Få kan väl som islänningen Arnaldur Indriðason långsamt väva en väv av intriger som tätnar allt eftersom. Han behöver inte 500 sidor för att skapa läsvärd stämning. Han balanserar ord och meningar med försiktighet. Binder samman dåtid med nutid, personliga intriger med utredningsarbete. Sedan några romaner tillbaka är det pensionerande kriminalaren Konráð Arnaldur Indriðason har som huvudperson. Nu hamnar denne i händelsernas centrum när ett skelett kommer upp i dagens ljus då en vägg i ett hus rivs. Med tålamod driver han fallet, som han inte alls har att göra med egentligen, framåt och finner kopplingarna bakåt för att hitta lösningen. Jag vet inte om det hjälper att jag har varit på Island, men med kartan i hand förhöjs läsvärdet och syn- och luktintrycken spetsas. ”Tyst som muren” är en utmärkt, lågt drivande kriminalroman, som behåller greppet från start till mål.
Randi Olausson: Jag glömmer att glömma Alltet
Martin Stenmarck gjorde 2017 en gripande musikalisk föreställning om hur det var att växa upp som en i en diger barnaskara. Hur det var att följa en nyckfull mor, som rev upp bopålarna för nästa plats.”Syskonkärlek – räkna med bråk” var långt från ”Ladies night” och ”Las Vegas”. Randi Olausson är Martin Stenmarcks storasyster., mammans förstfödda, och ”Jag glömmer att glömma Alltet” är hennes debut som författare. Det är en lätt klädd självbiografi där syskonens (och andras) namn blivit utbytta. Kanske är också vissa händelser omskrivna. Men… hennes partsinlaga är viktigt för att göra ett krossat krus helt. Randi Olaussons version av sin uppväxt är intakt ur hennes synvinkel – och gripande. Det här är en bok som var tvungen att skrivas. Hon är i symbios med sin mamma, som hela tiden utmanar barnet, ungdomen, den unga kvinnan Randi. Växelvis kärlek och ratande. Randi Olausson i sin tur följer sin mor i hennes fotspår för att övertyga henne om att hon duger. Precis som hon försöker med sin pappa. Ja, de män som kliver in i faderns ställe när mamma byter partner eller de män som en ung vuxen Randi Olausson möter. Ett soundtrack följer denna hennes väg, låtarna finns beskrivna i boken precis som alla de adresser hon levet på. Det är en på samma gång plågsamt uppriktig bok, som en förfärande livsskildring. Den är inte i alla delar välkomponerad, men desto mer drabbande. Ett livsöde där övergrepp, misshandel och missbruk följer i kärlekens spår. Vad jag förstår är Randi Olausson på gång med en uppföljare. Den om livet efter mammans allt för tidiga död. Jag misstänker att jag kommer läsa den med samma fascination, som ”Jag glömmer att glömma Alltet”.
Klas Ekman: Kusinen (Bookmark)
Journalistkollegan Klas Ekman har gått en lång väg från juvenil praktikant på GT över till arbetet som respekterad reporter på Svenska Dagbladet och Café. Med sin debutroman ”De kapabla” (2020) bjöd han på en spänningsroman av rang och fick välförtjänt priset som ”Årets deckardebut” 2021. Någon egentlig deckarförfattare skulle jag inte säga att Klas Ekman är. Men spänning kan han och skriva en bra story är han definitivt kapabel till. Med ”Kusinen” låter han handlingen återigen utspela sig i något man skulle kunna definiera som en normal miljö. Med olika skeende drivs intrigen snabbt vidare. Från att ha haft Stockholm med omnejd som spelplan i debuten är det nu Göteborg och Onsalahalvön, som kulisser. Fanny, blir både arbetslös och dumpad på en gång. Hennes rika mamma ser på henne som helt misslyckad. Kusinen, den framgångsrika Ulrika, blir räddningen. Klas Ekmans ironiska och dämpade humor slår snyggt igenom utan att bli gäll. Hans öga för miljöer skapar bilder, som vore allt möjligt. Till detta har han sinne för dramatik. Även i ”Kusinen” blir huvudrollsinnehavaren kapabel i en serie förvecklingar, som inte ska avslöjas, men som under gång kan anas.
Kire Nilsson: Naturens drottning (Lava förlag)
Ja, jag vet. Kire Nilssons debut ”Naturens drottning” kom för ett år sedan. Jag läste den då, men fick aldrig tid att skriva om den. Hög tid nu, alltså. För den forne Ladomir- och Mazola Party-sångaren, nu mer delägare i Musikens hus i Göteborg, har länge drömt om att skriva. Plitat ned, förkastat. Börjat om. Ratat. Med ”Naturens drottning” blev det måhända en sen debut (han var 56 år då den publicerades), men inte desto mindre en alldeles fantastisk roman. Det är en hissnande resa genom tid och rum med emancipation och kvinnor i centrum samt mäns tillkortakommande med våld och sprit som lösning. Från ett trolskt 1800-tal till ett nu med the Cure som musikaliskt soundtrack. Kire Nilsson sparar inte på fantasin, spänner bågen i denna väl författade – och spännande – bok. I min värld är ”Naturens drottning” i paritet med Carl-Johan Vallgrens fantastiska ”Den vidunderliga kärlekens historia”. Gränslös, lekande, dramatisk och driven. En bok att läsa med iver. Igen och igen.
Z har sin favoritplats på Charlottenlund fort camping. Den lilla campingplatsen inte bara belägen vid Strandvejen ned mot Øresund någon mil norr om Köpenhamn, utan också placerat i det gamla fortet, byggt 1883–1886 och ombyggt 1910–1912 och ombeväpnades då bland annat med tolv stycken 29 centimeters haubitsar, som fortfarande finns bevarade. Det är historisk mark, med andra ord. Men också historisk mark för Z, som bott där tidigare och som har plats 16, uppe på fästningsvallarna, som sin (hon fyller år 16 februari, därav vurmandet för den siffran).
Jag är ingen campingkille. Min tvekan har varit så stor att Z inte ens har betalat för min plats på campingen. Hon är envis och stark i sin övertygelse om att göra detta, att min medverkan får ses som en bonus. Tälta ska hon göra i vilket fall. Med eller utan mig. Först när vi åker ner säger jag ja, men smyger med nyckeln hem om jag skulle få fnatt och hade som extra nödutgång också vidtalat T, Z:s storasyster, om evakueringsmöjlighet till henne i Bagsværd. Hängslen och livrem, alltså.
Z fjäskar ändå för mig. Köper en uppblåsbar madrass på Jysk. Ett rejält liggunderlag som ska rymma oss båda. Bilen är packad från golv till tak. Här ska campas. Men vi gjorde ju en första vända på annat håll. (Allt om detta finns att läsa här.)
Totalt ska vi vara i Danmark 16 dagar. Längre än vad jag någonsin varit i mitt kära grannland, vad jag minns. Trots att vi försökt hålla kostnaderna nere, kostar det ändå på. Svenska kronans anseende står lågt och sedan 2008 har den danska kronan skenat om den svenska. Det känns.
Vi checkar in, åker in genom bommarna och tar oss fram till vår plats. Lastar ut. Vädret är med oss och Z reser med van hand sitt ståtliga tält, som rymmer tre rum, men inget kök. Det blir en sovalkov, en walk in closet och ett vardagsrum med dagbädd och två stolar samt ett kylskåp, det vill säga en kylbox som går på den el som är framdragen från en stolpe nedanför fästningsvallen. Vi har utsikt över inte bara campingområdet med sina husvagnar, husbilar och tält i olika storlek och ordning, utan också utsikt över Øresund.
Kopplingen till elstolpen kräver en adapter, som vi inte har. Men den danska grannen med fru, de ska se Springsteen på Parken senare i veckan, har en extra och lånar ut den, eller… visar det sig, han ger den till oss. Camping förbrödrar.
Hundra meter från oss finns faciliteterna som kök, tvättstuga, toaletter och duschar (man betalar per dusch via en kod man fått). Modernt så att det förslår. För att komma in där krävs den kod som vi personligen har fått, men Z har bara gett mig sifforna. Glömt att de ska föregås och eftergås av en fyrkant. Inte optimalt för en trängd man, som dessutom surar för det som surrar. (Se nedan.) Området har till och med wifi.
När tältet är rest och uppkopplat tvekar kylboxen. Är den för gammal, eller är i sin tur dess adapter trasig…? Det visar sig också att vi har fått sällskap. Trots mina år på Expressen har jag aldrig varit särskilt förtjust i getingar. Nu finns de irriterande insekterna överallt surrande. Jag blir grinig. Ska jag bo med giftiga insekter under min camping…? Nej tack.
Z tar det med ro. Tjasar ut dem, men de kommer förstås tillbaka och då har vi inte börjat dinera än.
Kylboxdilemmat måste åtgärdas. Vi saknar också ett campingbord och ett förvaringssystem, något mellanting mellan skafferi och garderob. Någon gång har det funnits i Z:s campingrepertoar, men det är oklart var de finns nu. Kanske försvann de någon gång i flytten då vi hamnade under gemensamt tak 2012.
Vi tar iväg efter GPS och eventuella ställen som eventuellt kan tänkas ha det vi eventuellt söker. Det blir några modiga timmar där vi börjar med Gentofte med Elgiganten (har inget), Jysk (köpte ett lakanset, en kudde och ett täcke – det sistnämnda till Z – på rea för jag har missat i packningen) och Ikea (har inget av det vi söker). Vi forskar vidare och kör mot Herlev via krångliga omvägar grund av arbetet med spårvagnslinjen Ishøj–Lyngby som grävt upp sträckan, ut på motorvägen, ned mot Hem & Fix, som har kylboxen men inte adapter till densamma, ut mot Big Shopping Center (låter lika vulgärt som det är), in på stora Føtex. Där finns både kylbox och adapter (den unge mannen i kassan missar att ta betalt för adaptern). Utanför kassan finns ett bageri (som brukligt i Danmark). vi ska ju ha bröd, men de stora påsarna som står uppe på glasdisken lockar vår nyfikenhet. Z frågar. Det är bröd. Bröd av olika modegenrer. Påsarna ingår i en app där man kan köpa uttjänt, men ätbart. Z har appen och plötsligt står vi med en stor kasse bröd för en ytterst ringa peng. Ute på parkering ser vi en sorgligt sliten figur, som går från en bil till en annan. Tiggandes. Han kommer till oss och pratar ett språk vi inte riktigt får ihop. Han försöker på tyska. Z kan en smula. Men de pengar han önskar blir till tre stycken frallor, som han tacksamt tar emot. Det var det lilla. Hur hamnade han här. På en p-plats vid ett köpcenter långt utanför Köpenhamns centrum? Vi far vidare. Mot Bauhaus, där vi hittar adaptern till elstolpen. Nu kan vi få ordning på kylvarorna och kan ladda mobilerna.
Vi kontaktar T i Bagsværd, för vi har ju bröd långt över vårt behov. Hon får hälften, vi får frysa ned mycket av det vi själva inte kan härbärgera. Så tar vi adjö, åker till tältplatsen för första natten. Plötsligt kommer T på besök med Max, som ska rastas. Vi går ned mot stranden, flitigt frekventerat av utrikesfödda danskar (varför får männen bada iklädda endast shorts och kvinnorna står invirade i sina klädesplagg på stranden och titta på…?). Z och jag passar på att bada. Härligt, friskt och kallt.
Kvällen mörknar på, T och Max lämnar och vi gör oss redo för första natten. Madrassen är bristfälligt uppumpad, men vi är trötta. Jag lägger mig först medan Z tar farväl av T och Max. Vi har pratat om att ligga med huvudet västerut, jag somnar åt ”fel” håll. På morgonen hittar jag Z skavfötters och nedhalkad i ena hörnet, som en ostbåge. Obekvämt. Platsen vi valt för tältet är ojämnt. Framför allt där madrassen placerats. Det är något vi måste åtgärda denna vår andra dag i campingen.
Jag har förstås varit uppe för ett toabesök mitt i natten. Gått med sömndrucken blick nedför den lilla backen mot toaletterna, klickat in koden och gått in i de upplysta environgerna för att få uträttat mina behov. Hemma reser jag mig upp i ett mörkt rum, går någon meter till toan, som förblir släckt, sätter mig ned och återvänder till en fortfarande varmt omfamnade säng.
Med andra ord vaknar jag och väl tillbaka till tältet har jag svårt satt somna om. Inte optimalt. Sitter en stund med den uppstigande solen innan jag återvänder till en orolig sömn på ojämnt underlag.
Denna måndag ska det regna. Vi har planer för dagen. Men först morgonsången klockan nio. Vid campingens reception finns också ett kafé. Där är det varje morgon möjlighet för allsång. Z vill inte missa detta. Hennes trogne man följer med för att stämma in i sånger han aldrig har sjungit. Hon bjuder på en dyr kaffe och folk, främst utanför campingen, samlas med sina hundar. Det är en försvarlig mängd av både Charlottenlundbor och deras husdjur. Stämningen är gemytlig och två sånger sjungs. Dagens allsång är avklarad.
I april ropade Z in en Ægget, Arne Jacobsens berömda fåtölj. Den var i rätt slitet skick då vi i hast åkte till Stockholm hämta den och för ett dygn på Långholmen hotell och en cellsam upplevelse. Z har under våren och försommaren haft ivriga planer på hur den ska kläs: får-, original-, zebraskinn. Under tidens gång fick hon kontakt med en tapetsör i Roskilde som var specialiserad på just Arne Jacobsen och danska, klassiska designmöbler generellt. Vi ställde in kompassen och for dit när det ändå vankades gråväder, låga temperaturer och hotande regn. Kanske, tänkte Kai, kunde det finnas ett och annat genbrug att besöka också.
Z har jobbat på festivalen i några år, den Kai Martin & Stick! spelade på 1984. Men jag har inte gästat den sedan 2009, då Z ordnade in mig och vi bland annat åkte pariserhjul, fick se Coldplay (bara bilderna nedan får mig att minnas att vi såg dem), käkade smørrebrød, drack Tuborg Classic (då jag på allvar blev förtjust i drycken) och åt wienerbrød.
Minnen från 2009.
Nu ska vi passera festivalområdet, där årets festival sedan någon vecka tillbaka avslutats. Via gps har Z tagit ut rutten och guidar sin chaufför. Vi passerar det fantastiska Energitårnet, arkitekten Erick van Egeraats skapelse klar för invigning 2013. Så in mot Møbelpolstren, där vi kommer att stanna ett tag när både mannen i butiken försöker snärja Z som samtidigt snärjer honom i idé efter idé. Jag tar en paus. Går till byggnaden bredvid, som är ett genbrug. Tar en lov, återvänder. Z, med rosor på kinderna, har fått reda på att ute på verkstaden i Osted, en bit utanför Roskilde, har en stol med just zebraskinn. Z:s stora vision.. Mannen på verkstaden är kvar en timme till, det tar en kvart, tjugo minuter dit. Vi hinner.
Men först en kik i Igen, genbrugsbutiken. Jag pekar. Där står det vi eftersökt. Ett skafferi/garderob för campingen. Jag har hamnat i nöd och när jag lättad kommer tillbaka är ett campingbord lutat mot skafferiet/garderoben. Z såg det bredvid det jag såg och tillsammans blev campingmöblerna nu våra. Så sydväst Roskilde i ett tilltagande regn.
Verkstaden är lite märklig med en liten bassäng med fiskar i mitten. Väl på plats får Z se sin uppenbarelse, diskuterar pris och vrider och vänder på möjligheterna, men inser att priset är för högt. Det får bli skinn av nordiskt snitt, men vilket…? Ett zebraskinn blir det ändå. Men mannen i verkstaden tar inte kort. Det får ombesörjas i butiken, dit vi alltså ska återvända.
Slumpen ger att Danmission genbrug ligger tio meter från verkstaden. Ett besök hinner vi med och där hittar jag ett par Zegna chinos, som sitter perfekt. 50 dkr. Ett par vinglas inhandlas för tio dkr. Vi far åter. Passerar Kirkens korshær genbrug. Jag kör in. Kommer efter en stund ut med en brödkniv (Fiskars) och två par brungula skosnören för totalt 45 dkr. Nu väntar åter Møbelpolstren. Regnet är ihärdigt. Vi snirklar oss in samma snirkliga väg som vi tog ut från Roskilde. Medan Z gör upp affärerna går jag tillbaka till Igen för en ny lov. Köper en fin datorväska, en Piquadro i utmärkt skick, för 59 dkr (en ny kostar mellan 3000 och 5000 kronor).
Väl tillbaka i Møbelpolstren hittar jag inte Z, men försäljaren säger ”Hon har inte lämnat mig” och pekar mot skyltfönstret där hon sitter. Men vi är inte klara med Roskilde. Domkyrkan måste ju besökas. Men först stadens Røde kors butik, som ligger i centrum. Vi parkerar nära den, som bara är något kvarter från både domkyrkan och Stændertorvet, det senare ska vi återkomma till.
Genbrugsbutiken var skrutt, det brukar inte Röda korsets butiker vara i Danmark. Solen skiner från en orolig när vi går upp mot domkyrkan, ställer oss i kö för att komma in, betalar vår entré (en vuxen och en senior) och kommer in i den praktfulla byggnaden med tusenåriga anor. Det är en byggnad som farit genom historien med händelser och människor, levnadsöden, liv och död och det är lätt att dröja sig kvar under vandring i den väldiga domen.
Vi är kvar en dryg timme. Matas med intryck. Men hungern gör sig påmind. Z vill ha en bøfsandwich, finner en pølsevogn på just Stændertorvet. Den är rejäl och mättande och god.
Nu mot bilen och hem. På vägen ska vi hämta upp vår mat, återigen hämtad via appen Togoodtogo. Nu mot Ryparken och Wasai Asian, granne med Folkekirkens Nødhjelp Genbrug, stängt för dagen.
Vi är nu nära Charlottenlund, regnet har vräkt ned, men hämtar andan. Vi parkerar bilen, tar vår varor, packar ur bilen, ställer saker till rätta i vår trea och går ned till köket för middag. Asiatisk, vegetarisk, med vårrullar och vin. Vi smälter maten till den spännande matchen i Wimbledon mellan Holger Rune och Grigor Dimitrov, som tar dansken till kvartsfinal.
Vi hygger oss.
T kommer förbi med Max. Vi tar en en promenad. Sätter oss utanför vårt tält för samtal och vin, campingbordet kommer omedelbart till nytta. En intensiv dag närmar sig sitt slut. Men först flyttar vi tältet för att sovalkoven ska få jämnare underlag och vi därmed en bättre sömn.
Ny dag. Nya möjligheter. En ny natt som varit bättre än den förra. Jag har bestämt mig för att en smula anarkistiskt pissa i buskarna, med vetskapen om att området är kameraövervakat, på natten. Madrassen är bättre placerad. Därmed sover vi bättre. Jag börjar dagen med en promenad. Norröver på Strandvejen, längs stråket som slickar kusten, upp mot Skovshoved havn, där jag går ut på piren, kollar in några yachter som är försvarligt stora, men ingenting mot dem på rivieran. Tillbaka. Passerar ett yogagäng med tjejer som gör sin morgonritual. Smyger förbi. Drar upp tempot på återvägen. Även här hälsar de flesta ett godmorgon. Åter till fortet. Uppför 45 trappsteg gånger fyra, gymnastik och på det ett morgondopp med en nyvaken Z samtidigt som vi i fjärran ser Köpenhamn svepas in i en mäktig, hastig dimma. Passerande på Øresund far kanotister, roddare och sup-paddlare.
