Underhållande nörderi. Ett gäng biografier med tonvikt på musik presenteras i bloggen.
Sture Karlsson och PO Almqvist: The Beatles i Göteborg (eget förlag)
Sverige hade ju förmånen att som första land kunna bjuda in the Beatles på en turné (bandets Hamburgsejourer var ju ingen turné). En räcka spelningar gjordes i oktober 1963, som också inkluderade det klassiska tv-programmet ”Drop in”. En av platserna som bandet från Liverpool var på var Cirkus i Göteborg. 27 oktober står bandet på scen vid tre tillfällen med 1700 i publiken på samtliga. En av konserterna hade Sture Carlsson som ung, ivrig entusiast som dessutom stod med filmkameran i högsta hugg. De rörliga, men stumma, bilderna har visats förut. Men nu har stillbilder gjorts från filmerna och tillsammans med PO Almqvist, journalist, har Sture Karlsson nördat ned sig i 27 oktober 1963. Framlidne arrangören Bengt-Åke Bengtsson får utrymme via sin minnesbok ”Så gick det till när the Beatles kom till Sverige”. Trio me’ Bumbas Jan-Åke Lindqvist intervjuas, för bandet var ju med på turnén som var formade till popgalor med flera andra artister och band. Vart och ett av banden på Cirkus får sin rättmätiga plats. Fler journalister som Håkan Sandblad, Hans Sidén och Viveca Lärn, alla på plats, intervjuas tillsammans med bland andra dåvarande sångaren i Streaplers, Gert Lengstrand. Detta, som författarna kallar det, minnesalbum är måhända blott på 44 sidor, men sprängfullt av fakta, unika bilder och fina hågkomster om ett speciellt datum i Göteborgs musikhistoria . 31 oktober 1963 lämnar the Beatles Sverige och när bandet landar på Heathrow, London, möts de av beatlemania. Resten är historia.
Troublemakers från staden Göteborg (redaktör Roine Lundström, skribent Erik Jullander – Dunderförlaget)
När Troublemakers startade som en fågel Fenix ur askan från banden Perverts och Göteborg Sound var det för att under gamängartade former dricka pilsner och spela rak, enkel rock’n’roll med punkstuk. Precis som från de band medlemmarna kom ifrån. ”Troublemakers från staden Göteborg” är en charmig, välskriven, initierad och underhållande bok om ett band som aldrig lagt av. Men från gamängerna har bandet blir mer noggranna och professionella, utan att för en sekund bli förmer eller förlora sitt ursprung. Troublemakers 2023 är strålande punkunderhållning med bandets enda kvarvarande originalmedlem, sångaren Christer Blomgren i spetsen. Boken har vinnlagt sig om bjuda in varje medlem som passerat revy i bandet sedan starten och alla ger sitt speciella perspektiv till gruppens resa. Mest underhållande är Lars-Olof ”Lob” Bengtsson, vass frontman i Göteborg Sound, som tar heder och vanära av sig själv som sångare. Så blev han också gitarrist i Troublemakers. Rörande, förstås, är att läsa Dennis Johansson, gitarristen från Göteborg Sound, som under en period på 80-talet var basist i Troublemakers. Kort efter intervjun avled han efter en tids sjukdom. Det här är en bok som utan författaren Erik Jullanders nit och Roine Lundströms foton inte alls hade blivit lika bra. ”Troublemakers från staden Göteborg” är en utmärkt biografi om ett band som vägrar att dö.
Ramones i Sverige – världens första punkband skruvar upp tempot i folkhemmet (författare Sven Lindström, Jan Lagerström, Petter Lönegård och Kjell Magnusson – Premium Publishing)
Få band har väl blivit så ikoniska som Ramones. Punkbandet från New York har med sin energistinna och effektfulla musik skapat efterföljare än in i våra dagar samtidigt som bandets egen musik spelas med självklarhet högt och lågt. Det var ju inte alltid så. Ramones sågs länge som icke rumsrena, men fick i Europa en kommersiell bas att stå på som inte var fallet i USA. ”Ramones i Sverige” fokuserar på bandets första Sverigespelning på Jarlteatern 15 maj 1977 och vidare på deras övriga spelningar i landet samt även Oslo och Roskilde genom åren. Ribban är högt lagd, men ambitionen håller. Här lämnas inget åt slumpen vare sig det gäller texter, hågkomster, intervjuobjekt eller bilder. Allt är tipptopp. Noterbart är att Kortedalagrabben, fotografen Roine Lundström (som ju också förestår Ramonesmuseet i Kållered) är orsaken till boken. När han samlat sina bilder, tidningsurklipp och kuriosa för en egenproducerad bok fick Jan Lagerström se den och tände på alla cylindrar. Det blev startskottet till ”Ramones i Sverige”. Nu är detta praktexemplar till biografi över svensk musikhistoria något som borde finnas i var seriöst musikintresserads hem.
Eldkvarn – dö med stövlarna på (författare Håkan Lahger – Mondial)
I sommar gör Eldkvarn den comeback som länge aviserats. När de står på scen 25 och 26 juli i hemstaden Norrköping, där allt en gång startade, är det en emotsedd återförening för publiken. Men för bandet…? Det har gått cirka åtta år sedan Sveriges mest hårt turnerande band ställde in verksamheten. Sångaren och låtskrivaren Plura Jonsson hade tröttnat. Försök har gjorts att hitta tillbaka men det mesta har gått i träda, allt från rep till samtal. Ovissheten har gnagt i bandmedlemmarna. Om detta har journalisten Håkan Lahger velat berätta, han som följt bandet sedan 70-talet och som kan gruppen utan och innan. Var och en får sitt utrymme. Var och en får sätt sin prägel på historien utefter den synvinkel som finns. Det är intressant, rimligt, men visar också upp ett vemod över ett band som tröskade på, spelade mer än andra, men som egentligen sällan pratade med varandra. De kunde inte vara med varandra, men heller inte utan. På scen uppstod magin, framför allt då bandet de senaste åren valt att vara nyktert. Mötet med publiken, lekfullheten i musiken, i sättet att skapa energi och glädje var en dynamo. Men i ”Eldkvarn – dö med stövlarna på” visar på bandet utanför scenen. Hur svårt det är att hitta tillbaka till varandra. Boken är dessutom en utmärkt vandring i minnenas korridorer, som ger en bakgrund som bas för det som är nu.
Lasse Brandeby – vad gör jag nu då? (författare Anna Brandeby Harström och Lasse Råde – Lindelöws förlag)
Det är egentligen rätt givet att biografin om Lasse Brandeby hamnar bland musiklitteraturen. Han var ju inte i förstone journalist, radioprofil och skådespelare. Nej, grunden till att han kom upp på scenen var musiken. Den som sedan med emfas blev en bidragande orsak till framgången med Kurt Olsson och Damorkestern. Dottern Anna Brandeby Harström har, förstås, blivit impregnerad av historier från sin far. För en berättare var han av rang, ofta spunna ur en galen, händelserik vardag och verklighet. Planerna har länge funnits på en biografi för att hedra fadern som gick bort i november 2011, inte bara sörjd av sina nära och kära utan av kollegor och en stor publik. Men först i mötet med journalisten, min före detta kollega på GT, Lasse Råde blev det slag i saken. Han som också länge spunnit på idén om en biografi om sagde Lasse Brandeby. Med hennes personligt hållna texter och Lasse Rådes intervjuer med allt från radiokollegor som Janne Josefsson till kollegor som Maria Lundqvist och vänner som Lasse Kronér blir det en biografi som famnar mycket. Tonen är varm och inte utan humor. Lasse Brandebys liv var fyllt av hyss och upptåg samt dråpliga händelser som roar att läsa om så här tolv år efter hans bortgång. Fram tonar en person som var varm, omtänksam och innerlig, men samtidigt med en sviktande tilltro till sig själv. ”Lasse Brandeby – Vad gör jag nu då?” är en initierad och rörande läsning, som bjuder på både allvar och skratt i en fin mix.
Semesterspänning. Fyra thrillers som var och en håller sommaren igång.
Stina Flodén: Släpp mig fri (Bokfabriken)
Med debuten ””Nu dör vi” (2022) skred Göteborgsbaserade Stina Flodén omedelbart till verket med en intensiv start och inte en desto mindre fortsättning (skrev om den här). Nu har fortsättningen kommit. Camilla lyckades i första boken rädda sina barn Anton och Hedda, där framför allt dottern råkat i händerna på en pedofilliga. Utan den mördade maken, som inte var den hon trodde (vilket sinnrikt inte Camilla heller var gentemot sin make) har resterna av familjen flytt Mariestad för Falun. Ett nytt liv, ny skola, nya utmaningar. Men de är jagade. ”Släpp mig fri” startar med samma intensitet och griper tag på samma vis som ”Nu dör vi”. Vi får mer av Camillas story och hennes desperata försök att hålla samman sin familj för att leva ett normalt liv. Stina Flodén nöjer sig inte med det vuxna perspektivet, utan är också skicklig på att se det ur barnens synvinkel; hur de söker trygghet i vardagen, vill ha vänner, känna pur tonårskärlek, har lekkamrater… Handlingen är rafflande och gastkramande med återigen en snygg cliffhanger som lovar en fortsättning på dramat.
Jessika Devert: En av fyra (Printz)
Det är väl i förstone som feelgoodförfattare som Jessika Devert gjort sig ett namn. Göteborgsjournalisten är skicklig på att skriva sina berättelser och väva ihop en trivsam intrig, oavsett om hon gör det på egen hand eller tillsammans med sin syster Annika Devert eller någon annan samarbetspartner. Hon är också en fena på biografier, så hantverket skrivande kan hon med emfas utan och innan. Med ”En av fyra” närmar hon sig thrillergenren, en stil hon för min del gärna får utveckla. För det här är en snillrik roman, som balanserar skickligt på spänningens gräns utan att förrän i slutet avslöja det som intrigen spinner kring.
I en svensk stad återvänder en kvinna för chefsjobbet på biblioteket. Där jobbar två kvinnor, som kan varandra utan och innan utan att vara vänner. Dessutom finns på plats den utrikesfödda kvinnan, som med nit och flit strävar på som städerska. Var och en av kvinnorna presenteras på och utanför jobbet, deras respektive relationer och också snyggt invävt deras umgänge på jobbet. Allt är snyggt och prydligt med olika slags varliga fernissa, som ju brukligt är när man inte känner varandra på djupet. Men smart skjuter Jessika Devert in korta inslag om en av kvinnornas relationer som inte är bra; mannen är kontrollerande och emellanåt också direkt våldsam. Vem av dem handlar det? Ja, det dröjer alltså författaren skickligt med samtidigt som var och en av kvinnorna får utveckla sina historier ju längre boken lider. Spännande, lågmält och samtidigt – i feelgoodådran – ett allvarstema som är minst sagt angeläget.
