Det har varit många Filmfestivaler för min del. Från den första 1979 på Kåren där Kai Martin & Stick! fick äran och förtroendet att vara uppvärmare för Derek Jarmans film ”Jubilee” vid båda visningar till nu. För den 47:e Göteborgs filmfestival är nu invigd.
Det har under åren blivit en del premiärer, men den här var på något vis ett stort hemvändande. Festivalen fick åter kommer till Draken efter pandemier, restriktioner och det stora hotellbygget, som rest hotel Draken.
Det pratades tidigt om att hotellverksamheten skulle vara en del av Göteborgs filmfestival och vice versa. Biosalongen, den anrika från 1956, skulle bjuda på mer än bio. Så har det varit sedan hotellet invigdes i början av oktober (skrev om byggandet här) med konserter och shower med bland andra Jill Johnson.
Men nu var det filmtajm och hela huset ställde upp för festen. Alla var där och, förstås också jag, för kvällen klädd i den tredelade blå kostymen jag köpte på Next i köpcentrat Kringlan 2014. Det stod ju snabbt klart att själva kostymen kunde jag pressa in min kropp i – om jag tog bort västen, där bara den översta knappen gick att knäppa. Nå… jag har en plan för att få allt på plats. Får se om jag lyckas. Det blev hur som helst kostym utan, västen blå Blue Industry-skjorta (lite modsinspirerad, inhandlad för några danska kronor på Holte loppmarknad 2014) och en snusnäsduk samt slips, Paul Smith, (200 kronor för ett set med även slipsklämma och manschettknappar fyndat på Erikshjälpen samma år). Plus, inte minst kubben som jag hittade på Herr Judit på Hornsgatan, Stockholm, även det 2014. På fötterna de vackra blå skorna (3dm Lifestyle), som jag fick av Z i födelsedagspresent för en herrans massa år sedan, med matchande strumpor, Happy Socks som jag hittade på Stadsmissionen, Arkaden, i år.
Vi var några till som var stassade, men ändå förvånansvärt få. En premiär är ju ändå en premiär, en tid för fest och möjlighet att klä upp sig. Ja, till och med överdriva. Men… nu är ju inte alla som jag.
Kommer snabbt i samspråk med kreatören Erik Nissen Johansen från Stylt Trampoli AB, som legat bakom mycket av det konceptuella tänket i just hotel Draken. Han var där i sällskap med sin käraste, Apey Bloom och vi slog tillsammans följe den inledande timmen innan filmen. Det blev förstås cocktailsnack med andra premiärhågade lejon, bland andra förre kulturministern Amanada Lind. Så ringde klockan för ceremonierna och jag tog plats på tredje raden i mitten. Fick omedelbart sällskap av just paret Bloom-Nissen Johansen.
Festivalens vd Mirja Wester och konstnärlige ledare Jonas Holmberg, som gör sin sista festival efter tio år på posten, håller entusiastiska tal. Konferencieren Ayan Jamal håller låda, men är för manusbunden och läser trots det fel på korten när hon säger att Draken invigdes 1965, vilket förnumstige herrn (jag) påpekar (herregud, 1956 är ju mitt födelseår. Och hon replikerar något om kåt på att ha rätt. Tja, då är jag väl det, om hon är kåt på att ha fel.
Virginia and the Flood spelar och det är bra, Cornelia Adamsson har en spännande röst och bandet bjuder på coola arrangemang i all sin enkelhet.
Vimlig start på Filmfestivalen. Foto: KAI MARTIN och ERIK NISSEN JOHANSEN
Så kommer då kulturministern Parisa Liljestrands tal för att öppna denna den 47:e upplagan av Göteborgs filmfestival. Inte heller hon håller måttet, hon pratar om filmfestivalen som den största i Norden som om vi inte skulle vara medveten om det och varit det i över 40 år. Nej, det var ingen överraskning där. Inte heller de politiska flosklerna som kom. En regering som jobbar mot kulturen får svårt att övertyga om dess motsats. Men så möttes hon också av svala applåder. Bäst var att hon fattade sig kort innan invigningsfilm ”Hanteringen av odöda” (skriver om den separat). Men helt kort: den handlar om döden samtidigt som en tilltagande isande kall vind smet in i salongen, som vore det en tanke (eller fel på luftkonditioneringen).
Hela hotel Draken har upplåtit sina publika lokaler för invigningsfesten. Så när vi ska strömma ur biosalongen är det många som vill strömma in där vi strömmar ut. Det blir trångt, stillastående och en logistisk härdsmälta, några får panik och rusar ut trängseln med uppspärrade ögon. Vakterna som står vid insläppen gör så gott de kan, men vet heller inte riktigt besked om vart man ska gå… Men det löser sig. Det gjorde så småningom trängseln också.
Jag hamnar i en uppåtgående hiss tillsammans med mannen från Balder, som var ansvarig för resandet av byggnaden. Han som jag åt lunch med under pressträffen då jag fick förmånen att gå husesyn. Han kom inte ihåg mig alls, var mest intresserad av sin hustru/flickvän/älskarinnan och blir påtagligt störd då jag lite vill går av vid 29:e våningen där han och hans sällskap går av. Jag ber om ursäkt och frågar om det går att ta trappan, blir visad mot en anonym dörr (var det verkligen inga skyltar om nödutgång…?), kämpar mig upp stegvis upp till den 33:e våningen där Brasseriet ligger. Utsikten är som alltid svindlande. Jag ställer mig vid hovmästaren bara för att ta mig en kik. På 34:e våningen är baren och full fest. Jag avstår.
Så kommer sommelier, han som var så rasande trevlig på pressträffen. När jag var där, då i slutet av september, lockade en magnumbutelj av en cognac på en spritvagn. Flaskorna var ännu inte deflorerade, stod där i sin oskuld. Han pratade sig varm om just den cognacen, sa att den skulle finnas på Systemet och jag la namnet på minnet för att genast tappa bort det.
Nu hade jag chansen. Han var fortfarande trevlig, trots stressen med den intensiva tillströmningen av människor (så också den kvinnliga hovmästaren, som tyckte att jag kunde stå bredvid henne hela kvällen eftersom min outfit matchade hennes pulpet). När jag frågade, svarade han ”Ge mig ett ögonblick”. Jag stod staty vid hovmästarinnan, pratade med lite folk och lät tiden sakta gå.
Så kom han med sin spritvagn och där stod flaskan. Nu öppnad och tullad på, förstås. Jag frågade om det fanns möjlighet att köpa sig några centiliter, trots att jag inte hade något bord att sitta vid.
Inga problem. ”Du verkar både nykter, trevlig och skötsam”, sa han. Hällde upp en fyra och mitt i stimmet av servitörer som skulle hämta vin eller fylla på glas stod jag i allsköns ro och avnjöt min Delamain. Det var en alldeles fantastisk stund och ja, den var god.
Jag betalade, tackade varmt, lovade att återkomma och smet sedan in på toaletten som bjuder på en utsikt som heter duga. Så mot hissen som i ilfart tar dig ner till bottenvåningen, väl ute ut den konstatera jag en rejäl kö för att åka upp – ungefär som till en Lisebergsattraktion. Så runt lite grand, säger hej, går trappan upp för att gå till garderoben. Smiter in i den syntpark som står i foajén till bion där aktade elektroniska musiker duellerar i konsten att ratta ljud. Hämtar ut min brandgula Tenson Himalaya, som skyddar mot väder och vind plus att kapuschongen håller kubben på plats. Jag får vänta på vagnen, men kommer sedan hem för att avsluta en intensiv dag.
Med Soha Team Sweden fick jag ett oförglömligt minne när vi, ärrade veteraner i +65 och +70, åkte till Vancouver för spel i Carha Hockey World Cup i slutet av mars 2023. Vi hade haft lite träningsläger under 2022 och starten av 2023.
Efter Kanadaresan, som slutade med silver för båda lagen, har det varit lite ytterligare läger, som i Mariefred/Åkers styckebruk i september. Nu var det dags för cup i Mariehamn, Åland. Senior Winter Games med åtta lag i gruppen +60 och sju i +45. Vi var ansenliga till vår ålder, hade ingen under 63, men å andra sidan mönstrade vi ett gäng på femton utespelare och två målvakter. De andra lagen hade, precis som vi, möjligheten att plocka in fem underåriga – +55. Men det gjorde inte vi.
Onsdag
Vår resan började dagen innan cupen. Det är långt till Åland, om än inte fågelvägen. Vid lunchtid på onsdagen for vi E20 norrut med Christers elladdade Mercedes. Längs vägen sträckte rimfrosten sig ut och gjorde träden till glittrande underverk. Men med kyla kommer också snabbt urladdade batterier. Vi nödgades snabbladda strax innan Laxå. Åkte in på vintriga vägar i lika vintriga landskap och landade på en frusen parkering mitt ute i ingenting med en högrest byggnad där ett gäng yrkesfordon stod parkerade. Det fanns en laddstolpe, som inte fungerade. Över detta bryderier fick vi anledning att återkomma till när en del av det femhövdade sällskapet valde att kliva in i byggnaden, som jag vagt kände igen. Men vinterdräkten och en annan ingång än då förvrängde perspektiven. Vi hade hamnat i Norrkvarn, en hamn på Göta kanals sträckning i närheten av Töreboda.
Där Z och jag hade varit för en övernattning när vi fick den stora glädje att resa på delar av detta svenska blå band våren 2021. Vinterklädd var ingenting att känna igen. Då gick vi in från kanalen; nu från parkeringen. Sagt förvreds mina minnen rätt och en promenad runt huset gav ordning och reda på det hela.
Arbetarna som besökte matsalen för lunch höll på med att förstärka kanalens murar. Kanalen var dränerad i kylan. Ett tungt jobb för killarna. Klart de behövde stärkande kost. Vi också. Trots att vår arbetsbörda varit modest.
Det fanns mat till oss också. Efter att den trevliga och pratglada receptionisten hört sig för oss kocken ställde mat fram för fem sultna. Fläskkarré med sås, potatis och grönsaker. Öl av olika styrka och smak för de hågade.
Vår chaufför hade fått laddning av etablissemangets ägare, som hade en egen laddstolpe i fungerande skick. Det räckte för några mil. Efter maten var vi tvungna att ladda mer i Laxå, för att orka ta oss till Örebro där styrkan var större och som i sin tur skulle göra resan till Norrtälje lång där vi skulle övernatta för vidare färd till Kapellskär och båten till Långnäs på Åland.
Så i skuggan av den väldiga svampen i Örebro tog vi ytterligare en paus för laddning, passade på att fika och gå på toa. Det tog sin ansenliga tid innan vi kom fram till pensionat Granbacken i Norrtälje. Under infarten passerar vi en bandymatch i de lägre divisionerna, som spelas klassiskt utomhus i blekt strålkastarljus.
Håkan och Janne, som förtjänstfullt transporterade våra hockeytrunkar plus bagage i Håkans VW Transit, hade anlänt tidigare och var reda ute på byn för en öl och något att äta. Vi följer de tidigare anländas instruktioner och tar en promenad för att förenas med dem på Little Dublin för en öl och, kanske, något att äta. Jag avstår. Det handlar om friterat – lökringar etc – eller fish’n’chips. Jag höll mig till ölen och lät den mätta.
Det var i anrika kvarter, som vittnar om att Norrtälje vågat värna om småstadskaraktären, samtidigt som nybyggda hus tronade upp vid Norrtäljeviken.
Vi styrde så småning om kosan mot vårt boende. Installerade oss. Per och jag delade rum, som vi har för vana att göra. De andra tar sina rum i besiktning. Vi drog oss inte, men sov ändå tillräckligt länge för att vara utvilade för nästa etapp mot Åland.
Torsdag
En frukostbuffé mättade och snart satt vi i bilarna på väg på Kapellskär för vårt nya hockeyäventyr.
Fraktfartyget, ja mer så än en färja, stävar ut på ett fruset och kallt hav. Solen ligger på men värmer inte. En buffé bjuds på båten, men det är för tätt på efter frukost. Vi är några som avstår. Tiden rör sig sakta österut. Taxfreeshopen har sina erbjudanden. Bland annat några exklusiva Amaroneviner till nedsatt pris. Magnus J, som anslutit med sitt ressällskap från norra Stockholm, kan det där med viner och handlar några flaskor. Jag tar det på hemresan, tänker ja, och nöjer mig med ett flak finländskt öl.
Det grånar till samtidigt som isen försöker lägga sig i den Åländska innerskärgården. Vi stävar förbi öarna och in mot Långnäs och har sedan en knapp halvtimme in till Mariehamn och hotell Arkipelag, där vi fått boende till facila priser. Vi kommer samtidigt som Vallentunagänget, som vi senare ska möta. Unga, starka – åtminstone i jämförelse med oss åldermän.
Rummen är spatiösa och Per och jag installeras oss i ytterligare ett boende. Hungern pockar på, så vi väljer efter att vi har packat upp, att söka oss till restaurang Compagniet i samma byggnad som hotellet. När jag, som första gäst, kommer dit, står en älvlik, ung, späd, vacker, blond kvinna bakom disken. Jag frågar, eftersom det är tomt i lokalen, om det är öppet. Jo, blir hennes svar. Finns det något att äta? Jo, svarar hon igen. Inget leende. Inget inbjudande. Bara korrekt om än en smula avmätt.
Hur många blir ni? frågar hon så mig och jag säger två, men vi blir nog tre. Det blev väsentligt fler när alla väl hade kommit in. En rejäl hamburgare och en cola stävjade hungern. Vi skulle ju ha match klockan åtta och jag skulle stå. Så inte för mycket av det goda.
Jag har också kollat in secondhandmarknaden i Mariehamn och bakom hotellet ligger Emmaus. Jag halkar dit på det islagda trottoarerna och bannar mig själv för att jag inte fällt upp taggarna/dobbarna på de Canada Snow-kängor som jag fick av Z i julklapp.
Butiken är stor och det finns en hel del som lockar. Lite kavajer, några skjortor. Allt provas. Men jag avstår. Samtidigt, den där Eton-skjortan, brunrutig i grov bomull… skulle inte den passa Per?
Jag återvänder till hotellet tomhänt och utan att ha halkat.
Vi åker till hallen och får vårt rum, IFK Mariehamns damers, som vi ska dela med Sundsvall, som spelar i den yngre gruppen. Jag tar en bänk för mina saker, hänger upp allt noggrant och förbereder mig för matchen mot IFK Mariehamn Seniors.
Så nedsläpp och tävlingsanspänningen slår till. Så märkligt med tanke på att jag är så glad och förtjust i att få spela. Jag får och göra från start och mer än då efter hand. Räddar och räddar. Vi gör 1–0, som förvandlas till både 2–0, 3–0 och 4–0, som också blir slutresultatet. Jag är stolt och fånigt glad över den hålla nollan. Det var länge sedan senast och ingenting jag är bortskämd med. Men den var inte given. Med 50 sekunder kvar gjorde tre man ett byte som gav motståndarna en autostrada mot mig. Jag trodde inte mina ögon. Ville inte laget stå upp för sin målvakt?! Nå, jag räddade den situationen med en sidledsförflytning och plock för att sedan skälla argt på mina medspelare. Men vi höll motståndarna stången och jag fick min MVP, mest värdefulla spelare; en p-skiva och en vattenflaska. Jag är stolt som en tupp.
En glad keeper. Foto: OVE ENRYD och BENKE LARSSON
Det blir några öl efter matchen. Ansluter med de andra som samlats i Compagniet för att dricka öl och äta mat. Jag nöjer mig ölen. Men turneringen har ju bara börjat. I morgon väntar svåra Vallentuna. Ett lag som min målvaktskollega Ove har spelat för, så han tycker att jag ska ta den matchen.
Fredag
Första matchen är tolv. Jag hinner få till Emmaus. Köper skjortan (3,5 euro) till Per och en Stetsonhatt (5 euro), som gjord för en fågelskådare. Inte snygg, men rolig. En storlek för liten, men jag pressar ned den på skallen. Det funkar. Ove har följt med och jag har agerat hans personal shopper när han är på jakt efter en kavaj. Han kommer ut med en som sitter utmärkt, plus en gråmelerad Tiger of Sweden-skjorta.
Secondhandfynd på Åland. Foto: KAI MARTIN
Frukoststinna och en med en vag känsla av att den sista ölen aldrig skulle ha tagits kommer jag till arenan. Mina grejer, som jag nogsamt hängt upp för att både torka och finnas på plats var slarvigt utsorterat av någon flane till Sundsvallsspelare. Jag får ett psykbryt, gnäller, slänger undan hans och hänger allt mitt på plats igen. Till saken hör att de är två femmor plus målvakt. Vi är 15 plus två målvakter. Han skulle med råge få plats med sina lagkamrater utan att ta den bänk jag har tagit i besiktning.
Men… fokus Kai.
Vallentuna dominerar, men vi lyckas utmana och jag lyckas rädda. En puck slås in i zonen till vänster om mig och jag visar att min högerback ska ta ansvar för den. Jag skiftar från vänster- till högerstolpe för att höra att motståndarna jublar och domaren blåser.
Det visar sig att pucken har tagit en olycklig studs rätt ut i banan till vänster om mig. Något som gav en Valletunaspelare rent mål. 1–0. Det har gått två minuter av matchen.
