Firar. Min blog – kamartinblog.com – har nu passerat tusen inlägg.
Det hände sig vid den tiden där jag efter 35 år på GT hade avslutat min anställning. På tidningen hade jag ju genom Expressen försorg blivit med blogg, som startat 2005. En blogg som hade sina läsare, men jag var ju förstås inte i närheten av exempelvis Linda Skugge – något som Aftonbladets hovmobbare Fredrik Virtanen skrockade åt i ett inlägg när Expressens bloggare antal läsare presenterade. Hur som med det, jag var otroligt stolt över de läsare jag hade; skrev om mycket av det som inte platsade i tidningen: resor, möten, skeenden.
Men när jag valde ett avgångsvederlag våren 2014 visste jag att bloggens dagar var räknade. Min anställning tog slut och givet detta också bloggens. Men av dåvarande chefredaktören fick jag löfte om att jag i god tid skulle meddelas om när så skulle ske.
Det hände inte. I september var bloggen borta. Poff. Jag blev förstås sårad, som det är lätt att bli då garden ändå är nere, såsom det var med mig mina sista år på tidningen. Jag fick i och för sig en länk till min blogg, så att jag skulle kunna fylla på med de texterna i en ny blogg. Men den utbrändhet som jag då led av gjorde att jag aldrig kom att skrida till verket. Rädslan för att misslyckas gjorde att det inte blev av.
Så i oktober startade jag med darriga ben kaimartinblog.com inom WordPress. Ja, det blev kaimartinblog med ett g för att det var det som fanns. Jag orkade inte ordna något annat och det var väl inte hela värden. En fryst bild från Jonny Andreassons video till Punkrock Allstar GBG:s ”Nerv”, där jag medverkade i, blev vinjettbilden. Den har hängt kvar.
Valsspråket ”Om Sverige i tiden” också.
Det har blivit en hel del inlägg där sedan dess. Som arbetslös under några år var bloggen mitt verktyg för skrivande. Här kunde mina läsare följa mig på resa, men också personliga reflektioner ur mitt liv. Det har ju också blivit sport och förstås recensioner, det som mycket har följt mig genom livet. Recensioner av böcker, men inte så mycket skivor. Men förstås från scenerna i främst Göteborg, högt och lågt, från Mölndalsrevyn till Göteborgsoperan, från Pustervik och Musikens hus till Ullevi. Dans, teater, musikal, musik, konst. foto…
Jag har haft min intervjuserie med Farbror Blå. Kanske blir det en nytt intervjuformat med människor som jag tycker är spännande.
En och annan nyhet har jag haft, men med min tid på GöteborgDirekt (2017–2022) var det ju självklart prioritet för min uppdragsgivare.
I bloggen har man också kunnat följa Kai Martin & Stick!:s resan från hösten 2014 och framåt. Det blev ju en del spelningar efter comebacken i aprils början 2013, men också albumet [utan titel] som vi i trots och stolta gav ut på eget bolag med egen distribution under våren 2016. Till inledande ”Strändernas svall” gjordes en video, som fotograf Johan Carlén och jag gjorde sent i oktober 2015 nere vid Björkängs strand, söder om Varberg.
Jag fick för någon veckan sedan en notis från WordPress-gänget (som jag förstås inte känner, det går ju på automatik) om att jag hade gjort mitt tusende inlägg sedan den där starten i oktobers början 2014. I höst är det svindlande tio år sedan. Bra jobbat, Kai.
Jag är bortskämd med att ha mina läsare och uppskattar var och en av dem/ni.
Ja, det är siffror som jag stolt publicerar. Jag vill inte undanhålla dem för Fredrik Virtanen och försöka luras med att jag tillhör något annan än de lägre bloggdivisionerna.
Visningar mer år, undrar kanske någon. Här kommer de:
Hyllar Lugn och Edwall. Mirja Burlin och Timo Nieminen bjuder på en varmt underhållande föreställning om det udda, kreativa paret Kristina Lugn och Allan Edwall. Foto: KAI MARTIN
Det är en smula sent för mig. Hög tid, med andra ord. För Mirja Burlins och Timo Nieminens uppsättning ”Avgrunden” har rullat på i några år. Som lunchteater på Göteborg stadsteater. På turné och diverse gästspel runt om på scener i landet. Det som från början var ett pandemiprojekt med texter som skickades fram och tillbaka har vuxit till en öm, varm och mycket roande föreställning – trots den avskräckande titeln ”Avgrunden”.
I centrum Kristina Lugn och Allan Edwall. Två kufar på den svenska, kulturella parnassen. Hon som hyllad diktare och pjäsförfattare samt Akademiledamot. Han som prisad skådespelare, textförfattare och mannen bakom den lilla scenen Teater Brunnsgatan i Stockholm där han med skrala medel höll hov mest själv. De kom att jobba ihop just där. Kom att finna varandra. Kom att få respekt för varandra. Kanske i deras respektive annorlunda förhållningssätt till texter spännande mellan humor och allvar.
Detta fångar duon Burlin–Nieminen med en empatisk känsla och till musik. Med på scen finns de mångfacetterade musikerna Henrik Cederblom (gitarr, fiol och mandolin) och Gunnar Frick (dragspel och keyboard) med känsla för det lågmält starka, lyriska och dynamiska i sångerna.
Timo Nieminen är ju en aktad musikalstjärna – och skådespelare –, som med sin djupa, mäktiga röst ger musiken både ömhet, intensitet och kraft. Mirja Burlin är främst skådespelare, men fostrad på just Aftonstjärnan och under Kent Anderssons vackert lysande ledarskap och kunnande har hennes sångarkraft också fått ta plats.
För det är just på Aftonstjärna som ”Avgrunden” nu har spelats. Passande nog öppnade kvartetten för en kvart nere i kaféet med just texter och sånger av Kent Andersson. Som ett fint förspel till kvällens huvudakt. Det märks att Mirja Burlin är rörd över att vara i huset där så mycket kom att bjuda i lindan av hennes karriär. Respekten för Kent Andersson märks också Timo Nieminen från sin tid på Folkteatern, när han rör vid sångerna och texterna med aktning. Men det kanske kan bli en annan, längre föreställning inom sinom tid.
För det är förstas timmen med ”Avgrunden” som är höjdpunkten. En föreställning som Mirja Burlin och Timo Nieminen kan utan och innan utan att förlora det vördnadsfulla grepp som de har om texterna och sångerna. Med det sagt kan de våga improvisera en smula, lätta på garden och låta svångremmar och hängslen lossas.
Det är en otvungen föreställning som ger en inblick inte bara i Kristina Lugns och Allan Edwalls respektive liv som särlingar. Det är också en inblick i den där före detta potatiskällaren på Brunnsgatan i Stockholm där de fann varandra. Till detta deras fantastiska texter, lek med orden för väsentligen i något att berätta. Så skickligt. Och så fint och respektfullt hanterat av Mirja Burlin och Timo Nieminen, som också väver in sina egna perspektiv i relationen till Lugn–Edwall och varandra.
Och så listigt Mirja Burlin skiftar från sig själv till Kristina Lugn genom att släppa på hårklämman, låta håret fall ned i ansiktet och ställa om rösten till Kristina Lugns så särpräglade, släpiga röst. Skickligt.
”Avgrunden” är en föreställning att plocka upp för att plocka ned. En möjlighet för detta kreativa gäng att fylla någon scen när luckor från övriga engagemang öppnas. Vilken tur för mig att jag hann den här gången innan möjligheten stängdes för den här gången.
”Allvaret”, Aftonstjärnan, Göteborg. Recensionen av denna föreställningen från 10 februari 2024. Föreställningen hade premiär 2021.
På scen: Mirja Burlin och Timo Nieminen.
Musiker: Henrik Cederblom och Gunnar Frick.
Ljud: Jimmy Olsson.
Av: Mirja Burlin och Timo Nieminen baserad på texter och sånger av Kristina Lugn och Allan Edwall.
Invigning. Norska filmen ”Hanteringen av odöda” var öppningsfilmen på 47:e Göteborgs filmfestival. Foto: PRESSBILD
John Ajvide Lindqvist kan konsten att skriva om ockulta saker och händelser, berätta om det som sker i ett slags parallella världar och skapa en kittlande dramatik med sin knep. Nu har hans bok ”Hanteringen av odöda” blivit film med Thea Hvistendahl som regissör där hon och han också skapat det manus som dramatiseringen utgör.
Vi får möte människor i olika grader av sorg och saknad. Människor som försöker hantera livet efter att nära anhöriga har gått bort. Men hur döda är de döda…?
I ”Hanteringen av odöda” kommer de tillbaka, men mer som stumma kroppar än levande väsen. Temat är intressant. Döden är ju sällan sentimental. Men hågkomsten av de avlidna är det och det minnen som vi väcker till liv för att hålla de döda nära länge till.
Thea Hvistendahls film är iskall, långsamt berättad och med en ytterst sparsmakad dialog. Sorgen ligger tung över varje scen, även då de odöda kommer. Här finns ingen lycka. Här finns inget leende (jo, ett kort skratt som ekar tomt). Det vilar något Roy Anderssonskt över bildspråket, men utan dennes skärpa.
Renate Reinsve och Anders Danielsen Lie (båda från prisade ”Världens värsta människa”) spelar mamman som förlorat sitt barn respektive ståuppkomikern som hastigt förlorar sin hustru. I andra roller finns Bahar Pars och Bjørn Sundquist.
I stora delar är filmen drabbande. Men slutet med vändningen med zombies kunde jag vara utan. Men så är det ju också en genrer som jag både kan ha och mista.
Med Soha Team Sweden fick jag ett oförglömligt minne när vi, ärrade veteraner i +65 och +70, åkte till Vancouver för spel i Carha Hockey World Cup i slutet av mars 2023. Vi hade haft lite träningsläger under 2022 och starten av 2023.
Efter Kanadaresan, som slutade med silver för båda lagen, har det varit lite ytterligare läger, som i Mariefred/Åkers styckebruk i september. Nu var det dags för cup i Mariehamn, Åland. Senior Winter Games med åtta lag i gruppen +60 och sju i +45. Vi var ansenliga till vår ålder, hade ingen under 63, men å andra sidan mönstrade vi ett gäng på femton utespelare och två målvakter. De andra lagen hade, precis som vi, möjligheten att plocka in fem underåriga – +55. Men det gjorde inte vi.
Onsdag
Vår resan började dagen innan cupen. Det är långt till Åland, om än inte fågelvägen. Vid lunchtid på onsdagen for vi E20 norrut med Christers elladdade Mercedes. Längs vägen sträckte rimfrosten sig ut och gjorde träden till glittrande underverk. Men med kyla kommer också snabbt urladdade batterier. Vi nödgades snabbladda strax innan Laxå. Åkte in på vintriga vägar i lika vintriga landskap och landade på en frusen parkering mitt ute i ingenting med en högrest byggnad där ett gäng yrkesfordon stod parkerade. Det fanns en laddstolpe, som inte fungerade. Över detta bryderier fick vi anledning att återkomma till när en del av det femhövdade sällskapet valde att kliva in i byggnaden, som jag vagt kände igen. Men vinterdräkten och en annan ingång än då förvrängde perspektiven. Vi hade hamnat i Norrkvarn, en hamn på Göta kanals sträckning i närheten av Töreboda.
Där Z och jag hade varit för en övernattning när vi fick den stora glädje att resa på delar av detta svenska blå band våren 2021. Vinterklädd var ingenting att känna igen. Då gick vi in från kanalen; nu från parkeringen. Sagt förvreds mina minnen rätt och en promenad runt huset gav ordning och reda på det hela.
Arbetarna som besökte matsalen för lunch höll på med att förstärka kanalens murar. Kanalen var dränerad i kylan. Ett tungt jobb för killarna. Klart de behövde stärkande kost. Vi också. Trots att vår arbetsbörda varit modest.
Det fanns mat till oss också. Efter att den trevliga och pratglada receptionisten hört sig för oss kocken ställde mat fram för fem sultna. Fläskkarré med sås, potatis och grönsaker. Öl av olika styrka och smak för de hågade.
Vår chaufför hade fått laddning av etablissemangets ägare, som hade en egen laddstolpe i fungerande skick. Det räckte för några mil. Efter maten var vi tvungna att ladda mer i Laxå, för att orka ta oss till Örebro där styrkan var större och som i sin tur skulle göra resan till Norrtälje lång där vi skulle övernatta för vidare färd till Kapellskär och båten till Långnäs på Åland.
