Greetings from Edinburgh! Great save MacKai II

Ni kunde ju nyligen läsa om att jag skulle till Edinburgh för hockeyturneringen Edinburgh Ice Hockey Cup 2025. Hur minnena for iväg till 1977 och 2006. (Länk här.)

Nu var det alltså dags. Tidig tisdagsmorgon, efter en natt som reds av resfebern och kastade mig fram och tillbaka innan jag gick upp tjugo över fyra. Fem skulle min skjuts komma. Jag var redo, om än sömndrucken. Göteborg var grådisig i skymningen med regntunga skyar som hotade. Jag borstade tänder, gjorde morgontoalett, tog på mig, kysste hustrun farväl – hon som jag precis hade fått hem efter tre veckors frånvaro – och ställde mig att vänta den lätt råa aprilmorgonen.

Min chaufför, tillika lagkamrat, kom i tid och vi for mot Landvetter, parkerade bilen och tog oss till incheckningen, som löpte lätt och smidigt, men sved i plånboken. En målvaktstrunk väger sina kilon i övervikt. Så in genom säkerhetskontrollen och vidare till Pressbyrån, där jag sneglar mot vänster. Jo, där står min vän och forna kollega Tore, hans som var en riddare och räddare då jag hamnade på Sporten under GT-tiden. Han odlar en ny karriär i Pressbyrån på Landvetter. Står i kassan, men just nu bereder han mackor för de frukostsugna. Jag tänker vänta med mitt matintag till mellanlandningen på Arlanda, där vi har några timmar att fördriva innan vi ska förenas med övriga i Soha Team Sweden, äldre spelande gentlemen från hela landet – från Norsjö väster om Skellefteå i norr till Nybro i söder, från Stockholm i öster till Uddevalla i väster. Alla med skilda meriter från skilda divisioner – från Elitserien till, som jag, de som kommer från division 2, 3, 4 och 5.

Det är alltid en lättnad att bli av med bagaget. Men då tickar å andra sidan oron över om bagen kommer komma fram. Jag har varit lyckligt lottad de senaste gånger detta ”oversized luggage” har nått rätt flygplats. Alla har inte haft samma tur. Inkluderat mig 2016.

Vi lämnar en regntungt Göteborg för ett mulet Stockholm. Tar oss förbi gränskontrollen för efter Brexit är ju Storbritannien som en annan planet. Med detta står det också klart att här finns färre faciliteter, men det blir en macka och en kopp kaffe. Det får gå. De i laget som checkar in på Arlanda kommer alla in en efter en, så är vi fulltaliga sånär som på två spelar som åkt en dag tidigt för att spela golf.

In på planet och en resa över ett molnigt Sverige, Norge och Nordsjön. Men över Aberdeen klarnar det upp och piloten tar en sväng ned mot Dundee och vidare från öster in över Edinburgh. Molen skymmer emellanåt sikten, men nog passerar vi hamnen, Leith och vidare västerut mot flygplatsen.

Planen är att ta diverse olika fordon för att komma till hotellet. Men välorganiserad Örebro Oldtimers är med på planet och förhandlingar har gjorts om att få åka med den buss det har bokat. Skönt, för det är mycket att bära.

Vi checkar in och jag har lottats att bo med PK, en glad fyr från Bollnäs, som jag tidigare aldrig delat boende med. Men vi har kamperat ihop på både läger och turneringar sedan hösten 2022. Det visar sig vara en turlott, han är både trevlig och – ska det visa sig – en dröm att sova bredvid. När vi är klara med dagen/kvällen och kryper ned i varsin 140-säng spinner han snabbt som en katt till sömns. Snarkningar? Inte en sekund.

Men först ska vi på samling med samtliga lag i turneringen. Turneringsledaren Peter för PLC Sports Travel, som arrangerar cupen, har bokat in oss på Down the Hatch, en sportbar som gillar att visa hockey, för mat, öl och information. Plötsligt är vi en försvarlig mängd spelare som ska ta en lokal buss – nummer 1 – ned mot centrala Edinburgh. Det går förhållandevis smidigt, men bussen bli knôkad och det gäller att hålla i sig i svängarna. Vi passerar Usher Hall, där jag ju såg Paul Buchanan i november 2006, och följer Princes Street, paradgatan, innan vi svänger av på Leith Street där vi kliver av för en kort promenad över Picardy Place och nedför Leith Walk där stället ligger på höger sida. Det är kö utanför, väl inne ligger baren omedelbart till höger, så där blir det stopp innan man kan tråckla sig in till den stora ”matsalen”. Ljudet är högt, blir inte mindre larmande av musik som skrålar ur högtalarna, vilket i sin tur driver upp samtalsnivån, och när sedan den beställda maten portioneras ut av servitörer som använder megafoner, så blir det ett jävla liv.

Jag väljer ett bord för några i mitt sällskap nära väggen och mot storbildsteven som visar Edmonton Oilers–Los Angeles Kings. C köper en öl i baren till sig och mig, sedan väntar vi på att den förbeställda maten ska komma. Vi väntar och ser bord efter bord få sina beställningar; vi får inget. Efter en dryg halvtimme vädrar vi vårt missnöje och får slutligen reda på att vi inte hade beställt. Det som vi trodde var en beställning var bara en fingervisning för köket om hur många som skulle ha det ena eller det andra. Nå, vi löser det. Men då maten kommer önskar jag mig någon annanstans. Bröd, kompakt kött, pommesfrites… stånkigt, stabbigt och äckligt. (Ni ser bilden på maten några nedanför.)

Peter hälsar oss välkomna, delar ut tröjor och kepsar i fryntlig stil efter någon nyckfull tävling, som man inte kan höra. Jag kroknar och går hem i den ljumma aprilkvällen där skymningen inte helt tagit över.

Princes Street, Lothian Road, förbi Usher Hall (nu till fots) där jag stannar på Shakespeare, puben, som bjuder på en toalett för den hågade.

Jag fortsätter förbi restaurangerna som följer efter konserthallen, men italienaren – som jag vill minnas var väldigt bra – där vi åt i november 2006 finns inte längre kvar.

Jag viker av på Fountainbridge och har bara några hundra meter till hotellet. Kliver in, tar trapporna till mitt rum och gör mig tidigt redo för kvällen. Det har varit en lång dag, kropp, öron och andra sinnen behöver vila. PK kommer även han tidigt. Vi knyter oss efter lite avstämning. Rummet är fyllt av våra hockeytrunkar. Imorgon är det gameday.

Soha Team Sweden Blå inleder turneringen mot kanadensiska Silverbullets från Winnipeg. Jag väljer att följa med efter en tidig brittisk frukost, dels som backup för Peter, dels för att jag vill komma tidigt till arenan och få min plats. Det visar sig vara klokt. Bussen lastas full och tar oss till Murrayfield Ice Rink, där jag alltså spelade för nära 50 år sedan. Det är med spänd förväntan som jag kommer dit. Minnena rusar, men mycket är grumligt. Väl på plats kittlar det av förtjusning och spänning; det här ska bli kul. Utanför har inte mycket hänt. Inte innanför heller. Sätena är från anno dazumal, rinkens bredd är några meter fler än gängse europeiska, sargens utsida är i tegelsten, sargkanten nära två decimeter.

Peter, organisatören, är på plats och berättar att han har arrangerat ett rum gemensamt för de två Soha Team Sweden-lagen. ”Men dessvärre är det inga krokar.” Det visar sig heller inte finns något fungerande ljus. När vaktmästaren kommer visar det sig att vi inte alls skulle vara där. Jag packar hastigt ned det jag har packat upp, krånglar ut bag och klubbor i korridoren för nästa rum. Men det, som är ett gym med speglar, kommer inte kunna hysa två lag. Jag lämnar det för de blå. Peter tar oss vidare i environgerna till andra sidan. Under läktarna finns några fuktiga rum med snedtak, mögel nere där golv möter tak och, ja, det är bara att gilla läget. Men efter att ha packat upp för tredje gången blir det nästa flytt. Nu till ett mer rymligt rum på andra sidan korridoren, med fack för varje spelare – och krokar! – samt dusch för fyra och toalett. Rena lyxen. Men det är svinkallt och fuktigt. Fördelen är att vi slipper dela med något annat lag. Möjligen vill någon komma för att duscha.

Jag kniper en plats. Byter om och hjälper Soha Team Sweden Blå till en vinst med 7–2 genom att vakta båsdörren. En inte helt lätt uppgift. Dels är låset ett skjutlås. Dels är spelarna inte bekanta med varandra och inte helt säkra på vem de ska byta med. Jag lyckas rädda en och annan situation som kunde gett utvisning för för många spelare på isen.

Soha Team Sweden Gula, laget jag spelar med, har match kring lunch. Kaféet öppnar halv elva, nåja, och en stackars ensam grabb försöker jonglera beställningarna, men klarar inte ens en åt gången. Det blir förvecklingar och hans tunnelseende smalnar av, vill ge mig en americano, som jag inte har beställt. Men jag lyckas få en märklig hotdog, en Mars och en Cola till.

I korridorerna får jag se lite lagbilder från 70-talet och tröjor från de olika lagen som spelat i arenan, byggd 1938 men använd för hockeyn först långt efter kriget. Jag försöker se om jag känner igen någon av spelarna, men går renons.

Utanför vårt omklädningsrum står en skotsk hockeyspelare iförd kilt ovanför hockeybyxorna. Klart man måste ha en bild på det.

Jag pratar med folk som jobbar i arenan om mitt äventyr 1977 och spelet Murrayfield Racers. Kanslisten Scott Neil, före detta landslagsspelare, säger att det finns material från den tiden, men nedpackat. Men han ska försöka lösa någon som var med då.

Till finalmatchen kommer han in då jag håller på att byta om. I släptåget har han en äldre herre, som presenterar sig som Derek Reilley. Jodå, han spelade på 70-talet. Jag nämner MPHC:s resa i april 1977, men han minns inget av det svenska laget. Jag nämner att vi vara baserade i Billingham och nämner att vi mötte Durham Wasps. ”Åh, Durham. Dit var det aldrig trevligt att komma. Jag förlorade min tänder där.” Så frågar jag om Murrayfield Racers målvakt, han som jag petade och som jag senare fick reda på var landslagsmålvakt. ”Ah, Willie Clark. En väldigt duktig målvakt.” Derek frågar mig när vi kom, när vi ska spela och varifrån vi kommer. Frågorna återkommer fyra, fem gånger. Jag inser att demensen tagit honom. Men jag fick knutit an till historien, lagt några pusselbitar och hittar både Derek och Willy på lagbilderna från 70-talet.

Men när jag senare googlar på målvakten är det tveksamt om det är han som jag far efter. Willie Clark spelade förvisso i brittiska landslaget, men slutade 44 år gammal 1975.

Inför första matchen, där vi möter Küsnacht – ett kombinationslag med spelare främst från Schweiz, Skottland och USA –, kommer de fram en glad fyr och pratar med mig. Han får reda på att jag är målvakt och ber mig vara snäll mot honom. Vi presenterar oss. Glenn är från Sydney, har precis börjat spela hockey. Han bor granne med arenan och kom dit av en slump och portion nyfikenhet för att snabbt bli förtjust i sporten. Han som annars är fostrad i australisk fotboll.

Men, nej, på isen visade vi inget förbarmande. Vi vann med 10–2, där sista målet från motståndarna kom på en straff på slutsignal efter att deras spelare försökt köra över mig, men stoppats av min hårdföre, meriterade back BJ. Motståndarnas målvakt Brett McGuire, amerikan med Brodeur som förebild, är 90-talsskolad. Atletisk och spektakulär; han räddar sitt lag från en större förnedring. Men 60…? Tror inte det.

Vi möter lite senare kanadensarna Silver Bullets, men klarar inte att ladda om. Deras nummer 24, Andrew Samuel, är vindsnabb, gör två mål på kontringar med reptilsnabba skott längs isen, som jag inte klarar att avvärja. Men jag gör mycket räddningar och vi hämtar upp 2–0-ledningen till oavgjort innan 24:an kommer fri igen. Jag har lyckats avstyra några innan, men den här rinner in med en hårsmån. 4–2 kommer efter ett flipperparti där jag försöker leta efter pucken bland myriader av med- och motspelare. Plötsligt känner jag den mot klubban och hör C säga bistert ”Den ska du ha”. Han är sträng. Men, jo, jag skulle väl gått ned i position då jag inte såg pucken. Å andra sidan kunde utespelaren gjort några fler mål.

Så… en vinst, en förlust. Finalchansen kändes långt borta.

Utrustningen får vara kvar i arenans omklädningsrum. Frågan är om något kommer torka i det kalla, fuktiga utrymmet…? Men påsen med svettkläder ska jag ha med och hotellhandduken, som jag glömde men som PK räddade mig med. Vi planerar att gå hem, en spatsertur på en dryg halvtimme. Perfekt i det vackra, soliga vårvädret. Vi hinner promenera nära nog förbi den väldiga rugbyarenan med plats för över 60000 (byggd på 1920-talet) innan jag inser att bagen med svettkläder inte är med. Får gå tillbaka. Ragga tag på en vaktmästare med nyckel till rummet och när jag återtar promenaden är alla försvunna. Jag försöker ana vilken väg till har tagit, för jag är inte uppkopplad på telefonen och saknar därmed karta. Hittar efter en stund några vid en busstation och kommer snyggt hem, smiter förbi en Frälsningsarméloppis, utan att fynda, innan jag kommer till hotellet för en tupplur. Vaknar av att klockan är fem, får fart på benen. Ska försöka hinna med Walker Slater, butiken i Old Town som har fantastiska tweedkläder (köpte ju en i deras Londonbutik i augusti 2018 – läs om det här).

Jag har memorerat vägen och går längs Fountainbridge förbi korsningen East Fountainbridge. Kollar mig noga för i vänstertrafiken, fortsätter längs West Port och kommer fram till Greater Grassmarket, där turisterna flockas vid restaurangernas uteserveringar. Rundar hörnet vid West Bow och inser att jag är nära nu. Ser först Walker Slaters dambutik innan jag kommer rätt.

Åh, så vackra kläder och accessoarer. Jag har bara 20 minuter på mig innan stängningsdags, men utnyttjar tiden väl. Känner på kvaliteten, kollar in några potentiella köp, tittar i skåpet med de vackra skjortorna, rockarna, strumpor, slipsar och kepsar. Allt andas stil. Ska jag köpa en ny tredelad kostym innan jag åker hem…?

Jag promenerar ut ur butiken, uppför trapporna till terrassen Victoria Street. Studerar folkhavet, fortsätter mot Lawnmarket och upp mot slottet, som håller på att stänga. Fascineras av byggnaden och utsikten innan jag går ner ungefär samma väg jag kom. Mot hotellet, ensam. Väljer dess restaurang Sofia’s med libanesiskt kök. Beställer lamm med ris och sallad plus vatten och ett glas vin. Njuter av stillheten och lugnet, trött i kroppen efter två matcher.

Men hur gammal är 24:an…? Han som gjorde tre mål. På rummet när jag tanken om att kolla upp det, men somnar med Ian Rankins, Edinburghförfattaren, ”A song for the darkness” med kriminalaren John Rebus i händerna.

Vi, Gula, har match kring lunchtid. Nu mot Soha Team Sweden Blå. Så kan det gå. Prestigefyllt derby, alltså. Återigen tidig frukost enligt samma mönster som morgonen innan: torr scramble eggs, vita bönor, bacon, rostad macka med smör och något slags sylt, blaskigt te, äpplejuice och ett hårdkokt, kallt ägg.

C och jag vill vara på plats i god tid. Promenerar ned mot Haymarket där spårvagnen ska ta oss till Murrayfield arena. Jag memorerar återigen vägen och vi går med morgonströmmen för att hamna rätt. Kommer precis när en vagn glider in till perrongen, men vi saknar biljett, så vi väntar, köper en och kliver på en ny bara några minuter senare. Det går fort och smidigt, en kort promenad till rinken och vi konstaterar att ingenting är torrt.

C raggar tag på en värmefläkt, installerar den och sakta börjar värmen komma i rummet.

Blå har match mot Küsnacht, (vinner den oväntat trögt, men med 4–0 – grattis målvakts-Peter) som vi tittar på plus någon annan match innan det är dags för en påver lunch i Iceberg café med den stressade kafévärden. Sedan är dags att byta om. Allvaret lägger sig i omklädningsrummet. Hockeymatcher är allvarliga saker. Någon drar ett skämt för att lätta på trycket.

Så är det dags. Det blir tufft och tajt. Jag får jobba. Laget får jobba. Blå är lite yngre på några väsentliga positioner, men vi har rutin, spelar oss ur och gör både 1–0 och 2–0. Vinner första perioden, vilket är viktigt ur något slags poängräkning. Blå lyckas göra ett mål efter hårt tryck och via en kontring. Min back försöker stå upp, men skymmer mig. Pucken smiter mellan vänster arm och midjan.

Men vi klarar oss. Jag gör uppenbarligen en stabil match för när den fryntlige Peter med rondören kommer in med kepsen till matchens lirare är det jag som får den. Men inte av honom. Han har förstås ingen koll, så organisatör han är, utan ger den till kaptenen i laget att vidare dela ut detta MVP-pris. Jag är fånigt stolt.

Dessutom. 24:an i Silver Bullet är inte kanadensare. Han är britt. Med meriter. Och dessutom nyss fyllda 50 år. Protest är inlagd.

Fryntligen Peter ger oss rätt. Vi får matchen mot Silver Bullets och hystar in en seger med 2–1 istället för förlust med 2–4. Vi är i final. Och, ja, det hade varit roligare att gå vidare på sportsliga grunder, men å andra sidan ska rätt vara rätt. Tio år yngre än det stipulerade +60 är rätt mycket. Visst, någon ”minderårig” har fått lov att vara med på dispens. Men då har det handlat om de som har något år till 60. Men tio! Det är för mycket.

Efter att vi nöjda duschat och klätt om promenerar vi i vårsolen återigen förbi den stora rugbyarenan, på gräsmattan i Roseburn Park utanför arenorna springer hundar lyckligt där vi långsamt, nöjda strosar in mot stan.

Några har gått vägen förut och guidar rätt. Det är skönt att röra kroppen efter detta tuffa pass. Roseburn Street, höger vid Russel Road, under järnvägen, förbi några broar och parker till puben the Fountain på Dundee Street, som i förlängningen blir Fountainbridge, bara några hundra meter från hotellet.

Det blir en segerlunch, en Guinness, mineralvatten, en pumpasoppa till förrätt och en misshandlad, tillplattad kyckling med lite ris och sallad. Vi firar segern modest, men jag tackar för mig, tar mig en vilande tupplur och vaknar av meddelande på Whatsapp att alla planerar för att gå ner på stan för mat. Jag är sen på pucken och det må vara hänt utanför isen. Men någon pub och öldrickande är inte min kopp te. Jag vill fokusera på spelet, har betalat dyra pengar för att åka hit och vill hålla nere kostnaderna och på samma gång vara fräsch i kroppen. Nej, någon turneringslirare är jag inte. Tänker, en smula orättvist, på stormålvakten, NHL-stjärnan Jacques Plante, som inte bara utvecklade sin egen stil som kom att utveckla och prägla målvakters spelstil än in till denna dag. Hur han var en renlevnadsman, höll sig för sig själv och fokuserade på sporten och spelet, på att vara i trim från en match till en annan.

Nej, jag är förstås inte på den nivån. Men jag hör vad han tänker.

Jag slår istället följe med O och M, det äkta paret. Hon har följt med sin man för att se honom spela hockey i Edinburgh och samtidigt få ta del av den vackra skotska staden. Men han, som tillsammans med Peter och jag skulle ha delat på uppdragen mellan Blå och Gula Soha-lagen, har dragit på sig en förkylning med feber och håglöshet. Han är inte i skick att spela.

Men han vill röra på sig, ett gott tecken om tillfrisknande, så vi promenerar ned på stan med sikte på någon kinesrestaurang, som väl ska ramla över oss på vägen. Det gör den inte. Men vädret är vackert och vi trivs i varandras sällskap. Går förbi Greater Grassmarket, tar West Bows kullerstensgata uppför, stannar vid Walker Slaters skyltfönster, går vidare upp till stora Bank Street, kryssar oss mellan turister och bilar och bussar till vänster. Passerar the Royal Mile, en kiltklädd säckpipsblåsare vid Lawnmarket, tar höger vid St James’s Place Bank och nedför New Stairs, en försvarlig mängd trappsteg nedför till Market Street, uppför Waverly Bridge där, mitt emot stationen, tre unga damer sjunger Abba hellre än bra förstärkta av förinspelat och en skrällig högtalare.

Någonstans i minnet har jag en kinesrestaurang i närheten, på andra sidan Princes Street. Jag gogglade ju på den och vi promenerar South Saint Andrew Street upp mot St Andrew Square. Står där och sniffar efter rätt riktning, upplever i minnet att West Register Street låter bekant. Men Tattu… var det verkligen rätt namn på restaurangen? Den ser förfärligt flott ut för tre svenskar, en från Göteborg och ett äkta par från Tegsnäset utanför Vindeln, Västerbotten. Vi går runt i gränderna för att hitta rätt, men inser att Tattu ändå är stället som vi söker. Går in i lyxen hukande men hungriga.

Det finns plats. Vi blir inledningsvis placerade i baren, får en fråga om allergier, väljer att inte ta någon fördrink och snart sitter vi till bords, får frågan om allergier av en annan kvinna, som meddelar att vi snart kommer bli omhändertagna av en annan servetris. Som kommer. Och frågar om allergier, samtidigt som hon räcker över menyerna. Vi beställer lite olika, O tar en lättöl till maten, M en Cola och jag en exotisk öl, åtminstone till namnet. Den passar hur som till den fint tillagade kycklingen som jag har valt. Vi delar på en skål ris.

Stället är smockat; unga som gamla, mobila, mindre mobila, överviktiga och trådsmala, tjejgäng, barnfamiljer… jo, det kostar, men det är det värt för den dryga timme tillsammans vi fick med god mat och umgänge.

O känner sig lite bättre, men menar att han nog inte kommer vara i skick för att spela finalen. Fast klä om tänker han göra och ta lite skott på uppvärmningen. Vi tar oss hem längs Princes Street och vidare förbi Usher Hall och Fountain Bridge. Kan det. Har gjort det förut.

På hotellet finns en försvarlig mängd spelare i baren. Jag tar en öl. Bjuder O på en finwhisky, dubbel, innan det är dags för mig att knyta mig. Det är ju final i morgon.

Vaknar efter en rastlös natt. Tidigt, förstås. Har i tankarna vankat av och an om jag ska till Walker Slater för att köpa en ny kostym och till slut fallit till föga. Det blir det. Måste ju komma hem med tweed. Men först en omgång frukost och efter morgontoalett har jag tagit ut riktningen utifrån centrala stan mot en Röda korset-butik i stadsdelen Morningside. Det ska ta en halvtimme, ungefär, och jag börjar med att korsa Fountainbridge, viker av mot Gilmore Park, fortsätter då den gatan – alltså ingen park – blir Leamington Road, hinner passera Lift Bridge som i sin korthet spänner över Union Canal och vidare uppför Leamington Terrace och tar höger vid Meadows, parken där John Rebus rastar sin hund, går längs Bruntsfield Place och hamnar på Morningside Road, som kantas av restauranger, butiker, secondhandaffärer, skivhandlare, blomsteraffärer och vaccinationscentraler. Ser på krönet i söder skidbackar utan snö: Midlothian Sports Center.

Förutom skidbackarna är det är väldigt brittiskt och någonstans blir the Beatles ”Penny Lane” morgonens soundtrack.

Några secondhandbutiker – eller charity shops, som det heter på engelska – har öppnat redan halv tio. Så jag snirklar runt, spanar, nyper och känner. Men, nej. Jag går runt kvarteret där Röda korset ligger för att fördriva tid, hittar ytterligare charity shops. Men… nej. Så är det öppet. Utbudet för män är sådär, men ett par Burberryjeans lockar till ett pris strax över 400 kronor. Jag avvaktar, trots att det var i gott skick. Men i butiken bredvid Bethany Christian Trust hittar jag mina Burberry. Ett par badshorts, helt nya med etiketten kvar, för 9.50£. Glad i hågen för det anspråkslösa fyndet företar jag mig promenaden ned mot centrala Edinburgh.

Matchen? Finalen? Den spelas senare. En bra bit in på eftermiddagen. Jag har tid. Men gåendet har kostat. Jag är svett, delvis pådrivet av regnjackan, en Samsø Samsø – ett loppisfynd på Kirppu i Helsingør i julas – som sluter tätt trots att den är öppen.

Det blir något besök till i någon av de secondhandbutiker som jag passerar, men ingenting handlat. Plötsligt har jag gått nedför Morningside Road, Bruntsfield Place, Home Street ned mot Tollcross och Lothian Road då det peristaltiska systemet gör sig påmint. Jag går till hotellet, nöden har ingen lag.

Där byter jag skjorta till en CCM-piké och forsätter vandringen mot Walker Slater i vädret som är mer än välvilligt inställt. På plats blir jag genast omfamnad av en expedit, väljer en snyggt rutig tweedkostym, får låna en skjorta som lägger sig sval och skön mot min trinda kropp… Provar inledningsvis kavajen. Men där är ärmarna för långa och, nej, jag vill inte gå till en skräddare för att justera längden. Byxor, ja, men kavaj, nej. Jag har ju en kostym sedan tidigare, som sagt, och vet att rätt storlek finns. Dessvärre, meddelar den unge, manlige expediten, har de inte mina storlekar inne. Nå, så var det avgjort. Jag går samma väg som aftonen innan, förutom att jag istället för New Stairs ned tar Playfair Steps.

Många gånger slås jag av att skottarna – och vi turister – inte har någon aning om vilken sida av trottoaren vi ska mötas. Rimligtvis till vänster, men det är kors och tvärs. Men i trapporna är det disciplin. Nedför till vänster. Släpp ingen jävel över bron. Alla håller sin kant.

Ska till på Waterstones för att köpa Ian Rankins senaste – ”Midnight and blue” – från förra året. Men slås av att John Rebus favoritpub, Oxford bar, ska ligga i krokarna. Jag går uppför Fredric Street, en av de spatiösa gatorna som löper ut från Princes Street. Viker av in på George Street västerut där den ena grandiosa butiken följer den andra. Här andas stil, klass och rikedom. Princes Street är för turister. En tweedbutik lockar. Jag går in, låter fingrarna smeka tyget på en vacker kvavaj, blå. Expediten, en man i 40-årsåldern, smyger diskret fram och jag börjar prata med honom. Berättar att jag är här, i Edinburgh, för en hockeyturnering och mitt lag är final. Han skrockar lite tyst, men inte ovänligt, att han inte håller på något lag här. Han har släkt i Kanada. Så förstår han att jag är från Sverige och han berättar om butiken, om att han tillsammans med ytterligare två butiker – Walker Slater är en av dem – är de enda som tillhandahåller riktig tweed. Vi pratar storlekar, kvalitet och att de väskor med märket Harris Tweed som säljs i turistshoperna är från Kina. ”Whoops! Berätta inte det för min fru!” skrattar jag, för jag har ju köpt en till henne. Så visar han mig de riktiga väskorna och det är förstås en sådan jag skulle ha köpt, inte den jag inhandlade på Chalmers Tweed & Cashmere på West Bow.

Jag tackar för mig och får tips om var eventuellt Oxford Bar kan ligga, men pubtäta Rose Street är inte John Rebus domäner. (Jag inser senare att jag var i krokarna, men skulle ha gått något kvarter högre upp till Young Street.)

Det blir ned till Princes Street till Waterstones. Men där inser jag att Ian Rankin så att säga har fallit på rankingen. Från omhuldad till inte längre så prominent. Visst finns där böcker, men inte slagna på den stora trumman och den senaste har bokhandeln inte inne.

Så ingen tweed, förutom en väska från Kina, och ingen Ian Rankin-roman från Edinburgh. Men en buss hem till hotellet ynnade jag mig. Det vankades ju final.

Tillsammans med några lagkamrater blir det en Ûber till arenan. Vi är i god tid och samlar intryck och fokuserar. Omklädningsrummet är varmt, prylarna har torkat. Vi är redo för kamp. Jag börjar byta om. När jag snörat skridskorna och är på väg att ta på mig benskydden kommer Murrayfield Ice Rink-kanslisten in med en äldre gentleman. Det visar sig vara Derek, som jag skrev om lite högre upp. Det blir ett spännande möte, men det dröjer också innan han förstår att han bör lämna. Rummet har ju fyllts och vi ska inrikta oss på match.

Äntligen på is. O är ombytt, får ta delar av uppvärmningen, men erkänner att han blev trött och att han inte skulle orka en hel match. Det blir mitt uppdrag. Men tänk att åka hela vägen från Västerbotten för att bli sjuk i Edinburgh. Trist.