Det var bara att bita ihop. Men två och en halv minuter kommer motståndarna instormandes på vänsterkanten. Vår vänsterback hinner inte med och ett pass över centrallinjen gör i sin tur att min högerback inte når den Vallentunaspelaren som direktskjuter, tätt intill stolpen, lagets andra mål. En ung och vig Kai hade kanske lyckats sträcka ut där. Men inte nu. 2–0.
Men efter drygt elva minuter reducerar vi. Min favoritback, den långe, ståtlige och elegante finansmannen – min rumskompis i Vancouver, gör en raid ned bakom motståndarnas mål och spelar in framför kassen där meriterade Alf gör vårt första mål. 1–2.
Jag får bekänna färg både två, tre, fyra… ja, en radda gånger. Får till och med motståndarna att skaka på huvudet och publiken att applådera mina räddningar. Andra perioden är emellertid blott fyra minuter gammal när en framstormande Vallentunaspelare kommer in på högerkanten, pressar sig förbi den försvarande forwarden och glider in framför mig och lyfter pucken mellan kropp och vänsterarm. 3–1. En manöver, som han enligt Ove, gör förtjänstfullt från gång efter annan.
Vi reducerar med fem minuter kvar. Men orkar aldrig forcera in en kvittering.
Jag är trött och besviken efter matchen. Framför allt för deras snöpliga 1–0-mål. Men hur skulle jag kunna ha förhindrat det…?
Sur och fundersam. Foto: KAI MARTIN
Vi har två timmar till nästa match, då vi ska möta Kringelstaden. Sundsvall spelar matchen efter, så plötsligt kommer laget in för att byta om när vi är på väg ut. Han som slängt mina grejer i en röra muttrar att vi får väl samsas om bänken. Nå, det var ju inte så att jag hade utnyttjat hela utrymmet. Så det kunde du ha tänkt på innan du bredde ut dig, sa jag inte.
Det är Oves tur nu och vi är det bättre laget från start och dominerar hela matchen, som onödigt slutar 1–1. Så totalt i gruppspelet har vi en vinst, en förlust och en oavgjort. Det räcker för spel om tredjepriset på lördagen.
Kämpande hockeyentusiaster. Foto: KAI MARTIN
Ove och jag lämnar arenan för en promenad ner på stan. Går på de hala gatorna, där nu har fält ut piggarna och har bra grepp. Mariehamn överraskar med att inte ha så mycket gammal bebyggelse, men biblioteket i funkisstuk är fint.
Funkar i Mariehamn. Foto: KAI MARTIN
Vi är på väg till en secondhandbutik åt andra hållet sett från Emmaus. På beskrivningen på nätet anar jag en butik som Kirppu i Danmark, där jag gjort några fantastiska fynd. Det vill säga en loppisbutik där säljarna hyr ett stånd och butiken tar kommission på sålda varor.
Men där det är ordning och reda på Kirppu, relativt sett (jag ändå besökt ett antal), så är Loppis & Sånt rörig och trång. Men ett bord med Muminporslin lockar mig. Där finns muggar och tillbringare. Allt är nytt, förstås. Men priserna verkar relevanta. Jag frågar om priset på en kanna och expediten/innehavaren säger ”Oj, oj, försiktigt!”, som om jag skulle kasta kannan i golvet. ”Priset står på eller i kannan”. Nej, svarar jag och kommer med den till henne. Hon konstaterar att jag har rätt, men fortsätter med att priset står på kannan bredvid. Ok…? Jag ber henne ändå att ställa den på disken för jag vill köpa något fint till Z, även om den går på drygt 50 euro. Jag hittar inga kläder, men Ove finner en fågelbok som han traktat efter och som är billig här. Vid en ny runda hittar jag en mycket vacker Desigual-kappa, blå i ylle, för 5 euro. För billig och välhållen för att gå mig förbi. Nej, den är inte i Z:s storlek. Men kanske sonhustrun kan passa i den…? Jag chansar. Betalar och går ut i halkan.
Tillbaka på hotellet bestämmer sig Ove, hans rumskompis Magnus – vinkännaren – och jag för att bada bastu. Det är perfekt för gamla kroppar. Ove är flink med skopan och ångar på. Vi sitter en stund, svettas, samtalar och sedan går jag ut för en bad i den kalla bassängen. Tar några längder innan duschen får värma.
Sedan upp på rummet efter att ha poserat med min fågelskådarhatt och Oves nyfångna fågelbok. Per får skjortan som han blir både glad för och snygg i. Ärmarna är lite långa, men antingen fixar en skräddare det eller också får han vika upp dem.
Vi softar lite på rummet, men jag går ner till restaurangen där de andra sitter. Beställer en generöst tilltagen lammbiff och blir både mätt och nöjd. Jag känner mig trött och inte så social. Går upp på rummet när de andra smiter ut på stan. För min del blir det svensk teve, ”På spåret” med efterföljande program och jag somnar ungefär när Per kommer hem.
Lördag:
Det vankas spel om tredjepris. Men matchen är först 17.00, så vi har tid att slå ihjäl. Jag är hyfsat tidigt till frukost tillsammans med Per. Ligger och läser lite, kollar teve innan rastlösheten slår till. Det blir återigen en promenad på de glashala trottoarerna till Emmaus. Köper Ian Rankins ”Öppet hus”, som inte är en John Rebus-deckare (jag har förmodligen den redan och har läst den, men pocketupplagan kan tjäna som tidsfördriv), och några snusnäsdukar i bomull. Provar några kostymer, men är för tjock och ointresserad.
Vinden yr. Jag går ut för att gå in på Hesburger i Sittkoff-gallerian. Äter något slags McDonaldsvariant för att mätta innan den långa dagen till banketten med middag som inte börjar förrän klockan nio. Ska vi får brons?
Gallerian är trist. Jag vandrar ut på isiga gator där inte ens mina Canada Snow-kängor orkar hålla stånd. Jag ser människor halka omkring, äldre som vägrar broddar riskera sina lemmar i våghalsiga balansakter…
Jag slår dank. Vi slår dank. Fördriver tiden i väntan på matchen. Vi tar oss till arenan så småningom där match efter match spelas i turneringen. Det handlar om totalt 31 matcher på tre dagar. Ett intensivt schema från bittida till sent.
Mina grejer är torra sedan i fredags. Ska ju inte stå annat än som backup för Ove, som skötte sig fint mot Kringelstaden. Jag är ombytt tidigt och ställer mig på läktaren i överdragströja, men utan kombinatet, och tittar på matchen innan. Får en förfrågan om att låna ut min mask till en målvakt vars egen gått sönder. Hämtar den. Men väl på isen har han en vit; jag har en blå.
Det börjar närma sig matchstart. Jag får tillbaka min mask. Oanvänd. Tar på mig kombinatet och tröjan med landslagsfärgerna gult och blått. Placerar mig lite utanför båset för att kunna fotografera med kameran.
Det står snart klart att våra finska motståndare – Pallojussit – är oss överlägsna på samtliga punkter. Nja, målvakten vet jag inte, för att han testas sällan. Vi blir tillbakatryckta av de spelskickliga motståndarna som gladeligen går på mål. Vid ett tillfälle, rätt tidigt i matchen, får Ove en kraftig finne över sig och ropar till av smärta. Jag avvaktar, men är redo om han skulle tvingas byta. Men han reser sig och fortsätter matchen. Snart får han se de första skottet passera honom. 1–0. Ett skott tar i masken och senare visar det sig att inte bara spännet gått upp utan att halsskyddet lossnat. Han får låna min medan jag knyter fast skyddet igen. Finnarna hinner göra två mål innan Ove får skifta till sin egen mask igen. Matchen slutar 4–0, men det kunde ha blivit väsentligt fler mål bakåt.
Finska pojkar slår svenska gossar i +60-matchen om tredjepris. Foto: KAI MARTIN
Det är som det emellanåt saknas ett lugn och ett hockeykunnande om hur man ska spela under press. Nå, nu blev det en fjärdeplats att trösta sig med. För min del handlade det om 1,5 insläppta mål på två matcher och väldigt mycket att göra. Jag får vara nöjd.
Jag packar ihop min trunk. Tar en dusch och inväntar sedan mina lagkamrater. Vi är en smula stukade, men inser nog samtliga att Pallojussit var för skickligt. De hittade ytor, öppnade upp vårt försvar och sköt med precision.
Senior Winter Games är över för den här gången. Nu återstår bara banketten och prisutdelningen där vi alltså kom att bli lottlösa. Nära nog.
Vi softar återigen på hotellet, Per och jag. I korridoren står dörrarna till finnarnas rum öppna. Där är det fest, musik, skrål. Vi byter om. Jag till mina Oscar Jacobson-byxor och -kavaj, som jag köpte på Hede outlet innan jul, som tillsammans med min rosa Gant-skjorta (gåva från min vän P i Oslo) och Tiger of Sweden-loafers blir min outfit för kvällen.
Tiden segdrar sig mot banketten, men till slut är det dags. För vi är hungriga. Placerar oss vid våra bord. Lag efter lag slår sig ner. Äntligen kommer maten och vinet. Vi äter i hast, men hinner också prata och roa oss. Prisutdelningen sätter igång och vår ålderman Roine, 72, får pris för äldste spelare i turneringen. Chaufför Christer tilldelas också ett pris, men varför hängde jag inte riktigt med på.
Frånbankett och priser till suckarnas gång. Foto: KAI MARTIN
Efter banketten, maten, prisutdelning börjar barkriget. Jag ställer mig i kö bakom en lirare som beställer 14 irish coffee. Det tar sin tid och kön växer. Bredvid ”vår” bartender står en annan som serverar en annan gäst en öl. Så bryter sig en kille ur kön och går fram till den andre bartender och får omedelbar service. Så går topplocket på Kai igen, som skäller ut den andre bartendern för att han inte sköter kön snyggare. Han skiter fullständigt i mig och det gör mig bara än mer förbannad. Magnus kommer och vill bjuda på ett glas vin. Jag tackar ja, men det tar evigheter innan glaset landar i min hand. Hatar dålig service.
Glaset är tömt. Dansbandet Högtryck spelar upp och lokalen är plötsligt full. Det är hit Ålandsborna går på en lördag. Oavsett ålder. Dansband är inte min musik. Det svänger inte, trots att det ska göra det. Istället kryper det i mig. Men mina lagkamrater är flinka på att bjuda upp. Jag vill ha mer vin, söker mig till våningen ner där det är disko och ett ungdomligt klientel. Baren där saknar någon kö att prata om. Där står den svala skönheten från i torsdags som bjuder på ett leende. För kunderna innan jag kommer fram. När jag väl beställer är hon adekvat kylig. Fantastiskt. Det roar mig.
Kvällen går. Timmarna likaså. Jag söker mig till mitt hotellrum. Somnar vid ett. Jag hinner höra Per komma in i mörkret innan drömmarna fångar mig.
Söndag:
Vi tar vår frukost med lätt bakfulla gester. Pratar om våra dagar. Våra hockeybagar är i arenan, så de ska hämtas innan avfärd. Det finns tid att slå ihjäl innan vi checkar ut. Jag tittar, efter frukost och borstade tänder, på TV4-nyheterna där de vid klockan tio gör ett nedslag. En ny regent i Danmark ska tillsättas, eller vad man nu gör i grannlandet nu när drottning Margrethe abdikerat och lämnar över till sonen Frederik. Han som tillsammans med sin bror Joakim var skolkamrater med Z på gymnasiet och där en skandal blossade upp kring prinsarnas hang arounds. Något som kom att drabba prinsarna, som drottningen lät stanna hemma från skolan som straff, som sedan följdes av samtliga i kretsen kring dem. Hur och varför tar vi en annan gång.
Nu är TV4 i Köpenhamn för att berätta om tronskiftet och står på plats centralt i den snart kungliga huvudstaden. Inslaget är en smula längre än vanligt och plötsligt ser jag Z med dotter på bild. I och för sig i bakgrunden. Jag skriker till så att Per ryggar tillbaka och undrar vad som försiggår. Men då är inslaget över.
Märkligt, ändå, att titta på tv-nyheter och få se sin fru som lite slumpmässigt fångats av TV4:s kameraman.
Vi beger oss ut från hotellet, checkar ut och tackar för oss. Nu ska vi ta oss till arenan, hämta våra bagar, packar och fördriver tiden på ett fik i väntan på att vi i sakta mak ska åka på isiga vägar mot färjan. Jag har bestämt mig att slå på stort och köpa det där Amaronevinet som kostade sina hundralappar på färjan till Åland. Ett vin som ändå var prisvärt.
Vi står i gråtungt vinterväder och väntar. Plötsligt kommer en långt mycket större färja än vid reste dit med. Ombordlastningen går med fart och snart är vi iväg exakt i tid. Färjan är gigantisk, modern och den utlovade buffén som ingick i priset saknas på den här turen. Vi installerar oss i restaurangen där vi beställer mat. Hamburgare igen. Utan öl, men med mineralvatten för jag hittar ingen cola.
Färjan stävar ut genom issörjan i Ålands skärgård samtidigt som skymningen sakta sluter gråvädret till mörker. Vi går så småningom till taxfreen. Men där vankas ett helt annat utbud än i det påvra som godsfärjan på utresan hade. Men det fina vinet saknas. Snopet. Det blir rom, cognac, lakrits och Fazer choklad istället.
Christer har ladd för en resa ned mot Norrköping, men inte mer. För att säkra resan stannar vi i den tilltagande snöyran i Stavsjö. Men laddstolparna ger inte tillräckligt kräm under vår fika. Vi behöver göra ett stopp till, förslagsvis i Jönköping för att fylla på batterierna för vidare färd mot Göteborg.
Snöovädret tilltar, men trafiken är gles. Christer kör tryggt och säker med sin fyrhjulsdrivna Merca. Vi passerar Östgötaslätten, passerar Ödeshög och någonstans till höger ligger Vättern, men det kan ingen jävel se. Förbi Brahe hus, Gränna och ned mot Huskvarna och sedan in till Max hamburgare, där det finns laddstolpar och mat. En sen middag. Hamburgare igen. Med laddade batterier ger vi oss ut i mörkret.
Någonstans på vägen har jag väl knoppat in. Men inte länge. Vi lägger mil efter mil bakom oss i mörkret. Ulrciehamn. Borås. Bollebygd. Härryda. Landvetter. Snart seglar vi in i Göteborg. Åker till den gemensamma p-platsen där Benke och Per har sina bilar. Christer skjutsar oss övriga hem.
Jag packar upp och förbereder för en tvätt på morgonen. Klockan är två på natten, så jag somnar snabbt. Z är fortfarande i Danmark och kommer först måndag kväll. Det finns mycket att berätta när hon kommer.
Man har inte roligare än vad man gör sig. Men när inbjudningarna kommer dels till Falkenbergsrevyn – 5 januari – och ”Paraden” i Arena Varberg – 6 januari – är det ju två premiärer som man inte vill missa. (Läs recensionerna här och här!)
Men att åka tur och retur Falkenberg respektive Varberg kändes lite onödigt. Vi – Z och jag – bestämde oss för att ta en helg i Halland.
Vi bokade in oss på Varberg stadshotell, anrikt så det förslår, med tanken att vi skulle ha Varberg som bas. Den var förstås god. Men… vi borde ha tagit två nätter istället för en. Nu tänkte jag att vi kunde åka hem efter ”Paraden” på Arena Varberg, det är ju inte så långt, på lördagskvällen. Hade Z, som är klok och vacker, bestämt, hade vi åkt söndag morgon istället. Jag ska återkomma om det.
Det är en bländande vacker dag när vi reser söderut i det vintriga, kalla Sverige. Lämnar Göteborg i sin frusenhet för E6 som verkar bedrägligt torr, men man vet aldrig med blankis. Varberg tar emot i den tidiga skymningen. Varbergs torg, ett praktfullt torg, möter oss med snudd på enslighet. Ett ensamt stånd packar ihop sina varor efter dagens värv. Mitt på torget står en praktfull julgran, ljusdekorationerna i träden på torget håller mörkret stången. Kyrkan ståtar mitt emot Sparbankens ståtliga palats. Kristendomen mot merkantilismen. Även om den många gånger går hand i hand.
Ett ljus i mörkret. Den praktfulla ljusklädda granen lyser upp i den analkande januarikvällen. Foto: KAI MARTIN
Vid torget ligger också hotellet, 122 år gammalt, som reser sig väldigt och med nybyggnation nu famnar hela kvarteret. Vi får vårt rum, når det via byggnadens alla prång och trappor. Det är spatiöst med en smula boutiquehotellskänsla. Z ordnar genast en kopp kaffe. Jag hänger in mina kläder i garderoben. Hon tar en kik in i badrummet, som välkomnar med både dusch och badkar. Något hägrar i hennes blick. Vi saknar badkar hemma; här finns det. Eftersom vi var sena på hotellet fanns det ingen möjlighet att utnyttja de spafaciliteter som annars finns.