Så i skuggan av den väldiga svampen i Örebro tog vi ytterligare en paus för laddning, passade på att fika och gå på toa. Det tog sin ansenliga tid innan vi kom fram till pensionat Granbacken i Norrtälje. Under infarten passerar vi en bandymatch i de lägre divisionerna, som spelas klassiskt utomhus i blekt strålkastarljus.
Håkan och Janne, som förtjänstfullt transporterade våra hockeytrunkar plus bagage i Håkans VW Transit, hade anlänt tidigare och var reda ute på byn för en öl och något att äta. Vi följer de tidigare anländas instruktioner och tar en promenad för att förenas med dem på Little Dublin för en öl och, kanske, något att äta. Jag avstår. Det handlar om friterat – lökringar etc – eller fish’n’chips. Jag höll mig till ölen och lät den mätta.
Det var i anrika kvarter, som vittnar om att Norrtälje vågat värna om småstadskaraktären, samtidigt som nybyggda hus tronade upp vid Norrtäljeviken.
Vi styrde så småning om kosan mot vårt boende. Installerade oss. Per och jag delade rum, som vi har för vana att göra. De andra tar sina rum i besiktning. Vi drog oss inte, men sov ändå tillräckligt länge för att vara utvilade för nästa etapp mot Åland.
Torsdag
En frukostbuffé mättade och snart satt vi i bilarna på väg på Kapellskär för vårt nya hockeyäventyr.
Fraktfartyget, ja mer så än en färja, stävar ut på ett fruset och kallt hav. Solen ligger på men värmer inte. En buffé bjuds på båten, men det är för tätt på efter frukost. Vi är några som avstår. Tiden rör sig sakta österut. Taxfreeshopen har sina erbjudanden. Bland annat några exklusiva Amaroneviner till nedsatt pris. Magnus J, som anslutit med sitt ressällskap från norra Stockholm, kan det där med viner och handlar några flaskor. Jag tar det på hemresan, tänker ja, och nöjer mig med ett flak finländskt öl.
Det grånar till samtidigt som isen försöker lägga sig i den Åländska innerskärgården. Vi stävar förbi öarna och in mot Långnäs och har sedan en knapp halvtimme in till Mariehamn och hotell Arkipelag, där vi fått boende till facila priser. Vi kommer samtidigt som Vallentunagänget, som vi senare ska möta. Unga, starka – åtminstone i jämförelse med oss åldermän.
Rummen är spatiösa och Per och jag installeras oss i ytterligare ett boende. Hungern pockar på, så vi väljer efter att vi har packat upp, att söka oss till restaurang Compagniet i samma byggnad som hotellet. När jag, som första gäst, kommer dit, står en älvlik, ung, späd, vacker, blond kvinna bakom disken. Jag frågar, eftersom det är tomt i lokalen, om det är öppet. Jo, blir hennes svar. Finns det något att äta? Jo, svarar hon igen. Inget leende. Inget inbjudande. Bara korrekt om än en smula avmätt.
Hur många blir ni? frågar hon så mig och jag säger två, men vi blir nog tre. Det blev väsentligt fler när alla väl hade kommit in. En rejäl hamburgare och en cola stävjade hungern. Vi skulle ju ha match klockan åtta och jag skulle stå. Så inte för mycket av det goda.
Jag har också kollat in secondhandmarknaden i Mariehamn och bakom hotellet ligger Emmaus. Jag halkar dit på det islagda trottoarerna och bannar mig själv för att jag inte fällt upp taggarna/dobbarna på de Canada Snow-kängor som jag fick av Z i julklapp.
Butiken är stor och det finns en hel del som lockar. Lite kavajer, några skjortor. Allt provas. Men jag avstår. Samtidigt, den där Eton-skjortan, brunrutig i grov bomull… skulle inte den passa Per?
Jag återvänder till hotellet tomhänt och utan att ha halkat.
Vi åker till hallen och får vårt rum, IFK Mariehamns damers, som vi ska dela med Sundsvall, som spelar i den yngre gruppen. Jag tar en bänk för mina saker, hänger upp allt noggrant och förbereder mig för matchen mot IFK Mariehamn Seniors.
Så nedsläpp och tävlingsanspänningen slår till. Så märkligt med tanke på att jag är så glad och förtjust i att få spela. Jag får och göra från start och mer än då efter hand. Räddar och räddar. Vi gör 1–0, som förvandlas till både 2–0, 3–0 och 4–0, som också blir slutresultatet. Jag är stolt och fånigt glad över den hålla nollan. Det var länge sedan senast och ingenting jag är bortskämd med. Men den var inte given. Med 50 sekunder kvar gjorde tre man ett byte som gav motståndarna en autostrada mot mig. Jag trodde inte mina ögon. Ville inte laget stå upp för sin målvakt?! Nå, jag räddade den situationen med en sidledsförflytning och plock för att sedan skälla argt på mina medspelare. Men vi höll motståndarna stången och jag fick min MVP, mest värdefulla spelare; en p-skiva och en vattenflaska. Jag är stolt som en tupp.
En glad keeper. Foto: OVE ENRYD och BENKE LARSSON
Det blir några öl efter matchen. Ansluter med de andra som samlats i Compagniet för att dricka öl och äta mat. Jag nöjer mig ölen. Men turneringen har ju bara börjat. I morgon väntar svåra Vallentuna. Ett lag som min målvaktskollega Ove har spelat för, så han tycker att jag ska ta den matchen.
Fredag
Första matchen är tolv. Jag hinner få till Emmaus. Köper skjortan (3,5 euro) till Per och en Stetsonhatt (5 euro), som gjord för en fågelskådare. Inte snygg, men rolig. En storlek för liten, men jag pressar ned den på skallen. Det funkar. Ove har följt med och jag har agerat hans personal shopper när han är på jakt efter en kavaj. Han kommer ut med en som sitter utmärkt, plus en gråmelerad Tiger of Sweden-skjorta.
Secondhandfynd på Åland. Foto: KAI MARTIN
Frukoststinna och en med en vag känsla av att den sista ölen aldrig skulle ha tagits kommer jag till arenan. Mina grejer, som jag nogsamt hängt upp för att både torka och finnas på plats var slarvigt utsorterat av någon flane till Sundsvallsspelare. Jag får ett psykbryt, gnäller, slänger undan hans och hänger allt mitt på plats igen. Till saken hör att de är två femmor plus målvakt. Vi är 15 plus två målvakter. Han skulle med råge få plats med sina lagkamrater utan att ta den bänk jag har tagit i besiktning.
Men… fokus Kai.
Vallentuna dominerar, men vi lyckas utmana och jag lyckas rädda. En puck slås in i zonen till vänster om mig och jag visar att min högerback ska ta ansvar för den. Jag skiftar från vänster- till högerstolpe för att höra att motståndarna jublar och domaren blåser.
Det visar sig att pucken har tagit en olycklig studs rätt ut i banan till vänster om mig. Något som gav en Valletunaspelare rent mål. 1–0. Det har gått två minuter av matchen.
Det var bara att bita ihop. Men två och en halv minuter kommer motståndarna instormandes på vänsterkanten. Vår vänsterback hinner inte med och ett pass över centrallinjen gör i sin tur att min högerback inte når den Vallentunaspelaren som direktskjuter, tätt intill stolpen, lagets andra mål. En ung och vig Kai hade kanske lyckats sträcka ut där. Men inte nu. 2–0.
Men efter drygt elva minuter reducerar vi. Min favoritback, den långe, ståtlige och elegante finansmannen – min rumskompis i Vancouver, gör en raid ned bakom motståndarnas mål och spelar in framför kassen där meriterade Alf gör vårt första mål. 1–2.
Jag får bekänna färg både två, tre, fyra… ja, en radda gånger. Får till och med motståndarna att skaka på huvudet och publiken att applådera mina räddningar. Andra perioden är emellertid blott fyra minuter gammal när en framstormande Vallentunaspelare kommer in på högerkanten, pressar sig förbi den försvarande forwarden och glider in framför mig och lyfter pucken mellan kropp och vänsterarm. 3–1. En manöver, som han enligt Ove, gör förtjänstfullt från gång efter annan.
Vi reducerar med fem minuter kvar. Men orkar aldrig forcera in en kvittering.
Jag är trött och besviken efter matchen. Framför allt för deras snöpliga 1–0-mål. Men hur skulle jag kunna ha förhindrat det…?
Sur och fundersam. Foto: KAI MARTIN
Vi har två timmar till nästa match, då vi ska möta Kringelstaden. Sundsvall spelar matchen efter, så plötsligt kommer laget in för att byta om när vi är på väg ut. Han som slängt mina grejer i en röra muttrar att vi får väl samsas om bänken. Nå, det var ju inte så att jag hade utnyttjat hela utrymmet. Så det kunde du ha tänkt på innan du bredde ut dig, sa jag inte.
Det är Oves tur nu och vi är det bättre laget från start och dominerar hela matchen, som onödigt slutar 1–1. Så totalt i gruppspelet har vi en vinst, en förlust och en oavgjort. Det räcker för spel om tredjepriset på lördagen.
Kämpande hockeyentusiaster. Foto: KAI MARTIN
Ove och jag lämnar arenan för en promenad ner på stan. Går på de hala gatorna, där nu har fält ut piggarna och har bra grepp. Mariehamn överraskar med att inte ha så mycket gammal bebyggelse, men biblioteket i funkisstuk är fint.
Funkar i Mariehamn. Foto: KAI MARTIN
Vi är på väg till en secondhandbutik åt andra hållet sett från Emmaus. På beskrivningen på nätet anar jag en butik som Kirppu i Danmark, där jag gjort några fantastiska fynd. Det vill säga en loppisbutik där säljarna hyr ett stånd och butiken tar kommission på sålda varor.
Men där det är ordning och reda på Kirppu, relativt sett (jag ändå besökt ett antal), så är Loppis & Sånt rörig och trång. Men ett bord med Muminporslin lockar mig. Där finns muggar och tillbringare. Allt är nytt, förstås. Men priserna verkar relevanta. Jag frågar om priset på en kanna och expediten/innehavaren säger ”Oj, oj, försiktigt!”, som om jag skulle kasta kannan i golvet. ”Priset står på eller i kannan”. Nej, svarar jag och kommer med den till henne. Hon konstaterar att jag har rätt, men fortsätter med att priset står på kannan bredvid. Ok…? Jag ber henne ändå att ställa den på disken för jag vill köpa något fint till Z, även om den går på drygt 50 euro. Jag hittar inga kläder, men Ove finner en fågelbok som han traktat efter och som är billig här. Vid en ny runda hittar jag en mycket vacker Desigual-kappa, blå i ylle, för 5 euro. För billig och välhållen för att gå mig förbi. Nej, den är inte i Z:s storlek. Men kanske sonhustrun kan passa i den…? Jag chansar. Betalar och går ut i halkan.
Tillbaka på hotellet bestämmer sig Ove, hans rumskompis Magnus – vinkännaren – och jag för att bada bastu. Det är perfekt för gamla kroppar. Ove är flink med skopan och ångar på. Vi sitter en stund, svettas, samtalar och sedan går jag ut för en bad i den kalla bassängen. Tar några längder innan duschen får värma.
Sedan upp på rummet efter att ha poserat med min fågelskådarhatt och Oves nyfångna fågelbok. Per får skjortan som han blir både glad för och snygg i. Ärmarna är lite långa, men antingen fixar en skräddare det eller också får han vika upp dem.
Vi softar lite på rummet, men jag går ner till restaurangen där de andra sitter. Beställer en generöst tilltagen lammbiff och blir både mätt och nöjd. Jag känner mig trött och inte så social. Går upp på rummet när de andra smiter ut på stan. För min del blir det svensk teve, ”På spåret” med efterföljande program och jag somnar ungefär när Per kommer hem.
Lördag:
Det vankas spel om tredjepris. Men matchen är först 17.00, så vi har tid att slå ihjäl. Jag är hyfsat tidigt till frukost tillsammans med Per. Ligger och läser lite, kollar teve innan rastlösheten slår till. Det blir återigen en promenad på de glashala trottoarerna till Emmaus. Köper Ian Rankins ”Öppet hus”, som inte är en John Rebus-deckare (jag har förmodligen den redan och har läst den, men pocketupplagan kan tjäna som tidsfördriv), och några snusnäsdukar i bomull. Provar några kostymer, men är för tjock och ointresserad.
