Jag/vi missade ju utställningen ”Det kolde øje – Tyskland i 1920’erne” med en hårsmån, eller dag om man så vill, när Louisiana senast besöktes i mitten av oktober (skrev om det här). Snopet, för det är något med den tipsepoken som fascinerar. Framför allt perioden i Berlin under Weimarrepubliken på just 20-talet. Missen har lite grämt mig och jag har velat åka tillbaka. Satte en datum i slutet av februari för en ensamresa för att upptäcka via Z:s sinne för ordning och reda att den skulle gå ner 19 februari. Jag fick med andra ord lägga om mina planer, som ett tag till min stora glädje även omfattade Z. Men hon kikade vidare i programmet och lockades inte av de övriga utställningarna.

Nå, jag bokade min resa på egen hand, siktade in mig på pensionärsrabatterna på SJ och tog ett tåg som lämnade Göteborgs Central strax innan halv nio. Gråvädret och råkylan omfamnade mig med sedvanligt göteborgskt humör. Men väl på plats kunde jag låta kupén värma mig och med inköpt sandwich och äppelmust släcktes morgonens begynnande hunger.

Väl i Helsingborg skulle jag köpa en kombinerad färja/tåg/Louisiana-biljett, även den med pensionärsrabatt (man måste ju vara om och kring sig). Men där gick jag tydligen bet, något jag upptäckte först senare, då jag trots att jag påpekade att jag skulle ha prisavdraget på grund av att jag hade rätt åldern inne inte fick någon sådan. Nå, kanske ska ta det som smicker från kvinnan i kassan.

Öresund sträcker ut sig i det vackraste av väder. Det är en känsla av vår i luften, men på däck blåser det vinande kallt och tar ur mig den känslan. Åtminstone initialt. Så många gånger jag rest den här sträckan, men sällan utan Z, som är det bästa och mest kära av ressällskap. Nu får jag klara mig själv och känner mig vilsen. Tiden på färja är kort, jag kliver av med de andra resenärerna och tar mig den korta promenaden till stationen där jag precis ser ett tåg söderut lämna. Inga problem. Tågen i Danmark går tätt och nästa tåg mot Næstved via Hovedbanegården i København, och där med förbi Humlebæk, är redan inne. Jag fyller i min biljett med dagens datum och klockslag när tåget ska gå, som kvinnan i kassan instruerat mig att göra.

Kupén är hart när tom och resan tar ungefär som båtfärden, det vill säga tjugo minuter. Jag kliver av i Humlebæk, men väljer inte att gå de få hundra meterna till Louisiana bums. Istället går jag in i köpcentret där jag vet att det finns en secondhand. Blå kors genbrug är emellertid stängt. Men när jag kikar in i butiken för att se vad jag missar ser jag en man gå omkring där. Han noterar mig, kommer till dörren och trots att det är en dryg timme till öppningsdags låter han mig komma in. Jag strosar tacksam omkring, men hittar ingenting bland herrkläderna. Så går jag till barnavdelningen, ser en Burberryskjorta, en kortärmad, i storlek 80 för 40 kronor. Z köpte ju en trenchcoat av samma märke för en spottstyver till barnbarnet i somras. Så varför inte. En ny kortärmad skjorta går på svindlande 2400 kronor. Men även om skjortan kanske är för liten för mitt växande barnbarn är den för söt att inte inhandlas. Det blir också ett durkslag i blå emalj, Glad & Marstrand, som är i fint skick. 50 dkr. Jag vill ju bidra lite till Blå kors verksamhet. Mobilpay har jag inte – när ska ett gemensamt mobilt betalsystem ordnas mellan de nordiska länderna? – så jag får ta ut i den intilliggande bankomaten. Betalar och tackar för vänligheten, packar ned det jag köpt i min axelremsväska och promenerar mot min destination. Kliver in i museets salonger och går i dess environger, där man förbereder för den kommande utställningen av Dana Schutz, som öppnar i dag torsdag 9 februari, och går i korridoren mot Amedeo Modiglians underbara skulpturer, som jag aldrig tröttnar på, och det där rummet, vikt för hans konst, ett av museets vackraste och sig som ett ständigt skiftande konstverk beroende på klockslag, väder och årstid.

