Efter 3–1 på Wynd Breakers, laget från Florida, i måndags, oavgjort (4–4) i onsdags mot de lokala laget Orient Express, startat för cirka 30 år sedan av hockeyintresserade asiater i området, var det nu dags för den tredje matchen. Den som skulle avgöra om vi klarade oss vidare till slutspel.

Vancouver Flames, är som namnet antyder, från trakten. Ett gäng ärrade hockeyhjältar. Precis som i de tidigare matcherna är det hugg, slag och hakningar. Alltid i ögonblick när domarna har blicken mot ett annat håll. För vår del handlar det om tålamod.

Jag stod ju i premiären, för min målvaktskollega M hade ju inte fått sin trunk. Men lagom till match två fanns också hans utrustning på plats. Den här dagen får jag förtroendet att starta. Lagledningen, och M själv, vill ha det så. Framför allt M uttrycker det att för honom går laget före jaget och du är ju inne i ett flow just nu, Kai.

Det är bitvis stökigt på isen. Kanadensarna åker på några utvisningar, som vi inte kan på ordning på. Vi skjuter en del, men inte bättre än att Flames Jon Fairfax kan rädda med tur och skicklighet. Jag har en hyfsat lugn morgon. Men på klassiskt transatlantiskt vis jobbar motståndarna hela vägen in i slutsekunderna; vi å andra sidan tar paus innan tiden är ute. Det ger ett vasst läge i första periodens slutsekunder, där chansen på min retur på skottet som kom rinner ut i sanden i och med att klockan ringer. Samma sak i andra periodens definitiva slutskede.

Vi ligger på, men klarar inte av att göra mål. Besvärande. Så lyckas vi ändå. Norrlänningen Anders Westman, gör 1–0 efter drygt fem minuter. Håller vi ihop detta är vi vidare. Så trampar motståndarnas Gary Little runt vår vänsterback och närmar sig mitt mål snabbt. Han drar mig, jag följer med, men han lägger en macka mellan mina ben precis i glipan jag öppnar vid sidledsförflyttningen. 1–1. De får fler chanser, men laget och jag håller undan.

Resultatet står sig perioden ut och övertid väntar. Men irriterande nog har vi ett mål inne som blir bortdömd för hög klubba. Naturligtvis lipsillar sig kanadickerna till en fördel hos domaren. Men sekvensen var filmad och visar att vi skulle haft mål. Nu gick inte det att använda, så övertid it is. Chanser utväxlas i spel fyra mot fyra i fem minuter. Men inget av lagen mäktar med något avgörande. Det blir inte heller några straffar. Det oavgjorda resultatet står sig, det räcker och vi är därmed klara för semifinal mot just Vancouver Flames.

Drama på is. Efter oavgjort mot Vancouver Flames ärrade hockeyhjältar väntar semifinal mot just Vancouver Flames. Foto: WILLY BJÖRKBACKA

Matchen har gått på förmiddagen med start 10.00. Vi har alltså varit uppe med tuppen. Juniorlaget (+65) har sin tredje match 11.30 och har häng på slutspel efter övertygande segrar och noll insläppta mål så här långt. Med skydden äntligen på plats håller Ove Eneryd tätt. Nu väntar Cyclone Taylor Sports, även de obesegrade. Men vad värre är, laget har spelare med meriter från NHL och finska ligan. Det sägs att det har gjorts en utgallring av 1000 spelare för att hitta rätt lag. Efter ombyte (jag fick återigen en MVP) tar jag mig en kik på matchen. Precis när jag kommer släpper Ove sitt andra mål, ett skott som han så när tar, men tappar in. Det står då 2–0. Matchen slutar 3–0 till kanadensarna och juniorerna har inte mycket att sätta till. Det går dessutom en våg av förkylning i laget, som satt några av dem ur spel. Lagets mest meriterade forward, Christer Stovell, åkte skidor i Whistler under måndagen och föll. Han spelar nu med smärtor i höger handled, nog som vid hemkomsten visar sig vara en fraktur. Det är alltså ett stukat lag som ändå står upp mot de erfarna motståndet. Ove Eneryd har 49 skott mot sig och räddar alltså 46. Imponerande. Även han belönas med en MVP.