Promenerandet är inte slut. Efter frukost och morgontoalett samt en utsträckt förmiddag som gått över till eftermiddag bestämmer vi oss för att gå Strandvejen söderut in mot Köpenhamn. Butiker besöks, Røde kors båda affärer. I Hellerup hittar Z äntligen en hatt, som hon letat efter. Vid St Peders värdshus, stället hennes mamma gick till, stannar vi till för kartoffelmad og en øl. Vidare in mot Dronningens By, ned mot Svanemøllen strandpark. På vägen passerar vi några mäklares fönster och konstaterar att inte bara är priserna på lägenheter nere i Tuborg havn hiskeliga utan också månadskonstnaderna inklusive lån och amorteringar hissnande. 23 miljoner dkr för en lägenhet, plus det andra. Hur har folk råd…?
Vi går ned mot Svanemøllen havn där ett stort byggnadsarbete är igång. En tunnel från just Svanemøllen ska skapa en väg ut till Nordhavn och senare mot Refshaleøen. En av många badplatser finns där, på det som under vinterhalvåret är plats för upplagda båtar är nu praktiskt nog camping. Kanske för arbetarna av tunneln. Vi fortsätter förbi Svanemølleverket, det kombinerade gas- och oljekraftverket, som minner om Pink Floyds albumomslag till ”Animal”.
Z tittar med häpen blick på all nybyggnation. Här där hon som flicka lekt, där hon lärt sig cykla utan att hålla händerna på styret, är allt förändrat och mer förändringar ska det bli. Vi går ut mot Orientkaj för att ta Metron in till stan, men upptäcker Havnebussen som snart ska gå. Via DOT-appen får vi en sightseeing in i Köpenhamns hamn, som heter duga: vi passerar Trekronerfortet, Refshaleøen, Operaen, Nordre Tolbod, förbi Amalienborg, in i Indrehav, Nyhavn, Islands brygge… äldre byggnader samsas med nya. Många av de senare med arkitektonisk finess, men många för trångt placerade med bara förmånlig utsikt för dem närmast vattnet. Det blir kallare. Vi har stått på fördäck, men jag fryser och går in. Z fortsätter förtjust sin kamp mot kvällskylan. Så når vi ändhamen, Teglholmen. Söker oss mot en buss in mot stan. Vi är båda frusna och jag nödig. En ung fyr på Netto räddar min situation och släpper in mig på personaltoan. Tack, unge man. Så tar vi bussen för en skumpig färd genom detta helt nybyggda område (Köpenhamn växer så det knakar). Ombord står luftkonditionering på max. Det är iskallt, chauffören är snuvig (tack för det), men uppenbarligen är något fel. Z ber honom stänga av systemet. Han gör det och isvindarna stillnar utan att det blir speciellt mycket mer behagligt.
Vi kliver av vid Hovedbanegården, promenerar förbi Tivoli och den nya Rådhuspladsen för Strøget och en shawarma på Shawarma Grill House, Z:s favorit, ja, många artister och konstnärers favorit (vi har sett både Thomas Helmig och Paprika Steen där, och den bästa i staden. Mätta fortsätter vi strövtåget nedför ett allt mer glesnande Strøget för Metron vid Kongens Nytorv, men istället fortsätter vi över torget mot en busshållplats som inte längre finns. Z vill ta bussen norrut mot Charlottenlund. Vi fortsätter Bredgade utan napp på någon hållplats. I höjd med Amalienborg och Frederiks kirke blir det så Metron mot Poul Henningens Plads där vi kan ta bussen mot Klampenborg, som passerar vårt tältläger. Frusna och trötta, Z med ömma fötter, ser vi hållplats efter hållplats passera förbi på färden. Vi ser Constantia dyka upp som nästa hållplats. Skrattar åt namnet, som vi raljerar över är någon rik Strandvejenbos hund. Skrattet fastnar då vi inser att det var där vi skulle ha gått av. Nästa hållplats är Jægersborgs Allé och först nästa är Charlottenlund Fort. Fel, menar Z, som påpekar detta för busschauffören. Han rycker på axlarna. Men… även Z kan ha fel.
Det blir en kortare promenad hem. Vi hinner inte säga godnatt, väl i tältet, förrän vi somnar.
Vi vaknar till rytmen av ett regn. Vi håller oss inomtälts, om uttrycket tillåts. Äter frukost. Dukar upp till ljudet av smattrande regndroppar mot tältduken och vinden som rister och sliter, som för att få tältet att lossna och flyga iväg. Den vane camparen Z har gjort extra förstärkningar. Lallaren har inte bidragit till så mycket, men sköter det mesta av markservicen. En nyckelpiga, den fina insekten som jag saknat i Göteborg denna bladlössrika sommar, sätter sig på mina gröna Anerkjendtshorts, de jag köpte i Barcelona. Z vill ta en dag med ro. Rastlösheten vill ta mig iväg. Jag vill norrut, mot Røde kors i Hørsholm, vidare till Birkerød och Lyngby. Loppisnerven kliar. Z säger nej. Nej. Nej. Ja. Ok, då.
Klockan har slagit en bit efter lunchtid då vi kommer iväg. Regnet gör uppehåll, men inte gråvädret. Vi passerar Klampenborg, Taarbæk, Skodsborg, där vi viker av invid det luxuösa hotellet efter en hint om någon vintagebutik som vi inte hittar, mot Vedbæk och vidare till Rungested där vi kör västerut mot Hørsholm. Z har tagit ut kursen till Kirkens korshær, där allt är till halva priset. Hittar ett par supersköna Henri Lloyd-seglarskor, som blir mina för 114 dkr. Tror inte de är använda. Förmodligen från någon yachtsailor som dött med seglarskorna på.
Vi, eller jag, nöjer oss/mig. Ut på gågatan. Jag börjar leta efter en toalett, som vi hittar in i köpcentrat Hørsholm midtpunkt. Ut igen efter några butiksbesök för att hitta en pølservogn, som ska rädda hungern. Men mer än så. Vi beställer var sin flæskestegsandwich och mannen i korvkiosken hanterar det snabbmatsmål med ackuratess. Han är en konstnär. Adderar en äppleskiva och fläsksvålar. Anrättningen smakar ljuvligt. Han är populär. Folk kommer i en stilla, strid ström. En kvinna säger ”tillykke” och mannen tackar. För vad är du till att bli gratulerad? undrar Z.
Det visar sig att han efter 20, 25 år i ett restaurangkök valt att bli sin egen. Vi har återigen haft tur på vår resa och omständigheterna fortsätter gå oss väl.
Tillbaka mot bilen och parkeringen sneglar Z till höger och upptäcker en butik som jobbar med retro. In på gården och i skyltfönstret står en elegant Ægget i gammalrosa. Z vilar inte på hanen, pratar med kvinnan i butiken och snabbt står det klart för min hustru att hon är får ett billigare alternativ till omklädning än i Roskilde. Det handlar om rejält mycket mindre pengar. Vi dröjer kvar en stund, saker och ting reds ut, när Z kan komma ned med stolen, när det är semesterstängt, etc, etc… Jo, ibland är det bra att åka med sin shopaholicsjuke man på en tur.
Men färdiga…? Nej, vi har ju Hørsholms Røde kors, som jag i princip hittar till utan GPS. Där blir det ett par snygga, turkosa NN07-ökenkängor i sal 45 (95dkr) till en vän, en Lyngbyvas (80 dkr) till Z och en weekendbag (250 dkr) som visade sig vara i fuskskinn, som jag borde stått över. Men allt för välgörenheten. Vi drar vidare någon mil västerut till Birkerød. Går in Kræftens Bekæmpdelse genbrug, men kommer ut tomhänta. Fortsätter på gågatan till Røde kors, där jag hittar två par Converse i sal 9, helt nya!, som inhandlas på chans till sonen (de passade som hand i handske 29-åringen). Jag behöver gå på toa (ett upprepande tema), så vi smiter in på Farumhus bager & café för det nöden kräver samt en kaffe med wienerbröd. En stunds kontemplation – och förundran över hur Conversskorna oanvända hamnade i Røde kors butik – innan vi går till Føtex bredvid och handlar kvällsmat.
Kvällen har kommit, under dagen har regnandet upphört. Vi tar ett bad när vi kommer hem, dukar så upp kvällsmålet – egengjorda smørrebrød inte alls i paritet med slaktaren i Hundesteds –, tar en øl och har det gôtt. Holger Rune möter banrdomsvännen och konkurrenten Carlos Alcarz, blir utslagen av han som senare ska vinna hela Wimbledon. Kvällen sänker sig över den stilla campingplatsen.
Vi bor inte ensamma i vår trea. Som jag tidigare beskrev har vi flitigt besök av getingar, men deras mest intensiva närvaro har klingat av sedan vi flyttade tältet någon halvmeter. Inneboende är också nyckelpigor, myror och skalbaggar. Framför allt någon form av långhorningar, orange och svart. Utanför, en natt, väcktes vi i mörkret av ett inferno av fågelsång, eller… nja, mer larm. Ljudet var intensivt och ihärdigt, men jag tror att det kan ha varit svalor. Ja, ni förstår, den kunskap som min pappa hade om naturen, flora och fauna, som min syster sög i sig, har gått mig förbi. Jag kan sakna den ibland.
När jag så smyger ut ur vår sovalkov, drar ned dragkedjan till först myggnätet och sedan ”väggen” är det för att inte väcka Z (vi har, eller hon har, bestämt att hon ska sköta väckandet själv). Jag tar på mig träningskläderna – shorts och t-shirt – och skor för en promenad. I höjd med Café Jorden Runt delar sig Strandvejen, som fortsätter som ett slags inre väg genom villakvarteren; kustvägen blir just Kustvejen, som kantas av cykelbana, löpbana, rullskridskobana och trottoar längs med vattnet. Jag väljer Strandvejen, möter tidiga sopgubbar ute på jobb, en och annan löpare på morgonjoggingturen, kvinnor med hund som försiktigt nickar ett ”godmorgon”. Vidare förbi grandiosa villor granne med mer modesta fram till Hvidøvej, ned mot Kustvej lite norr om Skovshoved havn. Så tillbaka via Skovshoved havsbad, som lockar. Men dit vill jag ha Z. Förbi Arne Jacobsen fina bensinstation, regnbåge spänner upp sitt vackra valv, en skur ackompanjerar hemvägen och när jag tar mina trappsteg har solen kommit fram igen. Z sover när jag plockar med mig badbyxor och handduk för morgonbadet.
Vi har en dejt. Ett möte som jag länge funderat på, men som nu blev i högsta grad spontant, efter att en förfrågan skickades ut kvällen innan. Mark Isitt – journalist, författare, moderator, tv-personlighet –bor sedan några år i den indre by, det vill säga i absolut centrala Köpenhamn sedan några år. Han skriver bra, är engagerad och utmanar i sitt tyckande om arkitektur i Göteborg. Han har stil och är underhållande, men träffat honom har jag bara gjort en gång. Jag vet emellertid att han gillar (eller gillade) Kai Martin & Stick! och det är ju smickrande.
För Z kommer mötet överraskande, men det får gå. (Jag vet ju att det gör det, för hon är ett socialt geni som snabbt knyter band i positiv anda.). Men först Statens museum for kunst (SMK) vid hörnet Sølvgade/Østre Voldgade. Bussen tar oss dit och där väntar främst fascinerande ”Barok – ud af mørkret”, tavlor hämtade ur museets rika samlingar. Det är en snyggt hängd, mörk och dramatisk utställning, som i all väsentlighet visar på både prakt och konstnärerna skicklighet. Vi tar också del av det stora museets övriga konst – modern som äldre. Kittlas av somt, funderar över annat.En installation med en höbale och kläder på tork suckar vi åt. Men… det visar sig vara en stark historia, som kräver sin förklaring. ”Cleaning Times” , jugoslavienfödde konstnären, dansken Ismar Čirkanagić skildrar helt enkelt en vardag som krossas av en massaker, ett folkmord under inbördeskriget. Oerhört drabbande.
Vi fortsätter vår vandring i environgerna, hamnar slutligen i souvernirshopen, tar oss slutligen ut i det vackra sommarvädret med en stekande sol. Vi korsar Kongens have och är tidiga då vi kommer till anrika, klassiska Palæ bar, som är paret Isitts favoritställe. Vi slår en lov runt kvarteret, utanför D’Angleterre skockas Springsteens fan i hopp om att få se sin idol inför kvällens konsert på Parken. Vi sätter oss på en bänk och ser folket gå förbi, kikar in i legendariske Tage Andersens blomateljé, men går inte in. Häpnar över uniformsprakten som skymtar i skyltfönstren hos hattmakaren CL Seifert, som haft bråda tider inför studenten. Vänder in i Luxury Vintage och häpnar mer över butikens svindlande priser än över plaggen i sig. Så står vi utanför Palæ bar, fotar varandra i väntan på att tiden ska gå då den har gått och jag anar en vit skjorta som smiter in i lokalen. Jag följer efter. I baren står Mark och vi hälsar hjärtligt. Han har gett oss två timmar. Inte av oförskämdhet utan för att han och hans vackra hustru, som sitter i hörnet vid ett bord för fyra, ska iväg på något redan bestämt. Vi får en fin stund av flödande samtal. Mark och jag är båda gifta med svensktalande danskor. Vi delar med oss av varandras liv och livshistorier, dricker någon øl (vitt vin för Marks hustru S), Z och jag släcker hungern med två smørrebrød – den uppenbarligen huvudsakliga kosten under den här resan. När Mark försvinner för att beställa några øl till frågar jag S var det ska efteråt, vad överraskningen är…?
I hemlighet gör vi upp om att följa med. Men på skilda håll. Ja, vi känner att vi tränger oss på. Men får samtidigt ett ok från S via sms.
Hon har bokat in sin man och deras äldsta son för ett besök i Brønshøjs vandtårn, ett vattentorn i – om jag nu fattat rätt – brutalistisk stil. Kvällen ska också omfamnas av en elektronisk konsert där. De har biljetter. Inte vi. På vägen, när vi tar oss dit via Metro och buss, försöker Z köpa biljetter, men hemsidan är nedslående informativ. Vi chansar. Kommer fram och utanför är det lite folk. Än har stället inte öppnat. Z pratar med mannen vid insläppet och vi får besked om att det ska ske ett visst efterinsläpp. Vi är först av dem som vill in, men som saknar biljett. Trion Isitt kommer och Mark ser förtjust ut när han noterar vår närvaro.
Så in i den spännande byggnaden, några øl köps och elektronisk musik surrar som något slags introduktion. Vertigo, Ekkoflok, AK 89, Fatäk, Lucie Cure, och Prix de Pain ska framför musik. Okända namn för mig. Vi cirklar runt i tornets innandöme. Försöker utreda om tornet är aktivt och hur det fungerar eller har fungerat. En spiraltrappa leder upp och Z frågar om det möjligt att gå upp. Vi får tummen upp, har Issits i släptåg. Men stoppas hastigt. Nej, nej. Det går inte. Där finns sladdar och lampor. Allt för kvällens musik. Ah, dubbla besked. Men vi nöjer oss och sveps in i konströken som tätnar. Z och jag letar uttag för att ladda våra mobiler, hittar några. Står och väntar på kvällens begivenheter, som förmodligen redan har startat. Ser på folk, tar bilder… flyttar och hittar nya uttag samt stolar. Musiken intensifieras, några trumpetare blåser ackompanjerande till musiken från spiraltrappan. Jag sjunger tyst med som vore det något från Bowies ”‘Heroes'”-album. Men tiden går och inte mycket förändras. Issits bestämmer sig för att lämna. Vi gör likadant. Tar farväl. Z och jag går till busshållplatsen, åker till Grøndals station för tåget mot Hellerup. Kliver av samtidigt som en regnskur vräker ner. T kommer och hämtar oss. Vi hygger oss.
En eftermiddag. En kväll. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/MARK ISITT
Morgonen börjar med morgonsången, där jag konstaterar att att den danska ”Der bor en bager på Nørregade” påminner om svenska ”En sockerbagare här bor i staden”, men inte till melodin. Senare morgonbad. Vi slapper av. Men kommer så iväg på en kvällspromenad. Vi har med badkläderna. Får ett fint, uppfriskande dopp i Skovshoved havbad innan vi torkar oss torra och fortsätter längs kusten, förbi Knud Rasmussenmonumentet till Klampenborg och in i skogen fram till Bakken, det åldriga tivolit. ”Världens äldste forlystelsepark”, som det står. Vi ska inte åka något, men ta en bit kvällsmat. Det kostar mer än det smakar, grillbuffén, där Z skulle få äta stegt flæsk i persillesovs i oändliga mängder. Som hon längtat, men det smakade inte gott. Det grillade köttet höll ok standard, Tuborg Classic definitivt. Vi tittar på folk, fascineras av vimlet, människor från så olika klasser och bakgrunder, skilda kroppar och utseende.
Vi går genom skogen i dunklet och tar näst sista bussen hem. Mörkret sluter om oss.
Vi har kollat väderleksrapporterna. Z inser att lördagsnattens eventuella regnväder kan göra att ihoppackandet av tältet kan bli trixigt på söndagen. Vi går ner till morgonsången och hon bestämmer att vi tar natten i Bagsværd med vetskapen om att vi inte får sista dygnets campingboende tillbaka. Vi tar ett morgondopp. T kommer på besök med Max några timmar senare. Vi tar en bøfsandwish hos Emil’s, korvkiosken mittemot campingen och återvänder senare för att börja packa ihop. Det sker inte i harmoni, men allt är i alla fall torrt när vi åker mot Bagsværd via Føtex i Lyngby. Kylboxen vi köpte behövdes inte. Det var bara adaptern som var trasig. Så pengarna tillbaka där.
Vi installeras oss i T:s lägenhet, det gemytliga, en kort stund. Vi ska ju iväg till Refshaleøn för konserten med Fat Freddy’s Drop. Vi tar ut vägen dit efter ett tag och får en märklig tur genom centrala Köpenhamn förbi Christianshavn, Christiania och ut mot Holmen och Refshaleøen. Parker bilen vid Stagebox och promenerar mot Reffen, matmarknaden med möjlighet till både middag och dryck. på en parkering står en fotograf och plåtar en ung kvinna poserande iklädd väldigt lite läderkläder och jag tänker på att hon en gång var en liten flicka. När började hon drömma om det här?
Vi kommer till det stimmiga, populära matområdet, hittar ett stånd med inte så lång kö. Z beställer medan jag går och köper öl. Vi äter vår mat, lyckligtvis sittande, kikar på klockan och går tillbaka till Stagebox. På vägen dunkar musiken starkt, men det är från en mindre hangar där techno står på menyn. Utanför Stagebox har kön vuxit sig lång och slingrande. Vi ställer oss tålmodigt och efter ett tag är vi inne.
Lokalen är het som en bastu, rymmer 2000 personer och konserten är helt utsåld (mer om den här!) Vi har knôtt oss långt fram till höger, har bra utsikt och utrymme för dans. Det behövs. Bredvid står någon ur bandets crew. Jag frågar mot slutet om det händelsevis finns en låtlista över. Dels för min recension. Dels för att senare kunna ge den till min vän, som älskar bandet. Svaret? No! Charmigt. Pluspoäng där.
Vi har parkerat listigt, så att vi är först ut. Vi kör nu på instinkt. Ut mot Amager och sedan HC Andersen Boulevard mot Nørrebro, Bellahøj, Brønshøj… ja, raka vägen mot Bagsværd. Vi får sällskap av en diskobuss. Några ungdomar tutar och viftar åt oss. Vi bryr oss inte. Kör stadigt i Köpenhamnsnatten mot en säng.
