Vid den här tiden varje år har Göteborgs stadsteater som tradition att bjuda på en presentation av kommande säsongs repertoar.

Då bjuds inte bara på aningens aning av de pjäser som sätts upp, kaffe och smörgås, utan också resonemang kring pjäserna och delvis förändringar.

Som att det från och med i höst också kommer finnas den tredje scen, den Lilla scenen, som är teaterns repetitionssal, som alltså kommer tjäna som plats för ett slags komplement till de övriga två och också bjuda på mer formmässiga experiment.

Till nyheterna kan också återgången från Nya Studion till blott Studion, som om någon någonsin sagt något annat.

Caroline Söderström och Carina M Johansson spelar mor och dotter  i Bergmans ”Höstsonaten” med premiär den 28 oktober. Foto: KAI MARTIN

Men i all väsentlighet är det repertoaren som hamnar i fokus och många ur ensemblerna är på plats.

Det är nye konstnärlige ledaren Pontus Stenshälls första egna säsong och det märks.

Inte bara för att han själv sätter accenten med sin uppsättningen av ”Mephisto”. Det är alltså Ariane Mnouchkines pjäs baserad på Klaus Manns roman; en text om perioden mellan Hitlers kuppförsök i München 1923 och fram till dess han tar makten 1933 (i romanen är det i själva verket mellan 1926 och tio år framåt).

Ja, Pontus Stenshäll vill göra jämförelser med vår tid och tillspetsat är det inte fel. Det djupt mörka högerkrafterna vädrar unken morgonluft och krymper världen med rädsla och fördomsfullhet som några av vapnen.

Pjäsen utspelar sig på en teater i Hamburg (Hamburger Künstlertheater ) med skådespelaren och regissören Hendrik Höfgen (de minnesgoda Kai Martin & Stick!-supportrarna minns kanske att ett av basisten Henrik Cederbergs många artistnamn var Heinrich Höffgen) i centrum.

Med detta sagt kommer pjäsen innehålla streaming, alltså direktsänt från teaterns egna environger, som ska tjäna som miljö i uppsättningen.

Med ”Mephisto” vill Stenshäll väcka frågan kollektivets ansvar då ansvaret ställs på sin spets.

Pontus Stenshäll, som diaboliskt riktade frågan till pjäsens praktikant, Maria Pontén, om hon sålt sin själ och fick det rappa svaret ”Ja, till Pontus Stenshäll”, något som ställde den konstnärlige ledare fullständigt.

Orostiden är satt i fokus, precis som flyktingfrågan; ämnen som onekligen går hans i hand.

Temat är något som löper som den het spinnande i princip samtliga pjäser som kommer sättas upp och det är bra.

Vi behöver spegla, vrida och vända, väcka frågan, söka svar och få ställa ytterligare frågor.

Björn Runge regisserar sin egen ”Europas kniv”. Foto: KAI MARTIN

Som i Björn Runges ”Europas kniv”, som baserar sig på kontroversielle franske författaren Louise-Ferdinand Céline, från hyllad författare med romanerna ”Resa till nattens ände” (1932) och ”Död på krita” som starkt kritiserad och dödshotad för sin starka antisemitiska ställning strax innan andra världskriget.

Här kommer Kim Theodoridou Bergquist och Rasmus Lindgren ställas mot Jakob Eklund som Céline, enbart närvarande via en filmduk (”Hans starkast roll någonsin”, lovar Runge).

Och Tjechovs ”Körsbärsträdgården” kommer i Anja Sušas, den hyllade serbiska regissören, version blir brinnande aktuell där Ryssland förvandlas till Europa och körsbärsträdgården istället blir en marknad.

Men ingen allvarstid utan skratt.

Med ”Kärlek på lasarett” (arbetsnamn, rättighetsfrågan till namnet är ännu inte utrett) närmar sig Stadsteatern farskonsten, inte för första gången. Men med Adde Malmberg som regissör blir den här färska, och för första gången på svensk scen, komedin ett förvecklingsdrama i sjukhusmiljö som kan bli en kioskvältare. Inte bara för att Ulla Skoog står på scen, hon som 65 år gammal äntligen får göra debut på hemstaden Göteborgs stadsteaters scen.

Ulla Skoog och Thomas Nystedt ska locka till skratt fram till jul. Foto: KAI MARTIN

Det här ett av få stickspår under säsongen.

Ingmar Bergmans ”Höstsonaten” är ett andra, där tyska regissören Lydia Bunk (för detta elev till giganten Frank Castorf), som skapat sig ett namn med starkt visuella, lekfulla och fysiska föreställningar och med sina uppsättningar räknas som ett av de mest spännande regissörsnamnen i Europa.

”Skymningsrök”, med svensk premiär, är ett annat, där temat är skilsmässa, graviditet, död och pånyttfödelse.

På Lilla scenen kommer Karin Boyes dikter och texter att hamna i fokus där Olof Runsten skriver denna nya pjäs som kommer innehålla Fredrik Jonssons musik, Boyes texter och Daniel Lemmas röst. Han som för första gången (nåja, nästan) sjunger på svenska och det, vill jag lova, gav mersmak.

Daniel Lemma på svenska – en kraft sent i höst. Foto: KAI MARTIN

Några pjäser är ännu inte i hamn, men kommer bränna till väl på plats.

Som Paula Stenström Öhmans ”Allt gott i världen” där västvärldens identitetskonflikt ställs på sin spets när lyckliga paret i innerstaden tar emot ett ensamkommande flyktingbarn.

Alexandra Pascalidou mot deadline. Foto: KAI MARTIN

Eller Alexandra Pascalidous, en av, enligt mig, vår tids hjältinnor i sitt försök att skildra tabubelagda ämnen just nu. Hon som med arbetsnamnet ”Alexandras odyssé” ska jobba mot det onda som ställs mot det goda, där marknader kraschar, där rika gömmer sig för att slippa eländet och kunna dricka sin champagne och leva lika blasé som någonsin förut.

Hennes presentation var rättfram oro; hon hade brutit en första deadline och var osäker på om hon ens skulle rida detta sitt uppdrag i mål. Jag är inte orolig. Med Pontus Stenshäll i ryggen och regissör Anna Ulén som bollplan kommer detta bli, kanske, det mest spännande vi får ta del av på Göteborgs stadsteater kommande säsong.

Just för Pascalidous engagemang och hennes rättframma patos att placera sig mitt i ett värkande sår för att försöka förstå och belysa.

Sett ur mina glasögon verkar Pontus Stenshäll detta sitt första riktiga verksamhetsår ha spunnit en röd tråd av engagemang och vilja att spegla en samtid – oavsett om det är baserat på då- eller nutidsdraman.

Göteborgs stadsteater säsongen 2016/17:

Mephisto, premiär på Stora scenen 17 september

Skymningsrök, Sverigepremiär på Studion 23 september

Höstsonaten, premiär på Stora scenen 28 oktober

Europas kniv, urpremiär på Studion 11 november

Stjärnornas tröst, urpremiär på Lilla scenen 28 november

Kärlek på lasarett, Sverigepremiär på Stora scen 9 december

How to hold your breath, Sverigepremiär på Studion 20 januari

Alexandras odyssé, urpremiär på Stora scenen 10 februari

Jihadisten, urpremiär Lilla scenen 4 mars

Körsbärsträdgården, premiär på Stora scenen 24 mars

Allt gott i världen, urpremiär på Studion 7 april

På Backa teater:

Fursten, urpremiär 16 september

5114 dagar, urpremiär 17 mars