Spänning och insikt

Grzegorz Flakierski: Familjebilder (Alyasiri förlag)

Författare och kulturjournalisten Grzegorz Flakierski gräver med ackuratess i sitt mörka förflutna. Det har han visat tidigare med ”Familjealbum”, som precis som nyss utkomna ”Familjebilder” blickar mot släktens judiska resa i Polen mot förintelse och överlevnad. I kärva kapitel öppnar han sina personliga historieböcker, bjuder in och blottar både grymhet och humor, överlevnadsstrategier genom nazism och kommunism. Han, som kom från Polen till Sverige 1969, släpper in greppet om historierna för en sekund. Det är berättelser från avgrunden, men samtidigt skrivna med lakonisk humor, iakttagelser som han skickligt fångat upp från andras berättelser. ”Familjebilder” är mörk, men inte desto mindre nödvändig underhållning om en tid som till synes kan verka vara från en annan tid, men som ligger farligt nära vår egen.

Ragnar Jónasson: Vit död (Modernista)

Med sin serie om kriminalinspektören Hulda Hermansdottír har isländske författaren Ragnar Jónasson mutat in sig som en av de mest glimrande i den mörka nordic crimegenren. Ja, det finns, inte bara för att de är landsmän, paralleller att dra mellan honom och Arnaldur Indriðason, för de rör sig i samma litterära landskap och med snarlika karaktärer som historierna bygger på. Hulda Hermansdottír tog Ragnar Jonasson livet av redan i första boken i serien för att sedan sinnrikt jobba sig bakåt. Med ”Vit död” finns hon i kulisserna, men istället är fokus satt på unga polisen Helgi Reykdal, som ska skriva en avhandling om några olösta mord i Akureyri på isländska nordkusten. det blir starten på en intensiv räcka handlingar som leder från dåtid in i en brutal nutid i en skickligt spunnen intrig.

Jo Nesbø: Kungariket (Albert Bonniers)

Har man följt norske krimkungen Jo Nesbø sedan starten med ”Fladdermusmannen” 1997 vet man att han är en ytterst slipad författare, som överraskar från en bok till en annan. Detta oavsett om Harry Hole, den dysfunktionella kommissarien vid Oslopolisen, är i huvudrollen eller om historierna utspelar sig med andra personer ur Nesbøs rika persongalleri. Med ”Kungariket” är det bröderna Roy och Carl på norska landsbygden som historien spinner kring. Ett hotell ska byggas enligt Carls djärva planer. En stor satsning som kräver bygdens medgivande. Han, nyss hemkommen till barndomstrakterna med sin fru, vill bygga framgång med revanschlusta där storebrodern, och beskyddaren, Roy ställs på stora lojalitetsprov. Få kan som Jo Nesbø bygga starka, svindlande intriger där överraskningarna ständigt gäckar den givna utgången. Detta praktverk om över 600 sidor är inget undantag.

Eva Gussarsson: Bränn allt som var (bokförlaget Semic)

Om Jo Nesbø är den rutinerade storsäljaren är Eva Gussarsson hans motsats som debutant. Men med ”Bränn allt som var” kliver hon oförskräckt in i spänningsromansgenren och sätter snabbt sin egen ton. Två kvinnor möts med olika bakgrund. Den fogliga, skötsamma, äldre Marilyn, fast i sina rutiner i ett liv utan utrymme för vidare perspektiv. F, en ung kvinna på flykt från en relation fylld av våld, som hittar sin utkomst som tillfällig städare på just den arbetsplats där Marilyn tjänar. ”Bränn allt som var” är en drivet berättad historia, som inte väntar en sekund på att gripa tag. Men som heller inte nödvändigtvis behöva rusa iväg i tempo. Boken är en utmärkt debut med mersmak.

Per-Strömbro & Thomas Lindgren: A tribute to the Last Waltz (Newgrey productions)

Det kan tyckas snudd på galet att iscensätta en idé som, kanske, vaskats fram över några öl i berusad beundran över the Bands final, livealbumet ”The Last Waltz” från 25 november. Den konsert som Martin Scorsese filmade och där artister som Van Morrison, Neil Young, Bob Dylan, Eric Clapton, Neil Diamond, Joni Mitchell, Emmylou Harris, Dr John med flera medverkade som gäster. För mig har konserten varit mytomspunnen för att min vän, art direktorn, Håkan Sandsjö genomförde en USA-resa från kust till kust som inleddes med Patti Smithkonsert med Televison som förband till just denna the Bands final i Winterland Ballroom i San Franscico som också blev finalen på kamratens och hans ressällskaps äventyr. Men… knappt fyrtio år senare blir denna konsert en kärleksfull replika av, i huvudsak, Skellefteåbaserade musiker, som senare inte bara spelade i hemstaden utan också i Stockholm och Göteborg. Jag var på plats i min hemstad och skrev om det här. En text som repriserats i denna bok som handlar om resan från idé till verklighet med ”A tribute to the Last Waltz”. Ja, jag är ju delvis part i målet, men min insats är ringa som åhörare av ett projekt som aldrig blev galet och inte bara av utan också blev alldeles lysande. Berättelsen om resan dit är fascinerande, om hur tankens kraft kan besegra så mycket och ett frö till en idé kan slå rot och bli verklighet. Fint.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s