Den indiska fotografen Gauri Gills bilder har fått ett rejält utrymme från olika projekt hon gjort. Det är kittlande och närgånget på ett både humoristiskt, allvarsamt och ödmjukt vis. Bilderna öppnar upp människors hem, liv, själ och hjärta. det är skickligt.

Hennes amerikanske kollega, konstnären Richard Prince är närmast nonchalant punkig med sina fotografier, där han avfotograferat andras foton från exempelvis magasin. Men där finns också en uppfriskande filosofi där hans betraktande öga skärmar av och ger den ursprungliga bilden ett nytt sammanhang. Lite som hiphopens samplande.

Men det är alltså för utställningen ”Det kolde øje – Tyskland i 1920’erne”, som också omfamnar fotografen August Sanders bilder på över 260 stycken. Det är en epok för hundra år sedan som i mångt och mycket speglar vår tid. Då, i efterdyningarna av första världskriget, lever Tyskland i ett politiskt landskap med nerverna utanför kroppen. Socialdemokratin kämpar för demokrati samtidigt som nazister och kommunister möts i regelrätta drabbningar på gatorna. Ekonomin för landet är kört i botten, arbetslösheten är skriande, samtidigt som nöjeslivet och konstnärers, författares, arkitekters och musikers kreativitet är blomstrande. Det är en tid av tillåtande, med en känsla av att allt är möjligt. Industrialismen är expansiv, kvinnor har genom att ha tagit männens jobb under kriget också börjat ta en självklar plats i samhället. August Sands bilder visar på det samtidigt sprudlande och drabbade livet i Berlin med flera städer. Konsten går från expressionismen mot nya uttryck, något utställningen visar. Konsten är märkligt stram, kal och ren. Men samtidigt väldigt uttrycksfull. Jag undrar lite hur de prominenta såg på porträtten på dem som gjordes, för de är knappast förskönande bilder som skapats.

Jag tog min tid – och strid med pensionärer äldre än jag och skolklasser – för att få min stund av kontemplation. Så nöjde jag mig. Gick ut i det vackra vädret och insåg att jag missat en promenad i museiparken. Istället blev det en väg in i bostadsområdet som vätter mot Öresund och vidare till stationen som skulle ta mig till Helsingør för frokost.

Så fyller jag i min biljett, datum och klockslag. Men ingen kontrollant kommer för att inspektera att jag betalt. I Helsingør är vädret fortsatt kylslaget men strålande. Jag möter flest svenskar, tar en tur till lite olika secondhandbutiker utan att nappa på något (men jag var sugen på ett par J Lindeberg-jeans för 100 dkr) och gick in i Kvickly, matvarubutiken, för att köpa Ribena, den goda saften som av någon anledning inte finns i Sverige, och fastelavnsbolle (ett slags motsvarighet till våra semlor) som Z önskat sig. Det visar sig att sådana som hon minns från sin barndom inte längre görs. Det blir något slags variant bland utbudet och rågbröd.

Så ut till torget och Café Torvet för en öl, som blir två, en snaps och tre smørrebrød samt laddning av mobilen. Jag dröjer mig kvar där för en stund för mig själv, som om jag inte har nog av det, innan jag tackar för mig, betalar och går ut för att promenera mot färjan som går lika ofta som tågen, det vill säga var tjugonde minut. Väl ombord blir det lite godisköp innan jag sätter mig och softar (somnar) samtidigt som färjan lämnar land. På fast, svensk mark kliver jag rätt in i släktingar. Z:s lillasysters man med yngste son, som är där för ynglingens brottande. Han är en av Danmarks största talanger, som för att bli bättre brottas i en Helsingborgsklubb en dag i veckan. Det kallas ambition.

Vi snackar en smula innan de viker av för skjutsen de väntar på att jag ställer mig att vänta in tåget till Göteborg, som kommer en smula sent. Jag har valt första klass, sitter i ensamt majestät, läser lite ur min gymnasiekamrat Grzegorz Flakierskis senast novellsamling, somnar, tittar ut i bäckmörkret och kommer så småningom hem till Z:s famn och kyss.