Vi lyckas igen med att utmanövrera Blåa laget. Vi spelar mer disciplinerat, håller huvudet lite kallare och gör 1–0 turligt, en puck som Peter räddar. Men trissan far upp i luften och gör en båge över honom och går via en touch in i mål. Blåa har sina chanser, men jag är allert och styr undan det mesta. Ändå lyckas laget kvittera, inte oförtjänt. Fast vi trummar på, gör både 2–1 och 3–1 innan slutsignalen ljuder för seger till oss.

Glädje!

Ja, jag blir fånigt glad. Fryntlige Peter ger kapten M bucklan, som vi senare alla får hålla, och oss alla guldmedaljerna vi förtjänat efter att Blåa fått sina i ”silver”. Nu väntar dusch, pizza, öl och prisutdelning i arenans bar. Alla förväntar sig att det är något som ingår i priset vi har betalat för turneringen, men nej… fryntligen Peter betalar inget extra. Några går iväg till en näraliggande pub för mat, men jag tar en ale, en platt, syrlig, skotsk öl utan kolsyra som är ljuvlig. Någon har i alla fall beställt pizza, så jag får en bit eller två. Det får gå. Innan match hade jag ju ynnat mig en lammburgare på Sofia’s, restaurangen på hotellet. Det blev en ale till att ha till prisutdelningen, där priser till bästa forward, bästa målvakt etc skulle delas ut. Jo, jag hade mina förhoppningar, men ändå inte. Priset gick till Küsnachts keeper Brett McGuire, välförtjänt, i och för sig. Men hur var det med åldern…?

Jag frågar samtidigt som jag gratulerar. 49, säger han.

Ok, så Silver Bullets har en inlånad spelare som är 50 år som dominerar i +60-klassen.

Bäste målvakt blir en 49-åring i samma lagkategori. Märkligt.

Nej, jag är inte bitter.

Jag tröstar mig med alen och att vi vann. Förundras med mina lagkamrater att vi, som vinnande lag, bara kunde konstatera att ett individuellt pris gick till en lagkamrat, som bäste back.

Nå Soha Team Sweden vann både guld och silver i turneringen och kan med facit i hand vara nöjda med vår prestation.

Nu återstod resten av dagen. Flera skulle komma att fira rusigt. Jag hängde med en stund i hotellbaren, som var strösslad av spelare från olika länder och kontinenter. Men tröttheten har sitt pris. Jag gick och knöt mig vid elva för en rastlös sömn till gryningen då vi skulle upp tidigt.

Vi hade åter förmånen att få åka med Örebroarna. De som dessutom trumfat igenom så att fryntlige Peter fick ordna med busstransport med våra trunkar från arenan. Bussen skulle lämna 06.00. Inte en minut över.

När bussen kom 06.20 var den tidig. Det skulle ha kommit 06.30. Alla ombord. Dags för avfärd. Bussen lastad med trunkar i lastutrymmet och inne bland säten. Tre hockeylag full. Så knackar det på dörren. Ombord stiger LC med famnen fyll av smutstvätt. Det som i hasten inte kom med vi nedpackningen. Å andra sidan kom han hem vid fyra efter en yr natt, så det må både vara förståligt och hänt.

Så far vi på Edinburghs snirkliga vägar mot flygplatsen västerut. Packar ut och tar oss mot incheckningen som inte öppnat. Vi fållas snart in för den som ska öppna 07.25. Men då klockan närmar sig är det inte ett spår av någon personal. Örebros starke man kollar med annan personal, som inte vet något. Vår driftige och världsvane P gör samma sak. En halvtimme sen kommer de, tre personer som snart blir två. Incheckningen går trögt, men alla kommer med och in. Resten går smidigt. Någon tar frukost. Någon tar öl. Jag handlar present till Z.

Så up up and away. Genom gråa moln ser man fläckvis Edinburgh och Skottland försvinna för Nordsjön. Jag somnar och vaknar över Hadangervidda. Ser Haugesund med flygplats, Oslofjorden som tornar upp sig, Norges trubbiga sydkust, Kosterskärgården, så in över Värmland med Karlstad och Vänern, Örebro, Västerås… Det är härligt att flyga och försöka orientera sig.

På Arlanda blir det äntligen mat för mig. En buffé som jag borde ha låtit bli. Så sitter vi vid gaten och väntar på att få gå ombord. Bra placerade med bara några meter att gå. Men är det inte väldigt lite folk.

Någon kollar. Herregud, planet ska inte längre gå från E4 utan från F35. Vi får bråttom. Springer igenom korridorerna, men hinner i tid med flämtande andetag och porlande svett i pannan.

Snart Göteborg.

Min packning kommer snart. De andras också. Men mitt ressällskap, chaufför och lagkamrat saknar sin trunk. Den dyker inte upp. Vi får lämna en anmälan och kan sedan ta oss hem. Jag blir avsläppt, kör in de stora bagen i garaget, hänger upp allt, sorterar tvätt. Går in i ett tomt hus. Z är med dotter i Köpenhamn. Snart ska vi återförenas. Men först tvätt och vila.

Välkommen hem, champ!

Lång resa för en premiär – kort resa för vänskap

Vi har känt varandra i över 40 år. Jag är gudfar till hennes son. De är som min familj och hon som min käraste vän. Då förskräcker inte avstånd, även om de ibland kan ses som långa med mil ifrån; hon i Umeå, jag i Göteborg.

Hon jobbar som kostymör på Norrlandsoperan. Yrket har hon haft sedan tiden i Malmö, det vill säga sedan 90-talets början. Jo, hon har bott runt: Stockholm, Malmö, Göteborg och, förstås, barndoms-/ungdomsstaden Umeå som aldrig går ur kroppen.

Det är dit vi ska nu, Z och jag. Jag har allt för länge velat komma iväg på en föreställning som hon har jobbat med. Men det har varit mer snack än verkstad. Så i höstas bestämde jag mig och hon skvallrade om den nyskrivna operan ”Älskarinnorna” baserad på Elfriede Jelineks roman med samma namn. För någon månad sedan bestämde jag mig fullt upp. Hon fixade rabatterade biljetter till föreställningen. Den som dessutom favoriten Jenny Wilson komponerat musiken till. Jag fixade flygbiljetter, för det ska fan åka tåg i timmar för att komma så långt upp i landet. (Ja, jag vet, flygskammen kryper i kroppen. Men jag ursäktar mig blekt med att jag flyger sällan.)

TORSDAG

Z och jag far sent på torsdagen. Lämnar bilen på Landvetter (nej, ingen flygbuss, vi ska komma hem sent då det finns risk att missa sista bussen in till stan), checkar in, passerar säkerhetskontrollen, plockar på oss allt vi plockat av oss, tar med checkat bagage och rör oss in i environgerna. Sneglar mot vänster vid Pressbyrån där emellanåt vännen och forne GT-kollegan TL ska stå. Tittar igen. Banne mig. För första gången. Det blir lite kort snack, en korv med bröd och en dricka (ja, ja, det blev en Coca-Cola – mitt samvete har inga gränser) innan kön växer sig omöjligt lång. Han har att göra, den gode TL.

Vi irrar runt innan Z hamnar på en nyöppnad sushi, beställer mat och gör det även för mig. Kanske lika bra. Resan blir lång och vi angör Umeå sent. Servicen är klen, riset slut och personalen har inte fått ihop logistiken. Så ser jag skuggan av en forn chef, hens hår och kropp. Blir spänd. Hen vill jag inte träffa, än mindre säga hej till. Jag äter min mat under tystnad, men reser mig för att diskret norpa åt mig en servett, kikar åt det hållet där hen ska sitta. Men… det är en helt annan person, om än klädd som hen och med likadan frisyr, dessutom väsentlig yngre.

Psykologi kan skapa märkliga känslor, men släppa lika snabbt igen.

Vi kliver på planet. Att resa med Z är alltid en fröjd. Det har varit så sedan vi först gjord det. Vi drar åt samma håll, har alltid något att prata om, men kan också vila i tystnaden. Och då inget av det gäller blir det en kram, en puss eller en smekning på kinden.

Jag får fönsterplats, som jag gillar, men det har jag inte så mycket för då det mörknar snabbt utanför då vi lyfter.

Lika snabb som take off blir take on. Arlanda är ju blott en timme bort. Vi har en och en halv timme att fördriva, tar en glass och njuter av den innan toalettbesök innan avfärd. Så in i planet som tar oss till Umeå, fullt även det, precis som det från Göteborg.

Umeå väntar med mörker. Vi flyger längs den frusna älven, passerar Holmsund och Obbola massafabrik, som lyser starkt under inflygningen. Snön är inte översvallande. Ligger i drivor längs den uppskottade landningsbanan, skymtar i smutsiga högar dit det rena vita skyfflats till undantag och bortglömdhet.

Vi går genom transithallen. En flygbuss väntar, men vi tar en taxi. Väljer fnissande en Raw4, Toyota, som den vi har hemma, eller snarare parkerad på Landvetter. Jag vet vart vi ska, så då chauffören säger vid stationen säger jag nej. För så mycket vet jag att det Erskinsritade kvarteren där min vän bor ligger inte vid stationen. Men vi åker på fast pris, så han kan åka hur han vill… nästan. Jag tar ut riktningen. In mot Teg, över Kyrkbron och uppmanande chauffören att svänga direkt höger innan broslutet då han är på väg att köra rakt fram. Vad är det med taxichaufförer som man ska visa vägen för…? Det visar sig under färden att han emellertid syftat på Östra Station, som… ja, den ligger inte långt ifrån adressen vi ska till. Men det är ju inte så att vi som nyanlända har superkoll på den nya staden vi kommer till.

330 kronor känns som ett överpris för den korta sträckan, men vi kommer fram och in i min väns famn. Hennes storasyster är på plats, så det blir fler kramar. Men korta. Vi ska lägga oss, bädda sängarna i gästlägenheten och umgås därför bara helt kort.

FREDAG

Ny dag. Nya möjligheter. Vi har sovit gott, men kort. Gör oss i ordning för att gå upp till min väns fina tvåa för frukost och läsning av ett nummer av Vi från mitten av 90-talet, en intervju med Rebecka Törnqvist. Min vän försvinner snart till jobbet. Vi är lämnade med storasyster, som har att göra under dagen eftersom även hon bara är på besök. Det blir samtal och avstämning.

Även vi har ett program. Lunch med min yngste sons svärföräldrar. Dem vi aldrig har träffat, trots att sonen och hans hustru (vigda i Las Vegas i maj) varit ett par i över sju år. Så hög tid nu.

Jag ska också försöka smita in på Burmans musik, Skandinaviens äldsta musikaffär grundad 1910, på Kungsgatan i centrala stan. Eller är det Mitt på stan man säger…?

Min vän har uppmanat mig att ta med mig skivor av Kai Martin & Stick!, som min Tiger of Sweden-väska, inhandlad på Myrornas på Frölunda torg, har en försvarlig mängd av [utan titel] och också, lite fåfängt ”Sol på svenska”, mitt nu 20-åriga soloalbum.

Det blir en kort och nätt frukost. Klockan går och plötsligt är vi på vandring i ett grått, men inte trist Umeå. Längs med Östra Strandgatan, förbi Bildmuseet och Curiosum. Upp längs med Residensparken och sedan Storgatan fram, uppför Östra Kyrkogatan för att vika av på Kungsgatan.

Z är tveksam till att det ska göra nu, men jag insisterar och tiden finns. Jag har kommunicerat lite med några skivtokiga Umeåvänner om dels vad föreståndaren heter och dels om denna kan tänkas att ta in gammal svensk postpunk plus ett soloalbum med influenser från Lisa Nilsson, Bo Kaspers Orkester, Svante Thuresson, Orup och Peter LeMarc. De försäkrade att det skulle gå. (Litade jag nu inte på min vän, som uppmanat mig att ta med skivorna? Jo, men jag vill ha förstärkta garantier och dessutom ett namn, det hon saknade.)

I den fina butiken, förstås proppfull med skivor, står en ung, lång man som lite tvekande välkomnar. Jag berättar mitt ärende, men frågar också efter Stefan, det vill säga ägaren av affären. Ur butikens inre kommer han snabbt som en blixt och som vänligheten själv. Jag hinner knappat hälsa och presentera mig förrän saken är klar. Fyra album, signerade, från bandet och fyra cd av soloplattan lämnas över. Fotos tas och samtal förs. Han berättar att han precis fått in en gedigen hårdrocksamling om 700 vinyler, alla i mer än mint condition. Nu ska de värderas och prissättas samt läggas upp på butikens Facebooksida, där även bilden på honom och mig hamnar.

Så plötligt får jag ett SMS från svärdotterns mamma, som redan är nere på stan och undrar om vi ska ses lite tidigare. Det dröjer inte länge förrän hon virvlar in i butiken och samtalet börjar, som ska komma att pågå länge.

Solen har trängt undan det gråa. Umeå sträcker upp sig som vore det en vårdag. Rådhusesplanaden kantas av folk, som surrar som yra bin väckta för tidigt. Vid går i samlad tropp upp mot Centralstation där Köksbaren ligger. Det är där vi ska träffa även sonens svärfar för lunch. Han jobbar en liten bit därifrån. Hon har precis tagit ut sin pension och njuter försiktigt livets otium, som jag.

Maten som serveras är furstlig. Vi serveras alla soppa innan huvudmenyn, röding för min del, och till kaffet blir det varsin semla. Allt för knappt 250 kronor. I sällskap med våra nyfunna vänner försvinner tiden i ett nafs. Vi stämmer av varandras liv, barnen, då-, nu- och framtid. Plötsligt har klockan tickat iväg nära nog mot tre timmar.

Vi bryter upp. Han går till sitt arbete. Hon följer oss ut tillbaka på Rådhusesplanaden. Vi skils åt med ett löfte om återseende. Z går in i en garnbutik och jag smiter in på Röda korsets loppis, som är välbesökt. Jag hittar ett par fina strumpor – Happy socks – för 20 kronor. Men eftersom de hänger i skylten kan jag i och för sig köpa dem, men inte få dem förrän 18 mars då skyltningen ändras. Jag bidar min tid och vänder åter till Z som är i färd att köpa snyggt garn hos Perssons garn plus stickor innan hon följer mig in på Röda korset igen. Z hittar ett snyggt Boss-bälte i nyskick för 240 kronor, som jag köper på studs. I och för sig är det för någon med större rondör än vad jag har, men det går alltid att korta. Jag köper också en liten börs i läder med Union Jack-motiv till Z, som hon hittat och blir förtjust i. 20 kronor kan det vara värt för lite glädje.

Så till Systemet för en flaska rödvin till maten, som jag ska laga till kvällen. Vidare till Ica Gourmet, som vi fått rekommenderat, vid Renmarkstorget. Det blir sallad, potatis, entrecote, ost, kex och glass. Vi ska nog reda oss.

Vi packar om för att slippa köpa en kasse. En dyrköpt erfarenhet. För väl hemma har konstaterar Z att hon tappat ett nystan.

Min väns storasyster är hemma, men lite på språng. Hon hade sett föreställningen kvällen innan och berättar om sina intryck. Det verkar lovande. Hon ska vidare för familjeärenden och middag. Jag tar en lur på soffan och Z lommar iväg för att hitta sitt garnnystan.

När hon (med ett nyköpt nystan gånger två; det förlorade stod inte att finna) och min vän väl är hemma börjar matlagandet och samtal. Jag fixar i köket, låter kvinnorna umgås i vardagsrummet. Snart dukar jag en rejäl måltid, trots att maten från lunchen fortfarande tar plats. Välfärden har sitt pris.

Man blir fin efter lite vin.

Men maten är försvinnande god, vinet likaså. En flaska räcker inte. När min väns storasyster kommer åter blir det mer att dricka. Ostmenyn och glassen är väck. Kvällen springer iväg till natt och samtalens intensitet går i vågor. Så är det dags. Tröttheten kommer.

LÖRDAG:

Jag erkänner. Jag vaknar bakfull. Några glas för mycket för den snart 70-årige mannen (bara ett och ett halvt år bort!) kräver sitt pris. Men det var trevligt. Solen skiner förföriskt. Men också bedrägligt. Det blåser isande vindar över Umeälven gråfrusna vatten.

Vi gör oss frukost efter att vi själva kommit i ordning. Jag först. Z tar sovmorgon och kommer senare. Min vän är uppe. Hennes storasyster likaså, som ska lämna över sitt kryp in till min väns vän, skådespelerskan, som kommer med tåget strax efter tolv. Skiftbyte. Min väns lägenhet fylls intensivt med liv några dagar innan ron kommer åter.

Vi tar bussen västerut. Köper, lite mot Z:s protest, sex rabatterade resor för 144 kronor. Helt enkelt för att vi ska tur och retur, plus tur och retur till Norrlandsoperan senare på kvällen och där efter till flygplatsen dagen därpå. Z:s invändning är att vi aldrig utnyttjar dessa turer på våra resor, men…

Det blir en loppisresa Väst på stan i andra ändan av Kungsgatan. Väl på plats är vi för tidiga den nyöppnade klädbutiken Second stories by Brontén och för Kapet tvärs över gatan, butiken med retroprylar. Så vi huserar på Nya Bubblan, en närbutik med postfunktion och möjlighet till en kaffe. Z har bara fått i sig ett ägg, så hon kalasar också på en banan till fikat som min vän bjuder på.

Så slår klockan tolv och butikerna öppnar. Second stories by Brontén är först ut. Butiken som den förra hotellchefen Malin Brontén startat. Hon med erfarenhet även inom res- och klädbranschen. Där hänger en Burberrytrench lockande i skylten, så jag genast kikar priset på. En smula över 2000 kronor är adekvat, men utanför min prisgräns. Dessutom har jag ju en hemma. Utbudet är främst riktat till tjejer/damer. Det finns en avdelning för män, men där är trångt. När jag väl ska dit har en mor med son tagit sig dit tillsammans med butiksägaren, så jag får avvakta. Men till slut visar sällskapet ingen notis om mina önskemål, så jag är lite mer burdus och klämmer mig in. Konstaterar att mycket lite, om alls några, är i min storlek. Vi kan, min vän, Z och jag, snabbt inse att kläder för våra åldrade, trinda kroppar inte finns. Dessutom är priserna en smula för höga för min smak. Å andra sidan har jag så att jag klarar mig. Med råge.

Det blir en tur över smutsiga snövallar tvärs över gatan till Kapet och dess utbud. Butiken är välbesökt och trång. Välsorterad och frestande. Men jag vänder snabbare ut än vad mitt sällskap gör. Jag får stå en rejäl stund i solen innan damerna behagar komma ut till vårsolen.

Jag studerar omgivningen mellan de stunder då jag sluter ögonen mot den starka solen i söderläge. På en balkong har ett ungt par plockat fram balkongmöblerna för fika i solen och i lä för vinden. Nedanför parkerar ett Fodorabud, som kommer med sin leverans av mat till Kungsgatan 34. Han försöker knappa in rätt kod, ringa på rätt nummer på porttelefonen. Rådfrågar en pappa med barnvagn, men får ingen möjlighet att lämna sin leverans. Så öppnas porten bredvid, en yngling ursäktar sig, har skrivit fel gatunummer och får sin McDonaldslunch.

Äntligen är min väntan över. Men vi går in de få hundra meterna till centrum. Ingen returresa med bussen, alltså. 1–0 till Z. Vi kommer in på gågatorna, smiter in på Frukthörna – en anrik och kulturskyddad byggnad – som nu mer inte säljer frukt utan godsaker de luxe. Min vän köper söt lakrits. Jag en chokladkaka made in Umeå för 120 kronor (!). Vi viker av mot Seniortorget, passande namn för mig, för ett besök på secondhanden Kärngården, som också hyser ett kafé. Nej, det blir inget shoppat, men en stund för fika innan vi går till Ica Gourmet för inhandling av det som saknas hemma och för middagen innan föreställningen.

Vi rör oss upp mot Skolgatan och in i Hemslöjden i Umeå, som säljer snygga textilier (tänk Josef Frank, Mumindesign med mera), men kommer ut tomhänta. Strövar vidare mot Rådhusesplanaden där Z går till Systemet för en flaska rom mot sin hosta (det blir några huttar under gång) och min vän och jag till Helens under där hon köper strumpbyxor, som överraskar med halva reapriset. Vi skrattar förvånat och jag säger skämtsamt till expediten att ”Då får det va'”. Går in på Systemet för vin till middagen och sedan upp till Röda korset där jag nu köper strumporna i skyltfönstret, för att min vän senare ska kunna hämta ut dem och posta dem till mig (så dumt, men rart ändå). Det blir också en brandgul t-shirt med en hällristningsliknade älgmotiv för 90 kronor. Den senare hänger på en skyltdocka och jag frågar expediten om även den omfattas av skyltreglerna, det vill säga köp nu, hämta 18 mars… Men, nej. Så hon hjälper till att klä av skyltdockan, konstaterar att den är M och förmodligen ska få plats på min trinda kropp.

Z och jag går till Vasaplan för buss tillbaka. Två resor av sex är gjorda. Vi har också med matvarorna och vinet. Min vän har lite annat att göra och ska komma senare. Det är tyst i huset när jag smyger in för att lämna maten och vinet på plats. Den nya gästen ligger och sover med öppen dörr in till sitt krypin. Jag passar även jag att ta en siesta, men nere i vår lägenhet. Sedan är det dags för sällskap. Min vän har kommit hem och rumsterar i köket.

Vi äter klockan fem, men det är en smula sent för vi ska ju vara på Norrlandsoperan senast halv sju för att hämta ut våra undanlagda biljetter. Tiden rinner iväg, så bussen ställs in för en taxi. (2-0 till Z.) Det kommer en färdtjänstbuss, som inte verkar se oss och kör runt på ett märkligt sätt. Fordonet har dessutom inget lyse påslaget, vilket vi påpekar för chauffören, som är helt ny med sitt fordon. Vi tar plats i det gigantiska utrymmet som även skulle kunna rymma tre rullstolsburna passagerare. Föraren får inte ordning på ljuset utan åker som ett spökskepp i mörkret upp mot Norrlandsoperan. Jag betalar och vi kliver ut. Lämnar föraren åt sitt öde, ser hur han försöker bli klok på belysningen. Men han blir stående där långt efter att vi har gått in.

Vi får våra biljetter och får access till min väns ateljé där vi hänger av våra kläder innan vi går ner för att inta våra platser. Kompositören Jenny Wilson kommer i en raffinerad, grön outfit som passar hennes gängliga kropp.

Föreställningen kan börja och om den kan ni läsa här

Z plågas av sin hosta, men kämpar sig igenom de två timmarna som föreställningen tar. Vi går åter till min väns ateljé för några gintonic innan efterfesten börjar på Angelini vid hörnet Västra Norrlandsgatan/Rådhusesplanaden, blott femtio meter från Norrlandsoperan. Vi möter regissörer, scenografer, inspicienter och sångare. Tackar dem alla för föreställningen.

På plats i restaurangen hittar vi en vrå där vi slår oss ned. Det blir lite mat (en meningslös pastasallad) och lite rödvin. Sällskapet växer. Min vän känner många i sin hemstads kultursfär. En ung (ja, alltså yngre än mig), tystlåten man smyger in. Snygg som om en välbevarad Björn Andrésen. Han pratar tyst med min vän, kilar iväg för en öl, lyssnar på oss andra och visar plötsligt sitt Instagramkonto för min vän. En bild på ”Röd plåt”, Kai Martin & Stick!:s andra album. Så smickrande. Så märkligt. Jag har frågar om han har någon cd-spelare hemma. Får ett ja och plockar upp ett exemplar av ”Sol på svenska” till honom. Så sveper Jenny Wilson in med sällskap. Jag reser mig och går efter, presenterar mig och tackar för både föreställning och musik hon har gjort överlag. Jag räcker över en [utan titel], som tack. Hon uppskattar gåvan och jag återgår till mitt sällskap.

Kvällen börjar bli sen. Z och jag bryter upp för att ta bussen hem. Missar den precis och väljer att promenera. 3–0 till Z. Vi knyter oss och jag somnar ungefär då klockan slår ett. Z gör sig i ordning, släcker och hör precis något i dörren, som ett vinddrag. Inser att någon har öppnat dörren, förmodligen med en nyckel, och står i hallen. Z säger högt ”Vem där” och personen smiter snabbt ut. Det ska vara omöjligt att komma in i lägenheten om den är paxad, så som min vän har gjort. Jag sover redan tungt och för besked om dramat först på morgonen när vi vaknar.

SÖNDAG:

Vi ska lämna Umeå. Men planet går först halv sju, så vi har tid. Lägenheten ska städas ur, sängkläder och handdukar ska tas med. Ingen brådska. Jag går i förväg. Fixar med frukost. Huset är tomt. Min vän och hennes gäst sover. Det dröjer innan de vaknar. Z och jag kikar på damernas femmil i mobilen. Dramatik. Jag följer också Frölunda–Brynäs, den avgörande semifinalen i SDHL. Drama där med med Frölundavinst. Senare spelar Blåvitt strålande mot Hammarby och vinner med 4–0 i Svenska cupens kvartsfinal. Huset vaknar. Gästen ska ta tåget tillbaka till huvudstaden. Stressar iväg så avskedet blir hastigt och ett par handskar glöms i brådskan. Nu är vi bara tre. Min vän och hennes gäst hade varit uppe till fem. Hon kände sig som vore hon tjugo, men uppvaknandet ger ett skoningslöst besked. Z och jag lämnar henne för en kort promenad till Bildmuseet för deras utställningar. På sjätte våningen, där vi börjar, hänger Elias Crespins utställning ”Chronomorphosis”. Mobiler som är så sinnrikt skapade att de är som poetry in motion, som en stilla rofylld andning, ständigt i rörelse som vågor på ett hav i stiltje. Allt knappt skönjbart. En fantastisk upplevelse.

En våning ner finns Aseel AlYaqoub spännande verk. I förstone inte så mycket. Men kuwaitiskan utforskar trotsigt sin nationen som, som det står i programmet, ”uppfunnen och föreställd, formad av kulturarvsplatser, frimärksbilder, militära ceremonier, kartor och arkitektur”. Framför allt några videor är intressanta där hon blir stoppad av vakter, som förbjuder henne att filma. Men motiven är helt meningslösa och därmed förbudet. Som en yachthamn med byggnader i bakgrunden. Som protest, då hon inte får svar, tar hon ”lydigt” bort element för element från videon: båtarna, byggnaderna i bakgrunden etc.

En annan utställning är Alexandra Daisy Ginsbergs, som har skapat fågelkvitter med hjälp av AI. Inledningsvis är det bedrägligt likt, men snart finns en spinnande elektronisk ton som går från till allt mer intensiv till total tystnad. Fascinerande i den nedsläckta hallen där det ljuset rör sig med intensiteten i ”fågelkvittret”.

Bildmuseet har dessutom en extra utställning i form av sina panoramafönster som främst vätter mot älven. Lite som Louisiana i vissa rum.

Det blir en fika innan vi går. Meningslös egenbeställning, som det sedan vid serveringen visar sig inte ha. Men en stilla stund med Z är aldrig fel.

Det är dags att gå tillbaka och fixa i ordning lägenheten. Det går snabbt. Vi har inte varit där så mycket. Så upp till min väns lägenhet där jag hjälper till att knacka bort is på gången in till hennes entré och sedan hämtar grus för att förhindra onödig halka. Vi bestämmer oss för middag hos Gröna Älgen, en hipsterrestaurang med goda pizzor. Jag släpar väskan den korta promenaden dit, för däcken på hjulen håller på att ge upp. Väl plats beställer jag en pizza till mig och något kolgrillat till Z, sitter ned vid min väns vän som är där och inväntar sin man och son. Det blir ytterligare trevligt sällskap innan det är dags för flygbussen uppe vid hotel Mimer. Vi står en halvtimme innan bussen kommer i den tilltagande Norrlandsskymningen. Totalt blir det fyra resor av sex. Med 30 kronor per resa gick vi med förlust. Z har alltid rätt.

Incheckningen är klappad och klar, även om jag misstänker att det är något skumt på bagagefronten. Efter säkerhetskontrollen häckar vi med BK Häckens damer, åtminstone ledningen med Mak Lind i täten. Laget har besegrat Umeå med 5–0 i Svenska cupen och ska hem med samma plan som vi. Jag har intervjuat honom under min tid som sportreporter på GT, men låter nog vara nog och låter honom vara. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess.

Så ska vi gå ombord. Mycket riktigt. På hemresan har jag inget bagage. Förstår inte vad som är missats där från min sida, men visar ett kvitto om att jag har betalt och får gå ombord. Planet är proppfullt när vi lämnar ett mörkt Umeå för Arlanda. Där har vi en lång väntan till vårt flyg som inte går förrän klockan elva.