Vinden yr. Jag går ut för att gå in på Hesburger i Sittkoff-gallerian. Äter något slags McDonaldsvariant för att mätta innan den långa dagen till banketten med middag som inte börjar förrän klockan nio. Ska vi får brons?
Gallerian är trist. Jag vandrar ut på isiga gator där inte ens mina Canada Snow-kängor orkar hålla stånd. Jag ser människor halka omkring, äldre som vägrar broddar riskera sina lemmar i våghalsiga balansakter…
Jag slår dank. Vi slår dank. Fördriver tiden i väntan på matchen. Vi tar oss till arenan så småningom där match efter match spelas i turneringen. Det handlar om totalt 31 matcher på tre dagar. Ett intensivt schema från bittida till sent.
Mina grejer är torra sedan i fredags. Ska ju inte stå annat än som backup för Ove, som skötte sig fint mot Kringelstaden. Jag är ombytt tidigt och ställer mig på läktaren i överdragströja, men utan kombinatet, och tittar på matchen innan. Får en förfrågan om att låna ut min mask till en målvakt vars egen gått sönder. Hämtar den. Men väl på isen har han en vit; jag har en blå.
Det börjar närma sig matchstart. Jag får tillbaka min mask. Oanvänd. Tar på mig kombinatet och tröjan med landslagsfärgerna gult och blått. Placerar mig lite utanför båset för att kunna fotografera med kameran.
Det står snart klart att våra finska motståndare – Pallojussit – är oss överlägsna på samtliga punkter. Nja, målvakten vet jag inte, för att han testas sällan. Vi blir tillbakatryckta av de spelskickliga motståndarna som gladeligen går på mål. Vid ett tillfälle, rätt tidigt i matchen, får Ove en kraftig finne över sig och ropar till av smärta. Jag avvaktar, men är redo om han skulle tvingas byta. Men han reser sig och fortsätter matchen. Snart får han se de första skottet passera honom. 1–0. Ett skott tar i masken och senare visar det sig att inte bara spännet gått upp utan att halsskyddet lossnat. Han får låna min medan jag knyter fast skyddet igen. Finnarna hinner göra två mål innan Ove får skifta till sin egen mask igen. Matchen slutar 4–0, men det kunde ha blivit väsentligt fler mål bakåt.
Finska pojkar slår svenska gossar i +60-matchen om tredjepris. Foto: KAI MARTIN
Det är som det emellanåt saknas ett lugn och ett hockeykunnande om hur man ska spela under press. Nå, nu blev det en fjärdeplats att trösta sig med. För min del handlade det om 1,5 insläppta mål på två matcher och väldigt mycket att göra. Jag får vara nöjd.
Jag packar ihop min trunk. Tar en dusch och inväntar sedan mina lagkamrater. Vi är en smula stukade, men inser nog samtliga att Pallojussit var för skickligt. De hittade ytor, öppnade upp vårt försvar och sköt med precision.
Senior Winter Games är över för den här gången. Nu återstår bara banketten och prisutdelningen där vi alltså kom att bli lottlösa. Nära nog.
Vi softar återigen på hotellet, Per och jag. I korridoren står dörrarna till finnarnas rum öppna. Där är det fest, musik, skrål. Vi byter om. Jag till mina Oscar Jacobson-byxor och -kavaj, som jag köpte på Hede outlet innan jul, som tillsammans med min rosa Gant-skjorta (gåva från min vän P i Oslo) och Tiger of Sweden-loafers blir min outfit för kvällen.
Tiden segdrar sig mot banketten, men till slut är det dags. För vi är hungriga. Placerar oss vid våra bord. Lag efter lag slår sig ner. Äntligen kommer maten och vinet. Vi äter i hast, men hinner också prata och roa oss. Prisutdelningen sätter igång och vår ålderman Roine, 72, får pris för äldste spelare i turneringen. Chaufför Christer tilldelas också ett pris, men varför hängde jag inte riktigt med på.
Frånbankett och priser till suckarnas gång. Foto: KAI MARTIN
Efter banketten, maten, prisutdelning börjar barkriget. Jag ställer mig i kö bakom en lirare som beställer 14 irish coffee. Det tar sin tid och kön växer. Bredvid ”vår” bartender står en annan som serverar en annan gäst en öl. Så bryter sig en kille ur kön och går fram till den andre bartender och får omedelbar service. Så går topplocket på Kai igen, som skäller ut den andre bartendern för att han inte sköter kön snyggare. Han skiter fullständigt i mig och det gör mig bara än mer förbannad. Magnus kommer och vill bjuda på ett glas vin. Jag tackar ja, men det tar evigheter innan glaset landar i min hand. Hatar dålig service.
Glaset är tömt. Dansbandet Högtryck spelar upp och lokalen är plötsligt full. Det är hit Ålandsborna går på en lördag. Oavsett ålder. Dansband är inte min musik. Det svänger inte, trots att det ska göra det. Istället kryper det i mig. Men mina lagkamrater är flinka på att bjuda upp. Jag vill ha mer vin, söker mig till våningen ner där det är disko och ett ungdomligt klientel. Baren där saknar någon kö att prata om. Där står den svala skönheten från i torsdags som bjuder på ett leende. För kunderna innan jag kommer fram. När jag väl beställer är hon adekvat kylig. Fantastiskt. Det roar mig.
Kvällen går. Timmarna likaså. Jag söker mig till mitt hotellrum. Somnar vid ett. Jag hinner höra Per komma in i mörkret innan drömmarna fångar mig.
Söndag:
Vi tar vår frukost med lätt bakfulla gester. Pratar om våra dagar. Våra hockeybagar är i arenan, så de ska hämtas innan avfärd. Det finns tid att slå ihjäl innan vi checkar ut. Jag tittar, efter frukost och borstade tänder, på TV4-nyheterna där de vid klockan tio gör ett nedslag. En ny regent i Danmark ska tillsättas, eller vad man nu gör i grannlandet nu när drottning Margrethe abdikerat och lämnar över till sonen Frederik. Han som tillsammans med sin bror Joakim var skolkamrater med Z på gymnasiet och där en skandal blossade upp kring prinsarnas hang arounds. Något som kom att drabba prinsarna, som drottningen lät stanna hemma från skolan som straff, som sedan följdes av samtliga i kretsen kring dem. Hur och varför tar vi en annan gång.
Nu är TV4 i Köpenhamn för att berätta om tronskiftet och står på plats centralt i den snart kungliga huvudstaden. Inslaget är en smula längre än vanligt och plötsligt ser jag Z med dotter på bild. I och för sig i bakgrunden. Jag skriker till så att Per ryggar tillbaka och undrar vad som försiggår. Men då är inslaget över.
Märkligt, ändå, att titta på tv-nyheter och få se sin fru som lite slumpmässigt fångats av TV4:s kameraman.
Vi beger oss ut från hotellet, checkar ut och tackar för oss. Nu ska vi ta oss till arenan, hämta våra bagar, packar och fördriver tiden på ett fik i väntan på att vi i sakta mak ska åka på isiga vägar mot färjan. Jag har bestämt mig att slå på stort och köpa det där Amaronevinet som kostade sina hundralappar på färjan till Åland. Ett vin som ändå var prisvärt.
Vi står i gråtungt vinterväder och väntar. Plötsligt kommer en långt mycket större färja än vid reste dit med. Ombordlastningen går med fart och snart är vi iväg exakt i tid. Färjan är gigantisk, modern och den utlovade buffén som ingick i priset saknas på den här turen. Vi installerar oss i restaurangen där vi beställer mat. Hamburgare igen. Utan öl, men med mineralvatten för jag hittar ingen cola.
Färjan stävar ut genom issörjan i Ålands skärgård samtidigt som skymningen sakta sluter gråvädret till mörker. Vi går så småningom till taxfreen. Men där vankas ett helt annat utbud än i det påvra som godsfärjan på utresan hade. Men det fina vinet saknas. Snopet. Det blir rom, cognac, lakrits och Fazer choklad istället.
Christer har ladd för en resa ned mot Norrköping, men inte mer. För att säkra resan stannar vi i den tilltagande snöyran i Stavsjö. Men laddstolparna ger inte tillräckligt kräm under vår fika. Vi behöver göra ett stopp till, förslagsvis i Jönköping för att fylla på batterierna för vidare färd mot Göteborg.
Snöovädret tilltar, men trafiken är gles. Christer kör tryggt och säker med sin fyrhjulsdrivna Merca. Vi passerar Östgötaslätten, passerar Ödeshög och någonstans till höger ligger Vättern, men det kan ingen jävel se. Förbi Brahe hus, Gränna och ned mot Huskvarna och sedan in till Max hamburgare, där det finns laddstolpar och mat. En sen middag. Hamburgare igen. Med laddade batterier ger vi oss ut i mörkret.
Någonstans på vägen har jag väl knoppat in. Men inte länge. Vi lägger mil efter mil bakom oss i mörkret. Ulrciehamn. Borås. Bollebygd. Härryda. Landvetter. Snart seglar vi in i Göteborg. Åker till den gemensamma p-platsen där Benke och Per har sina bilar. Christer skjutsar oss övriga hem.
Jag packar upp och förbereder för en tvätt på morgonen. Klockan är två på natten, så jag somnar snabbt. Z är fortfarande i Danmark och kommer först måndag kväll. Det finns mycket att berätta när hon kommer.
Det är ju hög tid att summera ett gånget år. Jag har i och för sig lagt jobbet på hyllan rent löneyrkesmässigt (i stort sett). Men är ju runt på mycket, lyssnar på mycket, läser en försvarlig del och har dessutom haft förmånen att delta röstmässigt. Så här en lista på favoriter under året plus några som hamnade på minussidan.
Ja, jag kommer att ha ett Göteborgsperspektiv – i stort sett. Världen är så stor ändå och bevakas säkerligen bättre av andra som kan famna den.
Dubbelt starkt. Paperwing gjorde inte bara årets album utan också årets föreställning. Foto: KAI MARTIN
Favoritalbum:
Paperwing: String fling. Excentrisk, vacker, levande och stark.
Daniel Lemma: Addis. Få kan som Daniel Lemma förmedla glädje i sin musik. Här än lite mer med musik inspelad från Addis Abeba, Etiopiens huvudstad.
Exit North: Anyway, still. Konstfärdigt, pretentiöst och alldeles outgrundligt vackert.
Anders Boson Jazz Ensemble: Blåa dar. Håller den göteborgska jazztradionens fana högt.
Slob78: Helvetes förbannad jävla skit. Avknoppningen från Slobobans Undergång är jag delvis själv delaktig i (två spår). Det gör inte detta friska punkpopalbum sämre. Herregud vilken energi och vilka melodier. Tack.
Favoritkonsert:
Paperwing på Stora Teatern. Något av det bästa jag har sett. Hennes release av albumet ”String fling” blev en föreställning som helt tog andan ur mig. Magnifikt.
Exit North på Stora Teatern. Med starka två album i ryggen visade detta Göteborgsbaserade band med Japantrummisen Steve Jansen att det finns en extra dimension i musik från scen.
Håkan Hellström, Razzmatazz, Barcelona. Det var inte den bästa av Håkan-konserter, men stort nog att få höra och se honom på klubb igen. Hoppas det gav mersmak.
Ossler, Skeppet. Pelle Ossler och hans manskap gjorde albumet ”Ett brus” i legendariska Hansa Tonstudio i Berlin 2008. Med vinylen väl ute 2023 gjordes en konsertturné som var bländande svart och tung.
Rasmus Blomgren, Café Hängmatta. Med ”River’s call” gjorde han 2021 års album. Att äntligen få ta del av musiken live var en stark upplevelse.
Favoritföreställning:
Stadsteatern: Caligula. En föreställning som spänner musklerna och visar att stor teater kan imponera.
Hagateatern: Jag ser allt du gör. Annika Norlins noveller blir starkt berörande scenkonst med små gester.
Göteborgs Dramatiska Teater: Den sårande divan. På scen förenas Agnes von Krusenstjernas (1884–1940), konstnären Sigrid Hjerténs (1885-1948) och poeten, tysksvenska Nelly Sachs (1891–1970) levnadsöden i denna drabbande pjäs.
Folkteatern: Ett drömspel. En fascinerande och fantasifull tolkning av Strindbergs absurda klassiker.