Eva Gussarsson: Resa sig ur askan (Lava)
Återigen en journalist som valt romanförfattandet för sitt uttryck. Med debuten ”Bränn allt som var” (2020) (skrev om den här) hittade Eva Gussarsson en ton som var lågmäld men inte desto mindre driven och spännande. Nu återvänder hon till huvudpersonerna den äldre Marilyn och Felicity, den yngre. Dessutom har Marilyns unga vuxne son Oscar blivit en del av det omaka sällskapet, som bor i en nedgången herrgård en bit utanför en stad i Småland. Hon kan sin landsort och miljöerna omkring. Det fläktar en smula av Åke Edwardsons romaner utanför Winter-serien. Ett Småland som vibrerar i hettan i ett bedrägligt lugn. Eva Gussarsson driver på sin berättelse i maklig takt, men skruvar sakta åt intensiteten mot ett allt mer drivet slut där Felicity mer och mer utvecklar drag av Stieg Larssons Lisbeth Salander. Även Eva Gussarsson öppnar för en fortsättning med denna hennes serie. En fortsättning som jag med tillförsikt ser an.
Jeanette Bergenstav: Nattrov (Norstedts)
Återigen en Göteborgsbaserad författare och journalist som valt thrillergenren för att skapa spänning i både sin egen och läsarnas vardag. ”Syndoffer” (2022) var omedelbar i sin spänning och förlorade aldrig taget genom den svindlande historien där ständigt nya lösningar på gärningsman presenterades. Med ”Nattrov” fortsätter Jeanette Bergenstav i samma anda och återigen med frilansreportern Jennifer Sundin i centrum, som hamnar mitt i spänningens centrum och utveckling. Här görs snygga återkopplingar till den förra romanen för nytillkomna läsare, som en bas för dramatiken skapas här och nu och även inför framtiden (det är en serie hon skriver på). Återigen är Torslanda skådeplatsen i synnerhet och Göteborg i allmänhet. Denna gång är det både mord och kidnappning av ungdomar som driver den skickligt vävda intrigen. Jeanette Bergenstav kan sin sak. Av flera tänkbara lösningar öppnas hela tiden en ny dörr, som slås igen för en annan. Tempot är högt och det är en bok som är svår att lägga ifrån sig förrän man nått till dess slut.
Tony Fishier: Den sjunde kretsen (Lind & co)
Förre GP-journalisten Tony Fischier är en driven författare. Detta hans tredje roman i serien om Niklas Ragnvik i en utgivningstakt som imponerar (de tidigare ”Mannen som försvann” , 2021, och ”I mästarnas skugga”, 2022 – recenserade här och här). Han är dessutom redan i startblocken med en ny serie. ”Svart vecka”, första delen i en ny serie om privatdeckaren Anders Johansson kommer om en knapp månad. Samtidigt släpper han inte taget om Niklas Ragnvik och hans kollegor, inte heller om Ragnviks flickvän, privatdetektiven Maxine Adlerkrantz – ännu en kvinna som spunnen ur Lisbeth Salanders karaktär, om än inte lika traumatiserad. ”Den sjunde kretsen” rör sig i göteborgsk överklassmiljö, män som håller varandra om ryggen och kvinnor som värnar om sin ekonomiska status. Men en räcka mord gör att kristallen sakta spricker. Tony Fischier har ett gott öga för detaljer och miljöer, skapar karaktärer som klippt och skurna för en tv-serie. Han rör sig ledigt i överklassmiljöerna, men hamnar också ute på Västgötaslätten och i Göteborgs undre jord, i katakomber med hemligheter som får läsare med klaustrofobi att tveka inför nästa bladvändning. Dessutom målar han upp en scen i Domkyrkan, som är så dramatiskt laddad att det kommer vara svårt att komma dit för ett stillsamt besök för andakt och frid. Skickligt.
Det är den 15 oktober 2022. Jag fyller 66 år. En svindlande ålder för en man som har barnets öga och en förfalskade tro om att allt är som det alltid har varit. Nej, jag är inte naiv. Jag vet min ålder. Min kropp känner den definitivt. Men det är en ständig och evig ekvation om vad som är rätt och fel, vad som är logiskt och inte rimligt. Jag kämpar vidare. Jag är 66 år.
Min önskan var att resa söderut, till Danmark, till Z:s syster T i Bagsværd, ett andra hem för mig, hennes trivsamma lägenhet någon mil utanför den danska huvudstaden. Så vi åkte. På torsdagen for vi söderut med Hilda, som blivit en kär färdkamrat. Hon tar oss stadigt i hög fart genom inledningsvis Västergötlands södra landskap, förbi Sandsjöbackas sköna ljunghedar, in i Halland och den böljande E6:an som tar oss nedför, passerar Viskan, Ätran, Nissan och Lagan, viskar ramsan från skolan och skjuter fart över Hallandsås innan Skåne breder ut sig med Öresund i horisonten. Färjan väntar vid Helsingborg, glider snart ut i det historiska vattnet mellan två länder som tidigare kivats, men nu håller klädsamt sams. Jag står på däck när färjan lämnar land. Så Helsingør i oktobers gråväder. Vi lämnar båten, får Själlands mark under Hildas däck, åker till Prøvestenens köpcenter, går in på Kræftens Bekæmpelse Genbrug – loppiskraften sitter starkt i kroppen – och vi köper lite ting innan vi går till slaktaren för en av de godaste kebaber som står att få. Vi beställer en rejäl portion för hemresan. Stället är stängt på söndagen, men slaktaren är där för att jobba och vi får exklusiv access inför vår hemfärd, så att vi slipper inkräkta på T:s frys i Bagsværd.
Så ned mot Strandvejen och Louisiana. Alex Da Cortes speciella konst ställs ut, utmanande, underhållande och undervisande. Vi vandrar vidare i museets korridorer, tjusas, som alltid, av Modiglianis skulpturer och framför allt dem i Louisianas allra vackraste rum som är som en tavla i sig själv. Några tillfälliga utställningar passerar revy och jag kliver in i ett rum där jag snabbt blir utvisad. Endast för Louisianas vänner för en förhandsinbjuden publik till ”De dolde øje – Tyskland i 1920’erne”. Jag vänder surt om, mumlar att då borde kanske dörren inte vara öppningsbar alternativt en klädsam skylt som förklarar saken. Z försökte vädja till vakten och påtalar att jag fyller år (vilket ju inte var riktigt sant, det var ju någon dag kvar). Vi missar utställning med något av ett nålsögas marginal. Det blir lite Andy Warhol innan vi kliver ut i den fallande skymningen.
Kulturfärd. Mot Danmark, mot Louisiana, mot Café Jorden Runt för mat. Foto: KAI MARTIN
Åker mot Rungsted med planer på att äta vid ortens kro, men far vidare i det tilltagande mörkret. Z pekar på det ena efter det andra minnesmärket ur hennes barndoms historia. Men vi stannar först vid Café Jorden Runt i Charlottenlund. Jag är inte överdrivet hungrig, men det blir en öl och något slags sandwich med kycklingsallad. Den räcker för en familj. Mörket famnar oss, regnet faller, det är den 13 oktober och vi kommer lite senare än vad det var tänkt till Bagsværds natthärbärge.
Fredag
Vi tar en sen morgon. Skyndar inte. Z:s syster T försvinner till jobbet, hunden Max rastas av hennes man L och vi tar frukost, klär oss och far. Gårdagens övervägande svarta klädsel – Nudiejeans, en grå Oscar Jacobsontröja, vit skjorta, svart H&M-sammetskavaj och grå hatt – är för dagen utbytt mot en höstgrön Lexingtonkostym från Ragtime med en adderande orange snusnäsduk, Etonskjortan i brandgul ton och Bossvästen inhandlad hösten 2020 i Köpenhamn, grön fluga från Beyond Retro, den svarta Selectregnrocken köpt i Frederikssunds Røde kors i somras samt tweedkepsen från Dublinresan sommaren 1995. Vi kikar in på Bagsværds Røde kors, jag hittar en rosarandig Sand-skjorta för 65 dkr, provar lite annat, men nöjer mig. Vi checkar ut, far vidare mot Buddinge och Kirppu där vi kommer att stanna en dryg och kostsam timme. Inte bara hittar Z en tavla som hon prompt vill ha (målad hennes födelseår) utan det blir lite annat också innan vi kommer ut till vår lappade Hilda. Vi hade glömt p-skivan och det i sin tur renderade en bot på 795 danska kronor. Surt. Packar bilen med en tavla av okänd konstnär med med Z:s födelseår som indikation på när den kreerades samt lite annat smått som vi fann. Vi far vidare till Herlev. Hamnar på Røde kors där, Z hittar några plagg hon vill ha, men jag står över. Några tio meter därifrån finns ännu en Kirppu som vi frekventerar och kommer ut med kassar fyllda till bredden plus en gigantiskt Angry Bird som yngste sonen ska ha.
Vårt idoga secondhandletandet har gjort oss hungriga, så på vägen till parkeringen stannar vi till för en flæskestegsburger och en øl innan vi åker till Søborgs Hovegade, som inte bara har flera loppisar utan också en hockeybutik. I den hittade jag i somras en målvaktsklubban till – trots den danska kronan – till starkt nedsatt pris. Den visade sig vara felmärkt, så det blev ingen business då. Nu står klubban kvar med samma prislapp, så nytt försök. Men jag nekas igen, men får ändå ett så bra pris att jag köper den som födelsedagspresent till mig själv. Så hade jag också gjort i Buddinges Kirppu där jag hittade ett par Birkenstocksandaler, nya, i guld för en bråkdel av utgångspriset i butik. Vi går vidare på Søborgs Hovedgade, kikar in på Folkekirkens Nødhjelp Genbrug och en till Søborg Torv, där Z hittar en elegant grön Armanitrench. Blå kors genbrug får en påhälsning, men där köper vi inget. Det gör vi däremot i Ismageriet som tillsammans med en kaffe blir dagens fika.
Dagens utflykt börjar ta ut sin rätt, så vi styr kosan åter mot Bagsværd och vårt natthärbärge och lite kvällsmat med familjen, tv och samkväm. Jag går och lägger mig hyfsat tidigt för att läsa bok (Deon Meyers ”Mörk flod”), somnar efter ett tag och vaknar av att det är min födelsedag. Jag har en önskan om att åka till Hellerup strand för att bada. Z vaknar och vi far den dryga milen till hamnen där med badplatsen. Det är tidigt, men inte folktomt. Folk promenerar ned i sina badrockar och tofflor från sina boenden för ett uppfriskande dopp, eller en simtur, i Sundet. Jag går ut på piren, klär av mig och står snart naken så när som på badshortsen redo för födelsedagsdoppet. Andra har redan djärvt klivit i och jag tvekar inte; gör detsamma och simmar runt för att sedan frustande kliva upp till handduken, som frotterar mig torr. På med kläderna. Morgenmad väntar. Vi stannar vid ett bageri på Bagsværds Hovedgade för danska delikatesser, kommer hem och startar förberedelserna för dagens första mål mat. Jag får i den vevan ett paket av Z. Peter Englunds ”Onda nätters drömmar”, som jag önskat, som handlar om andra världskrigets avgörande skede i november 80 år tillbaka i tiden. Den är tänkt som min följeslagare i novembers mörker… Tack. Så ringer den kära gudsonen tillsammans med dottern för ett underhållande Messengersamtal.
