han gav mig lite uppdrag. En fin man på många sätt.
Z har raggat på en Ægget, den danska designstolen, på auktion. Nu måste vi åka till Stockholm för att hämta hem den. Vi bokar in oss på Långholmen och får en cell som sovrum. En sällsam men positiv upplevelse. Vi hinner träffa vänner, hälsa på min faster och gå på utställning på Nordiska museet. Snabbt upp. Snabbt ner.
Så hinner vi fira vår jubileumsdag, Z och jag. Synd att missa.
”Grand hotel” på Göteborgsoperan är en barnsligt underhållande musikal/operett, som även den är synd att missa.
Jag tar också del av Göteborgsbandet Rödtjuts spelning på Bengans. Stadig rock’n’roll med hårdrockska förtecken.
Slutspel i ishockey startar i SHL och NHL samt en spännande kvalserie där Djurgården gör upp med Modo om en SHL-plats. Stor hockeyunderhållning.
Månaden avslutas med intervju på scen då Johan Kinde gästar Unplugged live. Då har jag precis blivit frisk efter en ny vecka av sängliggande.
Kläder? Jovars. Det blir under månaden sin beskärda del. Men kapet på Myrornas när jag hittar ett par nya (åtminstone knappt använda blå Barker Baileys i min storlek för 149 kronor gör mig euforisk. Ja, jag vet att det är belöningssystemet som klickar in. Men nypris på dessa par exklusiva brittiska herrskor är 5000 kronor.
Möte. Foto: ANDERS WESTIN
Maj:
Våren kommer och rasar ut den bistra vintern, som dröjde sig kvar. Det knoppas i rabatterna, tulpanerna spirar och träden brister i lövsång. Vädret tillåter till och med utomhuslunch på altanen på baksidan av vårt hus.
Det Göteborgsbaserade bandet Exit North, som ju har förre Japantrummisen Steve Jansen på trummor/slagverk, kommer med sitt nya album ”Anyway, still”, som förstås är lysande. Men än mer kittlande är att bandet ska spela på Stora Teatern och jag har köpt biljetter till Z och mig. Det blir förstås en bländande konsert (läs om den här!)
Jag ser föreställningen ”Mama Zoya, Belarus” på Konstepidemin, en pjäs som tar andan ur mig.
Jag får möjligheten att träffa Björn Skifs vars show ska komma till Rondo 1 februari 2024. Det blir en intervju för bloggen, men hastigt och lustigt också en för Hemmets Journal. För att hämta hem material till intervjun åker jag till Varberg över dagen (Skifs presskille bor där och det är han som arrangerat allt för mig, tacknämligt nog). Jag begår där min badsäsongsdebut och hälsar dessutom på en underbar kollega, unga Alice, som förgyllde tiden på GöteborgDirekt.
Slutspelen i ishockey håller i och VM kommer också in och underhåller, även om Sveriges insats ska glömmas. Och apropå hockey har jag förmånen att få spela med NHL-proffs och ett gäng rutinerade spelare när Kings and Queens – rekreationslaget jag spelar i serie med – förlänger säsongen.
Z studerar och naturligtvis har Barcelonaresan hamnat mitt i en tentaperiod. Men vi far och får en resa vi sent ska glömma som inte bara handlar om Håkan Hellströms konsert utan om så oändligt mycket mer. Läs om det här och här!
Delikatesser. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Juni:
Maj går hastigt över i juni under tiden vi är i Barcelona och njuter vårt otium. Men vi hinner knappt komma hem förrän vi både firar Göteborgs 400-årsjubileum på Bananpiren och nationaldag med barnbarnet i Slottsskogen och lyssna på Göteborgs symfoniker ledda av favoriten Barbara Hannigan.
Firar gör ju vi också yngste sonen, som tagit examen och kliver rätt in i programmeringsvärlden med ett jobb på firman där han praktiserat.
Knappt hinner jag andas ut förrän jag sitter på Stenafärjan till Frederikshavn med mina älskade, forna, kollegor från GöteborgDirekt. En dagstur i strålande väder gör susen och jag får tanka lite Danmark, köpa rådbröd, ymer och øl.
Z och jag passar också på att se Carl-Einar Häckner som gör comeback på Lisebergs stora scen med sin älskade – och saknade – varieté. Mystiska brittiska konstnären Banksy hyllas med en utställing på Eriksberg, som jag kollar in (läs om den här!).
Men först får jag ett telefonsamtal från min vän i Bled… ja, Lasse som är ungdomscoach där. Han säger frankt ”Nu är det klart!”. Jag undrar förstås vad det handlar om. Men han vill ha ner mig som assisterande målvaktscoach under ett hockeyläger i den idylliska slovenska bergsbyn i början av augusti. Jag var påtänkt redan sommaren 2022, men kunde inte. Nu var det alltså dags. Smickrande. Men var jag rätt man på rätt plats…?