Favoritmusikal/-operett/-dans/-magi:
Göteborgsoperans Danskompani: 12 song och Saaba. Med ”Hammer” 2022 satte Danskompaniet ribban högt. 2023 fortsatte man med högkvalitativa föreställningar med samarbetet med sångerskan och låtskrivaren One Brun som en favorit.
Folketeateret, Oslo: Miss Saigon. Fin och berörande uppsättning i anrik lokal.
Park Avenue: Get ready for my close up. Stefan Odelberg trollade bort mig fullkomligt under en helt magisk kväll.
Favoritläst:
Jo Nesbø: Blodmåne. Mästaren i genren är still going strong.
Tony Fischier: Ett stråk av karma. Flitige Tony Fischiers hittills bästa.
Mohlin Nyström: Den tysta fågeln. Åmålsduon fortsätter med framgång spinna intriger om förre FBI-agenten John Adderly i värmländsk miljö.
Grzegorz Flakierski: Familjeminnen. Min gymnasiekamrat, nu i Kramforsboende, vädrar flitigt sorgkantade minnen från en familjs judiska historia i Östeuropa. Denna hans senaste samling texter är vackert mollstämt och samtidigt inte utan humor.
Arnaldur Indriðason: Tyst som muren. Stillsamt och listigt berättande. Stor dramatik.
Dessutom: Knut och Eric Carlson. Berättelsen om guldvarufabriken Cesons 1918–1980. Boken om min morfars och hans brors fascinerande klassresa till framgång och välstånd.
Favoritmat:
Baccalá, Hauganes, Island. Tork så enkel, men välsmakande att allt stannar för en stund.
Santamadre Restaurant de tapes, Barcelona. En sjurätter tapaskväll blev mer. Magiskt.
Korvkiosken i Hørsholm midtpunkt. Mannen gjorde flæskestegsandwich som vore det fine dining.
Brasseri Draken. Stans utsikt kunde ha räckt. Men även köket bjuder högt, generöst och smakligt.
Japadog, McArthur Glen Outlet Mall, Richmond, Kanada. Mixen av hotdogkulturen och det japanska köket var speciellt – och gott.
Favoritfynd:
Ett par blå Barker Baileys, 5000-kronors skor för 149 kronor på Myrornas.
Ett par helt nya mysbyxor från Oscar Jacobson för 30 danska kronor på loppisen i Charlottenlund.
Ett par Bally-skor, brogues. 225 danska kronor för ett par 5000-kronors skor. Hittad hos Blå kors i Ølstykke.
En blå Boss-kavaj i manchester. Dyr men snygg och originell. Hittad hos Extraloppan i Reykjavik.
Ett par guldskimrande Dockersbyxor. 59 kronor på Myrornas.
Favoritresa:
Island. 28 grader plus i Akureyri säger det mesta. Lägg till Húsavik i strålande sol och ett regnigt Reyjakicv plus de bästa av vänner.
Barcelona. Håkan väntade i skiftet maj/juni. Där öppnade sig en hel stad som fått oss att längta dit igen… och igen.
Bled. Hockeyn tog mig till denna vackra slovenska by för ett minne för livet.
Vancouver. Hockeyturnering i landet där alla spela ishockey. Kom hem med en silvermedalj.
Krakow, Auschwitz. En resa jag länge velat göra som blev mer drabbande än vad jag trodde.
Favoritsett på tv:
Babylon Berlin, SVT. Senast säsongen är kanske den starkaste i denna favoritserie.
Slow horses, Apple TV. Vasst manus, bländande intrig och strålande skådespeleri.
Lessons in Chemistry, Apple TV. Stramt spelad med underfundig humor och snyggt underliggande budskap i 50-talsmiljö.
Berlin, Netflix. Spinoff på ”Las casa de papel”. Inte lika stark som denna spanska ursprungsserie. Men vass nog ändå.
If these walls could sing, Disney. Dokumentären om Abbey Road, EMI:s studio, innehöll allt. Tänk att jag har varit där!
Favoritsett på bio:
Hammarskjöld. Per Fly har gjort en grandios film med Mikael Persbrandt i en strålande huvudroll som den svenska FN-ordföranden.
Munch. Inspirerade av ”I’m not there”, där flera skådespelare spelar Bob Dylan skildrar norske regissören Henrik Martin Dahlsbakken konstnären Munchs liv på ett utmärkt sätt.
Volaða land. Islänningen Hlynur Pálmassons film med fantastiskt foto av Maria von Hausswolff är kärvt dramatisk.
Ustyrlig. I regi Malou Reymann, manus Malou Reymann och Sara Isabella Jønsson Vedde, om en ung kvinna som hamnar på tukthus i 30-talets Danmark.
Tillsammans 99. Lukas Moodysson låter skådespelarna från succéfilmen ”Tillsammans” mötas i sina roller 25 år senare. Kittlande och underhållande.
Bottennapp:
IFK Göteborgs säsong.
JVM i Frölundaborg. Toppenhockey inför nära nog tomma läktare. Vilken arrangörsmiss.
Lyckades missa Coldplay på Ullevi.
Sjukdom gjorde att jag inte bara missade Publik Image Ltd på Pustervik i oktober utan också Tills Lindemann i Malmö i december.
Diggiloo i Skatås. Regn, regntung mark och dåligt upplyst var inte den bästa finalen på detta turnépaket.
Det fladdrade förbi. 2023. Hann knappt starta förrän det nu skälver i sina sista timmar för att tyna bort och skugglikt glida över till ett nytt år. Ett 2024 med förhoppningar, löften och motsägelser.
Mitt 2023 startade drastiskt. Från att ha varit anställd 2022 fram till midnatt 31 december var jag nu ställd utan jobb. Efter drygt fem fantastiska år på GöteborgDirekt med likaledes fantastiska arbetskamrater var jag, efter uppsägningen i november, utan jobb.
Jo, jag ska erkänna att jag då beskedet kom darrade till. En besvikelse som inledningsvis var svår att svälja, men rätt snart efter att den första känslosamma stunden ebbat ut och klingat ut i sans blev ett fait accompli. Väl på den här sidan det nya året var det med ett stort lugn. Jag hade en deadline kvar, skönt, och den har jag inte för avsikt att jaga.
Bokjobb. Foto: KAI MARTIN
Januari:
Nå, jag inledde det nya året i stillhet. Z och jag kom iväg på Falkenbergsrevyn, som höll sedvanlig hög nivå (läs recension här!). Därefter vankades Mölndalsrevyn, den revy jag varit mest trogen och följt i nära 25 år (läs recension här!). Och det blev ett besök på Aftonstjärnan och revyn ”Nyårsbubbel”, som roade.
Arbetet med boken om Cesons, min morfars och hans brors företag, fortgick i något som skulle kallas en slutspurt. Tillsammans med min kusin Leif – den sista i raden av guldsmeder i familjen –, hans syssling och min vän och kollega Peter Birgerstam var den en ambitiös coffetablebok i förstone tänkt för familjen. En summering av bröderna nit, som i slutändan har gett ett välstånd som de nya ledande ätteläggarna vilar på.
Jag gick efter knappt två veckor ett telefonsamtal från en arrangör i Göteborg, som ville ha med mig på tåget gällande Unplugged live. Konserter varje lördag efter löning där det var tänkt att jag skulle intervjua från scen. Något extra förutom den musik som artisterna/banden skulle framför.
Jag tackade ja och såg mig själv framträda med artister som Ebbot, Mikkey Dee (allt annat än unplugged då han dônade på med sin Motörheadhyllning), Noices Peo Thyrén, Lustans Lakejers Johan Kinde och senare Kikki Danielsson. Det blev en succé och ett fungerande koncept, som ser ut att fortsätta nu i vår.
Stefan Andersson underhåll på Kajskjul 8 med en föreställning som förenade ”Skeppsråttan” med ”Made in China” på ett underhållande vis (recension här!). Han kan det där med historieundervisning till musik.
Filmfestivalen kom, som jag skrev om på i denna min blogg (läs om den bland annat här!).
Självklart spelade jag ishockey. Morgon som kväll. Allt som en förberedelse för det stora äventyret i Richmond, Vancouver i slutet av mars, då jag skulle spela med Soha Team Sweden, som hade två lag representerade i den stora hockeyturneringen Carha Hockey World Cup.
Jag umgicks förstås med min älskade hustru. Bland annat åkte vi till Mexiko för en kväll. Åtminstone för restaurangen Tizne på Fjärde Långgatan, där vi fick god mat och spritiga drinkar (skrev om det här!).
Självklart blev det häng med mitt älskade barnbarn. Torsdagarna med honom vill jag/vi inte gärna missa. Även om det nu är hämtning från förskolan och inte hela dagar av umgänge.
Jag om också iväg på Tommy Körbergs ”Grand finale”, som imponerade. Filmen show, vilken sångare (läs om det här!).
Om jag någon gång pratat om köpstopp gällande kläder, så är det ett löfte som på något vis har preskriberats. Ja, första månaden på året gav fynd, som under året skulle följas av fler.
Jag blev också kontaktad av Staffan Hassling, sångare i Slobobans Undergång, legendariskt punkband från Partille och generationskamrater med oss i Kai Martin & Stick!. Han ville ha med mig på en låt med sitt nya band Slob78. Smickrande, förstås, så det tackade ja jag till. Väl på plats i studion i slutet av månaden kändes det inte som om jag bidrog till mycket. Låten ”nittonhundrasjuttiofem” lät helt enkelt komplett. Men han och medmusikern/producenten/inspelningsteknikern Björn Holmudd (en gång gitarrist i förstaupplagan av Slobobans Undergång) var väldigt nöjda. Jag har sedan inte kunnat få låten hur skallen. Pur poppunk med härlig energi. Låten finns på utmärkta albumet ”helvets förbannade jävla skit”, där jag även gästar på Grisen Skrikers låt ”sextiofem”, som bandet med hjälp av gamla Göteborgspunkare plus Brodde från Brända Barn gör en version av. Lyssna på albumet här!
Jobb. Foto: EVA MARTHA LARSSON
Februari:
Ja, det blev ju en intensiv start på det år som skulle bli början på något mer stillsamt. Årets andra månad fylldes av mer hockey, som ett förberedande läger i mitten av månaden för Kanadaresan. Jag fick äntligen se Göeborgsbandet the Halo Effect, som spelade på Pustervik. Med en mix av medlemmar från Dark Tranquillity, In Flames och Haunted är de ju en essens av the Gothenburg Sound, metalgenren som med framgång spritts över jorden i 30 år. (Jag skrev om spelningen här!)
Filmfestivalen fick sitt slut med vinnare i olika kategorier och filmupplevelser för den enskilde. Vilken ynnest att få uppleva detta år efter år. Göteborg är en rik kulturstad, högt och lågt; ett smörgåsbord som man ständigt kan gå och smaka av.
Så fick jag möjligheten att se Ane Brun med dansare från Göteborgsoperans Danskompani i den fascinerande föreställningen ”12 songs”. Det blev några föreställningar/pjäser till som ”Tusen år hos gud” på kreativa, intima Göteborgs dramatiska teater och ”Lyckliga i alla våra dagar” på Backa teater, som kan sin konst att nå unga.
Jag tog en ensamtur till Louisiana, tåg och färja tur och retur, för att få uppleva ”Det kolde øje – Tyskland i 1920’erne”, en utställning som kittlade om en epok som har greppet om mig. Det blev en fin resa, men trots att jag inte har något problem med att resa ensam vet jag att det är så oerhört mycket rikare med Z. Så som det varit från dag ett i vår relation.
Jag hade satsat stort på att vara fin inför Kanadaresan och hade därför köpt en ny målvaktsutrustning. En bländande vit CCM-rustning, som förmodligen blir den sista som jag köper.
Jag umgicks med min familj, vi åt våra semlor, firade Z som fyller år i februari precis som min yngste son. Självklart firade vi fastelavn, den danska fastlagstraditionen som mer liknar den på kontinenten med utklädning. Några timmar i Danska kyrkan, som ligger på vår gata, blev det i den danska traditionens tjänst.
Månaden slutade med Mikkey Dee och hans två musiker som larmade loss med sin Motörheadhyllning. En ynnest att på nära håll få ta del av denne skicklige musikers rytmkonster.