Vi tar turen in till Lyngby och vi är inte ensamma. Det är nu mer lite trixigt att åka dit då det byggs en spårväg mellan Ishøj och just Lyngby – tvärbanan, kallad Letbane har varit tänkt att stå klar 20/21, men är kraftigt försenad. Blir nog bra då allt är färdigt. Vi går in på Røde kors, som vi alltid frekventerar. Men vi nöjer oss. Fönstershoppar längs Lyngbys Hovedgade, ser förre danske statsministern Lars Løkke Rasmussen som valkampanjar för sitt nya parti Moderaterna (!) och vi smiter in på Magasin, går omkring, gästar en toa och landar så småningom för en fika utomhus i det milda höstvädret. Vi far vidare på vårt loppisstråk, åker till Birkerød där vi på Røde kors i ett anfall av spontanitet köper en Grön Anna-servis plus lite kläder och far sedan vidare till Hørsholms Røde kors, där vi denna gång inte hittar något. Så far vi åter till Bagsværd. T har lovat födelsedagsmiddag. Jo, man tackar.
Det blir gryta och gott vin, samtal och efterrätt och vin och ost. Men en incident mellan Z och mig gör att jag surar till, tackar för mig och går in på rummet för att läsa vidare i den spännande, och välskrivna, boken. Natten kommer som ett anfall och knockar mig. En ny dag väntar.
Jag vet, jag köper mycket kläder. Det är ett slags nöje, men också ett triggande av belöningssystemet i klass med ett missbruk. Målet med resan var Holteloppisen, som vi besökt miljarders gånger, och som jag älskar. För sitt folkliv. För chansen till fynd. För stämningen. Min idé var att den 16 oktober skulle jag sätta ned foten. Här skulle en gräns markeras. Från och med nu var det slutshoppat. I fortsättningen skulle kläder plockas ur garderoben, där jag dessutom skulle göra utrensningar, precis som i bok- och skivhyllan. Jag ville, som i Strindbergs dikt ”Esplanadsystemet” skapa luft och ljus i mitt hem.
Vi packar bilen tidigt för att efter Holte fara hem. Äter en stadig frukost och tar sikte mot loppmarknaden denna vackra höstmorgon. Holte loppmarknad är populär och lite av en catwalk där framför allt kvinnor klär sig spännande i sin egen gatas mode. Jag gillar det och paparazzifotograferar lite av vad jag ser. Jag vill inte vara sämre utan har på mig den tredelade Guide London-kostymen jag köpte där i våras. Till det en blåvitrutiga Sandskjortan från Røde kors i Hillerød i våras och Tigerslipsen från just Holte våren 2018. Vi har pengar på fickan, om vi ut i fall att hittat något vi inte kan tacka nej till. Som en par mörkblå Tiger-byxor med slag, som jag köper för 100 danska kronor. Men det blir sparsamt med fynd. Vi väljer istället att ta oss norröver, mot Helsingør. Men inte den snabbaste vägen. Istället kör vi mot Strandvejen och Z berättar om då hon för några år sedan promenerade de 45 kilometerna från Köpenhamn till Helsingør i ett FB-evenemang. Om hur de gjorde lite avstickare ner mot vattnet. Hon guidar oss ned mot Sletten, en lite hamnby nedanför Humlebæk. Vi orienterar oss lite fel, men kommer så småningom ned till hamnen, parkerar den fullastade Hilda och går ut på piren. Vi suktar efter fika, kanske en glass i det vackra, men blåsiga vädret. Men kiosken är stängd. Däremot är Slettens Bådeklub på väg att öppna med en buffé som lockar. Vi bidar vår tid och blir snart gäster på etablissemanget. De lokala gästerna, som nog alltid går dit på söndagar, kika i smyg på det okända paret som låter sig väl smaka av det klassiska danska delikatesserna och ølen. Vi låter det ta sin tid, kikar ut genom fönstret och njuter av den vackra vyn. Så bryter vi upp, tar de sista kilometerna mot Helsingør och slaktaren vi Prøvestenen, som öppnar för oss efter Z:s diskreta knackning. Vi handlar lite proviant vid Kvickly, öl och vin, innan vi far hem. På den svenska sidan spelar oss vädret ett spratt som vore det april. Vi var igenom ösregn, hagel, solsken… hela paletten av skiftande väder.
Så hur gick det då…? Med gränsen? Med markeringen mot mig själv?
Nja, de som följer mig på Instagram och Facebook har ju snabbt konstaterat att den där Kai är en shopaholic av rang. Det har blivit fler plagg och skor sedan 16 oktober 2022. Men i huvudet maler fortfarande mitt intre esplanadsystem.
Fotnot: Lejonparten av denna text skrevs strax efter den gjorda resan. Men sammanställdes och slutfördes först nu, 5 februari 2023.
Härlig röra. Stadsteaterns ”Shoot – kameran går!” är intensiv från start till mål. Foto: OLA KJELBYE
Mel Brooks! tänker jag. ”Det våras”-filmerna i allmänhet, ”Det våras för Hitler” i synnerhet. Regissör Erik Holmströms svindlande iscensättning av Nobelpristagaren Luigi Pirandellos (1889–1936) roman ”Kameran går” (1916) är måhända skenbart kaotisk, men är en stilistisk spot on på en kreativ verkstad.
Redan innan denna pjäs start, i samma stund som salongens dörrar öppnas, råder det febril aktivitet på scen. Vi har hamnat mitt i förberedelserna inför en tagning i filmstudion Kosmograph i Rom. I denna av Luigi Pirandellos fiktiva filmateljé arbetar regissören Coco Polacco (Johan Gry) med ett upphöjt, men krackelerande lugn. Ännu en dag och ännu en scen i ett intensivt arbete av något slags massproduktion av filmer med dåtidens melodramatiska skådespelaruttryck. Allt elegant och effektivt fångat av Maja Kalls scenografi.
Erik Holmström, som senast regisserade ”Moderna tider” på Folkteatern spelad i våras, försätter inte chansen. Kameran får jobba och scenerna som skapas återges svartvitt i alla sina vida gester på en skärm på scen. Effektivt och inbjudande humoristisk.
För humor är en väsentlig del i detta absurda drama där förvecklingarna är farslika. Nej, det springs inte i dörrar, men löps in och ut från scen i högt tempo. Pjäsen omfamnar tre timmar inklusive paus, men när den väl är över sitter man flämtande och förvånad över att det redan är över. Vad hände? Vem vann? Vad är klockan?
”Shoot – kameran går!” utspelar sig 1914. Dramatiken och intrigerna i Kosmograph övertrumfar rapporterna om skotten i Sarajevo. Var och en sig närmast. En elegant spegling till vår tid. En reflektion till vilken tid det än månde vara.
Ja, det rusas fram och åter på scen och från densamma. Det är roande för oss i salongen, men uppenbart roligt även för hela ensemblen som satt tänderna i denna underhållande pjäs med espri. Carina M Johansson är klockren som den, alltmer försmådda, divan La Nestoroff. Johan Gry växlar friskt humör i sin roll som regissören Coco Polacco. Marie Delleskogs Pirandello är det allseende ögat, tyst reflekterande och den som stannar tiden för att hjälpta till med berättandet. Filmstudions ägare Borgalli spelas med frustande emfas av Dag Malmberg, som blir sårad över medarbetarenkäter och skriverier i tidningar, men mest tänker på finansiärerna än på det konstnärliga resultatet. Vivi Lindbergs Chiara Trigorini, manusförfattaren, är en tryckkokare i en Lilla My-gestalt, inte bara för det finlandssvenska idiomet. Marta Andersson-Larsons gör sin unga Luisetta Cavalena från blyg till växande flicka med skådespelarambitioner med stigande kraft. Precis så med Johan Hafezi som i skiftande roller kliver från stammande kameraman till kock med bultande hjärta för både mat och kärlek mot finalens underhållande finansiär som med plånbokens hjälp kniper en ledande roll i filmen som görs. I lika växlande roller bjuder Oskar Laring (som Vivi Lindberg praktikant från Högskolan för scen och musik i Göteborg), Matilda Esselius och Erik Lundholm (båda praktikanter från Teaterhögskolan i Malmö) insatser med mersmak.
Ja, ”Shoot – kameran går” är en intensiv – och högljudd – scenupplevelse. Det skriks fram många repliker, som ett slags travesti på det, fördomsfullt sett, italienska temperamentet. Underhållande också det och väldigt mycket Mel Brooks.
”Shoot – kameran går!”
Regi: Erik Holmström.
Scenografi och kostym: Maja Kall.
Ljus: Bella Odenqvist.
Mask: Patricia Svajger.
Ljud: Kristian Jeppesen.
Video: Oscar Boman.
Pjäsen är baserad på författaren Luigi Pirandellos (1889–1936) roman ”Kameran går” från 1916.
I rollerna: Dag Malmberg (Borgalli, filmstudioägare), Johan Hafezi (Vittorio, kock / Aldo Nutti, finansiär och skådespelare), Carina M Johansson (La Nestoroff, skådespelare), Marta Anderson-Larson (Luisetta Cavalena, skådespelare), Erik Lundholm (Carlo Ferro, skådespelare), Matilda Esselius (Marsia, tekniker / en marknadsförare), Vivi Lindberg (Chiara Trigorini, manusförfattare), Johan Gry (Coco Polacco, regissör / Serafino, violinist), Marie Delleskog (Pirandello, kameratekniker)) och Oskar Laring (Tino Nestoroff, regiassistent / Giovanni Papini, journalist ). Dessutom statister (som scenarbetare): Stephanie Nüesch, Sonny Koroschetz, Hélène Otterbeck, Lia Wikström.
Underhållande. Stadsteaterns uppsättning av ”Don Juan” i regi av Hilda Hellwig roar och väcker funderingar. Foto: MALIN ARNESSON
Den ständigt tjusande Don Juan. Myten. Mannen. Människa. Sexmissbrukaren. Han som går genom tiden med ett lockande leende, ofördärvad och närmast satt på en heroisk piedestal för sina lägringar. Det omvända, en kvinna med samma lust, blir sällan, eller aldrig glorifierat (jo, jag vet, Hasseåtage försökte med ”Spader Madam” och Monica Z:s ”Donna Juanita”).
Men denna härdasbetäckare förför fortfarande våra sinnen. Det står klart i regissör Hilda Hellwigs färgsprakande uppsättning med extra allt.
Här är det metateater, en uppsättning med – och om? – Don Juan, frejdigt och stilig spelad av Caspar Engdahl, basbarytonen från Stockholm fostrad bland annat på Högskolan för scen och musik i Göteborg. Han är hart nog närvarande i varje scen (om han inte försvinner ut i kulisserna för lite kuttrasju). Så också med Tobias Aspelins Leporello, kvällens narr som får blomma fullt ut i sin roll och med farsens fina knep bjuda in någon ur publiken från första raden för att ständigt återkomma till denne under kvällen.
Jo, det är en frustande vital föreställning där pjäsen, om uttrycket tillåter, liksom glider in och ut ur de olika handlingarna: repetitionerna på scen, kärleksintrigerna, nutid, dåtid, festtid.
Kvinnorna dånar och trånar vid Don Juans närvaro, oavsett vilka de förtjänstfullt spelande de är: Caroline Söderström, Göteborgssopranen Negar Zarazzi, Elina Høyer, Karin de Frumerie eller Victoria Olmakrer.