Jag ser Vegas Knights vinna finalen i Stanley Cup och min hockeysäsong är därmed över en smula tidigare än vad den brukar. Ja, jag brukar ju ha förmånen att få spela en bit in i juni och till och med kunna idka denna min favoritsport även i juli.
Vi har knappt hunnit komma till rätta efter Barcelonaresan förrän det är dags för nästa. I januari ringer vår älskade vän på Island (ja, hennes man är lika älskad, men nu var det hon som ringde) och undrade var vi skulle göra i juni. Jag vet ju att hon fyller år på landets nationaldag, men trodde att hon fyllde 60 först nästa år. Jag fann mig emellertid snabbt och undrade om hon skulle ha fest? (Maken hade en hejdundrande 50-årsfest som vi gästade i mars 2009.) Nej, blev svaret. Jag vill bara vara med er. Sa jag att vi bokade biljetter snabbare än en inandning…?
Så vi tog åter flyget från Landvetter för att landa på ett grått och regntungt, men aldrig trist, Island. Återigen fick vi en resa vi sent ska glömma. Bland annat tog oss våra vänner upp till Akureyri och vidare till Húsavik. Bländande vackra dagar, som kröntes ju på national/födelsedagen med hisnande 28 grader och strålande sol. Läs om resan här.
Väl hemma får vi en solig midsommar och vänners lag. Men
Bruce Springsteen gästade Ullevi i tre dagar för vad som jag tror är hans sista besök i Göteborg. Jag fixade biljetter till den sista och fick hjälp av vännen, förre GT-kollegan och gymnasiekamraten Tommy Holl med bilder. Se dem här där det också går att läsa om konserten.
Någon dag efter spelar Generation Sex, det vill säga valda delar av Generation X och Sex Pistols, på Lisebergs stora scen. Förbandet Sator snor delvis showen, men samtidigt var punklegendarernas konsert kul och de är ju i min generation, har haft sin betydelse, så. Tack vara Johnny Käpääs fina bilder blev det inte bättre fräs än vanligt på bloggen.
Det blev en rastlös start på sommaren. Helgen efter midsommar väntade studentfirande i Danmark. Z:s näst äldsta systers äldsta dotter gick ut gymnasiet. Det får man inte missa. Vi hyrde hus via air b’n’b ett fint hus i Virum utanför Köpenhamn och det blev sedan starten på en dryg två veckors resa i Z:s hemland, som kom att innehålla lån av sommarhus på halvön som skiljer Ise- och Roskildefjordarna och tältning i Charlottenlund. Jag skrev om denna vår resa här och där är vi redan över i…
Bad. Foto: KAI MARTIN
Juli:
Ja, det blev en omfattande resa. Med Z blir det alltid bra och äventyrligt. Vi avslutade resan med att se det nyzeeländcskabandet Fat Freddy’s Drop, en favorit hos en god vän till mig och ett band som Z såg på Roskildefestivalen 2006 och velat se igen. Den spelningen på Stagebox gav i sin tur och förmånen att besöka Refshalveøen på Amager.
Väl hemma reser vi till Falkenberg för att se, som traditionen bjuder, fars på Vallarna. I år ”Skrot, hopp och kärlek”. Premiären missade vi på grund av studentfirandet, ovan nämnt, så det fick bli nu. Resan från fars i Falkenberg till seriös teater på Tofta utanför Kungälv kan tyckas lång. Men det är likväl scenunderhållning och sommarteater som jag sällan vill missa. Inte nu heller, även om Danmarksresan gjorde att jag inte prickade in premiären på ”Arkivet”.
Det blev en kort dagstur norröver till Lilla Askerön där äldste sonen bor med sin familj, så det blev bad med barnbarnen en vacker dag.
Jag hade under Danmarksresan bestämt mig för att komma igång med träning. Gick tidigt på morgonen och gjorde sedan lite work out. En hint till mig om att detta skulle bli en melodi för inte bara sommaren utan en rutin att vila på framgent. Bra jobbat, Kai. Men skulle det hålla…?
Resorna till Barcelona, Island och Danmark hade fyllt på garderoben rejält. Vem vill missa ett loppisfynd? Inte jag.
Villa Belparc har kanske Göteborgs bästa sommarscen med ett starkt startfält av artister. Jag hann med Eric Gadd, som kan konsten att få det att svänga.
Kring 24 juli har vi som tradition att hålla Jul i juli, något som ingen i familjen vill missa. Dansk julmat och -dryck tillsammans med presentlek för dagen till en höjdpunkt under året.
Det blev en rask tur- och returresa till Malmö för att hälsa på gudsonen med familj och hans mamma, en av mina allra bästa vänner, som var på besök från Umeå.
Då har jag också hunnit med ett besök hos urologen. Efter en hälsoundersökning (ja, man får bekosta den själv, men det är det värt), visa PSA-provet på en smula för höga värden. Min läkare skickade en remiss, som snabbt blev till en tid. Urologen på Carlanderska gjorde en grundlig undersökning, tyckte att det verkade bra. Men han ville för säkerhets skull skicka mig på magnetröntgen. Eller som han sa ”Det ser bra ut, men jag ville utesluta så mycket som möjligt. Å andra sidan dör alla män av prostatacancer för eller senare. Ja, om man inte dör av något annat.”.