Rummet vätter mot Västra Vallgatan, mitt emot Biostaden, biograf Capitol. Kanske ska vi se en film på lördagen innan kvällens underhållning. Kanske…
Vi har kommit ner en smula försent för min smak. Men en missuppfattning ställde oss inför detta faktum. Så jag dressar om, min nyköpta tredelade kostym (det gick väl sådär med köpstoppet, men kanske stannar jag vid detta plagg 2024… jag vill ju ändå vara pragmatisk) kommer till pass. Till det Paul Smith-skjortan som jag köpte på Extraloppan i Reykjavik i somras och en sidenslips från något av alla andra secondhandköp som jag har gjort. Jag känner mig klädd. Jag känner mig stilig. Med tålamod tar jag på mig de bruna kängor i läder och camouflagesmärting som jag köpte på Erikshjälpen i november. Skohornet från garderoben klarar inte belastningen och viker sig därför. Det enda negativa med rummet. Jag får snöra upp ordentligt. Inga genvägar här inte.
Så far vi de få milen ned mot Falkenberg. Tar den långsamma vägen ner. Svänger fel och åker ned till Träslövsläge, men tråcklar mig rätt ut mot gamla E6:an med Z:s hjälp. Mörka, hala vägar. Men snart når vi Falkenberg, parkerar bilen vid Stortorget och går in på Sisi, den asiatiska restaurangen bredvid Falkensbergs stadsteater där Falkenbergsrevyn ska spelas om någon timme. Vi tar, som traditionen bjuder, buffén som inte är billig, men som håller god kvalitet. Jag har inte ätit sedan frukost och slukar maten som en sulten. Dricker vatten när Z tar en öl; jag är ju chaufför.
Ja, om revyn kan ni läsa i länken i inledningen av denna text. Men kort sagt: de kan sin sak här i Falkenberg. En mycket skickligt genomförd revy av en professionell ensemble. Föreställningen dansar förbi i tid och rum. Plötsligt är det dags att ta den mörka vägen hem och lika plötsligt är vi på vårt rum.
Vi lyssnar på Sportradion om Juniorkronornas förtvivlade kamp mot ett överlägset USA. Ser sista perioden på rummet, kroknade Juniorkronor stora förtvivlan efter förlusten där ett vunnet silver smakar beskt. Vi kroknar vi med. Bläddrar genom tevens alla kanaler, hamnar framför något med kommissarie Frost. Z somnar. Jag ser färdigt innan jag släcker. Den arrogante advokaten var mördaren.
Varberg är en sommarstad. Inget tvivel om det. Men en kall januaridag i strålande solsken är heller inte fel. Inte frukosten heller, som bjuds i hotellets matsal. Vi är lagom tidiga, men inte utan att Z fått ta sig ett – efterlängtat – bad.
Det finns gott om plats i matsalen och Z placerar oss med utsikt över torget. Det drar lite från de skyltfönsterstora fönstren, men mat och kaffe värmer. Vi tar vår tid. Pratar, som vi gör. Håller tyst, som vi gör emellanåt.
Så går vi upp, men inte till rummet. Lite shuffle board innan check out. Z vinner. Alla omgångarna. Jag tar det med jämnmod. Tar en sightseeing i hotellets alla environger. Här kan man hänga.
Z hade redan kvällen innan nämnt det här med att bo en natt till. När vi nu checkar ut står det klart varför. Vi lämnar hotellet vid elva. Föreställningen för kvällen startar 19.00. Vi har många timmar att slå ihjäl. Bion visar inga filmer att stå efter. Vi packar bilen. Åker mot den gamla fabrikslokalerna där Gunnebo en gång höll hus. Tegelkåkar som nu hyser andra verksamheter, som Vintagebyrån som jag följer på Instagram. Där finns möbler, lampor, mattor och prylar i vår smak. En svart läderklädd Jetson lockar. Men jag nöjer mig med att sitta i den.
Det är trettondagen. Mycket är stängt. Vi åker vidare , denna kalla, vackra, solstarka dag, ned mot hamnområdet som leder till Kallbadhuset och fästningen. Ställer bilen och promenerar ut till det över hundra år gamla badpalatset, men bestämmer oss för att vänta med ett besök där.
Vi styr mot Varbergs fästning, det väldiga fortet med anor från 1200-talet, som reser sig på sin kulle. I Vallgraven är vattnet fruset. Familjer prövar isen, några åker skridskor. Vi går ut mot fortifikationen, den jag aldrig – skam till sägandes – har besökt. Vi går in i portar, in på borggården, upp på vallarna med sina kanoner och sin hänförande utsikt. Varberg är vackert även på vintern och västerhavet ligger stilla som en flört. Men det är bitande kallt.
Vi går in i museet för att hälsa på Bockstensmannen. Den vackra, unga museireceptionisten tar emot min betalning – en vuxen och en pensionär. Jag hör mig säga att jag nästan är lika gammal som Bockstensmannen. Hon skrattar åt mitt skämt och jag inser att jag är som min pappa. Han hade kunnat ha sagt precis samma sak.
Hallands museum är inte stort och Bockstensmannen är central med sin kittlande historia. Men vi börjar med en fotoutställning med lokala fotografers bilder. Vi dröjer oss kvar den tid det tar, men bestämmer oss för att gå ut i solen. Söker oss mot Kallbadhuset för en fik, varm choklad och våffla. Ser de djärva badgästerna komma och gå. Z frågar om jag vill. Men… nä. Mer planerat. Någon annan gång.
Så ut igen för att promenera längs med Sjöallén som blir Sjöpromenaden leder oss sin böljande väg mot Kusthotellet, det före detta sanatoriet. Det är fläckvis riktigt halt. Men vi går försiktigt. Min pälsfodrade Tenson Himalaya värmer. Min stickade, senapsgula Nudiemössa likaså. Z har en Boss-rock som mer är för vår/höst-bruk. Lindar sin halsduk runt huvudet. Det är drygt tre kilometer enkel väg med solen i ansiktet.
När vi kommer fram för att vända kommer en man i en liknande jacka som jag, men med en St Pauli-mössa på huvudet (ja, fotbollslaget i Hamburg). Han rastar sin hund, men är förtjust i att vi har likadana jackor. Han berättar att hans är sju år, men modellen är från hans födelseår: 1972. St Pauli…? Nä, han är inte sportintresserad. Men bodde i Hamburg under en period. Z tar en bild och vi skiljs åt. Ja, inte Z och jag. Det skulle se ut.
Vi går tillbaka den vägen vi gick. Nästan. Parallellt med Sjöpromenaden går en grusad vall, som vi anar förmodligen bar en smalspårsjärnväg.
Tillbaka till bilen. Mot mat. Det blir en omväg ut ur stan och in igen. På Sportradion hinner jag höra hur Villa Lidköping på tilläggstid vänder underläge 5–6 till vinst 7–6 mot Rättvik. Saknar bandyn.
Vi kommer till den nyöppnad italiensk restaurang Dell’ Amore mitt emot bion. Z väljer pasta. Jag en pizza, Bosciola, med tryffelsalami. Fluffig och fin, som wienerbröd. Husets röda till.
En stilla stund där vi fördriver tiden ytterligare med varsin espresso och tiramisu och samtal.
Det är dags för revyn. En djärv premiär av ett rutinerat gäng. Vi roar oss furstligt. Det är i Halland det händer.
Hemma väntar ”På spåret” och vår egen säng. Utanför är allt kallt. Men vi värmer varandra i varandras sällskap och med minnet från en fin helg.
Det är ju hög tid att summera ett gånget år. Jag har i och för sig lagt jobbet på hyllan rent löneyrkesmässigt (i stort sett). Men är ju runt på mycket, lyssnar på mycket, läser en försvarlig del och har dessutom haft förmånen att delta röstmässigt. Så här en lista på favoriter under året plus några som hamnade på minussidan.
Ja, jag kommer att ha ett Göteborgsperspektiv – i stort sett. Världen är så stor ändå och bevakas säkerligen bättre av andra som kan famna den.
Dubbelt starkt. Paperwing gjorde inte bara årets album utan också årets föreställning. Foto: KAI MARTIN
Favoritalbum:
Paperwing: String fling. Excentrisk, vacker, levande och stark.
Daniel Lemma: Addis. Få kan som Daniel Lemma förmedla glädje i sin musik. Här än lite mer med musik inspelad från Addis Abeba, Etiopiens huvudstad.
Exit North: Anyway, still. Konstfärdigt, pretentiöst och alldeles outgrundligt vackert.
Anders Boson Jazz Ensemble: Blåa dar. Håller den göteborgska jazztradionens fana högt.
Slob78: Helvetes förbannad jävla skit. Avknoppningen från Slobobans Undergång är jag delvis själv delaktig i (två spår). Det gör inte detta friska punkpopalbum sämre. Herregud vilken energi och vilka melodier. Tack.
Favoritkonsert:
Paperwing på Stora Teatern. Något av det bästa jag har sett. Hennes release av albumet ”String fling” blev en föreställning som helt tog andan ur mig. Magnifikt.
Exit North på Stora Teatern. Med starka två album i ryggen visade detta Göteborgsbaserade band med Japantrummisen Steve Jansen att det finns en extra dimension i musik från scen.
Håkan Hellström, Razzmatazz, Barcelona. Det var inte den bästa av Håkan-konserter, men stort nog att få höra och se honom på klubb igen. Hoppas det gav mersmak.
Ossler, Skeppet. Pelle Ossler och hans manskap gjorde albumet ”Ett brus” i legendariska Hansa Tonstudio i Berlin 2008. Med vinylen väl ute 2023 gjordes en konsertturné som var bländande svart och tung.
Rasmus Blomgren, Café Hängmatta. Med ”River’s call” gjorde han 2021 års album. Att äntligen få ta del av musiken live var en stark upplevelse.
Favoritföreställning:
Stadsteatern: Caligula. En föreställning som spänner musklerna och visar att stor teater kan imponera.
Hagateatern: Jag ser allt du gör. Annika Norlins noveller blir starkt berörande scenkonst med små gester.
Göteborgs Dramatiska Teater: Den sårande divan. På scen förenas Agnes von Krusenstjernas (1884–1940), konstnären Sigrid Hjerténs (1885-1948) och poeten, tysksvenska Nelly Sachs (1891–1970) levnadsöden i denna drabbande pjäs.
Folkteatern: Ett drömspel. En fascinerande och fantasifull tolkning av Strindbergs absurda klassiker.
Favoritmusikal/-operett/-dans/-magi:
Göteborgsoperans Danskompani: 12 song och Saaba. Med ”Hammer” 2022 satte Danskompaniet ribban högt. 2023 fortsatte man med högkvalitativa föreställningar med samarbetet med sångerskan och låtskrivaren One Brun som en favorit.
Folketeateret, Oslo: Miss Saigon. Fin och berörande uppsättning i anrik lokal.
Park Avenue: Get ready for my close up. Stefan Odelberg trollade bort mig fullkomligt under en helt magisk kväll.
Favoritläst:
Jo Nesbø: Blodmåne. Mästaren i genren är still going strong.
Tony Fischier: Ett stråk av karma. Flitige Tony Fischiers hittills bästa.
Mohlin Nyström: Den tysta fågeln. Åmålsduon fortsätter med framgång spinna intriger om förre FBI-agenten John Adderly i värmländsk miljö.
Grzegorz Flakierski: Familjeminnen. Min gymnasiekamrat, nu i Kramforsboende, vädrar flitigt sorgkantade minnen från en familjs judiska historia i Östeuropa. Denna hans senaste samling texter är vackert mollstämt och samtidigt inte utan humor.
Arnaldur Indriðason: Tyst som muren. Stillsamt och listigt berättande. Stor dramatik.
Dessutom: Knut och Eric Carlson. Berättelsen om guldvarufabriken Cesons 1918–1980. Boken om min morfars och hans brors fascinerande klassresa till framgång och välstånd.
Favoritmat:
Baccalá, Hauganes, Island. Tork så enkel, men välsmakande att allt stannar för en stund.
Santamadre Restaurant de tapes, Barcelona. En sjurätter tapaskväll blev mer. Magiskt.
Korvkiosken i Hørsholm midtpunkt. Mannen gjorde flæskestegsandwich som vore det fine dining.
Brasseri Draken. Stans utsikt kunde ha räckt. Men även köket bjuder högt, generöst och smakligt.
Japadog, McArthur Glen Outlet Mall, Richmond, Kanada. Mixen av hotdogkulturen och det japanska köket var speciellt – och gott.
Favoritfynd:
Ett par blå Barker Baileys, 5000-kronors skor för 149 kronor på Myrornas.
Ett par helt nya mysbyxor från Oscar Jacobson för 30 danska kronor på loppisen i Charlottenlund.
Ett par Bally-skor, brogues. 225 danska kronor för ett par 5000-kronors skor. Hittad hos Blå kors i Ølstykke.
En blå Boss-kavaj i manchester. Dyr men snygg och originell. Hittad hos Extraloppan i Reykjavik.
Ett par guldskimrande Dockersbyxor. 59 kronor på Myrornas.
Favoritresa:
Island. 28 grader plus i Akureyri säger det mesta. Lägg till Húsavik i strålande sol och ett regnigt Reyjakicv plus de bästa av vänner.
Barcelona. Håkan väntade i skiftet maj/juni. Där öppnade sig en hel stad som fått oss att längta dit igen… och igen.
Bled. Hockeyn tog mig till denna vackra slovenska by för ett minne för livet.
Vancouver. Hockeyturnering i landet där alla spela ishockey. Kom hem med en silvermedalj.
Krakow, Auschwitz. En resa jag länge velat göra som blev mer drabbande än vad jag trodde.
Favoritsett på tv:
Babylon Berlin, SVT. Senast säsongen är kanske den starkaste i denna favoritserie.
Slow horses, Apple TV. Vasst manus, bländande intrig och strålande skådespeleri.
Lessons in Chemistry, Apple TV. Stramt spelad med underfundig humor och snyggt underliggande budskap i 50-talsmiljö.
Berlin, Netflix. Spinoff på ”Las casa de papel”. Inte lika stark som denna spanska ursprungsserie. Men vass nog ändå.
If these walls could sing, Disney. Dokumentären om Abbey Road, EMI:s studio, innehöll allt. Tänk att jag har varit där!
Favoritsett på bio:
Hammarskjöld. Per Fly har gjort en grandios film med Mikael Persbrandt i en strålande huvudroll som den svenska FN-ordföranden.
Munch. Inspirerade av ”I’m not there”, där flera skådespelare spelar Bob Dylan skildrar norske regissören Henrik Martin Dahlsbakken konstnären Munchs liv på ett utmärkt sätt.
Volaða land. Islänningen Hlynur Pálmassons film med fantastiskt foto av Maria von Hausswolff är kärvt dramatisk.
Ustyrlig. I regi Malou Reymann, manus Malou Reymann och Sara Isabella Jønsson Vedde, om en ung kvinna som hamnar på tukthus i 30-talets Danmark.
Tillsammans 99. Lukas Moodysson låter skådespelarna från succéfilmen ”Tillsammans” mötas i sina roller 25 år senare. Kittlande och underhållande.
Bottennapp:
IFK Göteborgs säsong.
JVM i Frölundaborg. Toppenhockey inför nära nog tomma läktare. Vilken arrangörsmiss.
Lyckades missa Coldplay på Ullevi.
Sjukdom gjorde att jag inte bara missade Publik Image Ltd på Pustervik i oktober utan också Tills Lindemann i Malmö i december.
Diggiloo i Skatås. Regn, regntung mark och dåligt upplyst var inte den bästa finalen på detta turnépaket.
Det fladdrade förbi. 2023. Hann knappt starta förrän det nu skälver i sina sista timmar för att tyna bort och skugglikt glida över till ett nytt år. Ett 2024 med förhoppningar, löften och motsägelser.
Mitt 2023 startade drastiskt. Från att ha varit anställd 2022 fram till midnatt 31 december var jag nu ställd utan jobb. Efter drygt fem fantastiska år på GöteborgDirekt med likaledes fantastiska arbetskamrater var jag, efter uppsägningen i november, utan jobb.
Jo, jag ska erkänna att jag då beskedet kom darrade till. En besvikelse som inledningsvis var svår att svälja, men rätt snart efter att den första känslosamma stunden ebbat ut och klingat ut i sans blev ett fait accompli. Väl på den här sidan det nya året var det med ett stort lugn. Jag hade en deadline kvar, skönt, och den har jag inte för avsikt att jaga.
Bokjobb. Foto: KAI MARTIN
Januari:
Nå, jag inledde det nya året i stillhet. Z och jag kom iväg på Falkenbergsrevyn, som höll sedvanlig hög nivå (läs recension här!). Därefter vankades Mölndalsrevyn, den revy jag varit mest trogen och följt i nära 25 år (läs recension här!). Och det blev ett besök på Aftonstjärnan och revyn ”Nyårsbubbel”, som roade.
Arbetet med boken om Cesons, min morfars och hans brors företag, fortgick i något som skulle kallas en slutspurt. Tillsammans med min kusin Leif – den sista i raden av guldsmeder i familjen –, hans syssling och min vän och kollega Peter Birgerstam var den en ambitiös coffetablebok i förstone tänkt för familjen. En summering av bröderna nit, som i slutändan har gett ett välstånd som de nya ledande ätteläggarna vilar på.
Jag gick efter knappt två veckor ett telefonsamtal från en arrangör i Göteborg, som ville ha med mig på tåget gällande Unplugged live. Konserter varje lördag efter löning där det var tänkt att jag skulle intervjua från scen. Något extra förutom den musik som artisterna/banden skulle framför.
