Teater:

CALIGULA

Maktfullkomlig. Andreas Edwards är grym som Caligula. Foto: OLA KJELBYE

Albert Camus ”Caligula” kunde för sin tid ses som en illustration av de härskande diktatorerna Stalin, Hitler och Mussolini med allierade. Men författaren själv var snabb att avväpna den tesen. En Caligula, den romerska kejsaren för 2000 år sedan, bor de i oss alla om man bara odlar honom väl. En envåldshärskare med nycker, elak och charmerande, roande och försmådd; allt på en gång i en gäckande röra.

Under härskaren finns hans lydiga, de som behagar, ja-sägarna, folket som drabbas av politiken, familjen som lyder under den humörsvängande, fasta handen.

I ungerska regissören Ildiokó Gáspárs version av Albert Camus drama balanserar Caligula på sin glob. Den närmast allstädes rollen spelas grymt av Andrea Edwards. Hon sviker inte sin roll för en sekund, spänner över hela sitt register från fåfäng, brutal till maktfullkomlig och tondöv för rätt och fel. Men Camus Caligula har svar på allt. Med intellekt och filosofi försvaras var och en av de handlingar som sker. Oavsett hur grymma de en kan tyckas. det är en förklaringsmodell som skulle kunna verka förmildrande, men som tvärt om lämnar Caligula ensam. Inte ens ja-sägarna några förtrogna.

Varje order utförs av de två inklampande (ljudet av deras steg är förstärkt) Helicon (Anna Bjelkerud och Emil Ljungestig), som några black men, men klädda i blått, med solglasögon och stenansikten, bedrägliga och iskalla i sin handling.

Pjäsen inleds magnifikt med Flora Lili Matisz’ musik, som vore den inspirerad av Roxy Musics svävande inledning av ”Manifesto”. De fyra patricierna (Lasse Carlson, trumpet, Lukas Feurst, trummor, Per-Anders Ericsson, gitarr, och Jonas Franke-Blom, keyboard/cello) spelar med Cherea (Anna Wallander, bas och sång) långt bak i Lili Izsáks svindlande scenografi. Ett tillsynes inledningsvis enkelt scenrum med hängande trådar som i ett evigt ”Blade runner”-regn, som växer till böljande rum samtidigt som globen stiger ur scengolvet mot skyn. Den glob som Caligula är fjättrad vid utan att riktigt själv förstå det.

Flora Lili Matisz’ musik är närvarande, men mer ändå. Som ”Sånt är livet”, Bo Kaspers Orkesters ”Allt är som förut”, bandets tolkning av Tom Waits/Kathleen Brennans låt ”All the world is green” precis som med Simon & Garfunkels ”Sound of silence”, Björn Afzelius ”En kungens man”, Martin Gotthard Schneiders ”Danke für diesen guten Morgen” och, i sammanhanget suveräna, ”Goodbye my dictator” av ryskkanadensiskan Michelle Gurevich, samtliga i Stadsteaterns egna versioner. Allt fyller sin plats. Ja, emellanåt som vore det brottstycken ur en musikal med Veronika Szabós underfundiga koreografi.

”Caligula” är en intensiv och sevärd pjäs. Många gånger en monolog med ackompanjemang. Absurd i flera stycken och med sina utmaningar, som skådespelarna med Andrea Edwards i spetsen tar sig an på ett lysande vis. Men i förstone underhållande, tankeväckande och kuslig med överrumplande repliker och situationer som lockar till skratt. Skratt som oftast fastnar någonstans på grund av de brutala konsekvenserna och, kanske, igenkänningsfaktorn. Vi bär alla en Caligula i oss eller utsatta för hans förtryck och nycker.

Caligula, Göteborgs stadsteater, premiär 17 februari, denna recension från 2 mars, 2023.

Av: Albert Camus.

Översättning: Eyvind Johnson.

Bearbetning: Ildikó Gáspár.

Regi: Ildikó Gáspár.

Kompositör: Flora Lili Matisz.

Koreografi: Veronika Szabó.

Scenografi: Lili Izsák.

Kostym/mask: Luca Szabados.

Ljus: Tamás Bányai.

Video: András Juhász.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen, Niki Gkonou.

Medverkande: Andrea Edwards (Caligula), Hans Brorson (Cesonia), Anna Wallander (Cherea, musiker), Marta Andersson-Larsson (Scipio), Anna Bjelkerud (Helicon I), Emil Ljungestig (Helicon II), Benjamin Moliner (Skattmästaren), Lasse Carlsson (Första Patriciern, musiker), Lukas Feurst (Andre Particiern, musiker), Per-Anders Ericson (Tredje Partriciern, musiker) och Jonas Franke-Blom (Fjärde Patriciern, musiker)