Vi har matchstart 11.00. Inte mycket tid för något annat efter frukost, således.

Jag ska vara backupp för M, som nu äntligen fått sin utrusting och ska få begå sin debut på kanadensisk is. Vi möter Orient Express, som då laget startade bestod av asiater, främst japaner, som ville visa sina färdigheter i den transatlantiska sportkonsten.

M är ett under av benhård vilja, tjurskallighet och en iver som jag beundrar. Under förra våren kunde han konstatera att ett barnbarn kom med i ett elitlag i volleyboll. Men året kom också att kantas av sorg då hans yngste son hastigt gick bort. Under sensommaren drabbades M dessutom av en hjärtattack, men fick klartecken till spel av läkare till det träningsläger som hölls för SOHA Team Sweden i början av november, då jag först träffade honom. Han är märkligt glad, trevlig och jordnära inte bara för att han möter knappt 165 cm över jorden.

Matchen dominerar vi och leder. Men kanadensarna spelar som transatlanter gör. Vi gör mål som döms bort. Klockan tickar inte vår väg. Domarna, varav den kvinnliga är verkligt vass och har ordning på inte bara regler utan också tidtagningen som sekretiariatet inte riktigt bemästrar (det blir bitvis en fars, som den kvinnliga domaren himlar åt ögonen åt). Vi har lägen och samtidigt visar motståndarna prov på allt det som vi är vana att kanadensare gör när det går dem emot. Spelet blir tufft, chans till tjuvnyp ges, de är lipsillar för det mesta och är på domarparet och (!) de vänder vår seger till en för dem hedervärd oavgjord match.

M har kämpat väl. Verkligen stått på huvudet i flera situationer och sett ett mål som kanadensarna fick segla förbi honom, men som borde blivit bortdömt. Framför allt har han gjort sin debut. En hjälte som inte viker ner sig för något och var eskapader nu filmas och fotas för en dokumentation som hans son W gör om sin far, det som den yngre sonen var tänkt att göra.

Han är ett föredöme för mig. En person som får mig att fortsätta, på samma vis som de äldre spelarna i Uppbackarna (laget jag spelar måndag- och fredagshockey med på mornarna).

Vi har alltså en vinst och en förlust. Äventyret fortsätter.

Delar av gänget fortsätter efter att vi har packat upp trunkarna på våra respektive hotellrum och sköljt upp våra underställ (det luktar väldigt lite hockey i vårt rum, ordning och reda). Vi tar högbanan/tunnelbanan på Waterfront. Vancouver ler sitt soligaste leende när vi kliver av. Jag är klädd för våren i mina Jacob Cohen-jeans, Samsøe & Samsøe-skjorta, ett par Adidas sneakers och Sand-kavaj med snitsig snusnäsduk. Allt införskaffat secondhand i Göteborg. På huvudet den grå mössa vi fick av första motståndet i träningsmatchen i lördags kväll.

Vid Waterfront är vi vilsna. Jag ser ett ställe för information och finansmannen går med raska steg dit tillsammans med MT, +65-gruppens ledare, han som har koll på det mesta och informerar av rang. De dröjer kvar en bra stund, men efter en kvart kommer de tillbaka med karta och adress plus vart vi senare ska till Army Navy & Air Force Veterans, dit finska spelare av någon inte riktigt klar anledning har bjudit in oss till.

Vi samlar de vilsna fåren för en promenad. Men MT får telefonsamtal. Två får har gått vilse, gått av tunnelbanan vid fel uppgång och ska nu guidas rätt för att vi gemensamt ska ta oss till en restaurang som ska vara något i särklass. Sa jag att vi var hungriga. Vi är en tillslut en grupp om tio som i olika tempo går ned mot sjökanten, en vacker kaj-/strandpromenad som förmodligen upprustades inför OS 2010. Det är pampigt med höghusen på ena sidan, hamnen med båtarna som samsas med pontonplanen som ivrigt lyfter och landar och hamnkranarna som sträcker sig mot skyn som för att tävla mot de väldiga, snöklädda bergen i fonden.

Vi går mot en marina med båtar i miljonklassen och närmar oss vårt mål, restaurang Cardero’s. Jag ångar på av två skäl. Dels för att tempot är lite makligt för min smak. Dels för att jag behöver få igång min ömmande rygg. Minnesvärda läsare kanske kommer ihåg att jag kom från ett ryggskott. När jag kommer fram sätter jag mig på en bänk för att vila innan de andra ansluter.

Jag ser hur en ung, asiatisk kvinna tittar på mig. Så kommer hon fram och ger mig komplimanger för hur jag är klädd. Smickrande, förstås. Hon undrar om det är okej att hon tar en bild, men då kommer hennes pojkvän (förmodar jag) in och hon instruerar honom att ta fotot. Jag säger att det är självklart, men då vill jag att också hon är med på bilden. När han plåtat färdigt ber jag honom ta en bild på henne och mig med min mobil. Vi tackar artigt, hon frågar om mitt namn, får det, och jag frågar om hennes, upprepar det. Men hon ler åt mitt misslyckande och säger att det går bra att kalla henne Bee, som insekten. Hon och pojkvännen är studenter, får jag reda på innan vi skiljs åt.

Inne på restaurangen får vi ett generöst bord för samtliga, bordar oss och beställer hyfsat snabbt, mestadels mat från det så närliggande havet. Jag beställer grillad lax, finansmannen en halv portion fish’n’chips och en halv krabba, någon tar hälleflundra… Jag beställer in ett glas vitt vin och vatten. Inga excesser. Stämningen är trivsam. En av grabbarna i +65-gänget har med sin son, tillsammans ska de senare åka Whistler, skidorten två timmar från Vancouver. CS, som spelar med just +65 och som var med i Windsor (han är inte bara en duktig hockeyspelare utan också en fena på att åka utför) hyrde bil i måndags för fyra timmars egentid i backen.

När väl maten kommer på bordet låter vi oss väl smaka. Men är man uppvuxen i Göteborg med närheten till havets läckerhet var min rätt inget att göra vågen åt. En tillplattad, en gång, glad lax låg förskrämd, grillad på en bädd av torrt stekt ris och några primörer i kors. Men hungern har ingen lag. Maten försvann snabbare än ett slagskott.

Vi har alltså blivit inviterade av något finskt lag till Army Navy & Air Force Veterans. Finansmannen har fått instruktioner om hur vi ska ta oss dit, tillbaka till Waterfront, tunnelbanan söderut till Langara för vidare transport med buss längs Oakridge 41st Avenue österut några busshållplatser. När vi väl kliver av ligger stället tvärs över gatan. Vi kliver in i samlad tropp och en kvinnan hälsar oss välkomna, men ber oss samtidigt ta av oss våra huvudbonader. Jag sveper med blicken över klientelet i lokalen, med krigsveteraner och allt det innebär av livslånga trauman, fysiska och psykiska skador, och det är något av en Roy Andersson-film över stämningen. Men att någon ska bestämma över mig vad jag ska ha på eller inte… nej tack. Jag vänder förnärmad i dörren. Behåller min nyfådda mössa på huvudet, tar bussen i motsatt riktning som jag kom, skiftar till högbanan och kommer hem till hotellet för lite egentid.