Jag tackade ja och såg mig själv framträda med artister som Ebbot, Mikkey Dee (allt annat än unplugged då han dônade på med sin Motörheadhyllning), Noices Peo Thyrén, Lustans Lakejers Johan Kinde och senare Kikki Danielsson. Det blev en succé och ett fungerande koncept, som ser ut att fortsätta nu i vår.
Stefan Andersson underhåll på Kajskjul 8 med en föreställning som förenade ”Skeppsråttan” med ”Made in China” på ett underhållande vis (recension här!). Han kan det där med historieundervisning till musik.
Filmfestivalen kom, som jag skrev om på i denna min blogg (läs om den bland annat här!).
Självklart spelade jag ishockey. Morgon som kväll. Allt som en förberedelse för det stora äventyret i Richmond, Vancouver i slutet av mars, då jag skulle spela med Soha Team Sweden, som hade två lag representerade i den stora hockeyturneringen Carha Hockey World Cup.
Jag umgicks förstås med min älskade hustru. Bland annat åkte vi till Mexiko för en kväll. Åtminstone för restaurangen Tizne på Fjärde Långgatan, där vi fick god mat och spritiga drinkar (skrev om det här!).
Självklart blev det häng med mitt älskade barnbarn. Torsdagarna med honom vill jag/vi inte gärna missa. Även om det nu är hämtning från förskolan och inte hela dagar av umgänge.
Jag om också iväg på Tommy Körbergs ”Grand finale”, som imponerade. Filmen show, vilken sångare (läs om det här!).
Om jag någon gång pratat om köpstopp gällande kläder, så är det ett löfte som på något vis har preskriberats. Ja, första månaden på året gav fynd, som under året skulle följas av fler.
Jag blev också kontaktad av Staffan Hassling, sångare i Slobobans Undergång, legendariskt punkband från Partille och generationskamrater med oss i Kai Martin & Stick!. Han ville ha med mig på en låt med sitt nya band Slob78. Smickrande, förstås, så det tackade ja jag till. Väl på plats i studion i slutet av månaden kändes det inte som om jag bidrog till mycket. Låten ”nittonhundrasjuttiofem” lät helt enkelt komplett. Men han och medmusikern/producenten/inspelningsteknikern Björn Holmudd (en gång gitarrist i förstaupplagan av Slobobans Undergång) var väldigt nöjda. Jag har sedan inte kunnat få låten hur skallen. Pur poppunk med härlig energi. Låten finns på utmärkta albumet ”helvets förbannade jävla skit”, där jag även gästar på Grisen Skrikers låt ”sextiofem”, som bandet med hjälp av gamla Göteborgspunkare plus Brodde från Brända Barn gör en version av. Lyssna på albumet här!
Jobb. Foto: EVA MARTHA LARSSON
Februari:
Ja, det blev ju en intensiv start på det år som skulle bli början på något mer stillsamt. Årets andra månad fylldes av mer hockey, som ett förberedande läger i mitten av månaden för Kanadaresan. Jag fick äntligen se Göeborgsbandet the Halo Effect, som spelade på Pustervik. Med en mix av medlemmar från Dark Tranquillity, In Flames och Haunted är de ju en essens av the Gothenburg Sound, metalgenren som med framgång spritts över jorden i 30 år. (Jag skrev om spelningen här!)
Filmfestivalen fick sitt slut med vinnare i olika kategorier och filmupplevelser för den enskilde. Vilken ynnest att få uppleva detta år efter år. Göteborg är en rik kulturstad, högt och lågt; ett smörgåsbord som man ständigt kan gå och smaka av.
Så fick jag möjligheten att se Ane Brun med dansare från Göteborgsoperans Danskompani i den fascinerande föreställningen ”12 songs”. Det blev några föreställningar/pjäser till som ”Tusen år hos gud” på kreativa, intima Göteborgs dramatiska teater och ”Lyckliga i alla våra dagar” på Backa teater, som kan sin konst att nå unga.
Jag tog en ensamtur till Louisiana, tåg och färja tur och retur, för att få uppleva ”Det kolde øje – Tyskland i 1920’erne”, en utställning som kittlade om en epok som har greppet om mig. Det blev en fin resa, men trots att jag inte har något problem med att resa ensam vet jag att det är så oerhört mycket rikare med Z. Så som det varit från dag ett i vår relation.
Jag hade satsat stort på att vara fin inför Kanadaresan och hade därför köpt en ny målvaktsutrustning. En bländande vit CCM-rustning, som förmodligen blir den sista som jag köper.
Jag umgicks med min familj, vi åt våra semlor, firade Z som fyller år i februari precis som min yngste son. Självklart firade vi fastelavn, den danska fastlagstraditionen som mer liknar den på kontinenten med utklädning. Några timmar i Danska kyrkan, som ligger på vår gata, blev det i den danska traditionens tjänst.
Månaden slutade med Mikkey Dee och hans två musiker som larmade loss med sin Motörheadhyllning. En ynnest att på nära håll få ta del av denne skicklige musikers rytmkonster.
Möte på is, oh Canada. Foto: WILLY BJÖRKBACKA
Mars
Från hård rock till jazz. Ja, allt ryms för den som är hågad. Jag hamnade på Westman Boson Standard Quartet på Wauxhall i Linnéstaden. Jag har följt Anders Boson genom åren och han har en cool stil, som trumpetare och sångare. Under året kom han med sin jazzensemble med albumet ”Blåa dar”. Strålande svensk jazz.
På Stadsteatern sång jag ”Caligula”, en stark uppsättning med Andrea Edwards i huvudrollen. Det blev också några pjäser till, som Hagateaterns pjäs ”Jag ser allt du gör” baserad på Annika Norlins noveller och Gothenburg English Studio Theatres ””Fair play”, som båda visar kvalitet utanför institutionsteatrarna.
Jag kom också iväg till Västerås för att se ”En folkefiende” på Västmanlands teater. En spännande uppsättning på en teater som bjuder på mycket kvalitet.
På hemresan tog jag en sväng om Katrineholm för att kika på en fotoutställning med Lars Johanssons bilder från rocklivet i järnvägsknuten. Bland annat fanns det bilder från Kai Martin & Stick!-turnén våren 1982, som landade där. Spännande.
Jag umgås med vänner. Hämtar hem min kära Z, som varit hos sin bror utanför Nice. Snön ligger kall och vintern dröjer sig kvar.
Cesonsboken går i tryck. Vi har gått i mål med ett projekt som tagit styvt två år. Men resultatet blir fantastiskt.
18 mars är trunken packad. Vi är ett gäng från Göteborg som reser mot Kanada för att förenas med resterande lagkamrater på Schiphol för vidare transport till Vancouver. Det blir en resa i hockeyns tjänst och ett minne för livet. Båda lagen Soha Team Sweden – +65 och +70 – kniper en silvermedalj. Jag skrev om resan bland annat här.
Inför resan hade jag upptäckt att Hålan Hellström skulle spela på klubb i Barcelona senare under våren. Jag lyckade genom omvägar fixa biljetter. Tillsammans med Z ordnades på boende och resa. Men mer om det senare.
Om jag köpte några kläder i Vancouver…? Jodå. Och en hatt.
Jag hinner knappt skaka av mig jetlagen förrän jag blir sjuk. Flera av lagkamraterna likaså. En del i covid. Men den är jag förskonad ifrån.
Skor med mera. Foto: KAI MARTIN
April
Månaden inleds med jobbet för Unplugged live på Lindholmen event. Ja, där jag en gång hade min 60-årsfest. nu ska jag intervjua Peo Thyrén från bland annat Noice. Månaden fortsätter med umgänge med Z och min kära familj. Kläder köps med stor regelbundenhet och emellanåt hamnar jag hos min skräddare Samuel vid Mölndals torg. För mina armar är oftast för korta för kavajernas ärmar.
Hockeyn har ju inte tagit slut bara för att jag har landat efter hockeyresan i Kanada. Nej då, säsongen är lång.
Z och jag firar att den tjeckiska restaurangen Gyllen Prag fyller 50 år, äter mat, dricker öl och lyssnar på musik.
Påsken är sen och firas med familjen.
Min vän Lasse kommer hem för en paus från tränaruppdraget i Bled, Slovenien. Knappt har jag hämtat honom från Landvetter förrän vi styr kosan på Oves gatukök i Sävedalen. Halvspecial inmundigas med god aptit.
Jag kommer i väg på föreställningen ”Gotta serve somebody” på Stadsteatern. En hyllning till Bob Dylan med bandet Valdemar som levande orkester. Jag hinner också med Marika Carlssons skickliga enmansshow ”Smalast när man dör vinner” och den roande tvåmansfarsen ”Sådan far” med Ola Hedén och Claes Månsson.
En god vän avlider efter en tids sjukdom. Han och jag bildade Viva la Stick! där banden Viva! och Kai Martin & Stick! gjorde en gemensam sak med singeln ”Regnperioden” 1983, som också gav en medverkan i tv-programmet ”Guldslipsen”. Han var också redaktör för musiktidningar där han gav mig lite uppdrag. En fin man på många sätt.
Z har raggat på en Ægget, den danska designstolen, på auktion. Nu måste vi åka till Stockholm för att hämta hem den. Vi bokar in oss på Långholmen och får en cell som sovrum. En sällsam men positiv upplevelse. Vi hinner träffa vänner, hälsa på min faster och gå på utställning på Nordiska museet. Snabbt upp. Snabbt ner.
Så hinner vi fira vår jubileumsdag, Z och jag. Synd att missa.
”Grand hotel” på Göteborgsoperan är en barnsligt underhållande musikal/operett, som även den är synd att missa.
Jag tar också del av Göteborgsbandet Rödtjuts spelning på Bengans. Stadig rock’n’roll med hårdrockska förtecken.
Slutspel i ishockey startar i SHL och NHL samt en spännande kvalserie där Djurgården gör upp med Modo om en SHL-plats. Stor hockeyunderhållning.
Månaden avslutas med intervju på scen då Johan Kinde gästar Unplugged live. Då har jag precis blivit frisk efter en ny vecka av sängliggande.
Kläder? Jovars. Det blir under månaden sin beskärda del. Men kapet på Myrornas när jag hittar ett par nya (åtminstone knappt använda blå Barker Baileys i min storlek för 149 kronor gör mig euforisk. Ja, jag vet att det är belöningssystemet som klickar in. Men nypris på dessa par exklusiva brittiska herrskor är 5000 kronor.
Möte. Foto: ANDERS WESTIN
Maj:
Våren kommer och rasar ut den bistra vintern, som dröjde sig kvar. Det knoppas i rabatterna, tulpanerna spirar och träden brister i lövsång. Vädret tillåter till och med utomhuslunch på altanen på baksidan av vårt hus.
Det Göteborgsbaserade bandet Exit North, som ju har förre Japantrummisen Steve Jansen på trummor/slagverk, kommer med sitt nya album ”Anyway, still”, som förstås är lysande. Men än mer kittlande är att bandet ska spela på Stora Teatern och jag har köpt biljetter till Z och mig. Det blir förstås en bländande konsert (läs om den här!)
Jag ser föreställningen ”Mama Zoya, Belarus” på Konstepidemin, en pjäs som tar andan ur mig.
Jag får möjligheten att träffa Björn Skifs vars show ska komma till Rondo 1 februari 2024. Det blir en intervju för bloggen, men hastigt och lustigt också en för Hemmets Journal. För att hämta hem material till intervjun åker jag till Varberg över dagen (Skifs presskille bor där och det är han som arrangerat allt för mig, tacknämligt nog). Jag begår där min badsäsongsdebut och hälsar dessutom på en underbar kollega, unga Alice, som förgyllde tiden på GöteborgDirekt.
Slutspelen i ishockey håller i och VM kommer också in och underhåller, även om Sveriges insats ska glömmas. Och apropå hockey har jag förmånen att få spela med NHL-proffs och ett gäng rutinerade spelare när Kings and Queens – rekreationslaget jag spelar i serie med – förlänger säsongen.
Z studerar och naturligtvis har Barcelonaresan hamnat mitt i en tentaperiod. Men vi far och får en resa vi sent ska glömma som inte bara handlar om Håkan Hellströms konsert utan om så oändligt mycket mer. Läs om det här och här!
Delikatesser. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Juni:
Maj går hastigt över i juni under tiden vi är i Barcelona och njuter vårt otium. Men vi hinner knappt komma hem förrän vi både firar Göteborgs 400-årsjubileum på Bananpiren och nationaldag med barnbarnet i Slottsskogen och lyssna på Göteborgs symfoniker ledda av favoriten Barbara Hannigan.
Firar gör ju vi också yngste sonen, som tagit examen och kliver rätt in i programmeringsvärlden med ett jobb på firman där han praktiserat.
Knappt hinner jag andas ut förrän jag sitter på Stenafärjan till Frederikshavn med mina älskade, forna, kollegor från GöteborgDirekt. En dagstur i strålande väder gör susen och jag får tanka lite Danmark, köpa rådbröd, ymer och øl.
Z och jag passar också på att se Carl-Einar Häckner som gör comeback på Lisebergs stora scen med sin älskade – och saknade – varieté. Mystiska brittiska konstnären Banksy hyllas med en utställing på Eriksberg, som jag kollar in (läs om den här!).
Men först får jag ett telefonsamtal från min vän i Bled… ja, Lasse som är ungdomscoach där. Han säger frankt ”Nu är det klart!”. Jag undrar förstås vad det handlar om. Men han vill ha ner mig som assisterande målvaktscoach under ett hockeyläger i den idylliska slovenska bergsbyn i början av augusti. Jag var påtänkt redan sommaren 2022, men kunde inte. Nu var det alltså dags. Smickrande. Men var jag rätt man på rätt plats…?
Jag ser Vegas Knights vinna finalen i Stanley Cup och min hockeysäsong är därmed över en smula tidigare än vad den brukar. Ja, jag brukar ju ha förmånen att få spela en bit in i juni och till och med kunna idka denna min favoritsport även i juli.
Vi har knappt hunnit komma till rätta efter Barcelonaresan förrän det är dags för nästa. I januari ringer vår älskade vän på Island (ja, hennes man är lika älskad, men nu var det hon som ringde) och undrade var vi skulle göra i juni. Jag vet ju att hon fyller år på landets nationaldag, men trodde att hon fyllde 60 först nästa år. Jag fann mig emellertid snabbt och undrade om hon skulle ha fest? (Maken hade en hejdundrande 50-årsfest som vi gästade i mars 2009.) Nej, blev svaret. Jag vill bara vara med er. Sa jag att vi bokade biljetter snabbare än en inandning…?
Så vi tog åter flyget från Landvetter för att landa på ett grått och regntungt, men aldrig trist, Island. Återigen fick vi en resa vi sent ska glömma. Bland annat tog oss våra vänner upp till Akureyri och vidare till Húsavik. Bländande vackra dagar, som kröntes ju på national/födelsedagen med hisnande 28 grader och strålande sol. Läs om resan här.
Väl hemma får vi en solig midsommar och vänners lag. Men
Bruce Springsteen gästade Ullevi i tre dagar för vad som jag tror är hans sista besök i Göteborg. Jag fixade biljetter till den sista och fick hjälp av vännen, förre GT-kollegan och gymnasiekamraten Tommy Holl med bilder. Se dem här där det också går att läsa om konserten.
Någon dag efter spelar Generation Sex, det vill säga valda delar av Generation X och Sex Pistols, på Lisebergs stora scen. Förbandet Sator snor delvis showen, men samtidigt var punklegendarernas konsert kul och de är ju i min generation, har haft sin betydelse, så. Tack vara Johnny Käpääs fina bilder blev det inte bättre fräs än vanligt på bloggen.
Det blev en rastlös start på sommaren. Helgen efter midsommar väntade studentfirande i Danmark. Z:s näst äldsta systers äldsta dotter gick ut gymnasiet. Det får man inte missa. Vi hyrde hus via air b’n’b ett fint hus i Virum utanför Köpenhamn och det blev sedan starten på en dryg två veckors resa i Z:s hemland, som kom att innehålla lån av sommarhus på halvön som skiljer Ise- och Roskildefjordarna och tältning i Charlottenlund. Jag skrev om denna vår resa här och där är vi redan över i…
Bad. Foto: KAI MARTIN
Juli:
Ja, det blev en omfattande resa. Med Z blir det alltid bra och äventyrligt. Vi avslutade resan med att se det nyzeeländcskabandet Fat Freddy’s Drop, en favorit hos en god vän till mig och ett band som Z såg på Roskildefestivalen 2006 och velat se igen. Den spelningen på Stagebox gav i sin tur och förmånen att besöka Refshalveøen på Amager.
Väl hemma reser vi till Falkenberg för att se, som traditionen bjuder, fars på Vallarna. I år ”Skrot, hopp och kärlek”. Premiären missade vi på grund av studentfirandet, ovan nämnt, så det fick bli nu. Resan från fars i Falkenberg till seriös teater på Tofta utanför Kungälv kan tyckas lång. Men det är likväl scenunderhållning och sommarteater som jag sällan vill missa. Inte nu heller, även om Danmarksresan gjorde att jag inte prickade in premiären på ”Arkivet”.