Framtiden är ljus, med andra ord.
Men jag hann knappt pusta ut förrän det var dags för resan till Slovenien och hockeylägret i Bled.
Jag är på gång att skriva om detta, men hösten har slukat tid och energi för annat. Men ett work in progress, alltså. Det blev hur som en intervju med Lasse om hans jobb där nere, som jag sålde till GP.
Notera att det inte blev något endaste klädköp under min tio dagar långa Slovenienresa. Å andra sidan blev det rejält av den varan i både Barcelona, Reykjavik och den drygt två veckor långa semestern i dyra, men dejliga Danmark.
Resa. Foto: KAI MARTIN
Augusti:
Det blir inte bara hockey i Bled utan också umgänge, promenader och mat med dryck. När jag rullar av planet är det dags att ta hand om den digra äppelskörden. Våra transparent blanche ska bli äppelmos. Jag tror att det i år gav knappt 30 liter.
Jag hann med min magnetröntgen, men fick bida min tid gällande resultatet.
Istället startade Way out West, där jag – och Z – har varit på samtliga förutom en. Det blev omtumlande dagar med en final med Håkan Hellström i ösregn. Läs den recensionen här och övriga way out West-texter här (torsdag), här (fredag), här (lördag) och här (summering).
Vi lagar mat, dricker drycker, umgås med familjen, hyllar äldsta sonen som fyller svindlande 33 och pappa i graven som firade 99 år.
På Kafé Hängmatta får jag äntligen höra Rasmus Blomgren, han som med gjorde årets album 2021 med ”River’s call”. Hur han lät live kan ni läsa här.
Vi kollar fotboll. Damlandslagets äventyr i VM i Australien och Blåvitts hisnande fiaskosäsong i Allsvenskan.
Jag får äntligen gå på is igen och gör mina första räddningar denna mina sjuttielfte säsong.
Daniel Ståhl klår i sitt sista kast i diskusfinalen slovenen Kristjan Čeh i VM. En storartad bragd. Precis som Armand Duplantis svindlande stavhopp.
Vi gör tillsammans med son och dotter en rask resa till Hebergs auktioner, strax söder om Falkenberg. Rekar för köp, äter en bit grillat inne i stan innan vi susar hem.
Hinner gå på Stadsteaterns peepshow av kommande säsongs program. Z följer med på premiären av årets Cabaret Lorensberg (recension här) och Diggiloos final i Skatås i allt annat än solsken.
Njuter av att Blåvitt slås BK Häcken i derbyt med 4–2. Men det blir efteråt något av en smolk i bägaren, då målkungen Marcus Berg aviserar att han slutat på grund av krånglande rygg.
Får istället trösta mig med lite punkenergi då Slog 78 samlar Brodde från Brända Barn, Jönsson från Attentat, Tobbe från Bruset, Per Hassling från Slobobans Undergång och undertecknad för sång på covern av Grisen Skrikers klassiker ”Sextiofem”.
Åker i ensamt mak till Stockholm för att se utställningarna med Laurie Anderson och David Bowie på Moderna Museet respektive Kulturhuset. Blir en konsert med Pernilla Andersson som bonus. (Läs om resan här!) Det var de sista skälvande dagarna för utställningarna och finalen på hennes sommarturné.
Men det mesta bleknar… ja, allt under året som jag sett och hört när jag kommer till Stora Teatern för att bevittna Paperwings föreställning och releasespelning av albumet ”String fling”.
Z och jag bevittnar Göteborg maraton, jubileumsloppet som går av stapeln två år försent, både vid start och mål. Tacksamma att vi slipper delta med än som åskådare.
Efter ett hockeypass en fredagsmorgon får den andra målvakten och jag förfrågan om vi vill träna vidare. Det är ett gäng rutinerade lirare. Eller vad sägs om Eric Hjort (Laval Rocket AHL), Filip Roos (Chicago Blackhawks NHL), David Gustafsson (Winnipeg Jets NHL), Viktor Svedberg (jagar kontrakt), Samuel Fagemo (Ontario Reign AHL) och Adam Brodecki ( jagade kontrakt, men kör nu på korttidskontrakt med Frölunda).
Ja, det blir klädköp, men också försäljning då vi deltar i Änggårdens promenadloppis.
Jag deltar i ett hockeyläger med Soha Team Sweden. Denna gång i Åkers styckebruk i Sörmland med övernattning i Mariefred. Där tar jag ett morgondopp i Mälaren alldeles näck. På kvällen blir det säsongens sista i västerhavet när jag sänker min lekamen i vattnet vid Hovåsbadet.
Låter mig underhållas av föreställningarna ”Kulturbärarna” på Lorensbergsteatern och ”Wicked” på Göteborgsoperan. Men också jubileumskonserten med Triple & Touch. Vilken rik kulturstad Göteborg är.
