Ordrik, existentiell ”Moderna tider”

Teater

Moderna tider

Många Chaplin. Erik Holmströms tolkning av Charlie Chaplins film ”Moderna tider” kräver många Chaplin.
Foto: MATS BÄCKER

Folkteatern

Av Charlie Chaplin i fri tolkning av Erik Holmström och Pontus Lundkvist.

Manus: Erik Holmström och Pontus Lundkvist.

Dramaturg: Eva-Maria Benavente Dahlin.

I rollerna. Andreas Paddington Edwards, Pelle Grytt, Sanna Hult, Ruben Lopez, Malin Morgan, Anna Lundström samt musikerna Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén.

Musik: Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén.

Ljus: Tobias Hagström-Ståhl.

Scenografi och kostym: Maja Kall.

Mask och peruk: Sun Åberg.

Charlie Chaplins ”Moderna tider” är på samma gång en stark, samhällskritisk film om ett konsumtionssamhälle präglat av stress (också ett dagsaktuellt ämne) som en komedi och romantisk historia. När nu svenske manusförfattare och regissören Erik Holmström utmanar originalet i sin fria tolkning är det för att spänna bågen och samtidigt hylla originalet.

Redan i foajén sätter Folkteatern prägeln på premiären med att dela ut kubbar till publiken. Alla ska denna afton vara sin egen Chaplin och det blir många. Det dröjer heller inte innan den första Chaplin dyker upp på estraden i en trogen, inledande scen kopplade till filmen; den om hur Chaplin står på det accelererande löpandet bandet. Ruben Lopez gör en porträttlik och notoriskt motorisk Chaplin med stor, glädjande igenkänningsfaktor.

Men Erik Holmström vill mer. Tillsammans med serieskaparen Pontus Lundqvist och dramaturgen Eva-Maria Benavente Dahlin har ett ordrikt manus skapats fyllt av existentiella frågor. Lägg till detta att Chaplin, alla med skilda karaktärsdrag, dyker upp från olika slags framtider ur en tidslucka. Originalet, fabriksarbetaren, möter alltså sig själv i fem olika framtids-Chaplin. Addera dessutom att musikerna Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén sällar sig till Chaplinsällskapet på sitt eget vis. Rörigt…? Nja, en smula. Men inte så mycket på grund av karaktärerna.

Jag nämnde ordrikt och här är det ett flöde av ord och repliker som vävs samman till handlingen som bjuder upp till allvar, sång, expressiv musik, dråplig humor, slapstick och ”dans”. Det blir alltså ett slags totalteater fullmatad med extra allt. Men där romantiken har fått stryka på foten.

Löpandet bandet har sin centrala roll i pjäsen. Maskineriet som aldrig slutar arbeta likaså. Det slukar sin offer (läs Chaplin) och i ett slags splatterestetik flyger kroppsdelar. Mot slutet handlar det mer om att kropparna som mals sönder kastas ut som plast: påsar, pet-flaskor, leksaker, gummibåtar… Kanske ett försök att väva in miljökritik och handlingen. Oklart annars varför.

Musikerna Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén är, förutom musiker och sångare, satta att vara den dramatiska kören som driver historien framåt med punkig energi och uppkäftighet. Men deras roll blir i andra akten alltmer tourettesanfrätt och därmed alltför ansträngt komisk. Detta det ansträngda sprider sig sedan som en farsot genom föreställning, där den mörka humorn får ge vika för det vilsna allvaret och fortsatt ordrika replikerna.

Men det är klart. Samtliga Chaplin har något att säga, men eftersom det är uppskrivet på de manschetter som alla tappat blir det svårt att komma ihåg vad. Totalen blir ett sammelsurium och ytterligare en koppling till filmen där Charlie Chaplins ”Manschettvisan” är fylld av nonsensord. Synd att det för starkt också genomsyrar denna Folkteaterns ambitiösa uppsättning, som hade vunnit på att kapas. De dryga tre timmarna föreställning nu bjuder är helt enkelt för drygt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s