Film:

BRÄNN ALLA MINA BREV

!!

Regi: Björn Runge.

I rollerna: Bill Skarsgård, Gustav Lindh, Asta Kamma August, Sverrir Gudnason, Sonja Richter, Sten Ljunggren, Marika Lindström, Ossian Skarsgård med flera.

Alex Schulman vill med sina romaner göra upp med dels sitt förflutna, dels med sig själv. Den självbiografiska ”Bränn alla mina brev”, som nu blivit film med Björn Runge som regissör, tar oss tillbaka till Sven Stolpe, geniet och den oförvitlige patriarken, som var Alex Schulmans morfar. Han får ensam klä skott för Alex Schulman idag.

Björn Runges film rör sig elegant mellan något slags nutid och en krisande man (Alex Schulman) som ser sin familj försvinna och två olika slags dåtid; Alex Schulman någonstans kring tioårsåldern (alltså runt mitten av 80-talet) och 1932 då Sven och hustrun Karin Stolpe möter den 21-årige Olof Lagercrantz.

Filmens dynamo är scenerna från Sigtunastiftelsen där triangeldramat inträder då kärlek uppstår mellan Olof Lagercrantz och den fyra år äldre Karin Stolpe, en relation som uppdagas av Sven Stolpe. Karin Stolpe är en kvinna av det frigjorda 20-talet, Sven Stolpe en relik oavsett tidsålder och Olof Lagercrantz en ung intellektuell, vars hjärta sätts i brand av den intelligenta – och vackra – Karin Stolpe. Tiden sommaren 1932 på Sigtunastiftelsen skapar ett livslångt hat mellan Sven Stolpe och Olof Lagercrantz. Om Karin Stolpes och Olof Lagercrantz relation talas det inte om i den stolpska familjen. Basta. Då den unge Alex Schulman på ett av sina många helgbesök hos de välbeställda morföräldrarna hittar brev, som vittnar om den tabubelagda relationen, öppnar det på nytt allt för det åldrandet paret. En händelse som kommit att prägla Alex Schulman i nutid och som han nu måste ta itu med.

Krångligt. Nja. Björn Runge är pedagogisk i sitt berättande.

Sten Ljunggren spelar Sven Stolpe den äldre med sedvanlig ackuratess och kärv skärpa. Han är Sven Stolpe, svår att sympatisera med, men med vissa veka drag. Marika Lindström gör Karin, som livslångt kuvats, men också funnit sig i sin roll som Sven Stolpes hustru. Det är stilfullt skådespeleri. Kraft när så behövs, men utan åthävor för scenerna i sig är så talande.

Men det är förstås sommaren 1932, upprinnelsen till allt, det händer också i filmen. Björn Runge och hans team har varit på plats, scenerna är autentiska. Vi slungas tillbaka 90 år och får Gustav Lindh som en återhållsam Olof Lagercrantz, Bill Skarsgård som en ung, men lika kärv och kantstöpt Sven Stolpe och Asta Kamma August, som den lockande, sköna, intelligenta Karin Stolpe.

Det är tre unga skådespelare som bär sina roller, men dramat kryper inte under huden. Passionen blir aldrig drabbande, åtrån inte kittlande, längtan inte febrig.

Lägg till scenerna i nutid. Sverrir Gudnason som Alex Schulman (som i egenskap av sig själv dyker upp i en cameoroll som en servil kypare på Sigtunastiftelsen) faller förskräckligt platt. Det är en roll, eller karaktär, som inte väcker någon som helst sympati.

Det är märkligt. För alla ingredienser är på plats: Björn Runge som skicklig regissör, skådespelare av rang som iklär sig sina roller och miljöer så vackra att de borde vara förbjudet att skapa intriger i dem. Är det då ett manus (Veronica Zacco) som inte håller måttet…? Har inte Björn Runge klarat att krama fram drama ur dramat…? Är Alex Schulmans roman en förlaga till filmen, som helt enkelt inte duger…? Eller är är det min mättnad på försmådda, självupptagna män som får besvikelsens bägare att rinna över…?

Helt klart är att för mig väcks inte dramat i ”Bränn alla mina brev”. Av det som kunde bjuda upp till passionerad dans blir det bara en liknöjd vals, som vevas under 120 minuter i förvisso betagande miljöer.