Möte på is, oh Canada. Foto: WILLY BJÖRKBACKA
Mars
Från hård rock till jazz. Ja, allt ryms för den som är hågad. Jag hamnade på Westman Boson Standard Quartet på Wauxhall i Linnéstaden. Jag har följt Anders Boson genom åren och han har en cool stil, som trumpetare och sångare. Under året kom han med sin jazzensemble med albumet ”Blåa dar”. Strålande svensk jazz.
På Stadsteatern sång jag ”Caligula”, en stark uppsättning med Andrea Edwards i huvudrollen. Det blev också några pjäser till, som Hagateaterns pjäs ”Jag ser allt du gör” baserad på Annika Norlins noveller och Gothenburg English Studio Theatres ””Fair play”, som båda visar kvalitet utanför institutionsteatrarna.
Jag kom också iväg till Västerås för att se ”En folkefiende” på Västmanlands teater. En spännande uppsättning på en teater som bjuder på mycket kvalitet.
På hemresan tog jag en sväng om Katrineholm för att kika på en fotoutställning med Lars Johanssons bilder från rocklivet i järnvägsknuten. Bland annat fanns det bilder från Kai Martin & Stick!-turnén våren 1982, som landade där. Spännande.
Jag umgås med vänner. Hämtar hem min kära Z, som varit hos sin bror utanför Nice. Snön ligger kall och vintern dröjer sig kvar.
Cesonsboken går i tryck. Vi har gått i mål med ett projekt som tagit styvt två år. Men resultatet blir fantastiskt.
18 mars är trunken packad. Vi är ett gäng från Göteborg som reser mot Kanada för att förenas med resterande lagkamrater på Schiphol för vidare transport till Vancouver. Det blir en resa i hockeyns tjänst och ett minne för livet. Båda lagen Soha Team Sweden – +65 och +70 – kniper en silvermedalj. Jag skrev om resan bland annat här.
Inför resan hade jag upptäckt att Hålan Hellström skulle spela på klubb i Barcelona senare under våren. Jag lyckade genom omvägar fixa biljetter. Tillsammans med Z ordnades på boende och resa. Men mer om det senare.
Om jag köpte några kläder i Vancouver…? Jodå. Och en hatt.
Jag hinner knappt skaka av mig jetlagen förrän jag blir sjuk. Flera av lagkamraterna likaså. En del i covid. Men den är jag förskonad ifrån.
Skor med mera. Foto: KAI MARTIN
April
Månaden inleds med jobbet för Unplugged live på Lindholmen event. Ja, där jag en gång hade min 60-årsfest. nu ska jag intervjua Peo Thyrén från bland annat Noice. Månaden fortsätter med umgänge med Z och min kära familj. Kläder köps med stor regelbundenhet och emellanåt hamnar jag hos min skräddare Samuel vid Mölndals torg. För mina armar är oftast för korta för kavajernas ärmar.
Hockeyn har ju inte tagit slut bara för att jag har landat efter hockeyresan i Kanada. Nej då, säsongen är lång.
Z och jag firar att den tjeckiska restaurangen Gyllen Prag fyller 50 år, äter mat, dricker öl och lyssnar på musik.
Påsken är sen och firas med familjen.
Min vän Lasse kommer hem för en paus från tränaruppdraget i Bled, Slovenien. Knappt har jag hämtat honom från Landvetter förrän vi styr kosan på Oves gatukök i Sävedalen. Halvspecial inmundigas med god aptit.
Jag kommer i väg på föreställningen ”Gotta serve somebody” på Stadsteatern. En hyllning till Bob Dylan med bandet Valdemar som levande orkester. Jag hinner också med Marika Carlssons skickliga enmansshow ”Smalast när man dör vinner” och den roande tvåmansfarsen ”Sådan far” med Ola Hedén och Claes Månsson.
En god vän avlider efter en tids sjukdom. Han och jag bildade Viva la Stick! där banden Viva! och Kai Martin & Stick! gjorde en gemensam sak med singeln ”Regnperioden” 1983, som också gav en medverkan i tv-programmet ”Guldslipsen”. Han var också redaktör för musiktidningar där han gav mig lite uppdrag. En fin man på många sätt.
Z har raggat på en Ægget, den danska designstolen, på auktion. Nu måste vi åka till Stockholm för att hämta hem den. Vi bokar in oss på Långholmen och får en cell som sovrum. En sällsam men positiv upplevelse. Vi hinner träffa vänner, hälsa på min faster och gå på utställning på Nordiska museet. Snabbt upp. Snabbt ner.
Så hinner vi fira vår jubileumsdag, Z och jag. Synd att missa.
”Grand hotel” på Göteborgsoperan är en barnsligt underhållande musikal/operett, som även den är synd att missa.
Jag tar också del av Göteborgsbandet Rödtjuts spelning på Bengans. Stadig rock’n’roll med hårdrockska förtecken.
Slutspel i ishockey startar i SHL och NHL samt en spännande kvalserie där Djurgården gör upp med Modo om en SHL-plats. Stor hockeyunderhållning.
Månaden avslutas med intervju på scen då Johan Kinde gästar Unplugged live. Då har jag precis blivit frisk efter en ny vecka av sängliggande.
Kläder? Jovars. Det blir under månaden sin beskärda del. Men kapet på Myrornas när jag hittar ett par nya (åtminstone knappt använda blå Barker Baileys i min storlek för 149 kronor gör mig euforisk. Ja, jag vet att det är belöningssystemet som klickar in. Men nypris på dessa par exklusiva brittiska herrskor är 5000 kronor.
Möte. Foto: ANDERS WESTIN
Maj:
Våren kommer och rasar ut den bistra vintern, som dröjde sig kvar. Det knoppas i rabatterna, tulpanerna spirar och träden brister i lövsång. Vädret tillåter till och med utomhuslunch på altanen på baksidan av vårt hus.
Det Göteborgsbaserade bandet Exit North, som ju har förre Japantrummisen Steve Jansen på trummor/slagverk, kommer med sitt nya album ”Anyway, still”, som förstås är lysande. Men än mer kittlande är att bandet ska spela på Stora Teatern och jag har köpt biljetter till Z och mig. Det blir förstås en bländande konsert (läs om den här!)
Jag ser föreställningen ”Mama Zoya, Belarus” på Konstepidemin, en pjäs som tar andan ur mig.
Jag får möjligheten att träffa Björn Skifs vars show ska komma till Rondo 1 februari 2024. Det blir en intervju för bloggen, men hastigt och lustigt också en för Hemmets Journal. För att hämta hem material till intervjun åker jag till Varberg över dagen (Skifs presskille bor där och det är han som arrangerat allt för mig, tacknämligt nog). Jag begår där min badsäsongsdebut och hälsar dessutom på en underbar kollega, unga Alice, som förgyllde tiden på GöteborgDirekt.
Slutspelen i ishockey håller i och VM kommer också in och underhåller, även om Sveriges insats ska glömmas. Och apropå hockey har jag förmånen att få spela med NHL-proffs och ett gäng rutinerade spelare när Kings and Queens – rekreationslaget jag spelar i serie med – förlänger säsongen.
Z studerar och naturligtvis har Barcelonaresan hamnat mitt i en tentaperiod. Men vi far och får en resa vi sent ska glömma som inte bara handlar om Håkan Hellströms konsert utan om så oändligt mycket mer. Läs om det här och här!
Delikatesser. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Juni:
Maj går hastigt över i juni under tiden vi är i Barcelona och njuter vårt otium. Men vi hinner knappt komma hem förrän vi både firar Göteborgs 400-årsjubileum på Bananpiren och nationaldag med barnbarnet i Slottsskogen och lyssna på Göteborgs symfoniker ledda av favoriten Barbara Hannigan.
Firar gör ju vi också yngste sonen, som tagit examen och kliver rätt in i programmeringsvärlden med ett jobb på firman där han praktiserat.
Knappt hinner jag andas ut förrän jag sitter på Stenafärjan till Frederikshavn med mina älskade, forna, kollegor från GöteborgDirekt. En dagstur i strålande väder gör susen och jag får tanka lite Danmark, köpa rådbröd, ymer och øl.
Z och jag passar också på att se Carl-Einar Häckner som gör comeback på Lisebergs stora scen med sin älskade – och saknade – varieté. Mystiska brittiska konstnären Banksy hyllas med en utställing på Eriksberg, som jag kollar in (läs om den här!).
Men först får jag ett telefonsamtal från min vän i Bled… ja, Lasse som är ungdomscoach där. Han säger frankt ”Nu är det klart!”. Jag undrar förstås vad det handlar om. Men han vill ha ner mig som assisterande målvaktscoach under ett hockeyläger i den idylliska slovenska bergsbyn i början av augusti. Jag var påtänkt redan sommaren 2022, men kunde inte. Nu var det alltså dags. Smickrande. Men var jag rätt man på rätt plats…?
Jag ser Vegas Knights vinna finalen i Stanley Cup och min hockeysäsong är därmed över en smula tidigare än vad den brukar. Ja, jag brukar ju ha förmånen att få spela en bit in i juni och till och med kunna idka denna min favoritsport även i juli.
Vi har knappt hunnit komma till rätta efter Barcelonaresan förrän det är dags för nästa. I januari ringer vår älskade vän på Island (ja, hennes man är lika älskad, men nu var det hon som ringde) och undrade var vi skulle göra i juni. Jag vet ju att hon fyller år på landets nationaldag, men trodde att hon fyllde 60 först nästa år. Jag fann mig emellertid snabbt och undrade om hon skulle ha fest? (Maken hade en hejdundrande 50-årsfest som vi gästade i mars 2009.) Nej, blev svaret. Jag vill bara vara med er. Sa jag att vi bokade biljetter snabbare än en inandning…?
Så vi tog åter flyget från Landvetter för att landa på ett grått och regntungt, men aldrig trist, Island. Återigen fick vi en resa vi sent ska glömma. Bland annat tog oss våra vänner upp till Akureyri och vidare till Húsavik. Bländande vackra dagar, som kröntes ju på national/födelsedagen med hisnande 28 grader och strålande sol. Läs om resan här.
Väl hemma får vi en solig midsommar och vänners lag. Men
Bruce Springsteen gästade Ullevi i tre dagar för vad som jag tror är hans sista besök i Göteborg. Jag fixade biljetter till den sista och fick hjälp av vännen, förre GT-kollegan och gymnasiekamraten Tommy Holl med bilder. Se dem här där det också går att läsa om konserten.
Någon dag efter spelar Generation Sex, det vill säga valda delar av Generation X och Sex Pistols, på Lisebergs stora scen. Förbandet Sator snor delvis showen, men samtidigt var punklegendarernas konsert kul och de är ju i min generation, har haft sin betydelse, så. Tack vara Johnny Käpääs fina bilder blev det inte bättre fräs än vanligt på bloggen.
Det blev en rastlös start på sommaren. Helgen efter midsommar väntade studentfirande i Danmark. Z:s näst äldsta systers äldsta dotter gick ut gymnasiet. Det får man inte missa. Vi hyrde hus via air b’n’b ett fint hus i Virum utanför Köpenhamn och det blev sedan starten på en dryg två veckors resa i Z:s hemland, som kom att innehålla lån av sommarhus på halvön som skiljer Ise- och Roskildefjordarna och tältning i Charlottenlund. Jag skrev om denna vår resa här och där är vi redan över i…
Bad. Foto: KAI MARTIN
Juli:
Ja, det blev en omfattande resa. Med Z blir det alltid bra och äventyrligt. Vi avslutade resan med att se det nyzeeländcskabandet Fat Freddy’s Drop, en favorit hos en god vän till mig och ett band som Z såg på Roskildefestivalen 2006 och velat se igen. Den spelningen på Stagebox gav i sin tur och förmånen att besöka Refshalveøen på Amager.
Väl hemma reser vi till Falkenberg för att se, som traditionen bjuder, fars på Vallarna. I år ”Skrot, hopp och kärlek”. Premiären missade vi på grund av studentfirandet, ovan nämnt, så det fick bli nu. Resan från fars i Falkenberg till seriös teater på Tofta utanför Kungälv kan tyckas lång. Men det är likväl scenunderhållning och sommarteater som jag sällan vill missa. Inte nu heller, även om Danmarksresan gjorde att jag inte prickade in premiären på ”Arkivet”.
Det blev en kort dagstur norröver till Lilla Askerön där äldste sonen bor med sin familj, så det blev bad med barnbarnen en vacker dag.
