Det är ju smått otroligt. Båda SOHA Team Sweden-lagen, +65 och +70, är till final och ska alltså representera Sverige i sina respektive kategorier. Nej, vi är inget landslag, trots de landslagslika ställen. Men vi är inte desto mindre representanter för vårt land och för vår sport. Stort nog.

Vi spelar vår final kvart i elva mot obesegrade LSH Antiques. Jag har sedan ankomstdagen för en vecka sedan spelat lördag, söndag, måndag, torsdag och fredag. Det är alltså dags för mitt sjätte framträdande på is. Ryggen som besvärat mig redan sedan innan vi åkte har hållit sig i schack. Ljumsken som trilskades någon vecka innan avfärd likaså. Men jag har varit noga med att värma, går i slingor inne i arenan, trappor upp, trappor ner, gör tjolahopplansteg, gymnastiserar, stretchar… som av ett under har den mesta smärtan, som gått som ett bälte ovanför svanskotan, släppt. Förhoppningsvis ska det gynna vårt spel.

Bussen är i tid. Vi är i tid. Frukost har ätits under samlad tystnad. Samma procedur som under veckan, All Canadian Breakfast, men med lite variationer på äggen (skramlade eller stekta med den soliga sidan upp), vitt bröd istället för brunt, lite mer sylt än det som lite snålt erbjudits oss. Så det bleka kaffet, som vi bälgar i oss.

När vi kommer till arenan och ska äntra vårt rum är det upptaget av ett stukat lag som förlorat sin finalmatch och nu tröstar sig med öl. De ångar från duscharna och killarna tar god tid på sig. Vi står uppfodrande utanför omklädningsrummet och väntar medan klockan tickar. Men till slut droppar de sista ur faciliteterna och vi kan gå in. Vi är i vår iver inte uppmärksamma på att vi har en timme och en kvar till matchstart. Killarna för oss skulle haft god tid att få byta om utan ett svenskt lag som stod och knackade dörr alldeles för tidigt.

Uppe i rinkarna spelas det för fullt. Carha Hockey World Cup ska avgöras under dagen.

Vi är samlade. Vi är fokuserade. När det väl är dags att beträda isen är vi fast beslutna om att ta hem det här. Men efter nedsläpp börjar det som vid inledningen av semifinalmatchen. Motståndarna är på tårna; det är inte vi. En av deras forwards kommer in och skjuter direkt – i stolpen! Puh!

Vi balanserar emellertid upp spelet i första perioden och genom vår tunge, välväxte forward Anders Westman gör vi 1–0 efter drygt sju och en halv minut. Det är ett resultat som står sig över andra perioden, men kanadensarna har fått vittring som kanadensarna plägar att göra. Av få skott/räddningar i första blir det mer för mig att göra. Vi har våra chanser, men lyckas inte överlista målvakten Phil Stoesser och hans lag.

Allt ska komma att avgöras i den sista perioden. Det är uppenbart att vi inte orkar upprätta hålla spelet från första perioden och definitivt inte från gårdagens exemplariska semifinal. Vi har möjligheten att avgöra, men får inget tryck i chanserna. Vi motståndarnas kontringar finns det inte kraft att följa hem i det defensiva arbetet. Har någon av våra backar gjort offensiva försök har inte den naturliga platsväxlingen satt in, då blir det för få (läs en) som försvarar. Så sker vid 11.06 då Walter Epp blir frispelad vid min bortre stolpe och skjuter direkt. Jag är med på sidledsförflyttningen, men känner pucken kittla insida lår och när jag konstaterar att pucken är i mål är det blott med några millimeter till godo.

Några minuter senare händer det igen. Wayne Seed skördar vid ett friläge, skär in från höger, går mot min vänstra stolpe och jag tror att jag räddar med mitt utsträckta vänster benskydd. Men utan någon markering av mitt tillspillogivna försvar går pucken in med återigen några milli, eller centimeter till godo. 1–2.

Vi försöker trycka på. Tar ut mig med någon minut kvar. Det förändrar ingenting. Vi förlorar guldet. Vinner silvret. Som Busk sa efter matchen: Idag var det soppatorsk. Inte konstigt, kanske. Det har varit mycket hockey och inför finalen fick herrarna i egenskap av att de vann gruppen spelledigt medan vi spelade semifinal. Kanske var det avgörande.