Lunchar med mina kära ex-kollegor på GöteborgDirekt, som i sin tur leder till att jag får följa med på pressvisningen av hotel Draken. En svindlande tur från källare till utsikt över hela Göteborg.
Månaden rasar på: familj, ishockey, nöjen, jobb (ja!).
Så hamnar Z och jag på Ola Salo på Kajskjul 8 där han tillsammans med pianisten Christopher Dominique. Jag går på teaterföreställningar, filmpremiärer (som ”Tillsammans 99” och reser till Malmö för att ånyo göra Mikkey Dee. Hinner senare med Kikki Dee, det vill säga Kikki Danielsson i Göteborg innan Unplugged är slut för säsongen. Malmöresan gör att jag missar mitt barnbarns treårskalas, men firar honom rejält både före och efter. Å andra sidan får jag träffa min gudson, om än väldigt kort, när jag är i Malmö.
Får återse Talking Heads-filmen ”Stop making sense” i en nyrestaurerad version och blir lycklig, även om det är en tillfällig paus från den sjukdom som rammat mig kring min 67-årsdag. Ser ”Den sårade divan” på Göteborgs dramatiska teater och imponeras åter av den lilla teaters scenkonst.
Hamnar på Banff filmfestival med extremsportare i fokus – en udda festival med lika udda filmer och tillika udda människor som utmanar sig själva.
Knarkar Beatles med dels en föreläsning om Beatles spelningar på Cirkus i Göteborg 27 oktober 1963 och dels Pepperland på Stadsteatern med ”Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today”. Beatlesbandet från Göteborg kan sin sak på det mest skickliga vis.
Läser böcker och köper böcker, som Lars Sundestrands om Freddie Wadling. Men förstås en del deckare, som jag oftast skriver om på här på bloggen. Håller också på med praktverket om Galenskaparna och After Shave författad av Henrik Jutbring och Kalle Lind. Jag låter helt enkelt det ta sin modiga tid.
Resa. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
November:
Den mörka, gråa, våta månaden inleds med ovanligt mycket sol. Jag lunchdejtar med vänner, går mitt stråk från Brunnsparken in i Arkaden, tittar in på Stadsmissionen, vidare till NK och Vintagebutiken på tredje våningen, korsar Östra Hamngatan för att gå ned Kyrkogatan, spatserar vidare över Domkyrkoplan, in genom Åhlén, ut på Vallgatan in på den gård som ligger bredvid Victoriapassagen. Där finns Abiti, en secondhandbutik med inriktning på herrkläder. Lite dyrare, lite hippare, men det har hänt att jag vädrat plånboken där. Ut på Södra Larmgatan. Nedför – eller är det uppför – densamma och in till Akademibokhandeln, som jag fortfarande envisas med att kalla Wettergrens vid hörnet av Västra Hamngatan, öven den av bil-, cykel-, buss- och spårvagnstrafik strida gatan för att åter vika av mot Vallgatan och upp till Ragtime herr, butiken jag frekventerat i över 40 år. Kolla plagg för att gå vidare till Erikshjälpen vid Rosenlund, fortsätter till Myrornas vid Pustervik och sedan en fika vid Cigarren.
Jag kan sedan välja att ta en kik in hos Björkå frihet på Linnégatan och fortsätta denna paradgata ner till Nordenskiöldsgatan och KFUM-butiken där innan jag promenerar hem eller också tar jag vagnen från Järntorget.
Näst yngste sonen bjuder på ishockey – Frölunda–Modo – i födelsedagspresent där hans flickvän och min älskade hustru är med. Vi hamnar mitt i Modo-klacken, men det har den ingenting för. Frölunda vinner.
Mästerfotografen Anton Corbijn ställer ut på Göteborgsoperan och jag är där, tar en selfie och skriver sedan om en text med kopplingen mellan honom och Lars Sundestrand. Z och jag blir förtrollade av Stefan Odelbergs closeup-show, som är rent magisk.
Hamnar på punk och så mycket av det som jag tagit del av är det hisnande att det är 45 år sedan som jag var mitt i centrifugen av känslor och skapande. Kai Martin & Stick! har ju tackat för sig. Men Slobobans Undergång och Attentat är alive and kicking. För speciellt det sistnämnda bandet är det något av ett under med tanke på hur illa sångaren och energisprutan Jönsson var våren 2022. Spelningen…? Jag skrev om den här.
Jag får möjlighet att dagtid se Folkteaterns underhållande uppsättning av Strindbergs svåra och märkliga ”Ett drömspel”, Teater Trixters ”The art of being many Hannah Arendt”, som bjuder på kittlande perspektiv och Backa Teaters underhållande dockteater (!) i pjäsen ”Oxytocin”. Det blir också Gothenburg English Studio Theatres starka ”A hundred words for snow”. Mycket bra teater på några få dagar.
Z och jag har inte varit i Oslo på gud vet hur många år. Det var hög tid nu. Det blev en fin resa över helgen med besök på Munchmuseet, sista föreställningen av ”Miss Saigon” på vackra på Folketeateret och dessutom äntligen få träffa våra kära vänner som bor där sedan tio år.