Jag tänker att det är lika bra att ta tjuren vid hornen och kolla hur det ligger till med min kabinväska. Vid SAS-disken får jag besked. Jag har betalat för den en väg, men inte ned. Men, säger mannen bakom disken, det sena flyget till Göteborg är glest besatt. Han föreslår att jag bara ska gå ombord, blir jag stoppad betalar jag. Inga konstigheter. Jag tackar för det.

Z köper glass och vi äter dem i väntan på att tiden ska gå. Hennes hosta är ihållande. Det gör ont i mig, men mer för henne. Så får vi äntligen gå ombord och, ja, jag smiter förbi som om ingenting har hänt. När planet lyft somnar jag, men vaknar efter en stund. Z påstår att det handlar om någon sekund. Nedanför ser jag städers ljus, men jag kan inte orientera mig i mörkret. Snart går vi nedför landning, hämtar bilen och kommer hem för att somna i vår egen säng. Några intensiva dagar är över.

Minns mitt 2024

Det är nu. Så märkligt. Ett år har fladdrat förbi, som om ingenting har hänt och ändå allt. Summera? Jo, jag ska göra ett försök. Så gott det nu går. Händelser och politiska skeenden lämnar jag utanför. Inte för att det berör eller för att jag inte tar till dem, men för att ondskan är stor stor och grasserande, oförmågan att känna solidaritet i krympande och oförståndet att hitta rimliga diplomatiska lösningar så fjärran.

Det blir mitt 2024, det som – i högsta självcentrering – har hänt de i min närhet och mig.

Januari:

Efter nyårsslaget går det ett drygt dyng innan urologen kallar. Onödigt vetande? Jag tycker inte det. Killar bör ha koll på sina genitalier och jag har förmånen att ha fått en läkare som bryr sig. I Göteborg spelas JVM i ishockey. Jag har via bra spel i en match mellan hockeyspelande vänner i något kallat Winter classics några dagar innan jul premierat som MVP (most value player) med två matchbiljetter som pris. Min gode vän P-O blev mitt sällskap i Scandinavium. I Nordstan fick jag träffa två gamla idoler: Leif ”Honken” Holmqvist och Tommy Salo. Min älskade Zeba har kanske trott att min glädje att gå på konserter, shower och teatrar med mera skulle sina med pensioneringen. Men det är mitt liv. Precis som hon, min familj och hockeyn. Dumt att amputera, tycker jag. Vi far till Varberg, checkar in på Stadt för att först se Falkenbergsrevyn och sedan Paraden i Varberg. Förstklassig underhållning. Snart väntar en hockeyturnering i Mariehamn, Åland, med Soha (Swedish Oldtimers Hockey Association). Jag inleder första matchen med att hålla nollan, men laget slutar tyvärr utan medalj. Men vilket äventyr. I Mariehamn finns loppisar, som får mitt besök. Sista dagen innan färjan hem. Slötittar på TV4-nyheternas morgonsändning. Får se min fru med dotter i rapporten om tronskiftet från Köpenhamn. Skriker högt. Av förtjusning. Ja, mitt klädintresse upprätthålls. Men den fina kostymen i skräddat skick jag inhandlade i Sisjön, Göteborg, var ny, om än inhandlad på Sop, en butik för andrahandsvaror, brandskadat mm. Vintern kommer till Göteborg och gör staden vackrare. Zeba och jag njuter, äter god mat (hummern vi glömde av på nyårsafton). Bröderna Brothers Sverker Stenbäcken går bort i sviterna av sin sjukdom. Det hugger till i hjärtat. Så sorgligt. Jag spelar, förstår hockey och ser Lloyd Cole på Stora Teatern, går på Stefan Anderssons ”Teaterkungen” på Kajskjul 8, Mölndalsrevyn, revy på Aftonstjärnan och Göteborgs filmfestival innan vi vänder kalenderblad.

Februari:

Mitt under brinnande Filmfestival får vi båda influensa med en retande hosta. Det blir fortsatt festivaltittande via Festivalens strömningstjänst. Hostan släpper inte riktigt greppet, men jag blir bättre. Vi får nöjet att ha barnbarnet över natten. Hinner komma iväg på Björn Skifs show, som försenats på grund av sjukdom. Firar yngste sonen, som svindlat iväg till 30 år och därför överraskas av sin flickvän. Hon har hyrt bio Roy, på Avenyn, för en privatvisning av ”Sagan om ringen” och bjudit in släkt och vänner utan att han anat någonting. Det blir en förstklassig överraskning. Två dagar senare firar vi Zeba, som fyller 55. Jag lyckas övertyga henne om en tur till Danmark helgen efter, efter som Røde kors i Virum öppnar landets största butik. Vi blir inte ensamma om att besöka butiken denna soliga dag, som minner om vår. en och en halv timme stod vi i kö. Blev handlat en del, som en ljust blå Bosskostym i nyskick för strax under 200 danska kronor och en Kim Larsen-kasket. Och, ja, det blir en försvarlig del ishockey. Avslutar månaden med att den 29 februari har semmeltest på kafé Torp, standardfiket med barnbarnet efter att som brukligt på torsdagar hämtat honom på förskolan.

Mars:

Inleder med att se ”Rabbit hole” på lilla Teater Trixter, följt av ”Bröderna Mozart” på Folkteatern för att senare denna andre mars löpa iväg till bröderna Dohlstens föreställning om Göteborgs fotbollshistoria i Kronhuset. Spännvidd och rikedom gjorda av scenentusiaster. Älskar detta. Även om det just 2 mars var väl tajt. Tar bussen mot Oslo, hälsar på goda vännerna P & G, sover över för att ta flyget till Narvik. Föreställningen ”Byen som forsvant” av Ådalsbandet har premiär under staden Vinterfestuka. Narvik? Ådalsbandet? Ja, en av grundarna, Lars Bodén, styr delar av Göteborgs nöjesliv och framför allt sommarscenen på Villa Belparc. När han berättade om denna deras andra musikdramatiska uppsättning (den första var ”Eldupphör”, om skotten i Ådalen) vill jag bara dit för att se. Trodde lite enfaldigt att GP, alternativt Mölndals-Posten (Lars bor i Mölndal) skulle vara intresserade. Eller folkmusiktidning Lira. Eller Tidningen Ångermanland, för den sakens skull. Det blev några texter på bloggen – kaimartinblog,com – och gott så. Efter föreställningen pratar jag med hustrun, ett samtal som gör mig orolig. Hennes hosta har övergått i lunginflammation där akutvård krävdes och hon blev inlagd. Får äran att se föreställningen en gång till efter att ha hängt med bandet under dagen. I ett mollstruket väder packar jag och far söderut. Efter ankomst till Gardemoen bokar jag om buss för att komma hem tidigare från Oslo till min älskade. Representerar familjen vid en väns mammas begravning, en ceremoni som Zeba egentligen skulle ha gått på. Hon är dessvärre inte i skick för att följa med på den inplanerade Stockholmsresan, så jag far ensam för att se ”Lazarus” – Bowiemusikalen som är omtumlande och väldigt bra – och ”Orup bara” på Rival. Hinner med lite vänner och museibesök innan hemresan. Får äntligen rå om min hustru, men hinner förstås också spela hockey, vara med barnbarnet och se Gothenburg English Theatre Studios ”Lemon lemon” innan det blir påsk.

April:

Jag kommer äntligen iväg på Göteborgs konstmuseums utställning ”Göteborgskoloristerna” och förenar det med pjäsen ”Koloristen”, om Göteborgskoloristen Åke Göranssons liv, spelad bland alla verken av honom och hans kollegor. Står i kö till KFUM-loppisen på Nordenskiöldsgatan för att köpa Svensk Tenns Josef Frankunderlägg. Snor åt mig nästan alla, förutom några som en tanta tar de jag lagt undan. Nå, jag fick de bästa. Vi far iväg till Danmark för att fira Zebas syskonbarn, som fyller år. Det blir förstås några loppisvändor och köp av kläder samt möjlighet till att hygge sig innan vi far hem. Zeba blir dålig igen och hamnar med ny lunginflammation på sjukhus. Det gör ont i henne, men också i mig. Jag är orolig. Ser underhållande ”The complete work of Shakespeare” på kvartersscenen 2lång, en galen scenfest. Våren kommer, Zeba har kommit hem, så vi kan möta den i vitsippsdalen. Alltid lika vackert. Hon och jag firar 17-årsdag med middag på Cyrano på Prinsgatan, Peter Jöback på Draken och senare Ed Hartcourt på Jacy’z. En svindlande helkväll där den sistnämnde gästar den förstnämnde och vice versa. Fanni och Gustav letar sommarhus och vi följer med på visning nere i Halland. Spännande. Men huset sticker iväg i pris. Zeba ordnar smørrebrødsskola för familjen. Mycket uppskattat. Mitt hockeyintresse går in i slutspelsmood. Först SHL, som ska avgöras, sedan dra vägen på Stanley Cup igång och mitt i allt VM. Jag hinner förstås spela en del emellanåt. Åker spårvagn med Orup i ett pr-jippo inför att han ska komma till Göteborg under hösten. Bandet West of Eden har gjort ett album kallat ”Whitechapel”, som handlar om kvinnorna som Jack Uppskäraren hade ihjäl. Det har blivit en musikdramatisk föreställning, som jag får nöjet att se på Lunchteatern på Stadsteatern. Mycket bra. Blir omslagskille till Mitti Göteborgs sista aprilnummer. Allt för min forna kollegor. Hästpojken har ett rusigt releasekalas där bandet bjuder på strålande underhållning och musik från nya plattan. En god vän säljer sin lägenhet på 34 våningen i Karlstornet. Vi får en exklusiv visning och ser både till Vinga och Carlstens fästning, plus att vi får Göteborg för våra fötter. Vi välkomnar våren med den japanska inspirerade festen i Botaniska trädgården till körsbärsblommornas ära. Och äter asiatiskt. Jag har ett fantastiskt liv.

Maj:

1 maj är som sommaren själv. Klart det blir ett premiärdopp ute vid Hovåsbadet. Barnbarnet bjuds på glass vid Lejon & Björnen på Danska Vägen. Fattas bara annat. Vi går på hattparad hos en god vän och hans hustru, som har en flott lägenhet vid Valand. Jag överraskas av att mitt soloalbum ”Sol på svenska” tjänar fint som ljudkuliss. Det blir en tur om Skattungbyn och besök hos min kära vän Ola innan hockeylägret i Borlänge väntar. I soliga Borlänge får jag telefonsamtal från BBC. Jo. Jag skans me löst folk från Hockeygöteborg, medverka i programmet ”Paddy and Chris: road tripping”. De båda britterna Paddy McGuinness och Chris Harris ska göra ett nedslag i Sverige för att utforska friluftsliv och vad som håller svenska plus 50-män igång. I detta ingår ishockey. BBC-kvinnan är kvittrande trevlig, som vårdagen vi samtalas på. Lämnar Borlänge för Göteborg och BBC-inspelningen. Men också för att repa med Martin Hamrén, forne Lenny Lane-basisten (lenny Lane en gång världens bästa Beatlesband), och hans kör där jag ska vara försångare och sjunga Bowies ”Starman” och Beatles ”All you need is love”. Har inte sjungit på evigheter, så rep krävs, men det ska nog gå bra. BBC är riggat till tänderna i nybyggda Slottsskogsrinken. Jag är där strax innan åtta på morgonen. Har gått, eftersom förberedelserna för Göteborgsvarvet stängt av alla infartsvägar och parkeringar till hallen. Vid halv nio är vi på is och lattjar hockey, en drönare sveper över isen och kameramän och ”studio”-personal är på plats i mängder. BBC-folket är strålande trevliga. Först långt senare kommer huvudrollsinnehavarna, som är dåligt förberedda och inte kan åka skridskor. Alls. De får en lektion. Paddy McGuinness klarar sig bäst och får rollen som utespelare. Chris Harris baxas så småningom in på isen utstyrd som målvakt. De har fått låna allt från underställ till utrustning. Men mr Harris ville helst ha sina jeans, t-shirt och smutsiga täckjacka under. Jag rekommenderade honom att inte ha det. Efter inspelningen, som tar fyra timmar, släpar jag med trötta steg min tunga bag hem i gassande solsken. Inte rast eller vila. Om någon timme ska jag hämta barnbarnet på förskolan. Med det trevliga BBC-folkets hjälp, och deras mobiler, har det tagits lite selfies. Men när jag skriver om att få dem möts jag av en radioskugga och är kalla är kriget. Zeba och jag hejar på Göteborgsvarvsdeltagarna och gläds åt att slippa springa. Vi deltar i Änggårdens promenadloppis, säljer en del, men hade behövt sälja än mer. Vi lever i ett överflöd. Vi har skickat iväg Fanni och Gustav till USA. Ett äventyr i Kalifornien, med en tur till Las Vegas, väntar. Stanleycupslutspelet är igång. VM likaså. Det blir hockey både vi teven och på isen samtidigt som våren spirar. Konserterna med kören, två kvällar, går strålande. Så roligt, men jag önskar att mitt självförtroende och möjlighet att lära mig texter vore bättre. Vädret i maj är vackert, Göteborg skyndar sig att klä om i vårdräkt och vi kan flera gånger äta ute frukost, middag, kväll. Jag är med och firar musikaffären Mug, som fyllt 50 sedan något år tillbaka, men inte haft möjlighet att hålla kalas förrän nu. Bland annat uppträder Ulf Dageby och är sylvass.

Juni:

1 juni hämtar Zeba och jag Fanni och Gustav på Landvetter. De är nu ett äkta par, så vi har pimpat bilen. Ja, turen till Las Vegas gav ett giftermål enligt alla konstens regler med en Elvis som vigselförrättare. Vi överraskar de unga tu med att ta dem hem till Änggården där släkt och vänner väntar för ett kalas till deras ära. Firar också vännerna Mats och Ammi, där den ene blir 65 och den andra väsentligt mycket yngre. Zeba åker till Kullahalvön på retreat med sin vän Marie. Jag firar grannungdomarna som tar studenten i ljuvliga juni. Men när hustrun med vän tar sig till Louisiana hänger jag på i Helsingborg, efter att ha tagit tåget dit. Tar en promenad i staden på den svenska sidan om Öresund, hittar en loppis och fyller en bag. Möter upp hustrun med vän, så far vi i mulet väder över Sundet mot det fina konstmuseet. Chaïm Soutines målningar tar andan ur mig. Sommarvädret skiftar mot något liknade höst. Mössa på. Vi firar det stora barnbarnets tioårsdag. Åker med Fanni och Gustav på tur upp i Västergötland för att titta på ett projekt, som kanske kan bli deras sommarboende. Yngsta barnet och jag åker på båttur från Stenpiren till Göteborgs södra skärgård tur och retur. Det tar många timmar. Det blev ingen korv vid Korv kiosk, Mariaplan. Han somnade. Turen går åter söderut. Zeba storasyster Tine fyller 60. Stort kalas väntar. Via air b’n’b ordnar Zeba boende för oss plus son, dotter och hennes pojkvän i ett hus nära Dragør. EM i fotboll är i gång, så det blir inte bara ett strålande 60-årskalas och ett besök på Bakken utan också fotboll på storbildsskärm i ett nytt hippt område kallat Banegaarden i rangerbangården, söder om Hovebanegaarden. Ja, vi hinner med favoritloppisen på Holte också. Och bad vid Kongelundens strand på sydvästra Amager. Ja, även i Hellerup innan vi åker hem med en fullpackad bil. Vännen Magnus Berg (känt sedan jag läste litteraturvetenskap 1976) har kommit med en bok om sin kamp mot prostatacancer. Gratulerar honom till både tillfrisknande och bokrelease. Vännen Thomas Silver, en gång gitarrist i Hardcore Superstar, överraskas med ett kalas i Majorna där vännerna vill hylla honom på hans 50-årsdag. (Zeba och jag får senare träffa hans ljuvliga käraste och dotter på fika.) Zeba med dotter och pojkvän firar midsommar i strålande sol på Gunnebo. Hockeyn är slut på isen, men Stanley cup fortsätter med den dramatiska finalserien mellan Florida och Edmonton, som Florida till slut vinner. Jag får plötsligt möjlighet att spela mer nere i Kungsbacka. Tackar inte nej. Far till Kalmar för att se en fars med bland annat Robert Gustafsson. Badar i Kalmarsund. Shoppar på loppisar. Gör stan och har sällskap av kollegan Olle på premiären av farsen. Hinner med Kalmar konstmuseum. Firar Zebas x-svärmor, som fyller 80. Går på premiär på teater Toftas sista föreställning på herrgården någon mil utanför Kungälv. Åker till Falkenberg för att hälsa på goda vänner i deras fina sommarhus bara några hundra meter från stranden. Ska senare på kvällen se premiären på Vallarna, friluftsteatern, och sover sedan över Ocean hotel.

Juli:

Badar, förstås, i det stormiga och mulna vädret. Skjutsar i ilfart Zeba till tåget. Hon ska till Roskilde. Har fått en biljett plus tältplats av sin storasyster till festivalen som hon inte har varit på sedan 2010, tror jag. Jag blir gräsänkling. Roar mig med allsång med Lasse Kronér på Tjolöholms slott, fikar med vänner, far till Helsingborg för ”Ett resande teater sällskap” med Eva Rydberg och passar på att hälsa på vännen Lars Aldman, som bor där sedan några år. Tar till Varberg med vännen P-O för att se Eldkvarn på sin sista turné… men ingenting stillar saknaden av Zeba. Så blir det äntligen bilen söderut för återförening. Vi har fått låna hennes kusins hus i Virum, strax norr om Lyngby, och ska vara kattvakter. Snart sitter vi på tåget till Malmö för att hälsa på gudsonen med käraste och dotter plus min bästis Anna, som också är gudsonens mor. Vi får några fina timmar ihop innan vi återvänder till Köpenhamn för en stadspromenad och slutligen huset i Virum. Zebas förra styrmor är fotvårdsspecialist. Lite omsorg om fötterna skadar inte. Inte umgänge heller. Jag går under tiden på loppisar och fyller garderoben. Senare får även jag fotvård. Det dröjer inte länge förrän Fanni och Gustav kommer ner. Det blir loppisar, smørrebrød, bilmuseum, körbärsplockning, bad och umgänge plus släktbesök. När de åkt far vi till Køge för att fira en systerdotter. Hamburgare på en amerikansk diner och bad. Zeba och jag tar en tur förbi Dragør, hygger oss där, hon köper stockrosor, jag något på en loppis, och jag badar i kallingarna. Sedan väntar middag hos forna styvmodern. Dagen efter tar vi bilen söderut mot Skovtårnet, det spektakulära utkikstornet i trä i Camp Adventure på södra Själland. Vi är tidigt där, efter att ha tagit ett morgondopp vid stranden i Skogdsborg, slipper trängsel. Det blir promenad i den vackra parken, fram till tornet och utsikten. Hänförande. Bredvid finns glampingmöjligheter, vi kikar in i ett av ”tälten”, och ett blomsterfält. Mycket för ögat. Vi far österut mot Stevsnforts kallakrigetmuseum, men är för sena. Stängningsdags har påbörjats. Det blir istället svindlande Stevns klint, med Højerup kirke balanserandes på randen till avgrunden. Nås av beskedet att Ulf Dageby hastigt har gått bort. Blir tagen. Skriver om honom på min blogg. Paul, Sara och Ivar kommer på besök. Hon ska till Rumänien på jobb, flyger från Kastrup, så det blir perfekt med ett stopp i Virum med umgänge. Återigen blir det loppisar, mat och bad. När jag lämnat Sara på Kastrup är det dags för Tobias ankomst. Zebas son ska förenas med familjen och vi möter upp på Hovebanegaarden, gör Köpenhamn och senare går vi på zoo. När Ivar och Paul är lämnade vi färjan i Helsingør gör resterande trion sightseeing i Köpenhamn, buss (usel) och båt (toppen). Dagen efter börjar med bad och senare Holteloppisen innan vi sveper ut på Reffen och Holmen för promenader och mat. Så dags för hemresa med en överlastad bil. Lite umgänge i Göteborg, omhändertagande av äpplen för mos och must och sedan iväg till Kramfors och Ådalen. Ja, ett nytt äventyr väntar där jag ska bo hos min gymnasiekamrat Grzegorz, känna av den historiska trakten, bad i Ångermanälven och se Tomas Ledins bygdespel. Det blir fina dagar med extra allt innan den långa tågresan hem. Nu väntar jul i juli, som traditionen bjuder. Alla ska med.

Augusti:

Vi cyklar till Hovås för att ta ett morgondopp. Vi går på Bo Kaspers Orkester på Villa Belparc. Blir inte besvikna. Jag åker till Klädesholmen för att hälsa på en nyskild vän, får på köpet en båttur med en skolkamrat som jag gick i grundskolan med. Mat, dryck och bad. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Bohuslän som bäst. Zeba åker med Mikael och Sabina till Tyskland för att handla dryck till de ungas komma bröllop i september. En resa på ett knappt dygn, tur och retur, hustrun som chaufför. Way out West inleds, pågår och avslutas. Redan första dagen får jag en ljudchock och förlorar balansen. Otäckt. Men det stillar sig till dag två. Och, ja, jag hade glömt mina hörselskydd. Det är en ok festival, men utan några egentliga toppar. Men New Yorktrion Nation of Language charmade. Kommer i väg på Anna von Hausswolffs samarbete med Göteborgsoperans danskompani. En föreställningen som fullkomligt blåser mig av sätet. Hockeysäsongen drar igång och jag ska snart få möjlighet att träna med NHL-proffs. En chans som är galen, fåfäng och ett helt omöjligt uppdrag. Samtidigt kul. Det går förstås inte att mäta sig mot drillade utespelare som Lucas Raymond (Detroit), Eric Brännström (Vancouver), Arvid och Elmer Söderblom (Chicago respektive Detroit) med flera. Mer umgänge med barn, firande av pappa som skulle ha blivit hundra och av Paul som blev 34. Vi kollar in Ingemar Stenmark som tävlar i veteran-VM i friidrott på Slottsskogsvallen. Han klarar tre meter i stavhopp. Beundransvärt. Han är årsgammal med mig, men i bättre fysiskt skick. Hans hopp ger dock ingen medalj. Ser favoriten Kristina Issa på Grönsakstorget. Firar favoriten Tina på 50-årsdagen. Darin spelar i något som kallas Slottskogsvallens entrépark. Han imponerar inför tvåtusen personer. I sommar spelar han på Ullevi. Dagen efter skulle Ulf Dageby med Nationalteaterns Rockorkester spelat. Det blev ju aldrig så. I augusti går också Ulf ”Lången” Johansson ur tiden, en nöjesprofil som Göteborg har mycket att tacka för sedan tidigt 60-tal. Månaden avslutas med Ö-festen på Ringön med band, mat, vimmel och allt plus Duvstock i Majorna, en musikfestival i det lilla.

September:

Resterna av Göteborgs kulturkalas hålls. Jag får chansen att 1 september se Sisters of Invention, Paperwing och Rasmus Blomberg. Tre lokala favoriter på ett bräde. Trevligt. Äter lunch med Paul, koreanskt mitt emot operan. Äter lunch med Gustav, mat köpt i Saluhallen men som äts utanför densamma. Far till huvudstaden för att närvara vid nypremiären av ”Änglagård”, som jag ännu inte sett. Blir positivt överraskad. Har sällskap av en god vän, forne radioprofilen Leif Hedegärd. Passar dagen efter på att träffa min faster, som fyllde 90 år i april, och som bonus var min yngsta kusin Maria med. En fin dag med mat, umgänge och bad. Hon är fantastisk, min faster. Kristallklar och alert. Avslutar kvällen med att gå på Wannadies på Mosebacketerrassen tillsammans med min vän och kollega Lars Lindström, som är min värd i Stockholm och tillika från bandets hemstad Wannadies. Hinner knappt hem förrän jag ska på hockeyläger i Bollnäs. Åker förbi min vän Ola i Skattungbyn för ett bad i Oreälven innan äventyret i Hälsingland väntar. Hinner hälsa på Melker, granne till Ola, får röda vinbär av honom och ett par vita rock’n’rollskor av Ola. Så hockey. Spelar bra med ett bra lag. Alltid stärkande inför säsongen. Hinner med bad i Varpen och några loppisar innan hockeyn är över och färden ned mot Göteborg väntar genom ett allt mer höstlikt Sverige. Badar, fikar med vänner, umgås med familj. Går på premiären av ”Gatsby”. Badar mer. Drar på mig en förkylning, som övergår i feber. Inte bra. Ligger däckad hela veckan inför Mikaels och Sabinas bröllop. Det som de unga tu jobbat så inför, med benägen hjälp av Zeba. Jag skulle också funnits till, men ligger nedbäddad. Missar också ”Orup bara”, premiären på Draken. Tar febernedsättande och kan medverka vid vigseln i Hagakyrkan, som blir en vacker och rörande tillställning. Hänger med till sittningen i Norska huset och är med några timmar innan febern tar över. Firar Zebas och min bröllopsdag i sängen, ensam. På måndagen är det Zebas tur att bli sjuk. I corona. Jag har testat negativt. Nu är jag frisk. Smiter iväg på Bokmässan, träffar författande vänner. Hör ifrån BBC, som vaknat ur radioskuggan, som meddelar att programmet ”Paddy and Chris: road tripping” nu ska sändas. Inser att vi i Sverige inte har någon chans att se den. Kollar med BBC om dels bilder från i våras, dels en länk till programmet. Radiotystnaden slås på igen.

Oktober:

Jag lever med en smart fru. Hon fixar så att vi tillfälligt kan komma åt BBC-sändningen, som Mikael och Sabina blivit överraskade av att hamna mitt i under sitt stopp i Edinburgh under bröllopsresan. Inleder månaden hektiskt med att ena dagen se ”Charlie och chokladfabriken” med Ola Salo i huvudrollen på Göteborgsoperan och den andra dagen ta en buss till Oslo för att se Nick Cave and the Bad Seeds. Hinner dejta goda vänner och yngsta systersonen innan konserten, som är omtumlande men inte lika stark som tidigare konserter som jag har sett med mörkermannen. Tar nattbussen hem. Kommer sömndrucken i säng vid fyra på morgonen. Intervjuar Thomas Di Leva från scen under konceptet Unplugged Live på Lindholmen event och nöjen. Firar barnbarnet som fyller fyra år. Zeba har köpt en gulddräkt till honom, som han har att växa i. Far till Berlin med älskade vännerna Egil och Sveinbjörg. Vi från Landvetter. de från Reykjavik. De firade 40-årig bröllopsdag samma dag som vi firade tolv som gifta. Har toppendagar med mat, dryck, shopping, loppisar och sightseeing. Kommer hem, firar min 67-årsdag med att spela hockey. Blir sjuk. Igen. Blir frisk. Går på teater. Ser fantastiska ”Skål för livet” på Stadsteatern. Har hummer- och kräftfest hemma. Hjälper en vän att röja ett källarförråd. Det blir som ett spöke. Avbryter efter en vecka sisyfosarbetet och lämnar tillbaka nycklarna. Firar Sabina, som fyller 27, med att gå på Familjen. Blir visst firad jag också. Spelar så bra hockey att jag får priset som bästa spelare efter passet. Stolt.

November:

Blir inspirerad av källarröjet, så jag börjar med att vädra kläder och gör sedan en stor utsortering med sådant jag inte längre passar i. En del går till loppisar, andra till försäljning. I garderoben märks det knappt att jag rensat. Gör must av de få Ingrid Marie som trädet ger. Kommer iväg på Kriminella Gitarrer, Klippanbandet jag såg på Errols 1978 och som nu återuppstått. Ett fint återseende. Ser nyss avlidna Elisabeth Olssons utställning ”Ecce homo” i Högsbo kyrka. Kärleksfull bilder, som anses kontroversiella. Checkar in på Jacy’z med Zeba för att fira att hon varit 36 år i Sverige. Middag ingår, som är fantastiskt. Konsert också, men en än mer fantastisk Amanda Jenssen. Checkar ut och smiter iväg på Sjöfartsmuseets utställning om mode till sjöss. Ser Cosmic Overdose återförenas. Kompisar från förr. Fortsätter på temat när jag går på forne Kai Martin & Stick!-medlemmen Mats Landahls konsert med sitt band, som spelar Stones- och Dylan-låtar. Intervjuar gänget som ska till Göteborg med ”Änglagård”. Köper smørrebröd vid Danska kyrkans julbasar. Kommer iväg till Munkfors för hockeyläger. Kommer i slang med norske målvakten Kåre Østensen, 81, som satt på bänken när Tre Kronor mötte Norge i den första hockeymatch jag har sett, 1962. Fascinerande. Och inspirerande. Han har tre OS innanför hockeyvästen. Kommer iväg på ”Orup bara” på hans 66-årsdag. Firar honom med en flaska vin och säger hej efteråt. Går på vernissage tillsammans med hustrun. Kommer hem med tre nya objekt till samlingen. Emellan vernissagerna tackar vi Cigarren och innehavaren Robban för de 25 år som har gått. Nu stänger favoritfiket för annan verksamhet.

