Musikteater:

DON JUAN

Den ständigt tjusande Don Juan. Myten. Mannen. Människa. Sexmissbrukaren. Han som går genom tiden med ett lockande leende, ofördärvad och närmast satt på en heroisk piedestal för sina lägringar. Det omvända, en kvinna med samma lust, blir sällan, eller aldrig glorifierat (jo, jag vet, Hasseåtage försökte med ”Spader Madam” och Monica Z:s ”Donna Juanita”).

Men denna härdasbetäckare förför fortfarande våra sinnen. Det står klart i regissör Hilda Hellwigs färgsprakande uppsättning med extra allt.

Här är det metateater, en uppsättning med – och om? – Don Juan, frejdigt och stilig spelad av Caspar Engdahl, basbarytonen från Stockholm fostrad bland annat på Högskolan för scen och musik i Göteborg. Han är hart nog närvarande i varje scen (om han inte försvinner ut i kulisserna för lite kuttrasju). Så också med Tobias Aspelins Leporello, kvällens narr som får blomma fullt ut i sin roll och med farsens fina knep bjuda in någon ur publiken från första raden för att ständigt återkomma till denne under kvällen.

Jo, det är en frustande vital föreställning där pjäsen, om uttrycket tillåter, liksom glider in och ut ur de olika handlingarna: repetitionerna på scen, kärleksintrigerna, nutid, dåtid, festtid.

Kvinnorna dånar och trånar vid Don Juans närvaro, oavsett vilka de förtjänstfullt spelande de är: Caroline Söderström, Göteborgssopranen Negar Zarazzi, Elina Høyer, Karin de Frumerie eller Victoria Olmakrer.

Alla tävlar de om hans gunst. Ibland i regelrätta strider kvinna mot kvinna, som mellan Zerlina (Elina Høyer) och Mathurine (Karin de Frumerie) inledningsvis koreograferat som en kamp mellan två sumobrottare.

Ja, den här fantastiskt underhållande uppsättningen är verkligen all in. Från den tjusiga entrén där vi i salongen stirrar på scen som är utsikt från scen ut i en salong. Richard Anderssons scenografi svävar inte ut, men ramar snyggt in och leker fint med perspektiv. Kostymdesignern Ann-Margret Fyregård måste ha fått sitt lystmäte och har dykt rätt ner i det franska 1700-talets prålighet, extravaganser, krinoliner, färgskala och voluminösa peruker. Till det Ingela Collins maskdesign, som även den utnyttjar tillfället med stor glädje.

Ja, det här är teater. Teater med stor gester, yvigt spel. Härligt så. Det känns igenom salongen att det här är en uppsättning som ensemblen uppskattar. Här är fritt spelrum och högt i tak. Molières och Lorenzo da Pontes Don Juan ekar genom tiden med Mozarts musik som fond, men en bergsprängare skjuter in nutidsmusik, andra aktens fest dunkar moderna rytmer och Don Juan och Leporello utbrister acapella i John Lennons ”Gimme some truth”.

Vi är i intigheten där narcissismen frodas via sociala medier, ”se mig! hör mig! ekar, så pjäsen är i ett slags icketid; pjäsen är en reflektion med historiska perspektiv som klingar ljudligt på plats från Stadsteaterns stora scen till oss anno 2022.

Alla vet att Don Juan knullar. Men ingen frågar varför. Den frågan får vi aldrig svar på i Stadsteaterns uppsättning heller. Men ur Hilda Hellwigs perspektiv går det ändå att utröna varför kvinnorna låter sig förföras av Don Juan. Jo, ja, ryktet har ju föregått honom och vem vill inte bli tillfredsställd och mer därtill. Don Juan ser dem, var och en. Kan färgbestämma ögon, kan skatta skönhet, bekräfta varje kvinna han möter. En fåfänga vi alla besitter och som gör varje människa svag i både kött och själ. ”Don Juan” är inte så mycket Don Juans alla ligg, som att kvinnorna faktiskt själva bestämmer över sin sexualitet.

Men… blir en kvinna sedd (vi pratar heterosexuella relationer) blir en man osedd. Det skapar naturligtvis också sina intriger. Parat med osedligt leverne kontra ”moral”. Jo, det går att diskutera Don Juan även 2022 när ramarna för vad som är tillåtet och inte krymper.

Don Juan, Göteborgs stadsteater, premiär 9 september:

Av: JB Molière och Lorenzo da Ponte

Översättning: Ulf Peter Hallberg

Komposition: Wolfgang Amadeus Mozart

Textbearbetning: Hilda Hellwig och Ulf Peter Hallberg

Regi: Hilda Hellwig

Scenografi: Richard Andersson

Kostym: Ann-Margret Fyregård

Mask: Ingela Collin

Ljus: Marianne Thallaug Wedset

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen

I rollerna: Caspar Engdahl (Don Juan), Tobias Aspelin (Leporello), Carolina Söderström (Donna Elvira), Negar Zarazzi (Donna Anna), Christer Fjellström (Don Louis), Eline Høyer (Zerlina), Hans Brorson (kommendören), Karin de Frumerie (Mathurine), Emil Ljungstig (rekvisitören/tiggaren), Mikael Kjellgren (repetitören), Victoria Olmarker (fröken Gusman) och Jesper Söderblom (Masetto).