Alla tävlar de om hans gunst. Ibland i regelrätta strider kvinna mot kvinna, som mellan Zerlina (Elina Høyer) och Mathurine (Karin de Frumerie) inledningsvis koreograferat som en kamp mellan två sumobrottare.
Ja, den här fantastiskt underhållande uppsättningen är verkligen all in. Från den tjusiga entrén där vi i salongen stirrar på scen som är utsikt från scen ut i en salong. Richard Anderssons scenografi svävar inte ut, men ramar snyggt in och leker fint med perspektiv. Kostymdesignern Ann-Margret Fyregård måste ha fått sitt lystmäte och har dykt rätt ner i det franska 1700-talets prålighet, extravaganser, krinoliner, färgskala och voluminösa peruker. Till det Ingela Collins maskdesign, som även den utnyttjar tillfället med stor glädje.
Ja, det här är teater. Teater med stor gester, yvigt spel. Härligt så. Det känns igenom salongen att det här är en uppsättning som ensemblen uppskattar. Här är fritt spelrum och högt i tak. Molières och Lorenzo da Pontes Don Juan ekar genom tiden med Mozarts musik som fond, men en bergsprängare skjuter in nutidsmusik, andra aktens fest dunkar moderna rytmer och Don Juan och Leporello utbrister acapella i John Lennons ”Gimme some truth”.
Vi är i intigheten där narcissismen frodas via sociala medier, ”se mig! hör mig! ekar, så pjäsen är i ett slags icketid; pjäsen är en reflektion med historiska perspektiv som klingar ljudligt på plats från Stadsteaterns stora scen till oss anno 2022.
Alla vet att Don Juan knullar. Men ingen frågar varför. Den frågan får vi aldrig svar på i Stadsteaterns uppsättning heller. Men ur Hilda Hellwigs perspektiv går det ändå att utröna varför kvinnorna låter sig förföras av Don Juan. Jo, ja, ryktet har ju föregått honom och vem vill inte bli tillfredsställd och mer därtill. Don Juan ser dem, var och en. Kan färgbestämma ögon, kan skatta skönhet, bekräfta varje kvinna han möter. En fåfänga vi alla besitter och som gör varje människa svag i både kött och själ. ”Don Juan” är inte så mycket Don Juans alla ligg, som att kvinnorna faktiskt själva bestämmer över sin sexualitet.
Men… blir en kvinna sedd (vi pratar heterosexuella relationer) blir en man osedd. Det skapar naturligtvis också sina intriger. Parat med osedligt leverne kontra ”moral”. Jo, det går att diskutera Don Juan även 2022 när ramarna för vad som är tillåtet och inte krymper.
Don Juan, Göteborgs stadsteater, premiär 9 september:
Av: JB Molière och Lorenzo da Ponte
Översättning: Ulf Peter Hallberg
Komposition: Wolfgang Amadeus Mozart
Textbearbetning: Hilda Hellwig och Ulf Peter Hallberg
Regi: Hilda Hellwig
Scenografi: Richard Andersson
Kostym: Ann-Margret Fyregård
Mask: Ingela Collin
Ljus: Marianne Thallaug Wedset
Ljud: Karin Bloch-Jörgensen
I rollerna: Caspar Engdahl (Don Juan), Tobias Aspelin (Leporello), Carolina Söderström (Donna Elvira), Negar Zarazzi (Donna Anna), Christer Fjellström (Don Louis), Eline Høyer (Zerlina), Hans Brorson (kommendören), Karin de Frumerie (Mathurine), Emil Ljungstig (rekvisitören/tiggaren), Mikael Kjellgren (repetitören), Victoria Olmarker (fröken Gusman) och Jesper Söderblom (Masetto).
Triangeldrama. Gustav Lindh i rollen som Olof Lagercrantz, Bill Skarsgård som Sven Stolpe och Asta Kamma August som Karin Stolpe i Björn Runges ”Bränn alla mina brev”. Foto: SF
Regi: Björn Runge.
I rollerna: Bill Skarsgård, Gustav Lindh, Asta Kamma August, Sverrir Gudnason, Sonja Richter, Sten Ljunggren, Marika Lindström, Ossian Skarsgård med flera.
Alex Schulman vill med sina romaner göra upp med dels sitt förflutna, dels med sig själv. Den självbiografiska ”Bränn alla mina brev”, som nu blivit film med Björn Runge som regissör, tar oss tillbaka till Sven Stolpe, geniet och den oförvitlige patriarken, som var Alex Schulmans morfar. Han får ensam klä skott för Alex Schulman idag.
Björn Runges film rör sig elegant mellan något slags nutid och en krisande man (Alex Schulman) som ser sin familj försvinna och två olika slags dåtid; Alex Schulman någonstans kring tioårsåldern (alltså runt mitten av 80-talet) och 1932 då Sven och hustrun Karin Stolpe möter den 21-årige Olof Lagercrantz.
Filmens dynamo är scenerna från Sigtunastiftelsen där triangeldramat inträder då kärlek uppstår mellan Olof Lagercrantz och den fyra år äldre Karin Stolpe, en relation som uppdagas av Sven Stolpe. Karin Stolpe är en kvinna av det frigjorda 20-talet, Sven Stolpe en relik oavsett tidsålder och Olof Lagercrantz en ung intellektuell, vars hjärta sätts i brand av den intelligenta – och vackra – Karin Stolpe. Tiden sommaren 1932 på Sigtunastiftelsen skapar ett livslångt hat mellan Sven Stolpe och Olof Lagercrantz. Om Karin Stolpes och Olof Lagercrantz relation talas det inte om i den stolpska familjen. Basta. Då den unge Alex Schulman på ett av sina många helgbesök hos de välbeställda morföräldrarna hittar brev, som vittnar om den tabubelagda relationen, öppnar det på nytt allt för det åldrandet paret. En händelse som kommit att prägla Alex Schulman i nutid och som han nu måste ta itu med.
Krångligt. Nja. Björn Runge är pedagogisk i sitt berättande.
Sten Ljunggren spelar Sven Stolpe den äldre med sedvanlig ackuratess och kärv skärpa. Han är Sven Stolpe, svår att sympatisera med, men med vissa veka drag. Marika Lindström gör Karin, som livslångt kuvats, men också funnit sig i sin roll som Sven Stolpes hustru. Det är stilfullt skådespeleri. Kraft när så behövs, men utan åthävor för scenerna i sig är så talande.
Men det är förstås sommaren 1932, upprinnelsen till allt, det händer också i filmen. Björn Runge och hans team har varit på plats, scenerna är autentiska. Vi slungas tillbaka 90 år och får Gustav Lindh som en återhållsam Olof Lagercrantz, Bill Skarsgård som en ung, men lika kärv och kantstöpt Sven Stolpe och Asta Kamma August, som den lockande, sköna, intelligenta Karin Stolpe.
Det är tre unga skådespelare som bär sina roller, men dramat kryper inte under huden. Passionen blir aldrig drabbande, åtrån inte kittlande, längtan inte febrig.
Lägg till scenerna i nutid. Sverrir Gudnason som Alex Schulman (som i egenskap av sig själv dyker upp i en cameoroll som en servil kypare på Sigtunastiftelsen) faller förskräckligt platt. Det är en roll, eller karaktär, som inte väcker någon som helst sympati.
Det är märkligt. För alla ingredienser är på plats: Björn Runge som skicklig regissör, skådespelare av rang som iklär sig sina roller och miljöer så vackra att de borde vara förbjudet att skapa intriger i dem. Är det då ett manus (Veronica Zacco) som inte håller måttet…? Har inte Björn Runge klarat att krama fram drama ur dramat…? Är Alex Schulmans roman en förlaga till filmen, som helt enkelt inte duger…? Eller är är det min mättnad på försmådda, självupptagna män som får besvikelsens bägare att rinna över…?
Helt klart är att för mig väcks inte dramat i ”Bränn alla mina brev”. Av det som kunde bjuda upp till passionerad dans blir det bara en liknöjd vals, som vevas under 120 minuter i förvisso betagande miljöer.
Det är sen måndag eftermiddag när Z sammanfattar läget. Vi har x antal dagar på semestern, y av dem är uppbokade för besök, konserter, barbarn, kaninvakt och hundpassning. Ska vi få ihop ekvationen, som också ska inberäkna en resa är det, som det heter på danska, lige nu. Men i uträkningen ska vi få ihop en mängd saker, som vart vi ska, vad det fåt kosta och hur vi ska resa.
Jag vill till Danmark. Z är så där förtjust. Men om vi åker till någonstans där vi förutsättningslös kan vara för att bara koppla av och inte dras in i några förpliktelser, så fair enough.
Vi börjar med att Z kollar med sin moster om hennes sommarhus på Sjælland är ledigt. Ett samtal utspelar sig, en förfrågan görs, men utvecklar sig till att det huset nu är i mosterns styvdotters vård. Så en undran om möjligheten att få låna huset görs via Messenger.
Men vi är ett rastlöst par. Jag scannar möjligen att hyra ett hus, men det är bokat till bristningsgränsen och där ryker också en längtan till Lolland som jag har. Det dyker upp alternativ som hotell i Vedbæk, som är prisvärt och vi är nära att trycka på boka då hotel Frederiksværk dyker upp för ett förmånligt pris. Vi tar det med första natt redan samma kväll. Väskorna packas och vi kastar oss i Hilda, tror att vi kan äta på vägen som Street food to go på Mölndalsbro, hamburgare av klass, enligt Z. Men för andra gången på kort tid möter vi neddragna jalusier, noll info om öppettider; inte på plats, inte på hemsidan. Det blir sallad i Mölndals galleria och sedan söderut med fart. Semestertrafiken är moderat vid eftermiddagens sena timme, så resan går undan. Stopp vid Snapparp för en kopp kaffe och sedan i hast till färjan för en tur över Sundet. Det är mer trafikintensivt på färjan än våra off seasonresor, men den sväljer lätt samtliga resenärer för den knappa halvtimme långa färden. Bye bye Sverige och hej Danmark, vidare västerut och på, för oss, nya vägar till en, för oss, ny destination.
Mot nya äventyr. Foto: KAI MARTIN
Vi snirklar oss in i Frederiksværk och likaledes till hotellet beläget vid ett öde torg så när som på ett gäng parkerade bilar och en lekplats med ungdomar som stojar på ungdomars vis.
Klockan är åtta, i receptionen står en ung kvinna som hjälper oss med incheckning och berättar att nyckeln till vårt rum 26 sitter i dörren. Vi tar vårt pick och pack och går upp, ser nycklar i några dörrar, men inte till vårt rum. Z går ner, receptionisten följer med upp, beklagar, ringer ett samtal och ger oss sviten. Nå, nu är det förvisso ett stort rum, men svit… nja. Z jublar åt himmelssängen, något hon längtat efter att få sova i. Rummet är ok, möblerat med 1800-talsmöbler i hotellet med anor från 1700-talet, en soffa och två fåtöljer – inte så sittvänliga – och ett lågt bord. i andra ändan ett skrivbord med tillhörande stol. Det är spartanskt, men rymligt.