December:

Vi stormar in i årets sista månad. Zeba håller traditionen vid liv med julpyssel vid första advent. På kvällen smiter jag iväg på Danny och hans utmärkta show på Draken. Medverkar i Radio 88 i ett program med fokus på 1984 och det blir snack om bland annat Viva la Stick! – bandet som bestod av medlemmar från Viva!, Kai Martin & Stick! och Extra!. Ja, jag tror att vi alla hade utropstecken efter namnet. Ser den spännande, nyskrivna ”Teorier om människan” på Backa teater. Går på julshow på Valand med Mikkey Dee som dragplåster; inte mycket jul över den showen, men det serverades åtminstone julbord. Ser premiären på ”Pinocchio” med gymnasievännen Mike för att dagen efter fira min moster som fyller hundra år alive and kicking. Vaccinerar mig mot covid och influensa. Åker till Lidköping för att få se bandy – Villa möter Edsbyn, ett riktigt toppmöte, alltså. Blir flott bjuden av förre klubbchefen och får mig kanonbandy till livs, en upplevelse. Hinner innan matchen med loppisar och en stadspromenad. Kommer hem med besked om att Zeba tillbringat natten på akuten. Vi som skulle åka till Köpenhamn. Men hon kommer hem och piggar på sig en smula, så vi åker en dag senare på vår resa som infaller på vår förlovningsdag. Kommer ned till ett julbord tillsammans med tre av hennes systrar med familjer. Vi åker förstås till loppisar, köper lite klappar till paketleken för julafton. Planen är också ett besök på Tivoli, men vädret är sådär. Men till Byen kommer vi. Nu för ett bokat på Osteria 16 vid Sønderboulevard. En hemlighet från Zebas sida. En smakupplevelse om (var det elva?) flera rätter. Lätt mätta tumlar vi ut i den fuktiga Köpenhamnsnatten nedför Istegade, in på Hats, Boots and Bourbon, mot Hovedbanegaarden, ett (för) sent försök för Tivoli innan hem. Så kommer vi åter hem från Danmark med bilen full. Nu med dryck och julmat. Julen närmar sig. Men jag hinner med att uppvakta Pernilla Andersson, artisten som 10 december fyllde 50, när hon spelar på Stora Teatern. Uppvaktar också kära svågern som fyller 70. Hummer och champagne. Går på Jul på Liseberg med barnbarnet, som tittar storögt förtjust på allt. Så börjar julförberedelserna och vi samlas sedan på julaftonsmorgon för julgröt. Barnen kommer med respektive, förutom Pauls familj som har fullt upp med sitt julfirande. Julafton blir stilla med Zebas barn och Fanni och Gustav. Julmat, -dryck- och -klappar plus presentlek. Zeba ger mig en iPhone16, som jag generat tar emot. Det är för mycket. Vi ska koppla den till mitt abonnemang. Går ned på juldagen till butiken i Nordstan, där hon köpt den, för att få hjälp. Blir så oförskämt bemötta att vi häpnar. Zeba klagar till Telia mejlledes, får rätt i allt som vi har sagt till killarna i butiken och ett beklagande. Väljer på annandagen Frölundabutiken med ett helt annat mottagande. Får besök av Paul med familj och hinner fira dem. Med nyår blir det besök från Danmark. Zebas storasyster Tine med man Lars och hunden Max gästar. Så sluter vi året med en fest i stilla mak med god mat, dito dryck och spel.

Med detta skrivet vill jag önska alla ett gott nytt år – mot 2025!

Foto: Kai Martin, Zeba Pedersen Löwen-Åberg, Eva Larsson, Sören Meethz, Maria Welin, Paul Löwen-Åberg, Ola Brunius, BBC

Resan mot bandyland

När jag plötsligt tvingades in i rollen som sportreporter för 13 år sedan var det en vilsen nöjesjournalist som stod där med portföljen i sin hand. Första jobbet var en träning med Blåvitt, ledda av Mikael Stahre. Tobias Hysén gjorde sin första träning efter skada. Jag var satt att göra intervjun med honom och hör mig säga ”Hur känns det?”. En sportreporters kliché, men samtidigt given sitt sammanhang.

I samma veva uppstod ett glapp i GT-sportens redaktion. Den rutinerade bandyreporterna Kenneth Karlsson slutade och där fanns en möjlighet för mig att kliva in. På den tiden spelade Gais, IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Villa Lidköping elitseriebandy. Jag fick att göra.

Nej, jag kunde inte mycket om bandy. Hade sett ett fåtal matcher på teve, gjort något besök i Ale arena för att se Surte–Kungälv eller på Skarpe Nord för att kolla Kungälv–Surte något annandagsderby (systerdotterns pojkvän var målvakt i brukslaget från Surte). I övrigt var jag renons på det mesta av kunskap, men kastade mig in i sporten med trotsig nyfikenhet.

Jag blev snabbt fast. Såg skickligheten i denna blixtsnabba sport. Blev klar över ambitionen hos spelare och ledare. Hur hårt lagen drillades och hur vinnarskallarna satt lika hårt fastskruvade som hos vilka spelare som helst i vilken sport det månde vara.

Det blev många resor i bil, kors och tvärs till Kungälv, Vänersborg och Lidköping. De två sistnämnda orterna hade då precis rest fantastiska ishallar och i sin ambition var Villa Lidköping det lag som siktade mot ett första, eftertraktat SM-guld.

Plötsligt befann jag mig på Studenternas i mars 2012 för att bevaka SM-finalen Sandviken–Villa en solig, tidig vårdag med tiotusentals på läktarna. Det blev inget SM-guld då och det var knappt att jag blev insläppt i omklädningsrummet efteråt för att få tala med ett besviket Lidköpingslag.

Jag hade då brett ut mig i tidningen fram till dess. Skrivit inför matcher, om matcherna och skrivit krönikor. Villa Lidköping fick kort och gott heta Villa, arenan Villa Villekulla. Det blev reportage, intervjuer, texter om matcher och i den väldiga arenan fick jag sitta och skriva texter långt efter att alla gått hem. Vaktmästaren kom och sa ”Glöm inte att stänga efter dig, så att inte larmet går”. Jag åtnjöt ett förtroende och var noga med att inte slarva med det. Men så hade jag också blivit förälskad i bandyn. Jag, gamla hockeykillen! (Jo, jag fick skriva om hockey också och fick till och med beröm av Leif Boork för en krönika tidigt säsongen 2013.)

Villas sportchef Jonas Johansson hade ett extra gott öga till mig. Han var en formidabel ledare som tillsammans med klubben tog föreningen till nya höjder på is och utanför. Vi har hållit kontakten, men efter att min karriär som sportreporter tog slut vid månadsskiftet november/december 2013 blev mina besök i bandystaden Lidköping inte lika frekventa.

Länge har vi pratat om att ses. Länge har jag pratat om att åka till Sjöaremossen för att kolla in Frillesås i elitserien. Inte ens de matcher laget spelat i Ruddalens nya arena har jag kommit iväg på. Ja, jag pratar så mycket. När jag plötsligt inser att det är sex år sedan jag senast var i Lidköping för att se Villa spela i Lidköping känner jag ett styng av skuld. Jag måste agera.

Kontakt tas med Jonas Johansson och vi bestämmer att toppmatchen mellan Villa och Edsbyn är lämplig. Jag bokar in mig på hotell Läckö för en natt, tar tåget en lätt frostnupen onsdagsmorgon och anländer till staden vid Vänern vid lunch.

Vädret är välkomnande och jag promenerar med min lätta packning mot Agape secondhand, som jag har kollat upp är öppet. Lokalerna är inhysta i gamla tändsticksfabriken och inne på första plan vittnar den vackra muralmålningen av Rörstrandsskulptören Carl-Harry Ståhlhane om forna tiders verksamhet. Jag hoppas att man har förstånd att bevara detta verk, som bara det är värt ett Lidköpingsbesök. På entréplan är det möbler och mattor, lite lampor. På andra våningen kläder, lampor, köksredskap, porslin och glas med mera.

Jag kikar runt, som jag plägar göra på loppisar, och ska inte ha något och är ju ”hindrad” av det köpstopp som jag ålagt mig. Men det har ju under hösten hänt att jag har fallit till föga och som shopaholic är det lätt att falla till föga. Jag hittar något litet tänkt för julklappsleken på julafton. Tio kronor per enhet är ju inte så farligt. Går vidare till klädavdelningen. Hittar inte så mycket. Men en Oscar Jacobsonrock liknande den Peter Falk har i sin roll som Colombo lockar. Jag provar den tillsammans med en blå, vitprickig Scotch and Soda-skjorta och en Elson ylle/kashmirkavaj (den ”nya” kavajen sitter som skräddad, lagom i ärmarna och runt midjan, fickorna osprättade). Rocken för 150 kronor passar jag på. Men de övriga för hundra kronor per plagg köper jag tillsammans med julklappslekspresenterna och en Rörstrands blomkruka (75 kronor) – jag är ju ändå i Lidköping.

Med påsen halvfylld går jag ut i det vackra vädret, fortsatt genom Gamla Staden, den gamla bebyggelsen som kantar Limtorget och mot hotellet på Järnvägsgatan. Jag checkar in via receptionen på Stadshotellet, får nyckeln och kliver in, inser att här har jag bott förut. Ställer in min packning för att trots lusten till en siesta.

Ut på stadens gator, går över Torgbron och ned längs Lidan mot PK Secondhand, nästa stopp på min loppistur. Jag slår mina lovar runt i den spatiösa butiken. Lyfter och kikar på somt, men går vidare. Hittar så på herravdelningen en brokig, färgglad skjorta (These Glory Days, 40 kr), en bomullströja (NN07, 50 kr), en Sandskjorta (50 kronor) samt ett par byxor i blandmaterial (läs stretch, Tailored originals 80 kronor) plus en ny påsen (en begagnad Ica-kasse för fem kronor, allt för välgörenheten). Så ut på Nya Stadens Torg, den väldiga platsen med det vackra röda rådhuset, med torghandel, julhandel och skridskobana. Upp mot systembolaget för att handla något till Jonas Johansson, vidare ner till anrika Garströms konditori för kaffe och en leverpastejmacka. Porslinet är förstås från Rörstrands, men kopp och tallrik matchar inte med koppen jazzandes omkring en smula riskfyllt med den varma drycken.

Så en stunds kontemplation och vegetering innan jag åter går till hotellet. Nu för en stunds vila (man är ju inte 67 längre).

Jag ligger och läser Jonas Theroins utmärkta ”Ristmärken”, en krimroman som initierat utspelar sig på Öland i nu- och dåtid, från förra året. (Köpte den av honom i julruschen då.) Så kommer sömnen en kort stund innan det är dags för promenaden mot Villa Villekulla.

Jag väljer vägen längs Lidans östra strand upp mot och över Blåe bron, gång-/cykelleden, som vackert lyser i det tilltagande mörkret. Så snett upp den väldiga arenan där jag möter upp Jonas Johansson för ett kärt möte.

Kvällen till ära har jag tagit på mig mina nyss inhandlade plagg: de svarta byxorna, den svartsmårutiga Sandskjortan och Elsonkavajen. I ett fåfängt försök att hedra stadens secondhandverksamhet, som går till välgörenhet.

Jonas Johansson har via kontakter fått plats i en av logerna, så vi blir tre som inte bara ska se bandy utan också får mat och dryck. P, som är ägare, av logen, är hängiven bandyfantast, företagare och logägare sedan några år tillbaka. Nyss uppkommen från Göteborg, där han bor, för hemstaden och toppmatchen.

Jag tackar och tar emot. Låter mig skämmas bort. Hamnar sedan mellan de båda – P och Jonas – som båda kommenterar en underhållande match som börjar med mål efter en knapp minut till bortalaget. Jag tjusas av farten, intensiteten, skickligheten i sporten. Pulsen går upp, men jag sitter tyst och fascineras. Villa vinner med 9–6 i en svängig match där Edsbyn ligger högt och inlednings vinnande, men där hemmalagets omställningar ger segern. Det blir mål som är hissnande skicklig bollkonst och räddningar som inte ska gå att göra.

Ja, bandy är en fartfylld sport. Dessutom är det grinigt och prestigefyllt med en domare som kanske är en smula för generös i sina bedömningar.

Kvällen i Villa Villekulla är över. Jag tackar varmt och lovar en återkomst. Gärna till slutspelet. Till mig själv säger jag att det är ett löfte som ska hållas. Så går jag samma väg hem som jag gick dit, kommer till hotellet och stänger om mig. Far till Öland en sväng innan jag faller in i en rastlös sömn.

Vaknar tidigt. Packar. Sätter mig vid frukostbordet på Stadt och är snart redo för att ta tåget 07.50 hem till Göteborg med en smula bandyfeber brinnandes i blodet. Far genom ett frostbitet landskap, rådjur som söker mat, skogar med skir snödräkt från en vinter som fortfarande tvekar. Passagerare kom och går. Som tiden.

Berlin – himmel och jord

Jag besökte Berlin första gången sommaren 2000 som medresenär på Hardcore Superstars turnébuss. Göteborgsbandet skulle göra sina första Tysklandsspelningar och framför allt den i den tyska huvudstaden var viktig. Det är klart att det var både spännande och roligt för bandet att ha med en reporter, som dessutom var nära 20 år äldre än bandmedlemmarna. Redan i höjd med Kållered kom juice och vodka fram. Jag somnade innan Helsingborg, väcktes av turnéledaren som ville ha ordning på pass, och somnade sedan snabbt om.

Spelning skulle ske på Wild at Heart på Wiener Strasse i Kreutzberg. Ett hål i väggen med en toalett som konkurrerade med anrika CBGC’s i New York. Fullklottrad och en sanitär olägenhet i ett skrymsle som aldrig sett Ajax jobba rent. Backstage var ett råtthål. Bandet var dovt imponerade, men taggade inför spelningen. Skulle det går bra skulle det ge fler gig i ett land som hade (har) en bra marknad för rock. Det gick inte riktigt som killarna hade tänkt sig. För luftkonditioneringen var ur spel, om den ens någonsin fungerat, och gav denna varma sommardag en temperatur som i en bastu och i den fullsatt salongen en luftfuktighet som snabbt gjord det omöjligt att vistas där. Det bekom inte Hardcore Superstars energiske sångare Jocke Berg, som piskade upp stämningen på sedvanligt manér. Inte heller trummisen, Magnus ”Adde” Andréasson stördes något nämnvärt av hettan. Thomas Silver, den karismatiske gitarristen, kämpade på. Men basisten Martin Sandvik klarade halva låtlistan innan han skrek ”Jag orkar inte!” och rusade av scenen ut på Wiener Strasse och den svala stadsluften. Spelningen avbröts för att aldrig återupptas. Publiken blev förbannad och skrek något om arroganta svenskar.

Bandet torkade svetten ur pannan och kröp in i nightraidern för sömn. Dagen efter gick killarna molokna till Wellenbad am Spreewaldplatz för att duscha och bada. Det fick bli i kallingarna, för badbyxor hade ju ingen med sig. Med inte bara svetten sköljdes bort i badpalatset utan också det dåliga humöret.

Jag åkte med bandet till Hamburg och checkade in med killarna på en klubb på Reeperbahn, som jag inte minns namnet på, innan jag lämnade dem för en taxi och flyget hem.

Det skulle dröja drygt åtta år innan jag kom tillbaka. Då för en längre sejour och med min stora kärlek Z. Vi hade träffats året innan och kärleken var i spirande. Vi hade snabbt insett att vi, förutom att vi var väldigt förtjusta i varandra, gillade att resa ihop. I slutet av februari flög vi till New York för en knapp vecka. Vi ville ju inte göra Leonard Cohen besviken, så samma år i november blev det Berlin enligt devisen ”First we take Manhattan, then we take Berlin”.

Trots mitt besök tillsammans med glamrockkillarna i Hardcore Superstar var jag novis på staden. Z likaså. Min, ja, vår, vän Torbjörn – en kollega från GT – kunde och kan fortfarande allt om staden. Han gav några handfasta tips som vi följde. Som att ta en Hop on hop off-buss, för att få en hyfsat snabb överblick av staden. Han tipsade också om Hackescher Markt, som efter DDR-åren försummelse putsats och fejats där de låg i skuggan av TV-tornet vid Berlin Alexanderplats. Där fanns (ja, finns) de fascinerande gårdarna i de gamla arbetarkvarteren vid Dircksenstrasse, som varit rivningshotat men pietetsfull renoverats för kommers, restauranger och gallerier.

Vi har återvänt till Berlin, som blivit något av en favoritstad tillsammans med Köpenhamn och London, flera gånger. Men tillsammans har vi inte varit där på hisnande elva år. Nu var det hög tid igen.

Orsaken var vacker.

När vi firade vår vän S:s 60-årsdag med den enastående resan till Akureyri i norra Island (äs om den resan här), så insåg vi två saker; dels att paret S och E 2024 22 september skulle fira 40 år som gifta. Det är på samma dag som Z och jag skulle fira vår mer anspråkslösa 12-årsdag som äkta par. Dels skulle det i augusti vara det 30 år sedan som jag första gången träffade S och E, som tillsammans med sina barn kom att bli grannar med min gamla familj (x-hustru och pojkarna).

Det fanns skäl att fira, alltså. Men 22 september var ett datum i kläm för oss båda. För vår del på grund av att Z:s dotter ställde till med ett gigantiskt bröllop dagen innan. Så vi siktade helt enkelt på några veckor senare.

Onsdag

En tidig onsdag startade vår resan där Z och jag klev upp klockan fyra efter en orolig natt (jag hade spelat sen hockey och kroppen vägrade koppla av) för att hämta Z:s son T, som skulle ta över bilen efter att vi åkt till Landvetter. Vi är i god tid, incheckning av en resväska (för oss båda) gick bra, passeringen av säkerhetskontrollen likaså och vi satte oss hos Joe & the Juice för frukost i väntan på planet. Det som skulle ta oss till Arlanda!

Jo, så var det. Ingen passande linjer gick direkt till Berlin Brandenburg. Det fick bli omvägen om ”Stockholm”. Vi hinner knappt på planet, hamnat i sätet och spänt fast oss förrän vi knoppade in. Utanför var vädret grådaskigt, så det gjorde inte så mycket. Landningen går över ett hösttrist Uppland över marker där min pappa en gång växte upp som liten grabb, då han hamnat hos en bondfamilj från det han var tre till nio.

Vi landar på en bana som ligger så långt ifrån stationsbyggnaden, så att det känns som vi lika väl kunde ha tagit bussen till Arlanda. Men väl av planet imponeras jag av Arlandas väldighet. På några år har flygplatsen vuxit rejält.

Det skulle inte dröja så länge förrän planet till Brandenburg skulle gå. Men vi kunde kika runt lite i environgerna och tog oss en kaffe med något till. Så iväg till gaten, där Z fick uppdraget att plåta en teaterskoleklass på väg till just Berlin.

Det blev en molnrik resa ned, men det sprack upp när vi gick ned för landning. Jag kunde från min fönsterplats konstatera att vi flög in för ost till väst, syd om staden. Vi passerade Erkner och Wilhelmshagen, den ringlande Seddinsee som Spree mynnar i – eller ut ur. I fjärran tornade Berlin upp sig med Fernsehnturm.

Senast vi landade i Berlin – 2013 – var det Tegel som välkomnade oss och en knapp halvtimme till Mitte. Men redan då skulle Berlin Brandenburg ha varit klar, men förseningar följdes av förseningar så den gigantiska flygplatsen kunde inte invigas förrän föra fyra år sedan. En skuffelse och nesa för tysk ingenjörskonst.

I korridorerna kunde jag konstatera att flygplatsen på något märkligt sätt så daterad ut. Som om den byggt på 70-talet. Efter att vi hämtat vår resväska klev vi ut i transithallen för att vänta in våra isländska vänner. Planen var att ta något att äta och en öl med dem innan vi skulle ta någon transport in till staden.

Det dröjde innan de kom. Displayen varslade om att planet från Keflavik var på nära ingång, men vi väntade och väntade. Folk stod och höll upp skyltar för att varsla kära om ankomst efter en lång frånvaro. Människor kom och gick. Mycket lite hände. Så kom de, S och E. Vilket kärt möte.

Vi tog vår öl, åt något litet. Men restaurangen som serverade korv hade märkligt nog stängt. Går till en turistinformation och köper varsin Berliner card, som ger oss möjlighet att resa kommunalt och får rabatt till olika sevärdheter.

Så tar vi vårt gebäck mot stationen någon våning ner för att ta tåget in till Hauptbahnhof där vi skulle skifta till S-bahn för att kliva av vid Zoologischer Garten. För det var nära Kurfürstendamm, ja till och med på, vi skulle bo.

Tåget masar sig i väg. Stannar vid en hel del stationer på sin väg mot vårt mål, gör en krok norr om Hauptbahnhof innan den anländer till en perrong långt ned i den väldiga stationsbyggnaden som har flera etage. Vi lämnar för att ta oss upp. Men var går S-bahn? Vi irrar med mig som vilsen guide innan vi kommer högst upp och jag går till en informationsdisk och får besked: perrong 16. Alla tåg går till Zoo.

Vi knallar iväg med vårt bagage och reströtthet. Islänningarna har, som vi, börjat dagen tidigt, men också haft en flygtid på fyra timmar. Det kunde inte vi skryta med.

Berlin smilar upp sig och bjuder på solsken. Vi kliver på S-bahn för att några stationer senare kliva av vid Bahnhof Zoo och sedan promenera ned mot Kurfürstendamm och Lindner hotel. Vi checkar in och bestämmer oss för en liten tupplur, efter den söker vi upp en restaurang för gedigen tysk mat och öl. Utanför har himlen slagit upp gråväder.

Det är lätt att resa med S och E, men här ska vi presentera en stad som de aldrig har varit i och vi ska försöka vara goda guider.

Vi drar oss till minnes en restaurang som vi besökte efter vår Hop on hop off-tur i november 2008. Ett ställe med eisbein och skummande öl, som vi fortfarande blir alldeles yra av när vi pratar om hur gott det var. Z säger och pekar med hela handen att det sitter ditåt. Jag är mer tveksam, men vi hamnar på ett ställe som serverar det tyska köket och vi har en fantastisk tur som får det sista bordet. För ikväll är det fullsatt.

Vi får en fin stund och, förstås, Z och jag tar eisbein (fläsklägg) med det hela (erbspüree, sauerkraut, salzkartoffeln und meerettich. Och, ja, det är mäktigt men så gott.

Vi beställer in mer av Berliner Kindl, ölen som är så god. Men vi blir alla trötta av att sitta på de höga pallar som detta det sista bordet erbjöd, så vi går ut i den milda Berlinernatten för att få oss mer öl och en apfelstrudel till Z. På Kurfürstendamm är folklivet tätt. Uteserveringarna har öppet utan infravärmen, men kvällen är ljum som en svensk sommarkväll.

Mittemot hotellet ligger Alt Berliner Biersalon, en turistfälla, men så är vi ju också det klientelet. Vi får plats utomhus med den brusande boulevarden några meter ifrån. Det är stadsliv i sin prydno. Vi dricker öl, S vin och Z beställer en apfelstrudel som aldrig kommer och sedan inte kommer förrän att väldigt sent, när hon nästan har gett upp, dyka upp utan en ursäkt från den unga servitrisen. Inte var den något god heller, kunde Z besviket konstatera.

Trots tuppluren på eftermiddagen kroknar vi samfällt. Tur att vi har nära till hotellet. Rummen är bra. Sängarna hårda, men vi slocknar snabbt med siktet att träffa våra isländska vänner till frukost klockan åtta.

Torsdag

Vi kommer förstås inte ner till frukostmatsalen förrän, kanske, kvart över åtta. Våra vänner har redan tagit plats och är på slutrefrängen. Men de visar som vanligt stort tålamod med våra vanor. Frukost är tyskt gedigen med det mesta man kan önska, men kaffet är blekt då de spottar ur från en maskin.

Vi har våra mål i dag, denna åter gråmulna dag (som om Berlin någonsin erbjuder något annat…): Olympiastadion, KaDeWe, Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche, eventuellt en Hop on hop off-tur och Brandenburger Tor, Förintelsemonumentet och Checkpoint Charlie på Friedrichstrasse.

Turen börjar från Bahnhof Zoo och västerut i en fullkomligt fullastad U-bahn, som ska ta oss till den väldiga Olympiastadion. Om man letar efter historiens vingslag i Berlin, så är det kanske främst där man känner dem. Det mäktiga monumentet över Nazitysklands inledande storhetstid, invigt 1936 för de olympiska spelen och byggt på blott två år.

Tunnelbanan glesar ut efter att en dansk skolklass/damlag i handboll (?) gått av med sitt omfångsrika bagage några stationer från vårt slutmål. Vädret är ihållande grått, som ackompanjemang till stadens historia och stämningar. Men samtidigt, och det ska sägas, är Berlin en lika omfamnade som omvälvande stad.

Från tunnelbanan är det en kort promenad upp till den bussparkering som ligger som öde och tom plats – förutom en MC-förare som övningskör i sin ensamhet – för att bygga upp förväntningarna inför arenan som ligger i fonden.

Vi betalar vår entré, glömmer att utnyttja vår Berliner cardrabatt, och går in för att insupa intrycken. Det går att förstärka dem med en guide, men ingen av de gånger som Z och jag har varit där har vi gjort så. Vi har sett med egna ögon och läst på skyltar. Vi knallar in och möts av väldigheten i denna stadion som i sina glans dagar tog 100000 i publiken. Sedan renovering och uppfräschning, som inkluderat tak över stora delar av arenan, mäktar den med drygt 70000. Stort nog.

Man ser överallt och har framför allt en förbluffande god utsikt över innerplanen med sin fotbollsplan och löparbanor. 2013 var Z och jag med släktingar på en fotbollsmatch, det var hisnande i sig.

Nu är det bara vi och lite olika, inresta skolklasser med blasé gymnasieelever ledda av mindre blasé lärare, ivriga att berätta historien och att knyta an då till nu. Som idrottsplats har området anor från innan första världskriget, men med Hitlers hybris blev den så mycket mer.

Vi tar tid på oss, men i den ljumma hösten har det blivit blåsigt med regn som hänger i luften, så vi skyndar våra steg. När vi har gått vårt varv och tagit in så mycket som vi orkat kikar vi in i Hertha Berlins merschshop innan jag behöver jag uppsöka en toalett. Hittar, med lite hjälp från S, en som är öppen, och slås av hur spatiöst det är med plats för alla även när det är trångt.

Då jag kommer ut är mitt sällskap försvunnet och regnet piskar ner. Jag går till entrén och souvenirshoppen för skydd och ringer Z, som berättar att det stannat kvar på arenan. Så möts vi och bestämmer oss för att ta S-bahn in till vår utgångsposition.

Kommunikationerna är imponerade. Vi S-bahn finns det ett tiotal perronger för att vi evenemang kunna slussa in och ut besökare. Nu är det bara två som tjänar sitt syfte. Vi får vänta en stund på tåget, men susar snart in mot Bahnhof Zoo för att promenera förbi Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche och mot KaDeWe, det väldiga varuhuset på Tauentzienstrasse, en förlängning av Kurfürstendamm. Vi passerar butiker och det slår mig att Kurfürstendamm har åter blivit en publikmagnet efter en trendmässig nedgång strax efter murens fall och knappt tjugo år fram. Det är folk överallt.

KaDeWe är luxuöst och gigantiskt. Vi snirklar oss förbi de flotta butikerna med stränga vakter på första plan och tar oss uppför. Utbudet är både magnifikt och förfärande. Vi går en tur förbi en McLaren formel 1-bil som lockar män, män, män och vidare mot herravdelningen, som borde locka mig. Men jag blir förbannad. Hittar en Scorpions-tischa för 319 euro (!), en pullover som ser mer än maläten ut för svindlande 1190 euro! Jag blir tokig på sånt. Trumpet jag vidare med mitt sällskap. Vi provar solglasögon och fnissar. Tar en lov förbi matavdelningen, som är fascinerande i sin mångfald, julbutiker, avdelningen för exklusiva barnkläder och uppåt, uppåt mot den eftertraktade ölen som E velat ha sedan frukost. Jag tar en vända högst upp där fler restauranger ligger innan jag ansluter för lite vila. Så småningom tar vi oss nedför och ut och in i andra, mindre exklusiva butiker. I en närliggande outlet hittar S och E skor och strumpor till facila priser. Närmare Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche finns en Dr Martensbutik där Z uppehåller oss med sin skoprovarshow, alltid med en förhoppning att hitta ett par som passar hennes känsliga fötter. Men nej.