Vi avslutar i stor stil. Efter morgonmad i T:s bil till Holte, där det handlas, för vidare transport till Charlottenlund loppemarked. Resultatet? Läs nedanstående bildtext. Så åter till Bagsværd, inpackning av det hela och avfärd. Vi stannar som hastigast i Prøvestenen för proviantering, så färjan för vidare färd hem. Pengapungen är tom, sinnet rikt, kläder svämmar över och den egna sängen väntar. Härligt.
Så… vill jag campa ingen? Nja. Men samtidigt: med Z går ju allt an. I nöd och lust.
Nej. Det är inte bara jag som köper kläder.
Mads Nørgaard, den randiga (nyskick), som är märkets klassiska, 30 dkr på Holte. Den svarta i linne, 100 dkr, Holte, tredje söndagen. Väskan, 150 dkr, från loppisen på Kulhuse i slutet av vår första vecka. Där, på Fantastiske Fund, fann jag också målmandsdrengen för 50 dkr. Andra vändan på Holte bjöd på yllepolon från Tiger of Sweden, 100 dkr. Chinos från Zegna, 50 dkr, Danmissions genbrug i Osted. Armanishortsen, 110 dkr, Røde kors Lyngby. Hackett-pikén, 75 dkr, Holte, tredje söndagen. Strandkostymen, NN07, 100 dkr (nyskick med etiketterna kvar, förmodat stöldgods), Charlottenlunds loppis. Oscar Jacobson-kavaj, Bagsværd Røde kors, 125 dkr, och Boss-tröjan (som ny) i kashmir, 50 dkr, Holte, tredje söndagen. Skor och väskor, den svarta ett felköp i fuskskinn 250 dkr, Røde kors, Hørsholm, där Lyngbyvasen, 80 dkr, köptes till Zeba. Nya Converse, 125 dkr paret, Røde kors Birkerød. Stl 9, så till en av sönerna. Ökenkängor NN07, 95 dkr. Stl 45. Till en vän. Stövlar till barnbarnet. 25 dkr Holte tredje söndagen. Ett par Montnapoleon, italiensksydda skor (nyskick). 105 dkr Røde kors Bagsværd. Henri Lloyd, seglarskor (nyskick), 114,50 dkr. Kirkens korshær Hørsholm. Italiensk yllekostym (Zegna? Provkollektion). 500 dkr med Paul Smith-galge och Zegna kostympåse. Charlottenlunds loppis. Stl 48. Till någon av sönerna. Så datorväskan: Piquadro (nyskick), 59 dkr Igen genbrug i Roskilde.
Jag är den första på att skriva under på att första halvåret 2023 har fyllts av mycket resande; Vancouver, Barcelona, Island.
Inte så klimatsmart med flyget. När vi nu åker till Danmark är det för drygt två veckor. Närmare inpå. Men med bil.
Den inledande helgen för studentuppvaktning, den första resterande veckan för att låna ett sommarhus i Kulhuse på toppen av den halvö som sticker upp och skiljer Ise- och Roskildfjordarna, den sista veckan för camping i Charlottenlund fort, någon mil utanför Köpenhamn, med avslutningen på Refshaleøen och konserten med Fat Freddy’s Drop på Stagebox.
Jag tror aldrig att jag har varit i vårt grannland under en sådan här lång period. Men med Z blir det alltid bra, även om det emellanåt kan bli kontroverser.
Vi far ned sent fredag, stannar norr om Varberg för mat på ChopChop Asian Express, för ingen har riktigt fått ordning på det där med middag. Z:s dotter S är med, kommer direkt från jobbet. Z har haft fullt upp och jag har väl bara lallat med, men också varit med om att packa en gedigen packning som Z i huvudsak stått för.
Vi ska ju campa. Inte min favoritgren och jag har fortfarande en brasklapp inlagd. Eller två. Jag har tagit med mig en extra nyckel hem om jag skulle få tvärspjärn på tältlivet. Men också pratat med Z:s syster T om att få låna en säng i Bagsværd om det skulle kärva. Jag återkommer om det.
Stoppet i Varberg nord blir kort. Hilda vill, precis som vi, snabbt söderut, och i Helsingborg väntar färjan, där vi får dröja en stund innan vår tur kommer. Sedan iväg mot vårt air b’nb i Virum, som Z hittat för en hyfsat billig peng. (Vi ska ju snart bli varse, även om vi nog varit det länge, att den svenska kronan inte står sig så väl på den danska. 1,6, blir talet vi lär oss multiplicera med.)
Vi svänger av när kvällningen nått och de grå himlarna tjurar med vindarna som sliter. Något av resans vädermelodi där det mest växlar om: sol, regn, blåst, storm, grått, regn, hastiga skurar, sol, vind…
Vid Nærum tar vi av och kör på böljande, vackra vägar med bokskogar som lutar sig över vägen som om vi kör där på nåder. Z guidar mig till rätt adress och vi kommer in i ett hem som klippt och skuret ur en dansk heminredningstidning. Allt är prydligt, snyggt, rent med danska designmöbler och diskret, men inte så dum konst på väggarna. Vi anar oss husägaren till en ensamstående mamma till två söner, varav en är på väg in i tonåren; båda fotbollsintresserade.
Vi bäddar våra sängar efter att vi valt rum. S får mammans. Vi en av pojkarnas. Natten kommer och vi stänger för dagen, vaknar av regnet som driver in. Låter frukosten vara för studentuppvaktningen väntar med brunch (vi hade ju därför heller inte handlat något). Gör oss i ordning och tar mot Ølstykke, som ligger några mil väster om Köpenhamn.
Jag väljer vägen över Birkerød och Farum mot Slangerup och sedan väg 6 söderut mot Ølstykke. Vi behöver handla lite grand och dessutom ta ut kontanter. Jag parkerar vid ett mindre köpcentrum, där S och Z går på jakt. Jag strosar in i ett Blå kors och hittar ett par Bally, helt nya, för 225 dkr. Jag hittar priser på upp till 6000 kronor för det exklusiva schweiziska märket, men inte just de här brouguesparet med spänne. De sitter perfekt. Jag smyger in dem under förarsätet i bilen. Vill ju inte öppet stoltsera med mina loppismani och shopaholic och då en dag vi ska göra annat.
S och Z kommer ut ur butikerna utan att få lön för mödan. Jag föreslår att vi åker till intilliggande Stenløse, som har ett större köpcentrum och fler möjligheter. Sagt och gjort. Där får vi geld och möjlighet att köpa saker till studentskan. Vi är nu redo.
Väl på plats inser vi att alla redan är där. Men det är gående bord i snålblåsten med hotande regn. Vinden river i partytälten och jag är glad att jag valde långbyxor – ett par kakifärgade linnebyxor (EastWest) från Stadsmissionen i centrala Göteborg, kortärmad Oscar Jacobson-skjorta (Ragtime) och en dito utanpåkavaj, brun, från Hede outlet. Min sommarhatt från Stetson, inhandlad på Odengatan i Stockholm 2019, som kronan på verket.
Det blir mycket av släktträff. Samtliga Z:s systrar är på plats. Den ene av tvillingarna sitter flinkt och stickar ett par sockor och berättar att hon efter helgen ska resa till Brisbane, Australien för ett uppdrag (strumporna blir senare Z:s). Jo, det är mycket som ska stämmas av. Det är trevligt, maten är förträfflig, men jag får hålla mig till en øl, eftersom jag är chaufför. Tiden rinner iväg och efter kanske sex timmar bryter vi upp för ”hemfärd” till Virum och det fina danska hemmet. Men… Jag släpper S och Z vid tågstationen i Ballerup, för de ska in till Dronningens By, dit jag inte är så hågad plus att de vill ha mor och dotter-tid.
Jag väljer istället att åka till Bagsværd och en livsmedelsbutik för att köpa något att äta för kvällen och frukostmat.
Mot Virum där Anders Roslunds senaste samt Peter Englunds ”Onda nätters drömmar” och Klas Östergrens ”Renegater”, de sistnämnda omfångsrika böcker som länge varit work in progress beträffande mitt läsande, väntar. Med mat och vin och läsning fördriver jag kvällen innan sömnen famnar mig. Hinner några kapitel i Englunds tunga bok om vändningen i Andra världskriget november 1943. Det är dyster, om än fascinerande läsning. han kan sin sak, akademiledamoten.
S och Z kommer sent. De har varit i Kødbyen, ätit och hängt, promenerat längs Istegade, besökt butiker som jag önskat frekventera. Men så är det; jag har gjort mitt val. De har haft en fin stund, mor och dotter. Det är dem väl unt. Tåget har tagit dem hem.
Efter frukosten på söndag morgon väntar Holte bara någon kilometer bort. Det är en av mina favoritloppisar där jag gjort mängder med fynd sedan jag för drygt 15 år sedan drogs in i secondhandvärlden av Z.
Jag har på mig Mango-setet som jag köpte på Barcelona flygplats, en matchande J Lindeberg t-shirt (KFUM secondhand i Gbg) samt mina Ballyskor, som får göra premiär.
Jag börjar med att överraskande köpa en attachéportfölj med grillbestick och en försvarlig mängd knivar. 250 dkr, prutat och klart. Springer, tysk kvalitet och ett stål som biter. Mycket prisvärt. Säljaren ställer undan den, så att vi slipper gå och bära på väskan. Lite längre ned plockar Z fram en brun manchesterkavaj. En Ralph Lauren. Nyskick. Den sitter utmärkt, även om min skräddare behöver korta ärmarna någon centimeter, som brukligt. Säljaren undrar vad jag vill ge och jag funderar att kanske 400 dkr är ok, men säger inget. Han förklarar att den är köpt för 5000 dkr, tar en konstpaus och fortsätter sedan: 150 dkr…? Taget.
Men det stannar förvånande där. S har en buss att passa nära Hovedbanegården, så vi styr in mot Köpenhamns hjärta. Det blir Kødbyen igen, lite snirklande och kartläggande av båda mina medpassagerare. Så en parkering på det hyfsat biltomma området, som heller inte är så livfullt som kvällen innan.
S vill till en butik för att köpa asiatiskt, där både mor och dotter dröjer kvar medan jag strosar utanför. Intill ligger en restaurang som serverar dumplings, som S vill ha innan resan hem. Jag tar ris de lux och en cola. Närande och gott. Så rinner tiden snabbt. S skjutsas till bussen och Z och jag styr mot Sorgenfri. Men först en avstickare till Hellerup, en parkering nere vid hamnen, promenad ut på piren där jag senast badade på min födelsedag i mitten av oktober. Vädret håller andan. Ute över Öresund mörkar det på, en vacker, dubbel regnbåge spänner över ett kryssningsfartyg, som nyss lämnat Köpenhamn. Senare en is på Lydolph’s isbar på Strandvejen. Vi hygger oss.
Måndagen säger vi farväl till Virum efter att ha plockat upp efter oss och lämnat det lånade hemmet fläckfritt (städning ingick i priset) inklusive den sopsortering som de senaste åren löper som en ansvarstagande skogsbrand genom danska villaägares hem.
Från Virum mot Lyngby och vidare mot den väldiga motorvägen som kraftigt skyltas ”Rødby”, men vi ska vidare västerut.
Jag tar sikte mot motorvägen till Frederikssund, men hamnar på Frederikssundsvejen och det är något helt annat. Jag muttrar över att danskarna inte är bra på att skylta. Rimligtvis ska det stå skyltat på motorvägen hur man kommer till nästa motorväg. Gärna då med marginaler. Så har vi förmiddagens första gräl, där Z är av en annan åsikt.
Jag får göra lite manövrar för att åter krångla mig upp på motorvägen för att senare finna rätt avfart och vi är på väg.
Vi ska handla lite och inbillar oss att en förrättning i Frederikssund är billigare än någon lanthandel i Kulhuse. Rema 1000 blir vårt mål, Z tar ut kursen och andra grälet uppstår då jag missförstår och tar en väg som jag känner istället för den nya som är byggd. Nå, vi kommer till utsatt mål, storhandlar och fyller den redan fyllda bilen med ytterligare ting. Vi glömmer toa- och hushållspapper, stannar vid Lidl där Z smiter in medan jag vaktar bilen. På p-platsen har jag sällskap av en kvinna som sitter i sin Audi med motorn på; jag irriteras av dels det, dels att jag inte säger till henne, men blir glad av en röd Citroën 2CV. Charmig och snygg. Så…
Mot Sherwoodskogen… eh, nej. Över den lilla bron över Roskildefjorden som förbinder Frederikssund med Jægerspris kommun och halvön vars spets vi ska nå.
Vi kommer till vår adress på tiden när där värdparet väntar för instruktioner. De är på håll släkt med Z och vi har fått ett fint pris på en knapp veckas boende. Huset ligger i lantlig idyll, är ett område med sommarbebyggelse, varav detta hus ingår i ett block om tre. Det är ett charmigt litet hus med allt vad man kan önska sig, men utan wifi och tv. Det förstnämnda kan ställa till det, för studier ligger i prio för Z som har en tenta på torsdag att göra.
Det är hennes plan. Min att komma igång med morgonpromenader för att bättra kondisen, men också hålla uppe benstyrka och den för bål och armar via efterföljande morgongymnastik.
Det blåser intensivt och rister i lövverken i träd och buskar utanför. Värden säger att här är normalt intensiv fågelsång, men den hörs inte nu. Men mojnar det blir ni varse. Vi får en introduktion i sopsorteringen där dessa sommarbostäder har fyra tunnor (!) att hålla koll på, plus en låda med farligt avfall.
Så säger vi farväl till dem och blir lämnade åt vårt öde.Vi tar en enklare lunch med knäckebröd och makrill i tomatsås, en Tuborg Classic till. Efteråt Z räcker över en lakritspipa och vår semester kan starta. Vi inleder med en kortare promenad i området, hittar förtjusta ett bokskåp längs vägen för möjlighet att låna eller lämna böcker. Det ska visa sig att området har mer av dessa.
Vi går ned mot Kulhuse havn, där en färja normalt går mot Sølager och tillbaka, men nu är blåsten för hård. På vägen har någon skrivit ”Fuck Rusland”. Bor vi i ett rebelland…? Promenaden blir kort och vi återvänder till vårt hus där jag ställer mig vid spisen, en antik sak, för att göra pasta och köttfärssås. Sallad och vin därtill. Samtal och solen har sin gång på den bleka, stormiga julihimlen. Vi njuter av lite ost och kex, som efterrätt. Livets goda stunder ska man inte förneka.
Tisdagen vaknar och jag med den. Jag tar på mig träningskläder – shorts, t-shirt, promenadskor – för att sondera den omgivande terrängen. Z sover sin skönhetssömn. Jag börjar med att ta mig ut på vägen in mot Frederikssund, men korsar den, går ned mot campingen och hittar en stig ned mot stranden. Planen är att följa strandlinjen bort mot hamnen, men det är lättare sagt än gjort. Stora klippblock blockerar min riktning och jag får balansera över dem för att ta mig norrut. Två trappor förbinder stranden med privata bostadshus; Danmark är inte Sverige med allemansrätt hur som helst. Men den tredje trappan är transportled från stranden till en liten parkering som är öppen för allmänheten. Jag går uppför den med snabba kliv, återvänder till den sovande hustrun, som bannar mig för att jag inte har väckt henne. Men hon tar tacksamt emot den frukost som hon bjuds.
Hon följer senare med för att jag ska få bada vid stranden där jag senast gick upp. Men först vill hon visa campingen där hon en gång bott (vilket senare inte visar sig stämma). Jag följer henne inte. Campingen har jag redan varit på; det är i vattnet som jag vill komma. Hon dyker upp efter en stund, kikar på mig från stranden, där hon kan notera att det stormiga havet bjuder på en långgrund strand; det tar sin modiga tid innan vattnet blir midjehögt.
Vi går på hamnen, tittar på båtar och kikar in hos restaurant Kulhuse kro, som säljer glass. Det blir en strut till oss var, som vi sätter oss i lä och äter.
Så tar jag sikte mot en stig in i vassen. En stig jag inbillar mig leder längs strandlinjen. Vi går som i blindo, men plötsligt är det en brygga till vänster och en spatiös gräsmatta till höger med en snyggt placerat hus högst upp. Ah, vi anar gräddhyllan på Kulhuse.
Vi fortsätter får djungelpromenad utan machete. Z river av ett vassblad och plötsligt hörs hur hon gör läten, som bara de tuffa killarna i min barndom kunde göra. Vi undrar om det någonsin kommer bli en öppning för att komma upp på vägen. Men plötsligt når vi en liten småbåtshamn där några fiskar krabbor. Där löper en större stig uppåt och vi är på rätt väg. Vi fortsätter i sommarstugeområdet. Konstaterar att det är högt och lågt; white trash, ofärdiga, illa skötta kåkar parat med lyxhus med ägare som har ekonomiska resurser.
Vi kommer tillbaka till huset lite klokare gällande omgivningarna, men vi är fortfarande nybörjare i området. Z slumrar till på soffan. Jag fixar mat. Ovädret har hållit andan och kvällen mojnar till och med vinden. Då hör vi fåglarna! En konsert att lovorda. Naturens enastående musik. Vi är hänförda.
Det är onsdag. Nu ska fjorden korsas. Efter frukost styr vi ned mot hamnen. Är först av bilar som ska på (det blir ett fordon till) i regnet. Vi betalar matrosen med kort för bil, förare och passagerare, enkel tur. Planen är att åka över Frederikssund på hemvägen. Vi passerar Roskildefjorden i maklig takt, vädret är dystert, men vinden håller sig på rätt sida. Färjan är enkel, inga klaffar som fälls ned och en grind som matrosen själv sköter. Bumpelibump, så åker vi av. Kör sakta. Z refererar hela tiden. Här campade vi. Eller var det här. Minnets hågkomster kan vara dunkla emellanåt. Färden går, via en gir ned till Lynæs havn, till Hundested, där vi ju var för ett år sedan. Vi går in på stadens Kirkens korshær och jag kommer ut med en badhandduk för 25 dkr, enär jag bara fått med mig en; det blir för lite för bad och kvälls- och morgontoalett under två veckor. Kornborg, dansk kvalitet, från början från Jysk. Det blir bra.
Vi går snett över gatan till slaktaren, där vi förra året fick mästerliga smørrebrød. När vi kommer till förrättningen finns det inga där, men paret som står bakom disk är beredvilliga, gör allt på beställning och vi kommer ut med två lådor med fyra smørrrebrød var och en låda med frikadeller, dunser, eller frikadunser… kär maträtt har många namn. Netto ger oss øl och en avis. Z går tillbaka till genbruket för att köpa bestick; det har vi ju inte fått med oss på vår spontana tur. Under tiden smiter jag in på den intilliggande pizzeria för en lättande kisspaus.
Så far vi. Färden går makligt fort. Regnet gör sig påmint. Vi snirklar oss på omvägar ned mot Knud Rasmussens hus och Spodsbjergs fyr. Vi väljer emellertid bort ett besök hos den forne forsknings- och upptäcktsresande (Grönland), nöjer oss med den, trots vädret, vackra utsikten och jag tar trapporna ned mot den steniga stranden, hittar en vacker zebrarandig sten som Z får.
Upp igen och till den parkerade bilen för avfärd. Vi kör kustvägen, Nødebovejen, eller den väg som är närmast den dramatiska kusten. Villor skärmar i regel av, men vi hittar en p-plats med utsikt. Sitter inne och dukar upp i kupén, knäpper upp en pilsner och låter smörrebröden väl smaka tillsammans med dunserna. Fast… två av de matrika smørrebrøden räcker. Vi sparar dem till middag.