Badrummet är litet och opraktiskt disponerat, en dusch placerad alldeles för nära handfatet och toan. Men allt fungerar.
Vi är hungriga. Väljer att gå ut på byen, frågar i lekparken en av ungdomarna om någon restaurang och får höra att vid gågatan ligger en. Vi går dit och in på det som är Generalens Bar, en bodega med drickande – och rökande! – gäster, som vänder sig om inför de nya som kommer in. Z frågar om erbjudandet om smørrebrød från tavlan på utsidan fortfarande gäller. Bartendern kikar om det finns några läckerheter kvar, kommer ut med en kartong med det sista etablissemanget har att erbjuda. Det blir tre till oss var, men en av dem utan rågbröd, för den råkade bartendern i all hast slänga. Vi får med oss fyra Tuborg Classic och lånade bestick, beger oss rökosande till hotellet för vår sena aftonmat framför teve som visar EM-fotboll.
Vi låter oss väl smaka och underhålls av matchen, den häpnadsväckande mellan England och Norge (8–0). Z försöker locka in mig i ett danskt antikprogram, men gubben är gammal och trött, kroknar efter en intensiv dag med bilkörning och det hela. Jag somnar. Det gör hon också. Men senare.
Himmelsk frid. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Tisdag
Ny dag. Nya möjligheter. Frukosten på hotellet är ok, men inte av förstklassig dansk kvalitet. Nu går det ingen nöd på oss, så det är mest en randanmärkning. Vi startar dagen, efter morgonens bestyr, med att ta staden i besiktning med målet att lämna tillbaka besticken till restaurangen, som öppnar redan klockan nio. Vi börjar med en loppis på vägen, kikar in, nyper i lite saker, noterar andra, men kommer ut tomhänta. Går till Generalen vars klientel inte verkar ha gått hem. Men, de törstnödiga ska ha sitt.
En öde stad.
Frederiksværks centrum är en öde plats, bortglömd av sina invånare, chanserad, skamfilad, där lokaler står tomma i väntan på merkantila hyresgäster som nog aldrig kommer komma. Vi fortsätter vår promenad mot ett köpcentrum, Z kollar skor, vidare ned mot en secondhand som utlovas i ett villaområde. Men där går vi bet, fortsätter i en cirkel tillbaka mot hotellet, går av en slump på Brydeklubben Heros lokaler, där Z:s systerson utövar sin färdigheter och som format honom till en av dansk brottnings mest lovande talanger. Vi tar oss vidare över järnvägen och mot Røde kors, en fin butik där jag inhandlar ett par nya kalsonger för 10 dkr.
Så tillbaka till hotellet och bilen. Vi ska på badtur. Z guidar mig ut ur staden, norrut, mot Liseleje, en av alla badorter på norrsjællandska nordkusten. Det är en knapp mil dit, men skyltar för 40 km/t gör resan långsam. Vi kör in i badorten, men missar avfarten mot stranden, fortsätter ned i samhället och viker västerut på en smal väg som tar oss längre och längre från Liseleje. Vägarna blir kringligare och krokigare. Slutligen hamnar vi vid en p-plats i en skogsdunge, tömmer bilen och tar med badkorgen; vi har hamnat vid Hylligebjerg där vi stannar en stund vid en bänk för att insupa utsikten över Kattegatt (se första bilden).
Det är en brant väg ner till stranden via en snyggt snickrad trappa med trånga passager där man får vänta in för att släppa in ned- respektive uppgående, beroende på vart man är på väg.
Vi är sena på beachen, men det finns plats denna soliga, om än lätt blåsiga dag. Vi går västerut, lägger oss i hyfsat lä och kan konstatera att ett tiotal meter från oss ligger ett segelfartyg som strandat. Vi får senare reda på att det är en båt som några inte så seglingsvana ungdomar precis köpt och efter att ha lämnat Hundested inte klarat av att bemästra seglen då motorn kärvade. Nu väntar en dyr bärgning och lagning av det sönderslagen skrovet. Trist.
Det dröjer inte längre förrän jag skiftar till badbyxor och kliver över den långgrunda stranden för att få mig ett stärkande, friskt salt bad. Det är skönt. Upp igen. Skifte till torra badbyxor och sedan en stunds läsning av Alice Daggostars ”Göra mig förtjänt”, som jag är på väg att avsluta.
Strandliv. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi nöjer oss efter ytterligare bad och tar den branta vägen uppför igen. Packar bilen och kör ut ur skogsdungen och på nya snirkliga vägar söder och senare nordost ut. Kommer så småningom till tillbaka till Liseleje, okynnesparkerar bilen, går ned mot den överbelamrade stranden, tillbaka igen och stannar slutligen på restaurangen Le Papillon för en stekt rödspätta med potatis, smörsås och rikligt med persilja, en Tuborg Classic till. Efterrätt den tungvrickande rätten rødgrød med fløde.
Dejligt. Foto: KAI MARTIN
Bilen står kvar. Olappad. Vi kör tillbaka mot hotellet. På vägen passerar vi, denna gången på rätt sida, kiosken med italienska delikatesser: viner, ost, charkuterier… Vi stannar. Provsmakar. Får ihop en försvarlig mängd ostar och salami samt en flaska Piemonte Albarossa (185 dkr). Dyrt, men förhoppningvis gott framför kvällsmatcherna i EM. Lite längre fram stannar vi vid Lidl för bubbelvatten och kex. Nu ska vi klara kvällen där vi missar delar av Danmark–Finland (1–0) och ser hela Frankrike–Spanien (2–0).
Det blir en fin kväll, men ostarna kunde ha bjudit på vildare smaker, enligt vårt ringa smakomdöme.
Delikatesser. Foto: KAI MARTIN
Onsdag
Solen lyser stark och klar på en blå himmel. Vi ska ta tåget från Frederiksværk till Hundested. Våra bleka skinn är aningen brända, så vi går till intilliggande Kirkens genbruk. där jag redan tidigare spanat in en Tiger of Sweden-skjorta. För 30 dkr fungerar den väl som solskydd för brända axlar, dess gråa ton matchar dessutom min Samsøe Samsøe-tischan jag köpte i våras. Jo, skjortan är slim och blir därmed för tajt för att knäppa, men bärs stilfullt öppen, fladdrande i den ihållande vinden. Z hittar en sjal för sina axlar. Vi är redo för stationen och kommer som av en slump i perfekt för det annalkande tåget.
Det är en fin resa med stopp om kanske 20 minuter, en halv timme och det stannar i Hundesteds hamn, där färjan pilar mellan hamnstaden och Rørvig (en resa vi tidigare har gjort). Vinden är ihållande och vi stirrar mot stranden – å ena sidan – och hamnområdet – å andra sidan.
Ankomst: Hundested. Foto: KAI MARTIN
Vi strosar förbi hamnen med sin lyxbåtar parat med bruksbåtar och mer anspråkslösa farkoster. Går mot Hundested sandskulpturfestival, men först in i lite butiker belägna i hamnmagasinen. In, ut, in, ut. Men utan att några affärer görs. Så betalar vi entrén till sandskulpturerna och förvånas och tjusas över tekniken. Så skickligt och så förgängligt.
Vi stirrar oss förtjusta innan vi går vidare. Nu upp mot affärsgatan Nørregade och Kirkens korshær genbrug, snokar runt lite, hittar ett par badshorts med Fantamotiv, lockas av lökigheten, köper dem och hamnar i Coca-Colas fång och, visar det sig, Primemarks, som tydligen en gång sålt plagget. Nå… nu kostar de 20 dkr och vi går vidare via en omväg mot stranden. Först nästa loppis, som också den ligger längs Nørregade. Loppe center är ett illa skött företag med prylar och ting högt och lågt i gångar i en ambition att vara ett alternativ till Kirppu. Z söker ett parasoll till skydd mot solen. Finner ett. Köper det för 80 dkr, provat i all hast.
Vi vänder tillbaka. Går in hos den prisade Nørregades slagterforrettning, lockas av varorna, beställer tre håndmadder (små versioner av smørrebrød), som blir fem, för vår strandpicknick. De görs på plats inför våra ögon, snyggt inpackade och vidare till Netto där jag köper ett sexpack pilsner. Så mot stranden. Det blåser vilt, medan jag frekventerar en toalett smiter Z in i en butik som lockar med secondhand. När jag väl kommer dit visar det sig snarare vara en outlet med mindre smickrande priser. Vi går ut. Vi går till stranden.
Strandliv. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi positionerar oss. Z lyckas, med krångel, veckla ut parasollet i den svåra blåsten. Jag badar, vi äter den medhavda maten och drycken. Sanden far in, knastrar gott mellan tänderna när vi tuggar. Men det går. Z badar. Vi skiftar ställe, men då vi kommer dit med fler av våra saker har två unga, sköna tyskor tagit plats någon meter från oss. Vi, blekfeta. De perfekt gyllenbruna med vältränade kroppar. Jag kikar hänfört, men diskret och väljer att fortsätta läsa Kire Nilssons ”Naturens drottning” innan jag åter badar. Väl tillbaka har nymferna valt att bryta upp; jag kan andas ut.
Vind och sol är bedrägligt. Trots att vi kyler oss tar solen. Även vi bryter upp, tar med oss vår packning och går mot hamnen för en is och en kaffe innan vi stävar mot stationen och tåget mot Frederiksværk. Vi kommer på minuten när. Väl på plats går tåget i retur mot vår avfärdsadress.
Återresan. Foto: KAI MARTIN
Vi promenerar upp mot hotellet, lastar av vårt pick och pack. Ser Sverige–Schweiz (2–1). Kvällen kommer med hungern, eller om det är tvärt om. Bredvid hotellet ligger en kinesrestaurang. Vi beställer mat där, vårrullar till Zeba och stekt ris med kyckling, nötkött och räkor till mig. Vi lämnar det på hotellet. Går ned mot Frederiksværks marina, en stadig promenad med duvor i bärträden, möter en blåsig, men folktom marina, ser solen stäva ned och går åter mot hotellet och den väntande maten som fortfarande är varm.
Resterna av den lika dramatiska matchen Nederländerna–Portugal (3–2) blir vårt sällskap innan vi mätta släcker för natten.
Torsdag
Himlen är oskyldigt grå med hotande regn. Vi åker på tur. Tar bilen mot Oles genbrug & antikmarked, stannar bilen vid väggrenen och går in i den förre detta lantbrukarfastigheten med ladugård och uthus belamrat med prylar, kläder och allsköns saker. Vi dröjer oss kvar och för Z blir det något av en promenad i minnenas allé med saker från hennes barndom (tidningar, möbler, lampor, hushållsprylar etc). För att vara så mycket är det ändå ordning och reda. Ole och hans fru har örnkoll på verksamheten och priserna där det finns viss prutmån. Men när vi försöker med ett skambud (500dkr) för en däcksstol med dyna får vi nej. Ändå kommer vi ut med en keramikskål fylld med prismor (åtminstone till botten fylld), två kannor (en röd, en blå) av emaljerat gods plus en skyffel i samma serie, en diskborste i plåt och nog något annat som jag nu har glömt. Under vår sejour hittar vi ett arkivskåp med lådor fyllda av bilder av okända, filmstjärnor med mera. Spännande historier anas. Men det visar sig att arkivskåpet är butikens egen där däremot innehållet i lådorna är från diverse håll.