Så in i kyrkan, som i sin ruin minner om krigets fasor för 80 år sedan, men också hur man kan bygga nytt för att söka en framtid. Vi häpnar både i resterna av kyrkan och den, på insidan, så vackra nya kyrkan.

Hungern slår till så vi knallar tvärs över Kurfürstendamm, hittar en italienare på Rankestrasse, slår och ner på uteservering och beställer pasta och rödvin, som vi snabbt slukar innan vi går tillbaka till hotellet för att lossa av den last som de shoppande skaffat sig.

Så tar vi bussen från Budapester Strasse vid Europacenter, platsen där och vid kyrkan som ett terrorattentat skedde med flera döda och skadade på julmarknaden för blott några år sedan. I Berlin ligger grymheten nära historien. Vi åker förbi Tiergarten, upp mot den väldiga kampanilen Grosser Stern och via Spreeweg mot riksdagsbyggnaden, där vi går av. En genväg genom parken mot imponerande paradgatan Strasse des 17 Juni, som S jublar över eftersom det är hennes födelsedag, som i en raklinje förenar nära nog förenar Olympiastadion med Brandenburger Tor och i förlängningen Under den Linden som leder mot Fernsehturm.

Vi går, förstås till Brandenburger Tor, turistar oss och tar bilder innan vi rör oss ned mot Förintelsemonumentets dramatiska labyrinter, där betongblocken höjer och sänker sig som suckande andetag. Jag upphör aldrig att fascineras över platsen och hur listigt arkitekt Peter Eisenman skapat denna 190000 kvadratmeter stora plats av dramatik. En plats att minnas världens galenskap i denna tid där vi återgått oförnuft och oförmåga att förhandla och balansera.

Vi tappar bort varandra, men hittar tillbaka och går vidare i den tilltagande kvällningen med hotande regn. Mot Checkpoint Charlie via Französische Strasse i östlig riktning och Friedrich Strasse söderut. Det tar sin tid och himlen öppnar sig för mer ihållande regnskurar. Men väder är islänningars minsta bekymmer; det här är som hemma. När vi kommer till Checkpoint Charlie, efter en tillfällig paus i någon outletbutik, har mörkret slagit till. Gatljusen reflekterar regnet och vi har få konkurrenter om att ta bilder vid kuren som fram till 9 november 1989 blev en symbol över Öst- och Västberlins delning och som sedan, i turistifierad version blivit en magnet för tillresta. Som vi.

Vi funderar på det intilliggande muséet, men väljer istället souvernirshopen där det inhandlas lite grand innan vi går ut i regnet och tar U-bahn vid Stadtmitte för en station till Unter den Linden och mitt mål för alla, en restaurang.

Jo, vi är hungriga och senast jag var i Berlin – 2014 – hamnade vi på en i och för sig turistfälla, men med god tysk mat. En wienerschnitzel och några öl lockade. Vi blev inte besvikna på Nante-Eck och det var ju inte heller fel att ta igen sig efter promenerandet.

Höstmörkret och -kvällen har famnat den forna berlinska paradgatan. Vi går upp mot Brandenburger Tor i mitten där de är utställningar och folkliv. Upp vid den stora stadsporten från 1791 är det en ljusshow som imponerar. Vi står förundrade som barn framför upptäckten av den nyklädda granen julaftons morgon. Teknikens under i kombination med konstnärers kreativitet och fantasi.

Fredag

Ny morgon. Ny frukost. Ny sen ankomst, men inte så farlig ändå. Nya upptäckter vid frukostbuffén, men kaffet är inte mycket att göra något åt. Maskinen ger det maskinen ger. Planen idag är uppstigande. Vi ska till Fernsehturm vid Alexanderplatz, det östtyska 388 meter höga skrytbygget – byggt mellan 1965 och 1969 – som är fascinerande på håll, interiört och – kanske främst – för utsikten.

Vi tar U-bahn dit, får byta och pratar med våra vänner om tokigheten med tiden med Öst- och Västberlin där tunnelbanan från Västberlin åkte förbi stationer som tangerade Östberlin. Så nära. Så långt borta. När vi kommer upp på den väldiga Alexanderplatz, som är en ny skapelse efter ruinerna från andra världskrigets slut och även sedan murens fall, strålar solen över en blekt blå himmel. Vi ska få utsikt så att vi tiger!

Vi betalar vår entré. Är noga med att utnyttja vår Berlin Cardrabatt och åker sedan den snabbgående hissen till utkiksplattformen på drygt 200 meters höjd. Jag, som har anlag för svindel, älskar utsikten. Står och spanar efter en stad jag försöker få grepp om. Där de ligger det ena. Där ligger det andra. Men då jag ser en kätting och ett rep med en knop på utsidan, för fönsterputsarna, viker sig knäna bara av tanken; hur vågar man putsa fönster på utsidan, närmast fritt svävande 200 meter upp i luften? Det tar en stund att slå ner känslorna och fortsätta fascineras av utkiken.

Mot väster ser jag tolv kilometer rätt ut Olympiastadion och hur rakt Strasse des 17 Juni efter Under den Lindens paraderande sticker iväg som Bundesstrasse 2 och 5. Nedanför är allt så litet med vetskapen om att allt är så stort. Jag tar en varv till, kikar ned på Hackescher Markt vars kvarter vi snart ska promenera omkring i.

Efter toalettbestyr tar vi så hissen ner för att ta vagnen någon hållplats bort och sedan är det dags för favoritområdet i Berlin. Vi går in på gårdarna vid Rosentahler Strasse efter att de shoppats lite på Uniqlo. Vi tjusas snabbt av gårdarnas charm, kikar lite på historiken och berömmer beslutet att vårda och sanera istället för att rasera. Vi går ut och in i butiker, en del handlas (inte jag) och vi fortsätter ut på Rosentahler strasse för att ta oss uppför Neue Schönhauser Strasse och med spårvagn vidare längs långa Kastanienallé till ölhallen Prater för berlinsk pilsner i fin miljö. Men vi fastnar i en klädbutik där Kastanienallé möter Schönhauser Allé där det provas kläder – ja, även jag – och shoppas en del – nej, inte jag –samt skrattas. För S hittar en t-shirt med manslemmar i olika uttryck som roar inte bara henne furstligt utan även oss andra.

Kontokorten fungerar inte när Z ska köpa så jag går till en närliggande bank för uttag och kommer tillbaka och räddar hennes köp. Så äntligen Prater. In på gården kan vi emellertid konstatera att själva ölhallen inte öppnar förrän om några timmar. Men parkens servering öppnar ungefär som vi står där. Vädret är fantastiskt och behagligt, så vi sätter oss med varsin öl och njuter.

Men törsten som släcks lindrar inte hungern och Z och jag vill ner till Monsieur Vuong på Alte Schönhauser Strasse, vietnamesiskt kök med mycket god mat i en smula intensiv miljö. Tyvärr lurar jag av sällskapet någon hållplats för tidigt, så vi promenerar oss rätt och det tar lite tid. ”Är vi inte framme snart?”, grymtas det. Men plötsligt är vi på plats och kön in (det är alltid kö dit) är moderat för lunchrusningen har passerat. Vi får ett bord långt in i lokalen, plötsligt står det vietnamesisk öl på bordet och snart kommer våra beställningar. Sultna slukar vi allt, men i moderat tempo. Samtidigt, vi ska inte äta oss proppmätta. Om bara några timmar ska vi sitta på det av Tripadvisor rekommenderade och mycket populära A Mono, en italiensk restaurang där vi lyckats få kvällens sista bord, men lite tidigare än vad vi önskat.

Nu är det svårt att inte äta sig mätt på Monsieur Vuong, ett ställe som Z och jag har besökt varje gång i Berlin utan att någonsin bli besvikna. Det blir ingen i sällskapet den här gången heller. Så nöjda betalar vi, efter att jag besökt etablissemangets toa med lite otippad homoerotisk konst på väggarna, och går ut på Alte Schönhauser Strasse, går tvärsöver gatan till en herrbutik jag tidigare frekventerat. Men nu kräver den kundbokning, så vi står snopna på utsidan och tittar in. Nå, det finns andra butiker. Rejält med andra butiker, bland annat en Stetsonbutik på Münzstrasse där E får sig en ny huvudbonad. Det blir in och ut, fram och tillbaka mot Hackescher Markt. Några fynd på vägen (inte för mig) där Z köper ett par Dr Martens och instudering av gatans mode innan vi tar S-bahn i fredagsrusningen tillbaka till hotellet.

Kort vila och sedan är det dags att pudra näsan, ta på sig finkläderna (för min del en Bosskostym som jag köpte på Erikshjälpen i somras, väst, skjorta och slips) för vi ska fira våra bröllopsdagar med finmiddag. Återigen blir det U-bahn, som skramlar oss österut, efter ett byte, till Strausberger Platz på väldiga Karl-Marx-Allé (DDR-regimens paradgata för militär uppvisning).

Det är Z som har bokat bord, ordnat med korrespondensen och också hon som hittat stället. Vi följer i hennes spår och hon leder oss via tunnelbanans environger upp till Strausberger Platz och den korta promenaden till A Mono. När vi kommer in är det mycket riktigt fullt och stimmigt, men man slås snart av en gemytlig atmosfär. Kyparna pilar fram och tillbaka, men är kontant uppmärksamma mot både sina gäster och varandra. I fonden finns en vinhylla från golv till tak och vi fnissar och säger att vi borde beställa det vinet som ligger högst upp till vänster. Men så blir det inte förstås. Vi finner oss snart tillrätta, beställer in vin och vatten och kommer snart underfund med vad vi vill äta. För min del en lättare tomatsallad och saltimbocca, en maträtt mamma gjorde som ingen övertrumfat. Z tar en tomatsoppa som entré och något jag inte minns till huvudrätt. Tiden går, för den gör det i trevligt sällskap. Vi rundar av vår sittning med espresso och tiramisu. Allt smakar ljuvligt, men lika god saltimbocca som mammas det gjorde de inte. Kyparna är trevliga och han som i huvudsak har vårt bord blir förtjusta över att ha två svenskar som gäster, han har en gång jobbat i Boden (!).

Vi är nu mäktigt mätta och går ut på Karl-Marx-Allée och går upp mot Alexanderplatz i kvällens dunkla mörker. Där är det otroligt mycket folk i rörelse och vid Fernsehturm är det, på grund av ljusfestivalen, projiceringar på tornet. Lika fascinerande som på Brandenburger Tor, men inte lika mäktigt. Folksamlingen denna fredagskväll är tät, men här finns inga avspärrningar som de som satts upp kring den kommande julmarknaden vid Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche, där ju attentatet var för åtta år sedan.

Jag känner en krypande oro och manar försiktigt mitt sällskap att röra på sig, så jag får iväg dem mot – återigen – Hackescher Markt där vi bakvägen kommer in i en av de restauranger som ligger i valven under S-Bahnstationen. Där vi blir sittande efter att blivit placerade vid ett bord, men serveringspersonalen ägnar sig mer åt sig själva än åt oss, så vi går. Vi försöker med några andra stället, men det är fullt – eller stängt. Istället hamnar vi i matsalen Hackescher Hof, som är märkligt glest, för en kvällsöl och mer samtal. Det är gemytligt, ingen störande musik och sober miljö. Så S-bahn hem, där någon hockeymatch nyss avslutats så tågen är proppfulla, men vi tackar nej och tar nästa efter en fullastad dag.

Lördag

Z:s och min faiblesse för loppisar har väl knappast undgått någon. Inte heller min förtjusning över gatans mode (ja, mode över lag), som ni kan se på några av bilderna ovan där några snapshots tagit av människor jag mött och aldrig kommer möta igen. Idag var det dags för loppisar och det var en god dag för det med strålande sol, blå himmel och varmt i luften för årstiden. Läge för fynd och möjlighet att spana in folk och kläder.

Z hade tagit sikte mot Rathaus Schöneberg, en kvarts busstur söderut från hotellet räknat. Men först ska hon lämna tillbaka sina Dr Martens, som hon bestämt sig för att inte behålla. Hon chansar på att butiken på Tauentzienstrasse ska ta emot dem för återbetalning och det är inga problem.

Så på bussen och nedför Martin-Luther-Strasse till loppisen vid Rathaus Schöneberg. När vi kommer är kommersen redan i full gång. En loppis med trånga gånger och allsköns ting, bröte, kläder och skor. Z tar täten och försvinner snabbt in i vimlet. Jag strosar efter, men inser att jag inte kommer kunna hänga med i hennes tempo. Islänningarna tar det vackert, snirklar runt på sitt vis.

Z hittar en pepparkvarn i mässing, en som fanns i hennes barndomshem. En gedigen historia, som hon dessutom såg passera revy i något av hemmen i ”Vem bor här?”. På sedvanligt manér prutar hon ned den till ett belopp som känns rimligt för henne. På ett annat ställe hittar hon ett par ökenkängor i mossgrönt, ett par Clarks som dessutom är gjorda i Leeds. I hennes storlek (hon provar dem).

Hon fångar säljaren och frågar honom vad han ska ha. ”30 euro”, säger han avmätt. ”Har du en tjuga?” frågar hon mig, får den passande eurosedeln. Går till säljaren som sträcker ut handen, tar sedeln och stoppar den i fickan. Prutat och klart. Hon har dessutom hittat en King Louie-kappa i höstprakt, helt ny, men i en storlek som kan vara numret för litet. 20 euro är ingenting. Hon gillar märket sedan tidigare och matchningen är topp. Men hon tvekar och går vidare. Jag säger flera gånger till henne att köpa den. Funkar det inte så säljer eller ger hon bort den. Efter lång stund går hon tillbaka. Prutar och får till säljarens förtvivlan ner den till 18 euro och kappan är hennes, som dessutom stoppas ned i en KaDeWe-kasse. Z hittar ytterligare ett par skor, några monster som hämtade för en goth-fest. Hon är försedd.

En märklig kvinna i fotvid, svart kappa och något liknande en pickelhuva med en näpp i plåt går omkring och rotar i saker samtidigt som hon skäller på allt och alla.

Jag behöver uppsöka en toalett och går med E tvärs över gatan till ett kafé. Medan jag gör mina behov köper E kaffe till oss och slutligen sluter tjejerna upp. Z med kassar som från värsta shoppingraiden.

Vi tänker ta bussen tillbaka, men precis då den kommer får Z för sig att hon ska ta ut pengar ur en uttagsautomat, så hela sällskapet får snällt vänta tio minuter på nästa buss. Den är trång. Ändå behagar en yngling sitta på en ytterplats med innerplatsen tom utan att ägna någon uppmärksamhet åt att erbjuda det fira sätet åt någon behövande. Jag vet inte vad som är mest irriterande, att jag inte säger till eller propsar på platsen eller beteendet.

Bussen tar oss till Bahnhof Zoo och S-bahn till Tiergarten där loppis nummer två finns. Här är det mindre kaotiskt, mer tysk ordnung. Z och jag har varit här förut och konstaterat att det finns mycket antikviteter, tavlor och mattor bland prylar och krimskrams. Det är inte riktigt lika mycket folk, men ändå tillräckligt för att det ska vara stimmigt.

Vi går ut och in ur stånden, kikar lite avmätt ibland, en smula mer intresserat vid andra. Så plötsligt är det mängder av Burberrys- och Barbour-kläder tillsammans med tweedkavajer. Mina sinnen väcks och jag provar en Burberryskavaj, rejält vintage. Den har en perfekt passform, men ärmar för långa för mina pingvinarmar. Dessutom konstaterar jag att det är ett hål längst ned vid manschetten. 60 euro känns lite för mycket, men plötsligt kommer Z och säger att jag kan få den för 30. Nå, då så. Jag har köpt mitt första plagg hittills (och skulle det visa sig enda) under denna Berlinvistelse. Det är ett kap. Förutom hålet är kavajen i utmärkt skick.

Vid ett stånd dyker travar av Prippsbackar upp. Jag överhör säljaren som talar svenska med tysk brytning och han överhör i sin tur att vi pratar svenska och börjar snacka med oss. Han bor i Halland på gränsen till Småland, men åker hit med jämna mellanrum för att göra business.

S och E fyndar och efter någon timme känner vi oss färdiga med Tiergartenloppisen, där S kände sig hemma då den löper längs ”hennes” gata, Strasse des 17 Juni. Vi kliver på en S-bahn tillbaka. Vi tar sikte mot en currywurst och öl, som vi hittar i en gatukiosk på Rankestrasses omedelbara början.

Det är utmärkt spis i all sin enkelhet och ölen smakar så förträffligt att E köper en till. En clown kommer med en hand klädd i en vit tyghandske utsträckt för tiggande. Han får våra skakande huvuden, går till nästa bord med samma resultat och går därifrån muttrande och svärande. Getingar försöker störa oss, men är för trötta att reta oss.

Vi pratar om kvällsmat och har snabbt bestämt att det bli ost, vin och kex på hotellrummet denna vår sista kväll. Vi är fyllda av intryck, tempot har måhända inte varit intensivt, men högt nog för att vi alla ska vara lite tagna. Det har varit fina dagar. Så varför inte samlas på hotellrummet och ha det trevligt i all sin enkelhet.

Bara några butiker bort ligger en ostbutik som vi har noterat. Den är holländsk, Henri Willig, och har ostar högt och lågt i affären på Kurfürstendamm mitt emot Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche.

Efter besöket i ostbutiken och inhandlandes av diverse ostar skiljer vi på oss. Z ska göra något. Jag går tillbaka till hotellet och S och E ska köpa kex och vin. Så förenas vi senare på kvällen för den sista nattvarden på resan. Delar bröd (nå, kex) och vin, samtalar och summerar. Imorgon ska vi åka hem.

Söndag

Dags för avfärd. Vi backar vårt gebäck och jag lyckas får med allt i vår gemensamma resväska. Frukost har intagit för sista gången. Tack och hej. Så släpar vi vårt pick och pack mot S-bahn för transport till Hauptbahnhof där tåget ska ta oss till flygplatsen. Som av en slump går våra plan ungefär samtidigt.

När Z och jag ska checka in vårt bagage manuellt väger väska för mycket (17,3 kg). Vi är förvånade. Hade vi inte packning för 23 kg…? Jag balanserar om väskan, som vågen plötsligt visar väger ett kilo ytterligare. Nytt försök och 20,3 kg. Jag blir stressad och förbannad.

Vi tar ut grejer och väger väskan igen, som nu inte är försluten. Plötsligt åker den iväg, så jag får rycka tillbaka den. Då kommer personal, som på bristfällig engelska förklarar att vi får gå runt till disken med personal.

Vi gör så, förklarar vad som har hänt (har fått en tagg som sitter på väskan för omedelbar incheckning). Men, nej, väskan måste vägas igen och den väger för mycket. ”Ni har bara lov att ta med tolv kilo”, säger den unga kvinnan bakom disken, som kollar mitt pass och plötsligt börjar prata svenska.

”Du fyller år snart! Grattis!”, säger hon.

Jag muttrar ett tack och hon fortsätter ”Då har vi födelsedag nästan på samma dag. Jag fyller den 17 oktober.”

Jag nämner att det ju är samma dag som Anne-Lie Rydé fyller (årsbarn med mig), men henne känner hon inte till.

”Men Eminem fyller år då.”

Vi stuvar om väskan utan att det ger positivt resultat. Återigen skenar vågen och det gör mig tvärilsk, trots att kvinnan bakom disken är trevlig. Ärligt talat, vad är det för vågar som ökar för varje gång man väger en väska med samma innehåll…?

Det slutar mig att jag strejkar. Köper de kilo som väskan väger för mycket (24 euro) och vi kan passera till säkerhetskontrollen.

I handbagaget har Z sin massiva pepparkvarn i mässing, som naturligtvis granskas extra av de ocharmiga säkerhetsvakterna. Helt ok. Det tar en stund av kollande och springande innan hon får ett kärvt tummen upp.

Så in i taxfreen och vidare runt i butiker innan vi tar en sista öl med våra vänner innan det är dags för farväl.

Vi har haft en god resa, sett mycket, gjort mängder, ätit och druckit gott. Kanske har det inte varit så mycket kultur, men det har varit en kul tur. Till Berlin återvänder vi gärna.

Ångrar inget med Ådalen

Vi har snickchattat lite om Ådalen, om att åka dit, om att ses.

Intresset har två spår. Dels Ådalsbandet, som jag ju skrivit om och lyssnat på (läs här, här och här), vars föreställning ”Eldupphör” väckte ett sovande intresse om skotten i Ådalen 14 maj 1931, historien bakom, kring och efter. Dels min gymnasiekamrat Grzegorz Flakierski, som är en person som har betytt mycket för mig, med en knuff i rätt riktning som i stort avgjort det liv jag har levt.

Ådalsbandet är från trakten. Grzegorz har bott utanför Kramfors sedan 27 år tillbaka tillsammans med sin hustru G. Där har han haft… fel, har en journalist- och författarkarriär. Han har gett ut en räcka böcker, varav jag har skrivit om några. (Läs bland annat här, här och här.)

Men när resan skulle ske och under vilka omständigheter var lite mer diffust.

Grzegorz och jag har återknutit kontakt via sociala medier och det är också där som jag blivit varse hans författarskap och på så sätt kunnat köpa hans böcker. När jag för några år sedan träffade honom på Bokmässan i Göteborg var det första gången sedan just gymnasietiden som jag stött på honom. Med tidens vindlande spår har ett höjt hårfäste skingrat båda hans och mina frisyrer. Hans, som var yvigt, krulligt, gjorde med hans energi honom till något av en Groucho Marx-look-alike på skolan. Men han var förstås så mycket mer än slagfärdig i replikerna och den basketguard som jag först stötte på då vi började i samma klass på Hvitfeldtska gymnasiet hösten 1972.

Höstterminen var mörk för min del. Skoltrött som förlamade det mesta, olyckligt kär i en ung kvinna som strålade av skönhet (jag cyklade utanför hennes hus i Landala egnahem i hopp om att hon, som av en slump skulle komma ut och vi skulle av denna händelse bli ett par) och mobbad. Två klasskamrater hade mig som strategiskt mål, slog mig inte, men malde ner den barnslighet jag hade och längtan efter uppmärksamhet som jag sökte. Jag, då en vacklande pingstvän som fortfarande gick i Smyrnakyrkan till mina föräldrars besvikelse, ville då, som nu, synas. Det var ajabaja på det. Om det var dessa två som snodde min skolväska fylld med nyfådda böcker vet jag inte, men kan ana. Det skulle dröja en dryg månad innan någon gav mig ett tips om var den stod. Ensam och övergiven. Det bättrade inte på min skoltrötthet och jag gick ut terminen med så usla betyg att min mor nära nog försköt mig.

Det hela blev ju inte bättre av att en av mobbarna blev ihop med flickan jag var kär i. Dubbel bestraffning. Vårterminen började i mörker. På en rast i ett slaskigt Göteborg skulle mobbarna gôra mig, det vill säga köra upp slask i mitt puerila ansikte. På skolgården var det vintertid tillåtet att parkera bilar och när jag stretade emot tappade gärningsmännen mig på en bil, jag föll med hakan mot en motorhuv och huden sprack med blodvite som följd. En klasskamrat, en tjej, såg det hela och hade förmodligen följt deras mobbning av mig en längre tid, röt till: ”Nu får ni väl för helvetet lägga av!”.

De två drog sig tillbaka och jag fick vara ifred efter det.

På sportlovet var vi i familjen i Malcesine vid Gardasjön för att åka skidor kring väldiga Monte Baldos topp i italienska alperna. Den försmådda kärleken till skolkamraten levde kvar och den kom i uttryck i min första dikt. Den var eländig, förstås, fylld av usla rim. Men det blev starten. Uppfylld av min egen förträfflighet började jag skriva fler dikter och än mer efter det.

Jag var övertygad om att jag var ett geni i Ferlins klass. Det var bara att smälla ihop ett gäng dikter, skicka dem till Svenska Akademien i Uppsala (!) och saken var klar. Jag skulle bli prisad, ge ut diktsamlingar och kunna leva ett stilla, upphöjt liv som poet. Sa jag att jag var naiv…?

Jag lät en utvald, trängre krets läsa dessa mina alster. Av dem Grzegorz, som var något av en ung intellektuell i våra kretsar och med en spännande historia. Han hade kommit till Göteborg från Polen i slutet av 60-talet. Som tillhörande en judisk familj var de inte längre välkomna i hemlandet. Familjen hade dessutom rötter i det östra Polen som nu tillhör Ukraina och man behöver inte ha högsta betyg i historia och samhällskunskap för att förstå de vedermödor som familjen kommit att utstå.

Om mina dikter sa han inte så mycket. Terminen gick. Sommarlovet kom och passerade. Jag skrev mina dikter. Var på språkresa i England. Började terminen. Han fortsatte i tvåan. Jag gick om ettan. Fick nya klasskamrater, men höll fast vid några från mitt första år även en stund efter att de hade tagit sin examen. Bland dem Grzegorz. Höstterminen 1973 hade knappt börjat när han kom med en diktsamling av den sovjetiska författaren Jevgenij Jevstusjenko. Jag tvekade. Jag var ju redan ett geni. Men jag hade också stor respekt för Grzegorz, tog boken och när jag läste ”Babi Jar och andra dikter” föll allt jag hade byggt upp.

Det var bara att börja om och det gjorde jag. Med emfas.

Det i sin tur, med lite andra omständigheter, blev starten på det som inte bara blivit min skrivande yrkeskarriär utan också den parallellt löpande artistkarriären med låtskrivande och turnerande. En liten knuff för en människa, en viktig händelse för mig.

Nå… nu.

När Tomas Ledin med evenemangsbolaget 2entertain satsade på Höga kusten friluftsteater med den svenska artistens bygdespel blev jag nyfiken. Aftonbladet hade prisat premiären. Kanske skulle jag ändå se den, trots att jag skrivit till Grzegorz (som varit på premiären i egenskap av recensent och hyllat den) att jag inte skulle komma.

Men under Danmarksresan (som ni kan läsa om här och här) började jag tänka om. Jag löste biljetter, frågade Grzegorz om han hade plats och sneglade åt SJ om vad det skulle kosta. Jag fick ja från honom och då var det bara att boka tågbiljetter, nattåg till Kramfors med avfärd halv åtta från Göteborg Central och ankomst klockan sex på morgon. Sittplats vid fönstret. Lite drygt femhundra per väg. Det skulle gå.

Onsdag

Jag gör matsäck, mackor, ägg, något att dricka, någon chokladkaka. Packar packning för några dagar i den Samsoniteväska som jag nyligen köpte i någon av secondhandbutikerna som vi besökte under Danmarksresan. Två böcker att läsa. Hörlurar, så att jag kan lyssna på musik alternativt kolla på någon tv-serie eller film. Jag håller tummarna för att tåget håller tiden, för tolv timmar efter ankomst i Kramfors ska jag vara på plats i Lövvik för att se föreställningen.

Z är inte hemma då jag far. Hon har fullt upp med annat, så avskedet blir tidigt. Ner till Centralen i god tid, en tom perrong med en flicka som ensam ockuperar en bänk med sig och sin packning. Perrongen fylls på. En kvinna med golfbag trotsar tjejens upprättade zon och knôr ned sig på ena änden. Bra.

Så kommer tåget och irrandet och förvirrandet innan folk kommer till rätt vagn och rätt plats. Jag hittar min, installerar mig och förbereder mig på den långa färden norrut. Tåget lämnar Göteborgs Centralstation, station för station passeras, vid några stannar tåget, släpper på, släpper av. Konduktören checkar biljetter. Kvällen kommer med skymningen. Jag borstar tänder innan min sätesgranne slocknar. Somnar lite. Vaknar. Läser en smula. Somnar. Tittar på någon tv-serie. Det blir inte mycket till sömn och efter ett låter jag naturen i sommarnatten passera revy samtidigt som jag försöker orientera mig om var jag är på min resa mot mellersta Sverige.

Torsdag

Innan Härnösand tänker jag att jag kan tillåta mig att somna. Jag blir ju väckt av att stationens namn ropas ut och tåget stannar. Det sker inte. Vilken tur att det inte var innan Kramfors, som är nästa station, en knapp halvtimme senare.

Jag ursäktar min unge granne i sätet bredvid, tar ner min packning, kränger på min ryggsäck (Sandqvist, den jag nyss köpte i Danmark) och tar Samsoniteväskan i handen (handtaget som går att fälla ut visar sig vara för kort, så väskan slår mot fötterna och tenderar att välta titt som tätt). Vi är några som lämnar tåget. Jag kikar yrvaket efter min värd och det dröjer innan jag ser honom, längst ned mot det som senare visar sig vara parkeringen.

Jag blir vänligt mottagen. Att han masat sig upp i svinottan är generöst. Jag hade erbjudit mig att stanna på stationen och läsa, så att han fick sova ut. Kom inte på fråga. Vi åker ur Kramfors, mot hans hus som visar sig ligga en bit utanför och med en svindlande utsikt över Ångermanälven och bara ett stenkast från den väg demonstrationståget gick mot Lunde den ödesdigra dagen 14 maj 1931.