Ungefär där bestämmer sig Z för att inte göra tentan på torsdagen. Det får bli omtenta i augusti istället. Hon behöver koppla av, min älskade, ambitiösa hustru.
Vi åker mot Frederiksværk, som ju var vår bofasta plats förra året när vi spontanbokade hotell (läs om den resan här). Vi har innan dess dess hälsat på hos Oles genbrug og antikmarked, där allt finns. Jag hittar en varmvattenkokar med två koppar, perfekt i storlek för camping. Se där en positivt bidrag. Ett par brandgula tallrikar slår följe, för det är också något som saknas. Z hittar en reklamskylt, den tørstige mand. Den klassiska Tuborgreklamen. Den kostar… men Z prutar och bakar in både tallrikar och varmvattenkokare i det kraftigt reducerade priset. Kort? Nej, glöm det. Mobilpay har vi inte. Vi lägger undan varorna och styr mot Frederiksværk, som vi ändå skulle till, för kontantuttag. Vi passar på att gå till Røde kors, Loppehjørnet och Kirkens genbrug, där inte mycket finns. Men den sistnämnda har ett Eva Solo-set, som intresserar mig. En snygg kaffekokare med två glas/muggar. 175 dkr. Z behöver växla pengar och tar frankt notan och vi beger oss tillbaka till den fryntlige Ole, som berättade vid första vändan att han jobbat med film och varit i kontakt med Film i Väst.
Väl tillbaka betalar vi våra varor, packar in i bilen och fortsätter färden mot Kirppu i Hillerød.Där har vi varit förut, men den här gången var det nära att det blev en katastrof. I den danska trafiken är vänstersvängar ett kapitel för sig. På kraftigt trafikerade leder saknas reglerade ljus för den som har för avsikt att svänga vänster. Man får vänta på sin tur. Inte så trafiksäkert. När så bilarna i motsatta filen, beredda för en högersväng, står stilla. Ja, då kör jag. Problemet är att de förarna väntar in en cyklist som ska rakt fram. Marginalerna är på min – och med råge på cyklistens – sida. Men efterföljande bil tutar på den dåraktige svensken.
Vi får en p-plats utanför Kirppu, går in och ger stället en dryg timme av vår tid. Det blir lite köpt, ett par Junk de Luxe-byxor, nya, för 120 dkr. Vi far på väg 6 söderut och åker förbi Frederikssund och hemåt mot Kulhuse för resterande smørrebrød och øl.
Z läser sin avis och vi noterar förvånat att sidan 9-pigen hänger kvar och kan man tala om någon mer klichéartad donna. Stackars människa. Jag får ta ett nakenbad nere i hamnen för att lugna ner mig.
Onsdag blir torsdag. Den stora körsbärsplockningsdagen. En av Z:s storasystrar har en man, som har en gård lite utanför Frederikssund. Han har körsbärsträd, dignande av stenfrukten. Men först en vända i byns genbrugsförättningar. Z:s lillasyster följer med, där vi inleder med Røde kors, där lite plagg införskaffas. Men inte förrän vi utnyttjat lillasystern för att tvätta våra kläder.
Är jag galen? Förmodligen. Jag har absolut triggat i gång mitt belöningssystem. Shopaholicklockorna ringer illavarslande. Hemma har jag plagg, skor och grejer så att det räcker och blir över. Men samtidigt, till mitt försvar, så är det lite av en sport och det är harmlöst. Det skadar inte kroppen och det drabbar i ringa mängd plånboken.
Vi går vidare på gågatan, besöker nästa genbrugsbutik och nästa och nästa. Nä, jag nappar inte på allt. Kanske är jag kräsen, men det ska kännas rätt. På Kirkens genbrug hittar jag ett par Le Creuset-muggar, som jag tänker ge till dottern som tack för blomvattningen under vår frånvaro. 50 dkr blir hälften då etablissemanget halverat priset på allt.
Så iväg till Kirppu i Frederikssund, där jag fyndat dels miljardärens fina, italienska kostymer (inhandlade i april 2018 för 500 dkr per kostym, värderade till 15000–20000 i ”Antikrundan” 2022) och R.M. Williamsbootsen för 100 dkr från 2021. Boots som helt nya kostar 5000 kronor, de här var knappt använda och satt som vore de sydda för min fot.
Fynd av den digniteten blev det inte nu. Men en röd Carnet-kavaj, 29 dkr, och Zegna-skjorta, 35 dkr. Båda italiensk toppkvalitet.
Fynd. Bally herrskor, brougues med mässingsspänne, Blå kors, Ølstykke. Nyskick. 225 dkr. Brun Ralph Laurent-kavaj, manchester. 150 dkr, nyskick. Holte loppemarked. Junk de Luxe-, byxor, nya. 120 dkr, Kirppu, Hillerød. Shorts, Select, 45 dkr, + J Lindeberg-piké, 35 dkr + Samsøe Samsøe, rustik skjorta, 45 dkr, + Burburry-piké, 40 dkr. Samtliga nyskick undantaget Burburryn, från Røde kors, Frederikssund. Carnet-kavaj, 29 dkr, och Zegna-skjorta, 35 dkr. Båda italiensk toppkvalitet, från Kirppu, Frederikssund. Dessutom ett gediget knivset med grillbestick i attachéväska, 250 dkr, Holte loppemarked samt Eva Solo, fin kaffebryggare med koppar. 175 dkr, Kirkens genbrug, Frederiksværk. Den förstnämnda saknar en kniv. Den sistnämnda helt nytt.
Men nu… mot körsbärsplockningen, där vi först åker till hemmansägarens arbete. En verkstad som han förestår med finmekanik som profil. Det är en fascinerande firma han driver, J. Han är där själv med alla maskiner, sköter alla kundkontakter, fixar allt in i mikroskopisk detalj. Jag är djupt imponerad. Lite märkligt är det, att Z:s far också jobbade med detta, men inte av den här digniteten. Efter en snabb fika bär det iväg. Vi följer Z:s lillasyster I i släptåget och åker vägen mot Frederiksværk. Plötsligt kör hon in till väggrenen; hon har kört för långt, men guidar oss snabbt till nästa avfart och på vindlande vackra vägar kommer vi till gården.
Sällskapet samlas. Vi med I och hennes ena hund Body, storasyster T med sin hund Max (hundarna är bröder och stökar runt på bröders vis, vilket inkluderar vissa samlagsrörelser, som för att öva för framtiden och möten med det täcka könet). Långt senare kommer N, som är tillsammans med J.
Det blir fika och samtal i skuggan, för solen står högt och det är varmt. Några går huse- och områdessyn innan körsbärsplockningen. Redan vi infarten står ett träd som dignar, men det är inte där de verkliga goda bären finns. De som är stora, runda, saftiga och mörkt sensuellt röda. J visar oss och i en sluttning står ett antal träd som bär på en hisnande mängd bär. Vi plockar och plockar. Äter och plockar. Äter och plockar, plockar och plockar. Det blir några liter.
Tiden går och jag känner hungern komma. Vi pratar om att bryta upp. Åka tillbaka till Kulhuse. Men det är i det ögonblicket som N kommer med förslaget att äta av den överblivna maten från studentkalaset. Samkvämet fortsätter. Möblerna har flyttats ut i solen, för med kvällen kommer kylan sakta smygande. Några øl kommer fram och återigen hygger vi oss. Systrarna pratar på systrars vis. Ett ständigt flöde. Jag promenerar runt, ser fler fruktträd och bärbuskar, ett lusthus, hör den stora vägen som ligger närmare än vad jag först trodde, går in i huset som är stort, tar kliv över ängarna med sin prunkande blomning. Det är vackert, om än slitet.
Kvällen kommer med sommarnattens bleka leende bara några timmar bort. Vi tackar för oss. Packar in körsbären i bilen och styr söderut, västerut och norrut.
Morgonen börjar tidigt. Z sover sin törnrosasömn. Jag smyger ut. Möter solen. Möter dagen. Sjunger tyst i kapp med fåglarna. Jag passerar sommarkåkarna, välskötta med utsikt över Roskildefjorden. Jag går förbi husen som gud glömde. De rika granne med de fattiga. Alla med drömmar, men olika resurser att fånga dem och förverkliga dem.
Jag tar en rejäl promenad i raskt tempo, en knapp timme, kommer hem gör lite gymnastik och stärkande rörelser. Har länge tänkt stärka både kondition och fysionomi för att på kuppen gå ned några kilo för att få isterbuken mer modest. Jag blir svettig, tar badbyxorna i handen och går ned till hamnpiren för ett morgondopp; det är härligt. Kommer hem, väcker Z som är grinig för att hon inte blev väckt. Hon har pratat om det, att hon vill med. Men jag har inte hjärta att väcka henne och när jag väl kommit upp vill jag hastigt iväg. Inte dröja med något. Hon blidkas av frukosten som inkluderar körsbär.
Sommaren strålar och ler. Danmark är ett yndigt land och jag vill ta mig till stranden för att bada. Z vill cykla. Värdparet har visat var nycklarna till cyklarna finns och vi är snart iväg. Jag tar täten och vi far söderut och efter en stund åker vi den gamla Kulhusevägen mot Jægerspris. Det gnisslar lite. Men inte från cykeln. Z vill cykla. Men till stranden. Hur skulle jag veta det? Det var ju punkt efter cykla, därför tog jag ut riktningen. Vi försöker efter fem kilometer att ta oss ned mot Isefjorden, men ett militärt övningsområde hindrar oss. Vi cyklar tillbaka och ned i höjd med Skoven kirke, passerar sommarhus efter sommarhus, kommer in på någon avsmalnad skogsväg innan landskapet öppnar sig och Isefjorden blottar sin väldiga bredd.
Z faller olyckligt med cykeln och slår i knä och ben. Hon får ont. Mulnar k solskenet. Vi parkerar cyklarna. På en bänk sitter de bofasta sommargästerna, nere på stranden finns barnfamiljerna, det långgrunda vattnet når ungarna knappt upp till vaderna. Det äldre gänget lättar och vi tar plats på bänken. Dividerar lite. Men jag är inte sugen på att bada. Här.
Z vill cykla längs med vattnet. Men kartan säger nej till det. Vi måste upp igen, lite längre norröver och ned senare. Så blir det Strandvejen en bra bit och vi är snudd på hemma. Vi tar oss till badplatsen norr om campingen och äntligen kommer jag i sjön. Ja, Z också som i sedvanlig ordning blir kvar längst och senare kommer upp i solgatan som Venus ur havet.
Väl hemma blir det rester. Vinden är helt stilla och fågellivet stämmer upp i en intensiv sång. Men så är det stora skogsområdet, som Kulhuse tangerar söderut, känt för sin artrikedom med allt från småfåglar till havsörn.
Lyssna!
Varje dag bjuder på sina möjligheter. Idag vankas marknad och loppis nere i det som kallas Hålet, platsen där livsmedelshandlaren finns tillsammans med lite andra förrättningar. Klart att vi ska vara på plats. Vi är lite sena ur startblocken. När vi kommer är det redan tjo och tjim. Permobilgänget har redan knäppt upp sina första øl och tänt dagens sjuttielfte cigg. En coverduo spelar och sjunger hellre än bra, ett linedancegäng från Frederikssund står för underhållning till musik som Sven Ingvars ”Sommar och sol” – fast i en dansk version. Väldigt lite country. Väldigt mycket glädje.
Loppisen innehåller högt och lågt. Intilliggande Fantastiske Fund, antikhandlaren, har öppet och där är det svalare än ute i den stekande solen. Ägarparet kan sina saker, vet att ta betalt, men har också prylar som man undrar hur de hamnade där: som sexserien ”Erotik till salg”, ”Vellyst utan partner”, ”Den erotiske trekant” och ”Lesbisk kærlighet” bredvid barnfavoriterna Kaj og Andrea.
Z hittar en affisch med Storm P:s klassiska ”Hvornår smager en tuborg bedst” och jag en söt tavla med en liten hockeymålvakt. De får följa med oss på resan. Z upptäcker en konstnärs var konst finns i legio, men som vi också har hemma. Arvegods från hennes far. Konstnären har också attackerat en stol, som för mig för tankarna till omslaget till XTC:s ”Drums and wires” från 1979.
Vi ställer oss i kön till den glada fiskhandlaren (han var en sur fan) och köpte himmelskt goda fiskfrikadeller med remoulade. Øl köpte vi från handlarens stånd utanför butiken. Plats fick vi i skuggan under partytältens tak. Tillsammans med fryntliga danskar fick vi en god stund. Vi går ett varv till på loppisen. Jag ser åter Mads Nørgaardväskan, som ser ut som en dunjacka. Z frågar om priset. Efter lite om och men blir den min för 150 dkr. Med den och tavlorna under armen går vi hem.
Det är en het dag. Solen står högt. Vi släcker vår törst med Ribena, förmodligen den bästa saften i världen. Går ned till piren för bad. Tar en is. Lagar middag, den kulinariska höjdpunkten korv med bröd. Vi ska rensa skafferiet. Vår vistelse närmare sig slutet. Vi har, förutom badandet, promenerandet och cyklandet, spelat spel. Z älskar strategispel; jag är inte så hågad; hon vinner förstås. Vi spelar skitgubbe. Utgången är given. Jag läser slut Anders Roslunds ”100 procent” och fortsätter med Peter Englunds dokumentära stridsdrama ”Onda nätters drömmar” med kriget och dess brutalitet som märklig vardag.
Jag vaknar denna den sista dagen i Kulhuse. Luften är klar, som himlen. Fåglarna sjunger sedan någon timme tillbaka intensivt sin morgonsång. Vinden har mojnat till stillhet. Allt andas ro, som Z som sover. Så smyger jag ut och tar ett rejält varv runt Kulhuse. Promenerar förbi husen jag delvis har lärt känna, men denna tidiga morgon är det ingen uppe. Farten är hög, men ändå i ett moderat tempo. Efter halv varvet känner jag att det trycker på. Jag tar en väg in på en skogsväg, smiter in i buskarna och lämnar ett visitkort stort nog att förbrylla danska forensiker i händelse av ett funnet, mördat lik i närheten. Lättad går jag därifrån och tänker samtidigt på det onaturliga att sitta på en toalett, att den peristaltiska rörelsen fullbordas då man sitter på huk. Tänker vidare på att det band som 1976 startades i lägenheten ovanför Viktoriapassagen i Göteborg fick bandet Den Peristaltiska Rörelsen, något slags proggmusik där jag var en av två sångare och Gomer Explensch saxofonist. Hur namnet valdes genom att var och en la sina förslag skrivna på lappar i en skål och Fulgörans vann; mitt förslag var Kai Martin & the Hot Camels (vilket i sin tur var första gången mina förnamn användes i en artistisk kontext). Men när blev det Den Peristaltiska Rörelsen…? Man hinner tänka så mycket då man promenerar.
Jag kommer upp vid Superbrugsen, livsmedelshandlaren, fortsätter upp mot stora vägen. En kvinna med två hundar gör en långsam lov. Var det inte hon som igår satt rökande i en permobil? Hon ser mig då jag korsas den tomma vägen och säger ett godmorgon, som jag replikerar. Så man plägar göra på landet. Fint.
Väl hemma är Z uppe. Hon följer mig ned för morgonbadet. Vattnet är klart och stilla. Efter frukost, sopsortering, inpackning och städning ska vi ge oss av. Vi sätter oss i bilen, kör söderut, innan Skove kirke tar vi av mot vänster för att stanna vid Mønster antik, en loppis på morgonen kan göra hela dagen. Gården är fylld av krimskrams och prylar, som i stort borde gått till tippen. Men inne i byggnaden är det en annan femma, en märklig kontrast. Möbler, vaser, lampor, porslin, mattor… mycket med klass i en trång ordning. Fascinerande.
Vi tackar för oss. Kör förbi Jægerspris slott en sista gång, vidare mot Frederikssund, där vi tankar, och mot Holte loppemarked. Nu hittar jag en Mads Nørgaard, klassisk t-shirt, den tvärrandiga för 50 dkr och en brun yllepolo, Tiger of Sweden, 100 dkr, men allt nedprutat till 130 dkr.
Inflygningen över Göteborg är verkligen magnifik. Under oss breder skärgården ut sig, sedan Göta älvs mynning, Långedrag, Frölunda och som bonus våra hemmakvarter och mina söners. Det är ett panorama sett ur ett von oben-perspektiv och jag älskar min fönsterplats. Snart landar vi för att i nästa ögonblick bli upphämtad av T, yngste sonen, som lånat bilen under vår bortavaro.
Jo, vi har rest. Och allt är Håkans fel.
Bara dagar innan den svindlande hockeyresan till Richmond/Vancouver (som finns att läsa om här, här, här, här,här,här, här och här) får jag via en nyhetsartikel i musiktidningen Gaffa nys på att Håkan Hellström ska spela i Barcelona. Han som i augusti sålde ut fyra gånger Ullevi (läs recensionerna här, här, här och här) ska nu spela på en klubb inför några tusen. Jag vill vara där. Han som jag nog tveklöst sett flest gånger av alla artist och band som jag haft förmånen att se. Från just klubbar till större lokaler och senare arenor. Alltid förtjust i stegrande grader av eufori. Fascinerad hur han kan ta sin publik, oavsett storlek, och hur han osvikligt bjuder på både sig själv och sitt innehåll.
Jag drar i lite trådar, får på vägen reda på att Stefan Sporsén inte längre ska ingå i det band som han har haft en självklar plats i sedan 23 år tillbaka. Jag väljer att låta det bero. Andra får ta nyhetsrapporteringen i nöjesvärlden nu mer. Lyckas få biljetter för Z och mig. Men bekymren hopar sig. När ska vi flyga? Var ska vi bo? Går det här att sy ihop med Z:s påbörjade studier, som kommer ta en ansenlig tid…? Hon får i uppdrag att fixa flyg och hotell. Min hockeytrunk är packad och jag sitter på flyget till Schipold för vidare transport över till Kanada. Väl framme vid mellanlandningen pratar jag med en uppgiven Z, som säger att det hart när är omöjligt att fixa boende i Barcelona. Hon skickar över bollen till mig och säger dessutom att hon är osäker på om hon kan följa med.
Jag kollar hotell utan att ha en susning om var i Barcelona man ska bo. Hittar ett. Bokar in mig från 31 maj till lördagen 3 juni, så att vi får lite tid över i den stora katalanska staden. Det är ett hotell, som jag upplever som centralt – vad nu det är i en miljonstad av Barcelonas dignitet – och av någon anledning har hotellet varslat om att inga barn är välkomna; detta är en boende för vuxna.
Z bestämmer sig i alla fall för att följa med, men är i sedvanligt nyktert analyserande tveksam till att vi ska landa i denna storstad blott några timmar innan Håkans konsert ska börja. Hon ordnar ett annat boende från måndag 29 maj till onsdagen då vi ska flytta till det av mig bokade hotellet. Av bara farten fixar hon flyg – från Landvetter till Barcelona – med avgångstid strax efter lunch. Hon är fantastik. Allt har gått med en svindlande fart. Så gäller också biljettförsäljningen till konserten där den första omgången biljetter säljer slut inom 15 sekunder (!), enligt uppgifter till TT. Vi sitter alltså säkert när vi efteråt kan konstatera att priserna på flygbiljetter och boende skenar betydligt efter att vi fått vår resa i hamn. Det visar sig senare att, förutom den blygsamma men ack så haussade Håkankonserten, är Prima Vera Sound – en ambulerande musikfestival – med Roskildekapacitet arrangerar under tiden vi är där. Dessutom är det något slags formula-race, som lockar sin publik. Det kostar med andra ord att ordna resa och logi.