Stopp på vägen. Foto: KAI MARTIN
Vi far vidare med lite mer last i bilen. Nu mot Ørby, nära Tilsvilde, där Z:s moster bor i skuggan av Kødsnedkeren, slakteriet som mosterns styvdotter med man driver. Vi pratar med slakteriägarna och blir efter ett tag visade mot huset där moster K bor med sin man P. Vi överraskar, en glad sådan, och blir bjuden på fika och samtal där Z berättar släktsaker som gått K förbi; P och jag förblir i stort sett statister i samtalet som domineras av Z.
Så påkallar jag diskret på uppmärksamheten, att vi behöver åka vidare och tar ungefär samma väg tillbaka. Men först får vi en hastigt guidad tur i slakteriet och handlar lite på vägen ut.
Nu styr vi nu kosan förbi Hillerød och väg 6 som tar oss mot Frederikssund. Z:s lillasyster I bor där med man, två söner och lika många hundar. Vi hämtar henne och åker mot Mission Afrika genbrug, där vi har varit förut. Jag hittar två tweedliknande västar som lockar, men isterbuken har jobbat och hårt åtsmitande korsetter är jag inte i behov av – än. Vi lämnar butiken med tomma händer, styr kosan mot centrum och Røde korsbutiken på strøget Jernbanegade. Ett gäng shorts, Only & sons i någon träningsoverallsliknande design, stirrar på mig. Helt nya. 10 dkr. Jag tar ett par. Några nya regnrockar, Select homme, för 85 dkr hänger flörtande. Eftersom det tokregnar ute passar jag på, trots plaggets långa ärmar.
I det regnrusiga vädret fortsätter jag mot Folkekirkens nødhjelp, går in men kommer tomhänt ut. Slår följe med Z och I, där den sistnämnda har hittat en balklänning, chic, för det kommande bröllopet hon ska på.
Vi går mot bilen, åker på Kirppu, loppisen där jag förra året fann årets köp, ett par RM Williamsboots, i praktiken obegagnade, för en dansk hundring och 2018 med Z:s hjälp köpte miljardärens kostymer (scrolla ned, men läs mer om det här), där Zegna-sviden blev värderad till 15000–20000 kronor i ”Antikrundan”.
Jo. Man kan göra sina fynd. Men inte den här gången. Inte för mig. Inte där. Vi åker hem till I och hundarna, äter lite kvällsmat – bland annat fantastiskt goda frikadeller inhandlade hos Køksnedkeren – innan jag vrider på mig och försiktigt gör Z påmind om konserten i Gjethuset i Frederiksværk, som börjar 19.30. Det tar tjugo minuter att köra, men det är ju käckt att vara i tid. Så. Vi bryter upp och far norrut.
Det är den unge talangen, 27-årige Gustav Piekut, bördig från Ålborg, som ska hålla en pianokonsert.
Vi kommer tio minuter innan, andas ut, köper biljettet och sitter på parkett med god utsikt över flygeln.
Han ska spela Claude Debussys ”Préludes, book III”, tolv sköna pianostycken som framförs med ackuratess och briljant fingerfärdighet, som blandar känslighet och attack med fjärils fladdrande intensitet.
Salongen är inte till bredden fylld, men Frederiksværks kulturnobless har letat sig ut på de folktomma gatorna för att ta sig till evenemanget i det fina kulturcentret när det vankar musikfestival.
Applåder, förstås. Välförtjänta. Vi är imponerade. Släcker ivrigt vår törst i pausen med en Tuborg Classic innan andra delen av konserten ska påbörjas.
Ekvilibrist. Foto: KAI MARTIN
Då bjuder Gustav Piekut upp till vild dans signerad Frédéric Chopin och hans ”4 Scherzi”. Om pianistens fingrar ivrigt sökte sig över tangentbordet under Debussykonserten är det nu något än mer. En växelverkan mellan finkänslig fäbless och en rasande attack under kontrollerade former. Gustav Piektuts spel tar andan ur oss.
På hotellrummet väntar Franrike–Belgien, en annan sorts dramatik som gav fördel Frankrike.
Fredag
Dagen börjar. Vi packar. Gör oss redo för att checka ut efter några fina dagar på Sjællands nord- och nordvästkust. Frukost, som blir lätt, och sedan upp på rummet för tandborstning. Vi bär ner vår packning, lite mer än då vi kom, till bilen och stuvar in allt. Promenerar förbi domkyrkan, öppnar porten, går in för en stunds andakt och frid.
Ett sorts farväl. Foto: KAI MARTIN
Så en sista tur till Loppehjørnet, som vi tidigare frekventerat, för köp av ett bäddlakan och lite andra ting tänkta för vårt jul i juli, det traditionella familjeevenemanget som hålls varje år kring 24 juli (mer eller mindre). Så iväg mot Hillerød och Kirppu där.
Vi hälsade på där i april då vi hade vår kärlekssemester för att fira våra 15 år som par (läs om den resan här). Via lite guidning från Z hittar jag rätt och vi går tålmodigt gång upp och gång ned. Redan i den första gången hittar vi fårsskinnsfällar och -kuddar, där vi fastnar för två kuddar med vildare hårbeklädnad än vad vi någonsin kan drömma om. Z hittar ett par plagg, men jag famlar vidare i överflödet av begagnat där man undrar över en del saker, varför de överhuvudtaget har hamnat i en förhoppning om att säljas vidare.
Hittar emellertid två finmönstrade skjortor, NN07, för 60 dkr plagget. Men det står M på dem. Passar de min allt mer trinda kropp…? Hon som har avdelningen står och plockar bland plaggen. Jag frågar sonika. Hennes svar är nedslående. Slim. Denna förödande trend för alla män som saknar tvättbrädor. Jag tackar för svar och snokar uppgivet vidare.
Z, som varit på toa, dyker åter upp och vi förenas i våra irrfärder i gångarna, upp och ned, först höger sida, därefter den motsatta. När vi kommer till skjortorna jag nyss kikat på bestämmer vi att jag åtminstone kan prova. Går i väg och gör så. De passar, men med en hårsmån.
Vi avslutar vår runda. Går till kassan med kuddarna och lite plagg och lite annat krimskrams, som ett munstycke till en vattenslang (bra att ha, som Z tycker). Ett plagg har hamnat fel och kostar därför mer än vad det var tänkt. Vi returnerar det och nöjer oss. Tar vägen in till centrum, där de bygger om rejält. Att skylta är ingen konst, de annars konstfärdiga danskarna är duktiga på, våra landsmän kan skryta om. Det blir som cykelbanor hemma. Plötsligt slutar det och lämnar färden för vidare frågor. Men vi reder oss. Parkerar för en timmes parkering, går upp mot city, hittar en secondhand som vi missade senast. Jag köpte en vattenkanna för en hundring, vi går ut och kikar in på Kirkens korshær, vänder åter mot gatan och vidare mot Røde kors. Där hittar jag en blå och vit-randig Sand-skjorta för 50 dkr och en Select homme-kostym för 90 dkr. Som flitiga besökare köper vi oss varsitt Røde kors, för att ytterligare stödja verksamheten.
In på Tingstedet, en utmärkt antikvitetsbutik, för en kik. Han vurmar för Beatles, som snurrar på grammofonen. Han vurmar också för höga priser. Så det är se, men inte köpa. Jag kikar på klockan och vår tid är ute. Mot bilen. Mot Helsingør.
Vi tar vårt sedvanliga stopp vid Prøvestenen för att fylla på våra reserver. Först en snabb kebab och beställning åt sonen, som älskar maten från hålet i väggen bredvid slaktaren med halalkött. Men! Etablissemanget har stängt för semester. Snopna går vi till gatuköket och tröstar oss med en ribbensteksandwish, som är nästa lika bra och brus till det.
Frokost. Foto: KAI MARTIN
Mätta och ändå nöjda går vi mot secondhanden, Kræftens bekæmpelse genbrug. Jag kommer ut lika tomhänt som jag kom in. Z med något litet, bara för att.
Så till Kvickly och köp av mat och dryck. På vägen ut köper hon en gigantisk melon, som fyller halva bilen.
Hilda bågnar av allt som handlats till oss och till barnen. Nu styr vi kosan mot färjan, står och vilar i kön innan vi kör på. Samma intensitet som på hitresan. Mycket folk, precis som det initialt är på E6. Vi kör för att lämna varor till dottern och sedan till sonen innan vi kan landa hemma, laga kvällsmat och se Norge halvt om halvt revanscherna sig efter debaclet mot England (0–8!) när de möter Österrike (1–0). Sedan sängen. Den mjuka, sköna, så välbekanta sängen hemma.
Ett urval. Garderoben ska ha sitt. Kroppen också. Några av plaggen från senast Danmarksresan. Foto: KAI MARTIN
Journalisten Jeanette Bergenstav deckardebuterar för en vuxenpublik med thrillergripande ”Syndoffer”. Här handlar det om hennes alter ego, frilansjournalisten Jennifer Sundin – precis som författaren själv med grava höftproblem efter förlossningar – som hamnar mitt i händelsernas centrum. Gullbergs kaj och Torslanda är platserna där det mesta utspelar sig och Jeanette Bergenstav vet hur man skruvar till en intrig och backar inte för blodtörst, våld och ständiga förvecklingar. ”Syndoffer” är en kittlande thriller, den första i en serie, som kramar skiten ur läsaren från start till mål. En snygg cliffhanger bjuder in läsaren även till nästa del i boken. Personligen kan jag knappt vänta.
Tony Fischier: I mästarens skugga (Lind & co)
Med debuten ”Mannen som försvann” satte Tony Fischier inte bara tonen utan också ribban för sitt författarskap. Även han är journalist och har ett skarpt öga för både intriger, detaljer och levande personporträtt. Kriminalkommissarie Niklas Ragnvik är återigen i huvudrollen precis som privatdetektiven Maxine Adlerkrantz, som inte står Lisbet Salander långt efter. Med ”I mästarens skugga” blir Göteborgs konstmuseum en raffinerad skådeplats för nära nog det perfekta brottet, men också för ett mord. Göteborg i övrigt tjänar som palett i den gastkramande historia, där Tony Fischier återigen visar hur slipstenen ska dras för en vass thriller.
Åke Edwardson: Det trettonde fallet (Albert Bonniers förlag)
Åke Edwardson är något av en nestor inom svenskt kriminalförfattarskap. Från den inledande serien om kriminalkommissarie Erik Winter har han gått från bestialiska mord till mer eftertänksamhet och inte lika mycket splatter. En fördel, tycker jag. Åke Edwardson är en strong författare, som både vet hur man bygger en story och en skarp mening. Med sin trettonde bok i Erik Winter-serien är han än mer nedtonad än tidigare. En kommissarie som nästan motvilligt vill utföra sitt uppdrag. Erik Winter är mollanstruken, men så är också den värld han vistas och arbetar i. Hans drömmar förblir drömmar. Tomten ute vid Amundön förblir obyggd. Relationen med hans hustru knackar. Han fastnar i sina tankar i den spatiösa lägenheten vid Vasaplatsen. Men skruvar samtidigt vidare på sin lösning av ett oväntat fall mot den inte helt givna upplösningen. ”Det trettonde fallet” är inte Åke Edwardsons starkaste roman i serien, men habil och han är fortfarande driven i sitt författarskap.
