Litteratur

Stadsteaterns röda tråd

Posted on av Kai Martin

Vid den här tiden varje år har Göteborgs stadsteater som tradition att bjuda på en presentation av kommande säsongs repertoar.

Då bjuds inte bara på aningens aning av de pjäser som sätts upp, kaffe och smörgås, utan också resonemang kring pjäserna och delvis förändringar.

Som att det från och med i höst också kommer finnas den tredje scen, den Lilla scenen, som är teaterns repetitionssal, som alltså kommer tjäna som plats för ett slags komplement till de övriga två och också bjuda på mer formmässiga experiment.

Till nyheterna kan också återgången från Nya Studion till blott Studion, som om någon någonsin sagt något annat.

Stad1601

Caroline Söderström och Carina M Johansson spelar mor och dotter  i Bergmans ”Höstsonaten” med premiär den 28 oktober. Foto: KAI MARTIN

Men i all väsentlighet är det repertoaren som hamnar i fokus och många ur ensemblerna är på plats.

Det är nye konstnärlige ledaren Pontus Stenshälls första egna säsong och det märks.

Inte bara för att han själv sätter accenten med sin uppsättningen av ”Mephisto”. Det är alltså Ariane Mnouchkines pjäs baserad på Klaus Manns roman; en text om perioden mellan Hitlers kuppförsök i München 1923 och fram till dess han tar makten 1933 (i romanen är det i själva verket mellan 1926 och tio år framåt).

Ja, Pontus Stenshäll vill göra jämförelser med vår tid och tillspetsat är det inte fel. Det djupt mörka högerkrafterna vädrar unken morgonluft och krymper världen med rädsla och fördomsfullhet som några av vapnen.

Pjäsen utspelar sig på en teater i Hamburg (Hamburger Künstlertheater ) med skådespelaren och regissören Hendrik Höfgen (de minnesgoda Kai Martin & Stick!-supportrarna minns kanske att ett av basisten Henrik Cederbergs många artistnamn var Heinrich Höffgen) i centrum.

Med detta sagt kommer pjäsen innehålla streaming, alltså direktsänt från teaterns egna environger, som ska tjäna som miljö i uppsättningen.

Med ”Mephisto” vill Stenshäll väcka frågan kollektivets ansvar då ansvaret ställs på sin spets.

Pontus Stenshäll, som diaboliskt riktade frågan till pjäsens praktikant, Maria Pontén, om hon sålt sin själ och fick det rappa svaret ”Ja, till Pontus Stenshäll”, något som ställde den konstnärlige ledare fullständigt.

Orostiden är satt i fokus, precis som flyktingfrågan; ämnen som onekligen går hans i hand.

Temat är något som löper som den het spinnande i princip samtliga pjäser som kommer sättas upp och det är bra.

Vi behöver spegla, vrida och vända, väcka frågan, söka svar och få ställa ytterligare frågor.

Stad1602

Björn Runge regisserar sin egen ”Europas kniv”. Foto: KAI MARTIN

Som i Björn Runges ”Europas kniv”, som baserar sig på kontroversielle franske författaren Louise-Ferdinand Céline, från hyllad författare med romanerna ”Resa till nattens ände” (1932) och ”Död på krita” som starkt kritiserad och dödshotad för sin starka antisemitiska ställning strax innan andra världskriget.

Här kommer Kim Theodoridou Bergquist och Rasmus Lindgren ställas mot Jakob Eklund som Céline, enbart närvarande via en filmduk (”Hans starkast roll någonsin”, lovar Runge).

Och Tjechovs ”Körsbärsträdgården” kommer i Anja Sušas, den hyllade serbiska regissören, version blir brinnande aktuell där Ryssland förvandlas till Europa och körsbärsträdgården istället blir en marknad.

Men ingen allvarstid utan skratt.

Med ”Kärlek på lasarett” (arbetsnamn, rättighetsfrågan till namnet är ännu inte utrett) närmar sig Stadsteatern farskonsten, inte för första gången. Men med Adde Malmberg som regissör blir den här färska, och för första gången på svensk scen, komedin ett förvecklingsdrama i sjukhusmiljö som kan bli en kioskvältare. Inte bara för att Ulla Skoog står på scen, hon som 65 år gammal äntligen får göra debut på hemstaden Göteborgs stadsteaters scen.

Stad1604

Ulla Skoog och Thomas Nystedt ska locka till skratt fram till jul. Foto: KAI MARTIN

Det här ett av få stickspår under säsongen.