Per Fritzell och Jan Rippe från After Shave öppnar minnesluckorna på vid gavel i en generös och roande show på Kajskjul 8, där jag får mig med min gamla GT-kollega och vän Tore Lund.
På Skeppet, förra Sjömanskyrkan vid Stigberget, får jag en dos musik två helger å rad. Först the Mannequins of Death och Then Comes Silence i en postpunktriumf och därefter Ossler, gitarristen Pelle Ossler med band, som manglade ljuvt. Förband var Paperwing, nu i helt annan dräkt. En fin och berusande kväll.
Jag träffar Orup för en intervju inför hans soloshow som har premiär i dagarna på Rival i Stockholm, men som i höst kommer till Draken live. Det blir en bråd dag, då jag hastar från att ha hämtat mitt barnbarn på förskolan, hinna fika med honom och sedan lämna honom i tryggheten hos hans föräldrar.
Kläder? Jo, den här månaden med.
Underhållning. Foto: KAI MARTIN
December:
Vi har hastat genom året. Plötsligt är sista månaden här. Vi klär huset i ljus som en besvärjelse mot det omslutande mörkret. Snön faller, temperaturen. Vi får besök från Frankrike till första advent. Z:s brorson är på besök. Jag blir sjuk och ligger i sängen medan Z fyller huset för traditionellt adventsfirande och dito -stök. Vi skulle gemensamt åka ner till Malmö för att se Till Lindemann, Rammsteinsångaren, och den spektakulära showen. Sedan skulle vi ta några dagar i Köpenhamn. Det blir inte så. Men Z åker med dotter och brorson. Han fortsätter över Sundet efter konserten. De åker i snöyran en långsam väg hem längs E6. Sjukdom har nu gjort att jag missat två konserter som jag velat se; Public Image på Pustervik i oktober och nu denna. Trist.
Innan sjukdomen slår mig hinner jag komma iväg på premiären av ”Monica Z”, den fina hyllningen av Monica Zetterlund på Stadsteatern med musik – och handling – som mycket spinner kring det klassiska albumet med Bill Evans från 1964.
Efter en dryg vecka reser jag mig för att åka på vintriga vägar till Jönköping med en vän för att se HV71 mot Frölunda – vi håller på varsitt av lagen – där hemmalaget drar det längsta strået.
Dagen efter ger Bröderna Brothers oss värme och kärlek med sin ”Bröderna Brothers i mysrörsbelysning”. Förra året blev det inget av denna deras tradition, så behovet var uppdämt från både scenpersonligheterna och oss i publiken.
Z och jag kom också iväg på Göteborgsoperans danskompanis ”In a heartbeat”. Vilken rikedom att få se dessa skickliga dansare i sina omtumlande uppsättningar.
Franska Trion brukar fira in julen med sin udda musik på Pustervik. Smet iväg på den konserten och senare samma kväll på Dogsmiles releasespelning i Matsalen hos Pustervik. En helkväll.
Z och jag kommer iväg på Göteborgspremiären av ”Hammarskjöld” regisserad av dansken Per Fly, som Z förstås tar ett snack med.
Sedan tog förberedelserna över för julen. Klappar skulle handlas, mat skulle lagas. Jag lyckas baka surdegsbröd för första gången på 20 år efter att ha fått en surdegskultur av äldste sonen, som är en fena på att baka. Just det var inte julbröd, men det bakades också och den godaste sillsalladen jag har gjort, precis som med köttbullarna. Vi fick en välsignad jul och ett fint nyår.
Jo, jag spelade ishockey. Bland annat i ett kompisgäng som traditionellt höll sitt Winter classic. Tillsammans med en annan målvakt blev jag inbjuden att delta, för det saknade sista utposter. Det föll väl ut för min del, som blev MVP och därmed vann två biljetter till tisdagen den 2 januaris kvartsfinaler i JVM, som ju spelas i stan.
Tack vare mitt möte i Bled i somras med managern för det slovakiska laget blev jag också tilldelad biljetter till två kamper i Frölundaborg. Kvalitetshockey i närliggande Frölundaborg på annandagen och en av mellandagarna, men bara ett pass för mig på is. Nå man kan ha det sämre. 2023 ringde ut fint.
Det var inte den bästa av helger. Åtminstone inte kalendermässigt. Åtminstone inte för en överraskning. Det blev som det blev. Med lite framförhållning gick det ju ändå att stuva in. Besöket i Oslo.
Z, min flitiga, fantastiska hustru, jobbar inte bara hårt; hon studerar. Gärna flera kurser samtidigt. Just den här helgen var det inlämning/tenta. Men hur skulle jag kunna veta det då jag tog på mig att äntligen komma till Oslo.