Jag hade under Danmarksresan bestämt mig för att komma igång med träning. Gick tidigt på morgonen och gjorde sedan lite work out. En hint till mig om att detta skulle bli en melodi för inte bara sommaren utan en rutin att vila på framgent. Bra jobbat, Kai. Men skulle det hålla…?
Resorna till Barcelona, Island och Danmark hade fyllt på garderoben rejält. Vem vill missa ett loppisfynd? Inte jag.
Villa Belparc har kanske Göteborgs bästa sommarscen med ett starkt startfält av artister. Jag hann med Eric Gadd, som kan konsten att få det att svänga.
Kring 24 juli har vi som tradition att hålla Jul i juli, något som ingen i familjen vill missa. Dansk julmat och -dryck tillsammans med presentlek för dagen till en höjdpunkt under året.
Det blev en rask tur- och returresa till Malmö för att hälsa på gudsonen med familj och hans mamma, en av mina allra bästa vänner, som var på besök från Umeå.
Då har jag också hunnit med ett besök hos urologen. Efter en hälsoundersökning (ja, man får bekosta den själv, men det är det värt), visa PSA-provet på en smula för höga värden. Min läkare skickade en remiss, som snabbt blev till en tid. Urologen på Carlanderska gjorde en grundlig undersökning, tyckte att det verkade bra. Men han ville för säkerhets skull skicka mig på magnetröntgen. Eller som han sa ”Det ser bra ut, men jag ville utesluta så mycket som möjligt. Å andra sidan dör alla män av prostatacancer för eller senare. Ja, om man inte dör av något annat.”.
Framtiden är ljus, med andra ord.
Men jag hann knappt pusta ut förrän det var dags för resan till Slovenien och hockeylägret i Bled.
Jag är på gång att skriva om detta, men hösten har slukat tid och energi för annat. Men ett work in progress, alltså. Det blev hur som en intervju med Lasse om hans jobb där nere, som jag sålde till GP.
Notera att det inte blev något endaste klädköp under min tio dagar långa Slovenienresa. Å andra sidan blev det rejält av den varan i både Barcelona, Reykjavik och den drygt två veckor långa semestern i dyra, men dejliga Danmark.
Resa. Foto: KAI MARTIN
Augusti:
Det blir inte bara hockey i Bled utan också umgänge, promenader och mat med dryck. När jag rullar av planet är det dags att ta hand om den digra äppelskörden. Våra transparent blanche ska bli äppelmos. Jag tror att det i år gav knappt 30 liter.
Jag hann med min magnetröntgen, men fick bida min tid gällande resultatet.
Istället startade Way out West, där jag – och Z – har varit på samtliga förutom en. Det blev omtumlande dagar med en final med Håkan Hellström i ösregn. Läs den recensionen här och övriga way out West-texter här (torsdag), här (fredag), här (lördag) och här (summering).
Vi lagar mat, dricker drycker, umgås med familjen, hyllar äldsta sonen som fyller svindlande 33 och pappa i graven som firade 99 år.
På Kafé Hängmatta får jag äntligen höra Rasmus Blomgren, han som med gjorde årets album 2021 med ”River’s call”. Hur han lät live kan ni läsa här.
Vi kollar fotboll. Damlandslagets äventyr i VM i Australien och Blåvitts hisnande fiaskosäsong i Allsvenskan.
Jag får äntligen gå på is igen och gör mina första räddningar denna mina sjuttielfte säsong.
Daniel Ståhl klår i sitt sista kast i diskusfinalen slovenen Kristjan Čeh i VM. En storartad bragd. Precis som Armand Duplantis svindlande stavhopp.
Vi gör tillsammans med son och dotter en rask resa till Hebergs auktioner, strax söder om Falkenberg. Rekar för köp, äter en bit grillat inne i stan innan vi susar hem.
Hinner gå på Stadsteaterns peepshow av kommande säsongs program. Z följer med på premiären av årets Cabaret Lorensberg (recension här) och Diggiloos final i Skatås i allt annat än solsken.
Njuter av att Blåvitt slås BK Häcken i derbyt med 4–2. Men det blir efteråt något av en smolk i bägaren, då målkungen Marcus Berg aviserar att han slutat på grund av krånglande rygg.
Får istället trösta mig med lite punkenergi då Slog 78 samlar Brodde från Brända Barn, Jönsson från Attentat, Tobbe från Bruset, Per Hassling från Slobobans Undergång och undertecknad för sång på covern av Grisen Skrikers klassiker ”Sextiofem”.
Åker i ensamt mak till Stockholm för att se utställningarna med Laurie Anderson och David Bowie på Moderna Museet respektive Kulturhuset. Blir en konsert med Pernilla Andersson som bonus. (Läs om resan här!) Det var de sista skälvande dagarna för utställningarna och finalen på hennes sommarturné.
Men det mesta bleknar… ja, allt under året som jag sett och hört när jag kommer till Stora Teatern för att bevittna Paperwings föreställning och releasespelning av albumet ”String fling”.
Z och jag bevittnar Göteborg maraton, jubileumsloppet som går av stapeln två år försent, både vid start och mål. Tacksamma att vi slipper delta med än som åskådare.
Efter ett hockeypass en fredagsmorgon får den andra målvakten och jag förfrågan om vi vill träna vidare. Det är ett gäng rutinerade lirare. Eller vad sägs om Eric Hjort (Laval Rocket AHL), Filip Roos (Chicago Blackhawks NHL), David Gustafsson (Winnipeg Jets NHL), Viktor Svedberg (jagar kontrakt), Samuel Fagemo (Ontario Reign AHL) och Adam Brodecki ( jagade kontrakt, men kör nu på korttidskontrakt med Frölunda).
Ja, det blir klädköp, men också försäljning då vi deltar i Änggårdens promenadloppis.
Jag deltar i ett hockeyläger med Soha Team Sweden. Denna gång i Åkers styckebruk i Sörmland med övernattning i Mariefred. Där tar jag ett morgondopp i Mälaren alldeles näck. På kvällen blir det säsongens sista i västerhavet när jag sänker min lekamen i vattnet vid Hovåsbadet.
Låter mig underhållas av föreställningarna ”Kulturbärarna” på Lorensbergsteatern och ”Wicked” på Göteborgsoperan. Men också jubileumskonserten med Triple & Touch. Vilken rik kulturstad Göteborg är.
Lunchar med mina kära ex-kollegor på GöteborgDirekt, som i sin tur leder till att jag får följa med på pressvisningen av hotel Draken. En svindlande tur från källare till utsikt över hela Göteborg.
Månaden rasar på: familj, ishockey, nöjen, jobb (ja!).
Så hamnar Z och jag på Ola Salo på Kajskjul 8 där han tillsammans med pianisten Christopher Dominique. Jag går på teaterföreställningar, filmpremiärer (som ”Tillsammans 99” och reser till Malmö för att ånyo göra Mikkey Dee. Hinner senare med Kikki Dee, det vill säga Kikki Danielsson i Göteborg innan Unplugged är slut för säsongen. Malmöresan gör att jag missar mitt barnbarns treårskalas, men firar honom rejält både före och efter. Å andra sidan får jag träffa min gudson, om än väldigt kort, när jag är i Malmö.
Får återse Talking Heads-filmen ”Stop making sense” i en nyrestaurerad version och blir lycklig, även om det är en tillfällig paus från den sjukdom som rammat mig kring min 67-årsdag. Ser ”Den sårade divan” på Göteborgs dramatiska teater och imponeras åter av den lilla teaters scenkonst.
Hamnar på Banff filmfestival med extremsportare i fokus – en udda festival med lika udda filmer och tillika udda människor som utmanar sig själva.
Knarkar Beatles med dels en föreläsning om Beatles spelningar på Cirkus i Göteborg 27 oktober 1963 och dels Pepperland på Stadsteatern med ”Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today”. Beatlesbandet från Göteborg kan sin sak på det mest skickliga vis.
Läser böcker och köper böcker, som Lars Sundestrands om Freddie Wadling. Men förstås en del deckare, som jag oftast skriver om på här på bloggen. Håller också på med praktverket om Galenskaparna och After Shave författad av Henrik Jutbring och Kalle Lind. Jag låter helt enkelt det ta sin modiga tid.
Resa. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
November:
Den mörka, gråa, våta månaden inleds med ovanligt mycket sol. Jag lunchdejtar med vänner, går mitt stråk från Brunnsparken in i Arkaden, tittar in på Stadsmissionen, vidare till NK och Vintagebutiken på tredje våningen, korsar Östra Hamngatan för att gå ned Kyrkogatan, spatserar vidare över Domkyrkoplan, in genom Åhlén, ut på Vallgatan in på den gård som ligger bredvid Victoriapassagen. Där finns Abiti, en secondhandbutik med inriktning på herrkläder. Lite dyrare, lite hippare, men det har hänt att jag vädrat plånboken där. Ut på Södra Larmgatan. Nedför – eller är det uppför – densamma och in till Akademibokhandeln, som jag fortfarande envisas med att kalla Wettergrens vid hörnet av Västra Hamngatan, öven den av bil-, cykel-, buss- och spårvagnstrafik strida gatan för att åter vika av mot Vallgatan och upp till Ragtime herr, butiken jag frekventerat i över 40 år. Kolla plagg för att gå vidare till Erikshjälpen vid Rosenlund, fortsätter till Myrornas vid Pustervik och sedan en fika vid Cigarren.
Jag kan sedan välja att ta en kik in hos Björkå frihet på Linnégatan och fortsätta denna paradgata ner till Nordenskiöldsgatan och KFUM-butiken där innan jag promenerar hem eller också tar jag vagnen från Järntorget.
Näst yngste sonen bjuder på ishockey – Frölunda–Modo – i födelsedagspresent där hans flickvän och min älskade hustru är med. Vi hamnar mitt i Modo-klacken, men det har den ingenting för. Frölunda vinner.
Mästerfotografen Anton Corbijn ställer ut på Göteborgsoperan och jag är där, tar en selfie och skriver sedan om en text med kopplingen mellan honom och Lars Sundestrand. Z och jag blir förtrollade av Stefan Odelbergs closeup-show, som är rent magisk.
Hamnar på punk och så mycket av det som jag tagit del av är det hisnande att det är 45 år sedan som jag var mitt i centrifugen av känslor och skapande. Kai Martin & Stick! har ju tackat för sig. Men Slobobans Undergång och Attentat är alive and kicking. För speciellt det sistnämnda bandet är det något av ett under med tanke på hur illa sångaren och energisprutan Jönsson var våren 2022. Spelningen…? Jag skrev om den här.
Jag får möjlighet att dagtid se Folkteaterns underhållande uppsättning av Strindbergs svåra och märkliga ”Ett drömspel”, Teater Trixters ”The art of being many Hannah Arendt”, som bjuder på kittlande perspektiv och Backa Teaters underhållande dockteater (!) i pjäsen ”Oxytocin”. Det blir också Gothenburg English Studio Theatres starka ”A hundred words for snow”. Mycket bra teater på några få dagar.
Z och jag har inte varit i Oslo på gud vet hur många år. Det var hög tid nu. Det blev en fin resa över helgen med besök på Munchmuseet, sista föreställningen av ”Miss Saigon” på vackra på Folketeateret och dessutom äntligen få träffa våra kära vänner som bor där sedan tio år.
Per Fritzell och Jan Rippe från After Shave öppnar minnesluckorna på vid gavel i en generös och roande show på Kajskjul 8, där jag får mig med min gamla GT-kollega och vän Tore Lund.
På Skeppet, förra Sjömanskyrkan vid Stigberget, får jag en dos musik två helger å rad. Först the Mannequins of Death och Then Comes Silence i en postpunktriumf och därefter Ossler, gitarristen Pelle Ossler med band, som manglade ljuvt. Förband var Paperwing, nu i helt annan dräkt. En fin och berusande kväll.
Jag träffar Orup för en intervju inför hans soloshow som har premiär i dagarna på Rival i Stockholm, men som i höst kommer till Draken live. Det blir en bråd dag, då jag hastar från att ha hämtat mitt barnbarn på förskolan, hinna fika med honom och sedan lämna honom i tryggheten hos hans föräldrar.
Kläder? Jo, den här månaden med.