Dag ett
Z och jag är dåligt pålästa om Barcelona. Det kan ha sina fördelar. Vi är som en öppen bok med oskrivna sidor. Det är bara att fylla på. Vi tar, efter en magnifik inflygningen längs Rivieran från sydöstra Frankrike över den spanska gränsen, Pyrenéerna och det kulliga, dramatiska landskapet som omger Barcelona, flygbussen in till Urgell, strax efter den enorma Plaza de Espanya.
Vi tittar storögt ut genom bussens rutor. Ser de hårt trafikerade lederna med lastbilar, bussar, bilar och scotrar, moppar och mc. Motortrafiklederna blir till breda boulevarder kantade av trän innan vi går av.
Z lotsar oss på okända gator mot lägenheten som hon/vi hyrt. Vi är turister på främmande ort. Håller hårt i bagage och plånbok i den virvlande storstadens brus. Vi fascineras över att det på smågator är lindrigt med trafik och få bilar parkerade. I kvarteren där vi ska bo är det endast lindrigt med ljud från fordon. Fjärran den intensitet vi mötte på vår färd in mot stadens hjärta.
Carrer del Comte Borrell är en lång, smal gata som sträcker sig från norr till söder (eller om det är tvärtom). Några kvarter ner ska vår bostad finnas. Vi passerar butiker, kaféer, restauranger, bagerier och den märkliga Mercant de sant Antoni, en marknad byggd som ett kors, och konstaterar att det finns väldigt mycket underjordiska garage, vilket förklarar frånvaron av parkerade bilar.
Vi passerar några mindre torg och har plötsligt passerat numret där vi ska hämta nycklarna till boendet. Vi går tillbaka, men vi får ingen kontakt med hyresvärden, frågar en granne som är artigt behjälplig, men utan framgång. Så vi slår oss ned på det trevliga kaféet/restaurangen Sucursal Aceteira för en kopp kaffe. Då ringer det till Z. Hyresvärden är vid bostaden och jag säger bestämt att numret till adressen är på andra sidan gatan, snett över torget. Vårat kaffe kommer medan Z är iväg för att hämta nyckeln och få direktiv. Jag lägger fatet över hennes cappuccino, dricker min espresso med ett uns av råsocker som jag nogsamt rör ned i kaffet. Försöker kontemplera samtidigt som jag övervakar vårt bagage; det vet man ju hur lätt det är att bli rånad i Barcelona.
Z dröjer och dröjer igen. Kommer så småningom. Jag, hennes ledsagare genom livet, hade pekat ut fel nummer och riktning; adressen till vårt boende var tvärs över gatan. Blott tio meter från där vi satt.
Trapphuset är trångt, hissen upp likaså, precis som farstun. Men även om lägenheten är detsamma är den spatiös. Vi ska ensamma bo i där det finns plats för ytterligare fyra… ja, kanske fler. Det finns två badrum med toaletter och ytterligare en toalett vid köket, dit man når efter en svindlande lång korridor. Vårt sovrum vätter mot gatan. Vi har en smal balkong med balkongmöbler för frukost eller kvällsmat, om man så vill. Det blir bra.
Staden väntar.
Vi är hungriga. Men vill också utforska kvarteren. Går tillbaka till Mercant de sant Antoni, marknaden för fisk, kött, råvaror och grönsaker samt kläder i den jättelika stålskelettbyggnaden från 1882. Flera stånd är stängda och vi irrar omkring innan vi kommer ut, går en trappa ned och kommer upp förvirrade. Vi vet inte var ifrån vi kom, var vi bor och vart vi ska. Irrfärden fortsätter, men slutligen hittar vi en restaurang där vi pausar för tapas och dryck. Jag vet inte var jag är, men jag vet att jag trivs.
Vi kommer genom outgrundliga vägar tillbaka till Plaza de Espanya och min yrsel, som jag kan drabbas av vid tillfällen då jag förlorar orienteringen, försvinner. Vi tar sikte mot Arenas des Barcelona, den före detta tjurfäktningsarena rest 1900 (men där det inte mördats tjurar sedan 1977), som nu är ett kombinerat köpcentrum, nöjespalats och restaurangställe. Hissen tar oss upp till toppen av arenan där också alla restaurangerna finns som i en cirkel, var och en med sina kulinariska inriktningar. Vi beundrar utsikten, går varvet runt, undrar vilken grandios byggnad det upp på berget, men antar att det är ett museum och förstår senare att det är Museu Nacional d’Art de Catalunya. Att de minaretliknande tornen som öppnar upp mot museet på berget är de venetianska tornen. Kanske en plats att besöka senare.
Men klockan är slagen, så vi väljer att ta hissen ner innan hissen går ned för oss båda.
Resan nedför.
Men vi nöjer oss inte. Tar en buss från den väldiga trafikkarusellen och ned mot ”hamnen”, en plats vi bara kan ana. Z vill komma till de trånga gränderna, möta atmosfären där; jag håller mest i kreditkorten som finns tillsammans med mobiltelefonen. Vi kliver av vid Pla de Palau, orienterar oss ned mot hamnen, trots att Z vill åt ett annat håll. Hamnar i folkliv. Röster från andra länder hörs blandat med katalanska och spanska. Strandpromenaden vid Plaça de Pau Vila huserar också en försvarlig mängd restauranger. Vi sätter oss vid ett bord nära vattnet. En bit bort sitter några män och pratar. Vi beställer var sin öl och jag sitter med en stol emellan Z och mig med min väska käckt slängd över ryggen. Mobilen i den. Plötsligt märker jag hur en av männen i närheten börjar prata i telefon samtidigt som han kommer närmare mig. Diskret kastar jag väskan fram samtidigt som jag mitt i samtalet med Z flyttar till stolen bredvid henne. Mannen försvinner tillbaka till sin kompis.
Z och jag dricker vår öl. Jag är sugen på glass och vi letar efter någon glasskiosk utan framgång. Som vanligt är Z:s ögon och öron öppna för något nytt när jag vill gå hem. Vi promenerar, efter toalettbestyr, genom gränden där Museum of the History of Catalonia ligger. Kanske värt ett besök senare. Efter att ha spatserat en kortare bit, väjt för cyklister, fotgängare och en och annan brädåkare samt avvärjt erbjudande om skjuts med trehjulig cykel tar vi oss till en busshållplats för återfärden.
Vi hittar hem, stänger dörren om oss och lyssnar på nattlivet utanför innan sömnen famnar oss i den hyfsat svala Barcelonanatten.
Dag två
Den första natten är alltid orolig. Som om sinnet och kroppen inte vant sig; vid ljuden i lägenheten, vid gatans puls och liv och tjiv, vid den nya sängen, vid nattens temperatur, det nya ljuset, det nya mörkret. Utanför har en bil med pulserande musik dunkat förbi och väckt mig. Jag har somnat, men vaknat upp för att höra sopbilen som tömmer återvinningens glascontrainrar. Så kommer morgonens varutransporter. Vi går upp. Gör morgontoalett och går ned på gatan och in till ett hål i väggen som serverar en välsmakande, lätt frukost.
Z har att göra. Studier på distans där balkongen blir hennes lässal. Utanför går skolbarn sjungandes. Bordet med bänkarna har matätande gäster för att senare på kvällen se de kortspelande männen, som tålmodigt spelar fram till midnatt. Jag har siktat in mig på nattens Stanley Cup och får en portion god underhållning av favoritsporten parallellt med hustruns studier.
Vi pausar för lunch. Går bara runt hörnet för något fräscht och mättande. Tar en promenad till en livsmedelsbutik och handlar kvällsmat, ost, vin, bröd. Tänkt för balkongen. Vi återvänder till lägenheten. Z behöver plugga. Jag tar en siesta, läser Randi Olaussons ”Jag glömmer att glömma – Alltet” – Martin Stenmarcks storasysters självbiografiska roman.
Dag tre
Vi gör tabberas på resterna från gårdagens balkongmiddag. Plockar ihop pryttlar och pinaler, tar med soppåsar och flaskor; det är dags att lämna ett boende för nästa. Precis när vi är på väg att stänga dörren undrar Z om glassen, den exklusiva vi köpte i butiken mitt emot; fick vi med den? Svar nej. Den är för hård att äta bums, så den blir vår färdkost på promenaden de få kvarteren upp mot foten av berget. Det berg där inte bara Museu Nacional d’Art de Catalunya ligger utan också Mirómuseet, botaniska trädgården, de olympiska sim- och friidrottsanläggningarna för OS -92 med mera. Vi kommer fram, efter att på vägen i den stigande hettan ätit upp glassen, till La França Travellers lite för tidigt för att få checka in. Men planen är att lämna bagaget och få våra rum senare. Men receptionisten är en vänlig man, fixar ett rum på studs och vi blir, förmodligen, uppgraderade och får ett spatiöst rum med hög (och hård) säng, ett rejält badrum med badkar och ett fönster som vetter mot gatan. Ett jalusi hindrar emellertid fönstret att öppnas helt, så vi kikar ut mot byggnaden mitt emot och kontoret med den hårt arbetande kvinnan framför sin datorskärm och ned mot gatans liv.
Vi dröjer oss inte kvar. Tar sikte mot någon hop on hop off-buss vid Plaza de Espanya bara någon kilometers promenad från vårt boende. Irrar runt denna gigantiska trafikplats samtidigt som hungern slår till. Vi knatar nedför Gran Via de les Corts Catalanes med en strid ström av fordon som ackompanjemang. Vi hittar en restaurang, placerar oss vid ett bord för två på trottoaren, beställer in varsin svalkande öl och stirrar oss blinda på menyn innan vi fattar ett beslut och får vår mat, som väl på bordet äts med god aptit. Efter en kaffe är vi redo och stärkta. Mot turistbussen!
Det blir en tur som tar oss förbi Estació de Sants, Camp Nou, Plaça Pius XII, nedför den väldiga Avinguda Diagonal ned mot Plaça de Catalunya, där vi strax innan får syn på ”Anna” – Jaume Plensas verk som ju står i Pilane på Tjörn –, men här under titeln ”Poesía del silencio” och vidare ned mot Arc de Triomf, stadens zoo för att småningom klättra uppför berget med fort, museer och idrottsanläggningar samt en utsikt som häpnar. I höjd med Museu Nacional d’Art de Catalunya kliver vi av enligt konstens alla regler och med vetskapen att vi har tid nästa dag att fortsätta vår färd genom denna gigantiska storstad.
Z är nyfiken på museets butik och smiter in. Jag stannar utanför och beundrar utsikten. Tar lite bilder, som aldrig ger ögat rättvisa. Så kommer nöden och jag försöker även jag att komma in i museet, men stoppas av vakter. Jag vänder ut igen, får kontakt med Z som kommer ut och vi börjar vår promenad nedför berget och vårt hotell.
På vägen ned hör vi fåglar i buskar och trän. Ett speciellt tjatter fångar vår uppmärksamhet. Är det papegojor…? Ja, de är väl kamouflerade i grenverket, men snart får vi se dem flyga. Munkparakiten är en invasiv art, importerad från Sydafrika som burfågeln som fick vingar och skapade sitt eget liv i ny miljö.
Vi inser att vi inte kan äta hela Barcelonakakan i ett nafs. Att åka turistbuss ger oss en överblick och vi kan senare ta för oss, bit för bit, av det som lockar. Men nu börjar klockan ringa. Konserten med Håkan på spelstället Razzamatazz har insläpp från sju. Planen är att vara på plats tidigt, sondera terräng och få i sig lite mat i någon av de intilliggande restaurangerna. Jag dressar om. Har valt min röda Bosskostym inhandlad på Ragtime herr för några somrar sedan, till den hawaii-skjortan Ralph Lauren inhandlad på Erikshjälpen, en sommarkeps, Stetson , även den från Ragtime herr, och ett par Tiger of Sweden-loafers. Allt secondhand, förstås. Vi tar tunnelbanan, guidad av Z som vet var vi ska gå på och av. Vi vill utnyttja vårt kort för kommunala trafikmedel som vi köpt för att det ska räcka tiden ut. På tåget är det en rapduo som underhåller och får spridda applåder som belöning.
Rött för Razzamatzz. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi är på plats i god tid före utsatt tid. Men det finns de som är tidigare än vi. Kön ringlar redan runt kvarteret. Hellstrom Street Art har varit på plats och målat ett Banksy-liknande verk på väggen mot spellokalens entré. Det ligger förväntan i luften.
Vi konstaterade på vår promenad från tunnelbanestationen Marina att det var klent beställt med restauranger. Ju närmare Razzmatazz vi kommer desto mer kändes det som ett ännu inte gentrifierat småindustriområde. Vi viker av hörnet där kön löper lång, promenerar något kvartet bort och hittar folk på en uteservering. Svenskar, förstås. Går in i restaurangen där ett par sitter vid ett bord för fyra i den annars överfulla lokalen. Z frågar, på svenska, om det är ledigt och vi får en synnerligen trevlig kväll med detta Göteborgspar. Hon före detta elitseglare och han handlare för en livsmedelskedja. De har precis ätit, men dröjer sig kvar. Vi beställer vår mat, dricker, äter, umgås och märker knappt att tiden går och det är tid att bryta upp. Håkan kallar.
Vi ställer oss i den ålande kön, som vore vi åter på väg i säkerhetskontrollen på någon flygplats. Alla är uppspelta, några sjunger Håkans låtar, andra har köpt ny mersch, en del envisas med sailorkostymer och hattar; en ung kvinna kommenterar uppskattande min klädsel, vilket glädjer farbror. Så kollar vakterna att vi inte har något vi inte bör ha med oss in (drycker, flaskor), biljetten scannas av och vi är inne. Äventyret kan börja. Våra nyfunna vänner placerar sig nära scenen, men på balkongen. Vi ställer oss nere vid mixerbordet där Gert ska sköta ljudet. Han som jag har en 45-årig relation med sedan punktiden.
Konserten larmar igång – och om den kan ni läsa här!
Före, under och efter konserten träffar jag fler vänner från Göteborg än jag brukar göra hemma. Det är uppsluppet, lyckligt. Efter konserten står folk entusiastiskt utanför och pratar. Z träffar en arbetskamrat. I ögonvrån ser jag en låghalt kvinna som förlorar balansen. Hon lyfts upp av två vänner, män, varav den ene är höggradigt berusad. Kvinnan är inte alls handikappad utan tokfull och med rullande ögon som ett tecken på att hon är på väg in medvetslöshet, kraftigt alkoholförgiftad. Så sorgligt. Av våra nyfunna vänner får vi höra om de har pratat med två unga tjejer, som är påtagligt höga. En av dem frågar om våra vänner bor i Barcelona och han svarar skämtsamt ja. Den andra tjejen kommer tillbaka och frågar våra vänner om de har ”ladd”. Nej, det har de inte och får till svar ”Då bor ni inte i Barcelona”. Så kan man också avslöjas.
Men… allvarligt. Jag förstår inte poängen med att först köpa en konsertbiljett, sedan boka resa och hotell för dyra pengar för att supa sig redlös till eller/och vara fjuttad på den efterlängtade spelningen.
Vi tappar bort våra vänner efter konserten och väljer att gå tillbaka varifrån vi kom. Z vill chilla, titta på folk, så vi sätter oss vid ett kafés uteservering i den ljumma katalanska natten. Beställer en cola med något tilltugg, hör ungdomsgänget vid bordet bredvid prata om konserten samtidigt som, framför allt en kvinna, cigarett efter cigarett tänds, röks och släcks. Så omodernt.
Vi bryter upp. Tar oss ned till tunnelbaneperrongen och väntar in nästa tåg. Det är puls, det är hett, det är Barcelona under jord. Vi kliver upp vid Poble Sec och möter natten ovan jord med en kort promenad till vårt hotell.
Dag fyra
När vi checkade in visade det sig att min i all hast bokade vistelse inte inbegrep frukost. Vi fick därför ett erbjudande om 10 euro per person till hotellets frukostbuffé. Något vi sa ja till och kunde därför hugga in i den katalanska kulinariska världen med ostar, lufttorkad skinka, syrade ägg, bröd, yogurth, flingor, te/kaffe med mera. En bra start på dagen utan jäkt. Vi skulle starta dagen med vår andra rund med turistbussen, hinna med den för att i god tid komma tillbaka till hotellet där Z – som den businesswoman hon är – skulle ha ett telefonmöte. Under förmiddagen fick vi också iväg ett meddelande till våra nyfunna vänner med en fråga om vi inte skulle ses på en paella. Z hade läst i GP om att Håkan Hellströms basist Oscar Wallblom menat att paellan på Amar hos Hotell Palace ska vara den bästa i Barcelona. Dit gick Springsteen när han senast var i stan och då i sällskap med paret Obama. Vi får ett positivt svar från våra vänner, men inte från restaurangen som inte har plats förrän vid lunchtid dagen därpå. Livsmedelshandlaren har ett alternativ. Mannen som de hyr sin fina vindslägenhet av med utsikt från terrass rekommenderar en annan restaurang med gott renommé gällande paella. Vi gör upp om att vi ska ses hos våra vänner för ett glas innan avfärd till det bokade bordet på Can Solé. Men det är långt till dess. Först turistbuss.
Vi tar oss ned till Poble Sec för tunnelbanefärd till Plaça de Catalunya för att där hoppa på för vår nya vända. Nu den östra slingan.
Till skillnad mot gårdagens tur, då det regnade lite lätt så bussens jalusitak hade dragits över, var det nu gassande sol. Z har känslig hud och får efter ett tag låna min Moods of Norway-kavaj för att skydda sig. Men efter en stund väljer vi att gå in i skuggan längre bak i bussen. Vi tangerar delvis den rutt som vi gjorde igår och kommer åter ned i hamnen, men på tillbakavägen blir det Torre Glòries, den gamla tjurfäktningsarenan La Monumental, eller Plaza de Toros Monumental de Barcelona, där Beatles gjorde sin sista spelning 3 juli på Europaturnén 1965. Vidare till spektakulära men ärligt talat väldigt kitchiga evighetsbygget Sagrada Familia, där bussresan liksom hämtar andan innan fordonet tuffar upp för branta gator innan den vänder åter mot Plaça de Catalunya och avstigning.
Tiden har hunnit bli knapp. Samtidigt som vi behöver äta något lätt innan kvällens förmodat mer bastanta måltid. Vi tar oss tillbaka till hotellet. Z ratar restauranger på vägen, trots att hennes möte är inom en tajt tidsgräns. Mitt emot vårt boende ligger en restaurang som känns rimlig. Vi tar plats och servitören kommer bärandes på den griffeltavla där dagens meny står. Z förklarar att hon är i tidsnöd, men han väljer omsorgsfullt, inte alls ovänligt, att gå igenom rätt för rätt. Jag beställer en potatissallad och en öl. Z något annat, men inser i samma stund att hon måste rusa för att få möjlighet att förbereda sig för det viktiga mötet. Hon går in på restaurangen, förklarar och får sin mat med sig, betalar för oss båda, försvinner med en förflugen kyss på min kind och jag blir ensam kvar. Jag tar tid på mig när maten väl serveras. Rätten är himmelsk. Av en bedrägligt liten portion blir jag rätt mätt. Jag ägnar mig åt kontemplation. Låter stillheten på denna bakgatan, som blott är lindrigt trafikerad, smeka själ och sinne. Tystnaden bryts när två munkparakiter flyger lågt i hög fart förföljda av en tredje och försvinner vidare ut på Carrer de la França Xica.