Prisbelönt målvakt. Foto: KAI MARTIN

+70-laget dricker öl på andra våningen med utsikt över två av idrottskomplexets rinkar. De läpp- och bröstförstorade servitriserna häller upp kannor med pilsner, vi släcker törsten. Jag går ner till +65-laget, tröstar, men bestämmer mig för att gå ut och ta bussen till hotellet. Men de öldrickande lagkamraterna syns inte till. Samtliga har lyckats komma med en buss, som hastigt dragit iväg.

Jag pratar med en busschaufför och frågar om han vet när nästa buss går till River Rock. Han ringer och tar reda på detta och säger kvart över tre. Klockan är kvar i ett. Hoppsan. Men han är generös och frågor om jag vill följa med, vilket jag vill, och om jag är ensam. Nja, det står ett lag i duschen som säker vill hänga på. Ok, hur lång tid tar det? Jag förklarar att det är bättre att han bestämmer en tid när han behöver åka. Så bestäms avfärd ett, men först måste han lämna det lag han först har för avsikt att dumpa. Jag springer in till juniorerna, gör min röst hörd och säger att klockan ett går bussen. Nästa först över två timmar senare. Döm om min förvåning när samtliga spela bordar bussen i god tid innan avfärd.

Nu väntar lite mat. Jag inser att det inte är någon idé att vänta på +65-gänget, utan åker snabbt upp till mitt rum, kör in trunken utan att packa upp den och går sedan i rask takt vidare till the Story Café där en hyfsad del av +70-lahet sitter. Vid backarna Busk-Ernlund finns en plats ledig. De har precis avslutat sin carbonara och jag bestämmer mig snabbt för en likadan, ett glas vin och vatten. Vi samtalar en stund innan de bryter upp och jag lämnas ensam med min mat. Helt ok. Maten mättar inte bara mun utan också hungern. Jag betalar, går tillbaka till hotellet där vi har gått om tid till bussen går 17.30 vid Sheraton, som ska ta oss vidare till Rogers Arena och matchen Vancouver–San José.

Mästarorganisatören gör +65 Mats T har våra biljetter – finansmannen, Kurt och jag – för vi tillhör en skara spelare som flyttats upp till +70-laget. Vi möts i foajén. Där sitter några spelare från Kanada och den ena och jag kommer överens om att skifta tröja. han får min med svenska flaggan, jag hans med lönnlövet på. När vi ska åka med en shuttle från vårt hotell till Sheraton är vi i god tid till bussen som ska gå 17.00, enligt organisatörerna. Men då den väl kommer väljer chauffören att ta rast. Det måste han enligt lag och den ska vara på en kvart. Jag blir irriterad, säger att jag förstår, men hävdar samtidigt med en representant för Carha att vi dels har fått uppgiften att shuttlen ska gå 17.00, dels att vi har en buss att passa. Chauffören suckar, lägger tillbaka sina mackor, går en säkerhetsrunda kring sitt fordon och kör i sakta mak från hotellet tio minuter senare än utsatt tid. Efter ett tag ringer Mats T och undrar var vi är. Det visar sig att det uppstått ett missförstånd. Det är sista bussen av ett gäng, som går 17.30. Hela +65-gänget sitter redan på en som är på väg. Nå, vi hinner och stävar i rusningstrafik norrut genom ett böljande centralt Vancouver från villakvarter till alltmer växande hus för att slutligen landa i arenaområdet på en parkeringsplats blott några hundra meter från arenan. Där står Mats T tålmodigt och väntar. Matchen kan börja.

Att en stor skara Carha-spelare från alla nationer är på plats uppmärksammas. Vi hamnar på storbildsskärm och får applåder. Vancouver vinner en match som inte betyder något för de bägge sedan länge avhängda lagen. Samtidigt, det är en fantastisk show både på och utanför isen. Så mot bussarna uti natten och hem till hotellet. Matchdag igen i morgon.