Historiens vingslag sveper redan över min resa.

Vi pratar en stund. Jämkar lite skissartat samman nu och då. Men efter en timme ber jag om respit. Jag behöver sova en timme eller två. Blir visad mitt rum med en generös, lätt knarrande gästsäng. Grzegorz bäddar, blåvita lakan (mycket smakfullt och, ja, han håller som jag på Blåvitt). Jag somnar snabbt och vaknar efter några timmar, redo att ta mig an dagen.

Då har också hans hustru G vaknat och står i startblocken för sitt goda värdinneskap och bjuder mig på frukost. Jag blir från start väl omhändertagen. Så bra man kan ha det, trots att jag tränger mig på.

Ja, Grzegorz har sina planer och jag får anpassa mig efter dem. Inga konstigheter. Antingen det eller stanna hemma med G. Det blir det förstnämnda, för vi har ju mycket att dryfta. Så när han har en läkartid i Sollefteå åker jag med.

Där har jag inte varit sedan hösten 1985 då kvinnan i mitt liv då, som kom därifrån, tagit med mig dit för vidare resa till Umeå, där hon också bott. Vi åker genom vindlande landskap och Grzegorz är en utmärkt ciceron, väl påläst om traktens rika historia.

Väl framme lämnar han mig för någon timme. Jag går Storgatan ner, gågatan som i turisttider är hyfsat befolkat av strosande. Men Sollefteå är en sömnig stad med vackra fastigheter som ingen längre bryr sig om. I ett skyltfönster breder SD:s partiordförande ut sig. Med ett smil och händerna i byxfickorna till rubriken ”Säg hej till Jimmy!” ska man alltså få förtroende för denna lismande man. Tror inte det. En partiledare med händerna i byxfickan…?! Hur ser det ut? Är det någon som ska leda Sverige rätt?

Jag går vidare. In på Röda korset-butiken, scannar av. Där finns inte mycket. Jag känner på två krus, keramik made in Kungälv. Kanske för sakens skull. De kostar inte mycket. Men… nej. Jag kommer ut med en siden- och en ylleslips plus en badhandduk, för det sistnämnda hade jag glömt i min packning.

Jag går upp till en annan loppis i ett hus som sett sina bättre dagar. Det är som att komma in i en lägenhet med överblivet. Det blir ingen affär. Grzegorz ringer. Han är klar. Vi möts och promenerar Storgatan ner och upp mot en annan secondhand där vi dröjer kvar. Det finns mycket, men priserna är för höga.

Istället går vi tillbaka för att ta en glass på Smak Mat & Glass med fika, som kan sin italienska glass.

Nöjda med fikat, glassen, samtal och stunden beger vi oss mot bilen och snart tar Grzegorz mig med på en vindlande tur uppför Hallstaberget. De sportintresserade vet att det är det berg som bland andra skidesset Ebba Andersson bestiger i sin träning för idrottslig perfektion och toppprestation. Utsikten är makalös över Sollefteå och vida omkring med den slingrande Ångemanälven brusande vild och okynnig för att mildras söderut efter Kramfors.

På toppen finns ett skamfilat hopptorn, som ger än bättre utsikt. Jag kan inte låta blir. Tar trapporna, etage efter etage, i detta bortglömda, resliga torn som utmanat så många djärva till den märkligaste av sporter, att brant åka skidor utför ett närmast stup och låta luften bära dig för landning långt, långt nedanför den stupande backen. Det är kittlande att stå och ta in utsikten. Det är också kittlande att ta in insikten om just detta med backhoppning.

Jag tänker omedelbart på ”Lilyhammer”, den utmärkta norska komedin med Little Steven, som ett slags spinoff på ”Sopranos”. Den där gangstrarna i Lillhammer skickar sina offer på skidor utför OS-hoppbacken på orten. Hu!

Så nedför samtliga trappor i trätornet, som verkar sucka i sin övergivenhet. Glaskross och graffiti kantar min väg när jag kikar in i märkliga skrymslen och vrår.

Suckarnas Sollefteå. En stad som är bortglömd, men som har en svindlande utsikt från Hallstaberget. Foto: KAI MARTIN

Så till parkeringen och in i det ståtliga hotellet, som bjuder upp till en lika ståtlig vy från restaurang och spa. Jag förstår att det är populärt.

Vi far nedför och tar mot Kramfors. Berättelserna om orterna, verken, folket fortsätter under färden. Skylten mot Häxberget med sin hemska historia från bygden. Jag lyssnar fascinerat. Förundras över människans grymhet.

Orter passerar, som bar industrier och gav jobb åt tusentals är nu nedlagda. Träindustrin och malmen byggde vårt land. Det är lätt att glömma av. Kramfors har nu en av sina största arbetsgivare i försäkringsbolaget Folksam; ringer du i något ärende hamnar du i Kramfors.

Strax efter staden, som vi aldrig besöker och heller aldrig kommer göra under resan, ser jag en secondhand. Pingstkyrkans secondhand får ett besök. Lite mer modesta priser än i Sollefteå, men… nej.

Vi passerar många folkets hus på resan. Denna dag och de nästkommande. Arbetarrörelsen var stark. Folk skulle ha möjlighet att roa sig, mötas. Jag tänker på 60-talets popbandsvåg; hur banden kunde resa till en folkpark för en spelning på 30 minuter för att snabbt åka vidare till nästa. Det var ju möjligt då det knappt var en mil mellan spelställena. Fantastiskt. Vilket folkliv. Allt nu ett minne blott. Till och med dansbanden, som härdat ut längst i folkparkerna, har klingat av sin verksamhet i stort.

Hemma väntar mat. G har dukat upp och jag förser mig girigt. Får ett glas vin, och ett till.

Grezogorz hade ju som sagt sett föreställningen, men erbjudit sig att skjutsa mig. Men de milen ville jag bespara honom. Tidigare i veckan har jag kontaktat Tony Naima i Ådalsbandet, som jag ju senast träffade i Narvik, och undrade om han ville bli mitt sällskap enär jag hade två biljetter. Han blev väldigt glad. Tre av musikerna i bandet är ju med i Ådalsbandet, men själv hade han inte haft möjlighet att komma iväg för att se föreställningen.

Vi bestämmer att vi ska åka med god marginal för att äta en bit, så när han kommer har vi tid för en kort tur förbi Lunde, där militären sköt mot demonstranterna 1931. Ådalsbandet spelade där i år, just den 14 maj. En spelning synd att missa, men det krockade med andra åtaganden för min del. Jag håller andan då jag bjuds på denna korta sightseeing innan vi sätter oss i bilen och kör över Sandöbron, som även den har sitt öde. 31 augusti 1939, under brobyggets sista fas, rasade bron. 18 arbetare dog. En skandal, förstås. Men dagen efter startade andra världskriget och kritiken föll mer eller mindre i glömska. Först 1943 kunde en färdigbro över Ångermanälven invigas. Två vitt skilda dramatiska händelser med arbetare i centrum som offer i dekadens början och dess slut. Kittlande.

Historisk mark. Foto: KAI MARTIN

Vi landar på andra sidan Ångermanälven där där Lunde grill & pizzeria finns som Tony pekat ut. Vi äter i den lyrrörsupplysta lokalen, dricker cola och sätter oss sedan mätta i bilen för färd österut mot Lövvik och bygdespelet. Han parkerar bland de många andra bilarna som transporterar en försvarlig mängd människor som, som vi, vill se skådespelet. Vi går till kassan där biljetter ska finnas, men det gör de inte. Vi bidar vår tid, det rings och datasystemet släcks ner för att väckas till liv igen. Mitt namn nämns av en kvinna bredvid. Så överraskande. Johanna var en gång en del i Cabaret Lorensberg, dels som artist, dels som en i produktionen. Jag om att gilla henne. Men att hitta henne här var smått osannolikt. Vi kramas om, pratas vid lite hastigt innan hon får sin biljett (hon känner en i ensemblen) och mitt biljettmysterium löser sig.

Om föreställningen skriver jag sedan (läs den här), men först dagen därpå, på morgonen. Vi dröjer kvar, Tony och jag. Vi söker kontakt med medlemmarna från Ådalsbandet för att säga hej. Men är sena ur startblocken. De har redan smitit iväg. Så gör också vi samtidigt som skymningen kommer med sitt bleka leende. Vi har trevligt i bilen och när Tony ska lämna mig missar han avfarten, tar nästa, kör vilse, så jag får en sightseeing lite norr om där G och Grzegorz bor innan Tony landar bilen rätt.

Mitt värdpar och jag möter kvällningen med ett glas vin, lite samtal och utanför sluter sig natten och snart även jag, som somnar snabbt.

Fredag

Morgonen kommer, frukost serveras och jag tar en stund för att skriva min recension. Sedan bär det av. En konstrunda på Svanö, som min värd inte vill missa. Vädret är strålande, sommaren i sin prydno. Ångermanälven glittrar och förför, vinden är smeksam. Men först ett stopp i Lunde och mer Ådalshistoria, ett besök i Lunde folkets hus och utställningen om skotten. Det är koncist, svindlande och gripande. Jag andas in, håller andan, andas ut och försöker ta in vad jag läser. Köper några böcker, varav Grzegorz medverkar i några, innan vi tar Sandöbron över till Svanö och konstrundan.

Minnen från skotten i Ådalen. Foto: KAI MARTIN

Bilen parkeras, vi promenerar runt. Får se konst som skapats av konstnärer verksamma i närområdet. Somt kittlar, annat lite mindre. Eva Nordangårds hästdjursskulpturer lockar och jag är nära att köpa något till Z, men det jag är intresserad av är inte riktigt helt och konstnären vill inte sälja. I närheten hålls Nonagon festival – konst och elektronisk musik i något slags föreningen. Vi vill bara kika in på området med vetskapen om att musiken ännu inte dragit igång. Betalar en liten summa för detta och spatserar in på området. Går in i en av de två cisterner där det finns konst och ljud. Ögat vänjer sig, ställer om från det starka solskenet ute till mörkret och mystiken inne. Jag tar en lov runt, läser om verken och går sedan ut.

Saker att titta på. Foto: KAI MARTIN

Vi stannar inte så länge, utan rör oss ned mot parkeringen, tar bilen den korta vägen ned mot en utställning nere vid Ångermanälven. Utanför pumphuset ligger en sten som förför. Den är mobil och konstnären Ralph Praming finns på plats och berättar med förtjusning om sina skapelser. 85 år gammal jobbar han med det tunga materialet sten, som han får levande och förbluffande lätt. Det är fascinerande.

Vattnet lockar och jag har varit förutseende nog att plocka med mig badkläder. Det blir ombyte och snart konkurrerar jag med friskt badande ungdomar, som simmar och leker i Ångermanälven. Det är härligt. Grzegorz lockas inte, men håller i kameran för att föreviga sin badande gymnasiekamrat. En ångare stävar uppströms med sin passagerare, som om tiden inte rört sig sedan 1920-talet.

Konst, sim och båt. Foto: GRZGEORZ FLAKIERSKI/KAI MARTIN

Vi tar oss åter hem. Lite lunch, lite siesta och sedan ett glas vin på altanen på framsidan av huset, mot vägen. Så iväg igen. Förbi Wästerlunds konditori i Lunde, precis innan överfarten som Sandöbron bjuder. Konditoriet legendariska neonskylt ska tävla om Stomatol vid Slussen, Stockholm, om att vara Sveriges idag äldsta neonskylt i bruk. Men det är alltid inte dit vi ska.

G och Grzegorz har satt målet: Hotell Höga Kusten. Vid Höga Kusten-brons norra fäste ligger hotelle med restaurang och en utsikt att himla för. Höga Kusten-bron – invigd 1 december 1997 är 1867 meter väldiga meter lång och spänner 180 meter över vattnet – är intagande. Här kan man stå länge och titta, känna den svindlande känslan av när naturens och ingenjörskonstens krafter möts. Vägen dit är densamma som mot Lövvik. Jag börjar kunna dess vindlande, dess böljande kurvor, men bli inte mindre förtjust för det. Det är vackert med Ångermanälvens som nedströms breder ut sig i sin väldighet, som en fjord.

Vi står utanför och insuper utsiktens skönhet. En kvinna tar en bild på oss alla med G:s kamera. Vänskap förenad med panoramavy.

G har bokat bord och förstås får vi ett med utsikt, där jag placeras med näsan mot fönstret och blicken sydväst. Men det serveras mat också och vin. Och efterrätt. Servitrisen har humor och skinn på näsan. Balanserar serveringen och våra försök till lusiga kommentarer med bravur. Tiden flyr, maten äts, dryckerna i glasen töms och Grzegorz försvinner för en kort stund för G och mig att umgås i gemytlighetens tecken. Jag är sannerligen bortskämd. Blir det än mer då det visar sig att han har tagit notan och viftar bort eventuella försök till kompensation för mina utlägga via Swish. Jag är tacksam.

Hisnande utsikt, svindlande vänskap och utmärkt mat. Foto: KAI MARTIN/OKÄND KVINNA

Som det generösa värdpar som G och Grzegorz är tar de förstås vägen hem via Höga Kusten-bron. Jag sitter på passagerarplats och låter storögt den grandiosa vyn passera. Högsjö och Ramvik, förre statsmannen, forne statsministern Thorbjörn Fälldin föddes och dog här. Vi passerar till Grzegorz guidande röst. Folkets hus efter folkets hus. De ligger tätt. Vittnar om en stark politisk rörelse hand i hand med möjligheten för arbetare och boende till rekreation. Jag tänker återigen på popbanden på 60-talet som kunde göra flera spelningar på en kväll. Ja, det är klart. En halvtimmes konsert under dramatiska former, packa in och iväg någon knapp mil till nästa spelplats. Rabalder och skrikande tjejer och buttra raggare. Fylla och glädje.

Vi kommer hem. Jag smälter intrycken. Får ett glas vin och njuter av stillheten. Inga mygg på uteplatsen som inar och vill mitt blod. Husets katt smyger omkring. Natten kommer lika tassande. Det är dags att sova.

Lördag

Jag vaknar försvarligt tidigt. Grzegorz är uppe. Han har att göra. Det är dags för Dockstadagen. Där ska han med vännerna, paret Jonatan Petré Brixel och Erika Holm Petré hålla stånd. De är verksamma i Berlin, men med sommarboende i trakterna här uppe. Vi äter frukost, packar bilen för avfärd, håller koll på vädret gråmulenhet. Måtte regnet hålla sig på klädsamt avstånd.

Grzegorz styr ut och iväg. Över Sandöbron, Sandövägen norrut på väg 332. Gålöbron, den sorgligt bortglömda, står och förfaller över infarten till en camping. Bron är förstås avstängd i väntan på ett politiskt beslut att laga den till brukligt skick (någon halvannan månad efter denna min resa kommer så ett besked om när det ska ske) och vägen norröver ska, som varit sedan november 2021, undslippa omvägen över Lugnvik. Grzegorz är en engagerad förare, en berättare, som blir så ivrig att han svänger vänster istället för höger. Först vid Lugnvik kommer insikten. Han vänder och styr oss vidare mot Docksta, förbi Herrskog, Storsjöns krusade vatten och så upp på E4:a i norrgående riktning förbi Ullånger för att snart angöra Docksta.

Bilen parkeras, arrangören kontaktas, ett bord ställs iordning efter lite missförstånd och platsen där trion ska vara hittas. Vädret håller andan under en mulen himmel. Marknadens stånd ställs i ordning på Dockstavägen. Några har varit på plats länge, men än så länge är det inget folk.

Jonatan Petré Brixel lägger fram sin bok ”Sven Harolds äventyr” och Erika Holm Petré sina fototryck. Grzegorz plockar upp sina böcker, lägger dem på bordet. Olika Swishnummer för var och en av dem. Jag skrotar omkring. Folk kommer och fler därtill. Men i Docksta måste man ju – åtminstone – komma till Docksta sko. Jag har ju redan en toffel, den av Mats Theselius designade broguesliknande. Men mycket vill som bekant ha mer. Men fabriken/butiken ligger inte längre i själva Docksta, utan några kilometer norröver.

Jag får en vägbeskrivning, går på en grusad landsväg parallellt med E4:an, passerar villor, familjer, hundar, kulle upp och kulle ner innan jag kommer fram. Jag möter folk på vägen. Säger hej till de äldre; de yngre är som yngre är och bligar ned i marken.

Livat i Docksta. Foto: KAI MARTIN

Så tornar den gråbruna, moderna fabriks-/butiksbyggnaden upp sig. Docksta sko, som hållit sitt koncept intakt sedan starten 1923, har senare år fått något av en renässans. Jag är inte ensam om att frekventera lokalerna, som är nya och fräscha.

Jag hovrar runt. Kollar in. Hör en man i personalen initierat berätta om toffeln. Förstår att han tillhör ägarna. Han kommer snart fram till mig och är balanserat trevlig, visar och lockar så där precis lagom mycket. Jag håller ett par gröna Patrik i min hand, som är på utförsäljning för för knappt 900 kronor. Men jag avvaktar. Går vidare. Hittar ett par färgglada, aningen Josef Frank-inspirerade. Men det är i damstorlek, för smala för mina fötter även om storlek 40 fanns. Då kommer den trevliga expeditens lika trevliga, kvinnliga kollega (frun?) och berättar att hon nog har ett par i min storlek för män. Hon går iväg, kommer tillbaka. De är fina, Gunilla Jobs design. Men 1600 kronor?! Hon ser att jag rynkar på näsan och är snabb att konstatera att det nog är ett smärre fel på tofflorna. Jag kan få dem för 1200 kronor och hon har fått mig på kroken. Skorna läggs i kassan och jag skrotar omkring lite till innan jag går för att betala och går ut på grusvägen som tog mig till Berg en halv mil från Docksta.

Men jag nöjer mig inte. En tunnel öppnar sig som en hägring ned mot Norrfjärden och Veåns strand. Jag går den, trång och fylld av fantasi för en deckarstinn läsare som jag. Under E4:an brusande trafik, ut mot sluttningen och ängarna och stigarna som leder ned mot Veåns camping. Jag svettas. Min Sandqvist ryggsäck, som jag alltså köpte för en ringa kostnad på Røde kors i Virum i somras, har klibbat mot ryggen. Ted Bernhardtzkavajen, från Erikshjälpen vid Backaplan, blev dyngsur och fick hållas i fingret resten av promenaden. Jag kommer ned till stranden. Tänker hastigt: Bad! Men har inga kläder. Går ut på bryggan, i fjärran en ankrande segelbåt, fjärden ligger stilla, få människor är i rörelse; jag hinner ta av mig kläderna för ett hastigt nakendopp. Idén får fäste samtidigt som jag blir attackerad av ettriga strandskator. Jag lommar moloket tillbaka samma väg som jag kom. Kulle upp och kulle ner, passerar en talrik familj som jag senare möter på marknaden. Väl tillbaka i Docksta passerar Anders Bagge. Kort därefter Jessica Andersson, som jag stoppar och som förvånat ger mig en kram; jag var på fel plats i fel ort. Vi brukar ju ses i Göteborg. Men nu var Diggiloo på plats för spelning på Skuleberget.

Jag förenas med de säljande sällskapet. Går och tar mig en bit mat. Tiden tickar iväg och det är dags att packa ihop. Jag köper solidariskt en bok av Grzegorz, som jag redan har, Jonatan Petré Brixels bok och ett fototryck av Erika Holm Petré. Går vidare och handlar ost hos jämtländska Åsbergets gårdsmejeri: kraftfulla dessertostar.

Ryggsäcken är full. Den plus Grzegorz lådor och stolar packas in i bilen. G, som anslöt med buss till Docksta, är med i bilen. Snart är vi på väg tillbaka och lika snart är vi hemma hos mitt värdpar. Det är de sista timmarna innan mitt tåg ska ta mig söderut. G förser mig med röding, närfiskad, som smälter i munnen. Så gott. Till det ett pärlande, vitt vin.

Så är det dags att lämna Ådalen, som jag snart vill återse. Vid stationen tar vi farväl. Min värd och vän konstaterar att tåget är i tid, det brukar det inte alltid vara, och när det kommer in tar vi farväl med hopp om snart återseende. Det blev en fin vistelse, som jag är tacksam för.

Ombord är det stökigt. Min fönsterplats är upptagen. Mannen som sitter där flyttar sig snabbt. För att försöka ta sin plats som någon annan har tagit. Men det är en mor med dotter, som blivit placerad vid olika säten. Mannen tar den udda platsen. Tåget åker iväg mot Härnösand. Där skulle jag kunna ha klivit på om jag vågat utmana tiden. Denna kväll spelade Jesper Lindell tillsammans med Weeping Willows Magnus Carlson plus band. Konstellationen jag hade planerat se på Villa Belparc, men resan till Kramfors och Ådalen kom emellan. Jag får vänta till nästa tillfälle.

Bredvid mig sitter en reslig ung man, som pratar gettosvenska. Det är en korthuggen, ordkarg prosa som fylls upp av fuckin’ som var och vartannat ord. Han är rastlös. Jag upplever honom som jagad. Plötsligt under resan saknar jag honom. Han sitter inte bredvid mig. Men gick han av i Härnösand? I Sundsvall blir vi stående länge. En man stirrar in utifrån på mig med handen skuggad över ögonbrynen, som en skärm. Vid tåget på andra sidan perrongen ser jag en annan man göra samma sak. Båda går vidare. Tåget sätts i rörelse i sommarnatten. Jag läser senare i SJ-appen om en polisinsats på Sundsvalls station.

Jag lider av rastlösheten, men sitter still. Somnar och vaknar. Tåget kränger till, färdas envetet söderut. Natten blir till gryning, en och annan tv-serie passerar revy. Jag läser några rader ur en medhavd bok. Västerås, endast avstigning. Örebro, endast avstigning. Folk skakar tröttheten ur kropparna, snarkningarna från natten klingar ut. Skövde, endast avstigning. Herrljunga, endast avstigning. Toaletterna i min vagn är ur bruk. Jag får gå en bit för att hitta en fungerande. I Göteborg har tågföraren kört in förseningarna. jag är hemma. Fylld av minnen och med ostar som läckt i ryggsäcken och med en hustru som möter mig med kärlek.

Vi ska till Ådalen, hon och jag. Det ska vi.

Minnen. Köpta minnen från resan till Ådalen. Foto: KAI MARTIN

Danmark med goda utsikter, ny garderob och familjehäng del 2

Onsdag 2:

Vi åker för ett morgonbad. Njuter av stillheten. Har vaknat av hantverkare. Är de i källaren? Är de i huset bredvid? Vi har pliktskyldigt ställt ut soptunnorna – tre stycken – för tömning. Men en av dem har förblivit ohämtad. Den med fyra fack för mjölkkartonger, glas med mera. Vi inser så småningom att papp inte är lika med mjölkkartonger. Det förstnämnda ska i restavfallet för bränningen och inte återvinning. Mjölkartonger med sina omdebatterade plastkorkar sorteras med plast. Jag får inte det att gå ihop och förföll i svensk sedvänja och sopsorteringen hemma.

Det var bara att ställa sig och göra om, göra rätt.

Men nere vid Öresund, vid Skodsborg strand är det stilla. Morgonbadarna kommer för sitt dopp och kanske lite samtal. Kaféet har öppnat och efter bad blir det en kaffe och en croissant.

Vi väntar storfrämmande två i kväll. Efter att det unga paret åkt hem har vi sysselsatt oss själva. Det är vi bra på. Men nu på eftermiddagen ska jag åter upp till Helsingør och färjeläget för att hämta min äldsta son P, hans fru S och I, mitt barnbarn.

Z och jag kommer flytta ur sovrummet för att låta familjen bo där.

De har haft ett stopp i Helsingborg för att hälsa på släktingar. I åker färja – ja, en så stor båt – för första gången och är förtjust när han kommer i land. Hans stora förälskelse just nu är hans pappa, mamma S kommer därefter. Jag, som stått högt i rakningen har blivit nedpetad. Istället är det Z som han springer fram till för att krama. Det är vackert.

Så tar vi turen till Virum. Då jag åkte från Göteborg såg jag till att, bland all packning, också ha med bilbarnstolen. Så han sitter säkert.

Vi installerar familjen i huset, äter kvällsmat och så småningom är det läggdags för den lille.

Mamma S, som är den egentliga orsaken till att familjen kommer ner, ska på jobb i Rumänien. Hon flyger från Kastrup på fredag morgon, så jag kom med idén att hon skulle komma ner, så vi kunde skjutsa henne till flygplatsen. Nu blev det en extradag och då med resten av familjen, förutom V – I:s storebror som är hos sin pappa.

Vi sitter och pratar, tar ett glas vin, men kroknar alla tidigt och checkar ut för dagen för nya äventyr.

Torsdag 2:

I sover när jag vaknar. Huset är stilla. Jag släpper in katten, som varit ute på nattäventyr. Vilka är svårt att veta, för han är kastrerad. Men mat vill han ha. Pronto. Klockan är strax efter sex och han är tydlig, men inte oförskämd, med vilken skål som ska fyllas. Han buffar med huvudet mot mitt ben, stryker sig kelsjukt fjäskande till han får det han önskar. Efter maten går han mot ytterdörren. Kompisarna väntar och kanske något jaktbyte.

Jag läser lite ur Carl-Johan Vallgrens ”Din tid kommer”, en välskriven deckare i Mankell-klass. Scrollar i mobilen innan jag märker att familjen börjar vakna. Z sover sött. Inte så konstigt. Natten har varit kvav, sängen trång och med mig ur vägen kan hon sträcka ut och få lapa i sig den sömn hon behöver.

I försöker väcka henne utan framgång. Försöker en gång till och får upp hennes ögon. Men han är försiktig. Hon somnar om. Först på tredje försöker går det. Vi samlas kring frukostbordet. Huset är fyllt av minnen från Z:s farmor och farfar. Möbler som gått i arv till hennes kusin. Det är smakfullt och kusinen har stort intresse för kaffe, italienskt i synnerhet och har en espressomaskin, som F hade fått bukt på med sina färdigheter som tidigare barista i Umeå. Men vi tog aldrig del av hennes färdigheter. Vi som nöjer oss med pressobryggare hemma står oss slätt. Men… jag hittar en långt inne i ett skåp, som plockar fram och S:s morgonkaffe kan räddas; utan den koppen står hon sig slätt.

Vi har ett digert program framför oss. S, i synnerhet, vill på en secondhandrunda. Jag tar ut färdriktningen, som börjar vid Røde kors på andra sidan den rikt trafikerade Kongevejen, som leder från Lyngby mot Holte.

Z tar hand om I och går en trappa upp till barnkläder och leksaker. Kommer snart ned med en Paw patrol-biltransport fylld med bilar plus någon extra. ”Paw patrol” är en tecknad serie som I slukar, när han får lov. Han är lycklig. Ja, Z också. Hon har tidigare tänkt köpa en bil till honom, men hisnat över priset på leksakerna och avböjt. Här kostade allt som allt nästan ingenting.

Ja. I har leksaker så det räcker och blir över. Men i huset i Virum saknas det leksaker överhuvudtaget. Sonen i huset är nio, spelar fotboll har hans leksaker har förmodligen fått maka på sig.

S hittar kläder, men väljer med omsorg. P kikar på ett par skor, provar dem, men trots att det är i nyskick står han över. De stramar över foten. Jag? Jo, tack, jag kikar, men håller mig lugn den här gången. Förutom en NN07- skjorta, grön i linne, som måste ha skänkts direkt från en butik. Etiketterna fanns kvar, prislapparna likaså. 89 DKK nu. Nypris 899.

Färden går till Kræftens bekæmpelse genbrug i centrala Virum. Det blir några leksaker till, bland annat en dinosaurier; I kan allt om dem med en treårings vetgirighet. S hittar lite kläder, som hon provar och köper. Jag handlar en sjal med zebramönster till Z, en brandgul brödform och en dansk osthyvel innan vi lämnar lokalen, går ut i den ljumma luften med ett gråväder som spänner som ett valv över oss.

På andra sidan torget finns en bagare. Det blir danska wienerbröd och kaffe för en fika på torget.

Så åker vi mot Birkerød och genbrugsbutikerna där – ett Røde kors, som vi insåg då vi var där med F & G, hade flyttat och ett Kræftens bekæmpelse genbrug. Den trista Hovedgaden, gågatan, är sommarloj, men har sina fördelar eftersom där är bilfritt. Vi börjar med Röde kors. P kollar kläder, provar en snygg Tiger of Sweden-kavaj, som sitter som på en fotomodell. Men till skillnad mot sin far inser han att garderoben är full. Men det blir några t-shirtar. S fyndar lite mer. Bland annat en midjeväska, som hon sökt för sin resa. Hon tvekar, men jag säger att dels är den billig och dels är det inte säker att vi hittar någon i en annan butik. Jag hittar en märkligt kärl i Le Creusets serier – något Z:s dotter S samlar på. Jag köper den oombedd till henne plus en smart vitlökspress i Jamie Olivers serie, och ett par Morgan snusnäsdukar. I behöver gå på toa, så P och han försvinner. Jag behöver gå på toa och försvinner, för jag hittar inte. Efter lite irrande kommer jag rätt och lättad ut. Letar en nagelsax, men vill inte ha någon knipsare utan helst en nagelsax för barn. Hittar ingen medan naglar växer för varje sekund.