Stina Flodén: Nu dör vi (Bok fabriken)
Åter en debutant. Åter igen en nyboren Göteborgsförfattare. Återigen med thrillerberättandet som redskap, precis som de ovanstående kollegor. Men Göteborgsboende Stina Flodén placeras sin handling i Mariestadstrakten. Inte heller hon vilar på hanen. Redan i inledningen mördas huvudrollsinnehavaren Camilla Stensjös man brutalt. Polisen famlar i mörkret över vem som är gärningsmannen, tvivlar på Camillas vittnesmål och hennes dunkla förflutna flyter sakta upp till ytan. Stina Flodén vet väl hur man väver en spänningsväv. De 300 sidorna dansar iväg i den väl författade och snabbt gripande historien. Även här bjuds det på en cliffhanger av rang. Självklart. Stina Flodén har en hel serie om Camilla Stensjö i beredskap. Tack för det.
David Armini: Röda siffror (Ekström & Garay)
Hovås, överklass, rikedom, ärvda pengar, drömmen om snabba cash, ond, bråd död… Jo, ingredienserna känns igen, så när som på Hovås, då. Rikemansområdet söder om Göteborg med Sveriges äldsta golfbana och en taxeringskalender som skvallrar om boende med goda finanser. Så, ja, varför inte, som David Armini väva in just Hovås i sin berättelse. ”Röda siffror” är en thriller, men i lite lägre tempo än ovan nämnda romaner. En aning mer omständligt och inte lika gena vägar i berättandet som kollegorna. Men ”Röda siffror” är ändå inte dum med en desperation i relationer, som skapar avgrunder mellan både familjer och vänner. Och, nej, borgarklassens diskreta charm är inte heller här speciellt charmig. Snarare kall och avslagen som bortglömd, öppnad champagne.
Mitt under Filmfestivalens mest stormande tid kanske det inte är det optimala att lägga fokus på något annat. Men samtidigt, när tillfälle bjuds är det svårt att låta bli. Vi, Z och jag, har fått en öppning, en möjlighet att bo på Radisson Blu Scandinavias popup-rum, liknande det vi gjorde i somras med rosa allt (som jag skrev om här). Ett kul, knäppt koncept. Nu handlar det om ett så kallat escape room (eller mer noggrant Berengaria esacape room), nytt tema och en helt annan ingång. Allt handlar om gåtor och de boendes förmåga att lösa dem. Jag är lyckligt lottad som har Z vid min sida; jag är en rastlös själ som inte, som hon som just nu sitter med pussel utan motiv men med just ledtrådar för möjligheten att lösa det, har tålamod att tänka en ren tanke klar. Det ska helst ske nu, klappat och klart för att gå vidare till nästa. Kanske därför som ishockeyspelet, och i synnerhet målvaktsposten, passar mig så bra.
Vi får någon vecka innan vistelse en påringning – på dörren – av en ung, snygg man som lämnar över ett paket. Det initierar starten på vårt boende och vi packar nyfiket upp innehållet, hittar en kista med kodlås, en karta och ett brev. Den första gåtan ska lösas och det går relativt lätt. Vi har fått blodad tand.
En frestare. Foto: KAI MARTIN
När vi checkar in är det till en concierge med en väl tilltagen blå, kraftig rock. Han vet mycket väl vilka vi är och välkomnar, berättar lite om vistelsen och rekommenderar oss att inleda i foajén där en speciell plats är vikt för att locka till detta mycket speciella boende. Vi får också rådet att, efter att ha fått vårt första brev, gå till baren för vidare ledtråd.
Vi tar till oss allt, försöker smälta det, sätter oss i vrån med stol, miljö och rekvisita, som för att göra en tidsresa tillbaka cirka hundar år. Det krävs fantasins makt, för hotellet vi bor på är ju från 80-talet och inte speciellt anrikt. Men det går, förstås. Vi får berättat att en kvinnlig detektiv, har haft som uppdrag att spana efter ett hemligt, förmodligen internationellt, sällskap. Allt är förstås mycket farligt och detektiven har spårlöst försvunnit, men i sitt rum lämnat ledtrådar hur vi – som gäster – ska lösa gåtan.
Början på ett äventyr. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi tänker initialt att det är lämpligt att gå till bartendern för vidare tips på vägen, men där hamnar vi lite fel och han bjuder på något som vi kanske inte ska ha, vilket vi inser. Istället går vi till rummet där vi ska bo. Rum 255 är väsentligt annorlunda från i somras. Istället för en rosa galenskap är det brunmurrigt, tavlor på väggarna, en skrivmaskin, vitrinskåp, plysch och helt utan ljusinsläpp från de nogsamt igendragna, tungt hängande sammetsgardinerna. Ej att förglömma, rummet saknar teve!
Vi börjar snabbt med att scanna av rummet, letar efter ledtrådar, hittar en koffert med två kistor i olika storlek med varsina hänglås. Första uppgiften är alltså att läsa koderna till låsen. Vi arbetar fort, tror att det är en smal sak, men min rastlöshet driver mig till vila och apati, medan min mer företagsamma hustrun nogsamt borrar ned sig i uppdraget. Jag fortsätter leta, hittar lite som definitivt är ledtrådar, men hur ska vi använda dem. Det knackar på dörren, en hotellanställd kommer med en kylhink, två champagneglas och en flaska prosecco, som blir utmärkt till den frukt- och chokladkorg som fanns på rummet när vi kom.
På plats. Foto: KAI MARTIN
Vi klurar vidare, eller… Z gör det. Jag chillar på schäslongen med frukt och godis samtidigt som jag sippar på proseccon.
Så knäcker vi koderna, öppnar etuierna för att, lite som ryska dockor, möta nya ledtrådar på vår väg mot gåtans lösning.
Jo, Mona Lisa är ett motiv. Stölden från Louvren av Vincenzo Peruggia 1911 är en ända av den röda tråd som hela detta gåtfulla äventyr spinner kring. Men i Göteborg!? Jo, personerna bakom Berengaria esacape room har jobbat väl på att skapa både miljöer och svårlösta gåtor, men också på att vara finurliga med sina ledtrådar.
Vi hamnar in tidsnöd (ingen bra grej när man ska lösa problem) för vi har bokat bord på restaurang Noot Nordik Kitchen Bar, som ligger i anslutning till hotellet. Vi har varit där tidigare och varit förtjust i deras tänk och rätter. Det är sparsamt med gäster och vi får snabbt en plats, berättar om vår vistelse och får reda på att det är avsatt en trerätters meny i samklang med den. Men först smörrebröd. Inte det danska, utan svamp på knäckebröd med variation på svamp, inlagd palsternacka, friterad rotselleri. En frisk lageröl från Rådanäs till, som blir en bra start på välsmakande och salig middag.
Jag försöker vädra bort gåtorna, men hur vi än vrider och vänder på det, så återkommer vi alltid till dem. Vi vet att vi har knappt med tid, för efter middagen har vi möjlighet till att ringa några samtal för att, likt livlinor, får hjälp på vägen. Men det sker inom ett visst tidsfönster. Samtidigt är mat på Noot inget man slarvar bort. Vi har bara sippat på ölen, så den får fortsätta in till nästa rätt, där Z valt sotad pilgrimsmussla med svartrot, äpple, tång och jag kanin med svart oliv, grillad frissé, salvia, majrova. Det, som Z brukar säga om något som är riktigt välsmakande, knullar i munnen. Till huvudrätten rekommenderas vi en rödvin, som passar till den hängmörade entrecôten med rostad jordärtskocka, äpple, pepparrot, råg, raps, som vi båda beställt. Och, jo, Jumilla (spanskt vin från Juan Gil) passar utmärkt till den välsmakande maten och retar till fler än ett glas.
Nej, vi glömmer inte av vår uppgift. Men först efterrätt – romglass, smörstekt russinbröd, rom- och russinkola för Z och blåbärsgranité, blåbärssorbet, vallmofrö, lakritsmaräng på kikärta för mig – plus kaffe innan vi mycket nöjda – och mätta – betalar för oss och beger oss upp till rum 255 för att knäcka koderna.
Det går inget vidare. Vi lyckas med en del, hamnar på en del blindspår, kontaktar för livlina, tar oss vidare och Z gnuggar på med den envishet som hon besitter samtidigt som jag kroknar allt mer innan jag finner för gott att borsta tänder och gå till sängs. Jag vet inte hur lång tid Z fortsätter med att lösa den gedigna, tungt vägande chiffermaskin, som vi – efter att ha betat oss fram till den ledtråden – har hämtat i receptionen. Vi är nära, men ändå långt borta. När hon väl kommer i säng har hon släckt samtlig lampor, den artificiella brasan och de batteridrivna ljusen och det är beckmörkt. I dubbel bemärkelse.
Låt mig säga att det inte är optimalt att ta del av en den här fantastiska upplevelsen med timglasets sand rinnandes mer än nödvändigt. Ja, det finns en in- och utcheckningstid. Men ta gärna den i anspråk. Vi kom lite för sent och omständigheter gjorde att först behövde Z lämna tidigt och jag en timme senare. Nu var det inte så att det var avhängigt om vi skulle komma ifrån rummet eller inte, tack och lov. Men jag lyckades, efter Z:s gedigna grundarbete, med lite hjälp med den sista livlinan att lösa chiffret till kodmaskinen, hittade ledtråden som gjorde att jag kunde lösa gåtan.
Jo, det var ett intensivt och roande äventyr, upplagt för en familjs vilja att gnugga geniknölarna och inte bara göra det uppenbara. Inget av det mest givna var givet, hela hotellet är på ett snillrikt sätt involverat, men det mesta av gåtlösandet görs på rummet. Vill man går man all in med tidstypisk dresscode, men vi tangerade bara det: Z i sin egendesignade klänning i grönton, jag i en Oscar Jacobsonkostym, en slipover från Morris, en grön fluga, vitskjorta från Jermyn Street Hawes & Curtis och mina nyrenoverade Clarksskor samt en Stetsonkeps från JJ Hat Center, NYC.
Berengaria esacape room är att rekommendera för den som vill fly verkligheten för ovanligt.
När punken krockade med proggen – historien om Fiendens Musik och Lunds rockscen 1977–1981
Av Karl G Jönsson
Musikhistoria. Karl G Jönsson har med ”En spark rätt i skallen” hittat en föredömlig ton och skapat initierad musikhistoria om bandet Fiendens Musik.
Det finns ju alltid tider när musik skapar band och släktskap i konstnärskap, kreativitet, yttrande och ton. För Kai Martin & Stick!, som startade april 1978, förenades vi mer med grupper som TT Reuter, Viva!, Brända Barn, Garbochock och Comsic Overdose – de sistnämnda som vi turnerade mycket med – än med många andra band från den tiden.
Det fanns också ett slags släktskap med Fiendens Musik. Inte så konstigt. På samma sätt som de bildades vi av medlemmar från en brokig bakgrund som blev en smältdegel av konstruktiv vilja att spela, skapa, synas och höras. Generationskamrater, lite äldre än de yngre punkarna, men likt förbannat en del av den tidens energi och uttryck samt i ett storts uppror mot rådande tid; mot progg, mot tungrodd hård- och symfonirock.