Ingmar Bergmans ”Höstsonaten” är ett andra, där tyska regissören Lydia Bunk (för detta elev till giganten Frank Castorf), som skapat sig ett namn med starkt visuella, lekfulla och fysiska föreställningar och med sina uppsättningar räknas som ett av de mest spännande regissörsnamnen i Europa.

”Skymningsrök”, med svensk premiär, är ett annat, där temat är skilsmässa, graviditet, död och pånyttfödelse.

På Lilla scenen kommer Karin Boyes dikter och texter att hamna i fokus där Olof Runsten skriver denna nya pjäs som kommer innehålla Fredrik Jonssons musik, Boyes texter och Daniel Lemmas röst. Han som för första gången (nåja, nästan) sjunger på svenska och det, vill jag lova, gav mersmak.

Stad1603

Daniel Lemma på svenska – en kraft sent i höst. Foto: KAI MARTIN

Några pjäser är ännu inte i hamn, men kommer bränna till väl på plats.

Som Paula Stenström Öhmans ”Allt gott i världen” där västvärldens identitetskonflikt ställs på sin spets när lyckliga paret i innerstaden tar emot ett ensamkommande flyktingbarn.

Stad1605

Alexandra Pascalidou mot deadline. Foto: KAI MARTIN

Eller Alexandra Pascalidous, en av, enligt mig, vår tids hjältinnor i sitt försök att skildra tabubelagda ämnen just nu. Hon som med arbetsnamnet ”Alexandras odyssé” ska jobba mot det onda som ställs mot det goda, där marknader kraschar, där rika gömmer sig för att slippa eländet och kunna dricka sin champagne och leva lika blasé som någonsin förut.

Hennes presentation var rättfram oro; hon hade brutit en första deadline och var osäker på om hon ens skulle rida detta sitt uppdrag i mål. Jag är inte orolig. Med Pontus Stenshäll i ryggen och regissör Anna Ulén som bollplan kommer detta bli, kanske, det mest spännande vi får ta del av på Göteborgs stadsteater kommande säsong.

Just för Pascalidous engagemang och hennes rättframma patos att placera sig mitt i ett värkande sår för att försöka förstå och belysa.

Sett ur mina glasögon verkar Pontus Stenshäll detta sitt första riktiga verksamhetsår ha spunnit en röd tråd av engagemang och vilja att spegla en samtid – oavsett om det är baserat på då- eller nutidsdraman.

Göteborgs stadsteater säsongen 2016/17:

Mephisto, premiär på Stora scenen 17 september

Skymningsrök, Sverigepremiär på Studion 23 september

Höstsonaten, premiär på Stora scenen 28 oktober

Europas kniv, urpremiär på Studion 11 november

Stjärnornas tröst, urpremiär på Lilla scenen 28 november

Kärlek på lasarett, Sverigepremiär på Stora scen 9 december

How to hold your breath, Sverigepremiär på Studion 20 januari

Alexandras odyssé, urpremiär på Stora scenen 10 februari

Jihadisten, urpremiär Lilla scenen 4 mars

Körsbärsträdgården, premiär på Stora scenen 24 mars

Allt gott i världen, urpremiär på Studion 7 april

På Backa teater:

Fursten, urpremiär 16 september

5114 dagar, urpremiär 17 mars

 

 

När DN kom och hälsade på

Posted on av Kai Martin

Jag vaknar tidigt.

Söndagen försöker fortfarande ruska liv i dagen och jag med den.

Ljuset har kommit. Frosten biter fortfarande.

Jag går ut. Tar stegen nedför trappan, öppnar brevlådan, fiskar upp tidningen och hinner tänka ”Palme, förstås!” när jag inser att jag har en DN i nypan.

Tidningsbudet har alltså levererat fel tidning. Istället för den sedvanliga söndagsläsningen, den invanda, med GP blir det nytänk, nya sidor, nya skribenter.

DN

En gäst ur verkligheten, en röst från då med ekon i dag.

Vad får jag då till frukosten?

Jag, som läst baklänges, det vill säga börjat bakifrån och bläddrat framåt, sedan Handelstidningens dagar. Då, då jag skolades in i tidningsläsandes med att få börja med serierna och sedan sporten.

Jo, lite nya serier, en jobbilaga som inte lockar, en kulturdel med en recension gällande Röhsska museets utställning av Lisa Larssons lergods, hon som var så kär i min far för mer än 60 år sedan att hennes käraste hotade honom med kniv. En utställning, hur som helst, som jag inte tänker missa.

En intervju om det trasiga och inte helt lättbegripliga konstnärsgeniet Lars Lerin av Hanna Hellquist, en återpublicerad anekdot av Umberto Eco, med anledning av hans frånfälle tidigare i veckan, ett gediget resereportage om Kuba och en läsvärd krönika om Olof Palme av Björn Wiman.

