Vi är alltså två lag som har åkt. Soha Team Sweden +65 och +70. Båda lagen har klarat sig till de semifinalerna som i dag ska avgöras.

Juniorerna får åka ut på slätten och till Richmond Ice Center för att möta Richmond Cowboys, det lag de slog övertygande tidigare i veckan.

Vi ska få en repris på gårdagens match mot Vancouver Flames, men denna gång i Richmond Olympic Oval, blott tre kilometer med buss från hotellet.

Stämningen vid frukosten är spänd. Har det inte varit allvar tidigare är det det nu. Vi spelar 14.00. Den senaste tiden av alla, bortsett från träningsmatcherna. Vi slår dank, försöker skaka av oss anspänningen. När vi kliver på bussen halv ett är det ett fokuserat gäng där alla har koll på avgångstiden.

Vi tar plats i omklädningsrummet. Jag skiftar till understället och börjar min procedur där jag inleder med att promenera för att få igång min fortfarande trilskande rygg, går över till gymnastiska övningar och stretchning innan jag tar på mig utrustningen cirka en halv timme innan vi ska vara på is. Lite mer gymnastik innan det är dags att gå in i hissen upp till arenan och rinken.

Uppvärmingen på is är så där. Jo, jag gör mina övningar för att tänja på främst ljumskar och bål. Men fortfarande efter ett långt hockeyliv saknar jag medspelare som förstår vikten att värma upp sin målvakt med skott som just värmer upp. Att skjuta lågt nere vid stolpen eller dôna på i huvudhöjd för att göra mål är inte uppvärmning.

Så startar matchen. Kanadensarna har bestämt sig. Redan i första anfallet skjuter de lågt i stolpen och ut. Jag får göra lite räddningar och jag har dessutom glädjen att ha backarna, masarna Busk–Ernlund plus Leksandsfostrade finansmannen framför mig. Det är en ynnest. Malungsfostrade Busk har en blick för spelet som imponerar. Han kuggar fint in med Ernlund med meriter från Mora och Björklöven. Finansmannen kompletterar fint med sin längd, eleganta skridskoåkning och en blick för spelet som Nicklas Lidström.

Innan matchen tog jag ordet och betonade vikten att forwards hjälpte till i hemjobbet och att vi skulle gå på returer, i försvaret skulle vi vårda puck och försvara vår egen kasse. Det hade sett lite si och så ut med det under veckan. Men under matchen i semifinalen vankades under.

Fast först en katastrof.

Vi har tagit tag i spelet efter den darriga inledningen. Men så kommer den kvicke Gary Little på högerkanten mot Busk, som tillsynes har pucken, blir hakad och dessutom förbiåkt på insidan planket. Little kommer lågt, driver från höger till vänster. Men den här gången släpper han inte pucken mitt i dragningen utan gör en lång manöver och lyckas med marginal lyfta in pucken ovanför vänster benskydd och klubbhandske. 0–1 04.18 och inte den starten vi önskat.

Men vi trummar på, utmanar målvakten John Fairfax där både han och hans försvar biter ifrån. Med en dryg minut blir det stökigt framför hans kasse. En situation som värmlänningen Benny Eklöf älskar att utnyttja. Han river loss pucken som Fairfax tror sig ha blockerat och tjurar in kvitteringen. Vi är med i matchen.

Huvuddomaren, en kvinnlig, är alert och överallt. Hon ser allt, missar lite och tuggar oavbrutet på sitt tuggummi. Vi har haft henne tidigare och det känns betryggande att ha henne ledande även denna matchen. Båda lagen håller sig i skinnet, eller om hennes bedömningsnivå är en smula högre i denna vår semifinal.

Vi, SOHA Team Sweden +70, får luft under vingarna. Alla jobbar över hela banan. Inget slarvas bort, förutom då vi får en utvisning för för många man på banan. Busk blev grinig vid 0–1-målet, men har fokuserat all energi åt rätt håll. Vid en uppåkning från egen zon lurar han hela motståndarlaget och lyfter in vårt ledningsmål med lite drygt en och en halv minut kvar av andra perioden.

Finalklara. Foto: WILLY BJÖRKBACKA

Han nöjer sig inte med det utan gör även 3–1 med två minuter kvar av matchen och för säkerhets skull 4-1 i tom kasse med knappa minuten kvar.

Vi tackar motståndare och domare. Till huvuddomaren säger jag att jag vill ha med henne till Sverige. För att hon dömer så bra. Så blir det förstås inte. Men en selfie blir det. Som hon uppmanar till.

I hissen ner frågar motståndarkeepern hur gammal jag är. För är jag 70 vill han ha receptet. Jag svarar sanningsenligt att jag är född 1956, man får ju ha minderåriga målvakter i turneringen, och han låter sig nöjas.

Vi är i final och vi har spelat utmärkt hockey på alla positioner och som lag. Glädjen är stor. Ja, eufori.

Efter att vi med glädje packat ihop och tagit oss till hotellet, packat upp och andats ut bestämmer vi oss – finansmannen, Kurt och jag – att ta oss till Sheraton för lite häng. Det är där som turneringens nav sitter, men också en bar där man kan utnyttja de drinkbiljetter vi har fått. Vi tar högbanan dit, siktar på ett steakhous som finansmannen känner till nära Richmond Brighouse, ändhållplatsen. Men restaurangen har inte bord förrän någon timme bort, så vi går till grannen Cactus Club Café, som är mer sportsbarinspirerat men utan tv-skärmar. Det blir öl och en stek, som försvinner i ett andetag innan vi går igenom det stora köpkomplexet som blir en genväg till Sheraton.

Våra lagkamrater är på plats och vi hänger där ett tag. Men jag känner att anspänningen från matchen ligger kvar och jag vill inte ladda ur den med mer än ett glas vin (som blev två). Vi återvänder till River Rock, kikar på teve innan natten tar över tillsammans med sömnen.