Vi strövar strøget ner mot Kræftens bekæmpelse genbrug. Utanför står en staty som fångar I:s intresse. Han dröjer kvar med Z. Leker, klättrar, omfamnar de tre kvinnornas nakenhet på det oskyldiga vis som bara barn kan. Inne butiken jagar S vidare, hittar lite. Bland annat än midjeväska, som hon gillar bättre än den förra. Vi andra i stort sett ingenting.

Vi sätter oss i bilen för att ta oss vidare. Nu mot Lyngby och stadens Røde kors. Vi parkerar där det en gång låg en lördagsloppis av inte oäven kvalitet. Bland annat fyndade jag 2014 en Zegna, manchesterkostym, för 100 danska kronor. Ett av mina största kap genom tiderna. Vi har hittat hål i magen, så vi styr upp mot en korvkiosk i stadens mitt där jag en gång fick inte bara mitt livs första flæskestekssandwich (tänk hamburgare med fläskstek med knaperstekt svål, remouladsås, dansk rödkål) utan också en smaksensation som försatte mig i en omloppsbana runt jorden för ett tag. I ska få smaka på rød pølse och även mamma S är nyfiken på de danska, kulinariska läckerheterna. I restaurangen bredvid köper Z øl efter att hon har beställt vad vi ska ha, för kiosken har inga starkvaror. Så får vi vår mat, en stilla stund av välbehag och mättnaden.

Men vi ska inte förfalla i matkoma, så efter införskaffad lunch rör vi på oss ut mot Lyngby hovegade, in på Engelsk herremagasin, där P tittar på skjortor och jag nyper på ett och annat plagg också. I behöver gå på toa, som Magasin bredvid blir vattenhålet. Vi andra passar på att scanna av reautbudet innan vi efter en stund går ut.

Så ner till Røde kors där vi alla irrar runt en stund. I har ett förvånansvärt tålamod med oss vuxna, men vill förstås till en lekplats och har ögon vidöppna för en, om det skulle dyka upp någon på vägen. På herravdelningen hittar jag en Armanikostym, där kavajen sitter som gjuten, men byxorna är för långa.Den sitter ändå lös och ledig, med ett ylletyg som dansar lätt för vinden. Den är otroligt skön att ha på sig. Totalt 540 DKK avgör saken och Samuel Skräddare ska ju ha att göra.

Så ned mot Strandvejen och Hellerup. Jag vill bada, för trots att vädret är mulet är luften jolmig. Vi passar på att köpa en glass och på Lydolph’s isbar. Åker sedan ner till vattnet, parkerar nära bryggan och jag, som är den ände med bakkläder, går ut, byter om och hoppar snart i.

Det är något speciellt med att bara i Öresund. Ja, det är inte så salt som Bohusläns vatten ger i Kattegatt. Men känslan av att ha husen så nära, trafiken, den stora staden i fjärran, trafiken i sundet, motionärer som ror, paddlar, simmar… det är härligt.

Det dröjer inte länge förrän I också vill i. Det visar sig att P trots allt har sina badbyxor med sig och efter att I doppat sig med farfar tar P över. Vi går upp, men trots blåa läppar och en liten darrande kropp vill I, på barns vis, mer. Vi stannar en stund, går sedan in till stranden där I for leka vidare och bada en gång, eller två, till.

Vi funderar på mat och bestämmer oss för kinamat. I Holte ska det finns en restaurang som bjuder till kinesisk matfest. Vi styr dit. Z försöker beställa på distans, men det funkar inte. Väl där är det en strid ström av människor som vill ha mat. Jag sitter kvar i bilen, väntar på de andra som beställer och när de kommer med kassarna fulla är jag start klar.

Vi sitter snart kring det danska designmatbordet och låter oss väl smaka. Kvällen har tickat på. I ska i säng, S ska packa och tacka för sig. Hon åker i morgon bitti och jag ska skjutsa henne och P ska följa med för att ta farväl av sin älskade hustru.

Fredag 2:

Jag vaknar tidigt. Släpper in katten, som klappat till verandans tak i ett försök att få uppmärksamhet. Inga knep är för dåliga om man vill ha mat. Det går nu på rutin, kel, mat, mer kel i förhoppning om mer mat.

S vaknar. P fixar kaffe till henne. I vaknar. En stilla frukost. Z mornar sig, men är snart i sällskap med oss andra.

Så tar Z hand om I medan S tar farväl av sin lille son. P, hon och jag går till bilen och jag styr ut från Virum, förbi Lyngby, kör med van hand mot Rødby och sedan mot flygplatsen. Vart jag ska vet jag; jag var ju med då vi lämnade T, Z:s storasyster för någon vecka sedan.

Kön in till avlämningsplatsen är lång. Det visar sig att ett av två körfält är igenstockat av en bil som fått motorstopp. Lyckligtvis ger slumpen att jag tagit den andra. Bilen framför lämnar sina käraste, lyfter ut bagage och står och kramar en stund. P och S kliver också ut, tar S:s bagage och jag lämnar även jag bilen för att ge S en hastig kram innan de får ägna sig åt varandra.

Så plötsligt är det bara P och jag kvar. Jag styr ur p-huset och kör i morgontrafiken samma väg tillbaka.

I och Z har haft en fin stund ihop.

Men det dröjer inte lång tid förrän vi ska bege oss. Bilen får stå kvar. Vi promenerar mot Virum station, någon kilometer, för att ta tåget till Hovedbanegården. Z:s son T är på väg ner från Göteborg för några dagars umgänge och vi ska överraska honom med en välkomstkommitté som består av fler än hans mamma.

Vi ska passa på att göra lite av ett Strøget för att senare gå på nya äventyr. Men allt avgörs lite av vad T vill, förstås.

Han kommer sista av alla. Vagnen han satt i var först när han lämnade Göteborg, men i Halmstad skedde ett tågbyte och först blev nu sist. Han blir glad för välkomnandet och vi drar oss upp mot Tivoli, över Rådhusplatsen och till Strøget där det inte dröjer länge förrän Byens bästa shiwarma finns. Det är en tradition för främst Z och T att gå dit. Men jag har inget emot maten. Den är god och stället är populärt, från pöbel till fint folk som kända, danska musiker och skådespelare.

Vi tar plats på andra våningen, äter vår och mat och dricker vår dryck. Efter toabesök är vi redo att gå ut på Nordens, ja, kanske norra Europas mest kända gågatan. Det är fullt av turister denna solstänkta, varma sommardag.

I hamnar i skyltfönstret framför en leksaksbutik och går sedan in med sin pappa. Ut igen och in, lite längre ner, på Farao’s cigarer – en butik som är T:s favorit sedan barnsben med allt från Tintins värld och fantasygrejer, kortspel och dräkter. I får ett spel, kastar sig på golvet och det blir lite strängt ett tag. Men vi lämnar butiken efter en stund och går in i Legobutiken, som slukar I:s intresse. Ja, vi andra häpnar också. Vilken skicklighet de har byggt miljöer, som Nyhavn.

Vi är fikasugna och drar oss från Strøget ned mot Nikolaj plads, där det i den gamla kyrkan finns en konsthall och kringliggande restauranger. Vi söker skuggan i träden, men hittar ingenstans att fika. I ett hörn i skydd från insyn och sol sitter familjen Fredrik Skavlan och Marie Bonnevi med barn, som vilka turister som helst. Bredvid ligger en lekplats, som I får span på. Jag stannar kvar med Z och T går till Magasin för att lösa fikabiten.

De kommer precis efter att paret Bonnevie–Skavlan lämnat och deras barn fått rasa av sig i lekparken. I springer omkring, men avbryter allt när det vankas danskt wienerbröd och jordgubbstårta. Mat för en karl.

Så mot metron, som ska ta oss till Hovedbanegården och sedan vidare med buss västerut.

Vi hamnar längst bak i det förarlösa tunnelbanetåget, som med en svindlande fart tar oss nedför, uppför att vidare mot vårt slutmål. Pedagogiskt har man klistrat på reglage för barn att leka med, så att de tror att de kör fordonet. Underbart.

Vårt mål, den bländande dag, är Zoologisk have i Frederiksberg. Bussen från Hovedbanegården via Vesterbrogade tar oss dit. Vi betalar, går in, köper en skrinda så I, som i och för sig är duktig på att gå, får vila sina ben. Det är på samma gång förskräckligt och fascinerande att se djuren. Lejonen som lojt lapar sol med ett kadaver hängandes som gott gott i gott gott från ett träd när de stora katten är hungriga. Isbjörnen driver gäck med oss, men efter en stund blir det badshow av en och posering på land från en annan. Brunbjörnen bredvid gör detsamma.

I inhägnat bredvid saknas djur. Det har man löst så att människodjuren får gå in dit. Framför allt barnen. I är inte sen att göra så och springer omkring på området nära på ensam. Vi fortsätter mot leoparder, elefanter, en tiger som rastlöst vandrar av och an som just det djur i bur den är.

Vi passerar de loja pandorna, går in i regnskogen med fjärilar, exotiska fåglar med flera. Det är fuktigt och ger kanske en känsla av amazonas djungler. Vi fortsätter ut, ser på en karta som ska tala om var vi är. Men den gula pricken som ska göra det är väck. Vi lyckas orientera oss ändå. Kommer till savannen på andra sidan Roskildevej, dit en tunnel leder oss.

Där finns giraffer, noshörningar, zebror, strutsar och andra savanndjur. I ett hus med pool huserar familjen flodhäst, ett av världens mest farliga djur.

I är förtjust. Men gladast, näst efter glassen han fick på vägen, är han för lekplatsen där ungar i olika åldrar stormar vilt. En del egoistiskt hänsynslösa, andra generösa och fina mot varandra. Farfar vakar som en hök efter I och när någon är oförskämd reagerar jag. En grabb verkar vara så förvånad att bli tillsagd att jag snabbt blir hans förtrogne, som han vill visa sina konster för.

En jeep med ratt lockar många. Så också I, men då han väl sitter vi ratten kommer en talle och daskar till I i ett försök att ta kommandot. Farfar stirrar stint tillbaka glinet, som får gå tillbaka till sin pappa. Ett litet barn kommer upp bredvid I, som vänligt säger att ”du får också styra”. Tack, så ska det se ut.

Jag lirkar honom så småningom bort från jeepen och in i några grottor med håligheter, som barnen kan ”gömma” sig. Det är en labyrint och då jag avlöses av Z, för att sätta mig med de andra som tagit en mugg öl, får hon fortsätta leken. Mycket riktigt lurar han henne för en stund, då vi har bestämt oss för att gå. Lycklig blir han emellertid hittad och vi tar farväl av alla djuren, går mot bussen efter att ha besökt souvenirbutiken.

Vi tar oss med bussen samma väg tillbaka som vi kom. Sedan tåget till Virum och hem efter en lång dag. I leker i en stund efter maten, men vissnar. I morgon ska han och hans pappa åka hem. Den osociala katten hoppar nästan genast upp i T:s knä för gos. Kvällen stegras mot natten. Jag sover med min son och hans barn. Z sover hos sin son, men i skilda sängar. Huset är rymligt och plats för oss alla.

Lördag 2:

Efter frukost åker vi, den solskensdag, till stranden med P och I. T stannar hemma. Vi får en fin stund, har med packningen för P och I ska skjutsas till färjan. I badar länge och använder Z som ponton. Skodsborg strand är inte gödslat med människor. Det blir trivsamt. Vi tar en glass, kaffe och en croissant. Hygger oss en stund innan bilen styrs norröver för att lämna vid färjan.

Z och T har en plan. Hon vill visa København från turistens synvinkel. De har båda spanat in en Hop on hop off-buss, som vi ska ta vid Tivoli. Så på tåget in mot stan med sikte att köpa biljett som ger mest valuta för pengarna.

Nu är det inte så enkelt. På grund av spårarbete går inte tåget in till Hovebandegården. Jag läser att det är byte vid Ryparken som gäller. Men Z står på sig och hävdar Hellerup. Hon är ju en københavner tøs, så jag viker ner mig. Det går inga tåg till centrala København, åtminstone inte S-tåget. Men Z reder ut allt och tar oss till en perrong för DSB-tågen mellan Helsingør och huvudstaden. När det väl kommer tar det oss till både rätt destination och station.

Så upp och till Hop on hop off-bussarna. Det visar sig inte vara gratis, men när säljaren förstår att vi är svenskar (trots att Z pratar danska) får vi ett tröstpris i form av en båttur inkluderat i priset. Ok, då.

Vi sätter oss längst fram i de trånga sätena. Längst fram till höger sitter en man och sover. Efter några stopp dristar sig Z att fråga om han är ok, han nickar slött och återgår till sömnen i den tryckande värmen. Bussen kör kringelikrokar för att släppa av och på. Själva sightseeing har inte riktigt börjat och när den väl gör det hänger speakerrösten inte med. Glyptoteket är passerat sedan något gathörn då det nämns. Vid Amalienborg pratas det om drottningen som regent, men landet har ju nu kung Frederik sedan i januari. Det hade man från Hop on hop off:s håll kunnat sköta snyggare. Resan är överlag usel och även om T inte har sett Köpenhamn på länge, så är han inte imponerad. Vi siktar in oss på båtturen och väntar med turen som ska ta oss till Christianshavn, Amager med slutstation Reffen, som var vår plan. När vi kliver av vid Højbro plads och Ved Stranden är det kö. Z får i uppdrag att lösa platser. Vår slottid är först efter en timma, så vi går till Magasin för att köpa proviantering. Där blir det mackor i den fantastiska matdelen med ett rikt utbud. På Seveneleven när båten har jag köpt dricka och wienerbröd. Vi ska klara oss under båtturen.

Mackorna äter vi vid kajkanten. Slutligen är det dags. Båten fylls på och vi har tagit plats några rader bak i båten med T vid relingen. Det är barnfamiljer, äldre, unga och gamla från alla delar av världen. En ostindisk familj med en elegant mamma och en pappa, som är fokuserad på sin kamera, har två söner att se till. Ingen av dem klarar det. Av guiden blir vi alla tillsagda att inte stå upp, inte sträcka sig efter de broar vi åker under. Familjens vilda ungar struntar glatt i reglerna och slutligen blir guiden tvärsur och skäller till.

Till saken hör att han är fantastisk. En showman med brett kunnande och ett stort humorregister. Att åka kanalbåten var helt enkelt god underhållning från start till mål. Trots irritationsmomentet från barn som inte föräldrar höll i schack.

Vi tar apostlahästarna från båten, går förbi Kongens nytorv. T har handlat øl i samma butik som jag handlade dricka. Han och jag dricker på danskars vis på vägen, men när vi stannar till i Magasin smyger jag ner burken i byxfickan, rör mig försiktigt och ner till de nedre environgerna för att lätta på trycket. I Nyhavn, senare, kommer Z:s anarkistiska, danska drag fram. På en avsats vid kanalen, där det tydligt står att man inte får vistas, hittar jag henne med sin son drickandes.

Vi fortsätter längs Bredgade, förbi Amalienborg, in för att säga hej till kungligheter och vakter. Fortsätter upp mot Bredgade igen och mot Østerbro för tåget som ska ta oss hem. Det blir skifte vid Ryparken och en lång väntan innan tåget tar oss hem till Virum och katten som ska ha mat.

Söndag 2:

Det är loppis. T har sovit dåligt, trots att han har varit ensam. Z och jag har åter tagit sovrummet i besiktning. Hon och jag styr mot havet för bad och kaffe, som nu den nya traditionen bjuder. När vi kommer upp tackar T för erbjudandet om att hänga med till Holte. Han tar vår säng, somnar närmast bums i det korsdrag vi har försökt att ordna.

Förra veckans lynniga väder är som bortblåst. Himlen står hög och klar, solen skiner sitt leende och vi går vår tur, som alltid en gång ned, samma upp. Inget ska missas. Utbudet är inte samma som förra veckan, då jag hittade fina grejer och G köpte byxor och, lite oväntat, en polo, en nästa ny Sand i brunt. Men det blir ett Paul Smith-skärp för 30 DKK och ett Alexander McQueen-linne för samma summa.

Vi är där någon dryg timma innan vi åker tillbaka till Virum och hämtar T för loppisen i Charlottenlund. Det var där, förra året, som jag hittade toppengrejer för en spottstyver. Jag antog att det var stöldgods, men vem är jag att anklaga eller bevisa.

Det är horder med säljare, än fler köpare. Kläder, kläder, kläder. Mest för kvinnor. Somt för män. Solen steker och värmen stiger. Det finns ingenting som lockar. Å andra sidan har jag hittat plagg sedan tidigare på resan, så behöver är väl tillgodosett.

Vi åker därifrån lottlösa, men ändå nöjda. T har varit med. Det är trevligt.

Mot Reffen. Turistbussen har vi skrotat. Båtturen igår övertrumfar allt. Vi tar bilen, har badkläderna med, för i Köpenhamn kan man bada nära nog överallt. Vi är inte ensamma då vi väl har kommit fram och parkerat. Men vi nästlar oss in i folkhavet, mot foodtrucksen och ölhallarna. Vi går runt hungriga, men bestämmer oss snart för något mexikanskt. Tillsammans med ölen blir det perfekt.

Men Z och T har inte fått någon. I planen ingår, efter att ha lyssnat på båtguiden, att ta en burgare på Gasoline Grill i Christianshavn. Men först en promenad över Inderhavnsbroen, den fräckt delbara gång- och cykelbron som förbinder Christianshavn vid Papirhalvøen med Nyhavn (se och lär, Göteborg). Papirhalvøen var som Reffen innan den nya bebyggelsen kom med de häftiga husen som nu rest sig och där lägenheterna kostar miljoner att äga.

Vi tar bilen dit och ställer oss just under de nämnda husen. Hilda behöver svalka. Luftkonditioneringen är det sisådär med.

Bron är populär för både cyklister och gående. Ingen båt med höjd passerar, så bron öppnas inte den här gången.

Vi hamnar i en souvenirbutik, för Z vill ha kylskåpsmagneter. T likaså. Så blir det svalka i Magasin, där T vill ta en rejäl tur i matavdelningen. Jag går på tur på herravdelningen, som är gigantisk. Jag hittar lite av de märken som jag har, som frottétröjan jag köpte i Barcelona förra året på en loppis.Revolution, det danska märket.

Så ut och tillbaka över bron och mot Gasoline, som ligger på Christianshavnssidan och är ett annat foodtruckområde.

Burgaren är god, men kanske är det lite väl tätt på det mexikanska. Konceptet är dessutom lite lustigt, då man erbjuder lemonad till maten. Men det funkar. Mot bilen och tålamod med alla cyklister och gående som har tålamod. Förbi Christiania, ut mot Torvegade, Knippelsbroen, Kongens Nytorv, Bredgade, Triangelen, Østerbrogade och mot Hellerup. Klart vi ska en is på Lydolph’s.

Vi står i en långsam kö. Jag smiter in i en butik för att köpa kylda drycker, som vi får svalka oss i hettan i väntan på glassen. Vi äter den i skuggan, när vi väl har fått handla efter tjugo minuters väntan. Trinda och mätta åker vi hem.

Jag dumpar alla för att åka och bada. För att lindra dagens kvalmiga hetta finns det bara ett råd. Det är ljuvligt. Öresunds vatten omsluter mig. Jag får frid, kommer ned i varv. Mår bra och svalkar mitt heta jag.

Måndag 3:

Det är sista dagen. Z och jag tar en finaltur till stranden. Bad och kaffe. Åter, så städar vi huset. Ställer allt i ordning. Tackar för oss. Två ljuvliga veckor. Allt är packat, bilen är fylld. Jag gör en sista tur till Røde kors-butiken. Hittar en Sandqvist, det svenska retromärket som gör snygga ryggsäckar. Min spaningen är att danska genbrug inte har koll på svenska märken. Tesen håller. 50 DKK är ju ingenting för den här nya ryggsäcken.

Vi är startklara. Åker norröver med en bil till bredden fylld. Men samtidigt ska vi göra ett depåstopp vid Prøvestenen. När Z och T går till Kvickly passar jag på att köpa grejer på Igen – Kræftens bekæmpelse genbrug. Det vankas ju jul i juli, vår tradition i familjen sedan 2009.

Sedan färjan, där lite lukta gott inhandlas med två flaskor vin. Sedan stänger jag kassan för ett tag.

Väl hemkommen får jag emellertid öppna den. Vänner från Örnsköldsvik är nere och vill ses. Det blir lite mat på Olivia, något glas vin, vidare i väg till Rubinens takbar. Kalla sommarvindar blåser, men vi klarar oss. Det blir trevligt.

Sedan är min semester över. Om man nu kan ha semester som pensionär.

Tack Danmark. Vi gensyn.

Lustfylld njutning, roande kontroll

Teater:

NJUTNING OCH KONTROLL

Sinnlig och roande. Sara Klingvall och Charlotta Grimfjord Cederblads ”Njutning och kontroll” är en intensiv och roande föreställning där publiken bjuds in. Foto: KAI MARTIN

Vi lever i en narcissistisk tid förstärkta av sociala medier. Vi ska framstå som perfekta, söka det perfekta och lockas av njutning. Njutning då vi gör något. Njutning av vad vi intar i form av mat och dryck. Gärna ska det se snyggt ut. Utom på en afterwork, då allt spiller över. Ett glas för mycket. Några bitar mat som blir frossa istället för ett lagom. Vi som inte bara vill ha gränslös njutning utan också sträng kontroll faller ned i ångest och självförakt.

Detta famnar duon Sara Klingvall och Charlotta Grimfjord Cederblad i sin lustfyllda, insiktsfulla och roande föreställning ”Njutning och kontroll” på intima Cinnober på Masthuggsterrassen.

Här har paret dukat upp furstligt. Glasen med bubbel i entrén (ja, det finns alkoholfria alternativ) uppmanas man att ta med in i salongen. För det vankas mer.

Det blir en fest för ögat, örat, hjärnan och själen. Men också frestelser i form av snittar, mer vin och godis. Vi lever i inte bara i ett narcissistiskt tidevarv utan också i ett hedonistiskt. Det är i njutningen föreställningen tar sitt avstamp, sneglar tillbaka till grekerna och romarna om orden orgie och hedenomi ursprungliga betydelse. Ett raskt hopp till brittiske filosofen Jeremy Bentham, som i mitten av 1800-talet skapade riktningen utilitarism. En teori inom normativ etik som föreskriver att den rätta handlingen är den som maximerar nyttan, det vill säga maximera utfallet av lycka och minimera utfallet av lidande. Eller, som Bentham sa ”all njutning är god”.

Men filosoferandet hos Klingvall–Grimfjord Cederblad löper raskt vidare till det egna erfarenheterna. Det gör också att föreställningen eventuella pretentioner och von oben-perspektiv snabbt landar på golvet. Det är ett friskt sammelsurium av koreografi och musik hämtat från allsköns håll. Kläd- och scenbyten i ett högt tempo, utan att dramaturgin går förlorad i något hafsigt.

Det blir tillbaka till filmer som duon minns – och iscensätter. Demi Moore i Sara Klingvalls gestaltning i den klassiska drejscenen i ”Ghost” där Patrick Swayze (komiskt gjord i ”muskulös” t-shirt av Charlotta Grimfjord Cederblad) glider över till ”Dirty dancing”. En film Demi Moore inte fick göra mot Patrick Swayze. Så fortsätter det: ”En officer och gentleman”, ”Titanic”… för allt Demi Moore (Sara Klingvall) är ju att flyga, hennes stora längtan efter njutning.

Ja, vi hamnar till med i Jane Austins kyska värld, som via de strålande skickliga projektionerna/animeringarna signerad Carmen Fetz, som utmanar det pryda och könsreglerade för något mer lustfyllt.

Så landar vi i ”När Harry mötte Sally” och ”orgasm”-scenen på en lunchrestaurang med Charlotta Grimefjord Cederblad som Meg Ryan. Där Charlotta Grimfjord Cederblad utmanar och tycker inte att Meg Ryan tappar kontrollen tillräckligt för att vara övertygande i sin roll. Efter några fatala försök talar hon sig varm om ett Youtubeklipp med operasångerskan Montserrat Caballé, där operadivan med slutna ögon mottar publikens flera minuter långa ovationer. Det drömmer Charlotta Grimfjord Cederblad om och förvandlar scenen till dödsmetal där hon growlande tar över – förstås till publikens ovationer.

Ja, infallen är många och publiken bjuds hela tiden in i föreställningen inte bara som åskådare. Man njuter helt enkelt mer och bättre av denna tokiga föreställning ju större deltagande man tillåter sig.

Det är lätt. För det är generöst, levande, lustfyllt, roande och njutningsfullt – där sensmoralen nog mest av allt handlar om att våga tappa kontrollen för att njuta. Det gör ”Njutning och kontroll” på ett begåvat och underhållande vis utan att tappa koncepten.

”Njutning och kontroll”, Cinnober, Masthuggsterrassen, premiär 26 april 2024. Spelas också 27 och 28 april.

Koncept, text, regi, kostym, scenbild och framförande: Sara Klingvall och Charlotta Grimfjord Cederblad.

Koreografi och yttre öga: Pia Nordin.

Projektioner: Carmen Fetz.

Makeup-design och kostymrådgivning: Sam Message.

Ljusdesign: Max Mitle.

Slagkraftigt om Ferlins sista tid

Musikal:

JAG SKA SLÅ DIG PÅ KÄFTEN

Nils Ferlins sista tid. I ”Jag ska slå dig på käften” skildrar Timo Nieminen Nils Ferlins sista tid. Foto: ARCTUR HERNANDEZ

På Klarabergsgatan vid ingången till St Klaras kyrka i Stockholm står han staty, Nils Ferlin (1898–1961). Ganska mager om bena och tillika om armar och hals. En illustration av den säregne, stridbare och skicklige diktaren från Filipstad, som blev en av de Klarabohemer som helst levde på bohemdieten kaffe, cigaretter och sprit.

Det var i dessa kvarter han fick sin näring som poet, där han diktade, sålde det han skrev och förvandlade de införskaffade honoraret till sin diet. En livscykel måhända inte att rekommendera.

Men hans sista tid lever han med sin fru Henny i Penningby i Roslagen. Han är drabbad av reumatism, som kröker hans händer så svårt att han knappt eller inte kan greppa pennan för att skriva. Lungorna är fyllda av rökningens tjära. En stroke har slagit honom, men han har klarat talet. Den stridbarhet och styrka som han genom livet har haft sinar. ”Jag ska slå dig på käften”, blir tomma hot som kommer över hans läppar. Det som i hans krafts dagar blev till handling. För temperament hade han, oavsett om det var som skådespelare, sjöman, fotbollsspelare eller slagskämpe.

Denna hans sista tid har sångaren och artisten Timo Nieminen tagit fasta på i sin ”Jag ska slå dig på käften”. En slagkraftig, mustig, sorgligt rolig föreställning som han kallar musikal, men som jag kanske hellre vill kalla en musikdramatiskt historia, en monolog med sång. Nå…

Timo Nieminen kan sina kärva män. Han kan sin Nils Ferlin. Vågar lita på när tystnaden är mest kraftfull eller när replikerna ska få ta sats inför ett sångnummer. Musikerna Gunnar Frick – gitarr och dragspel – och Lotten Zimmergren – cello – får också agera staffagefigurer i de stumma rollerna som Vilhelm Moberg och Nils Ferlins hustru Henny Ferlin Lönnqvist. För det är Timo Nieminen som håller låda. Det är han som med emfas sjunger sina nykomponerade låtar till Nils Ferlins klassiska dikter, de som tidigare bland andra Lille Bror Söderlundh stått som kompositör för.

Ja, Nils Ferlin tjusar och lockar fortfarande. Han är ju inte bara staty vid Klarakvarteren i Stockholm utan även i födelsestaden Filipstad och på fyra andra ställen. Hans dikter lever och artister som Sven-Bertil Taube och bluesmannen Rolf Wikström har gett dem liv i musikform.

Så här drygt 60 år efter hans frånfälle visar Timo Nieminen att Nils Ferlin fortfarande har en relevans och aktualitet.

”Jag vill slå dig på käften” är på hända inte en lavett på blanka dan, men en utmärkt vederkvickande lunchunderhållning.

”Jag ska slå dig på käften”, Lunchteatern, Göteborgs stadsteater. Urpremiär 18 mars 2024. Spelas 21 och 22 mars, men kommer också spelas på turné.