Jag tackar för mig med en önskan om att komma åter. Jag tror att bakom griffeltavlans alla rätter väntar en måltidsstund av rang. Går den korta promenaden över gatan och upp till Z som håller hov i sitt möte. Att tjuvlyssna på henne i ett jobbrelaterat ärende är en fröjd. Hon imponerar där också; trevlig, saklig, metodisk, charmig och snar till skratt.
Det har varit en intensiv dag för framför allt henne. Men än är dagen inte över. Vi ska ta oss till våra vänner som bor centralt, det vill säga något stenkast från Plaça de Catalunya. Hon skiftar kläder. Jag likaså. Tar på mig Nigel Cabourn-kavajen funnen på Ragtime herr, NN07-skjortan och blå Tiger of Sweden-chinos (båda plaggen från Myrornas) kompletterat med Stetson-hatt och Mats Theselius-designade broguestofflorna. Vi är redo att gå ut i Barcelona. Åter guidar Z oss från a till ö medelst tunnelbana och buss. Vi ringer från gatan och snart öppnas dörren för vidare färd några våningar upp… ja, högst upp. Lägenheten vänparet hyr är kanske inte så stor (två rum och kök), men har en terrass som heter duga med utsikt över taken och Barcelona.
Vi samtalar, skrattar, stämmer av våra liv. Så som man gör när man är nya med varandra. Så är det dags att ta en Uber till restaurangen. Men väl nere på gatan bokar Uberföraren av. Vi börjar få knappt med tid, men lyckas fånga en taxi som precis släpper av där vi vill gå på. Snart är vi nere i kvarteren dit Z ville gå den första kvällen. Taxichauffören kör inte ända fram, men förklarar hastigt vara vårt mål ligger. Vi flackar med blicken, men finner rätt snart Can Solé, kliver in och möts av en sober miljö med bord dukade med linnedukar, stärka servetter och ett överdåd av konst på väggarna.
Vårt bord ligger en trappa upp och vi är snabba att beställa paellan och de drycker vi vill ha (vitt vin för de flesta). Den stora pannan med maten kommer in och vi förser oss, äter med god aptit (men jag har ätit godare paella) och har en trevlig kväll. Vid ett fönsterbord sitter en ung, vacker kvinna med ett manligt sällskap som hon inte ägnar speciellt mycket uppmärksamhet. Istället är mobilen hennes ständiga spegel för fotograferande och gud vet vad. Mellan oss och dem sitt ett annat par, som är väsentligt mer interaktiva.
Vi betalar och bryter upp med idén om en glass och en kopp kaffe någon annanstans. Vi går ned mot kajen där Z och jag promenerade vår första kväll, men får ingen riktig feeling för något av ställena. Istället rör vi oss mot de långa, trånga gränderna som löper in från Passeig de Colom, som ju löper längs med vattnet, och smiter in på Carrer d’Avinyó. Berusningen på folk runt omkring oss ökar i takt med mängderna av barer och coffeshops. Det är lite stimmigare, mer högljutt, men inte stökigt. Vi anar en glassbar i en intilliggande gränd, men mannen som säljer italienska delikatesser gör oss besvikna, men förklarar att runt hörnet, längre upp mot gatan vi kom ifrån… där finns glass. Rätt hade han. Topping Cirkus fixar gelato båda högt och lågt samt kaffe. Där finns även choklad i alla möjliga, obscena varianter. Men det var något vi avstod.
Höggradigt mätta går vi åter mot Passeig de Colom. Där går bussen som ska ta oss hem. Våra vänner ska åt ett annat håll. Vi skiljs åt med löfte om att återses. Bussen tar oss förbi Monument a Colom och Plaça de les Drassanes innan den viker av uppför Avinguda del Parallell, den forna teater- och musikaltäta gatan. Bussen tar oss inte hela vägen upp mot Plaza de Espanya, utan viker av några kilometer från där vi bor. Så vi går i maklig takt och når så vårt tillfälliga hem för åter en natts sömn i staden vi mer och mer får kläm på.
Dag 5
Vi hade en idé om att gå på Prima Vera Sound denna fredag för att se Depeche Mode. Det finns biljetter, men 1600/1700 kronor känns för mycket. Vi avstår. Däremot berättade vi för våra vänner om festivalen och han, som är stor DM-fan, blev entusiastisk. Senare under dagen får vi meddelande om att de införskaffat biljetter dit.
Vi siktar mot annat. I skuggan av den märkliga 144 meter höga Torre Glòries ligger Mercat dels Encants de Barcelona, ett nybyggt månglarnas tempel, en loppmarknad i flera våningar. Vi kommer dit tidigt, kring halv tio, men det är redan mängder med folk på plats villiga att köpa av ivriga säljare. Z trivs som fisken i vattnet, uppfödd på loppisar och antikhandlare som hon är. Snart finner hon en bonad på nära en gånger en och en halv meter. Den är fin, men kostar 400 euro. På tok för mycket, förstås. Vad vill du ge? frågar säljaren. Jag har bara 50, är hennes svar. Ok, blir responsen och jag som är på väg bort får vända åter eftersom jag sitter på cashen. Det väldiga tygstycket stoppas nogsamt ned i en påse och vi fortsätter strövtåget bland lump och fynd.
Z hittar en skjorta som hon vill köpa till mig, men jag är tveksam. Dels är behovet inte så stort. Dels kostar den 10 euro utan prutmån. Vi går vidare utan att fastna för något. Så går vi längre in, eller ut, hittar en skoförsäljare där det sannerligen är rusch. Jag spanar in ett par gröna mockaloafers, men orkar inte riktigt ge mig in i högen av potentiella köpare. Men där är ju ett par röda, säger Z och pekar mot högen. Jag nyper dem. Mäter skosulan mot mina sneakers och är övertygad om att de passar. 25 euro åter utan prutmån för ett par illröda OnFoot i mocka, ett spanskt märke som normalt tingar ett väsentligt högre pris. Ny påse att bära. Z hittar spännande knappar som hon köper. Vi går trappan upp för fler stånd och butiker, in och ut ur dem, kikar på mat som serveras utan att riktigt nappa. hittar kläder som inte landar rätt. Men plötsligt hänger ett par snygga gröna manchestershorts framför ögonen. Jag provar dem. Konstaterar att de möjligen sitter tajt, men priset är hanterbart, precis som för den intillhängande kortärmade tröjan i frotté. Där finns också ett bar beige byxor i stretch med intressant mönster. Z prutar till 50 euro, men vi hamnar på kompromissen 55 euro. Nya kassar att bära som blir fler då Z köper några längder tyg. Så går vi åter ned. Z köper den där skjortan till mig och en exklusiv ask med slips, matchande snusnäsduk, manschettknappar och slipsnål. Märket är okänt för mig, Fly Fish, och svårgooglat.Men den brandgula färgen i mönstret lockar, även om det senare visar sig vara polyester och inte siden som de andra liknande askarna från Boss och Paul Smith, som jag har hemma. Men. Totalt 15 euro. Vi är överlastade, men nöjda och lite loppisrusiga när vi går därifrån och tar sikte mot Torre Glòries, för vi ska till toppen.
Denna den väldiga staden breder ut sig vindlande, svindlande mellan berg och hav, kan vi konstatera av den hänförande utsikten från denna höga byggnad. Vi går varvet runt och banne mig om jag inte hittar Razzamatazz som bara ligger några kvarter från vår utkikspunkt. Denna knappt 20 år gamla byggnad imponerar med sin utsikt men också med sin arkitektur. Vi har kanske inte riktigt 144 meter under oss, men måhända 130 och det räcker gott nog. Hissturen upp går svindlande fort. Z vill knata ned för alla trapporna, men blir hindrad. Tur är väl det eftersom hennes vänsterfot krånglar, men sådant är lätt att glömma i ivern. Vi åker ned lika snabbt som vi åkte upp och landar i souvernirshopen där vi köper vykort till våra barn med respektive samt barnbarnen, förstås. Någon kylskåpsmagnet ingår i köpet och när vi är på väg ut är det en kvinna, som förirrat sig in ”bakvägen”. Inte så konstigt. Själva entrén till Torre Glòries ligger bredvid själva byggnaden och vi gick in i det som var kontorsentrén (knappast första gången det händer med förvirrade turister). Jag berättar för henne om hur man tar sig till den kubformade entrén och Z förklarar att det också går att få seniorbiljetter, men att det knappast skulle gälla henne. ”Du har gjort min dag”, skrockar hon förtjust och försvinner ut. Z och jag lämnar byggnaden, men hon dröjer sig kvar i något ärende jag inte riktigt vet. Jag går mot entrén, för vi ska åt det hållet, och ser kvinnan vi tidigare tipsat slå följe med sin man. Men… de går fel. Jag ropar, skyndar på stegen och ropar igen utan resultat. Jag får öka farten och når dem slutligen precis innan de ska in i kontorsentrén. De tackar uppskattande för hjälpen och jag vänder åter till Z, som undrat var jag tog vägen.
Vi har ett mål. Egentligen två. Men först: bada! Vi tar alltså sikte mot stranden, som dit vi ska ligger nära Prima Vera Sounds väldiga festivalområde. Det blir spårvagn längsmed Avinguda del Diagonal ned till El Maresme, där vi kliver av för en kort promenad ned mot havet. Det är ju tidigt juni och kanske en aning svalt för spanjorer och katalaner, men vädret är utmärkt och Medelhavet lockar med sin sälta, även om jag alltid, sedan de senaste 15 år, badar med ett slags skamlig medvetenhet om att många hamnar i vattnet för ett helt annat öde på grund av den intensiva flyktingströmmen (Kai Martin & Stick!-låten ”Strändernas svall”, från 2016, handlar om det). Märkligt nog drabbas jag inte av samma skuldkänslor över min hunger, men så är människan sällan helt känslomässigt rationell.
Vi ser en strandbar en bit bort, får ett bord med omedelbar utsikt över stranden och havet. Det är som scener ur en film. Två unga, vackra kvinnor i strandkläder, en väsentligt yngre flicka (en dotter?) under ett parasoll. De är som klippta ur ett modemagasin och rör sig elegant och sitter ned med grace. En kvinna bredvid knäpper upp bikinitoppen och släpper ut sina väldiga bröst. Vänder sig njutningsfullt solen. En vacker gänglig och mörk man med solhatt kommer med en bunt strandfiltar som han försöker kränga. Några unga människor springer under skrik ned till vattnet. Vi beställer vår mat – grekisk sallad till mig, hamburgare till Z, öl till oss båda. En servitör kommer med en back rendiskade glad, hivar upp backen på disken och välter i samma ögonblick ett gäng glas, som krossas mot golvet inne i baren. I samma ögonblick bryter en servitris ihop, gråter hejdlöst och famlar desperat efter sitt astmasprej, som hon girigt suger på samtidigt som hon hulkar och blir ompysslad av en kollega. De vackra kvinnorna med barnet packar omsorgsfullt och elegant ihop sina prylar, väl ihop parasollet, stoppar det i sitt fodral som flickan är behjälplig att hålla opp. I nästa ögonblick lämnar de stranden för att passera vårt bord på väg till ett eget för dagens lunch. Gängligheten och längden jag trodde de båda hade visade sig vara mer modest i närbild. Men gracen var stor.
Vi betalar och bryter upp, går ned mot stranden och skapar vårt strandläger i skuggan, där Z:s bonad kommer till nytta. Jag får börja badet, skiftar snabbt till badkläder eftersom de togs på redan på hotellet med min GAP-kortbyxor från Londonresan sommaren 2015 över. Badskammen försvinner när jag väl är i. Jag låter vattnet smeka min kropp. Flyter, simmar, tar några meter under vattnet med öppna ögon. Det är underbart. Så är det Z:s tur. Hon tar sin tid. Kommer upp. Vi skiftar igen. Att bada är härligt.
Vi bryter upp. Går upp mot spårvagnen och tar den tillbaka samma väg som vi kom. Kliver ned i underjorden för en färd till t-banestationen Parallell där vi i underjorden hastar mot bergbanan som förbinder Parallell med Montjuicberget, som ju hyser allt från fort, slott till oympiska arenor och Fundació Joan Miró. Väl av bergbanan, som är en brant stigande upplevelse, är det mot just mot Mirómuseet vi tar sikte – Joan Miró är en favorit och vi blir förtjusta redan innan vi går in när vi utanför möter en lustig staty signerad konstnären.
Vi betalar vår entré, packar in ryggsäckar i ett skåp som kräver en euro, som vi saknar. Z tar initiativet , går upp till kassan medan jag vaktar skåpet, det olåsta. Hon kommer tillbaka med ett plastmynt, vi kan låsa och gör entré i Mirós underbara värld.
Redan i första salen blir jag alldeles sprallig. Vilken ljuvlig fantasi, vilken lekfullhet, vilken gränslöshet och nyfikenhet – oavsett material och storlek. Detta parat med skicklighet och fingerfärdighet. Omtumlad går jag sal ut och sal in med en lika förtjust Z. Det är ett omfattande museum, en resa i Mirós värld och liv. Museets placering med utsikt över staden han föddes och växte upp i ger liksom en extra dimension. Vi är där till stängningsdags efter en dag som tagit oss från loppis till höga höjder och utsikter, till strandliv och underjordsfärder som jag, hennes ledsagare genom livet, hade pekat ut fel nummer och riktning också tagit oss uppför berg och in i ett livfullt museum. Men än är det inte slut på sensationer.
Vi lämnar museet lyckliga efter en omtumlande tid bland Mirós konst. Går nedför berget och Escales del Generalife, trapporna som tar oss mot hotellet nedanför. Ser några yngre män träna kickboxning. Vi passerar den grekiska teatern, La Terrassa del Lliure, de arkeologiska museet, Teatre Lliure och vidare ned på gator som leder hem.
Jag föreslår att vi ska gå till restaurangen tvärs över gatan för middag, men Z säger nej. Vi kikar in på någon restaurang på vägen, men frestas inte. Så kommer mitt trumkort. Trots att hon är stoisk, min kära hustru, vet jag att hennes vänsterfot smärtar. Så… jag föreslår det rimliga i att sitta vid en restaurang med bara tio meter till hotellet. Trots hennes invändningar om avgaser, vilket hon inte haft då vi har suttit vid betydligt mer trafikerade leder, faller hon till föga.
Det finns plats på uteserveringen och servitören ler igenkännande och välkomnande, greppar griffeltavlan med alla rätter. Vi hindrar honom vid hälften och ber honom välja sina favoriter. Vi får en kväll som vi sent ska glömma med mat från havet i fem rätter där den ena bräcker den andra i välsmakning med en makrill på toppen av allt som smakar som ingenting annat. Men också tonfisk, bläckfisk, räkor, haj… Vi plussar på med ytterligare två rätter samt dessert och kaffe, fyller på våra vinglas. Mitt i ätandet utbrister Z ”Det här är det godaste jag har ätit”. Jag kan bara instämma.
Santamadre Restaurant de tapes är en sensation – från vänlig service till klassen i köket och behandlingen av råvaror. När vi kikar på notan tappar vi hakan. 138,25 euro! Z lägger till dricks. Men fortfarande knappt tusen kronor per person för en kulinarisk upplevelse som sent ska glömmas. Hit vill jag igen.
Dag 6
Det är dags att säga farväl. Vi börjar packa våra väskor, går ned för frukost. Tar den skrangliga hissen upp igen. Packar färdigt. Säger tack, checkar ut och lämnar hotellet för en promenad ned till Placa de Espanya där bussen till flygplatsen går. Vi kommer när bussen precis lämnar hållplatsen, men förstår på gesterna av kvinnan som kör bussen att påstigning är vid hållplatsen på andra sidan gatan. Vi hastar med bagaget som är större än då vi kom, kliver på och finner platser på den nära nog fulla bussen. Det är en regional färd med stopp vid varje gathörn, så det tar sin modiga tid att komma fram, men vi har utnyttjat kollektivtrafikkortet.
Väl framme vid flygplatsen letar vi efter någonstans att köpa porto till vykortet vi inhandlat, och som jag har skrivit. Vi blir anvisade en kiosk utanför terminalen. Jo, de har porto, men bara mot kontant betalning. Z får skynda iväg till en bankomat och hämta ut tio euro, komma tillbaka, betala och sedan ger vi oss iväg på jakt efter en brevlåda. Vi hittar en ungefär där vi ska in i säkerhetskontrollen. Lägger på vår post och ställer oss i kö för att komma genom säkerhetskontrollen, passerar och går långsamt förbi alla butiker efter att ha lättat på trycket. Z letar en sommarhatt; jag ingenting. I Mango hittar jag en tegelfärgad linnekostym, som väcker mina sinnen. Jag provar. Jag köper. Jag är inte klok.
Så äter vi lite mat innan vi går ombord. Jag somnar snabbt. Vaknar över Nederländerna, försöker orientera mig, passerar Tyskland och Danmark…
Inflygningen över Göteborg är verkligen magnifik. Under oss breder skärgården ut sig, sedan Göta älvs mynning, Långedrag, Frölunda och som bonus våra hemmakvarter och mina söners. Det är ett panorama sett ur ett von oben-perspektiv och jag älskar min fönsterplats. Snart landar vi för att i nästa ögonblick bli upphämtad av T, yngste sonen, som lånat bilen under vår bortavaro.
Underhållande nörderi. Ett gäng biografier med tonvikt på musik presenteras i bloggen.
Sture Karlsson och PO Almqvist: The Beatles i Göteborg (eget förlag)
Sverige hade ju förmånen att som första land kunna bjuda in the Beatles på en turné (bandets Hamburgsejourer var ju ingen turné). En räcka spelningar gjordes i oktober 1963, som också inkluderade det klassiska tv-programmet ”Drop in”. En av platserna som bandet från Liverpool var på var Cirkus i Göteborg. 27 oktober står bandet på scen vid tre tillfällen med 1700 i publiken på samtliga. En av konserterna hade Sture Carlsson som ung, ivrig entusiast som dessutom stod med filmkameran i högsta hugg. De rörliga, men stumma, bilderna har visats förut. Men nu har stillbilder gjorts från filmerna och tillsammans med PO Almqvist, journalist, har Sture Karlsson nördat ned sig i 27 oktober 1963. Framlidne arrangören Bengt-Åke Bengtsson får utrymme via sin minnesbok ”Så gick det till när the Beatles kom till Sverige”. Trio me’ Bumbas Jan-Åke Lindqvist intervjuas, för bandet var ju med på turnén som var formade till popgalor med flera andra artister och band. Vart och ett av banden på Cirkus får sin rättmätiga plats. Fler journalister som Håkan Sandblad, Hans Sidén och Viveca Lärn, alla på plats, intervjuas tillsammans med bland andra dåvarande sångaren i Streaplers, Gert Lengstrand. Detta, som författarna kallar det, minnesalbum är måhända blott på 44 sidor, men sprängfullt av fakta, unika bilder och fina hågkomster om ett speciellt datum i Göteborgs musikhistoria . 31 oktober 1963 lämnar the Beatles Sverige och när bandet landar på Heathrow, London, möts de av beatlemania. Resten är historia.