Det är mycket Palme i DN den här söndagen. 30 år sedan skotten föll, som tog vår dåvarande statsministers liv. Och de som oskyldigt uppvaknade trott att hat var något nytt, bara för att det grasserar på internet, blir varse att det fanns då med, illa dolt.

Första delen omfattar inte mindre än sidorna 12–27 med texter om Olof Palme, hans gärningar, teorier och redovisningar om mordet och tyckande. Lägg till kulturens tre sidor och det blir omfattande, så som det kanske bör 30 år senare i ett mordfall som berörde inte bara en hel nation, men som heller aldrig blivit uppklarat. Addera dessutom förre ministern Pierre Schoris debattinlägg om försvarspolitik med rubriken ”Fullfölj Palmes oavslutades kamp för kärnvapenfrihet” och vi kan ana att det handlar lite mer än om en skugga från någon forntid.

Sporten var blek. En dåligt skriven krönika om Lars Lagerbäck författad av Johan Esk, en stor text om Hammarbys vinst i bandyn över Sandviken i kvartsfinalens fjärde match och oavgjort i matchserien samt en underhållande, men heller inte så väl författad text om Gustav Vasas färd mot Sälen, skidåkning eller inte, rätt sträcka eller inte…?

Utrikespolitik – bland annat om Robert Mugabe som under lördagen firade sin 92-årsdag och hans befolkning svälter…

Lite allmänjournalistik – en rapport om att hjälmtvång har halverat huvudskador, främst hos barn, något också ekot tog upp i radion i morse, 14 döda svenskar i svininfluensan (har kvällstidningarna missat paniken…?), avsaknaden av experter inom kardiologi kan ge sämre vård för hjärtsjuka och MP:s krav på att ändra ny flyktinglag.

Så DN:s ledare plus chefredaktör Peter Wolodarskis Söndagskrönika, som inte behandlar Olof Palme med en rad, men beskriver flyktingfrågan från hans perspektiv, eller snarare hans familjs.

En kompakt packad tidning, men vanan är stor; jag saknar GP. Får gå till grannen och låna den…

2015 – upp och ner

Posted on av Kai Martin

Hur gick det då med allt…?

Ett år som jag klev in med föresatsen att verkligen skärpa mig, då december 2014 var ett stort jävla mörker, som jag bara tröttnade på.

Jo, jag lyckades växla dunkelt och deprimerande mot ljust och förhoppningsfullt.

2015 blev ett skiftande år med omtumlande händelser och mindre muntra upptåg.

Men låt mig spalta upp det.

Kläder:

Låt mig vara direkt krass; det köpstopp jag ålade mig redan i januari sprack så det skrek om det. Som en sockerjunkie i en godisbutik accelererade införskaffandet av kläder från att jag villigt erkände det till att slutligen tiga om min näsa och detta mitt nederlag.

Första plagget jag köpte efter köpstoppet var under filmfestivalen och det sista bara dagarna innan nyår. Däremellan fascinerande mängder.

Ja, det har blivit för mycket. Men det har åtminstone blivit det med stil.

Höst3

Kläder från en ivrigt expansiv garderob.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

På scen:

Jag inledde med Göteborgs stadsteaters uppsättning av Sofia Fredéns pjäs ”After work” på Studion, gick vidare till Mölndals revyn, en tradition jag uppskattar av utmärkt lokalrevy, till Tomas von Brömssens premiär av ”Tomas von Brömssens sista revy”, en fatal historia som blivit en publik succé.

Thomas Pettersson roade fursligt med ”Skakad inte rörd” och Alcazar fick det att brinna under fotsulorna med sin discoshow.

Anna Takanen, Göteborgs stadsteaters konstnärlige ledare, gjorde klart att hon skulle till Stockholms stadsteater. Men innan dess… åh, hennes uppsättning av ”Fosterlandet” var gripande redan på papperet och blev än starkare på scen. Årets pjäs tillsammans med Eskil Lundgrens omvälvande och drabbande ”Som varje annan dag” och ”Moa” om Moa Martinsons liv med häftiga Lisbeth Johansson i huvudrollen.

Jag hade förmånen att få se ett slags uruppsättning av en ny musikal, en teaser av ett jobb i görande som mycket väl kommer på en scen nära oss.

Det handlar om Patrick Rydmans  och Martin Schaubs ”Lily”, som jag fick mig till livs i början på mars.

Eller Orups scenshow, som jag äntligen fick se. Föreställningen i Stockholm ställdes ju olägligt in, så det fick bli premiären i Göteborg ett halvår senare istället.

