Teater:

FAIR PLAY

Duell och vänskap med utmaningar. Lotti Brogan och Susan Akintomide spelar elitlöparna som utmanar varandra, men som också bygger upp en vänskap som sätts på prov i ”Fair play” på Gothenburg English Studio Theatre. Foto: LINA IKSE

Vad är det som gör en vinnare? Bland tusen och åter tusen atleter i olika idrotter, individuellt eller i lagsporter, finns det alltid en vinnare. Någon som höjer sig över mängden. En Connor McDavid, en Zlatan Ibrahimović, en Usain Bolt, en Kajsa Bergqvist, en Paula Redcliff…

I dramatikern Ella Roads ”Fair play” blir det tydligt av det som inledningsvis är ett rätt anspråkslöst drama mellan två konkurrerande medeldistanslöpare i England. Talangfulla Sophie (Lotti Brogan) möter Ann (Susan Akinyomide), som verkar komma från ingenstans med naturliga förutsättningar att springa fort de krävande 800 metrarna i friidrott.

Initialt är det en pjäs om en juvenil vänskapsrelation, som inleds med misstänksamhet från Sophie men med tiden stärker banden mellan tjejerna.

Som publik kastas man i hast mellan scenerna: träningar, tävlingar, chillande mellan träningspassen, småsnack. Startskottet markerar skiftena tillsammans med ljuseffekter och dånande musik. Scenerna är effektiva, dialogen rapp. Repliker pendlar mellan trivialt och djup. Sakta mejslas de båda tjejernas karaktärer ut i takt med att båda framgångar intensifieras. Snabba projiceringar av respektive hemförhållande ger perspektiv, en kommentar om kosthållning andas bulemi/anorexi, utebliven mens på grund av den höga träningsdosen skvallrar om nit mot framgång (vem vill tappa upp till fem dagar av illamående per månad när man vill till toppen), oro för en mamma med bröstcancer öppnar en privat sfär.

Det är skickligt och intensivt. Susan Akintomide och Lotti Brogan speglar utmärkt ungdomens skörhet parat med självsäkerhet. Ett förfluget skämt som gränsar till övertramp sveps bort med en snabb ursäkt. Förtrolighet som väcks, släcks och tänds igen. Vänskapsbanden knyts, stramas åt, löses upp för att åter bindas samman. Allt i ett rasande tempo med flickorna springandes fram och tillbaka, utnyttjande hela lokalen, innan replikerna kommer närmast andfådda.

Det gör visserligen att dramaturgin tappar en smula, även om det finns lite pauser för återhämtning. Men när pjäsen sakta skruvas mot sin egentliga kärna vibrerar det starkt och stilla i andlös tystnad.

”Fair play” har sin inspiration från verkligheten; den sydafrikanska 800-meterslöparen Caster Semenya nådde stora framgångar internationellt. Men hennes kön ifrågasattes på grund av de höga testosteronvärden hon hade. Som Caster Semenya visar det sig att även Ann har för höga testosteronvärden. Tränare, tävlingsledare och lagkamrater vänder henne ryggen. Så också hennes pojkvän med familj och Sophie.

Ann må vara ensam, men står inte svarslös, gör en överklagan och förklarar det orättvisa i anklagelsen. Ska något som finns naturligt i hennes kropp möta hinder i idrottandet? Hur är det då med längd och vikt, muskelmassa och -fibrer…? Dessutom, vilka är det som sätter gränsen för testosteronvärdena? I majoritet vita, högt uppsatta män i 60-årsåldern. Klart att det sticker i ögon på en kvinna med rötterna från Nigeria.

”Fair play” väcker relevanta frågor, är tankeväckande och intensiv. En timme och tjugo minuters speltid går undan och känns som 1:53,28, Jarmila Kratochvílovás fortfarande ohotade världsrekord från 1983. Även hon en ifrågasatt löpare.

Fair play, Gothenburg English Studio Theatre, Göteborg. Premiär 4 mars. Spelas till och med 5 april. Recenserad föreställning 16 mars.

Författare: Ella Road.

Regissör: Kristina Brändén Whitaker.

Scenografi: Diblik Rabia.

Ljus: Max Mitle.

Ljud: Guest Platform.

Kostym/rekvisita/mask: Diblik Rabia.

Medverkande: Susan Akintomide (Ann) och Lotti Brogan (Sophie).