Troublemakers från staden Göteborg (redaktör Roine Lundström, skribent Erik Jullander – Dunderförlaget)
När Troublemakers startade som en fågel Fenix ur askan från banden Perverts och Göteborg Sound var det för att under gamängartade former dricka pilsner och spela rak, enkel rock’n’roll med punkstuk. Precis som från de band medlemmarna kom ifrån. ”Troublemakers från staden Göteborg” är en charmig, välskriven, initierad och underhållande bok om ett band som aldrig lagt av. Men från gamängerna har bandet blir mer noggranna och professionella, utan att för en sekund bli förmer eller förlora sitt ursprung. Troublemakers 2023 är strålande punkunderhållning med bandets enda kvarvarande originalmedlem, sångaren Christer Blomgren i spetsen. Boken har vinnlagt sig om bjuda in varje medlem som passerat revy i bandet sedan starten och alla ger sitt speciella perspektiv till gruppens resa. Mest underhållande är Lars-Olof ”Lob” Bengtsson, vass frontman i Göteborg Sound, som tar heder och vanära av sig själv som sångare. Så blev han också gitarrist i Troublemakers. Rörande, förstås, är att läsa Dennis Johansson, gitarristen från Göteborg Sound, som under en period på 80-talet var basist i Troublemakers. Kort efter intervjun avled han efter en tids sjukdom. Det här är en bok som utan författaren Erik Jullanders nit och Roine Lundströms foton inte alls hade blivit lika bra. ”Troublemakers från staden Göteborg” är en utmärkt biografi om ett band som vägrar att dö.
Ramones i Sverige – världens första punkband skruvar upp tempot i folkhemmet (författare Sven Lindström, Jan Lagerström, Petter Lönegård och Kjell Magnusson – Premium Publishing)
Få band har väl blivit så ikoniska som Ramones. Punkbandet från New York har med sin energistinna och effektfulla musik skapat efterföljare än in i våra dagar samtidigt som bandets egen musik spelas med självklarhet högt och lågt. Det var ju inte alltid så. Ramones sågs länge som icke rumsrena, men fick i Europa en kommersiell bas att stå på som inte var fallet i USA. ”Ramones i Sverige” fokuserar på bandets första Sverigespelning på Jarlteatern 15 maj 1977 och vidare på deras övriga spelningar i landet samt även Oslo och Roskilde genom åren. Ribban är högt lagd, men ambitionen håller. Här lämnas inget åt slumpen vare sig det gäller texter, hågkomster, intervjuobjekt eller bilder. Allt är tipptopp. Noterbart är att Kortedalagrabben, fotografen Roine Lundström (som ju också förestår Ramonesmuseet i Kållered) är orsaken till boken. När han samlat sina bilder, tidningsurklipp och kuriosa för en egenproducerad bok fick Jan Lagerström se den och tände på alla cylindrar. Det blev startskottet till ”Ramones i Sverige”. Nu är detta praktexemplar till biografi över svensk musikhistoria något som borde finnas i var seriöst musikintresserads hem.
Eldkvarn – dö med stövlarna på (författare Håkan Lahger – Mondial)
I sommar gör Eldkvarn den comeback som länge aviserats. När de står på scen 25 och 26 juli i hemstaden Norrköping, där allt en gång startade, är det en emotsedd återförening för publiken. Men för bandet…? Det har gått cirka åtta år sedan Sveriges mest hårt turnerande band ställde in verksamheten. Sångaren och låtskrivaren Plura Jonsson hade tröttnat. Försök har gjorts att hitta tillbaka men det mesta har gått i träda, allt från rep till samtal. Ovissheten har gnagt i bandmedlemmarna. Om detta har journalisten Håkan Lahger velat berätta, han som följt bandet sedan 70-talet och som kan gruppen utan och innan. Var och en får sitt utrymme. Var och en får sätt sin prägel på historien utefter den synvinkel som finns. Det är intressant, rimligt, men visar också upp ett vemod över ett band som tröskade på, spelade mer än andra, men som egentligen sällan pratade med varandra. De kunde inte vara med varandra, men heller inte utan. På scen uppstod magin, framför allt då bandet de senaste åren valt att vara nyktert. Mötet med publiken, lekfullheten i musiken, i sättet att skapa energi och glädje var en dynamo. Men i ”Eldkvarn – dö med stövlarna på” visar på bandet utanför scenen. Hur svårt det är att hitta tillbaka till varandra. Boken är dessutom en utmärkt vandring i minnenas korridorer, som ger en bakgrund som bas för det som är nu.
Lasse Brandeby – vad gör jag nu då? (författare Anna Brandeby Harström och Lasse Råde – Lindelöws förlag)
Det är egentligen rätt givet att biografin om Lasse Brandeby hamnar bland musiklitteraturen. Han var ju inte i förstone journalist, radioprofil och skådespelare. Nej, grunden till att han kom upp på scenen var musiken. Den som sedan med emfas blev en bidragande orsak till framgången med Kurt Olsson och Damorkestern. Dottern Anna Brandeby Harström har, förstås, blivit impregnerad av historier från sin far. För en berättare var han av rang, ofta spunna ur en galen, händelserik vardag och verklighet. Planerna har länge funnits på en biografi för att hedra fadern som gick bort i november 2011, inte bara sörjd av sina nära och kära utan av kollegor och en stor publik. Men först i mötet med journalisten, min före detta kollega på GT, Lasse Råde blev det slag i saken. Han som också länge spunnit på idén om en biografi om sagde Lasse Brandeby. Med hennes personligt hållna texter och Lasse Rådes intervjuer med allt från radiokollegor som Janne Josefsson till kollegor som Maria Lundqvist och vänner som Lasse Kronér blir det en biografi som famnar mycket. Tonen är varm och inte utan humor. Lasse Brandebys liv var fyllt av hyss och upptåg samt dråpliga händelser som roar att läsa om så här tolv år efter hans bortgång. Fram tonar en person som var varm, omtänksam och innerlig, men samtidigt med en sviktande tilltro till sig själv. ”Lasse Brandeby – Vad gör jag nu då?” är en initierad och rörande läsning, som bjuder på både allvar och skratt i en fin mix.
Semesterspänning. Fyra thrillers som var och en håller sommaren igång.
Stina Flodén: Släpp mig fri (Bokfabriken)
Med debuten ””Nu dör vi” (2022) skred Göteborgsbaserade Stina Flodén omedelbart till verket med en intensiv start och inte en desto mindre fortsättning (skrev om den här). Nu har fortsättningen kommit. Camilla lyckades i första boken rädda sina barn Anton och Hedda, där framför allt dottern råkat i händerna på en pedofilliga. Utan den mördade maken, som inte var den hon trodde (vilket sinnrikt inte Camilla heller var gentemot sin make) har resterna av familjen flytt Mariestad för Falun. Ett nytt liv, ny skola, nya utmaningar. Men de är jagade. ”Släpp mig fri” startar med samma intensitet och griper tag på samma vis som ”Nu dör vi”. Vi får mer av Camillas story och hennes desperata försök att hålla samman sin familj för att leva ett normalt liv. Stina Flodén nöjer sig inte med det vuxna perspektivet, utan är också skicklig på att se det ur barnens synvinkel; hur de söker trygghet i vardagen, vill ha vänner, känna pur tonårskärlek, har lekkamrater… Handlingen är rafflande och gastkramande med återigen en snygg cliffhanger som lovar en fortsättning på dramat.
Jessika Devert: En av fyra (Printz)
Det är väl i förstone som feelgoodförfattare som Jessika Devert gjort sig ett namn. Göteborgsjournalisten är skicklig på att skriva sina berättelser och väva ihop en trivsam intrig, oavsett om hon gör det på egen hand eller tillsammans med sin syster Annika Devert eller någon annan samarbetspartner. Hon är också en fena på biografier, så hantverket skrivande kan hon med emfas utan och innan. Med ”En av fyra” närmar hon sig thrillergenren, en stil hon för min del gärna får utveckla. För det här är en snillrik roman, som balanserar skickligt på spänningens gräns utan att förrän i slutet avslöja det som intrigen spinner kring.
I en svensk stad återvänder en kvinna för chefsjobbet på biblioteket. Där jobbar två kvinnor, som kan varandra utan och innan utan att vara vänner. Dessutom finns på plats den utrikesfödda kvinnan, som med nit och flit strävar på som städerska. Var och en av kvinnorna presenteras på och utanför jobbet, deras respektive relationer och också snyggt invävt deras umgänge på jobbet. Allt är snyggt och prydligt med olika slags varliga fernissa, som ju brukligt är när man inte känner varandra på djupet. Men smart skjuter Jessika Devert in korta inslag om en av kvinnornas relationer som inte är bra; mannen är kontrollerande och emellanåt också direkt våldsam. Vem av dem handlar det? Ja, det dröjer alltså författaren skickligt med samtidigt som var och en av kvinnorna får utveckla sina historier ju längre boken lider. Spännande, lågmält och samtidigt – i feelgoodådran – ett allvarstema som är minst sagt angeläget.
Eva Gussarsson: Resa sig ur askan (Lava)
Återigen en journalist som valt romanförfattandet för sitt uttryck. Med debuten ”Bränn allt som var” (2020) (skrev om den här) hittade Eva Gussarsson en ton som var lågmäld men inte desto mindre driven och spännande. Nu återvänder hon till huvudpersonerna den äldre Marilyn och Felicity, den yngre. Dessutom har Marilyns unga vuxne son Oscar blivit en del av det omaka sällskapet, som bor i en nedgången herrgård en bit utanför en stad i Småland. Hon kan sin landsort och miljöerna omkring. Det fläktar en smula av Åke Edwardsons romaner utanför Winter-serien. Ett Småland som vibrerar i hettan i ett bedrägligt lugn. Eva Gussarsson driver på sin berättelse i maklig takt, men skruvar sakta åt intensiteten mot ett allt mer drivet slut där Felicity mer och mer utvecklar drag av Stieg Larssons Lisbeth Salander. Även Eva Gussarsson öppnar för en fortsättning med denna hennes serie. En fortsättning som jag med tillförsikt ser an.
Jeanette Bergenstav: Nattrov (Norstedts)
Återigen en Göteborgsbaserad författare och journalist som valt thrillergenren för att skapa spänning i både sin egen och läsarnas vardag. ”Syndoffer” (2022) var omedelbar i sin spänning och förlorade aldrig taget genom den svindlande historien där ständigt nya lösningar på gärningsman presenterades. Med ”Nattrov” fortsätter Jeanette Bergenstav i samma anda och återigen med frilansreportern Jennifer Sundin i centrum, som hamnar mitt i spänningens centrum och utveckling. Här görs snygga återkopplingar till den förra romanen för nytillkomna läsare, som en bas för dramatiken skapas här och nu och även inför framtiden (det är en serie hon skriver på). Återigen är Torslanda skådeplatsen i synnerhet och Göteborg i allmänhet. Denna gång är det både mord och kidnappning av ungdomar som driver den skickligt vävda intrigen. Jeanette Bergenstav kan sin sak. Av flera tänkbara lösningar öppnas hela tiden en ny dörr, som slås igen för en annan. Tempot är högt och det är en bok som är svår att lägga ifrån sig förrän man nått till dess slut.
Tony Fishier: Den sjunde kretsen (Lind & co)
Förre GP-journalisten Tony Fischier är en driven författare. Detta hans tredje roman i serien om Niklas Ragnvik i en utgivningstakt som imponerar (de tidigare ”Mannen som försvann” , 2021, och ”I mästarnas skugga”, 2022 – recenserade här och här). Han är dessutom redan i startblocken med en ny serie. ”Svart vecka”, första delen i en ny serie om privatdeckaren Anders Johansson kommer om en knapp månad. Samtidigt släpper han inte taget om Niklas Ragnvik och hans kollegor, inte heller om Ragnviks flickvän, privatdetektiven Maxine Adlerkrantz – ännu en kvinna som spunnen ur Lisbeth Salanders karaktär, om än inte lika traumatiserad. ”Den sjunde kretsen” rör sig i göteborgsk överklassmiljö, män som håller varandra om ryggen och kvinnor som värnar om sin ekonomiska status. Men en räcka mord gör att kristallen sakta spricker. Tony Fischier har ett gott öga för detaljer och miljöer, skapar karaktärer som klippt och skurna för en tv-serie. Han rör sig ledigt i överklassmiljöerna, men hamnar också ute på Västgötaslätten och i Göteborgs undre jord, i katakomber med hemligheter som får läsare med klaustrofobi att tveka inför nästa bladvändning. Dessutom målar han upp en scen i Domkyrkan, som är så dramatiskt laddad att det kommer vara svårt att komma dit för ett stillsamt besök för andakt och frid. Skickligt.
Det är den 15 oktober 2022. Jag fyller 66 år. En svindlande ålder för en man som har barnets öga och en förfalskade tro om att allt är som det alltid har varit. Nej, jag är inte naiv. Jag vet min ålder. Min kropp känner den definitivt. Men det är en ständig och evig ekvation om vad som är rätt och fel, vad som är logiskt och inte rimligt. Jag kämpar vidare. Jag är 66 år.
Min önskan var att resa söderut, till Danmark, till Z:s syster T i Bagsværd, ett andra hem för mig, hennes trivsamma lägenhet någon mil utanför den danska huvudstaden. Så vi åkte. På torsdagen for vi söderut med Hilda, som blivit en kär färdkamrat. Hon tar oss stadigt i hög fart genom inledningsvis Västergötlands södra landskap, förbi Sandsjöbackas sköna ljunghedar, in i Halland och den böljande E6:an som tar oss nedför, passerar Viskan, Ätran, Nissan och Lagan, viskar ramsan från skolan och skjuter fart över Hallandsås innan Skåne breder ut sig med Öresund i horisonten. Färjan väntar vid Helsingborg, glider snart ut i det historiska vattnet mellan två länder som tidigare kivats, men nu håller klädsamt sams. Jag står på däck när färjan lämnar land. Så Helsingør i oktobers gråväder. Vi lämnar båten, får Själlands mark under Hildas däck, åker till Prøvestenens köpcenter, går in på Kræftens Bekæmpelse Genbrug – loppiskraften sitter starkt i kroppen – och vi köper lite ting innan vi går till slaktaren för en av de godaste kebaber som står att få. Vi beställer en rejäl portion för hemresan. Stället är stängt på söndagen, men slaktaren är där för att jobba och vi får exklusiv access inför vår hemfärd, så att vi slipper inkräkta på T:s frys i Bagsværd.
Så ned mot Strandvejen och Louisiana. Alex Da Cortes speciella konst ställs ut, utmanande, underhållande och undervisande. Vi vandrar vidare i museets korridorer, tjusas, som alltid, av Modiglianis skulpturer och framför allt dem i Louisianas allra vackraste rum som är som en tavla i sig själv. Några tillfälliga utställningar passerar revy och jag kliver in i ett rum där jag snabbt blir utvisad. Endast för Louisianas vänner för en förhandsinbjuden publik till ”De dolde øje – Tyskland i 1920’erne”. Jag vänder surt om, mumlar att då borde kanske dörren inte vara öppningsbar alternativt en klädsam skylt som förklarar saken. Z försökte vädja till vakten och påtalar att jag fyller år (vilket ju inte var riktigt sant, det var ju någon dag kvar). Vi missar utställning med något av ett nålsögas marginal. Det blir lite Andy Warhol innan vi kliver ut i den fallande skymningen.
Kulturfärd. Mot Danmark, mot Louisiana, mot Café Jorden Runt för mat. Foto: KAI MARTIN
Åker mot Rungsted med planer på att äta vid ortens kro, men far vidare i det tilltagande mörkret. Z pekar på det ena efter det andra minnesmärket ur hennes barndoms historia. Men vi stannar först vid Café Jorden Runt i Charlottenlund. Jag är inte överdrivet hungrig, men det blir en öl och något slags sandwich med kycklingsallad. Den räcker för en familj. Mörket famnar oss, regnet faller, det är den 13 oktober och vi kommer lite senare än vad det var tänkt till Bagsværds natthärbärge.
Fredag
Vi tar en sen morgon. Skyndar inte. Z:s syster T försvinner till jobbet, hunden Max rastas av hennes man L och vi tar frukost, klär oss och far. Gårdagens övervägande svarta klädsel – Nudiejeans, en grå Oscar Jacobsontröja, vit skjorta, svart H&M-sammetskavaj och grå hatt – är för dagen utbytt mot en höstgrön Lexingtonkostym från Ragtime med en adderande orange snusnäsduk, Etonskjortan i brandgul ton och Bossvästen inhandlad hösten 2020 i Köpenhamn, grön fluga från Beyond Retro, den svarta Selectregnrocken köpt i Frederikssunds Røde kors i somras samt tweedkepsen från Dublinresan sommaren 1995. Vi kikar in på Bagsværds Røde kors, jag hittar en rosarandig Sand-skjorta för 65 dkr, provar lite annat, men nöjer mig. Vi checkar ut, far vidare mot Buddinge och Kirppu där vi kommer att stanna en dryg och kostsam timme. Inte bara hittar Z en tavla som hon prompt vill ha (målad hennes födelseår) utan det blir lite annat också innan vi kommer ut till vår lappade Hilda. Vi hade glömt p-skivan och det i sin tur renderade en bot på 795 danska kronor. Surt. Packar bilen med en tavla av okänd konstnär med med Z:s födelseår som indikation på när den kreerades samt lite annat smått som vi fann. Vi far vidare till Herlev. Hamnar på Røde kors där, Z hittar några plagg hon vill ha, men jag står över. Några tio meter därifrån finns ännu en Kirppu som vi frekventerar och kommer ut med kassar fyllda till bredden plus en gigantiskt Angry Bird som yngste sonen ska ha.
Vårt idoga secondhandletandet har gjort oss hungriga, så på vägen till parkeringen stannar vi till för en flæskestegsburger och en øl innan vi åker till Søborgs Hovegade, som inte bara har flera loppisar utan också en hockeybutik. I den hittade jag i somras en målvaktsklubban till – trots den danska kronan – till starkt nedsatt pris. Den visade sig vara felmärkt, så det blev ingen business då. Nu står klubban kvar med samma prislapp, så nytt försök. Men jag nekas igen, men får ändå ett så bra pris att jag köper den som födelsedagspresent till mig själv. Så hade jag också gjort i Buddinges Kirppu där jag hittade ett par Birkenstocksandaler, nya, i guld för en bråkdel av utgångspriset i butik. Vi går vidare på Søborgs Hovedgade, kikar in på Folkekirkens Nødhjelp Genbrug och en till Søborg Torv, där Z hittar en elegant grön Armanitrench. Blå kors genbrug får en påhälsning, men där köper vi inget. Det gör vi däremot i Ismageriet som tillsammans med en kaffe blir dagens fika.
Dagens utflykt börjar ta ut sin rätt, så vi styr kosan åter mot Bagsværd och vårt natthärbärge och lite kvällsmat med familjen, tv och samkväm. Jag går och lägger mig hyfsat tidigt för att läsa bok (Deon Meyers ”Mörk flod”), somnar efter ett tag och vaknar av att det är min födelsedag. Jag har en önskan om att åka till Hellerup strand för att bada. Z vaknar och vi far den dryga milen till hamnen där med badplatsen. Det är tidigt, men inte folktomt. Folk promenerar ned i sina badrockar och tofflor från sina boenden för ett uppfriskande dopp, eller en simtur, i Sundet. Jag går ut på piren, klär av mig och står snart naken så när som på badshortsen redo för födelsedagsdoppet. Andra har redan djärvt klivit i och jag tvekar inte; gör detsamma och simmar runt för att sedan frustande kliva upp till handduken, som frotterar mig torr. På med kläderna. Morgenmad väntar. Vi stannar vid ett bageri på Bagsværds Hovedgade för danska delikatesser, kommer hem och startar förberedelserna för dagens första mål mat. Jag får i den vevan ett paket av Z. Peter Englunds ”Onda nätters drömmar”, som jag önskat, som handlar om andra världskrigets avgörande skede i november 80 år tillbaka i tiden. Den är tänkt som min följeslagare i novembers mörker… Tack. Så ringer den kära gudsonen tillsammans med dottern för ett underhållande Messengersamtal.