Vi har inte varit där sedan hösten 2021 i samband med min 65-årsdag som firades i Trondheim (läs om den resan här). Då snek vi till oss ett hastigt besök hos yngsta dottern till min syster. Fick komma på hembesök till systerdotter med fru som precis köpt hus strax utanför Oslo. Då förärades jag av syskonbarnen ett presentkort på Folketeateret för valfri musikal tillsammans med Z. Det var hög tid att lösa in det och finalen på omtalade – och kritikerrosade – ”Miss Saigon” hägrade.
Något saknades emellertid de där snabba besöket i Oslo i mitten på oktober 2021. Vi fick aldrig tillfälle att träffa kära vännerna G&P. Nu var det tänkt att det skulle åtgärdas och dessutom skulle vi kose oss med syrrans dotter med fru.
En strålande plan. Men…
När jag aviserade att jag inte bara bokat in oss på ”Miss Saigon” utan också fixat bussresan gnydde hustrun. Inte för att hon i förstone inte gillar överraskningar, men för att det tajmade dåligt med hennes studier. Men hon hackade i sig det hela och, som sagt, jag var ute i god tid. Ja, i slutet av augusti till och med.
Det var heller inte optimalt att resa halv tolv som vi skulle göra. Då gick ju en arbetsdag. Men sådant tänker ju inte en glad pensionär på. Nu kom vi ändå iväg. Precis som hustrun då hon bokar hade jag valt förstaplats, högst upp i bussen. Som om vi körde, men slapp ta ansvar för färden. Nå, vädret kunde ha varit bättre. Regnet pepprade rutan och föraren var inte överdrivet glad att använda vindrutetorkarna för oss på övre däck.
På väg. E6 tar oss mot Oslo. Foto: KAI MARTIN
Men E6 svepte förbi och förhoppningarna om en helg i goda vänners lag likaså. Det unga paret hade styrt till Sverige just som vi drog till Oslo. Snopet. Det äldre paret likaså då barnbarnen drog. Men där fanns eventuellt en öppning på söndag.
Nå. Vi skulle reda oss, så som vi alltid gjort.
Efter kringelikrokvägarna längs med Oslofjorden öppnar sig Norges huvudstad. Vi kliver av och orienterar oss ut från bussterminalen och Oslo Sentralstasjon. Mot Karl Johan och lite om- och felvägar förbi varuhuset Steen & Strøm ned mot Rådhuset och Fridtjof Nansens Plads där vårt hotell ligger nära.
Z har bokat hotellet och vi bor alltså centralt. När vi checkar in uppgraderar vi för 200 kronor för att få ett större rum och det var klokt, för väl på plats är det inte mycket svängrum. Men hotel Verdandi fyller sin funktion och Z är nöjd med att vi bor på Tordenskiolds gate, uppkallad efter den i Trondheim födde sjömilitären som tjänstgjorde för den danska flottan och gjorde livet surt för göteborgarna, blott 27 år gammal, 1719.
Hon är sådan, Z. Danska i grund och botten, som ärar sin historia utan försonande drag. Lyckligtvis ligger inte vi i krig – vare sig hon och jag eller Sverige och Danmark. Vi tar rummet i besiktning, får ordning på krånglande kort, packar upp och går ut i den mörknande Osloeftermiddagen.
I Spikersuppa, parken som kantas av Karl Johan och Stortingsgata, är julmarknaden i full gång. Strålande belysning samsas med bord som säljer allsköns krimskrams, godis och drycker, ett pariserhjul skickar hågade runt, runt, en helter skelter ger en åktur för de som så önskar, en ljusarkad förför med sin ljussättning och gör besökarna – inklusive oss – förtjusta och selfiebenägna. Vi går dock förbi efter en kort besiktning och går ned Wessels plass där Stortinget burrar upp sig i det tilltagande mörket. Vi fortsätter på Övre Slottsgate, går in på UFF Vintage Heaven på hörnet vid Prinsens gate/Fred Olsens gate. Men… nja, det är – åtminstone inte för män – så fräscha kläder. Snarare åt lumphållet. Vi går ut och vidare mot vårt mål: det nya Munchmuseet.
Som den Jo Nesbø-fantast jag är har jag förstås läst hans senaste i Harry Hole-serien. I ”Blodmåne” nämner Harry Hole det nya museet, invigt hösten 2021 (vi dividerade om det, Z och jag; hon vann) i inte särskilt smickrande drag.
Väl på plats står vi utanför och försöker ta in den höga byggnaden som försöker stila sig i mörkret, som nu slutit sig om oss, om staden. Från bottenplan, som är som ett slags sockel reser sig det flera våningarna huset lutande framåt. Som för att spänna sig. Som om den inte tar nog plats ändå. Vi betalar våra biljetter, konstaterar att det pågår någon festival i huset, som rymmer inte bara utställningslokaler utan också konserthall, restaurang, fik och museibutik. Men priset för entrén omfamnar inte festivalen, så vi avstår kvällen akt Eartheater och det ståupprogram som vankas innan.