Manus och musik: Timo Nieminen, som också spelar rollen som Nils Ferlin.

Dikter: Nils Ferlin.

Regi: Marie Dellskog.

Ljud: Arctur Hernandez.

Gitarr, dragspel och i rollen som Vilhelm Moberg: Gunnar Frick, som även gjort illustrerande musik.

Cello och i rollen som Henny Ferlin Lönnqvist: Lotten Zimmergren.

Lång färd mot premiär

När jag sommaren 2022 såg Ådalsbandets musikdramatiska föreställning ”Eldupphör” på Villa Belparc blev jag genast förtjust. Att berätta svensk historia till nyskriven musik och text har ju magister Stefan Andersson lärt oss sedan 2008. Han är nu något av en rektor för den skola som funnit fler och fler läromästare. Ådalsbandet tillhör en av dessa.

Tidsresa. Ådalsbandet gör en tidsresa med ”Byen som forsvant”. Foto: KAI MARTIN

I somras fick jag reda på att bandet fått engagemang från Narviksfestivalen Vinterfestuka om att skriva om stadens historia och tillkomst. Narvik har ju sina tydliga kopplingar till svensk malmindustri och är ungefär lika gammal som Kiruna, som stad betraktad. Vinterfestuka är en festival med anor. Sedan starten 1956 har man underhållit sin kommun och tillresta. Det har också blivit ett sätt för invånarna att hylla och ära den bygd som de kommer ifrån. Man ställer under denna vecka upp mangrant ock klär sig som för en tidsresa drygt hundra år tillbaka i tiden; männen i vidbrättad slokhatt, vit skjorta och väst, som för att minna om de rallar som byggde Ofotsbanan, den delen på den norska sidan av järnvägen mellan Luleå–Kiruna–Narvik, och kvinnorna i långa kjolar och blusar eller klänningar samt gärna hatt.

Nu ville alltså Vinterfestuka göra en beställning av den svenska orkestern. Allt baserat på en tio minuters peepshow av ”Eldupphör”, ett slags snabb version, framförd av låtskrivarna Tony Naima och Lars Bodén tillsammans med bandets excellenta och uttrycksfulla sångerska Mathilda Lindgren. Tio minuter alltså! Det räckte.

Vinterfestukas tillresta delegation som närvarade vid Utbudsdagarna, där kultur högt och lågt saluförs, jublade som männen i ”Tjuren Ferdinand” som trodde sig ha hittat inte bara en bjässe till tjur utan också en vild och stark kombattant till den tappre matadoren. Nu ropade de inte unisont ”Honom ska vi ha!”, utan vid en öl senare på kvällen slöts ett muntligt avtal som sedan blev skriftligt. Från den första kontakten i september 2022 till påskrivet kontrakt i januari 2023 har duon, barndomsvännerna Tony Naima och Lars Bodén skrivit låtar baserad på den research de gjort om Narviks tillblivelse.

Det har blivit ”Byen som forsvant”, baserad på historien om Rombaksbotn, staden någon mil öster om nuvarande Narvik som uppfördes i all hast vid bygget av Ofotsbanan i slutet av 1890-talet och en bit in på 1900-talets början.

I ett samarbete mellan Musikk i Nordland och Stiftelsen Vinterfestuka har Ådalsbandet inte bara antagit utmaningen. Den 8 mars 2024 skulle det vara premiär i Narvik Kulturhus.

När jag fick reda på detta var det fortfarande sommar 2023, men jag var ivrig att berätta att jag ville dit. Detta ville jag inte missa. Så gick tiden. Jag glömde inte av det hela, men la det liksom åt sidan.

Så för några veckor sedan kom beskedet. ”Vi ha premiär 8 mars. Du har lovat att komma!”

Haha, jo, det förpliktigar ju. Men att i hast resa till Narvik. Jag skissade i huvudet, men vågade inte riktigt fråga Z om det ens var ok. Men när det väl blev gjort var hennes svar som alltid klokt. ”Om du nu har sagt att du har köpstopp, så är det väl bara att åka. Med två månaders köpstopp har du tjänat in till både buss- och flygbiljett.”

Hon syftar på min ambition att ha köpstopp beträffande kläder (ja, vi pratar min shopaholic beträffande secondhand och loppis, som måste sättas på paus).

Torsdag

Över gränsen. Foto: KAI MARTIN

Plötsligt är resa löst och boende. Jag kontaktar mina rara vänner i Oslo för boende på upp och nedresa, så att jag får möjlighet att umgås lite. Reser upp torsdag den soliga, vårlika 7 mars, blir mött av G och tar en promenad genom ett lika soligt glatt Oslo, som vore våren redan här. Vi går förbi Oslo Spektrum, arenan, där tonårsflickor sitter och väntar på bästaplatsen inför kvällens konsert. G frågar vilket bandet är och får svaret 1975 och talgdanken trillar inte ner förrän först långt senare. Just där och då framstår vi som dinosaurier. Vi tar en tur förbi M&E, secondhandbutiken som jag hittade när Z och jag var i den norska huvudstaden senast (en resa beskriven här). Ja, där jag hittade den där spännande, blå leopardmönstrade rocken från Zara. Nu blir det ingenting. Jag behövde bara rasta av mig en smula. Vi fortsätter in i en skobutik för G ska hitta skor till sin far, köper ett par och sedan går vi ut ned mot Karl Johan och mot Rådhuset och vidare ned till Aker brygge och Tjuvholmen där G och hennes man P har sin fina lägenhet.

Det är lätt att känna sig hemma i deras sällskap och samtalet löper fritt och ledigt. Vi går ut med deras hund och tittar på Oslo i solnedgång, pratar på och går sedan hem för att sluta kvällen. P ska upp tidigt och jag kroknar efter ett tag (Z har ju haft en förfärlig hosta som utvecklats till lunginflammation, så ingen av oss har sovit något vidare). Jag läser vidare på min krimroman av Jørgen Jæger (”Villospår”). Han är en driven författare där man ivrigt vänder blad och kapitel för att stilla nyfikenheten. Allt utspelar sig i Drammen och delvis i hotellmiljö, som får sina fantasifulla effekter när jag väl checkar in på Scandic Narvik. Men först en god natts sömn i paret G:s och P:s gästsäng.

Fredag

Morgonen skakar liv i kroppen. P har redan åkt när jag kliver upp. G är på gång och tillsammans äter vi frukost. När jag väl fått samlat mitt pick och pack, inklusive en blå- och vitprickig Amanda Christensensjal som P gett mig ur sin samling av saker han inte behöver, promenerar vi med hunden upp mot Cort Adelers gate där G guidar på med berättelser om Gestapos högkvarter som nogsamt sparades när tyskarna bombade staden under den fruktansvärda tid som andra världskriget utgjorde. Vi passerar detta hus, en skola med lekande, högljudda barn som om de sett någon kändis i den exklusiva sportbilen som drog därifrån. En annan tid. Ett annat liv än då för 80 år sedan. Jag ser Konserthuset, den inte så vackra byggnaden, där Kai Martin & Stick! i källaren på Club 7 gjorde en speciell spelning som final på vår ”Röd plåt”-turné 1982.

Vid Nationaltheatret finns en station som tar mig direkt till flygplatsen i ett svep. Jag köper biljett och vi tar farväl med en förhoppning om snart återseende, då helst med en frisk Z.

Tåget till Gardemoen är modernt och jag slussas i ilfart ut ur staden efter ett mellanstopp vid Oslo Sentralstasjon. Så vidare utan några större vidder. En flera kilometer lång tunnel skyddar från in- och utsyn innan vi ankommer till Lillestrøm, sista anhalten innan Gardemoen.

Jag hastar, trots att jag är i god tid, upp till transithallen och hamnar i säkerhetskontrollens kö, som ännu är sparsamt lång. Packar upp min påse med after shave, raklödder, tandkräm, och datorn, placerar allt med jackan och kepsen i lådor för scanning. Går igenom utan problem. Skyndar mig att ta vara på allt, lita inte på någon, packar ned allt i min ryggsäck, tar på mig jackan och kepsen. Tar en lov i taxfreen med varor som är allt annat än taxfree. Sätter mig för att ladda telefonen, läser min spännande roman och tiden går till det är dags att gå ombord.

Jag är nöjd. Jag har fixat fönsterplats och vädret är strålande. Det här bli bra. Men ombord blir det tvärt om. Fönsterplats, ja. Men inget fönster. Just den platsen där jag sitter saknar det. Det blir ingen utsikt över Norge. Det bli envist läsande mer i boken och så somnar jag för en stund.

Vi har kort tid kvar. Bänkgrannen framför lutar huvudet mot sitt fönster, så den möjliga skärva till utsikt omöjliggörs. Jag läser mer i boken. Finner mig i mitt öde.

Flygplatsen Hardstad-Narvik ligger utspilld på lågland någonstans mellan just städerna Harstad och Narvik, en knappt timme och vardera håll. Jag tar min ryggsäck och går ut i vädret som nu har blivit grått, som för att förena sig med vintern här med vitt och svart i ett naturens famntag nu när vintern är på väg att tappa taget för våren.

Luften är frisk, men flygbussen gör sitt bästa för att störa den. Jag får reda på att det är billigare att köpa biljett via nätet än ombord. Hittar en lätt krånglig hemsida och naturligtvis hänger det sig när väl betalningen ska göras. Nytt, stressat försök. Nu med större framgång. Nära 500 norska kronor fattigare kliver jag ombord på en buss som snabbt blir full. Vi far österut på vindlande vägar i storslagen natur med resliga fjäll som med sina snöklädda spetsar strävar mot himlen.

Till höger Ofotsfjorden, den som leder in mot Narvik och Rombaksfjorden österut och åt det andra hållet mynnar mot Lofoten, där Z och jag gjorde en seglingstur sommaren 2019 som vi aldrig glömmer (läs om den här). Men nu är det Narvik som gäller, staden med den dramatiska historien under sina 122 år.

Bussen stannar utanför hotellet. Jag går in som den enda resenären från resan från flygplatsen och hit. Receptionisten letar efter mitt namn. Frågar om jag heter Geir och jag tänker på Ylvis och deras suveräna ”Jag heter Finn”. Men jag förtydligar: Kai. ”Ah”, säger den unge mannen, när han hittar mitt namn i systemet. ”Där har vi dig ju!”, så får jag mitt kort och en tur upp med den snabba hissen till rum 1102 med utsikt över byn och fjället med den hisnande skidbacken som är upplyst för kvällen.

Rummet är för två, men jag är allene. Spatiöst, men utan åthävor. Jag ställer iordning i badrummet, lägger boken vid nattduksbordet och klär om till min Oscar Jacobsonkostym, som min skräddare Samuel har ordnat så att jag nu mer kan komma i byxorna utan problem, linne/bomullsskjortan som är det senaste jag köpte (ja, jo, köpstoppet från mars början fick sig en knäck, men denna fina skjorta kostade ju bara 45 kronor), min Acneslips från Vintagefamiljen och min keps – en Aran Sweater Market från Røde kors-resan till Virum nyligen (läs om den här). På fötterna Canada Snow-bootsen som jag fick av Z i julklapp och som ska hålla mig på fötter då det är halt, som det fläckvis är här. Jag är redo för ”Byen som forsvant” och Narviks kulturliv.

Jag har inte hunnit äta sedan frukosten i morse i Oslo. Men det går ingen nöd på mig, även om det suger en smula i magen. Kulturhuset ligger blott några hundra meter från hotellet, så jag struntar i jackan och spatserar i det tilltagande marsmörkret ut i endast min kostym med ovan beskrivna tillbehör.

Smutsig, hårt frusen snö kantar trottoaren på min väg. Det kan vara bedrägligt halt och jag ser noga vad jag sätter mina fötter. Jag korsar Kongens gate, som också är E6 som börjat sin vindlande väg upp i Kirkenes och ringlat 1030 kilometer därifrån via Karasjok och Alta innan den når Narvik för fortsatt färd söderut genom Fauske, Mo i Rana och Trondheim och vidare mot slutstationen i Trelleborg efter 3 058 modiga kilometer.

På andra sidan gatan är det torrare, där burrar de stänga butikerna upp sig med sina upplysta skyltfönster. Jag går via Torgsvingen och direkt till Kulturhuset där kvällens föreställning hålls. Publiken kommer galaklädd à la Narvik. Det är ett stilla sorl. Jag håller upp dörren för ett sällskap och får ett försiktigt tack av några och ett glatt ”Jobbar du som dörrvakt?” av någon annan.

I foajén ringer jag ett nummer som jag har fått för att få hjälp med biljett. En kvinna svarar och meddelar att hon kommer och möter mig. Det är en skir, liten varselse. En ung dam som tar sin spröda hand i min, som sannerligen inte är stor, men hennes är betydligt mindre. Hon välkomnar mig, ordnar så att jag får besked om min plats och jag är inne i Kulturhuset som är lika gammalt som Vinterfestuka och jag, det vill säga byggt 1956. Det är en försvarlig mängd trappor – ned till baren och nedre foajén med garderober och upp till toaletterna. Jag tänker att det måste vara en arkitekt utan kunskap om rörelse- och funktionshindrades behovs av att lätt komma till och från. I baren beställer jag en prosecco och firar premiären innan delar av bandet gör ett slags öppning av kvällen när de välkomnar publiken i trappan ned.

Salongen är fin, har 500 platser (tusen stående när det vankas rockkonsert) och snart strömmar publiken in. Jag hamnar på första raden längst ut till vänster med bra överblick över vad som ska komma att ske. Inledningvis är det lite tal och sång, en blåsorkester spelar och slutligen är det en kort introduktion av ”Byens som forsvant” och showtime. Den som jag har skrivit om här.

Jo, jag är imponerad. All musik är nyskriven och försöker inte förhålla sig till hur det lät då; allt är satt i ett nytt sammanhang med dagens preferenser i skenet av händelserna för över 120 år sedan. Myter och sanningar listigt sammanflätat med de fyra sångarna – Jardar Johansen, Mari Lerberg Fossum och Niko Valkeapää tillsammans med bandet egna Mathilda Lindgren – som var och en har sina skilda karaktärer. Men som alla så uppenbart älskar att sjunga dessa så färska låtarna. Lägg till snygga arrangemang, så blir det än mer imponerade.

Det blir succé, förstås. Och jag blir inbjuden backstage, kliver upp på scenen och försvinner bakom densamma, hälsar på bandet, på de övriga artisterna, som skiner av både lättnad och glädje.

Vi skålar och efter klädskifte från de inblandade promenerar vi mot mitt hotell där middag för de prominenta ska hållas. Jag ingår plötsligt i den illustra skaran och går till bords med några medlemmar ur bandet. Narviksspecialiteten saltkött serveras – lamm- och svinkött, korv plus rotmos – som kallas rallarmat, men som då egentligen var exklusiv mat. Rallarna fick nöja sig med gröt eller fisk, som det fanns i mängder, och emellanåt ren.

Det blir norsk snaps till, och valfri dryck (öl, vin, soda…). Tal hålls. Jardar Johansen sjunger ”You’ll never walk alone” – låten som sedan 1963 har blivit Liverpool FC:s hymn efter Gerry & the Pacemakers version och hit samma år av musikallåten från ”Carousel” (1945) –ackompanjerad av fantastiske Stefan Wingefors, Göteborgspianisten/kontrabasisten, som ingår i Ådalsbandet. Tillsammans blir det som en mäktig gospelhymn och stadens borgmästare rörs till tårar. Ja, säkert fler ändå under allsången som ljuder.

Kvällen fortsätter innan den tar slut och alla bryter upp. Musikerna går till sitt hotell. Jag tar hissen till mitt och undviker baren på 16:e våningen. En lång dags färd mot premiär har nått sitt slut.

Lördag

Jag är medbjuden av Ådalsbandet att åka med upp på fjällets topp, där man kan ana en svindlande utsikt över nejden. Några i ensemblem har valt att åka skidor och det borde kanske jag också gjort, men…

Efter frukost i en stimmig matsal där jag dinerar med samma kines som jag tog hissen ned med. Han tar efter denna gemenskap helt sonika platsen mitt emot mig och äter med ett bordskick som inte är mitt. Men miljarder av kineser kan inte ha fel; jag fascineras mest. Frukostbuffén är generös, men logistiken i matsalen är kass. Därför fastnar folk i onödiga köer när utrymmet smalnar av. Jag tänker att Z, med sin smartness, hade löst det hela på ett kick.

Jag åker upp. Har lite tid på mig. Läser, efter att ha gjort min morgontoalett, min roman som är gastkramande. Klockan tickar och jag har letat reda på en Frälsningsarmébutik, secondhand, som ska föräras ett besök. När jag kommer ut den gråa, trista lördagen är det i ett folkhav. Människorna är åter festklädda för Vinterfestuke, men barnen är också klädda som vore det maskerad. Jag inser snart att det handlar om en parad och när den väl kommer i rörelse är det från det hållet jag går emot. Det är en försvarlig mängd människor, unga som gamla, som paraderar med en blåsorkester med trumslagare som taktfast leder allt framåt. Uppsluppenheten och glädjen går inte att ta miste på. Barnen är allt från Super Marios till drakar, lejon och dinosaurier. Det är en fröjd.

Butiken jag ska till visar sig inte vara något vidare och Røda kors-butiken på Kongens gate har stängt för att öppna på tisdag (så dumt). Så det blir inget fysiskt minne från Narvik av secondhandsnitt (ja, köpstoppet måste ju undantas då man är utomlands, eller hur?).

Jag kikar också in i de två stora köpcentren som finns och förvånas över den kommersiella likriktningen som är; samma butikskedjor, samma utbud. Så trist. Men med undantag. Denna veckan har varje klädbutiks sortiment betoning på rallartemat i famntag med Vinterfestuka.

Nu tränger jag mig igenom folksamlingen och älgar på upp mot Grand Royal, hotellet med anor från mycket sent 1800-tal, men det kan man inte se något av i dag. Där väntar mitt toppsällskap och gemensamt får vi skjuts upp till kabinliften som ska ta oss upp till nära nog Narviksfjällets topp med sina ståtliga 882 meter. Den kilometerlånga kabinliften bjuder på en alltmer grandios utsikt och jag kan förstå att skidområdet klassas som en av de förnämligaste – åtminstone gällande vad vyerna beträffar – med den kalla, gråblå fjorden nedanför och fjällens vidder spännande är uppe.

Men ingen skidåkning, alltså. Vi möter resten av gänget. Går till Fjellheisrestauranten för en våffla med sylt och brunost (mycket gott) och, för min del, en kopp choklad. Det blir en fin stund, lite skratt och skidåkarnas rosiga kinder gör mig en smula avundsjuk.

Utanför blir jag fotograf och tar en gruppbild på samtliga, förutom Tony Naima som valt att stanna på hotellet.

Alla har sina armar, händer, fingrar och ben i behåll. Tur det. Det väntar ju en andra föreställning i kväll.

Vi tar liften den lika branta vägen nedför som uppåt. Inväntar skjuts ned till stan och tar var och en för sig en stunds siesta innan den lunch som ska intas på Rallar’n Pub & Kro, dit vi blivit inbjudna. Eller… fått en bord bokat åt oss. Det uppstår förvecklingar om hur notan ska hanteras, men allt reds ut.

Jag beställer en öl och får in en Ringnes till den fiskrätt som jag beställer, som är något lutfiskliknande. Mycket, men gott. Notera att jag undviker menyns Hockeypasta.

Så en promenad tillbaka till hotellet, en sväng in förbi snabbkedjan Joker för norsk choklad och Coca-Cola, en titt in i Røde kors-butiks mörka skyltfönster och upp till mitt hotellrum. Jag ska byta om för kvällen (samma outfit som kvällen innan, men så reser jag också lätt; bara en ryggsäck), lite läsning och vidare ut i Narvikskvällen för en andra dos ”Byen som forsvant”. Jag har gjort en intervju med Lars Bodén och Tony Naima, med förhoppning att sälja in den någonstans, och ska nu ta bilder på orkestern efter soundcheck.

Ådalsbandet. Från vänster Stefan Wingefors, Tony Naima, Patrik Grundström, Mathilda Lindgren, Josef Eriksson, Christian Sundeqvist och Lars Bodén. Foto: KAI MARTIN

Senare förenas vi för att tillsammans gå in på etablissemangets sceningång. Jag lyckas samla dem och styr upp bilder som kanske kan duga. Lämnar artisterna för sina förberedelser, var och en har sina knep i form av att sjunga upp, slappna av, värma upp…

Jag tar reda på vad jag ska sitta och får en plats långt bak intill väggen i salongen. Bra, då får jag en ny upplevelse av föreställningen.

Salen fylls snabbt på igen för denna den andra föreställningen av hittills planerad två. Men Vinterfestukas organisationsteam jobbar redan för fler och det är den definitivt värd. Den kan ju med fördel spelas inte bara i Norge, som en reflektion och berättande om landets historia där Narvik spelat en stor roll, utan också i Sverige. För malmbrytningen i Kiruna och väg ut mot världen via malmbanan och Narviks hamn är väsentlig för vårt välstånd och en historia väl värd att berätta.

Jag tänker på när vi, ett gäng grabbar skulle bestiga Kebnekaise. Vi kom nära nog upp till toppen innan ett oväder överraskade oss. Vädret var sedan inte med oss resterande dagar vid fjällets fot, så vi tog oss tillbaka till Kiruna, sov över hos släktingar till några av deltagarna i Laxforsen nära Jukkasjärvi. Det visade sig att en av släktingarna var den första kvinnan i gruvan och då, 2001 då vi var där, guide för densamma. Vi fick en resa nedåt. Kom 1114 meter under jord och berättelsen om malmens värde för nationen.

Bredvid mig i salongen kommer en man, som lite otympligt sätter sig ned efter att ha kränkt av sig jackan. Han frågar mig om det är ok att ha med sig glas i salongen, för han har inte släppt greppet om sin sejdel. Han konstaterar tryggt att flera andra har gjort detsamma, andra har till och med sig en flaska av den proseccon som jag drack premiärkvällen. Mannen berättar han är i Narvik tillfälligtvis för jobb och passar på att göra något på sin lediga kväll. Samtalet utvecklar sig och han berättar att han är lokförare, trots att han egentligen har gått i pension. Han ska till Göteborg om någon vecka, men först ska han köra malm här i Nordland på Ofotsbanan mot malmbanan och Kiruna. Så kan också en historia bindas samman.

Föreställningen börjar och det är som han både se den på nytt och känna igen något jag redan sett. Perspektivet gör sitt, men också upptäckten av hur bra låtarna är och hur sinnrika arrangemangen gjorts. Det är en sprudlande, innerlig föreställning, som jag är otroligt glad att jag får bevittna.

Även denna kväll går jag backstage, gratulerar till väl genomförd föreställning och blir inbjuden till ett slags afterwork, en middag som arrangörerna bjuder på. Vi tar bil dit, förbi mitt hotell och ned mot järnvägsområdet.

I en av de gamla lokstallarna är det fullt ös med Wig Wam, ett hårdrocksnamn som klingar bekant. Vi tror att vi ska in där, men i dunklet blir vi avvisade av vakterna, som pekar mot en barack upp på höjden. Ja, det är där som Stiftelsen Vinterfestuka har sin verksamhet, där som de sörjer för de många volontärernas mat och platsen tjänar också som en värmestuga. Där serveras renskav, potatismos och lingon till öl eller vin.

Det blir återigen en trevlig kväll, där jag efter några timmar – med ålderns rätt – tackar för mig och promenerar ut i kylan och tar mig via den märkliga Sleggesvingen upp mot hotellet och en god natts sömn.

Jørgen Jæggers roman har jag läst ut. Nu är det dags för Denise Minas ”De mindre döda”, från Drammen till Glasgow. Så kan man också resa.

Det blir lite Facetime med hustrun, precis som dagarna innan. Hon har hamnat på Sahlgrenska på grund av de envetna hostningarna som inte bara håller henne vaken utan också nära nog river bröstet itu, men har idag kommit hem. Kanske lika bra det, även om hennes make inte är där för att ta hand om henne.

Söndag:

Jag vaknar tidigt. Som alltid. Innan ljuset kommit till Narvik. Innan staden har vaknat. Jag läser vidare i ”De mindre döda”, en fascinerande bok om en kvinna som adopterades som babis, men som nu söker sina rötter; skilda världar träder fram oundvikligen. Skickligt författad, som det mesta av denna Skottlands deckardrottning, och ur ett friskt feministiskt perspektiv.

Klockan åtta står jag i kö för frukost och det är jag inte ensam om. Jag inleder med att sitta ensam, men matsalen fylls på och jag förvånas över hur vissa gäster breder ut sig som om ingen annan ska sitta bredvid dem, trots att behovet finns. Väskor och jackor blockerar, som på spårvagnen här hemma i rusningstrafik.

Nu får jag sällskap av ett asiatiskt par, där han diskret och leende frågar om det är ok att slå sig ned. Inga problem. Jag äter upp i stillhet, kikar på utsikten, reser mig efter att paret har gått. Ställer in den stol som hon inte orkat med att göra och tar hissen till mitt rum för morgontoalett och packning. Jag ska checka ut vid tolv. Men måste fördriva tiden fram till strax innan halv två, då flygbussen kommer.

Jag läser vidare i boken, kollar folk i foajén efter att jag krånglat mig ur utcheckningen från en nyanställd. Men det löste sig. Folk kommer. Folk går. Jag smygtittar. Kollar in en man som är häftigt extravagant klädd. Ser en kvinna, som nära på är likadant klädd. Smygfotar.

Tiden går och flygbussen kommer. Jag kliver på som första och så här långt enda passageraren. Men vid nästa busstopp, nere Narvik busstatjon fylls det på med råge utan att bussen blir helt full. Vi styr ut efter stopp vid Grand Royal ur Narvik, passerar den korta tunnel som sedan bjuder den Håloglandsbroa – som stolt och vackert spänner drygt 1500 meter med 40 meters segelhöjd över Rombaksfjorden – för vidare färd västerut mot flygplatsen vid Evensmarka.

In för incheckning, ny säkerhetskontroll efter en blygsam kö, som efter att jag kommit förbi växer markant. Jag dödar lite tid i transithallen, läser lite mer ur romanen. Känner en aningens hunger, men väljer att vänta till Oslo med att äta. Där har jag ju gott om tid innan bussen ska ta mig hem till Göteborg för en ankomst vid midnatt.

Efter en viss väntan får vi gå ombord på planet. Nu har jag fönsterplats med fönster och får, väl upp i luften, en fantastisk vy över Lofoten, siktar ön Skrova (första anhalten på vår segling sommaren 2019), Solvær (Lars Lerins hemvist under Lofotenåren, men dit vi aldrig kom), Kabelsvåg och Hennungsvær och de övriga hamnarna som vi gästade, som från luften är alltför små för att se. Sedan breder sig ett vackert, intensivt molntäcke upp, som emellanåt glesar ut och jag kan bara ana vilka fjordar vi passerar.

Gardemoen bjuder på gråväder. Snöhögarna, som ligger uppskottade efter vinterns rikliga snöfall, töar trist smutsbrunt vid sidan om landningsbanorna. Vi tömmer planet i ivrig sävlighet och jag stävar ut i transithallen på jakt efter en toa, som ligger på tok för långt från gaten. När även jag är tömd siktar jag mot flygtåget mot Oslo och väl på detsamma, som går strax efter att jag har satt mig, inser jag att jag kan hinna med en tidigare buss. Jag bokar om på tåget, får en ensamplats – skiftar från Flixbuss lite mer sunkigare bussar till Vy Bus for Yous högre kvalitet (färre stopp).

Väl av tåget får jag skynda mig, har emellertid tid att köpa något att äta. Men inte i någon av butikerna lockas jag av vad som finns att köpa. Jag går ombord på bussen med suget i magen, men vet att jag klarar mig till Göteborg. Dessutom har jag kvar den norska chokladen som nödproviant och Denise Minas ”De mindre döda” som sällskap.

Oslo bye bye, och vi krokar arm med den E6:a som jag knöt kontakt i Narvik, nu för vidare färd mot min hemstad. Z vet att jag kommer tidigare. Hon längtar. Jag längtar. Moss, Fredrikstad, Sarpsborg, Halden och Svinesundsbron passeras. Bohuslän swishar förbi med stopp i Torp utanför Uddevalla och sedan Uddevallabron, en tur på gamla E6 förbi Ucklum – på grund av raset på motorvägen strax vid avfarten Stenungssund norra – och tidssanden rinner snabbt undan. Kungälv, Angeredsbron och tada (!) Nils Ericsonsterminalen.

Jag skyndar ivrigt ut ur terminalen och Göteborgs centralstation ut på Drottningtorget. Ser en Etta försvinna, men konstaterar väl på hållplatsen att en Sju är på väg in. Strax innan halv elva är jag hemma. Resan är över. Min sjuka Z får en lång kram.