Om Fiendens Musik har Karl G Jönsson skrivit en utmärkt, föredömlig och initierad biografi. Inte så konstigt. Han var bandet textskrivare, tillhörde det journalistkollektiv som delar av bandet var sprungna ur. Med det sagt finns det givna beståndsdelar turen bra musikbiografi ska skrivas: en duglig journalist, närhet till arkivmaterial inklusive fotografier. Lägg till att Mats Bäcker, en av landets främsta rockfotografer, fanns med i bandet som saxofonist, så har ni ingredienser för något bra.
Men det ska skrivas också. Det ska harmoniera, finnas tempo, en röd tråd, storys värda att berättas, motstånd, medgång, uppgång, fall och en dynamik. Det har ”En spark rätt i skallen”.
Titeln är bandets första singel och tillika genombrottslåt från 1978, en rakt upp berättad händelse om en misshandel i Göteborg som kunde kostat Karl G Jönsson livet.
Det här en bok som handlar om tiden då, om spänningarna mellan en totalitär syn på kultur som yttersta vänstern hade, och som i viss mån var förhärskande, och ett nytt garde som ville slå sig fri. Namnet Fiendens Musik var listigt taget från en pamflett signerad SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) med titeln ”Folket har aldrig segrat till fiendens musik”, det vill säga rockmusik var reaktionär och imperialistisk eftersom den kom från USA. (Att den rest en vid resa med slavtransporterna från Afrika till USA nämns inte.)
Det var en politiskt polariserad tid, en tid för uppbrott, uppror och utbrott. Punken stod för den.
Nej, det ska sägas att Fiendens Musik aldrig var något punkband, men – precis som Kai Martin & Stick! – var gruppen ett uttryck för uppbrott, uppror och utbrott. Ingen skulle berätta vad som skulle spelas. Ingen skulle förklara vad som var rätt eller fel.
Fiendens Musik startade 1977 förenade i glädjen över att vilja, mer än kunna, spela musik. Om detta har det alltså nu berättats.
Karl G Jönsson sätter allt i ett prydligt levande sammanhang. Alla bandmedlemmarna får komma till tals. Därmed blir det en levande historia om ett band berättat genom olika infallsvinklar. Tillsammans med tidningsklipp – sura kritiker och hyllande dito – blandas med berättelser om vägarna från och till scener, till och från låtar, medlemmars in- och utträde. Dessutom kommentar från fans, de som tidigt upptäckte bandet och blev det troget.
”En spark rätt i skallen” är en kulturgärning, men också en utmärkt komponerad biografi om ett bands tillblivelse, uppgång och splittring. Allt snyggt placerad i sin kontext i en komplicerad, men också underbart kreativ, tid.
Låt mig också säga, att Kai Martin & Stick! finns med i boken och i synnerhet en passage som jag själv delvis har bidragit till. Misshandeln i Lund pingstafton 1980 då ett gäng raggare överföll vårt nattkvarter hemma hos Henrik Venant, stark musikprofil i Lund då och TT Reuters sångare och låtskrivare, vid Bantorget.
Tyvärr haltar historiebeskrivingen just där. Förvisso blir det så med olika minnesbilder som ska samsas till något gemensamt. Men… I boken står att det skedde i november 1979, efter Kai Martin & Stick!:s första spelning i Lund i Stadsbibliotekets hörsal. Korrekt är att det var alltså halv två på natten efter vår spelning i en tillfällig konsertlokal i arrangemang av notoriskt ihärdige Henrik Ventant på pingstdagen. Jag skrev följande till Karl G Jönsson, när han efterfrågade en text om händelse (så lite onödigt med felet), varav (förstås) bara en bråkdel är med i boken:
”Lund hade på kort tid blivit ett favoritställe för Kai Martin & Stick!. Efter att TT Reuter imponerat stor på scen under Slottsskogsfestivalen i augusti 1979 knöts band banden emellan. Något som senare på hösten, genom driftige Henrik Venants försorg, gav det en spelning i Stadsbibliotekets lokaler i studentstaden.
Senare bestämdes att Kai Martin & Stick!:s andra singel – ‘Måndag måndag’/’Slav i vår tid’ – skulle spelas in med just Venant som producent tillsammans med gruppen och ges ut på hans skivbolag Heartwork records. I februari 1980 gjordes inspelningarna och allt mer knöts Lund, Kai Martin & Stick!, Heartwork och Henrik Venant samman. Jag gjorde på egen hand flera resor ned, vilket resulterade i medverkan på både Rädslas och Cortex inspelningar. När Clash skulle besöka Olympen tog jag tåget ned. Vi skulle spela i Malmö på fredagen den 23 maj för att dagen efter gästa en av Henrik Venants scener i centrala Lund.
Malmö och Kai Martin & Stick! var aldrig en ekvation som gick ihop. Den här gången hamnade vi på något slags studentdisco i ett studentcampus. Att vi gick på till DJ:ns val av Sylvia Vrethammars ‘Viva Espana’, säger väl rätt mycket om hur malplacé vi var.
Våren var dramatisk för Kai Martin & Stick! – och kreativ. Vi fick en förfrågan om att medverka på Strandeds första LP, samlingsalbumet ‘Popjob’, och gjorde inspelningar för det. Sent i april åkte vi till Arvika för att visa upp oss för skivbolaget Silence, som visat intresse. Vi hade alltså ett gäng oberoende skivbolag som lockade. På vägen till Arvika var bandet uppdelat i två fordon. Det som Tony Vibrato, Ronny Rock Svensson och jag åkte i hamnade i ett accelererande aprilväder, som gav blixthalka. Utanför Ucklum körde vi av vägen, voltade ned i ett dike, men klarade oss utan en skråma. Bärgare och bilbyte gjorde det möjligt att åka vidare till Arvika och sedan till Silences studio i Koppom; vi fick ja från dem, en skiva skulle spelas in i augusti. Snabba ryck.
Efter spelningen i Malmö åkte vi till Lund för att bo hos Henrik Venant vid Bantorget. Vi var hungriga, tog vägen om Mårtenstorget till en korvkiosk där. Det var kö, trots den sena timmen, och plötsligt kommer en kille i jeansjacka och moppemustasch för att tränga sig före. Han vänder sig om mot oss, tar fram sin kuk, varpå vår gitarrist Peter Bryx ropar ”Hit med senapen!”. Ridå för provokatören, skratt i kön. Kanske var det där det började… jag har funderat mycket på det.
Dagen efter, pingstafton, spelar vi framgångsrikt i den av Henrik Venant ordnade konserten. Det är en tidig konsert och jag går till en pizzeria mittemot Henrik Venants bostad vid Bantorget. Äter och dricker ett glas mjölk, hör på sportradion om att New York Islanders har tagit sitt första Stanley Cup och bestämmer mig för att gå och lägga mig tidigt; dagarna i Lund har krävt sin tribut. Men mer skulle komma. Jag somnar i min soffsäck placerad i soffan som stod i det innersta rummet i Henrik Venants hus. Övriga medlemmar i bandet har mer energi och vid halv tvåtiden går de 25 meter till korvkiosken nära järnvägen för att köpa nattamat. Ronny Svensson går därifrån med två Pucko i sin hand.
Killarna kommer in i huset, stänger dörren, men hinner inte sätta sig förrän en gemensam attack utifrån krossar samtliga fönster på gatuplan. Dörren öppnas och in stormar ett gäng raggare. Samtliga bandmedlemmar, förutom Rasta-Kaj och jag, flyr ut på gården. Ronny försöker klättra på stegen över planket till den granngården, men inser att han har sina flaskor med chokladdrycken i sin hand. Slänger dem hastigt för att se den 202 centimeter långe Romer Explensch slå världsrekord i höjdhopp och utan stege tas sig över till grannarna, som i sin tur tror att de är attackerade.
Raggarna har avancerat in i lägenheten. Inne på toaletten har Garbochocks Anna Gustavsson låst in sig och river i rädsla och panik ned allt. På vinden trycker ytterligare två personer i sällskapet utan att bli upptäckta. Det blir emellertid jag, som överfalls av två raggare varav den mest aktive slår mig med en gummibatong. Huvudet tar de första och mesta slagen för att sedan bli höger arm som jag lyckats slita upp ur sovsäcken. Jag skriker desperat och undrar vad jag har gjort. Får till svar ett sammanbitet ”Håll käften, din jävla punkare!”. Han kommenderar mig att stå upp och då överöser både mig med slag, som jag desperat försöker skydda mig från.
Så är det över. Som av ett trollslag. Jag är kraftig nedblodad, ur huvudet pumpar blodet, kletar ned väggar, soffan är en röra, sovsäcken söndersliten. I det angränsande rummet finns Henrik Venants ex, Susanne, deras gemensamma baby och Stry Terrarie, som då var tillsammans med henne. De sitter upp som en parafras av den galne Fröding, ser mig går som en vålnad in i det lilla köket där Rasta-Kaj hukar vid kylskåpet.
Plötsligt kommer det in en satt kille i skinnjacka, säger att han är polis, att allt är över. Jag förstår att han tillsammans med en kollega sett överfallet, hur raggarna attackerade, men också hur några få av dem dröjt sig kvar i huset. Två av dem mina misshandlare. En som slog sönder vardagsrummet. De var civilklädda poliser och jag misstänker att de inte var i tjänst. Mannen som kom in i lägenheten såg jag aldrig senare, det var – förmodligen – hans kollega som vittnade i rätten senare på hösten samma år.
Bandet samlas, Anna Gustavsson kommer ut från toaletten, de gömda på vinden visar sig, lugnet lägras, men jag är i chock. En taxi tillkallas för att köra mig till Universitetssjukhuset. När jag sitter i den ser jag mig själv stå utanför och titta in på mig, kroppen darrar, Tony Vibrato är mitt sällskap.
På sjukhuset kommer läkaren som ska sätta några stygn i skallen och i armen, som är kraftigt svullen. Ingenting är brutet. Läkaren tittar på mig, som då hade en frisyr där jag var kortklipp på ena sidan och hade längre på den andra med tillhörande lugg. ‘Varför ska ni se ut på det där viset?’, säger han till mig, som om det vore mitt fel att jag blev misshandlad. Väl tillbaka hos Henrik Venant tog vi beslutet att åka hem till Göteborg. Misshandeln satte sin spår. Under en paus i inspelningen av vårt debutalbum ”Biomusik” i augusti åkte vi in till Arvika för att gå på bio. Efter det ville de andra ta en fika. Nedanför såg jag raggarna cruisa med sina amerikanare och jag bröt ihop. Vi åkte tillbaka till Koppom och Silences studio. Jag insåg att jag behövde professionell hjälp, gick i terapi, hade funderingar på att klä mig i grått, inte synas. Men jag insåg att jag skulle dö själsligt och repade mod. Rädslan blev jag aldrig av med, även om den har klingat av. Vi besökte Lund många gånger efter händelsen, men sov aldrig över hos Henrik Venant så länge han bodde vid Bantorget.”