Jo, det har blivit revyer här och där, teateruppsättningar, en fantastisk ”Jersey boys” i London, Carl-Einar Häckner på Liseberg.

Högt och lågt, men oftast väldigt underhållande.

Järnstudion

”Som varje annan dag” – en av årets höjdpunkter på scen.

Musik:

 Ja, det går ju inte att undgå, även om Kai Martin & Stick! bara gjorde en spelning under året. Men som det blev…!

Från att ha bestämt oss för att göra ny musik, stukade av tusen och en anledningar, krypa in i replokalen i slutet på maj och komma ut med rätade ryggar och själar fyllda av tillförsikt till spelningen på Gröna Lund den 17 augusti som skakade om oss och ingjöt livsmod och syre.

Dagarna efter började vi spela in det album som ska komma senare i år.

Men mer då…?

Ja, Bob Hund har tjusat, Thåström och Joel Alme och till viss del Anna Järvinen. Men coolaste överraskningen, och det är ju dem man lever för, var nog trots allt Rome is not a town, Göteborgscombon som värmde upp för punklegendarer som Slobobans Undergång och Troublemakers i slutet på november.

Samma helg spelade också Melody Gardot och ja, den kärleken består. Däremot hade den gamla kärleken till Simple Minds rostat betänkligt, men det var kul att träffa gitarristen Charlie Burchill efter spelningen.

Foo Fighters spelning på Ullevi blev mer spektakel och happening än konsert, men jag var där.

Way Out West var okej, men jag trillade inte omkull av något band eller artist.

John Holm, en emotsedd spelning på ett märklig, truckerstopställe i Landvetter,  blev ett antiklimax.

Cortex’ spelning haussades och föll ihop som en misslyckad sufflé. Jag försökte bena ut varför, men ju mer jag närmade mig ämnet desto mer komplicerat blev det och jag undrar om någon egentligen vet varför det blev som det blev…

KM&S!

Gröna Lund – en fest. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Hemmet:

Jag började med att måla om min garderob. En uppgift på några timmar som blev ett jobb över flera dagar. Men det blev bra.

Därefter beslutade Z och jag att vi skulle renovera i källaren och för att göra det krävdes dränering på både fram och baksida. Förhoppningen var att allt skulle vara klart till midsommar; i själva verket påbörjades jobbet veckan innan.

Men med allting klart i slutet på augusti var resultatet mer än gott. Vi har nu en fräsch källare med klädkammar och toalett och två tjusiga uteplatser. Dessutom lades nytt golv på toan på andra våningen.

Visst, sommaren i trädgården försvann, men det bidrog å andra sidan vädret till. Det tar vi igen i sommar.

Jord1

Jordavfall efter dränering. Foto: KAI MARTIN

Resor:

Stockholm förärades ett besök i våras och två i höstas. Inledningsvis för att se Grotescos show och Orups, men den senare ställdes in och det fick bli middag med en vän. Vi hinner också med en konsert med Anna Järvinen på Södra teatern.

På hösten är jag på kurs och hinner med att se föreställningen ”Paraplyerna i Cherbourg” på Stadsteatern. Några dagar efter vänder jag åter kosan mot Stockholm för ett fantastiskt bröllop då systersonen gifter sig. Hemresan blir svindlande förbi minnenas gator i Bromma, där farmor och farfar samt faster bott, förbi Skövde för att lämna äldste sonen och en snabb vistelse i hemorten för att dumpa yngste sonen och sedan vidare till Köpenhamn.

Vi hade, förstås, varit där vid flera tillfällen under året. Men nu för att tömma ett förråd, som brådskade. Veckan efter midsommar hade vi angjort Den kongelige Byen tillsammans med vänner från Island, en trivsam resa med mersmak.

Det blev förstås mer Köpenhamn under året, det brukar bli så.

Z åkte till London i slutet på februari tillsammans med sin dotter. Hon missade premiären av utställningen till designern Alex McQueens ära på Victoria & Albert museum en bit in i mars. Jag bestämde mig då för att fixa detta, men senare. I juli for vi så till London, för en ett kompakt äventyr beskrivet här, som innehöll god mat, utställningar, promenader och vänbesök. Att resa med Z är alltid bäst; den här resan var inget undantag.

Resa4

Bröllop i Stockholm. Foto: KAI MARTIN

JOBB:

Nej, där har jag inte varit lyckosam trots flit med sökande. Det är uppenbart att ålder och kön ställer till förtret för mig som sökande.

Jag inledde med att var klockren för jobbet som programledare för P4 Göteborg, det blev en ung kvinna som fick jobbet. Fine, det är som det är.