Det blev en kort dagstur norröver till Lilla Askerön där äldste sonen bor med sin familj, så det blev bad med barnbarnen en vacker dag.
Jag hade under Danmarksresan bestämt mig för att komma igång med träning. Gick tidigt på morgonen och gjorde sedan lite work out. En hint till mig om att detta skulle bli en melodi för inte bara sommaren utan en rutin att vila på framgent. Bra jobbat, Kai. Men skulle det hålla…?
Resorna till Barcelona, Island och Danmark hade fyllt på garderoben rejält. Vem vill missa ett loppisfynd? Inte jag.
Villa Belparc har kanske Göteborgs bästa sommarscen med ett starkt startfält av artister. Jag hann med Eric Gadd, som kan konsten att få det att svänga.
Kring 24 juli har vi som tradition att hålla Jul i juli, något som ingen i familjen vill missa. Dansk julmat och -dryck tillsammans med presentlek för dagen till en höjdpunkt under året.
Det blev en rask tur- och returresa till Malmö för att hälsa på gudsonen med familj och hans mamma, en av mina allra bästa vänner, som var på besök från Umeå.
Då har jag också hunnit med ett besök hos urologen. Efter en hälsoundersökning (ja, man får bekosta den själv, men det är det värt), visa PSA-provet på en smula för höga värden. Min läkare skickade en remiss, som snabbt blev till en tid. Urologen på Carlanderska gjorde en grundlig undersökning, tyckte att det verkade bra. Men han ville för säkerhets skull skicka mig på magnetröntgen. Eller som han sa ”Det ser bra ut, men jag ville utesluta så mycket som möjligt. Å andra sidan dör alla män av prostatacancer för eller senare. Ja, om man inte dör av något annat.”.
Framtiden är ljus, med andra ord.
Men jag hann knappt pusta ut förrän det var dags för resan till Slovenien och hockeylägret i Bled.
Jag är på gång att skriva om detta, men hösten har slukat tid och energi för annat. Men ett work in progress, alltså. Det blev hur som en intervju med Lasse om hans jobb där nere, som jag sålde till GP.
Notera att det inte blev något endaste klädköp under min tio dagar långa Slovenienresa. Å andra sidan blev det rejält av den varan i både Barcelona, Reykjavik och den drygt två veckor långa semestern i dyra, men dejliga Danmark.
Resa. Foto: KAI MARTIN
Augusti:
Det blir inte bara hockey i Bled utan också umgänge, promenader och mat med dryck. När jag rullar av planet är det dags att ta hand om den digra äppelskörden. Våra transparent blanche ska bli äppelmos. Jag tror att det i år gav knappt 30 liter.
Jag hann med min magnetröntgen, men fick bida min tid gällande resultatet.
Istället startade Way out West, där jag – och Z – har varit på samtliga förutom en. Det blev omtumlande dagar med en final med Håkan Hellström i ösregn. Läs den recensionen här och övriga way out West-texter här (torsdag), här (fredag), här (lördag) och här (summering).
Vi lagar mat, dricker drycker, umgås med familjen, hyllar äldsta sonen som fyller svindlande 33 och pappa i graven som firade 99 år.
På Kafé Hängmatta får jag äntligen höra Rasmus Blomgren, han som med gjorde årets album 2021 med ”River’s call”. Hur han lät live kan ni läsa här.
Vi kollar fotboll. Damlandslagets äventyr i VM i Australien och Blåvitts hisnande fiaskosäsong i Allsvenskan.
Jag får äntligen gå på is igen och gör mina första räddningar denna mina sjuttielfte säsong.
Daniel Ståhl klår i sitt sista kast i diskusfinalen slovenen Kristjan Čeh i VM. En storartad bragd. Precis som Armand Duplantis svindlande stavhopp.
Vi gör tillsammans med son och dotter en rask resa till Hebergs auktioner, strax söder om Falkenberg. Rekar för köp, äter en bit grillat inne i stan innan vi susar hem.
Hinner gå på Stadsteaterns peepshow av kommande säsongs program. Z följer med på premiären av årets Cabaret Lorensberg (recension här) och Diggiloos final i Skatås i allt annat än solsken.
Njuter av att Blåvitt slås BK Häcken i derbyt med 4–2. Men det blir efteråt något av en smolk i bägaren, då målkungen Marcus Berg aviserar att han slutat på grund av krånglande rygg.
Får istället trösta mig med lite punkenergi då Slog 78 samlar Brodde från Brända Barn, Jönsson från Attentat, Tobbe från Bruset, Per Hassling från Slobobans Undergång och undertecknad för sång på covern av Grisen Skrikers klassiker ”Sextiofem”.
Åker i ensamt mak till Stockholm för att se utställningarna med Laurie Anderson och David Bowie på Moderna Museet respektive Kulturhuset. Blir en konsert med Pernilla Andersson som bonus. (Läs om resan här!) Det var de sista skälvande dagarna för utställningarna och finalen på hennes sommarturné.
Men det mesta bleknar… ja, allt under året som jag sett och hört när jag kommer till Stora Teatern för att bevittna Paperwings föreställning och releasespelning av albumet ”String fling”.
Z och jag bevittnar Göteborg maraton, jubileumsloppet som går av stapeln två år försent, både vid start och mål. Tacksamma att vi slipper delta med än som åskådare.
Efter ett hockeypass en fredagsmorgon får den andra målvakten och jag förfrågan om vi vill träna vidare. Det är ett gäng rutinerade lirare. Eller vad sägs om Eric Hjort (Laval Rocket AHL), Filip Roos (Chicago Blackhawks NHL), David Gustafsson (Winnipeg Jets NHL), Viktor Svedberg (jagar kontrakt), Samuel Fagemo (Ontario Reign AHL) och Adam Brodecki ( jagade kontrakt, men kör nu på korttidskontrakt med Frölunda).
Ja, det blir klädköp, men också försäljning då vi deltar i Änggårdens promenadloppis.
Jag deltar i ett hockeyläger med Soha Team Sweden. Denna gång i Åkers styckebruk i Sörmland med övernattning i Mariefred. Där tar jag ett morgondopp i Mälaren alldeles näck. På kvällen blir det säsongens sista i västerhavet när jag sänker min lekamen i vattnet vid Hovåsbadet.
Låter mig underhållas av föreställningarna ”Kulturbärarna” på Lorensbergsteatern och ”Wicked” på Göteborgsoperan. Men också jubileumskonserten med Triple & Touch. Vilken rik kulturstad Göteborg är.
Lunchar med mina kära ex-kollegor på GöteborgDirekt, som i sin tur leder till att jag får följa med på pressvisningen av hotel Draken. En svindlande tur från källare till utsikt över hela Göteborg.
Månaden rasar på: familj, ishockey, nöjen, jobb (ja!).
Så hamnar Z och jag på Ola Salo på Kajskjul 8 där han tillsammans med pianisten Christopher Dominique. Jag går på teaterföreställningar, filmpremiärer (som ”Tillsammans 99” och reser till Malmö för att ånyo göra Mikkey Dee. Hinner senare med Kikki Dee, det vill säga Kikki Danielsson i Göteborg innan Unplugged är slut för säsongen. Malmöresan gör att jag missar mitt barnbarns treårskalas, men firar honom rejält både före och efter. Å andra sidan får jag träffa min gudson, om än väldigt kort, när jag är i Malmö.
Får återse Talking Heads-filmen ”Stop making sense” i en nyrestaurerad version och blir lycklig, även om det är en tillfällig paus från den sjukdom som rammat mig kring min 67-årsdag. Ser ”Den sårade divan” på Göteborgs dramatiska teater och imponeras åter av den lilla teaters scenkonst.
Hamnar på Banff filmfestival med extremsportare i fokus – en udda festival med lika udda filmer och tillika udda människor som utmanar sig själva.
Knarkar Beatles med dels en föreläsning om Beatles spelningar på Cirkus i Göteborg 27 oktober 1963 och dels Pepperland på Stadsteatern med ”Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today”. Beatlesbandet från Göteborg kan sin sak på det mest skickliga vis.
Läser böcker och köper böcker, som Lars Sundestrands om Freddie Wadling. Men förstås en del deckare, som jag oftast skriver om på här på bloggen. Håller också på med praktverket om Galenskaparna och After Shave författad av Henrik Jutbring och Kalle Lind. Jag låter helt enkelt det ta sin modiga tid.
Resa. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
November:
Den mörka, gråa, våta månaden inleds med ovanligt mycket sol. Jag lunchdejtar med vänner, går mitt stråk från Brunnsparken in i Arkaden, tittar in på Stadsmissionen, vidare till NK och Vintagebutiken på tredje våningen, korsar Östra Hamngatan för att gå ned Kyrkogatan, spatserar vidare över Domkyrkoplan, in genom Åhlén, ut på Vallgatan in på den gård som ligger bredvid Victoriapassagen. Där finns Abiti, en secondhandbutik med inriktning på herrkläder. Lite dyrare, lite hippare, men det har hänt att jag vädrat plånboken där. Ut på Södra Larmgatan. Nedför – eller är det uppför – densamma och in till Akademibokhandeln, som jag fortfarande envisas med att kalla Wettergrens vid hörnet av Västra Hamngatan, öven den av bil-, cykel-, buss- och spårvagnstrafik strida gatan för att åter vika av mot Vallgatan och upp till Ragtime herr, butiken jag frekventerat i över 40 år. Kolla plagg för att gå vidare till Erikshjälpen vid Rosenlund, fortsätter till Myrornas vid Pustervik och sedan en fika vid Cigarren.
Jag kan sedan välja att ta en kik in hos Björkå frihet på Linnégatan och fortsätta denna paradgata ner till Nordenskiöldsgatan och KFUM-butiken där innan jag promenerar hem eller också tar jag vagnen från Järntorget.
Näst yngste sonen bjuder på ishockey – Frölunda–Modo – i födelsedagspresent där hans flickvän och min älskade hustru är med. Vi hamnar mitt i Modo-klacken, men det har den ingenting för. Frölunda vinner.
Mästerfotografen Anton Corbijn ställer ut på Göteborgsoperan och jag är där, tar en selfie och skriver sedan om en text med kopplingen mellan honom och Lars Sundestrand. Z och jag blir förtrollade av Stefan Odelbergs closeup-show, som är rent magisk.
Hamnar på punk och så mycket av det som jag tagit del av är det hisnande att det är 45 år sedan som jag var mitt i centrifugen av känslor och skapande. Kai Martin & Stick! har ju tackat för sig. Men Slobobans Undergång och Attentat är alive and kicking. För speciellt det sistnämnda bandet är det något av ett under med tanke på hur illa sångaren och energisprutan Jönsson var våren 2022. Spelningen…? Jag skrev om den här.
Jag får möjlighet att dagtid se Folkteaterns underhållande uppsättning av Strindbergs svåra och märkliga ”Ett drömspel”, Teater Trixters ”The art of being many Hannah Arendt”, som bjuder på kittlande perspektiv och Backa Teaters underhållande dockteater (!) i pjäsen ”Oxytocin”. Det blir också Gothenburg English Studio Theatres starka ”A hundred words for snow”. Mycket bra teater på några få dagar.
Z och jag har inte varit i Oslo på gud vet hur många år. Det var hög tid nu. Det blev en fin resa över helgen med besök på Munchmuseet, sista föreställningen av ”Miss Saigon” på vackra på Folketeateret och dessutom äntligen få träffa våra kära vänner som bor där sedan tio år.
Per Fritzell och Jan Rippe från After Shave öppnar minnesluckorna på vid gavel i en generös och roande show på Kajskjul 8, där jag får mig med min gamla GT-kollega och vän Tore Lund.
På Skeppet, förra Sjömanskyrkan vid Stigberget, får jag en dos musik två helger å rad. Först the Mannequins of Death och Then Comes Silence i en postpunktriumf och därefter Ossler, gitarristen Pelle Ossler med band, som manglade ljuvt. Förband var Paperwing, nu i helt annan dräkt. En fin och berusande kväll.
Jag träffar Orup för en intervju inför hans soloshow som har premiär i dagarna på Rival i Stockholm, men som i höst kommer till Draken live. Det blir en bråd dag, då jag hastar från att ha hämtat mitt barnbarn på förskolan, hinna fika med honom och sedan lämna honom i tryggheten hos hans föräldrar.
Kläder? Jo, den här månaden med.
Underhållning. Foto: KAI MARTIN
December:
Vi har hastat genom året. Plötsligt är sista månaden här. Vi klär huset i ljus som en besvärjelse mot det omslutande mörkret. Snön faller, temperaturen. Vi får besök från Frankrike till första advent. Z:s brorson är på besök. Jag blir sjuk och ligger i sängen medan Z fyller huset för traditionellt adventsfirande och dito -stök. Vi skulle gemensamt åka ner till Malmö för att se Till Lindemann, Rammsteinsångaren, och den spektakulära showen. Sedan skulle vi ta några dagar i Köpenhamn. Det blir inte så. Men Z åker med dotter och brorson. Han fortsätter över Sundet efter konserten. De åker i snöyran en långsam väg hem längs E6. Sjukdom har nu gjort att jag missat två konserter som jag velat se; Public Image på Pustervik i oktober och nu denna. Trist.
Innan sjukdomen slår mig hinner jag komma iväg på premiären av ”Monica Z”, den fina hyllningen av Monica Zetterlund på Stadsteatern med musik – och handling – som mycket spinner kring det klassiska albumet med Bill Evans från 1964.
Efter en dryg vecka reser jag mig för att åka på vintriga vägar till Jönköping med en vän för att se HV71 mot Frölunda – vi håller på varsitt av lagen – där hemmalaget drar det längsta strået.
Dagen efter ger Bröderna Brothers oss värme och kärlek med sin ”Bröderna Brothers i mysrörsbelysning”. Förra året blev det inget av denna deras tradition, så behovet var uppdämt från både scenpersonligheterna och oss i publiken.
Z och jag kom också iväg på Göteborgsoperans danskompanis ”In a heartbeat”. Vilken rikedom att få se dessa skickliga dansare i sina omtumlande uppsättningar.
Franska Trion brukar fira in julen med sin udda musik på Pustervik. Smet iväg på den konserten och senare samma kväll på Dogsmiles releasespelning i Matsalen hos Pustervik. En helkväll.
Z och jag kommer iväg på Göteborgspremiären av ”Hammarskjöld” regisserad av dansken Per Fly, som Z förstås tar ett snack med.
Sedan tog förberedelserna över för julen. Klappar skulle handlas, mat skulle lagas. Jag lyckas baka surdegsbröd för första gången på 20 år efter att ha fått en surdegskultur av äldste sonen, som är en fena på att baka. Just det var inte julbröd, men det bakades också och den godaste sillsalladen jag har gjort, precis som med köttbullarna. Vi fick en välsignad jul och ett fint nyår.
Jo, jag spelade ishockey. Bland annat i ett kompisgäng som traditionellt höll sitt Winter classic. Tillsammans med en annan målvakt blev jag inbjuden att delta, för det saknade sista utposter. Det föll väl ut för min del, som blev MVP och därmed vann två biljetter till tisdagen den 2 januaris kvartsfinaler i JVM, som ju spelas i stan.
Tack vare mitt möte i Bled i somras med managern för det slovakiska laget blev jag också tilldelad biljetter till två kamper i Frölundaborg. Kvalitetshockey i närliggande Frölundaborg på annandagen och en av mellandagarna, men bara ett pass för mig på is. Nå man kan ha det sämre. 2023 ringde ut fint.
Det var inte den bästa av helger. Åtminstone inte kalendermässigt. Åtminstone inte för en överraskning. Det blev som det blev. Med lite framförhållning gick det ju ändå att stuva in. Besöket i Oslo.
Z, min flitiga, fantastiska hustru, jobbar inte bara hårt; hon studerar. Gärna flera kurser samtidigt. Just den här helgen var det inlämning/tenta. Men hur skulle jag kunna veta det då jag tog på mig att äntligen komma till Oslo.
Vi har inte varit där sedan hösten 2021 i samband med min 65-årsdag som firades i Trondheim (läs om den resan här). Då snek vi till oss ett hastigt besök hos yngsta dottern till min syster. Fick komma på hembesök till systerdotter med fru som precis köpt hus strax utanför Oslo. Då förärades jag av syskonbarnen ett presentkort på Folketeateret för valfri musikal tillsammans med Z. Det var hög tid att lösa in det och finalen på omtalade – och kritikerrosade – ”Miss Saigon” hägrade.
Något saknades emellertid de där snabba besöket i Oslo i mitten på oktober 2021. Vi fick aldrig tillfälle att träffa kära vännerna G&P. Nu var det tänkt att det skulle åtgärdas och dessutom skulle vi kose oss med syrrans dotter med fru.
En strålande plan. Men…
När jag aviserade att jag inte bara bokat in oss på ”Miss Saigon” utan också fixat bussresan gnydde hustrun. Inte för att hon i förstone inte gillar överraskningar, men för att det tajmade dåligt med hennes studier. Men hon hackade i sig det hela och, som sagt, jag var ute i god tid. Ja, i slutet av augusti till och med.