Det blir fokus på Munchs konst – och det räcker och blir över – plus Alice Neels, amerikansk konstnär, som vi omedelbart blir både förtjusta och nyfikna på. Det blir en rejäl promenad upp och nedför husets alla utställningssalar, även om rulltrapporna färdar oss upp och ned. Tiden går och vi inser att det kanske är dags att få i oss något denna fredagskväll.
Vi går utmed vattnet och förbi Operahuset, där fönstren vi passerar ger oss en inblick i både syateljé och verkstad. Vi fortsätter Operagate och Tollbugate bort mot hotellet där vi spanat in DimSum på Taste of China på samma gata som vi bor. Kinamat är det väl ingen som äter i Oslo och de dumplings som Z suktar efter är hon väl ensam om…?
Kön in höll sig i och för sig innanför dörren denna köldslagna kväll, men något bord skulle vi inte kunna få – eftersom vi inte bokat – förrän inom en dryg timme. Folk kom och gick i parti och minut. Stället var minst sagt populärt. Men hovmästaren, en servil kvinna, bad oss dröja och plötsligt fick vi ett bord och en meny som vi glupskt kollade in samtidigt som vi hann beställa var sin Tsing Tao, som kom in iskall och frestande väl skummande upphälld i våra glas. Vi bestämde oss för en middag att dela på med allt det bästa som köket förmådde att erbjuda. Vi blev inte besvikna. Sju läckra rätter plus efterrätt.
Mätta och förtjust omtumlade av den god maten tog vi den korta promenaden till hotellet. Z skulle studera, jag låg och läste, men kroknade efter ett tag och somnade till en orolig sömn på grund av att taklampan var tänd.
Lördag morgon började med frukost, som vi köpt till på hotellet. En buffé som rikligt höll måttet. Vi skulle stå oss ett tag. Vi gör oss sedan i ordning och går ut i det gråa Oslovädret där snön lurar i luften.
Först en tur ut på Fridtjof Nansens plass, men ändrar snart riktning. Jag vill ta reda på var Folketeatret ligger, där som vi vid halv tre ska se ”Miss Saigon” (den sista föreställningen av den rosade föreställningen). Anledningen är vi ska vara orienterade, så att vi inte irrar och förlorar tid på att komma dit.
Som i Göteborg är Oslo en promenadvänlig stad. Framför allt i centrum där det mesta finns inom räckhåll. Vi knatar förbi Spikersuppa, passerar Storting plats där Christian Krohg står, eller sitter, staty. På den norske konstnären och journalistens huvud i brons tronar en trut vars träck besudlat statyn.
Vi fortsätter upp mot Grensen, passerar en secondhandbutik som ännu inte har öppnat, går ned mot Stortorvet och viker av ned mot Storgata där vi går in och ut ur butiker. Vi får i den vevan reda på att våra vänner är på väg hem från sitt besök hos barn och barnbarn i Sverige. Vi har en dejt efter musikalen. Vi glädjer oss redan innan den sker.
Så prickar vi Folketeateret (det var ju inte så svårt att hitta) och fortsätter korsande Storgata in på Brukthandeln med secondhand, som inte lockade. Vidare ut igen och nedför Hausmanns gate, över Akerselva mot Grønland, som inte ligger så långt bort som man kan tro. Stadsdelen i Oslo är ett myller av folk, butiker och restauranger. Z vet att det finns några välsorterade tygbutiker där, som hon inte vill missa. Vi hittar också Fretex, Frälsningsarméns secondhand, där jag kommer ut med en brandgul ylletröja (Sand, det danska exklusiva märket) och en sjal i babyalpacka och silke (Elvang, danskt flott märke).
Vi lämnar den charmiga stadsdelen och passerar den mindre charmiga trafikkarusellen i betong och asfalt, passerar Oslo Forum och in mot centrum. Vi kommer till M&E secondhand vid Grensen, butiken där E står för Erikshjälpen, som vi ofta besöker i Göteborg. En trappa ner och i generösa lokaler finns mängder att kika på. Men mitt framför näsa hänger en herrock som fångar mitt intresse. Jo, jag får anstränga mig för att knäppa rocken, men inte onödigt mycket. Priset är ok. En Zara med ett vilddjursmönster som passar en fåfäng rocker.
Oslofynd på secondhand. Foto: KAI MARTIN
Klockan tickar mot showtime. Men först ska vi hitta något till våra vänner. Men vad…? Vi vill ju inte komma tomhänta när vi väl ses. Vi har redan bokat restaurang för vår tête-à-tête. Den italienska Casa Pisano, där vi redan kvällen innan hade funderingar på att gå, men dels var det fullbokat och dels drog kinesen längre ned på Tordenskiolds gate mer.
Vi letar efter chokladpraliner på Glasmagasinet, men utan att känna att det stämmer. Vidare till ett köpcenter mittemot Folketeateret på Storgata där vi senare kommer ut med en blomsterkvast. Så mot teatern, den anrika, kulturmärkta och vackra från slutet av 20-talet, som nu är omfamnad av Clarion hotel och införlivad i en anskrämlig, modern arkad som inte ger teatern det utrymme utåt som man skulle önska.