Innan jul fick jag beskedet att jobbet som nöjesredaktör på GP inte blev mitt. En miss, förstås, eftersom jag hade gett tidningen en välbehövlig boost med både kunnande, energi och ett digert kontaktnät. Jag vet inte vem som fått jobbet, men blir inte förvånad när jag ser det.

Däremellan har jag sökt tjänster i stor omfattning, men är alltså nu arbetslös och stämplar.

Jag har också gått mängder med kurser och försökt odla mitt sociala kontaktnät. Det känns kärvt, men är bara att fortsätta.

Äppletider3

Arbetsför men arbetslös. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Sport:

Med den mentala vändningen i början på året kom också glädjen tillbaka att spela ishockey. Jag insåg att jag borde vara lycklig för varje stund jag är på isen, som 58-åring borde det ha varit given.

IK Raid gjorde kanske inte någon av sina bästa säsonger, men jag var med och krigade. Tillsammans med min dåvarande målvaktskollega utgjorde vi, som jag tror, världens äldsta målvaktspar i ett seriesystems, oldboys undantaget.

När så Rambergscupen, vårt eget slutspel där vi alltid får möte bättre motstånd, blev av gjorde jag kanske mitt bästa någonsin när vi mötte Jönköping, ett lag bestående av HV- och Dalenfostrade spelare.

Jag höll tätt i första perioden, retade motståndarna med mina räddningar så att de började spela fult mot denna åldring. Vi vann snyggt med 3–2!

Under hösten har jag fortsatt att vara flitig och siktar på en fortsättning med seriespel till kommande säsong, men en önskan om att spela då jag har fyllt 60 (vilket sker i höst).

Självklart spelade jag när jag fyllde 59.

Kai59

Håller hårt i spaden. Foto: ANDREAS THENG

Litteratur:

Jo, det har som vanligt blivit en del. Mest deckare, en del biografier och ett gäng romaner.

Minnesvärda är John Lydons och Viv Albertines båda biografier om sig själva och den brittiska punkvågen. Chimamanda Ngozi Adichies ”Americanah” är i bestående. Jussi Adler Olsen fortsätter kittla, nu med ”Den gränslöse”, precis som Jo Nesbøs ”Midnattssol”.

Krim

Böcker jag läst under 2015… bland annat.

Kärleken:

Jag är välsignad. När ingen vill ha mig på arbetsmarknaden finns Z där trygg, öm, stark, klok och kärleksfull. Det är stort, det är vackert och i aldrig sinande kärlek, den jag hämtar näring när mörkret slår till.

Vi delar mycket, ja, kanske allt. Det ska vi fortsätta att göra.

Dags att väcka henne nu med en kyss.

Framtiden…?

Den vet jag ingenting om. Men jag försöker famna den.

Gift

Tre år sedan giftermålet. Fler ska det bli. Foto: JONAS EKLÖF

 

 

När även den bäste gjorde fel

Posted on av Kai Martin

Det hände sig som i söndags, när jag i lugn och ro satt med papperstidningen i fåtöljen i vardagsrummet som en stofil bortom vett och sans, modern etikett och balans.

Jag läste Mikael van Reis artikel om rysk litteratur, högst aktuell med senaste Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevittj i fokus.

van Reis håller jag högt. När jag läste Litteraturvetenskap med en förhoppning om en genväg in till mitt författarskap in spe och till yrket som kulturmedarbetare på Göteborgs-Posten, fanns Mikael van Reis där… som geniet, som den kloke, upplyste, vetgirige, välformulerade och djupt intellektuelle, blott några år äldre än jag.

Gross1

Tungt, ryskt i GP och i bokhyllan.

Jag klarade aldrig mina 40 poäng, gick aldrig vidare i institutionens korridorer, blev aldrig något geni, upplyst eller vetgirig. Jag blev punkare, gjorde texter och låtar, skrev fortsatt poesi ett tag (gav ut min första diktsamling under hösten -76 då jag precis börjat på littvet och sålde den helt ogenerad till mina studiekamrater och kanske till någon lärare).

Det blev inte kulturmedarbetare på GP jag blev, så som Mikael van Reis kom att bli med den äran; jag blev sedermera nöjesreporter på GT på långa, ringliga vägar – alltid med musikörat mot marken och en roman i handen.

Under min tid på litteraturvetenskapen skrev jag en uppsats om Dostojevskijs ”Brott och straff”, som fortfarande överraskar mig med sitt välformulerade språk och tankegångar.