Underhållning. Foto: KAI MARTIN
December:
Vi har hastat genom året. Plötsligt är sista månaden här. Vi klär huset i ljus som en besvärjelse mot det omslutande mörkret. Snön faller, temperaturen. Vi får besök från Frankrike till första advent. Z:s brorson är på besök. Jag blir sjuk och ligger i sängen medan Z fyller huset för traditionellt adventsfirande och dito -stök. Vi skulle gemensamt åka ner till Malmö för att se Till Lindemann, Rammsteinsångaren, och den spektakulära showen. Sedan skulle vi ta några dagar i Köpenhamn. Det blir inte så. Men Z åker med dotter och brorson. Han fortsätter över Sundet efter konserten. De åker i snöyran en långsam väg hem längs E6. Sjukdom har nu gjort att jag missat två konserter som jag velat se; Public Image på Pustervik i oktober och nu denna. Trist.
Innan sjukdomen slår mig hinner jag komma iväg på premiären av ”Monica Z”, den fina hyllningen av Monica Zetterlund på Stadsteatern med musik – och handling – som mycket spinner kring det klassiska albumet med Bill Evans från 1964.
Efter en dryg vecka reser jag mig för att åka på vintriga vägar till Jönköping med en vän för att se HV71 mot Frölunda – vi håller på varsitt av lagen – där hemmalaget drar det längsta strået.
Dagen efter ger Bröderna Brothers oss värme och kärlek med sin ”Bröderna Brothers i mysrörsbelysning”. Förra året blev det inget av denna deras tradition, så behovet var uppdämt från både scenpersonligheterna och oss i publiken.
Z och jag kom också iväg på Göteborgsoperans danskompanis ”In a heartbeat”. Vilken rikedom att få se dessa skickliga dansare i sina omtumlande uppsättningar.
Franska Trion brukar fira in julen med sin udda musik på Pustervik. Smet iväg på den konserten och senare samma kväll på Dogsmiles releasespelning i Matsalen hos Pustervik. En helkväll.
Z och jag kommer iväg på Göteborgspremiären av ”Hammarskjöld” regisserad av dansken Per Fly, som Z förstås tar ett snack med.
Sedan tog förberedelserna över för julen. Klappar skulle handlas, mat skulle lagas. Jag lyckas baka surdegsbröd för första gången på 20 år efter att ha fått en surdegskultur av äldste sonen, som är en fena på att baka. Just det var inte julbröd, men det bakades också och den godaste sillsalladen jag har gjort, precis som med köttbullarna. Vi fick en välsignad jul och ett fint nyår.
Jo, jag spelade ishockey. Bland annat i ett kompisgäng som traditionellt höll sitt Winter classic. Tillsammans med en annan målvakt blev jag inbjuden att delta, för det saknade sista utposter. Det föll väl ut för min del, som blev MVP och därmed vann två biljetter till tisdagen den 2 januaris kvartsfinaler i JVM, som ju spelas i stan.
Tack vare mitt möte i Bled i somras med managern för det slovakiska laget blev jag också tilldelad biljetter till två kamper i Frölundaborg. Kvalitetshockey i närliggande Frölundaborg på annandagen och en av mellandagarna, men bara ett pass för mig på is. Nå man kan ha det sämre. 2023 ringde ut fint.
Delvis läsvärt. Fem romaner i deckargenren med skiftande kvalitet – från lysande till mindre bra. Alla – nästan – ur ett Göteborgsperspektiv.
Peter Gissy: Den stora hemligheten (Hoi förlag)
Idoge Peter Gissy driver rastlöst vidare i sitt skrivande. Han är nu uppe i ett 50-tal böcker i olika genrer, men hans faiblesse för just thrillers är nog ändå hans största. Den här gången har han tagit avstamp i sin egen historia om fader okänd och sina sydettyska rötter, det vill säga de tyskar i Tjeckoslovakien som efter kriget sågs som andrahands medborgare. 76-årige Peter Gissy fick som 29-åring på sin mors dödsbädd reda på att den han trodde var hans pappa inte var det. Ovetskapen har gnagt i honom. Med ”Den stora hemligheten” tar han avstamp i detta, men låter nyexaminerade rättspsykologen Annie Mallman var diktarjaget. I två snyggt ihopvävda parallella historier – dels jakten på de sydettyska rötterna, dels på en serievåldtäktsman i Göteborg – har Annie Mallman att göra. Både på plats i Göteborg, såväl i barndomens Skåne med en åldrad och allt mer dement pappa som i Sydtjeckien. Peter Gissy är en fena på intriger och håller tempot väl uppe i ”Den stora hemligheten”, som mycket väl kan vara den första i serien om Annie Mallman.
Anna Ihrén: Guldstaden (LB förlag)
”Guldstaden” är Anna Ihréns fjärde roman i den så kallade Jubileumsserien. Göteborg är i fokus och med denna hennes serie också stadens 400-årsjubileum. Staden pyntar och fejar inför det stora firandet, men glansen solkas av att en tonårspojke i ett av Göteborgs mest utsatta områden hittas mördad. Anna Ihrén ska ha en eloge av att våga skriva om gängkriminalitetsproblematiken. Förfärande få deckarförfattare i landet gör det, så vitt jag vet. Men i ”Guldstaden” hamnar på något sätt mordet i skymundan för intrigerna hos de poliser som utreder fallet. Jag tappar snabbt intresset för dessa deras kärleksrelationer och karriärspositioner. Visst har hon en bra story här med ett delvis oväntat slut. Men jag tycker att Anna Ihrén slarvar bort den dramatiska handlingen i ”Guldstaden”.
Per Rune: Syndaren (Nona)
”Syndaren” om förre Säpo-agenten Erik Feldt är Per Runes romandebut. Författarnamnet är pseudonym för Per-Rune Nilsson, före detta fallskärmsjägare och med meriter inom Säpo med inriktning de operativa enheterna kontraterror och kontraspionage. Rötterna i Arvidsjaur och sitt boende i Göteborg – förutom det generella kunnandet inom agentvärlden och sin nuvarande roll som koncernsäkerhetschef – förenas i Erik Feldt. Han som dragit sig tillbaka i vildmarken i Norrbotten efter traumatiska upplevelser i tjänst. Men då hans dotter, den unga åklagaren Ulrika Ericsson, skjuts vid ett attentat efter en gängrelaterade rättegång… ja, då dras Erik Feldt snabbt in i dramat. Per Rune kan sin dramatik, kan alla schatteringar inom säkerhetspolisen och polisarbetet generell och spinner en intensivt vibrerande thrillertråd inte helt olik Jan Guillous svit om Carl Hamilton. Erik Feldt är ensam, men inte utan medhjälpare. Han är smart och strategisk. Men hjälper det i jakten på att hitta den som satte attentatsmännen på uppdraget…? Göteborg är i centrum, precis som fjällstugan och spanska solkusten likaså. Glimtar från Erik Feldts dramatiska bakgrund i mellanöstern skymtar för att ge ett slags förståelse för vem han är i jakten på förövarna. Det ska bli intressant att följa dennes fortsatta eskapader.
Mohlin Nyström: Den tysta fågeln (Norstedts)
Barndomsvännerna Peter Mohlin och Peter Nyström har gett sig ut på en rejäl resa sedan uppväxten i Åmål. Peter Mohlin har sedan ung vuxen ålder haft Göteborg som bas, men är sedan en tid bosatt utanför Lissabon. Kollegan och vännen Peter Nyström, kanske en mer rastlös individ gällande boende, har lämnat Göteborg för Malmö. Tillsammans har de sedan debutromanen ”Det sista livet” (2020) hållit fast vid dramatiken som kretsar kring förre detta FBI-agenten John Adderley. Där har Karlstad blivit staden som han inkognito bor och verkar som kriminalpolis i. Självklart spinner den tredje boken i serien, ”Den tysta fågeln”, vidare på den forne agentens liv både på såväl det privata planet och i yrkeslivet. Samtidigt som han försöker undvika den hotande faran från onda krafter från USA, som vill hämnas, slits han mellan jobbet och dess utmaningar och den överraskande, och ofrivilliga, rollen som förmyndare för sin unga brorsdotter. Mohlin Nyström kan sin dramatik. De kan sin miljö, som den här gången hamnar i ett lika fiktivt Grums som det Karlstad de skapat. Vi som har följt John Adderley genom de tidigare romanerna möter ett persongalleri vi är bekanta med, som nu adderats av nya. Återigen en bladvändare, rappt skriven med stilistisk pondus, där den givna utgången snyggt alltid öppnar för en annan.
Tony Fischier: Ett stråk av karma
Flitige Tony Fischer håller inte bara sin serie om kommissarie Niklas Ragnvik vid Göteborgspolisen igång. Han har också sedan debuten med ”Mannen som försvann” (2021) och de följande böckerna ”I mästarens skugga” (2022) och ”Den sjunde kretsen” (2023) också kommit med boken ”Svart vecka” (2023) om privatdetektiv Anders Johansson. Så lite överraskande kanske att han redan är framme vid sin fjärde roman i Ragnvik-sviten. Detta dessutom utan att tumma på kvaliteten. I ”Ett stråk av karma” har Niklas Ragnvik tagit ett steg tillbaka i storyn. Så också hans flickvän Maxine Adlerkrantz. Istället är det kollegan Markus Hauer, nyss tillbakakommen efter sjukskrivning, som hamnar i fokus både på det personliga planet som i yrket. Händelser i något slags närtid vävs snyggt samman med dåtid. Tony Fischier kan med mästerlig hand skapa förvecklingar som få andra. Till detta med en nerv och intensitet, som bjuder på thrillerkraft och läsglädje boken igenom. I ” Ett stråk av karma” fräser det i trådarna som sprakar mot finalens detonation. Det är oerhört skickligt och som Tony Fischier plägar göra porträtteras den göteborgska överklassen i allt annan än smickrande drag. Väl färdigläst sitter man och kippar efter andan väl medveten om att Tony Fischier snart har skrivit färdigt nästa bok i serien.
Intensiv. Göteborgs dramatiska teaters ”Den sårade divan” är hudnära och intensiv. Foto: ISAC MEIJER
Det konstnärliga manliga geniernas galenskap är alltid ursäktande. För de kvinnliga…? Nja, inte lika mycket. Trots samma starkt drivna konstnärskap har kvinnor genom historien en förväntan på sig, som mödrar, som hustrur, som skötsamma, som dygdiga.
Går man utanför ramen kommer stämplarna om att man är opassande.
Männen kan knulla runt, berusa sig, ägna sig åt konsten när konsten så kräver och om den inte kräver det finns alltid en ursäkt för inspiration i goda vänner lag.
”Den sårade divan” är Göteborgs dramatiska teaters iscensättning av Karin Johannisson bok med samma namn, som också har tilllägget ”Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S)” i titeln.
Det är alltså författaren Agnes von Krusenstjerna (1884–1940), konstnären Sigrid Hjertén (1885-1948) och poeten, tysksvenska Nelly Sachs (1891–1970) det handlar om. Starka konstnärliga krafter med sviktande psyken i en tid när konventionen kräver sitt och där psykisk ohälsa behandlas enligt dåtidens råd och rön.
När dessa krafter möts på scen slår det gnistor om gestaltningen. Från det bräckliga till det intensiva, från det sårade till starka, från det geniala till det självföraktande. Så galenskapen i sina olika skepnader på det.
”Den sårade divan” är drabbande dramatik som går en holmgång med sin publik. Hanna Ullerstams Agnes von K är utåtagerande och rör sig med kraft i lokalen – ett snyggt skapat scenrum av Fianna Robijn – men också i sin själs vindlande korridorer. Mia Eriksson håller sin Sigrid H stramt. Ett kontrollerat agerande som mer och mer krackelerar. Ingen kan som Karin Lycke spela den sköra, så gör hon det med paranoid emfas i sin roll som Nelly S.
Det är som tre monologer som vävs samman. Där en replik krokar tag i nästa, från en kvinna till nästa. Till det sinnlig koreografi och stark musik signerad Anna von Hausswolff.
Dessa tre kvinnor möter sin skaparkraft. Det självklara uttrycket för alla tre, oavsett om det är skrivandet eller målandet. ”Jag måste skriva!”, nära nog skriker Agnes von K. Samma ord viskar Nelly Sahs. ”Jag måste måla!”, säger Sigrid H med bestämdhet då hon söker de rätta färgerna. Men med tiden med allt större desperation.
För det som är det självklara för dessa artister i sitt skapande möter på motstånd; i samhället i stort, men också i äktenskap med moderskap och hustruförpliktelser, i bristen på förståelse för deras artisteri och politiska strömningar (främst judiska Nelly Sach, som tvingades fly Tyskland för Sverige 1940).