Vi tar turen in till Lyngby och vi är inte ensamma. Det är nu mer lite trixigt att åka dit då det byggs en spårväg mellan Ishøj och just Lyngby – tvärbanan, kallad Letbane har varit tänkt att stå klar 20/21, men är kraftigt försenad. Blir nog bra då allt är färdigt. Vi går in på Røde kors, som vi alltid frekventerar. Men vi nöjer oss. Fönstershoppar längs Lyngbys Hovedgade, ser förre danske statsministern Lars Løkke Rasmussen som valkampanjar för sitt nya parti Moderaterna (!) och vi smiter in på Magasin, går omkring, gästar en toa och landar så småningom för en fika utomhus i det milda höstvädret. Vi far vidare på vårt loppisstråk, åker till Birkerød där vi på Røde kors i ett anfall av spontanitet köper en Grön Anna-servis plus lite kläder och far sedan vidare till Hørsholms Røde kors, där vi denna gång inte hittar något. Så far vi åter till Bagsværd. T har lovat födelsedagsmiddag. Jo, man tackar.
Det blir gryta och gott vin, samtal och efterrätt och vin och ost. Men en incident mellan Z och mig gör att jag surar till, tackar för mig och går in på rummet för att läsa vidare i den spännande, och välskrivna, boken. Natten kommer som ett anfall och knockar mig. En ny dag väntar.
Jag vet, jag köper mycket kläder. Det är ett slags nöje, men också ett triggande av belöningssystemet i klass med ett missbruk. Målet med resan var Holteloppisen, som vi besökt miljarders gånger, och som jag älskar. För sitt folkliv. För chansen till fynd. För stämningen. Min idé var att den 16 oktober skulle jag sätta ned foten. Här skulle en gräns markeras. Från och med nu var det slutshoppat. I fortsättningen skulle kläder plockas ur garderoben, där jag dessutom skulle göra utrensningar, precis som i bok- och skivhyllan. Jag ville, som i Strindbergs dikt ”Esplanadsystemet” skapa luft och ljus i mitt hem.
Vi packar bilen tidigt för att efter Holte fara hem. Äter en stadig frukost och tar sikte mot loppmarknaden denna vackra höstmorgon. Holte loppmarknad är populär och lite av en catwalk där framför allt kvinnor klär sig spännande i sin egen gatas mode. Jag gillar det och paparazzifotograferar lite av vad jag ser. Jag vill inte vara sämre utan har på mig den tredelade Guide London-kostymen jag köpte där i våras. Till det en blåvitrutiga Sandskjortan från Røde kors i Hillerød i våras och Tigerslipsen från just Holte våren 2018. Vi har pengar på fickan, om vi ut i fall att hittat något vi inte kan tacka nej till. Som en par mörkblå Tiger-byxor med slag, som jag köper för 100 danska kronor. Men det blir sparsamt med fynd. Vi väljer istället att ta oss norröver, mot Helsingør. Men inte den snabbaste vägen. Istället kör vi mot Strandvejen och Z berättar om då hon för några år sedan promenerade de 45 kilometerna från Köpenhamn till Helsingør i ett FB-evenemang. Om hur de gjorde lite avstickare ner mot vattnet. Hon guidar oss ned mot Sletten, en lite hamnby nedanför Humlebæk. Vi orienterar oss lite fel, men kommer så småningom ned till hamnen, parkerar den fullastade Hilda och går ut på piren. Vi suktar efter fika, kanske en glass i det vackra, men blåsiga vädret. Men kiosken är stängd. Däremot är Slettens Bådeklub på väg att öppna med en buffé som lockar. Vi bidar vår tid och blir snart gäster på etablissemanget. De lokala gästerna, som nog alltid går dit på söndagar, kika i smyg på det okända paret som låter sig väl smaka av det klassiska danska delikatesserna och ølen. Vi låter det ta sin tid, kikar ut genom fönstret och njuter av den vackra vyn. Så bryter vi upp, tar de sista kilometerna mot Helsingør och slaktaren vi Prøvestenen, som öppnar för oss efter Z:s diskreta knackning. Vi handlar lite proviant vid Kvickly, öl och vin, innan vi far hem. På den svenska sidan spelar oss vädret ett spratt som vore det april. Vi var igenom ösregn, hagel, solsken… hela paletten av skiftande väder.
Så hur gick det då…? Med gränsen? Med markeringen mot mig själv?
Nja, de som följer mig på Instagram och Facebook har ju snabbt konstaterat att den där Kai är en shopaholic av rang. Det har blivit fler plagg och skor sedan 16 oktober 2022. Men i huvudet maler fortfarande mitt intre esplanadsystem.
Fotnot: Lejonparten av denna text skrevs strax efter den gjorda resan. Men sammanställdes och slutfördes först nu, 5 februari 2023.
Härlig röra. Stadsteaterns ”Shoot – kameran går!” är intensiv från start till mål. Foto: OLA KJELBYE
Mel Brooks! tänker jag. ”Det våras”-filmerna i allmänhet, ”Det våras för Hitler” i synnerhet. Regissör Erik Holmströms svindlande iscensättning av Nobelpristagaren Luigi Pirandellos (1889–1936) roman ”Kameran går” (1916) är måhända skenbart kaotisk, men är en stilistisk spot on på en kreativ verkstad.
Redan innan denna pjäs start, i samma stund som salongens dörrar öppnas, råder det febril aktivitet på scen. Vi har hamnat mitt i förberedelserna inför en tagning i filmstudion Kosmograph i Rom. I denna av Luigi Pirandellos fiktiva filmateljé arbetar regissören Coco Polacco (Johan Gry) med ett upphöjt, men krackelerande lugn. Ännu en dag och ännu en scen i ett intensivt arbete av något slags massproduktion av filmer med dåtidens melodramatiska skådespelaruttryck. Allt elegant och effektivt fångat av Maja Kalls scenografi.
Erik Holmström, som senast regisserade ”Moderna tider” på Folkteatern spelad i våras, försätter inte chansen. Kameran får jobba och scenerna som skapas återges svartvitt i alla sina vida gester på en skärm på scen. Effektivt och inbjudande humoristisk.
För humor är en väsentlig del i detta absurda drama där förvecklingarna är farslika. Nej, det springs inte i dörrar, men löps in och ut från scen i högt tempo. Pjäsen omfamnar tre timmar inklusive paus, men när den väl är över sitter man flämtande och förvånad över att det redan är över. Vad hände? Vem vann? Vad är klockan?
”Shoot – kameran går!” utspelar sig 1914. Dramatiken och intrigerna i Kosmograph övertrumfar rapporterna om skotten i Sarajevo. Var och en sig närmast. En elegant spegling till vår tid. En reflektion till vilken tid det än månde vara.
Ja, det rusas fram och åter på scen och från densamma. Det är roande för oss i salongen, men uppenbart roligt även för hela ensemblen som satt tänderna i denna underhållande pjäs med espri. Carina M Johansson är klockren som den, alltmer försmådda, divan La Nestoroff. Johan Gry växlar friskt humör i sin roll som regissören Coco Polacco. Marie Delleskogs Pirandello är det allseende ögat, tyst reflekterande och den som stannar tiden för att hjälpta till med berättandet. Filmstudions ägare Borgalli spelas med frustande emfas av Dag Malmberg, som blir sårad över medarbetarenkäter och skriverier i tidningar, men mest tänker på finansiärerna än på det konstnärliga resultatet. Vivi Lindbergs Chiara Trigorini, manusförfattaren, är en tryckkokare i en Lilla My-gestalt, inte bara för det finlandssvenska idiomet. Marta Andersson-Larsons gör sin unga Luisetta Cavalena från blyg till växande flicka med skådespelarambitioner med stigande kraft. Precis så med Johan Hafezi som i skiftande roller kliver från stammande kameraman till kock med bultande hjärta för både mat och kärlek mot finalens underhållande finansiär som med plånbokens hjälp kniper en ledande roll i filmen som görs. I lika växlande roller bjuder Oskar Laring (som Vivi Lindberg praktikant från Högskolan för scen och musik i Göteborg), Matilda Esselius och Erik Lundholm (båda praktikanter från Teaterhögskolan i Malmö) insatser med mersmak.
Ja, ”Shoot – kameran går” är en intensiv – och högljudd – scenupplevelse. Det skriks fram många repliker, som ett slags travesti på det, fördomsfullt sett, italienska temperamentet. Underhållande också det och väldigt mycket Mel Brooks.
”Shoot – kameran går!”
Regi: Erik Holmström.
Scenografi och kostym: Maja Kall.
Ljus: Bella Odenqvist.
Mask: Patricia Svajger.
Ljud: Kristian Jeppesen.
Video: Oscar Boman.
Pjäsen är baserad på författaren Luigi Pirandellos (1889–1936) roman ”Kameran går” från 1916.
I rollerna: Dag Malmberg (Borgalli, filmstudioägare), Johan Hafezi (Vittorio, kock / Aldo Nutti, finansiär och skådespelare), Carina M Johansson (La Nestoroff, skådespelare), Marta Anderson-Larson (Luisetta Cavalena, skådespelare), Erik Lundholm (Carlo Ferro, skådespelare), Matilda Esselius (Marsia, tekniker / en marknadsförare), Vivi Lindberg (Chiara Trigorini, manusförfattare), Johan Gry (Coco Polacco, regissör / Serafino, violinist), Marie Delleskog (Pirandello, kameratekniker)) och Oskar Laring (Tino Nestoroff, regiassistent / Giovanni Papini, journalist ). Dessutom statister (som scenarbetare): Stephanie Nüesch, Sonny Koroschetz, Hélène Otterbeck, Lia Wikström.
Underhållande. Stadsteaterns uppsättning av ”Don Juan” i regi av Hilda Hellwig roar och väcker funderingar. Foto: MALIN ARNESSON
Den ständigt tjusande Don Juan. Myten. Mannen. Människa. Sexmissbrukaren. Han som går genom tiden med ett lockande leende, ofördärvad och närmast satt på en heroisk piedestal för sina lägringar. Det omvända, en kvinna med samma lust, blir sällan, eller aldrig glorifierat (jo, jag vet, Hasseåtage försökte med ”Spader Madam” och Monica Z:s ”Donna Juanita”).
Men denna härdasbetäckare förför fortfarande våra sinnen. Det står klart i regissör Hilda Hellwigs färgsprakande uppsättning med extra allt.
Här är det metateater, en uppsättning med – och om? – Don Juan, frejdigt och stilig spelad av Caspar Engdahl, basbarytonen från Stockholm fostrad bland annat på Högskolan för scen och musik i Göteborg. Han är hart nog närvarande i varje scen (om han inte försvinner ut i kulisserna för lite kuttrasju). Så också med Tobias Aspelins Leporello, kvällens narr som får blomma fullt ut i sin roll och med farsens fina knep bjuda in någon ur publiken från första raden för att ständigt återkomma till denne under kvällen.
Jo, det är en frustande vital föreställning där pjäsen, om uttrycket tillåter, liksom glider in och ut ur de olika handlingarna: repetitionerna på scen, kärleksintrigerna, nutid, dåtid, festtid.
Kvinnorna dånar och trånar vid Don Juans närvaro, oavsett vilka de förtjänstfullt spelande de är: Caroline Söderström, Göteborgssopranen Negar Zarazzi, Elina Høyer, Karin de Frumerie eller Victoria Olmakrer.
Alla tävlar de om hans gunst. Ibland i regelrätta strider kvinna mot kvinna, som mellan Zerlina (Elina Høyer) och Mathurine (Karin de Frumerie) inledningsvis koreograferat som en kamp mellan två sumobrottare.
Ja, den här fantastiskt underhållande uppsättningen är verkligen all in. Från den tjusiga entrén där vi i salongen stirrar på scen som är utsikt från scen ut i en salong. Richard Anderssons scenografi svävar inte ut, men ramar snyggt in och leker fint med perspektiv. Kostymdesignern Ann-Margret Fyregård måste ha fått sitt lystmäte och har dykt rätt ner i det franska 1700-talets prålighet, extravaganser, krinoliner, färgskala och voluminösa peruker. Till det Ingela Collins maskdesign, som även den utnyttjar tillfället med stor glädje.
Ja, det här är teater. Teater med stor gester, yvigt spel. Härligt så. Det känns igenom salongen att det här är en uppsättning som ensemblen uppskattar. Här är fritt spelrum och högt i tak. Molières och Lorenzo da Pontes Don Juan ekar genom tiden med Mozarts musik som fond, men en bergsprängare skjuter in nutidsmusik, andra aktens fest dunkar moderna rytmer och Don Juan och Leporello utbrister acapella i John Lennons ”Gimme some truth”.
Vi är i intigheten där narcissismen frodas via sociala medier, ”se mig! hör mig! ekar, så pjäsen är i ett slags icketid; pjäsen är en reflektion med historiska perspektiv som klingar ljudligt på plats från Stadsteaterns stora scen till oss anno 2022.
Alla vet att Don Juan knullar. Men ingen frågar varför. Den frågan får vi aldrig svar på i Stadsteaterns uppsättning heller. Men ur Hilda Hellwigs perspektiv går det ändå att utröna varför kvinnorna låter sig förföras av Don Juan. Jo, ja, ryktet har ju föregått honom och vem vill inte bli tillfredsställd och mer därtill. Don Juan ser dem, var och en. Kan färgbestämma ögon, kan skatta skönhet, bekräfta varje kvinna han möter. En fåfänga vi alla besitter och som gör varje människa svag i både kött och själ. ”Don Juan” är inte så mycket Don Juans alla ligg, som att kvinnorna faktiskt själva bestämmer över sin sexualitet.
Men… blir en kvinna sedd (vi pratar heterosexuella relationer) blir en man osedd. Det skapar naturligtvis också sina intriger. Parat med osedligt leverne kontra ”moral”. Jo, det går att diskutera Don Juan även 2022 när ramarna för vad som är tillåtet och inte krymper.
Don Juan, Göteborgs stadsteater, premiär 9 september:
Av: JB Molière och Lorenzo da Ponte
Översättning: Ulf Peter Hallberg
Komposition: Wolfgang Amadeus Mozart
Textbearbetning: Hilda Hellwig och Ulf Peter Hallberg
Regi: Hilda Hellwig
Scenografi: Richard Andersson
Kostym: Ann-Margret Fyregård
Mask: Ingela Collin
Ljus: Marianne Thallaug Wedset
Ljud: Karin Bloch-Jörgensen
I rollerna: Caspar Engdahl (Don Juan), Tobias Aspelin (Leporello), Carolina Söderström (Donna Elvira), Negar Zarazzi (Donna Anna), Christer Fjellström (Don Louis), Eline Høyer (Zerlina), Hans Brorson (kommendören), Karin de Frumerie (Mathurine), Emil Ljungstig (rekvisitören/tiggaren), Mikael Kjellgren (repetitören), Victoria Olmarker (fröken Gusman) och Jesper Söderblom (Masetto).
Triangeldrama. Gustav Lindh i rollen som Olof Lagercrantz, Bill Skarsgård som Sven Stolpe och Asta Kamma August som Karin Stolpe i Björn Runges ”Bränn alla mina brev”. Foto: SF
Regi: Björn Runge.
I rollerna: Bill Skarsgård, Gustav Lindh, Asta Kamma August, Sverrir Gudnason, Sonja Richter, Sten Ljunggren, Marika Lindström, Ossian Skarsgård med flera.
Alex Schulman vill med sina romaner göra upp med dels sitt förflutna, dels med sig själv. Den självbiografiska ”Bränn alla mina brev”, som nu blivit film med Björn Runge som regissör, tar oss tillbaka till Sven Stolpe, geniet och den oförvitlige patriarken, som var Alex Schulmans morfar. Han får ensam klä skott för Alex Schulman idag.
Björn Runges film rör sig elegant mellan något slags nutid och en krisande man (Alex Schulman) som ser sin familj försvinna och två olika slags dåtid; Alex Schulman någonstans kring tioårsåldern (alltså runt mitten av 80-talet) och 1932 då Sven och hustrun Karin Stolpe möter den 21-årige Olof Lagercrantz.
Filmens dynamo är scenerna från Sigtunastiftelsen där triangeldramat inträder då kärlek uppstår mellan Olof Lagercrantz och den fyra år äldre Karin Stolpe, en relation som uppdagas av Sven Stolpe. Karin Stolpe är en kvinna av det frigjorda 20-talet, Sven Stolpe en relik oavsett tidsålder och Olof Lagercrantz en ung intellektuell, vars hjärta sätts i brand av den intelligenta – och vackra – Karin Stolpe. Tiden sommaren 1932 på Sigtunastiftelsen skapar ett livslångt hat mellan Sven Stolpe och Olof Lagercrantz. Om Karin Stolpes och Olof Lagercrantz relation talas det inte om i den stolpska familjen. Basta. Då den unge Alex Schulman på ett av sina många helgbesök hos de välbeställda morföräldrarna hittar brev, som vittnar om den tabubelagda relationen, öppnar det på nytt allt för det åldrandet paret. En händelse som kommit att prägla Alex Schulman i nutid och som han nu måste ta itu med.
Krångligt. Nja. Björn Runge är pedagogisk i sitt berättande.
Sten Ljunggren spelar Sven Stolpe den äldre med sedvanlig ackuratess och kärv skärpa. Han är Sven Stolpe, svår att sympatisera med, men med vissa veka drag. Marika Lindström gör Karin, som livslångt kuvats, men också funnit sig i sin roll som Sven Stolpes hustru. Det är stilfullt skådespeleri. Kraft när så behövs, men utan åthävor för scenerna i sig är så talande.
Men det är förstås sommaren 1932, upprinnelsen till allt, det händer också i filmen. Björn Runge och hans team har varit på plats, scenerna är autentiska. Vi slungas tillbaka 90 år och får Gustav Lindh som en återhållsam Olof Lagercrantz, Bill Skarsgård som en ung, men lika kärv och kantstöpt Sven Stolpe och Asta Kamma August, som den lockande, sköna, intelligenta Karin Stolpe.
Det är tre unga skådespelare som bär sina roller, men dramat kryper inte under huden. Passionen blir aldrig drabbande, åtrån inte kittlande, längtan inte febrig.
Lägg till scenerna i nutid. Sverrir Gudnason som Alex Schulman (som i egenskap av sig själv dyker upp i en cameoroll som en servil kypare på Sigtunastiftelsen) faller förskräckligt platt. Det är en roll, eller karaktär, som inte väcker någon som helst sympati.
Det är märkligt. För alla ingredienser är på plats: Björn Runge som skicklig regissör, skådespelare av rang som iklär sig sina roller och miljöer så vackra att de borde vara förbjudet att skapa intriger i dem. Är det då ett manus (Veronica Zacco) som inte håller måttet…? Har inte Björn Runge klarat att krama fram drama ur dramat…? Är Alex Schulmans roman en förlaga till filmen, som helt enkelt inte duger…? Eller är är det min mättnad på försmådda, självupptagna män som får besvikelsens bägare att rinna över…?
Helt klart är att för mig väcks inte dramat i ”Bränn alla mina brev”. Av det som kunde bjuda upp till passionerad dans blir det bara en liknöjd vals, som vevas under 120 minuter i förvisso betagande miljöer.
kaimartinblog 