Kring den perioden hade jag blivit förtjust i rysk litteratur, läste långa, krångliga romaner såväl som korta, en del noveller, dikter; Gogol, Pasternak, Tolstoj, Majakovskij, Vojnovitj, Dostojevskij, Tjechov, Turgenjev, Solsjenitsyn…

Romaner med inledande hundra sidor av personer som det tog år att lära sig, men väl gjort så dansade berättelserna fram på sidorna.

Förtjusningen över det ryska författarna sinade inte under min stora, kreativa period in i 80-talet, framför allt inte med min store låtskrivande, textförfattande och sjungande förebild Howard Devoto i Magazine, som andades denna litteratur i allmänhet och i synnerhet i ”A song from under the floorboards” från deras tredje album, där denna låt är inspirerad av Dostojevskijs ”Anteckningar från ett källarhål”.

Nå… när jag fyller 30 1986, det måste ha varit då, får jag en rejäl omgång rysk litteratur av mina vänner Nicklas och Janne; en tegelsten om över 800 sidor kallad ”Liv och öde” signerad Vasilij Grossman, översatt av Hans Björkegren, en bok utgiven på svenska 1986…Gross2

Utgivningsbevis.

Förvånad blir jag därför, då jag denna söndag sitter och läser om rysk litteratur, en artikel författad av den oomkullrunkelige och kunnige van Reis där det står att boken inte översattes till svenska förrän 2007…

Jag vill bara, i all enkelhet, påpeka att det alltså inte stämmer.

 

”Moa” – ett laddat livsöde om ett geni

Posted on av Kai Martin

MOA

Teater Uno, Göteborg

Medverkande: Lisbeth Johansson (Moa) och Carita Jonsson (musiker/kompositör)

Text: Moa Martinson

Regi och manus: Maria Hörnelius 

Scenografi och kostym: Ina Nyholm

Moa1

Moa Martinson gestaltad av Lisbeth Johansson. Foto: KAI MARTIN

Att männen gärna vill skriva historien är det väl knappast någon som inte begriper. Att män gärna också skapar historia är ställt bortom allt rimligt tvivel. Oavsett om du är krigsherre eller kolerisk suput, framstående industriman eller artist.

Kvinnans roll hamnar därmed lätt i skuggan, trots slit med hem, barn, födandet av desamma och kampen för och mot drömmarna om ett annat liv, ett drägligare, större, mer stimulerande liv.

Moa Martinson (1890–1964) föddes fattig, växte upp fattig, födde upp fattiga barn och slet ont i torpet i Sorunda, i Södermanland, den plats på jorden som blev hennes från 1910 till hennes död .

Men ett huvud på skaft och en sällan skådad intellektuell skärpa parat med en oräddhet gjorde hennes lott i livet till något mer än en bortglömd statarkärring.

Hon tog plats, hon skapade plats och hon visade att hennes plats var värd nog. Men… när hennes exmake Harry Martinson belönades med Nobelpriset i litteratur 1974 föll Moa Martinsons verk i allt större glömska. Något som Ebba Witt Brattström kom att ändra på när hon disputerade med avhandlingen ”Moa Martinson: skrift och drift i trettiotalet” 1987. Plötsligt hamnade Moa Martinson i strålkastarljuset igen. Berättigat.

Om hennes liv ska det nu berättas från scen och det görs med hennes egna texter, noga urvalda, saxade och rytmiskt ihopsatta, understrukna och markerade av Maria Hörnelius, som också regisserar föreställningen.

Ingen, jag säger ingen, kan bättre än Lisbeth Johansson axla roll som Moa Martinson. Lisbeth Johansson, som jag senast såg i pjäsen, den imponerande starka monologen, ”Stalins mamma”, nyskriven av Malin Lindroth.

I ”Moa” får Lisbeth Johansson öppna sitt kunnande på vid gavel. Hennes kroppsspråk är imponerande där hon på en nanosekund kan gå från svårt härjade till förälskad, från ljuva minnen till bittraste sorg, från stolthet till förkrossad, från ung jänta till åldrig kvinna. Hennes mimik  och närvaro imponerar, ett närspel som gör sig utmärkt i det intima formatet som teater Uno bjuder.

Det blir en sprakande historielektion inte bara om Moa Martinson utan också om kvinnors öden i stort, men också en inblick till ett fattigt Sverige inte långt från där vi nu lever. Väl värt att begrunda för nationsnostalgiker.

Som sidekick har hon musikern Carita Jonsson, en trygg samarbetspartner (de jobbade tidigare ihop i långköraren ”Guds lilla jänta” om frälsningssoldaten Majken Johansson). Carita Jonsson skapar, förutom de musikaliska ackompanjemanget, även rytm och rymd åt Lisbeth Johansson. Knatter från skrivmaskin ger atmosfär, en gonggong pockar på uppmärksamhet; enkla medel som ger stora uttryck.