Det var heller inte optimalt att resa halv tolv som vi skulle göra. Då gick ju en arbetsdag. Men sådant tänker ju inte en glad pensionär på. Nu kom vi ändå iväg. Precis som hustrun då hon bokar hade jag valt förstaplats, högst upp i bussen. Som om vi körde, men slapp ta ansvar för färden. Nå, vädret kunde ha varit bättre. Regnet pepprade rutan och föraren var inte överdrivet glad att använda vindrutetorkarna för oss på övre däck.
På väg. E6 tar oss mot Oslo. Foto: KAI MARTIN
Men E6 svepte förbi och förhoppningarna om en helg i goda vänners lag likaså. Det unga paret hade styrt till Sverige just som vi drog till Oslo. Snopet. Det äldre paret likaså då barnbarnen drog. Men där fanns eventuellt en öppning på söndag.
Nå. Vi skulle reda oss, så som vi alltid gjort.
Efter kringelikrokvägarna längs med Oslofjorden öppnar sig Norges huvudstad. Vi kliver av och orienterar oss ut från bussterminalen och Oslo Sentralstasjon. Mot Karl Johan och lite om- och felvägar förbi varuhuset Steen & Strøm ned mot Rådhuset och Fridtjof Nansens Plads där vårt hotell ligger nära.
Z har bokat hotellet och vi bor alltså centralt. När vi checkar in uppgraderar vi för 200 kronor för att få ett större rum och det var klokt, för väl på plats är det inte mycket svängrum. Men hotel Verdandi fyller sin funktion och Z är nöjd med att vi bor på Tordenskiolds gate, uppkallad efter den i Trondheim födde sjömilitären som tjänstgjorde för den danska flottan och gjorde livet surt för göteborgarna, blott 27 år gammal, 1719.
Hon är sådan, Z. Danska i grund och botten, som ärar sin historia utan försonande drag. Lyckligtvis ligger inte vi i krig – vare sig hon och jag eller Sverige och Danmark. Vi tar rummet i besiktning, får ordning på krånglande kort, packar upp och går ut i den mörknande Osloeftermiddagen.
I Spikersuppa, parken som kantas av Karl Johan och Stortingsgata, är julmarknaden i full gång. Strålande belysning samsas med bord som säljer allsköns krimskrams, godis och drycker, ett pariserhjul skickar hågade runt, runt, en helter skelter ger en åktur för de som så önskar, en ljusarkad förför med sin ljussättning och gör besökarna – inklusive oss – förtjusta och selfiebenägna. Vi går dock förbi efter en kort besiktning och går ned Wessels plass där Stortinget burrar upp sig i det tilltagande mörket. Vi fortsätter på Övre Slottsgate, går in på UFF Vintage Heaven på hörnet vid Prinsens gate/Fred Olsens gate. Men… nja, det är – åtminstone inte för män – så fräscha kläder. Snarare åt lumphållet. Vi går ut och vidare mot vårt mål: det nya Munchmuseet.
Som den Jo Nesbø-fantast jag är har jag förstås läst hans senaste i Harry Hole-serien. I ”Blodmåne” nämner Harry Hole det nya museet, invigt hösten 2021 (vi dividerade om det, Z och jag; hon vann) i inte särskilt smickrande drag.
Väl på plats står vi utanför och försöker ta in den höga byggnaden som försöker stila sig i mörkret, som nu slutit sig om oss, om staden. Från bottenplan, som är som ett slags sockel reser sig det flera våningarna huset lutande framåt. Som för att spänna sig. Som om den inte tar nog plats ändå. Vi betalar våra biljetter, konstaterar att det pågår någon festival i huset, som rymmer inte bara utställningslokaler utan också konserthall, restaurang, fik och museibutik. Men priset för entrén omfamnar inte festivalen, så vi avstår kvällen akt Eartheater och det ståupprogram som vankas innan.
Det blir fokus på Munchs konst – och det räcker och blir över – plus Alice Neels, amerikansk konstnär, som vi omedelbart blir både förtjusta och nyfikna på. Det blir en rejäl promenad upp och nedför husets alla utställningssalar, även om rulltrapporna färdar oss upp och ned. Tiden går och vi inser att det kanske är dags att få i oss något denna fredagskväll.
Vi går utmed vattnet och förbi Operahuset, där fönstren vi passerar ger oss en inblick i både syateljé och verkstad. Vi fortsätter Operagate och Tollbugate bort mot hotellet där vi spanat in DimSum på Taste of China på samma gata som vi bor. Kinamat är det väl ingen som äter i Oslo och de dumplings som Z suktar efter är hon väl ensam om…?
Kön in höll sig i och för sig innanför dörren denna köldslagna kväll, men något bord skulle vi inte kunna få – eftersom vi inte bokat – förrän inom en dryg timme. Folk kom och gick i parti och minut. Stället var minst sagt populärt. Men hovmästaren, en servil kvinna, bad oss dröja och plötsligt fick vi ett bord och en meny som vi glupskt kollade in samtidigt som vi hann beställa var sin Tsing Tao, som kom in iskall och frestande väl skummande upphälld i våra glas. Vi bestämde oss för en middag att dela på med allt det bästa som köket förmådde att erbjuda. Vi blev inte besvikna. Sju läckra rätter plus efterrätt.
Mätta och förtjust omtumlade av den god maten tog vi den korta promenaden till hotellet. Z skulle studera, jag låg och läste, men kroknade efter ett tag och somnade till en orolig sömn på grund av att taklampan var tänd.
Lördag morgon började med frukost, som vi köpt till på hotellet. En buffé som rikligt höll måttet. Vi skulle stå oss ett tag. Vi gör oss sedan i ordning och går ut i det gråa Oslovädret där snön lurar i luften.
Först en tur ut på Fridtjof Nansens plass, men ändrar snart riktning. Jag vill ta reda på var Folketeatret ligger, där som vi vid halv tre ska se ”Miss Saigon” (den sista föreställningen av den rosade föreställningen). Anledningen är vi ska vara orienterade, så att vi inte irrar och förlorar tid på att komma dit.
Som i Göteborg är Oslo en promenadvänlig stad. Framför allt i centrum där det mesta finns inom räckhåll. Vi knatar förbi Spikersuppa, passerar Storting plats där Christian Krohg står, eller sitter, staty. På den norske konstnären och journalistens huvud i brons tronar en trut vars träck besudlat statyn.
Vi fortsätter upp mot Grensen, passerar en secondhandbutik som ännu inte har öppnat, går ned mot Stortorvet och viker av ned mot Storgata där vi går in och ut ur butiker. Vi får i den vevan reda på att våra vänner är på väg hem från sitt besök hos barn och barnbarn i Sverige. Vi har en dejt efter musikalen. Vi glädjer oss redan innan den sker.
Så prickar vi Folketeateret (det var ju inte så svårt att hitta) och fortsätter korsande Storgata in på Brukthandeln med secondhand, som inte lockade. Vidare ut igen och nedför Hausmanns gate, över Akerselva mot Grønland, som inte ligger så långt bort som man kan tro. Stadsdelen i Oslo är ett myller av folk, butiker och restauranger. Z vet att det finns några välsorterade tygbutiker där, som hon inte vill missa. Vi hittar också Fretex, Frälsningsarméns secondhand, där jag kommer ut med en brandgul ylletröja (Sand, det danska exklusiva märket) och en sjal i babyalpacka och silke (Elvang, danskt flott märke).
Vi lämnar den charmiga stadsdelen och passerar den mindre charmiga trafikkarusellen i betong och asfalt, passerar Oslo Forum och in mot centrum. Vi kommer till M&E secondhand vid Grensen, butiken där E står för Erikshjälpen, som vi ofta besöker i Göteborg. En trappa ner och i generösa lokaler finns mängder att kika på. Men mitt framför näsa hänger en herrock som fångar mitt intresse. Jo, jag får anstränga mig för att knäppa rocken, men inte onödigt mycket. Priset är ok. En Zara med ett vilddjursmönster som passar en fåfäng rocker.
Oslofynd på secondhand. Foto: KAI MARTIN
Klockan tickar mot showtime. Men först ska vi hitta något till våra vänner. Men vad…? Vi vill ju inte komma tomhänta när vi väl ses. Vi har redan bokat restaurang för vår tête-à-tête. Den italienska Casa Pisano, där vi redan kvällen innan hade funderingar på att gå, men dels var det fullbokat och dels drog kinesen längre ned på Tordenskiolds gate mer.
Vi letar efter chokladpraliner på Glasmagasinet, men utan att känna att det stämmer. Vidare till ett köpcenter mittemot Folketeateret på Storgata där vi senare kommer ut med en blomsterkvast. Så mot teatern, den anrika, kulturmärkta och vackra från slutet av 20-talet, som nu är omfamnad av Clarion hotel och införlivad i en anskrämlig, modern arkad som inte ger teatern det utrymme utåt som man skulle önska.
Det är stimmigt och folkligt festligt i arkaden. Vi siktar på en snabb kopp kaffe, hittar ett kafé, beställer med kaffet också en chokladkaka att dela på. Det dröjer innan beställningen landar på bordet, men vi har tid. Kaffet är dyrt, men ok. Kaka torr och trist. Efteråt upptäcker vi ett kafé med större konditorikänsla än det vi hamnade på, men så dags.
Så betalar vi, masar oss in efter att ha visat biljetterna in i den spatiösa, resliga teaterfoajén. Den andas art deco. Ja, hela teatern gör det, som efter att vi lämnat in plagg, kassar och blommor i garderoben, öppnar sig en reslig trappa upp mot barerna en våning upp. Vi är en av 1400 som ska se denna den sista föreställningen av ”Miss Saigon”, har platser långt bak, men med god utsikt över den sinnrika scenen som fångar ett Vietnam i krig för 50 år sedan.
Teatermörkret sveper snabbt in oss i stämning och handlingen, inte så l långt från den i ”Madama Butterfly”, griper tag. Catharina Vu gör huvudrollen Kim med känsla och förtvivlad kraft.
Pausen ger oss luft och något att dricka i någon av teaterns salonger. Det är verkligen en byggnad som interiört imponerar. Föreställningen rasar vidare mot sin grand finale och berörda går vi ut i Oslos gråväder och aftonmörker.
”Miss Saigon” på anrika Folketeateret i Oslo. Foto: KAI MARTIN (föreställningsbild pressbild från Folketeateret)
Vid Stortorvet står en ensam lång vagn med något att sälja. Vi går nyfiket mot den och ser att det är ostar och charkuterier, främst korvar, som är till försäljning. Ni får allt för minst halv priset, säger mannen bakom disken på engelska. Han är från Nederländerna, gör sin sista dag på torget och vill tömma sitt lager. Vi frestas att smaka av fler än en ost och gör en affär som slutar på 800 kronor, men i gengäld gav det smakrika ostar och korvar som vi kommer njuta av länge. Dessutom vacuumförpackar han ostarna, så i obruten förpackning håller de över tid.
Vi hastar hem för att lämna vår packning, pusta ut en smula och sedan gå till vår dejt, som sedan ska ge oss mat på restaurang Casa Pisano, där Z bokat bord. Vi möter våra vänner som står och väntar på oss strax nedanför Stortinget. Så gott att se dem igen och så mycket vi har att prata om.
Det blir en fin kväll tillsammans, som inleds med en öl på hotellet i inväntan på restaurangen. Så beger vi oss i en råkalla kvällen några tiotal meter upp för gatan. Vi koser oss, beställer in vår respektive mat (jag tar en carbonara som är allt annat än en riklig portion och ett glas vin som blir två). Så ska vi bryta upp när P plötsligt tar notan. Kan man annat än älska sådana vänner. Vi skiljs åt, men med löfte om att vi ska komma förbi efter att vi har checkat ut från hotellet.
Så är det ny dag. Vi packar. Äter vår frukost. Checkar ut och tar vårt gepäck på en promenad ned till Akerbrygge och Tjuvholmen där P&G bor. Vi har inte varit där på evigheter, har glömt av vilken våning de bor på, men prickar till slut rätt bland hissens alla knappar.
Vi blir kvar där en stund, men så slår rastlösheten till. Dels min. Dels P, som vill ut på sin dagliga powerwalk (han är ett föredöme, även om jag inte kommit upp i hans stadiga rutiner). Dessutom är det en hund som ska rastas.
P går åt sitt håll, G, Z och jag plus hund går ut i det regntunga gråvädret. Tjuvholmen börjar julpyntas, vattnet är nära och med den den norska historien med motståndsrörelse, andra världskriget, hamnen, attentat med mera. Men nu är det stilla. Kung Harald V:s smäckra båt ligger förtöjd på andra sidan, nedanför något slags magasin som tjänar som sport/kulturcenter. Utanpå tronar svartvita bilder på norska idrottsmän, bland annat fotbollsfenomenet Erling Haaland som viking. Vi fortsätter utåt, G stannar för att prata med någon granne och tillika hundägare. Vi fortsätter ut mot badplatsen där jag på somrarna sällan missar en chans till ett dopp. Och se, där är en friskus som simmar i det kalla vattnet. Märkligt nog blir jag sugen. Men avstår. Vi går inåt, längs med kajen, ser fler badande men de har en bastu i kroppen. Vi viker av in mot en av gågatorna i det stängda köpcentret som varvsbyggnaderna har blivit och köper sushi av en kock, restauratör som kommer från Kortedala. Maten äter vi hemma hos våra vänner. Så är tiden för vårt Oslobesök utmätt. Vi går i det tilltalande mörkret upp mot julmarknaden i Spikersuppa. Z tar en bild på mig vid helter skeltern. Så mot bussterminalen, lite fika att ha på vägen, på bussen och hem till vårt.
Utmanare på Göteborgs skyline. Hotel Draken – ja, ett l – irriterar eller tjusar med sin position. Foto: KAI MARTIN
När hela Folkets hus-komplexet byggdes på 40- och 50-talen var det för att stärka och manifestera den svenska arbetarrörelsen. Här fanns, förutom lokaler för olika fackförbund, också Folkteatern, biografen Draken – invigd 1956 – och dansstället Vågen. Man förenade nytta med nöje, tradition med nytt, bildning med trivialt.
Sedan några år och kanske främst under den grasserande pandemin har göteborgarna sett hur Folket hus tillsammans med Balder och Nordic Choice Hotels rest en skyskrapa som varit som en irriterande vagel i ögat för en del eller som ett spännande utropstecken på Göteborgs skyline.
Den rostbruna byggnaden sträcker sig 33 våningar (egentligen 34, för det finns ytterligare ett etage högst upp med en bar på insidan av huset) och kör arga leken med Karlatornet tvärs över älven.
Ja, utsikten är slående. Kanske blir den inte bättre i Göteborg än centralt belägna Järntorget 33 våningar upp i luften. Här ser du öster, väster, norr och syd. Staden breder ut sig för sina fötter. Men… låt oss ta det nedifrån och upp, inifrån och ut. För Draken hotel med dess environger, nöjeslokaler och rekreationsmiljöer är inte bara gjord för utsikt utan också insikt.
Det står snart tydligt när man möter bistron, restaurang Heurlin, som ligger med sin entré bredvid Draken – och gamla Vågen – och vätter ut mot Heurlins plats. Här finns dekorationer som minner om Göteborgs hamn och industrier med ett utbud av närproducerat sätt och salt, bakverk signerad OS-vinnande konditorn Patrik Fredriksson.
Därifrån går man ner i hotellet frukostmatsal, som har något bekant över sig. Och, ja, en neonskylt skvallrar om att det var här Vågen låg, dansstället som tjänade miljö till texten i Nationalteaterns ”Livet är en fest”. Men som också huserat band som New Order, Magazines Howard Devoto på soloresa, Tom Verlaine, Thin Lizzy och Ramones. 2003 stod Kai Martin & Stick!-saxofonisten Gomer Explensch och jag tillsammans med husband på scen där när svensk punk firade 25 år. Då då Attentat gjorde gemensam sak med band och artister som Asta Kask, Perverts, Grisen Skriker, Brända Barn och Freddie Wadling och Stry Terrarie.
Lokalen är förstås omgjord till oigenkännlighet.
Men hotel Draken är ändå mån om att vårda minnen och koppla samman både kultur i huset och arbetarrörelsen i något slags paradox i detta kommersiella torn. Arbetarrörelsens konstnärer som Bengt Lundin, Albin Amelin och Synnöve Beskow-Lindfors samsas med modernare, gatukonstnärer som Alex Ristori och Sceb & Ollio och foton från Folkteaterns senare produktioner. I foajén står Alan Ryan Halls skulptur av Charlie Chaplin, den andra i sitt slag i världen, och minner tillsammans med en filmkamera och spotlighter om den filmtradition som funnits i biograf Drakens salong från 1956 och framåt. Men kanske främst genom att vara Göteborgs filmfestivals paradsalong sedan 80-talets början. Biografen har ju också förvandlats till show- och konsertlokal under namnet Draken Live invigd av Jill Johnson i september. Men sanningen är ju att konserter där är ingenting nytt.
Och med detta showställe öppnas också hart när varje skrymslen och vrår upp för nöje och rekreation, som senare kommer bli än mer med ett spa om 600 kvm, som öppnar i mars.
Som nytt hotell vill alltså Draken knyta an till sin historia i byggnaden i allmänhet och Göteborg i stort. Och av den tidigare konflikten mellan Folkets hus och Folkteatern anas inget (så har ju nu också ett hyresavtal dem emellan nyligen skrivits under).
