Teater:

TUSEN ÅR HOS GUD

Dramatisk närhet. I Stig Dagermans ”Tusen år hos gud” möter Isaac Newton (Erik Åkerlind) sin sista natt Gud (Karin Lycke) i Hans Blomqvists iscensättning för Göteborgs Dramatiska Teater. Foto: PETER NYLIUND

Stig Dagerman (1923–1954) var något av en hovförfattare för den svenska postpunkgenerationen. Hans närhet till ångest, till det svåra och mörka passade oss fin de siècle-människor klämda mellan sköldarna i det kalla kriget med kärnvapenhot ovanför våra huvuden. Att ”något av hans sista texter”Tusen år hos gud”, författad 1954, 40 år senare ur ett postpunkperspektiv sett hamnar på Göteborgs Dramatiska Teaters scen känns logiskt. Vi lever, om inte i slutet av ett sekel, så i en tid där åter krigshoten mullrar.

Regissör och manusförfattare Hans Blomqvist har famnat denna Stig Dagermans text och är den fjärde litterära klassikern som transformeras till scenen i ett samarbete mellan teaterns Hans Blomqvist och Erik Åkerlind. (Tidigare produktioner: ”Boet” av Franz Kafka, ”Anteckningar från ett källarhål” av Fjodor Dostojevskij och ”Sokrates död” av Lars Gyllensten med texter av bland annat Platon.)

”Tusen år hos gud” är ett från start intensivt kammardrama, som passande nog accentueras av stormen Otto som viner utanför samtidigt som det stormar kring Isaac Newtons hem. Den brittisk vetenskapsmannen ligger för sitt yttersta och väntar på att Döden ska knacka på. Men istället är det Gud som kommer. I ett fåfängt försök att trots sitt öde utmanar Newton Gud, som bär på en längtan att få bli som sin avbild, det vill säga en människa.

Vi hamnar i en existentiell dialog där Newton chimärt bär på ett övertag, men fåfängt, som sagt. Gud har greppet från start till mål. Det har också Stig Dagermans text snyggt genomarbetad av Hans Blomqvist, som kör ett slags växelverkan mellan tungt drama och vass komik. Karin Lycke (Gud) och Erik Åkerlind (Newton) bär pjäsen i både kraftfulla och känsliga händer. Hon med närhet och nerv. Han med självförtroende med tvekan som ackompanjemang. De lotsar pjäsen mellan grynnor och skär, på stormigt hav och lugnare vatten. Närhet till publiken på Göteborgs Dramatiska Teater skapar en andlös stämning. Först efter den intensiva timslånga pjäsens slut kan vi andas ut.

”Tusen år hos gud” blev Stig Dagermans sista litterära text. Ett halvår senare var hans tid utmätt, förhandlingarna med Gud hade nått sitt slut. Ingen respit. Han tog sitt liv, blott 31 år gammal.

Tusen år hos gud, premiär på Göteborgs Dramatiska Teater, premiär 17 februari 2023, spelas till och med 29 april.

Efter ett verk av: Stig Dagerman

Manus och regi: Hans Blomqvist

På scen: Erik Åkerlind (Newton) och Karin Lycke (Gud).

Scenografi och kostym: Emil Wickholm Thuresson

Ljusdesign: William Sjöberg

Musik:  Aldo Clementi, John Cage, Peter Jägbring (Solace)