Till detta Ina Nyholms strama scenografi och fantastiska kostym, som ytterligare ramar in detta drama så utmärkt.

Lisbeth Johansson har åter fått ett gediget textsjok att arbeta med. Det skulle måhända bli tung, men tiden går fort, sveper förbi både glädjefylld och allvarstyngd.

På premiären var publiken i majoritet i övre medelåldern med övervikt av kvinnor. Här vill jag bara säga: unga människor, män kvinnor, kom lär, förundras, förstå. ”Moa” är angelägen och blixtrande bra teater!

Moa2

Lisbeth Johansson som Moa Martinson i nyskrivna ”Moa” gör en blixtrande insats. Foto: KAI MARTIN

Semesterläsning från thrillervärlden

Posted on av Kai Martin

Krim

Skön litteratur med nerv för lata dagar. Foto: KAI MARTIN

Nej, det är väl inte riktigt sant att jag läst den här traven böcker under något slags ledighet eller semester. Istället handlar det om böcker som kan tjäna som underhållning när väl fritiden slå till. Krimromaner som jag läst under ett halvårs tid.

Ja, det är inte skönlitteratur, men skön litteratur med thrillernerv och krimhistorier som kittlar, allt som oftast. Jag trivs i den onda världen i böckerna, lockas av miljöer som kanske inte är så lockande, tycker om sidvändandet, den där febriga känslan som uppstår då spänningen är olidlig och jag inte hittar någon vila från ett kapitel till ett annat; jag måste bara fortsätta, driva på mot upplösningen.

Alla författare klarar inte detta och så är det heller inte med de böcker som jag skriver om här. Men de har alla, sinsemellan  kvalitet, som jag ser det och värda  att läsas. Ja, här saknas en Denis Mina (en favorit) och andra krimdramadamer, men det blev herrbetonat och macho den här gången; beklagar.

Jo Nesbø: Blod på snö (2015 Piratförlaget)

!!

Den norske thrillermästaren har retat mina sinnen sedan jag första gången läste ”Rödhake” (2002), premiär för mig gällande Nesbø, men han tredje bok om kriminalaren, Oslopolisen Harry Hole. Jag är förtjust i hans grepp och berättarteknik. han kan det här med att skapa dramatik och vet att väva en god berättelse. Men ”Blod på snö” är en tunn historia, inte bara för sina blott drygt 180 sidor (Nesbø ligger gladeligen på över 400–500 sidor i sina senaste alster) och jag kan inte undgå att få känslan av det är överblivet material från romanen ”Sonen”, som föregick denna. Temat om en ung, enslig mördare är slående likt. Men här skapas inte sedvanligt drama och tonen känns trött för att vara Jo Nesbø.

Jussi Adler-Olsen: Den gränslöse (2015 Albert Bonniers förlag)

!!!

Redan med thrillerdebuten ”Alfabethuset” (1997, men på svenska först för 14 år sedan) visade danske Jussi Adler-Olsen på att han kan komponera en berättelse med oväntade och raffinerade vändningar. Men det var med starten av storyn om den styvnackade, fåfänge och sidsteppade kommisaren Carl Mörck i ”Kvinnan i rummet” (2007), som det tog ordentligt skruv. Tväre Mörck är en härlig karaktär som med den ofrivillige partnern Assad möter både motstånd och medkänsla; ett osannolikt team, som också får spegla det danska samhället med ironiska grimaser, spetsig humor och syrlig satir. I den ”Den gränslöse” får duon med kollegor på kalla fallavdelningen Q återigen nysta i ett olöst fall. Med sedvanlig klass ror Adler-Olsen hem det med oväntade förlopp. Men kanske är intrigen ändå inte den starkaste i serien. Jag upplever en viss slentrian i de inledande kapitlen innan storyn kopplar greppet om mig.

Ian Rankin: Helgon eller syndare (2015 Forum)

!!!!

Med sin serie om kriminalinspektören John Rebus fick Ian Rankin inte bara en stormande succé, utan också fans att vallfärda till Edinburgh, staden där Rebus verkar. Men författaren tröttnade på sin surmulne, egensinnige och lätt alkoholiserade polis, vände honom ryggen för internutredaren Malcolm Fox för fem år sedan. Åter styvt berättat, men inte med samma driv i historierna, även om Ian Rankin kan sina intriger oavsett vem han skriver om. Kanske var det planerat eller också kom John Rebus och pockade på uppmärksamheten, för pensionen är över. I ”Helgon och syndare” blir Rebus dessutom motvillig medarbetare till Malcolm Fox, tillsammans vänder de på stenar högt och lågt – och, ja, Ian Rankin är osvikligt en av mina stora favoriter, så också i denna hans senaste bok på svenska.