Rosttonen från utsidan går igen på insidan. Allt är smakfullt och sobert, en smula kittlande och utmanande. När nog som om det krävs både en dresscode och en vågad lekfullhet för att passa in, förutom en väl fylld plånbok.
Foajén har dubbla entréer, dels från Järntorget, dels från baksidan av huset, det vill säga den som vätter mot älven. Där transporter till och från hotellet ska ske. Från entréplan åker man svindlande snabbt upp i huset med hissen, som också bjuder på en lika svindlande utsikt under de få sekunder som resan gör från grundplan.
Svindlande hisstur.
Nu är man i ett nafs på strålande utsiktsnivå, men jag återkommer till det. Här finns också, förstås, hotellrummen, som efter kostnadsnivå bjuder på mer eller mindre vyer. När jag kikar in hänger ovanför sängen ett porträtt av Ruben Östlund, som för att ytterligare förstärka filmtraditionen i huset. Men… ärligt, oavsett om jag gillar hans filmer eller inte, så är det inte just honom jag vill vara övervakad av under en vistelse på hotellet.
Hotellet har sina sviter, spatiösa och inbjudande. Förstår ligger de högt upp, men vad jag förstår ska snart ett nytt högt hus byggas ned mot älven som kommer skymma sikten – och förmodligen skapar buller när det byggs under några år – som inte ger några framtida utsikter. Synd.
Högt upp finns också konferenslokaler, där ett ”styrelserum” kanske är mest anslående. Inte bara för utsikten eller det gedigna marmorbordet som omringas av de läderklädda kontorsstolarna, utan för att på den längre väggen hänger en Albin Amelin-oljemålning med motiv från något av varven tvärs över älven. En slående kontrast, som på något sätt famnar hela hotel Draken.
Högst upp i huset ligger bistron som har en tuff uppgift att servera mat som konkurrerar med utsikten. Över lokalen hänger en 24 meter lång drake som svävar över restaurangen. Den är tillverkad av Megalodon Creations, samma kreatörer som stod bakom Universeums dinosaurier.
Men bistron har ambitioner i fråga om både mat och dryck, som tillsammans med just utsikten kan ge en kulinarisk upplevelse utöver det vanliga. Ovanför bistron finns husets 34 våning, en bar för häng och musik, som inte ska störa verksamheten nere i restaurangen. Men i baren får man inte utsikten. Den som, trots allt och alla 474 rum, är hotel Drakens clue.
Som jag skrev inledningsvis får man är vyer av sällan skådat slag. Mot söder Linnéstaden mot Slottsskogen och Botaniska trädgården med Änggårdsbergens höjder, väster ut Masthugget, Stigberget och vidare mot Älvsborgsbrons valv som ju alla vet leder ut mot den stora världen med västerhavet och oändligheten. Österut den centrala staden lilla storhet, mot Örgryte, mot skogarna. Norrut Karlatornet, Ramberget, de norra förorterna med Brunnsbo och Kortedala på var sin sida av Göta älvs slingrande kurva uppströms.
Så oavsett om man gillar huset utanpå eller inte är hotel Draken en vinnare inuti för sikten ut.
Göteborg har mycket men inte allt. Emellanåt blir det så att jag är tvungen att styra kosan nordost till huvudstaden. Som nu. Utställningarna med Laurie Anderson och David Bowie sjöng på sista versen (gick ner 3 september) och jag insåg att jag en aningen brådstörtat var tvungen att skicka iväg mig på en kortare tur och retur.
Jag bokar resan. Jag bokar hotellet. Upp onsdag. Ner torsdag. Jag köper biljett på Moderna för Laurie Anderson-äventyret på onsdagen. Bowie för bli torsdagens drabbning innan hemfärden. Jag hittar ett hyfsat billigt boende på Generator på Torsgatan, en nätt promenad från Centralen. Jag kommer ha allt inom stegs avstånd. Det blir perfekt.
Jag klär mig som en city man: mina grå byxor med vita ränder, Les Deux, inhandlade på Herragagaudurin, Reykjavik i somras, den svarta, kortärmade pikén, Cavin Klein, Röda korset i Ystad från loppisresan sommaren 2017, utanpåskjortan, Oscar Jacobson, Hede outlet förra sommaren, Stetsonkepsen inhandlad på Ströms på rea för några veckor sedan, samt Ballyskorna, Blå kors i Ølstykke i somras. Redo för storstan.
Jag checkar in. Får min enmanshytt direkt, som visar sig vara rymlig men torftig. Det är ett vandrarhem vi pratar om. Går ut på stan, tar omedelbart sikte mot Skeppsholmen och Moderna museet. Vädret är mulet, grått, men håller sig i schack.
In i Laurie Andersons själ, tankar och universum. Foto: KAI MARTIN
”Looking into a mirror sideways” är en resa in i Laurie Anderson liv, in i hennes själ, i hennes historia – diktad eller sann –, ut i hennes filosofisk resa, i hennes engagemang med politisk klang och hennes musik. Det är en väl tilltagen utställning som ska ta sin tid i anspråk att se. Man behöver smälta intrycken, andas in tankar och idéer, försöka förstå, förundras.
Jag gillar det. Det är en artist som tänker utanför boxen, men som också ogenerat reser inåt för att presentera det för en häpen åskådare. Det är släktskrönor som senare får en förklaring. Det är en tredimensionell resa ut i rymden (det tog modiga nära tre kvart att få ett av de fyra sätena), det är en kudde att vila huvudet mot, det är Ingemar Bergman-citat, det är ljud, skriven dialog med maken Lou Reed och det är Guantánamofången Muhammed el Gharani, den yngste fången, nu statslös, som utsattes för grovt av övervåld från USA-regimens sida. Han medverkar i verket ”Habeas Corpus”, där han som en talande skulptur får berätta sin historia.
Ja, det är tvära kast. Det är svindlande. Och en tankeväckande utställning utanför det mesta som går att se.
Flanören från Göteborg i huvudstaden. Foto: KAI MARTIN
Att omfamnas så totalt av en utställning, där man nästan hållit andan, gör en mätt och omtumlad. När jag kommer ut drar jag några djupa andetag. Väljer bort Moderna museets andra möjligheter. Väljer bort den lunch som redan är sen. Jag är rätt och slätt inte hungrig.
Jag går in mot city, korsar Kungsträdgården, kikar upp mot scenen där Kai Martin & Stick! spelade i juli 2016 under Punkfesten, en gala med lite band där vi definitivt stack ut (skrev om det äventyret här!). Tänker på Baseballigan, Stockholmspoliserna från vaktdistrikt 1 på Norrmalm, som trakasserade och med övervåld skulle skipa rättvisa och lag och ordning i Stockholm i början på 80-talet. Det gäng jag såg en sömndrucken morgon i slutet av oktober 1982 när Kai Martin & Stick! varit i Finland och spelat, kommit av färjan och jag satt och väntade i Kungsträdgården. Jag ser hur de med fart, iklädda sina baseballkepsar, kommer ned från Lantmätarbacken och omedelbart går fram till en strosande kille med en bok i handen för att visitera honom. De fick inget napp då. Men jag inspirerade till ”Det förbjudna landet”, som jag skrev då jag kom hem och senare hamnade på vårt tredje album ”Simmarna” (1983).
Jag går upp för den vägen som de kom, nu nära 41 år senare och går Västra Trädgårdsgatan ner mot Hamngatan. Längre ner hör jag ett gräl… fel, ser och hör ett missbrukarpar som stormar, försonas och stormar igen. Olyckliga satar.
Jag viker av upp mot Sergels torg och tänker: jag har tid, kanske ska jag se Bowieutställningen nu…?
Bowie på bild. ”Bowie by Sukita – from London to Japan” visar David Bowie ur fotografen Masayoshi Sukitas perspektiv från tidigt 70-tal in i det nya millenniet. Foto: KAI MARTIN
Jag chansar och frågar, efter att ha tagit rulltrapporna den modiga färden upp till femte våningen. Receptionisten säger, då jag frågar om jag kan skifta min bokningstid 11.00 på torsdag till nu som nu är, att det egentligen inte går, men ok…
Jag tackar ödmjukt för det och slipper klämmas mellan tidssköldarna utställning–tåg.
Masayoshi Sukitas bilder fascinerar. Berättelsen likaså. Hur han, född 1938, efter kriget blir uppslukad av popmusiken och den amerikanska ungdomskulturen. Utan att kunna språket hamnar i London 1972 för att fotografera Marc Bolan, upptäcker på samma gång David Bowie, ser en konsert och ber att få fotografera honom. Utan att kommunicera talmässigt med varandra uppstår en konstnärlig kemi under första fotosejouren, som kommer bli oändligt många fler.
Han följer en artist som kliver in och ut ur sina alter egon. Spelar med, förstärker, förstår och skapar en närgångenhet med sin kamera och sina bilder som är närmast hudlös. Han lyckas också närvara som ett seende, osynligt öga och fånga en privat David Bowie, avslappnad, fri från choser och poserande.
Det är en hisnande resa man får göra. Men Kulturhuset skapar inte riktigt den intimitet som krävs för att helt skärma av bilderna och ge dem rättmätigt fokus. Ändå är ”Bowie by Sukita – from London to Japan” en resa tillbaka till 70-talets tidiga, expansiva år då gränser försköts och möjligheter öppnandes för vad som var möjligt av det omöjliga; hur David Bowie så sinnrikt förenad sina tusen och en influenser för sina karaktärer och sin musik. Sukita fångar med sitt känsliga kameraöga detta aldrig sinande flöde från en artist som, trots att han har gått ur tiden, aldrig upphör att fascinera.
Jag smiter ut för en bit mat. Träffar på folk från Göteborg. Smiter in på Downtown Camper by Scandic för en grillad entrecote och ett glas vin, som blir två, efterrätt och kaffe. En dyr stund. Men jag njuter av både mat och stillheten innan jag bryter upp, går till Åhléns och Systembolaget.
Pernilla Andersson och män i hatt och keps. Foto: KAI MARTIN
Steget från David Bowie – och Laurie Anderson – till Pernilla Andersson är måhända långt. Åtminstone artistiskt. Men från Kulturhusets femte våning är det bara att kliva ut på terrassen för att få sig en gnutta utmärkt underhållning. Jag har följt hennes i 24 år, är förtjust i hennes tilltal som scenartist och tycker att hon har en sällsynt förmåga att göra avtryck med sin musik i radion. Hon är en hårt arbetande artist, kompositör, arrangör och producent. Men hon har också en förmåga att göra sin konserter till något allmängiltigt privat. Hennes berättelser om sina låtar blir också en inblick i kärlek, liv och död, som famnar kärleken till hennes far Kent Andersson och hans resa in i Alzheimersoch senare död. Det blir turnéminnen, skilsmässa, allvar och humor under denna nära nog uppsluppna men närvarande timme, som dessutom inkluderar fina hyllningar till bandmedlemmarna: Fredrik Rönnqvist, hennes trogne följeslagare sedan mitten av 90-talet, trummisen Mikael Häggström och basisten Jerker Odelholm. Den förstnämnde fyller denna dag 50 år och föräras en Borsalino. En självklar prydnad för en man som har vett att klä sig synnerligen elegant och gärna bär hatt på scen. Men… de två i rytmsektionen har också nyligen firat sina 50 år och då det dessutom är turnéavslut får även de var sin Borsalino.
Jag har på förhand fått reda på denna överraskning och vi extranumret ger jag inte bara Pernilla en Ripasso utan också en finöl till Fredrik och två burkar Göteborgsöl till Mikael och Jerker. Som tack för musiken. Som tack för platsen på gästlistan, där jag också kunde få med vännen Niklas Hjulström; han och jag firar 40 år som vänner i år. Svindlande.
Han och jag tar några glas vin efter konserten. Samtalar om livet. Vad de gett i uppför- och utförslöpor. Tiden pockar på uppmärksamhet. Vi skiljs åt. Jag går till hotellet för några timmars sömn.
Farvälpromenad. Foto: KAI MARTIN
Det fanns en tid då Stockholm var mina drömmars stad. Pappa kom därifrån. Farmor och farfar levde där. 1973 träffade jag min kärlek, som bodde där, i Gamla stans gränder. jag läste Per Anders Fogelströms romansvit. Sveptes med i romantiken och historiken. Med tiden har barndomens och ungdomens tjusning mattats av. Jag ser en stad som är sliten, trött och med invånare som jäktar för vad…
Jag vaknar, kikar ut ur fönstret där kontoret mitt emot håller på att starta verksamheten. Min morgontoalett görs, jag packar ihop, klär mig, skiftar från Cavin Klein till en svart H&M-skjorta med vita prickar, byter kalsonger, men i övrigt håller stassen från igår. Jag pressar ned mina plågade fötter i Ballyskorna. De kommer bli bra, men utsidan av stortårna kämpar och bjuder på blåsor. Ned i frukostmatsalen, beställer en burrito och en kaffe samt juice. Knôr mig ned vid ett bord som en ensam, ung kvinna ockuperar. Frågar förstås innan. Mackan sväller i munnen, kaffet smakar så där, juicen är frisk. Lämnar en tredjedel av mackan, plockar undan efter mig och tar hissen upp till rummet, borstar tänderna, tar min ryggsäck och lämnar min tillfälliga boning för att checka ut.
Solen värmer. Utanpåskjortan får vila i ryggsäcken. Jag går ut mot höger, går längs med Torsgatan och tänker Monopol. Passerar Bonnierskrapan och funderar på mina osläckta författardrömmar. Går upp mot Sankt Eriksplan, promenerar längs med Odengatan, smiter in på Myrorna på Norrtullsgatan, fortsätter ned mot Odenplan och Sveagatan. Till Hötorget, går till NK, lånar toaletterna högst upp, går genom herravdelningen på andra våningen och ut igen. Dödar tid så pass mycket att jag bara har en halvtimme kvar innan tåget ska gå. Det kommer. Det går. Jag är en passagerare på väg hem.
Våtast i klassen. Håkan Hellströms finalspelning på Way out West var också festivalens bästa. Foto: PETER BIRGERSTAM
Det är ju aldrig lätt att summera en festival. Jag har varit på samtliga Way out West sedan starten 2007, undantaget 2013 då vi kunde höra både Alabama Shakes och Alicia Keys från trädgården hemma. Det var förmodligen också första gången som jag missade Håkan Hellström på hemmaplan. Det var ju dumt. Men vad är bäst? Vad är bättre än åren tidigare? Vad kan gå upp mot Broder Daniels ödesmättade avskedskonsert 2008 efter att gitarristen Anders Göthberg så fatalt ändat sitt liv i april samma år? Eller Nick Caves dramatiska gospelmangel för ett år sedan? Eller Kraftwerk 2012? Prince 2011? Grace Jones 2016? Hello Saferide och Säkert! 2007? Jag vet inte.
Men min känsla är ändå att 2023 års upplaga av Way out West inte var lika himlastormande som året dessförinnan. Det kan å andra sidan har berott på den förlösande känslan av att pandemin äntligen lättat på trycket. Vi fick för första gången på somrar mötas igen utan avstånd och med musik från band och artister som inte ville annat än visa upp sina scenfärdigheter.
Hur som helst: ett Way out West bjuder ändå upp. Somt som tumlar om. Somt som flimrar förbi. Och somt som väcker nyfikenhet för stunden. Räkna därtill de möten som görs med vänner från förr eller vänner just nu. Det blir lätt trevligt på Way out West i mixen av folk, högt och lågt över generationer och ursprung och härkomst. Förutom mixen av musik, förstås.
Starterna. Torsdagen med Sara Parkman, den underbara urladdning med en artist med band som kickade igång festen. Fredagen med finstämda Maja Francis. Lördagen med stillsamme, närmast blyge José González.
Finalen. Håkan Hellström är alltid Håkan Hellström. I ösregn skapade han sin egen plaskis på catwalken. Blev dygnsur från topp till tå, men skapar artistiskt under ändå.
Röj. Viagra Boys. Man vet vad man får, men får alltid mer ändå.
Linné. Det nya tältet som mer var som en hangar.
Modet. Way out West är en evig cat walk.
Friskt startat. Hälften vunnet. Sara Parkman, Maja Francis och Jose González inledde strong torsdag, fredag respektive lördag med kraft. Foto: KAI MARTIN
Stilfull comeback:
Soundtrack of Our Lives. Göteborgsbandet var laddat till tänderna och bjöd upp till en stilfull återförening och vilken låtskatt bandet sitter på.
Blur. vet inte om det var en riktig comeback (bandet gör ju de lite för ofta). Men punkigt, slarmigt och trevligt blev det.
Återförenade. Blur och Soundtrack Of Our Lives återförenades med glatt humör. Foto: PETER BIRGERSTAM
Underhållande:
Devo. Kanske festivalen mest relevanta bokning där bandet dystopiska filosofi – devolution – så här 50 år senare fortfarande har sin relevans gällande miljöförstöring, politisk makt, polisvåld och kommersialism. Dessutom helt i linje med Way out Wests miljötänk.
Amyl & the Sniffers. Utan Amy Taylor är then Sniffers ingenting. Men samtidigt är Amyl & the Sniffers ett band och hon ett energiknippe, charmigt, busigt underhållande som få.