Det är stimmigt och folkligt festligt i arkaden. Vi siktar på en snabb kopp kaffe, hittar ett kafé, beställer med kaffet också en chokladkaka att dela på. Det dröjer innan beställningen landar på bordet, men vi har tid. Kaffet är dyrt, men ok. Kaka torr och trist. Efteråt upptäcker vi ett kafé med större konditorikänsla än det vi hamnade på, men så dags.
Så betalar vi, masar oss in efter att ha visat biljetterna in i den spatiösa, resliga teaterfoajén. Den andas art deco. Ja, hela teatern gör det, som efter att vi lämnat in plagg, kassar och blommor i garderoben, öppnar sig en reslig trappa upp mot barerna en våning upp. Vi är en av 1400 som ska se denna den sista föreställningen av ”Miss Saigon”, har platser långt bak, men med god utsikt över den sinnrika scenen som fångar ett Vietnam i krig för 50 år sedan.
Teatermörkret sveper snabbt in oss i stämning och handlingen, inte så l långt från den i ”Madama Butterfly”, griper tag. Catharina Vu gör huvudrollen Kim med känsla och förtvivlad kraft.
Pausen ger oss luft och något att dricka i någon av teaterns salonger. Det är verkligen en byggnad som interiört imponerar. Föreställningen rasar vidare mot sin grand finale och berörda går vi ut i Oslos gråväder och aftonmörker.
”Miss Saigon” på anrika Folketeateret i Oslo. Foto: KAI MARTIN (föreställningsbild pressbild från Folketeateret)
Vid Stortorvet står en ensam lång vagn med något att sälja. Vi går nyfiket mot den och ser att det är ostar och charkuterier, främst korvar, som är till försäljning. Ni får allt för minst halv priset, säger mannen bakom disken på engelska. Han är från Nederländerna, gör sin sista dag på torget och vill tömma sitt lager. Vi frestas att smaka av fler än en ost och gör en affär som slutar på 800 kronor, men i gengäld gav det smakrika ostar och korvar som vi kommer njuta av länge. Dessutom vacuumförpackar han ostarna, så i obruten förpackning håller de över tid.
Vi hastar hem för att lämna vår packning, pusta ut en smula och sedan gå till vår dejt, som sedan ska ge oss mat på restaurang Casa Pisano, där Z bokat bord. Vi möter våra vänner som står och väntar på oss strax nedanför Stortinget. Så gott att se dem igen och så mycket vi har att prata om.
Det blir en fin kväll tillsammans, som inleds med en öl på hotellet i inväntan på restaurangen. Så beger vi oss i en råkalla kvällen några tiotal meter upp för gatan. Vi koser oss, beställer in vår respektive mat (jag tar en carbonara som är allt annat än en riklig portion och ett glas vin som blir två). Så ska vi bryta upp när P plötsligt tar notan. Kan man annat än älska sådana vänner. Vi skiljs åt, men med löfte om att vi ska komma förbi efter att vi har checkat ut från hotellet.
Så är det ny dag. Vi packar. Äter vår frukost. Checkar ut och tar vårt gepäck på en promenad ned till Akerbrygge och Tjuvholmen där P&G bor. Vi har inte varit där på evigheter, har glömt av vilken våning de bor på, men prickar till slut rätt bland hissens alla knappar.
Vi blir kvar där en stund, men så slår rastlösheten till. Dels min. Dels P, som vill ut på sin dagliga powerwalk (han är ett föredöme, även om jag inte kommit upp i hans stadiga rutiner). Dessutom är det en hund som ska rastas.
P går åt sitt håll, G, Z och jag plus hund går ut i det regntunga gråvädret. Tjuvholmen börjar julpyntas, vattnet är nära och med den den norska historien med motståndsrörelse, andra världskriget, hamnen, attentat med mera. Men nu är det stilla. Kung Harald V:s smäckra båt ligger förtöjd på andra sidan, nedanför något slags magasin som tjänar som sport/kulturcenter. Utanpå tronar svartvita bilder på norska idrottsmän, bland annat fotbollsfenomenet Erling Haaland som viking. Vi fortsätter utåt, G stannar för att prata med någon granne och tillika hundägare. Vi fortsätter ut mot badplatsen där jag på somrarna sällan missar en chans till ett dopp. Och se, där är en friskus som simmar i det kalla vattnet. Märkligt nog blir jag sugen. Men avstår. Vi går inåt, längs med kajen, ser fler badande men de har en bastu i kroppen. Vi viker av in mot en av gågatorna i det stängda köpcentret som varvsbyggnaderna har blivit och köper sushi av en kock, restauratör som kommer från Kortedala. Maten äter vi hemma hos våra vänner. Så är tiden för vårt Oslobesök utmätt. Vi går i det tilltalande mörkret upp mot julmarknaden i Spikersuppa. Z tar en bild på mig vid helter skeltern. Så mot bussterminalen, lite fika att ha på vägen, på bussen och hem till vårt.
kaimartinblog 