Stefan Nilsson: Hämndens spel (2014 Hoi förlag)

!!!!

Förre GT-kollegan, sportreportern Stefan Nilsson hade väl suttit och skrivit på sin debutroman, ”I flyktens skugga” (2013) i tio år innan den kom ut. Det var något som märktes, då flytet hackade initialt. Men berättelsen om albanske polisen Kreshnik Gjinali kändes initierad och Stefan Nilsson har med oändliga resor till Albanien koll på både bakgrund, historia och karaktärer att storyn känns trovärdig. En bra bit in i boken kom också tempoväxlingen. Stefan Nilsson fick ordning på berättelsen som gjorde att jag var tvungen att fortsätta läsa, från ett kapitel till ett annat. Andra romanen i serien om Kreshnik Gjinali, ”Hämndens spel”, är författad under en kortare period och det märks. Här finns driv och nerv från början. Återigen pendlar dramatiken mellan Sverige och Albanien, men denna gång också med mellanspel i USA för intrigen. Det är snyggt berättat och Stefan Nilsson skapar ännu än en gång en dramatik i sin berättelse, som tar andan ur mig. Precis som med debuten klarar jag inte att lägga ifrån mig boken i första taget. En lapsus dock i kompositionen; jag tycker inte det känns trovärdigt med Kreshniks hustru Teuta, som också är polis i Sverige, som verkar så aningslös och naiv i hemlandet. Stefan Nilsson får i och för sig ordning på karaktären mot slutet, men då är mina dubier redan satta.

Jan Sprangers: En boxares fall (2014 Förlaget Orda)

!!!

Åter en GT-kollega som kommer med en kriminalroman. Jo, jag är imponerad; inte bara för modet att skriva och få en bok publicerad, utan för styrkan i de bådas berättelser. Det märks att Jan Sprangers har en bakgrund som kriminalreporter. Han kan turerna, vet hur polisen jobbar och är dessutom stilistiskt säker. Det finns ett driv i berättelsen och en nogsamhet, som jag uppskattar. När han dessutom öppnar på locket för Göteborgsmiljöer, som är mig främmande ger det extra pluspoäng. Debuten är planerad att följas av fler. Då kommer Jan Sprangers med all säkerhet få upp tempot ytterligare i sitt skrivande, för även om ”En boxares fall” är utmärkt författad med en väl spunnen intrig, så saknar jag intensiteten, den där nerven som till slut driver på mot slutet. Men med ”En boxares fall” visar Jan Sprangers på att han är att räkna med som kriminalförfattare och att han kan det här med förvecklingar och inte helt givna finaler.

Jo Nesbø: Sonen (2014 Piratförlaget)

!!!!

Harry Hole har fått ta paus i Jo Nesbøs författarskap. Istället låter han unge heroinisten och internen Sonny Lofthus ta rejäl plats  i spänningsromanen ”Sonen”. Ja, herregud, Jo Nesbø är en mästare på intriger, på spänningen och att vända och vrida på sin berättelse. Skickligt får han mig att möta ett mörkt Oslo fullt av korruption, hierarkier och onda sanningar vilandes i skuggan av det nyrika. ”Sonen” spänner över mer än 500 sidor, men är lättläst, infernalisk i sin berättelse och sitt tempo. Det är en bok, som brinner och som precis som med Ian Rankin och Edinburgh får mig att längta till Oslo, trots att miljön och stämningarna inte alls lockar egentligen.

Lars Kepler: Stalker (2014 Albert Bonniers förlag)

!!!

Det är märkligt, för jag tycker att författarparet Alexander Ahndorli och Alexandra Coelho Ahndorils författarskap under pseudonymen Lars Kepler spinner för mycket kring bestialiska mord och krystade seriemördare för att det ska falla mig på läppen. Men likt förbannat sitter jag där och läser bok efter annan med samma iver och andlöshet, drabbad av den spänning som författarparet bygger upp. ”Stalker” är inget undantag. Här gör utredaren Joona Linna överraskande comeback och blir tillsammans med psykologen Erik Maria Bark de som reder ut en sanslöst blodig historia. Språket är kärvt och intensivt, korta meningar, rappt berättat och det ger naturligtvis tempot tillsammans med den listigt utmejslade intrigen. Nej, jag är fortfarande inte förtjust i det bestialiska och övervåldet. Jag inbillar mig att Lars Kepler skulle kunna skriva mer intelligent och våldsbefriat än så här; ungefär som Åke Edwardson utvecklade sina romaner om Erik Winter.