Tove Lo har klass och utmanar inte bara sig själv utan också sin publik – både beträffande musiken och klädstilen.
Helt rätt. Devo – en av Way out Wests mest väsentliga bokningar. Foto: PETER BIRGERSTAM
Mest märkligt:
GP:s Jonathan Bengtssons recension av Devo med den rubricerande frågan ”Är Devo festivalens dummaste bokning?”.
Christine & the Queens performance – queer och topless.
Återigen Jonathan Bengtsson. Nu hans Blur-recension. Konserten slutade strax innan tolv. 23.58 har han analysen klar och texten ligger ute på gp.se. Ett smärre under, om ni frågar mig.
Trängsel:
Höjden. Den lilla scenen där alla hörde, men få såg. Det är ju en detalj som åtminstone för mig tog udden av besöket.
Finaldagen. 40000 – rekord – på området var åtminstone 10000 för många. Med tanke på vädret med dygnsura gräsmattor som inte tålde trycket från alla var det kanske inte helt övertänkt.
Käckast:
Onekligen Billy Strings bluesgrassrotade musik. Skickligt, flinkt.
Norskan Aurora, som i mellansnacken var hurtigt charmig. Men i musiken som Enyas emosmittade lillasyster.
Käckast. Billy Strings och Aurora. Foto: PETER BIRGERSTAM
Larmigast:
Yo La Tengo kan det där med att skifta mellan popsött och fullkomligt oljud.
Larmade bäst. Yo La Tengo vann larmklassen på Way out West. Foto: PETER BIRGERSTAM
Dubbelt upp:
Dungen. som fick hoppa in för avhoppade Johnny Marr. Bandet spelade också på torsdagen, men då på Stay out West.
Skvallret:
Stefan Sporsén, som tidigare spelat med Håkan sedan 23 år tillbaka, dök upp med José González. Men skulle också ha spelat med Blur. Men efter spelningen på Wembley i London bestämde sig bandet för att steka blåset. Därmed rök Sporséns gig med britterna.
DN:s sommarbilaga gjord med AI, som rekommenderade festivaler som Hultsfred och Arvika för sommaren 2023 (har inte hunnit kolla upp, men det låter ju fantastiskt… korkat).
Problem:
När förre ministern, socialdemokraten, Leif Pagrotsky försöker krångla på sig rock och regnrock samtidigt. Det löser undertecknad, som går bakom honom. Vem jag är har han ingen aning om, så där får fåfängan sig en stukning, men vi hinner prata politik och konst på Götaplatsen (”Drömmarna monument), där vi är eniga om att Hampus Magnusson är ute och cyklar.
Sittplatser. Way out West ska vara en festival för alla. Men ont om sittplatser är det gott om.
Matpriserna. 140 kronor för enklare form av mackor är galet dyrt.
Bättre upp:
Jacob Banks hade en gospel/soulröst som slog knock. Men uppbackad av en gitarrist/keyboardist och en trummis plus förinspelat gjorde ändå spelningen blek.
Kelela kan sin r’n’b. Men untan band och med ett USB-minne som ackompanjemang blev det torftigt. Än värre då hon spelade framför Viagra Boys nödtorftigt övertäckta instrument och utan backdrop som skapade någon en identitet.
Sam Fender, som saknade DNA.
Fråga:
Vem var det som spelade Siouxsie & the Banshees ”Hong Kong garden” på VIP-området.
Vem tror att den egentliga festen är på just VIP-området?
Vad blir 2024 års stora dragplåster?
Vimmel:
Torsdag – Cain & Abels/Dunderhoneys/Kingstone Air Forces sångare, creative directorns, författaren Marc Eastmond, min älskade hustru, mästerfotograf och galleriägare Oscar Mattsson, läkaren och William-keyboardisten Linda Lindmark, journalisten och författaren, ärkeängeln, Martin Röshammar, mästerfotografen, layoutaren, journalisten Peter Birgerstam, journalisten och författaren Klas Ekman samt mästersångaren, musikalartisten och skådespelaren Timo Nieminen.
Fredag – Red Top Larsson, eventarrangör och delägare av Pustervik, aktiv med nya projekt på Ringön. Webstrarna – Ola Jameson, Petter Eklund och Sten Tjäder – som nyligen kom med en sommarlåt och som under ett år mellan 2021 och 2022 gav ut en låt per månad. Min älskade fru. Journalisten, författaren, föreläsaren och researrangören, ägaren av Afrikakompaniet och VD för Nestius kommunikation, Tina Sayed Nestius.
Lördag – Aftonbladets fotograf Anders Deros tillhör en av de flitigaste i diket under Way out West. Hustrun med före detta läraren, min vän sedan gymnasietiden, Eva Gometz. Musikälskande politikern Leif Pagrotsky missar sällan ett Way out West. Håkan Hellström-gitarristen Simon Ljungman hann med ett peace and love innan konserten. Indiemästaren och oklanderligt klädde (alltid kostym på Way out West) Terry Ericsson höll fanan högt. Elsa Gometz (ja, dotter till Eva och som av en slump gymnasiekamrat med min ena son, då det begav sig), nyexaminerad sjuksköterska. Musikälskaren, fotografen och förre TV4-medarbetaren Michael Kleber missade inte mycket på Way out West. Förre ad:n, musikkonnässören Håkan Sandsjö tar tillfället i akt att både lyssna på favoriter, njuta av nytt och träffa vänner. Efter 23 år har Stefan Sporsén hoppat av Håkan Hellströms band för egna projekt. På Way out West gästade han José González på scen. Timmar innan finalspelningen lyckades Labbe Grimelund, Håkan Hellströms och Bongo Riots trummis, stanna för en kort pratstund. Mästerfotograf Johan Bergmark älskar rock’n’roll. Här flankerad av Håkan Sandsjön, Brian Fuller från Austin, Texas, och undertecknad.
Fredag – Boss-kavaj, sammet (Holte loppmarknad), Adventure Bound Originals Since 1899-väst (Röda korset, Reykjavik), Day Birger Mikkelsen-skjorta (Holte loppmarknad), These Glory Days-slips (Myrorna). Junk de Luxe-byxor (Kirppu, Hillerød), Nudie-mössa (Ragtime) samt Tretorn-stövlar (Afound).
Lördag – Oscar Jacobson-kavaj (Erikshjälpen), Nudie-tischa (Erikshjälpen), Dockersbyxor (KFUM), Nudie-mössa (Ragtime herr) samt Tretorn-stövlar (Afound). Senare på kvällen regnjackan Regatta (inhandlad i Reykjavik, nyköp).
När jag intervjuade Maja Francis för cirka två år sedan möttes jag av en charmerande kvinna, som rest sig ur kriser och hittat sin förlorade röst. Den hon trodde för evig var borta. Det var en öppenhjärtig intervju, som berörde mig och jag vet inte om jag riktigt gjorde henne rättvisa med min text. Hon var så mycket mer. Maja Francis är unik i sin art. En kvinna som förenar Kate Bush med Dolly Parton är det. Det är ju en omöjlig ekvation. Men det sker. På skiva. Så ock på scenen. Om andra kvinnor på Way out West har blottat skinnet är det egentligen bara Maja Francis som står helt naken. Hon blottar helt sitt innersta. Bjuder ut sina känslor. Bjuder in till värme och förståelse. Med sina musiker, ett gäng countrygrabbar från Stockholm med känsla för att hennes musik ska bli levande, blir det skirt och starkt, rörande och uttrycksfullt utan stora gester. Hon är ingen showgirl. Ej heller någon cowgirl (hennes boots tilltrots). Även om musiken klär i country är det en negligé, flortunn. Hennes låtar går utanför countryns allfarvägar och blir genuint något eget. Lite som Chris Whitley. Det trasiga i henne har blivit ett strongt uttryck svårt att ducka ifrån. Hennes röst svävar fritt, högt och lekfullt. Allt ska ut och det är så vackert och så innerligt. Sött och svart. Som hon längtat efter att få stå på Way out Wests scen, i Linnétältet (hon gästade kompisarna i First Aid Kit förra året). Som hon är värd det.
Sött, starkt, svart. Maja Francis är unik med sin blandning av Kate Bush och Dolly Parton. Foto: KAI MARTIN
Dag två på Way out West bjöd initialt på lite kallare väder, men uppehåll. Modeparaden fortsatte. Det är en fröjd att se och Conversen gör motstånd mot den hårt ansatta gräsmattan, som på sina ställen gett upp för leran. Men tygskorna har konkurrens av stövlar, kängor och boots. Jag älskar verkligen Way out West för att festivalen uppmuntrar folk till att utmana sig själv klädesmässigt. Jag? Hm. Kanske mer stringent. Denna dag i de blå Junk de Lux-byxorna från Kirppu i Hillerød i somras. De hålls uppe av en Mulburry-livrem (gåva i 50-årspresent av min gudmor), Day Birger Mikkelsen-skjorta i linne (från Holte loppmarked för ett gäng år sedan), en These Glory Days-slips från Myrornas i våras, yllevästen från Röda korset i Reykjavik – en Adventure Bound Originals Since 1899, kanadensiskt märke – som kom väl till pass. Så Boss-kavajen i sammet (Holte loppemarked för länge sedan, 50 dkr). Kronan på verket en Nudiemössa från Ragtime herr, 280 kr inhandlad i veckan. På fötterna mina röda låga Tretornstövlar. Jag blir senare stoppad av två engelskspråkiga unga gentlemen som backstage vill ta bild för något som jag inte begriper. Men jag posar på.
Porträtt bland porträtt. Johan Bergmarks fotoutställning är väl värd att ta in. Foto: IA INGVARSDOTTER
Men först hastar jag iväg för att kika på Johan Bergmarks utställning ”Let there be rock” på Art Photo Collection vid hörnet av Alfhemsgatan/Olivedalsgatan. Johan Bergmark kan som få andra mejsla fram svartvita porträtt på – främst – musiker (Håkan Hellström, Lars Winnerbäck…). Bilder som ger skarpa, blottläggande uttryck tagna nära, nära, nära. Men han han levandegör också artister från scen, som Nick Cave från fantastiska konserten på Way out West förra året.
Jag hastar tillbaka för att i god tid hinna se Yo La Tengo i Linnétältet. Komna från Hoboken, New Jersey är trion ett slags antites i förhållande till Frank Sinatra. Hans elegans mals ner till stoff i ett maniskt monotona rytmer, tjutande rundgångsgitarrer och loopartat basspel. Ibland hör jag New Order, ibland är det bara kaos. Ira Kaplan, främst gitarr och sång, Georgia Hubley, trummor och sång, samt James McNew jobbar i sitt eget universum. Trion har inte varit i Göteborg (Sverige?) på tio år. Men väl tillbaka gör gänget ett larmande intryck.
Larm och kaos. Foto: PETER BIRGERSTAM
30-åriga Billy Strings vårdar sina bluesgrassrötter. Med sitt band med musiker på mandolin, kontrabas, banjo och fiol skapar han med sin gitarr och sång musik, som hämtat från ”O Brother, Where Art Thou?”. Visst, han har utvecklat genren. Gjort den smakfullt modern. Det är rasande skickligt men flinka fingrar på samtliga musiker och yeeha-sång, som sitter som en smäck för den countryfrälste. Men jag tillhör inte den skaran. Det kryper i kroppen och mannen framför som dansar knyckigt förtjust i otakt till musiken får mig att backa ut.
Tjo och tjim. Foto: PETER BIRGERSTAM
Jag har via socialmedier upptäckt att favoriterna Webstrarna har representanter på festivalen. Vi chattar lite och jag söker mig mot den plats där de eventuell kan komma att finnas. I barområdet bakom Azaleascenen, där brittiska Arlo Parks sjunger känsligt, souligt, kanske det i Uppsala grundade bandet finns. Jag lånar emellertid Londontjejen mitt öra. Det är finstämt, nedtonat och skönt. Jag lovar att lyssna mer vid tillfälle.
Ett meddelande om ”vi ser dig” gör mig brydd. Jag har gått i lovar runt området utan att upptäcka en enda webster. ”Till höger”, blir nästa meddelande. ”Parkbänken”, nästa igen. Ah, där sitter trummisen Ola Jameson. Snart ansluter gitarristen Sten Tjäder och sångaren Petter Eklund. Det blir uppdatering där på parkbänken. Om återföreningsprojektet där bandet under ett år gav ut en låt den 16 varje månad (lyssna här). Ett projekt som fortsatt med sommarsingeln ”Snabba små dagar”. Keyboardisten och producenten Janne Lundkvist saknas. Jag tar hans plats på bänken för ett foto innan Amyl & the Sniffers kallar. Men primärt är bandmedlemmarna här för Blur, andra dagens finalakt.
Vänner från förr. Foto: PRIVAT
Amy Taylor är knappast en kvinna man vill släppa in i möblerade rum. Misstänker att inte en sak skulle vara helt vid ett besök, men att man samtidigt skulle förlåta henne för allt. På scen med Amyl & the Sniffers är hon emellertid en frontperson av rang. En Iggy Pop reinarknerad som kvinna. En solstråle med bus i blick och en tunga som hänger ut genom munnen oftare än Gene Simmons lyckats med under hela sina karriär. Det är hon och ingen annan som är värd pengarna det kostar att se bandet. Hennes medmusiker saknar större karisma, värre är att musiken de spelar är tradig punk som så många lallare både före och efter de här bandets tillblivelse (2018) har gjort bättre. Underhållande, hur som.
Stökigt. Charmigt. Foto: PETER BIRGERSTAM
Samtidigt på Flamingoscenen håller Christine & the Queens hov. En toplesspelning, som mer är ett slags performance än en konsert. Det är en manifestation. Ett stycke musikalisk teater fjärran från det vi såg och hörda på Way out West 2019. Héloïse Adélaïde Letissier är en stark scenpersonlighet, oavsett som han, hon, den, det eller hen. Men en halvtimme hade kanske varit klädsamt av detta avklädda nummer.
Med Way out West följer också möten med vänner. Så under Masegos gig valde jag just det, samt en stund för vila av ben och matintag. Ish and chips, det vegansk alternativet av fish and chips, åts med mer hungerns desperation än av njutning. Men det var helt ok med en blek Norrlandspilsner.
Nu väntade Soundtrack Of Our Lives. Bandet som vid invalet till Swedish Hall of Fame våren 2022 diskret flaggade för en återförening, som med musikaffären MUG:s ägare Bruce Emms död i augusti för ett år sedan blev definitiv (han ville att Soundtrack skulle spela igen), har samlat sina styrkor. De gjorde hart när det vid hyllningskonserten till Bruce i september, men då saknades keyboardisten Martin Hederos och gitarristen Mattias Bärjed. När de så gick ut om nyheten i februari i år att bandet skulle gästa Way out West var det logiskt.
Glöder än. Foto: PETER BIRGERSTAM
Väl på scen är bandet slagkraftigt. Som om ingenting har hänt, ingen tid har förflutit sedan uppbrottet i december 2012. Samtiliga bandmedlemmar vet sina roller. Från Sveriges fränaste gitarrduo, kombatanterna och musketörerna Ian Person och Mattias Bärjed, frenetiska Martin Hederos och Keith Moon-mullrande Fredrik Sandsten till trygge, tufft gående motorn, basisten Kalle Gustafsson Jerneholm. Så då Ebbot, som nu mer rör sig som en Chesterfieldlfåtölj, men som sjunger med kraft, intensitet och briljans. Det är en smittande, glädjefull comeback bandet gör. Gruppen visar upp en låtkatalog som är svindlande elegant och briljant. Nu återstår fortsatta spelningar och musik… förhoppningsvis. Tillsammans är Soundtrack Of Our Lives starka. Bruce Emms hade varit stolt.
Kraft. Foto: PETER BIRGERSTAM
Norskan Aurora är ett väsen. En Enya för en rockgenertion. Skir och stark. Melodier som andas mystik, som i sin tur bottnar i nordisk folkmusik såväl som i den keltiska. Hon är charmerande i sitt tilltal, innerligt kraftfull i sitt uttryck från sång till musik. Oerhört effektiv och närmast förtrollande. Snyggt. Stavangertösen, 26 år gammal, kan sin sak.
Skirt och starkt. Foto: PETER BIRGERSTAM
Så Blur. Andra dagens finalband. en av britpopens stora namn, då ”kriget” mellan Oasis och dem var som mest intensivt för 30 år sedan. Det var då jag såg gruppen på Kåren i Göteborg, charmigt intensiva med hitlåtar ”Girls & boys” och ”Parklife” i släptåg. Senare splittrades gruppen för att återuppstå och 2012 gästade killarna Way out West. Nu dags igen, alltså.
Glatt humör. Foto: PETER BIRGERSTAM
Det var knappast fel på humöret. Det var heller knappast fel på responsen från publiken. Spelningen var som om Blur hade bjudit hem alla för lite hålligång och samtidigt få möjlighet att vädra nya låtarna från albumet ”The ballad of Darren” (2023) blandat med den imponerande låtkatalog som gruppen hunnit med. Det blev stökigt mer än välspelat. Charmigt mer än bra. Det andades, som vanligt, Kinks och Madness, men i en förvånansvärt punkig inramning.
kaimartinblog 