Scener från en (förlorad) final. Foto: WILLY BJÖRKBACKA

Vi tackar varandra för matchen. Tar lite bilder. Men jag är inte road. Åker av banan. Ser i ögonvrån hur en lagbild tas på oss med silverbucklan, men besvikelsen är för stor. Jag tar hissen ned med motståndarna, går till fel omklädningsrum, som är låst av förklarliga skäl, sätter mig och väntar till jag upptäcker att dörren till vårt rum står öppen.

Jag går in, släcker törsten. En man från organisationen delar ut sportdryck och en snygg blå vindjacka med Carha-märket på. Jag har med min andra MVP-tröja, som jag ger till Matti för att han är en sann hjälte och värd så mycket.

Silverbucklan kommer till mig, men jag kan inte glädjas och ber om ett foto som tas med en surgubbe till Kai.

Det tar tid att duscha. Tid att byta om. Tid att gå ut i den richmondska vårluften och andas för att smälta förlusten. Ingen buss har kommit. Två stycken står och väntar på att åka till Sheraton, men ingen till River Rock. En tredje buss kommer. Men den ska också gå till Sheraton. Då börjar topplocket gå på Kai. Samtidigt som jag ser chaufförerna diskutera och den ena bussen till Sheraton går… tom!

Andas in. Andas ut. Ingen i laget verkar ha bråttom. Några är till och med inne i arenan och ser andra matcher. Jag vill bara till hotellet, packa upp, hänga upp underställ, byta om, äta, slappa, sura…

Jag går in i arenan där organisationen har något slags interimskontor. Förklarar bussläget och mannen jag pratar med är flink, ringer ungefär samtidigt som jag pratar och jag får besked om att en buss är på väg. Jag tackar, går ut och inom kort kommer en buss. Nu ska vi bara vänta på de två som tittar på någon av matcherna inne i arenan.

Närande och gott. Foto: KAI MARTIN

Så kommer vi iväg, får packa upp och jag får fixa till mig. Finansmannen ordnar en kaffe på rummet och jag ber om ursäkt för min trumpenhet och att det kommer gå över. Vi går tillsammans med Kurt en promenad bort till the Story Café för tröstätande. Men det är ett populärt ställe och inte ett bord i sikte på trekvart. Finansmannen har haft spann på ett ramenställe nära. Vi irrar iväg utan att riktigt minnas var det är, korsar breda gator, frågar och kommer slutligen rätt. Maruhachi-Ra-men Richmond är spartanskt inrätt, men maten vi får är god (finansmannen och jag tar en Wonton Ram med kyckling, fisk, fläsk och räkor och en buljong som känns närande och stark), till det Maruhachiöl som vi närmast andas in.

Vi är ett knappt stenkast från hotellet, går tillbaka dit för lite vila innan det är dags att svida om till banketten. Jag har med en Armanikostym, som tillsammans med downbottom Ljung-skjorta (ljusblå) och en röd silkesslips med vita prickar, som får utgöra min secondhandstass för kvällen. På fötterna ett par Paul Smithskor, även de secondhand. Jag är stukad, men redo för festkvällen.

Secondhandmannen på väg till bankett. Foto: KAI MARTIN

I samma hall som invigningen hölls i Richmond Olympic Oval hålls också segerceremonierna. Allt är furstligt dukat. Öl- och vinsponsorer har placerat sina drycker generöst på borden. Vi låter oss väl smaka. Maten hämtar vi vid något som närmast liknar kantiner och allt smakar ungefär som i bamba, men vi förser oss och alla är hungriga.

Jag har slukat en Molsom-öl med specialdesignad ölburk för Carha och siktar in mig på Lulu Island Merlot, det lokalproducerade rödvinet, där flaska efter flaska går åt vid bordet. Jag pratar och umgås. Konstaterar att jag denna gången inte har vunnit något på något lotteri och att ceremonierna från scen inte går att fästa någon uppmärksamhet på, dels för att vi sitter längst bort, dels för att ljudanläggningen är under all kritik.

Fest för vinnare och förlorare samt för övriga deltagare. Foto: KAI MARTIN

Så känner jag att det får räcka. Rund under fötterna tar jag mig till en av bussarna som tar mig hem. Finansmannen kommer strax efter, men jag somnar snabbt och håller honom för, nog, första gången vaken med mitt fyllesnarkande. Besvärande, förstås, för en man som är modest gällande intag av alkohol och som redan innan turneringen, när det stod klart att vi skulle dela rum, undrade om jag snarkade.

Men samtidigt berättade han morgon därpå att han hade haft ont i kroppen och haft svårt att sova, så det hade inte varit så farligt. Nå, resten av veckan skötte jag mig (tror jag).