Och som det inte räckte med allt detta motstånd. Till detta också en grasserande psykisk ohälsa med institutionalisering där den gemensamma nämnaren för de tre är Beckomberga, ett av Sverige – ja Europas – största mentalsjukhus.
Om detta skildrar ”Den sårade divan” med kraft.
Den sårade divan, Göteborgs dramatiska teater, premiär 14 oktober 2023, spelas till och med den 4 februari 2024. Denna recension är baserad på föreställningen 22 oktober.
Lyskraft. Feline Andersson gör Elphaba till sin i Göteborgsoperans uppsättning av ”Wicked”. Foto: LENNART SJÖBERG
Göteborgsoperan
Publik: Utsålt
Bäst: Elphabas himlafärd i ”Spräng gränserna” som final i första akten är hisnande.
Sämst: Texterna till sångerna gick fram dåligt.
Fråga: Hur ska Feline Andersson orka göra den här krävande (sång-)insatsen kväll efter kväll…?
Musikalen ”Wicked” firar 20 år i år. Premiären kom alltså under en orolig tid, två år efter 11 september 2001 som ritade om kartan i form av terrorhot och politiska spänningar världen över. Vi har inte lärt oss mycket av det sedan dess. Det är en musikal, baserad på författaren Gregory Maguieres roman från 1995, som i sin tur är ett omtag av klassikern ”Trollkarlen från Oz”.
Här vädras rasism, politisk misstänksamhet och desinformation, mobbning samt dikaturskap. Det vi i förstone såg i klassikern ”Trollkarlen från Oz” ses nu i ett annat ljus. Den onda häxan var kanske aldrig ond; den goda häxan var kan inte inte god; öst blir väst och väst blir öst.
Sett ur det perspektivet är Göteborgsoperans uppsättning inte bara magnifik och imponerande, utan också helt rätt i tiden.
Den reflekterar den aldrig sinande strömmen av desinformation och frågan om vem man ska lita på. Den speglar också ängsliga politiska ledare som hellre väljer att peka finger och välja ut syndabockar än att finna pragmatiska lösningar till gagn för alla.
Ja, här finns också ett slags pendang till den uppslukande, defaitistiska tv-serien ”The handmaid’s tale” (senaste säsongen kommer senare i höst) med ett uppblossande, totalitärt samhälle.
Göteborgsoperan gör som Göteborgsoperans plägar göra med sina satsningar. Mer är mer. Man spänner musklerna från orkesterdike till ensemble, scenografi, koreografi, mask och kostym. Lägg där till en härligt, metriskt elegant ny översättning av Calle Norlén, som får sångtexterna att flöda elegant, fritt och – där det är väsentligt – med humoristisk knorr.
Fullmatad. Göteborgsoperans musikalsatsning ”Wicked” är extra allt. Foto: LENNART SJÖBERG
Nej, jag tror inte ”Wicked”-fans kan sakna något, oavsett om de har sett uppsättningarna på Broadway, West End eller på någon annan musikalscen världen över.
Denna den första uppsättningen på svensk scen, vad jag förstår, är extra allt och en fröjd för öga och öra. 23-årige Feline Andersson gör inte bara sin debut på Göteborgsoperan utan också i sin första stora roll. Hon är alltså grön på mer än ett sätt. Det märks inte. Hon gör den svårsjungna och mångfacetterade rollen som Elphaba till sin.
Mot sig har hon Anna Salonen, som med samma emfas tar sig an sin Glinda/Galinde med skicklighet, humor och väl avvägt överspel.
Överlag upplever jag de centralt medverkande som perfekt handplockade, från Vera Veljovics stringenta Madame Morrible till Ole Forsbergs i den bedrägliga rollen som Trollkarlen eller Sofia Mustaniemis skiftande karaktär Nessarose till Oskar H Olssons desperat fogliga Boq med flera. Lägg till en karismatisk ensemble, som utnyttjar varje scen för att verifiera sin lyskraft.
Det är överlag, med få givna undantag, ett gäng unga medverkande som skapar ett slags trovärdighet då det handlar ungdomar. Det juvenila är centralt i ”Wicked” och fångas utmärkt här, framför allt i första akten med skolscenerna.
Ja, det är en uppsättning som är magnifik och imponerande, en föreställning som alltså är både öron- och ögongodis med många fina melodier och sprakande scenlösningar.Allvar och humor i armkrok med blinkningar till ”Trollkarlen från Oz”; Dorothy, de röda, juvelprydda skorna (vars ursprung får sin förklaring), the yellow brick road, karaktärerna plåtmannen, fågelskrämman och – delvis – lejonet presenteras.
Jo, allt får plats.
Men… känslomässigt når ändå inte ”Wicked” hela vägen. Det är en föreställning som kittlar mycket, men som inte når på djupet av mitt hjärta och själ. Förvånande nog.
”Wicked”, Göteborgsoperan, premiär 16 september 2023. Spelas till och med 24 april 2024.
Musik och sångtexter: Stephen Schwartz
Manus: Winnie Holzman
Baserad: På Gregory Maguires roman
Ny, svensk översättning: Calle Norlén
Musikaliska arrangemang: Alex Lacamoire och Stephen Oremus
Orkestrering: William David Brohn
Adaptation för Göteborgsoperan: Björn Dobbelaere
Dirigent och musikaliskt ansvarig: Björn Dobbelaere
Dirigenter: Joakim Hallin och Sofia Winiarski
Regi: Samuel Harjanne
Koreografi: Gunilla Olsson Karlsson
Scenografi och kostymdesign: takis
Ljusdesign: Niklas Elfvengren
Ljuddesign: Dennis Barkevall
Videodesign: PXLFLD
Medverkande: Anna Salonen (Glinda/Galina), Feline Andersson (Elphaba), Vera Veljovic (Madame Morrible), Max Johansson (Fiyero), Sofia Mustaniemi (Nessarose), Oskar H Olsson (Boq), Ole Forsberg (Trollkarlen) och David Lundqvist (Doktor Dillamond).
Ensemble: Johanna Abenius, Tobias Ahlsell (cover Dr Dillamond), Jesper Blomberg, Albin Boudrée, Hanna Boquist (cover Nessarose), Jonathan Böiers, Julia Carlmström, Lara Eide, Hampus Engstrand (cover Boq), Julia Forssell, Timothy Garnham (cover Fiyero), Marie Gathe (cover Elphaba), Rasmus Hanák, Tova Hollender, Henrik Jöneby, Maltilda Karlsson, Bobbi Lindahl, Hanna Lindblad, Christofer Lindström, Christoffer Löwenadler, Karin Mårtensson Ghods (cover Madame Morrible), Alecsander Javier Nilsson, Freja Pennsäter, Kajsa Petersson, Robert Sillberg, Oscar Sundling Wallin, Lina Svahn Larsson (cover Glinda/Galinda), och Veronika Wallentin.
Leif ”Honken” Holmqvist, Andreas Slätt och Janis Petrov: Stolparna var min bästa vänner
Leif ”Honken” Holmqvist var svensk ishockeys första stora målvaktsidol. Visst. Thord Flodqvist regerade på 50-talet och kammade hem guld i VM både 1953 och 1957 för landslaget. Kjell Svensson och Klimpen Häggroth duellerade under 60-talets första hälft om förstaspaden i Tre Kronor och knep VM-guld 1962 följt av silver och bronsmedaljer i såväl VM, EM som OS. Men med hockeyn in i vardagsrummet på allvar, som vid VM 1969 i Stockholm… ja, då var det ”Honken” som vann svenska folkets hjärtan år framåt. Biografin ”Stolparna var mina bästa vänner” är förstås intressant. Hur han som utespelare blev målvakt, en position han senare inte släppte och som nära nog gav honom en plats i NHL då Boston visade intresse. Karriären blev lång för ”Honken”. Från Strömsbro till AIK till Tre Kronor och proffsspel i London Lions, Indianapolis Racers i WHA och slutade först som nära 40-åring då han stod några matcher för Hanhals 1981/82 . Det finns minnen och händelser att ösa ur och det är definitivt inget fel på historierna som berättas. De behövs. Men boken är lite slarvigt skriven och med korrekturfel samt bristande faktakontroll. Exempelvis kom inte regeln om mask för svenska målvakter 1972. Den infördes till säsongen 1971/72 efter att ”Honken” och Christer Abrahamsson båda skadats allvarligt i ansiktet under VM i Schweiz 1971. Hur som, Honken biografin bjuder på god underhållning från en tid då man inte gärna spelade med ansiktsmask och då målvakternas skydd var bristfälliga.
Tommy Salo i samarbete med Ronni Rönnkvist: Mitt liv bakom masken (Idrottsförlaget)
Att ett enda misstag i en match i OS kan definiera en spelares karriär är förskräckligt. Som om allt innan – och efter – inte gills. Jag förstår det inte. Tommy Salo var solidarisk svenska landslaget. Svenska folket, skulle det visa sig, var inte solidarisk med Tommy Salo. Han tvekade aldrig att ställa upp för Tre Kronor. Bidrog till framgångar och VM- och OS-guld. Men för debaclet mot Belarus i OS i Salt Lake City 2002 fick Tommy Salo ensam klä skott. Ett misslyckande som självklart hela det stjärnspäckade laget stod för. Nej, det är ensamt att vara målvakt. Gränsen mellan succé och fiasko är hårfin. Tommy Salo kan allt om detta, men just erfarenheten från 2002 kom att prägla hela hans fortsatta karriär. ”Mitt liv bakom masken” berättar hans historia, från passionen som ung målvakt vars talang blev allt mer omvittnad fram till spel i Västerås och vidare ut i världen. Det krävs ett psyke för att lyckas som målvakt på elitnivå. Det hade Tommy Salo, som trots bra spel i NHL inte alltid blev så bra behandlad. Det här är en bok om uppgång och fall. Inte bara på det idrottsliga planet utan även privat. Lite stolpigt berättat, men Tommy Salo duckar inte för sina tillkortakommanden och det i sin tur gör ”Mitt liv bakom masken” både trovärdig och läsvärd. Han har sedan rattfylledomen för några år sedan ordnat upp sitt liv. Han är åter i hockeyns tjänst. Kör både målvaktsskola i Stenungssund och ska den här säsongen basa för Kungälvs J20-lag. Bra. Tommy Salo ska hyllas för sin insats i den sporten han aldrig ger upp.
Erik Granqvist med Johan Esk: ”Inkilad – om dolda övergrepp i idrottens skugga”
Erik Granqvist är en favorit för mig. En kunnig, rapp, rolig och initierad kommentar för Viahockey. Han lever sig in i sin sport, läser av spelet, bjuder på oväntade grepp och har ett utmärkts språk. I tv är han alltid glad och ivrig. Men för något år sedan tog det slut. I samband med att NHL- spelaren Kyle Leach avslöjade de övergrepp som han utsattes för i Chicago Blackhawk, händelser som för alltid kom att prägla honom, brast det också för Erik Granqvist. Vägen till toppen är tuff. Det kan vilken elitidrottsman eller -kvinna som helst vittna om. Men inkilningssystemet inom lagidrotten har skördat sina offer. Det är både grymt och onödigt. Ingenting som behövs för att nå någonstans. Oavsett nivå. Erik Granqvist vet allt om detta. Inifrån. Hans passion för sporten blev också hans lidande. Övergreppen han var med om tonåring vid inkilningen till Luleås A-lag skapade ett trauma, som har följt honom sedan dess. Nej, han blev aldrig en av Sveriges främsta målvakter. Alla blir inte det. Men kanske hade hans tålamod med att spela varit större och karriären längre om han sluppit skiten. Nu blev han en självföraktande person ständigt på flykt, med ett osläckligt behov av tillfälliga förbindelser och alkohol. Det kunde ha gått illa. Men någonstans vann intelligensen. Erik Granqvist hamnade rätt i både kärleken och i sporten, där han varit en framgångsrik målvaktstränare. Han fick rätsida på sitt liv. ”Inkilad – om dolda övergrepp i idrotten skugga” är en självutlämnande självbiografi i förstone. Tillsammans med DN:s sportkrönikör Johan Esk bjuds läsarna på en rafflande och gripande historia, som bitvis tar andan ur mig och gör mig starkt känslomässigt berörd.
kaimartinblog 